När världskriget kom till Skandinavien

Trots att Finland inte på något sätt kan sägas ha varit oförberett, så väcktes Helsingfors befolkning av flygsirener och explosioner. Över den finska huvudstaden hörs vrålet från de sovjetiska bombflyg som släppte sin dödliga last över staden. Längs den finsk-sovjetiska gränsen bröts nästan samtidigt tystnaden, när det sovjetiska artilleriet började beskjuta de finska ställningarna. Den sovjetiska ledningen kom med krystade förklaringar om att finskt artilleri beskjutit sovjetiska ställningar, och att angreppet var ett svar på den finska aggressionen. Givetvis var detta bara skitsnack, den sovjetiska ledningen hade under lång tid planerat ett angrepp.
Från sovjetiskt håll antogs att den finska armén inte skulle ställa till med några större problem. Dessutom satt Sovjetunionen på – vad man trodde – var ett triumfkort. I Moskva satt nämligen Otto Kuusien, som flytt dit och som med Sovjetunionens goda minne bildade en marionettregim den 1 december 1939. Från sovjetiskt håll antog man att minnet av det finska inbördeskriget fortfarande var levande, och att många från den röda sidan skulle välkomna de sovjetiska soldaterna. Det talades dessutom om möjligheterna till statskupp och/eller någon form av resning från de tidigare röda soldaterna.
Något sådant skedde inte. Den sovjetiska ledningen hade missbedömt dels finnarnas nationalism, men också att tusentals finska socialister och kommunister – som efter inbördeskriget flytt till Sovjetunionen – avrättats som fiender till staten under Stalins utrensningar. Berättelser från de få som återvände hem, och ryktena om vad som hänt de som blivit kvar, var knappast något som attraherade den finska vänstern. Det är också troligt att många, speciellt socialdemokrater och andra icke-kommunister var väl medvetna om vad som väntade dem om Sovjetunionen segrade. Något större stöd fick således inte Kuusien, och Terijokiregeringen sågs av de flesta finnar som landsförrädare och svikare.

Omvärlden häpnade över det sovjetiska angrepp, och få trodde att den lilla och rätt dåligt utrustade finska armé skulle kunna göra något annat än symboliskt motstånd. Från finskt håll så kom vädjanden om såväl militärt som politiskt bistånd. Framförallt vände man sig till sina grannländer Sverige och Norge, vilka helt plötsligt, och totalt oförberedda dragits in i något man överhuvudtaget inte ens reflekterat över. Även om det inte var helt oväntat, togs ändå den svenska och norska regeringen på sängen.

För Sveriges del blev angreppet början på en lång rada beslut, av vilka de flesta starkt kritiserats under efterkrigstiden. Även om den stora svekdebatten skulle dröja fram till ockupationen av Norge och Danmark den 9 april 1940, så har även denna del av Sveriges utrikespolitik ifrågasatts.
För svenskt vidkommande väckte angreppet stor irritation och vrede. Även om det spanska inbördeskriget i många avseenden varit vägbrytande, så saknades det ett brett och folkligt stöd för någon större frivilliginsats. Även om de flesta svenskar stödde republiken, eller åtminstone ansåg den som acceptabel, så kan man anta att det breda folklagret saknade någon som helst anknytning till Spanien. Givetvis innebar det att majoriteten av de frivilliga också kom från grupper som stödde republiken i kampen mot nationalisterna, nämligen från vänstern.
Angreppet mot Finland väckte dock avsky bland det breda folklagret, som vi redan tidigare konstaterats så låg kriget långt närmare Sverige – såväl geografiskt som kunskapsmässigt. Finland hade under en lång period varit en del av Sverige, och tanken på att återbörda landet till moderlandet fanns hos många. Lägg därtill den ökända rysskräcken, som nu väcktes till liv och som underblåstes av antibolsjevikiska stämningar. Även i Sverige florerade de rykten som spreds i Finland, om vad som hänt de svenskar som lyssnat på lockropen på att bosätta sig i arbetarnas paradis.
För även om många hade sina sympatier på högerkanten, återfanns det gott om ”vanligt” folk som såg angreppet som en enorm oförätt och ville bistå sitt broderfolk. Insamlingar och värvningskampanjer inleddes, och den svenska staten stod nu inför ett stort problem. Skulle Sverige ställa upp för Finland, eller skulle man inte?
När det dessutom började ryktas om att styrkor från Frankrike och Storbritannien skulle använda Sverige och Norge som uppmarschområde, ja då började den svenska regeringen dra åt sig öronen. Precis som de flesta andra länder, så ansåg man från svenskt håll att den finska armén inte hade kapacitet att stoppa den sovjetiska. Skulle Sverige bistå med trupp, utrustning och dessutom upplåta svenska hamnar till en tredje part, kunde detta onekligen ses som en krigshandling. Vilka skulle bli Sovjetunionens nästa mål, om Finland föll skulle Sverige dela gräns med Sovjetunionen. Och om nu Sverige tagit ställning för Finland, ja hur skulle då Sovjetunionen ställa sig till Sverige?
Frågorna var många, och man kan också anta att den svenska regeringen insåg vad det egentliga syftet med den allierade truppen var, något som kunde få Tyskland att agera. Till slut kom man fram till ett beslut, några styrkor uppsatta av den svenska staten skulle inte accepteras, däremot skulle frivilliga kunna söka tjänst i Finland. Man skulle också sälja/sänka krigsmaterial till Finland. På detta sätt hoppades den svenska regeringen komma undan någon som helst involvering i kriget.
Förstås sågs beslutet, och ses av många, som ett svek. Men till den samtida svenska regeringens försvar kanske man ska komma ihåg att man inte hade en kristallkula. Man hade – av förståliga skäl – inte vetskap om att finnarna skulle hålla ut till mars, och man hade inte heller kunskap om hur usla de sovjetiska styrkorna egentligen var. Allt man visste var att kriget kunde sätta en sten i rullning, en sten som när den väl fått upp farten inte skulle gå att stoppa. Nu kom stenen ändå i rullning, men det låg utanför Sveriges möjlighet att påverka.

Även en annan nation, med visst intresse i Skandinavien ställdes inför ett svårlöst dilemma. Tyskland hade allt sedan inbördeskriget varit en av Finlands kanske viktigaste allierad. Många finnar hade stridit på den tyska sidan under kriget, och under inbördeskriget hade tyska styrkor – med Storbritanniens och Frankrikes goda minne – stött den vita sidan. Det fanns även andra orsaker till att många såg en tysk intervention som trolig, nämligen det faktum att Tyskland importerade stora mängder svensk järnmalm. Även om importen under efterkrigstiden fått snudd på mytologiska proportioner, så råder det ingen tvekan om att importen var viktig för den hårt trängda krigsindustrin.
En sovjetisk vinst skulle onekligen hota de svenska järnmalmsgruvorna i norra Sverige, och i det långa loppet den tyska krigsindustrin. Det är nog inte helt otänkbart att Adolf Hitler vid denna tidpunkt djupt ångrade sitt avtal med Sovjetunionen. Inte nog med att Sovjetunionen tagit de baltiska staterna, man hotade nu också tyska intressen i ett område Tyskland under alla omständigheter ville hålla utanför kriget.
Inte heller förbättrades situationen av att det sovjetiska angreppet ställde Tyskland inför ett diplomatiskt dilemma. Enligt en av punkterna i avtalet, så skulle de båda nationerna stödja varandra diplomatiskt i händelse av konflikt. Tyskland kunde således, även om man säkerligen ville, ta avstånd från Sovjetunionens angrepp och kom bara med lama kommentarer. Bristen på protester från tyskt håll väckte viss – eller rättare sagt stor – förvåning bland Tysklands allierade Italien.
Förvåningen förändrades snabbt, speciellt efter att Tyskland vägrat sälja – i alla fall öppet – vapen till Finland, till en viss irritation. Och den tyska hållningen i frågan ledde till en viss försämring av relationerna mellan de båda länderna. Även om de italienska vapensändningarna till största delen aldrig realiserades, så lovade Mussolini att stödja Finland såväl med ekonomiska medel som krigsutrustning. Det enda finnarna såg av detta var ett mindre antal flygplan, och detta var inte den sista gången som Mussolinis löften skulle visa sig ihåliga.

Om den tyska hållningen var – milt sagt – ambivalent, var den desto kraftfullare från de västallierade. Den franska premiärministern gick ut i ett hårt angrepp mot Sovjetunionen, och lovade att skicka franska styrkor till Finland. Även om den brittiska regeringen var inne på samma linje, så fanns där dock en viss motvilja mot tanken att skicka styrkor till Finland. De flesta analytiker var av åsikten att den finska armén inte skulle klara många dagar, och att kriget skulle vara över sedan länge innan några brittiska eller franska soldater nådde Finland. Dock skickades några överåriga brittiska och franska flygplan över till Finland, något som däremot gav en viss effekt, och riskerna för de sovjetiska flygarna ökade markant.
Det fanns dock en britt som såg de franska planerna som en möjlighet, Winston Churchill – som vid detta tillfälle var Marinminister – såg stora möjligheter med det franska förslaget. Men till skillnad från fransmännen, så såg Churchill andra möjligheter med att skicka trupper till Skandinavien. Britterna hade allt sedan angreppet mot Polen utsatt såväl Norge som Sverige för intensiva – och allt mer irriterade – krav på att den svenska exporten av järnmalm till Tyskland skulle avslutas. Britterna ansåg att om man ströp den tyska importen av järnmalm med 50% så skulle den tyska produktionen sjunka i samma proportion. Även om tanken inte var helt felaktig, så hade det tyska behovet av järnmalm från Sverige minskat.
De tyska lagren var förhållandevis fulla, ockupationen av Tjeckien och Polen hade minskat importbehovet, och Tyskland importerade även stora mängder från Sovjetunionen. Detta hade dock de brittiska analytikerna inte tagit med i beräkningen, och Churchill såg nu en möjlighet att stoppa exporten helt, eller åtminstone delvis. Istället för att skicka styrkor till Finland, så ville Churchill istället landsätta allierade styrkor – under föreställning att stödja Finland – i Nordnorge. Dessa styrkor skulle sedan ockupera Narvik, marschera över fjällen in i Sverige och ockupera de svenska malmgruvorna. Gick inte de norska och svenska regeringarna med på detta, skulle gruvorna och malmbanorna förstöras

Medan omvärlden så sakta började reagera, så visade sig det dock att Finland inte skulle bli den munsbit man trott. För även om de finska trupperna var fåtaliga, och dess utrustning var omodern, så var de finska soldaterna välmotiverade och vana vid terrängen. De sovjetiska styrkorna – av vilka många härrörde från Ukraina och i princip aldrig sett en skog – led av stora brister. Inte minst led man brist på utrustning anpassad till vinterkrigföring, ett annat problem var logistiska.
Även om de sovjetiska styrkor som försökte bryta igenom Mannerheimlinjen var bra försörjda från Leningrad, så led de styrkor som försökte slå sig igenom det mindre försvarade östra gränsen, av stora problem. Det enda försörjningssättet av dessa styrkor var en smalspårig järnväg till Murmansk, och den låg flera mil från gränsen. Om det berodde på dålig planering, eller övertro till att det finska försvaret snabbt skulle braka samman, är svårt att säga.
Inte heller förbättrades läget av att vägnätet i området var – även under optimala förhållanden – begränsade, och snö, finska fjärrpatruller och trafikstockningar gjorde inte läget bättre. Många av de sovjetiska soldaterna var dessutom ovana vid skogar, och de finska fjärrpatrullerna kunde förhållandevis ostört röra sig långt bakom de sovjetiska linjerna.
Inte heller var den sovjetiska utrustningen anpassad för den här typen av krigföring, de sovjetiska stridsvagnarna var – till skillnad mot vad som skulle komma senare – klent utrustade och bestod till delar av pansarbilar. De stridsvagnar som ändå fanns att tillgå blev, på grund av kylan och all snö, i de flesta fall helt obrukbara. Eftersom de sovjetiska styrkorna – speciellt längs östgränsen – höll sig längs det obefintliga vägnätet, så omöjliggjorde detta de sovjetiska soldaterna att utnyttja sina materiella fördelar.

När så kvällsmörkret sänkte sig över Finland den 30 november 1939, så var dock allt detta okänt för finnarna. Ovetande täcktes fönstren över med mörkläggningstyger, och de finska soldaterna vid gränsen förberedde sig återigen för nya attacker som onekligen skulle komma.

Bajen i Superettan 2010

Bajen i Superettan 2010
Jag måste erkänna att det dröjde ända tills idag, tre dagar efter förlusten mot Trelleborg, innan jag ens vågade skriva något om degraderingen. Inte nog med att jag var besviken på spelarna, jag var frustrerad och förbannad på en klubbledning som, trots att jag var på hela taget medveten om att årets säsong kunde gå käpprätt åt helvete, ljugit mig och alla andra rakt upp i ansiktet. Innan säsongen inleddes gick dåvarande VD:n Micheal Andersson ut och sa att klubbens mål var topp fyra, och att vi skulle etablera oss som ett stabilt topplag i Allsvenskan. För min del så räckte det med att se genrepet mot Örgryte för att inse att vi skulle vara glada om vi slapp bli indragna i kvalstriden, och att laget inte hade råd att förlora nyckelspelare som t.ex. Charlie Davies.
Oron över säsongen blev inte heller mindre av de ekonomiska problem som klubben dragits med, och vetskapen om att klubben förr eller senare skulle sälja bl.a. Davies. För trots att Bajen under den senaste allsvenska sejouren varit en sportslig framgång (för att vara Hammarby då), så har de ekonomiska förutsättningarna bara blivit sämre och sämre. Åren med Henrik Appelqvist innebar som sagt sportsliga framgångar, vidlyftiga spelarinköp och en allt större organisation. De ekonomiska förutsättningarna blev allt sämre och sämre, och redan 2005 gick Appelqvist ut och erkände att klubbens ekonomiska förutsättningar inte var de bästa. Trots detta så valde Appelqvist att likt en struts köra huvudet i sanden och fortsätta som inget hänt, man köpte fortfarande in spelare till överpriser och sålde dessa billigt. De inkomster man trots allt fick in gick till att tillfälligt plugga upp de värsta hålen, och så kunde man likt ett pyramidspel fortsätta hålla upp masken om att ekonomin trots allt blivit bättre.
Trots allt detta så valde ändå Appelqvist och styrelsen att inför 2008 års säsong satsa allt på ett kort, man köpte loss Rami Shaaban från norska Fredrikstad och lovade att klubben nu skulle bli en allsvensk toppklubb. För trots att man som hammarbyare borde varit misstänksam mot sådana här uttalanden, så valde man att slå dövörat till. Inför den allsvenska premiären mot nykomlingarna Ljungskile var förhoppningarna skyhöga, och även om Starke Arvid (Ljungskiles hemmaplan) mer förde tankarna till en uppställningsplats för jordbruksredskap, så var man taggad till tusen.
Att se Shaaban klafsa runt i leran gav, trots att man verkligen såg på honom att han säkerligen undrade vart fan han hamnat, stora förhoppningar. Men det dröjde dock inte länge innan man var nere på jorden igen, Shaaban gick sönder och andrekeepern Kristofer ”Poppen” Björklund fick axla manteln som tillfällig första målvakt. Spelarförsäljningarna fortsatte, vilket förstås påverkade lagets placering i tabellen och säsongen slutade på en föga respektabel nioende plats.
Som ett mantra man hört år efter år konstaterades att klubbens ekonomiska situation återigen var prekär, men att man nu skulle ta i med hårdhandskarna och sanera ekonomin. VD:n Michael vänster, vilket väckte ont blod. Gammalt groll som troligen legat och pyrt under en längre tid blossade upp och samtidigt som klubben tvingades till rejäla besparingar skakades den av våldsamma interna strider.
Med detta är vi tillbaka där vi började, inför säsongen 2009 så var det således uppenbart även för den mest naive hammarbyaren att några spektaktulära nyförvärv inte var att vänta. Snarare var den stora frågan vem och vilka som överhuvudtaget skulle vara kvar när säsongen, i början av november, avslutades. VD:n Anderssons löfte om topplaceringar ekade således tämligen ihåligt, och det dröjde förstås inte länge innan verkligheten hunnit ifatt Hammarby.
Trots att resultaten uteblev och att spelet blev allt mer och mer krampaktigt, så fortsatte de interna bråken mellan de två huvudfalangerna. Situationen förbättrades inte heller av de ihärdiga ryktena om att Davies med flera var på väg bort, och att Andersson själv hade personliga intressen vid en eventuell försäljning av bl.a. Davies. Situationen kan knappast blivit bättre av att tillsättandet av Andersson varit starkt kritiserat, det är knappast så att hans CV är det bästa och det var med bävan jag nåddes av nyheten att han utsetts till VD. Som tränare sparkades han under hård kritik från både Djurgårdens IF och Malmö FF, åren innan han tillträdde sin post i Hammarby var han sportchef i IFK Norrköping, där var han delaktig i att köra ner klubben i ett sportsligt och ekonomiskt träsk den troligen inte lär ta sig upp ur under överskådlig tid.
Under sommaren valde så Appelqvist att lämna sin post, han ersattes av Staffan Thorsell, före detta chefsredaktör på Expressen och hobbyhistoriker och många hoppades nu att de segslitna konflikterna skulle få ett slut. Tyvärr valde klubben även att avyttra Davies och Lolauy Chanko, vilka ersattes med två helt okända brassar och den före detta helsingborgaren Andreas Dahl, och med det var klubbens öde beseglat.
Med Davies – och till viss del Chankos – frånfälle förlorade kejsaren definitivt sina kläder, kvar fanns ett gäng talanglösa spelare utan någon som helst kapacitet att vare sig spela fotboll eller göra mål. Sitautionen blev inte bättre av att tränaren Tony Gustavsson verkat tappat suget, och även om han försökte hålla skenet upp så var det uppenbart att han kört fast. Till hans försvar ska man dock ha i åtanke att han dels tillhört den förlorande fraktionen, dels sedan länge haft en frostig relation med bl.a. Andersson och motsatt sig de konstanta spelarförsäljningarna. Om nu styrelsen och Andersson hoppats att Gustavssons avyttrande skulle ge sken av handlingskraft så visade sig detta i realiteten vara en schimär, som ersättare utsågs Thom Åhlund.
Det prekära tabelläget till trots så valde Åhlund att inte avbryta sin semester i Dalarna, något styrelsen och Andersson uppenbarligen – av någon för mig obegriplig anledning – accepterade. Den före detta assisterande tränaren till Anders Linderoth och Gustavsson, som under än idag oklara omständigheter avgick på grund av en tvist med ledningen, visade sig dock inte besitta de övernaturliga förmågor ledningen hoppats på, och laget fortsatte sin kräftgång i tabellen. Frustationen på läktarna över lagets uppenbara brister, och ledningens uppenbara ointresse för det rent sportsliga blev till slut för mycket. Under hösten drabbades Hammarby av en rad ”publikskandaler”, i många avseenden orsakade av en obegripligt inkompentent organisation och uppgivenhet över behandlingen av klubben från Svenska fotbollsförbundet.
I samband med att Ultra Boys firade sitt tio års jubileum så började delar av sittplatssektionen skandera ”AVGÅ STYRELSEN” och försökte ta sig upp på VIP-sektionen. Ett mindre handgemäng uppstod mellan väktare och uppretade supportar, och Thorsell och några andra fick fly hals över huvud. Återigen fick tidningar som Aftonbladet använda sina förtryckta löpsedlar om kaos på Söderstadion, och ordförande Thorsell var givetvis inte sen att haka på. I ett öppet brev på Hammarbys hemsida valde Thorsell, i sann kvällstidningsanda, att kritisera supportrarna och konstatera att klubben pga deras agerande inte hörde hemma i Allsvenskan. Kritiken blev givetvis massiv, och många ifrågasatte huruvida Thorsell överhuvudtaget var kapabel att leda Hammarby. Svaret på frågan kom i samband med bortamatchen mot Malmö veckan efter, då han istället för att vara på plats i Malmö befann sig på Bok och Biblioteksmässan i Göteborg.
På frågan varför han inte befann sig i Malmö så konstaterade han kort, ”att min närvaro hade inte påverkat utgången”. Med ett sånt förakt för såväl sin egen roll som ledare, och i minst för alla de supportrar som ödsla tid, pengar, jobb och relationer för att stödja sitt lag så hade han onekligen brännt alla sina broar inom supporterleden.
Med några luddigt formlerade påståenden om ”hotbild”, så avgick också Thorsell efter bara några månader som ordförande. Även om Thorsell till stor del är oskyldig till det ekonomiska kaos som drabbat Hammarby, så är han definivt med skyldig till det kaos som drabbat klubben under hösten. Hans agerande, speciellt då det öppna brevet på hemsidan, visar på en så otrolig okänslighet och förakt för klubbens suppotrar att han redan där borde avgått. Hans agerande i samband med Malmömatchen blev utan tvekan spiken i kistan, och visade dessutom att hans syn på sitt ordförandeskap var oförenligt med supportrarnas.
Dagen före det viktiga derbyt mot AIK kom så nästa avhopp, den här gången var det Andersson själv som valde att lämna skeppet. Mannen som i många avseenden varit delaktig i att sänka Hammarby, även om huvudansvaret hamnar tungt på kretsen runt Appelqvist, valde nu när det mer eller mindre var klart att klubben troligen skulle åka ur att lämna skutan. För även om Andersson som sagt inte kan lastas för allt, så har hans agerande knappast förbättrat situationen. I många fall kan hans agerande liknas vid H.C. Andersens berättelse om Flickan med svavelstickorna. Värmen hölls upp så länge det fanns svavelstickor, men när dessa tog slut så frös flickan ihjäl, liknelsen med Bajen anno 2009 är slående.
Så länge det fanns spelare att sälja så hölls kylan borta, problemet var bara att stickorna blev färre och färre, samt att möjligheten att avyttra ytterligare stickor försvann. Med endast två stickor (Davies och Chanko) kvar i sin ficka hade Andersson valet att antingen sälja dem, och på så sätt frigöra ekonomiska resurser senare, eller tända eld på dem och värma sig för stunden. Andersson valde det sistnämnda och med det var Bajens öde beseglat och Anderssons mantra om behovet att sanera ekonomin framför det sportsliga. Riktigt hur Andersson räknat ut sin ekvation, det vill säga att vi säljer alla spelare vi kan och ersätter dessa med lågbudgetspelare som i bästa fall besitter någon form av talang övergår mitt förstånd.
Jag är inte heller helt införstådd med hur vår ekonomi blir bättre av att vi blir degraderade, speciellt när man betänker att vi får räkna med ett bortfall på runt 20-30 miljoner kronor i sponsorintänkter och inkomster från SvFF. Att klubben under många år har levt över sina tillgångar är inget nytt, och det tåls att sägas att stålbadet Andersson påbörjat varit behövligt. Problemet är bara att Andersson valt att enbart inrikta sig på det ekonomiska planet, och därmed glömt bort det sportsliga. Att han dessutom troligen sitter på två, eller kanske tom fler, stolar gör inte saken bättre och med största sannolikhet tjänat på att avyttra Davies m.fl.. Det blir förstås inte heller bättre av att Andersson till viss del varit pådrivande i de – tror jag – för Hammarbys del förödande interna konflikterna, som av och till skakat klubben på senare tid. En konflikt som jag anser vara långt mer förödande än några bengaler på ståplats, eller att delar av publiken skanderar ”avgå styrelsen.
Situationen blir förstås inte heller bättre av att massmedia, valt att mer fokusera runt vad som händer på läktarna än vad som händer i styrelserummet. Det är förstås trist att folk ska gå till handgripligheter, och jag tar starkt avstånd från personer som hotar anhöriga o.s.v., men samtidigt så måste man också förstå den frustration som växt inom föreningen de senaste åren. Inte nog med att man ljugit oss, och i ännu högre grad sponsorer och andra, rakt upp i ansiktet om såväl sportsliga mål som de ekonomiska förutsättningarna. Man har dessutom visat upp, speciellt under den här säsongen, ett totalt förakt för oss supportrar. Att som Thorsell först kasta skit på de supportrar, som år efter år rest land och rike runt för att stödja klubben, är oförlåtligt och visade på ett uppenbart sätt att du inte förstått din roll som ordförande i Hammarby.
Tyvärr är inte Thorsell och Andersson ensamma om att ha misskött sig, ett tungt ansvar hänger även över spelartruppen som vikt ner sig under hela säsongen. Visserligen kan man konstatera att truppen varit osedvanligt tunn, och även innehållit spelare utan någon som helst talang, t.ex. Nathan Paulse eller Christian Traore, vilket givetvis ställer frågan hur dessa överhuvudtaget kunde köpas in. I Paulses fall så måste jag bara konstatera att han troligen är, utan någon egentlig konkurens, anno 2009 sämsta spelare. Några egentliga ljusglimtar är faktiskt svårt att se, speciellt som den ende, Simon Helg, i samband med matchen mot Trelleborgs FF säger att han vill ”fortsätta spela i Allsvenskan”. Ett tips till Helg och övriga spelare, hade ni sett till att prestera så hade du kunnat göra det utan större problem.
Motgångar är förstås inget man som bajare är ovan med, dock har framgångarna de senaste åren gjort att man förträngt eländet man upplevde under början av 1990-talet då vi åkte jojo mellan divisionerna. Nu är vi återigen tillbaka på ruta ett, inga pengar och en organisation i totalt kaos. Förhoppningen ligger nu till att den nya ledningen, vilka de nu blir, lägger eventuella personliga konflikter åt sidan och sätter Hammarby IF fotboll i första hand. Det andra är att ledningen etablerar en bättre dialog med såväl fans, medlemmar som sponsorer och agerar ärligt och öppet. Att som Andersson och Appelqvist sysselsätta sig med skumraskaffärer och dolda agendor måste upphöra, annars är det mycket möjligt att raset i seriesystemet fortsätter.
En annan fråga är vad AEG sysselsätter sig med, för trots att de äger 49 procent av klubben så verkar de vara totalt frånvarande och totalt ointresserade av den förödande interna maktkamp som förts. Ligger det i AEG:s intresse att kaoset i Hammarby fortsätter, och hur kommer de att agera nu när vi blivit degraderade?

De perfekta kättarna – del II

Jag fortsätter nu att berätta om katarerna, en kristen sekt som växte sig stark på 1100-talet, och som sågs så samhällsfarligt att påven utropade ett korståg mot rörelsen. Vad var det nu som katarerna gjorde som ansågs så farligt, och uppenbarligen riskerade att hota hela samhället?

Den katariska läran

Katarerna hade hämnat sitt namn från det grekiska ordet ”Kathro’s”, vilket betyder ren eller obefläckad, vilket i vissa avseenden förklarar den katariska läran. Precis som många andra var katarerna kritiska mot kyrkan, inte minst deras misslyckade reformförsök som avstannat vid 1100-talets början. Man vände sig också mot det uppenbara andliga och moraliska förfall, men kritiserade även kyrkan för att vara mer intresserade av världsliga frågor än andliga. Enligt katarernas synsätt var reformarbetet inom den katolska kyrkan dömda att misslyckas, främst därför att man godtagit Konstantins donation och på så sätt korrumperat hela läran.
Katarerna förespråkade istället en återgång till en urkristendom, utan någon centralfigur och med fokus på andlig och moralisk renhet samt att frånsäga sig all form av materiell egendom.
I många avseenden var inte katarerna de första, eller de sista att kritisera den katolska kyrkan för excesser, moraliskt och andligt förfall samt dess ekonomiska intressen. Vad som dock skilde katarerna från t.ex. franciskanerorden, vilka under 1200- och 1300-talet var starkt kritiska till den katolska kyrkans utveckling, var att man ifrågasatte dess existens och tog avstånd från dess teologi.
Katarerna förkastade nämligen inte bara påven och kyrkans administration. Man tog direkt avstånd från sakramenten, avvek från den gemensamma trosuppfattning som bildade grund för hela den västeuropeiska kristendomen. Som många andra tidiga kristna sekter var katarerna dualister, man ansåg att det fanns ett ont väsen (Rex Mundi, lat. Världens kung), vilken manifesterade sig i materiella ting och som skapat världen till ett fängelse för mänskligheten där han kunde tortera och plåga dem. Denna slutsats gjorde också att katarerna också förkastade idén om att man kunde förpassas till helvetet när man dog, i enlighet med deras synsätt befann man sig redan som levande där.
Man ansåg även att bilden av Gud i bibeln, speciellt då i det Gamla Testamentet, var felaktig och en produkt av Rex Mundi. Det enda sättet att vinna frälsning var att ta avstånd från den materiella världen, och på så sätt undkomma Rex Mundis .
Men kontroverserna tog inte slut där, man tog dessutom helt och hållet avstånd från kyrkans åsikt att Jesus var Guds son, enligt katarerna var Jesus endast ett väsen som Gud skickat till mänskligheten.
För oss på 2000-talet kanske dessa ställningstaganden inte känns speciellt kontroversiella, men på Medeltiden var det här allvarliga och - vilket också katarerna skulle få lära sig – potentiellt livshotande åsikter. För den katolska kyrkan var katarernas ståndpunkter och avståndstagandena en veritabel krigsförklaring, och väckte säkert mörka minnen till liv.

För inte nog med att dess ställningstagande sågs som heresi, de andandes åsikter som den katolska kyrkan hoppats blivit av med. Under 300-talet hade huvudinriktningarna inom den kristna kyrkan mötts vid en rad koncilier, här hade man utarbetat en slags gemensam huvudlinje när det gällde synen på Jesus och vilka evangelier som skulle användas i det Nya testamentet. Man utarbetade också en gemensam hållning mot samfund och inriktningar som inte godtog dessa huvudlinjer, en av de främsta kritikerna mot dessa försök att likrikta den kristna kyrkan kom från den berbiske prästen Arius.
Arius (ca. 250 – 336 e.Kr.) var verksam i Alexandria, och vars läror, som tog avstånd från många av de huvudlinjer man valt att acceptera, förklarades som en heretiker vid konciliet i Nicea 325 e.Kr. Efter att ha frikänts på konciliet i Jerusalem 335 e.Kr. så förklarades han, och hans läror som heretiska av den katolska kyrkan. Detta hindrade dock inte att hans läror spreds, speciellt bland de germanska stammar som levde i eller utanför det romerska riket. Först efter att den frankiske kungen Klodvig I konverterade till katolicismen tippade vågskålen över till fördel för den katolska kyrkan, som nu kunde påbörja arbetet med att försöka stampa ut den arianska läran. Det är ingen överdrift att påstå att arianismen var ett av de allra största hoten mot den katolska kyrkan under 400-talet e.Kr., det var en upplevelse som den katolska kyrkan inte ville upprepa.
Jag vill dock återigen förtydliga att det arianska inflytandet över katarerna bör ha varit ytterst begränsat, snarare beror likheterna på att de båda anslöt sig till de gnostiska lärorna. Vid slutet av 500-talet e.Kr. hade arianismen utplånats i Europa, och även om den överlevde något längre i Nordafrika innebar den muslimska invasionen av området dödsstöten för dem. I Östeuropa var situationen likartad, här gick det bysantinska riket hårt åt arianerna och de drabbades i stort sett av samma öde som sina västerländska fränder.

Den katariska kyrkan

Till skillnad från den katolska kyrkan saknade den katariska kyrkan något överhuvud eller central styrning, något överhuvud i stil med den katolska påven eller den bysantinske kejsaren fanns inte. Den högsta posten inom katarismen var biskoparna, men dessa verkar primärt ha varit personer med stora teologiska kunskaper som rönte stort förtroende bland sina församlingar. Det är också möjligt att det rörde sig om biskopar i den katolska kyrkan som ”konverterat”, vilket t.ex. skulle kunna förklara varför ett antal biskopar ex-kommunicerades av påven på grund av samröre med katarerna. Oavsett vad så verkar dock antalet katariska biskopar varit få, men vad deras egentliga uppgift var är källorna tyvärr allt för bristfälliga för att säga.
Katarerna delades hur som helst in i Perfecti (lat. De fulländande) och Credentes (lat. De troende), där de Troende utgjorde huvuddelen av sektens anhängare och de Fulländade en slags motsvarighet till kyrkans präster. För att bli en Fulländad ställdes hårda krav, vilket kanske förklarar varför det aldrig fanns mer än runt tusen Fulländade under någon given tidpunkt. För att bli en Fulländad var han eller hon tvungen att gå igenom en ritual som kallades för Consolamentum (lat. Tröst), efter vilken anhängaren fick avsäga sig all egendom till rörelsen. Efter detta var det tänkt att den Fulländade skulle hänge sitt liv åt fysisk och mental renhet, böner, välgörenhetsarbete och leva som Jesus och hans apostlar gjort. En Fulländad skulle även leda de Troende, det vill säga huvuddelen av katarerna, från den materiella världen till den andliga.
I likhet med många tidiga kristna sekter isolerade sig många Fulländade, medan andra vandrade runt och predikade till rörelsens anhängare. Något krav på den Fulländades kön fanns inte, såväl män som kvinnor kunde bli Fulländade. Huruvida detta ska tolkas som att katerna var feminister är kanske tveksamt, snarare ligger nog förklaringen i deras syn på världen och den fysiska kroppen som andens fängelse. Man kan dock konstatera att rörelsens budskap verkar varit attraktivt för många kvinnor, där karriärmöjligheterna inom den katolska kyrkan var lika med noll, och att många kvinnor därför sökte sig till katerna.
Rörelsens majoritet utgjordes alltså av de Troende, vilka som sagt avkrävdes strikta regler, så fanns inget krav på att de Troende skulle följa dessa. I många avseenden skilde sig inte kraven på de Troende från de krav den katolska kyrkan ställde på sina anhängare, men det fanns förstås krav som ställde till problem i det Medeltida samhället. Bland de krav som ställdes på en Troende var sexuell avhållsamhet, avstå från att döda, svära trohetseder och att undvika att dricka och äta kött- och mjölkprodukter. Man borde även avhålla sig från att äta sådant som skapats genom sexuella reproduktion, t.ex. ägg, men det verkar som om många av de Troende tog tämligen lätt på dessa förbud. De flesta verkar istället väntat till livets slutskede innan de tog en Consolamente och efter detta följde de mer strikta reglerna, något som enligt den katariska läran kallades för Endura. I enlighet med katarernas livssyn, som det att fysiska livet var ett fängelse, så hade man en mer avslappnad inställning till självmord enligt den katolska kyrkan, och även om man inte verkar uppmuntrat till det så nyttjades deras motvilja att ta avstånd från självmord som del i den katolska kyrkans propaganda mot rörelsen.

Men hur fungerade då katerna i det Medeltida samhället, och hur såg omvärlden på dessa människor som uppenbarligen tog avstånd från den katolska kyrkans värderingar och riter? Det ska vi utforska i nästa inlägg…

De perfekta kättarna

Av de mängder med kristna sekter som var aktiva under Medeltiden, så är det få som blivit så mytomspunna som katarerna, en inte helt obetydlig kristen sekt med bas i södra Frankrike. För även om den katolska kyrkan effektivt utplånat katrerna runt början av 1300-talet, så levde berättelserna och arvet från katerarna kvar. Än idag gör de sig påminda, inte minst i legender med medeltida anor, och de figurera i den pseudovetenskapliga boken ”The Holy blood and the Royal grail” av Micheal Baignet, Richard Leigh och Henry Lincon, en bok som inspirerat såväl Dan Brown som Umberto Eco.
Arvet från de franska katarerna slutar dock inte där. Det svenska ordet kättare, det vill säga en person med en från det förhärskande samfundet avvikande trosuppfattning, påstås härröra från det grekiska ordet ”katharos” (ren), vilket också var beteckningen katerarna använde på sig själva.

Denna från början obskyra sekt spreds under slutet av 1100-talet och början av 1200-talet snabbt över Västeuropa, något som förstås oroade den katolska kyrkan. Så oroad av dess snabba spridning blev till påven Innocentius III, att han dels lät den bli en av inkvisitionens första offer, och 1209 såg sig tvungen att utropa ett korståg mot dem.
Men vilka var då dessa katarer, och vad var det de förespråkade som många uppenbarligen uppfattade som attraktivt, men som av många sågs som samhällsomstörtande och hädiskt? För att besvara dessa frågor, och andra, måste vi lämna datorn och 2000-talet för att återvända till 1100-talets Frankrike. Här tar nämligen vår historia sin början…


Katarernas ursprung
Tyvärr måste vi konstatera att vi idag vet väldigt lite om katarernas ursprung, få katariska skrifter har överlevt fram till modern tid. Det lilla som dock är bevarat är dock av tveksam bakgrund, mycket är skrivet av deras religiösa antagonister och de katariska skrifter som trots allt överlevt till modern tid säger lite eller inget om dess tidiga historia. Om detta beror på att den katolska kyrkan var framgångsrik i sina försök att stampa ut katarerna, eller om sekten helt enkelt byggde sin predikan runt muntliga berättelser är svårt att säga. Med tanke på regionens traditioner av kringresande trubadurer, av vilka många var populära vid Europas hov, är det inte helt otänkbart att anta att man använde sig av muntliga berättelser än nedskrivna.
Det som trots allt överlevt krig och inkvisitionen sprider inget ljus över sektens ursprung, och istället tvinga historiker och religionshistoriker försöka finna svaret någon annanstans. De tidigare teserna om att katarerna påverkats av gnostiska och manikeiska läror, har idag fått gett vika för tesen att de på något sätt influerat ifrån Östeuropa. Den främsta kritiken mot de tidigare teserna är att både gnostiska och manikeiska läror sedan länge varit utrotade i Västeuropa, de sista resterna försvann redan under 600- eller 700-talet, och katarerna dyker först upp under 1100-talet.
Istället har alltså forskningen sökt svaret i östra Europa, här var kontakterna med gnostiska och manikeiska läror mer levande, och en av förvaltarna tros vara bogomilerna. I likhet med katarerna är deras ursprung svårt att avgöra, få källor har överlevt och det mesta härrör från deras religiösa antagonister. Bogomilerna, troligen döpt efter sin grundare den bulgariske prästen Bogumil (eller Bogomil), var en kristen sekt med starka manikeiska drag som växte fram i Bulgarien under 900-talet, och som successivt spreds på Balkan och i Ryssland. Framväxten sågs dock inte speciellt positivt av Konstantinopel, och redan i mitten av 900-talet avrättades Bogomil som kättare på order av den bysantinske kejsaren Alexius I Comnenus. Under 1000-talet sprids Bogomils läror västerut, och det är troligt att de nådde södra Frankrike via Italien.

De flesta forskare är dock eniga om att sekten tidigast kan ha bildats i slutet av 1000-talet, och att dess läror uppenbarligen spreds snabbt. Redan 1143 nämns det i ett överlevande dokument att det bildats en katarisk församling i Köln, och att dess läror spreds i Rhendalen. Det mest slående beviset för kopplingen mellan katarerna och bogomilerna är dock synoden i det sydfranska samhället Saint-Félix-Lauragais 1167. Förutom katariska biskopar från Languedoc och Lombardiet i Italien deltog även den bogomiliske påven Nicetas, som troligen måste varit imponerad över hur snabbt katarernas läror spritts över Europa.
Nu fann det dock andra som inte var lika imponerade, speciellt många inom den katolska kyrkan såg katarernas snabba spridning och läror som farliga. Men det var inte de enda som började bli oroliga, även det världsliga styret såg på katarerna som en säkerhetsrisk, och som ett potentiellt hot mot deras försök att stärka centralmakten.

Men vad var det då som katarerna förespråkade, och varför såg den katolska kyrkan med oro på utvecklingen? Det var ju knappast så att katarerna inte var kristna, och nyandliga rörelser hade tidigare haft stor inverkan på den katolska kyrkan. Under slutet av 900-talet hade klostret i Cluny vitaliserat den katolska kyrkan, påverkat kristna teologer, blivit förebild för nya kloster runt om i Europa och varit lärosäte för många påvar. Med detta i åtanke torde givetvis den katolska kyrkan välkomnat katarerna, men istället sågs de som en fiende och utmålades snabbt som heretiker vars läror måste utplånas.
Vad var det då som retade upp och skrämde den katolska kyrkan så mycket, ja det kommer vi återkomma till imorgon!

Sveriges klantigaste turist?

Så har Mehdi Ghezali, eller Guantanamosvensken som han också kallats, återigen fastnat med fingrarna i syltburken och gripits, anklagad för förberedelser till terrorism. Det är otroligt att människan, vart han nu än beger sig, råkar hamna i klammeri med rättvisan, och dessutom anklagas för att vara involverad i aktiveter med kopplingar till terrorism. Man undrar ju lite smått vad Guantanamogruppen, som under hans vistelse i det beryktade amerikanska förvaringslägret, arbetade för att få honom frisläppt nu tänker. Eller väljer de att vifta bort all form av kritik och helt enkelt återigen pådyvla att Ghezali är oskyldig?

Faktum är att vart än Ghezali rest de senaste åren så har han omgärdats av islamiska fundamentalister och terrorister. Ju mer man börjar gräva i Ghezalis aktiviteter, desto mer underligheter finner man. I samband med en resa till Portugal grips han och en rumskamrat av den polisen och han får spendera tio månader i fängelse innan han släpps, hans rumskamrat – som Ghezali säger sig inte känna allt för väl – döms dock till ett kännbart fängelsestraff. Under sin tid i det portugisiska fängelset finner han gud, tillbaka i Sverige rör sig han i islamistiska kretsar och genomför även en rad resor till London där han umgås i kretsar med kopplingar till al Qaida. Han genomför även en resa till Saudi Arabien, där han studerar koranen vid en wahhabistisk koranskola, en religiös sekt som har nära kopplingar till en rad islamistiska grupper, däribland al Qaida.
Sommaren 2001 är det så dags för ett nytt resemål, den här gången är målet Pakistan, men av ännu okända anledningar, väljer Ghezali att fortsätta resan in till Afghanistan. Enligt hans egna utsago, som det dock råder vissa tveksamheter runt, reser han dit tillsammans med en kamrat han lärt känna i Pakistan. Här ska de besökt kamratens familj, där han påstår sig studerat koranen och lekt med barnen. Enligt obekräftade rykten ska han snarare befunnit sig i Jalalabad och bott i det ökända Algerian House, en samlingspunkt för utländska Al Qaida sympatisörer. I samband med den amerikanska invasionen väljer han dock att lämna landet, men grips under mystiska omständigheter i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan.
Enligt honom själv blev han förrådd av afghanska bönder, men enligt en svensk UD-rapport (baserad på uppgifter från den amerikanska militären) så ” greps [Gehzali, min amn] i mycket komprometterande al-Qaida- och Talibansällskap under flykt till Pakistan".

Mystiken runt Ghezalis besök i Afghanistan tätnar ytterligare efter att en tjänsteman på UD fick träffa honom under hans tid på Guantanamo, och han konstaterar att det finns ”’svårförklariga’ inslag i Ghezalis berättelse”. Han skriver också att han finner det ”förvånad över att han under många månader i Saudiarabien, Pakistan och Afghanistan påstår sig aldrig ha deltagit i eller hört några diskussioner om terrorism, USA:s roll och 11 september-attentatet, talibanerna eller al-Qaida. Han hade inte sett några vapen, inte ens i Afghanistan, världens mest vapentäta land.”. Tjänstemannen drar slutsatsen att en ”anledning till Ghezalis synbara ointresse kan vara att han befann sig i ett chocktillstånd, tror besökaren. Eller är förklaringen hans snäva inriktning på religion.” Tjänstemannen kan till slut bara konstatera att man inte vet ”[…] hur Ghezali togs tillfånga och senare hamnade på Guantanamobasen på Kuba.”.
Efter en ”massiv” kampanj, där hans far bl.a. hungerstrejkade och en rad mer eller mindre kända personer gick ut och stödde kampen, släpptes han från Guantanamo. I en hastigt, och uppenbarligen dåligt förberedd, presskonferens försökte Hultén att visa upp den nyligen frigivne och oskyldige Ghezali. Den samlade journalistkåren var dock inte lika naiv, och i takt med att Ghezalis svar blev allt mer kryptiska infann sig nog insikten hos många att han nog inte var så oskyldig som han tidigare påstått sig. Något som definitivt bekräftades med den bok som Ghezali och Hultén senare gav ut.

Men nu sitter alltså Ghezali, tillsammans med två andra kända ”terroristmisstänkta svenskar”, i Pakistan. För han är inte ensam om att uppenbarligen välja fel turistmål, med sig har han nämligen kvinnan – och hennes barn – som greps för några år sedan i Somalia i samband med att Etiopien gick in i Somalia.
Källa: Sverige visste att Ghezali lämnat landet

Andra världskrigets början

Klockan närmar sig kvart i fem den 1 september 1939 och den polske vaktposten tittar ut över Danzigs hamn, där det tyska slagskeppet Schleswig-Holstein skymtar i höstdimman som svept in över staden. Vaktposten suckar och tittar på klockan, nej något vaktavbyte blir det inte på ett tag och trots det allt mer infekterade tonläget mellan Polen och Tyskland känns hotet om krig långt borta för den uttråkade vaktposten. Tystnanden bryts dock abrupt av en våldsam knall som följs av en våldsam explosion som får den lilla bunkern att skaka i sina grundvalar. Den tidigare uttråkade vakten greppar sitt gevär med fumliga och nervösa händer och stirrar oroligt ut genom bunkerns skottgluggar. Återigen hörs samma knall, vilken återigen följs av en våldsam explosion som får bunkern att skaka och som täcker vaktposten i damm och betongrester. Fler explosioner följer och det krävs ingen större fantasi hos den skräckslagna polska vakten vad som ligger bakom beskjutningen, och snart har den lilla halvön Westerplatte förvandlats till landskap som mer för tankarna till det första världskriget än en lummig och sömning polsk förläggning i Danzigs hamn. Halvdöv, skräckslagen och täckt av ett grått damm reser sig vaktposten när han hör hur beskjutningen slutar, det enda som hörs är skriken från de skadade och ljudet av eldgivning från gevär och kulsprutor. Det förväntade kriget har börjat, och för den polska garnisonen på Westerplatte ska det innebära en av krigets mest heroiska strider, men också en fem år lång tysk ockupation som efterföljs av en sovjetisk. 1900-talets största konflikt har inletts, men det är nog inte det som den polske soldaten i sin bunker reflekterar över…

Huruvida ovan nämnda historia är sann är tveksam, men den ger ändå en liten inblick i den känsla garnisonen på Westerplatte säkert kände när Schleswig-Holsteins kanoner riktades mot dem. Kriget hela Europa förfasade sig över var här, och snart skulle den lokala konflikten mellan Polen och Tyskland utmynna i ett Europeiskt storkrig, för att sommaren 1941 på allvar involvera Sovjetunionen och i december samma år utvecklas till ett världskrig när Japan och USA går in i konflikten på allvar.
Få konflikter i vår historia genererar så ofantligt intresse som det andra världskriget, trots att dess långsikta effekter bleknar i jämförelse med det första världskriget. Antalet filmtitlar, böcker (både fakta och fiction), dokumentärer, plastmodeller o.s.v. med kopplingar till kriget är oöverskådligt. Det är fortfarande en konflikt, som trots att det gått 70 år sedan den bröt ut, fortfarande är en het inrikespolitisk fråga i många länder (däribland Sverige). Kriget blev spiken i kistan för Frankrike och Storbritannien som stormakter, Europa delades i två delar och USA och Sovjetunionen tog nu över rollen som världens två nya supermakter. Men det som föll över världen som våt duk var risken för ett kärnvapenkrig, under krigets skälvande sista veckor valde USA – kanske oroliga för att alliansen med Sovjetunionen började krackelera – att släppa två atombomber över Japan. Risken för ett kärnvapenkrig gjorde att de båda supermakterna drog sig för direkta konflikter, istället valde man att nyttja ombud för sina konflikter. De gånger supermakterna gick in i konflikter slutade det illa, och konflikter som Koreakriget, Vietnamkriget och den sovjetiska invasionen av Afghanistan visade supermakternas ovilja att involvera sig direkt i konflikter. Men allt det där låg i framtiden när det tyska slagskeppet besköt den polska garnisonen på Westerplatte, och något de involverade säkerligen aldrig reflekterade över.

Trots att invasionen av Polen blev inledningen på kriget så har den rönt ett rätt svagt intresse, även om det på senare år utkommit en rad böcker bl.a. även på svenska och av svenska historiker i ämnet. Istället har fokus legat på invasionen av Normandie, striderna på östfronten och kampanjen i Nordafrika, vad som skedde i Polen är ofta snabbt och styvmoderligt behandlat i de flesta verk om det andra världskriget.
Detta har i vissa avseenden lett till att många myter, ofta med grund i tysk propaganda, spridits i böcker, dokumentärer och det allmänna medvetandet. Påståenden som att Luftwaffe sköt sönder och samman det polska flygvapnet på krigets första dagar, eller att polska ulaner genomförde kavallerichocker mot tyska stridsvagnsenheter och att den tyska invasionen var perfekt genomförd vanliga i både historiska böcker och bland folk i gemen. Detta trots att det finns få, eller ofta, inga som helst belägg för dessa påståenden.
En av de mest kända myterna runt invasionen av Polen är myten om hur polska ulanförband, de polska kavalleriförbanden, angrep tyska stridsvagnar med lansar och svärd i tron om att de var gjorda av papper. Ibland visas även en filmsnutt hur polska ulaner stormar fram mot stridsvagnarna, som givetvis inte alls var gjorda av papper och skjuter tillbaka på de tappra, men ack så dumdristiga polackerna. Föga anar kanske författaren, producenten och – i ännu högre grad – tittaren/läsaren, att filmsnutten härrör från en tysk propagandafilm och att hela berättelsen är uppdiktad och användes – ironiskt nog – av både tysk och polsk propaganda.
Upprinnelsen till myten är när en grupp italienska journalister, som i modernt språkbruk var inbäddade bland de tyska styrkorna, fick besöka slagfältet längs den tysk-polska gränsen. På ett ställe fann de häpna italienska journalisterna ett helt kavalleriförband som slagits ut, och drog slutsatsen att – eller fick sig berättat – polackerna försökt angripit tyska stridsvagnar och slagits ut. De italienska journalisternas berättelse publicerades i Italien, och spreds efter detta runt om i världen. Världen häpnade över de polska soldaternas mod, men också över deras uppenbarliga dumdristighet och hur tekniskt efterbliven polackerna var som inte förstod vad stridsvagnar var.
Tyskarna var förstås inte sena att utnyttja situationen, den speglade i mångt och mycket deras bild av de efterblivna och tekniskt outvecklade polackerna. Så intressant fann Goebbels berättelsen att han lät spela in en film baserad på den, vilken ibland dyker upp i dokumentärer om invasionen av Polen. Ironiskt nog fann också polackerna berättelsen intressant, efter kriget anammade de polska kommunisterna myten, vilken här nyttjades för att svartmåla den tidigare regimen och den polska officerskåren. I likhet med tyskarna så lät även de polska kommunisterna berättelsen bli grunden för en film, vilket kanke kan ses som lite ironiskt. För polackerna i gemen var historien säkerligen tilltalande, befolkningen hade ockuperats under fem år och mycket av det som sedan genomfördes i storskala i Sovjetunionen hade utvecklats i Polen. Så tilltalande var den att den till och med smög sig in i den polska historieskrivningen om kriget, och så spreds den också över till väst, där många historiker valde att acceptera den som sanning.
Det fanns förstås många som kritiserade den, men först efter murens fall och Polens frigörelse från Sovjetunionen började den även officiellt att ifrågasättas. Trots att den idag inte längre anses vara en del av den polska officiella historien så är det en svårutrotad myt, till och med polska veteraner som deltog i striderna kan ibland hänvisa till den för att betona hur desperat läget var.

Myten om de polska ulanerna har också genererat myten om hur tekniskt eftersatt polackerna var, och att man saknade modern utrustning. Inte heller det stämmer vid en närmare titt, för även om polackerna saknade mycket av den utrustning som var standard i västra Europa, så var de långt ifrån tekniskt eftersatta. De polska ulanförbanden var den polska arméns elitförband med anor från Napoleonkriget, och som hade spelat en avgörande roll i det polsk-ryska kriget 1920. Under mellankrigstiden påbörjades en modernisering av armén, och då speciellt ulanförbanden som var tänkta att utrustas med pansarbilar eller pansarvagnar. Men varken den polska ekonomin eller industrin hade kapacitet med dessa planer, och arbetet gick långsamt. Vid krigsutbrottet 1939 fanns två fullt motoriserade ulanförband, i Krakow och Warszawa, medan övriga fortfarande var utrustade med hästar och några lättare tanketter.
De var dock riktigt utrustade med pansarvärnskanoner, kulsprutor och hästdraget artilleri, för till myten till trots så stred de polska ulanerna primärt som vanliga infanterister. Hästarna användes vanligtvis för att transportera soldaterna, vilket i ett land med dålig infrastruktur och där vägnätet i vissa regioner var ofarbart under delar av året var det mest praktiska. Visserligen var ulanerna fortfarande utrustade med både lansar och sablar, men dessa nyttjades främst vid olika former av ceremonier och var en nostalgisk kvarleva av fornstora dagar.
Med detta i åtanke så kan man då återgå till själva huvudfrågan, vad hade de italienska journalisterna fått sett, och varför hade de dragit slutsatsen att polackerna försökt angripa pansarvagnarna?

Dagen innan de italienska journalisterna bevittnade slagfältet, så hade tyska och polska styrkor utkämpat hårda strider i gränstrakterna. Oroade över att delar av de polska styrkorna skulle bli inringade valde en överste i ett närliggande ulanförband att agera enligt devisen, anfall är bästa försvar och försöka ringa tyskarna. Trots protester från den polska staben, som motsatte sig ett motanfall då man var orolig att det skulle misslyckas, vilket skulle kunna förvärra läget ytterligare.
Ordern att inte anfall nådde dock inte översten, eller om han valde att ignorera den, som inledde motoffensiven mot de tyska styrkorna. Nu var det dock inte pansarvagnar polackerna angrep, utan istället var det vanliga tyska infanterister som blev ulanernas mål. Efter att ha brutit sig igenom de tyska linjerna, där det givetvis utbröt panik, tvingades dock polackerna att försöka samla ihop sina styrkor och offensiven stannade av. De panikslagna tyska styrkorna återsamlade sig dock, och förstärkningar började anlända för att försöka förhindra ett totalt genombrott. Ibland dessa styrkor återfanns tyska pansarvagnar, vilken av en ren slump råkade braka rakt in i det område där polackerna höll på att omorganisera sig. De överraskade polackerna hade förstås inte en chans, speciellt som de troligen valt att inte ta med sig sina pansarvärnskanoner, och massakrerades. Bland de många döda återfanns översten, men när de få överlevande återvände kunde de dock glädjas över att deras offensiv gjort det möjligt för de hotade polska styrkorna att retirera och undvika att bli inringade.

Det var alltså hit de italienska journalisterna fördes, och det behövdes säkerligen inte speciellt mycket fantasi för att komma fram till vad den mest logiska förklaringen till massakern var. Speciellt som det dessutom är troligt att tyskarna undvek att berätta om det polska genombrottet, och att pansarvagnarna skickats dit för att förhindra en tysk kollaps i samband med ulanernas motoffensiv.

Boklogg I

Sista veckan av semestern och har äntligen fått för mig att göra något konstruktivt, det vill säga sätta mig i päronens sommarstuga. Här finns tack och lov Internet, men inget tv-spel så det blev till att ladda upp med lite böcker inför resan till de djupa skogarna runt Gästrikland. Så med en drygt 3 timmar lång resa så plockades första boken upp, Gavin Menzies kontroversiella bok ”1421 – The year China discovered the world”, en bok om hur de stora kinesiska flottorna spreds över världshaven för att dokumentera och utforska jorden.
Har hitintills kommit igenom en dryg tredjedel av boken, och måste säga att jag är långt ifrån övertygad. Boken är överlag slarvigt skriven, och några egentliga bevis rörande författarens teser saknas, det mesta av bevisföringen ligger på indicier och egna tolkningar av andrahandskällor, samtida kartor eller anekdoter. Jag är med andra ord inte speciellt övertygad, snarare tvärt om ser jag hur hela resonemanget blir allt mindre trovärdigt ju längre man läser, speciellt som Menzies saknar några som helst förstahandskällor för att bekräfta sina teser. För att ytterligare strö salt i såren så saknas några som helst kinesiska källor, annat än sånt som är översatta, vilket troligtvis kan förklaras med att Menzies kunskaper i mandarin ligger på min nivå.

Dessa tillkortakommande till trots så finns det en viss behållning, speciellt om man blundar för de uppenbara logiska luckorna i Menzies resonemang och behandlar boken som ett skönlitterärt what-if verk. Att Kina runt 1400-talet i många avseenden låg långt framför utvecklingen i såväl västvärlden som i arabvärlden är fakta, och det finns också en rad – seriösa – forskare som på allvar anser att kinesiska fartyg mycket väl kan ha utforskat delar av den östafrikanska kusten. Men på basis av detta faktum påstå att kinesiska fartyg utforskat Antarktisk, Australien och spritt kinesisk kultur till Sydamerika känns rätt tveksamt.

Massmördaren som lurade bödeln

”Bach-Zelewski är en hemsk man, han ljuger och han är kriminell. Jag upprepar, han ljuger, han är kriminell och han är en mördare.”
Hjalmar Schacht till Leon Goldensohn den 10 mars 1946

Vem var då denne man som fick den forne tyske finansministern Hjalmar Schacht, en person de flesta inte direkt sammankopplar med okontrollerade vredesutbrott, att reagera så starkt? Svaret på denna fråga är en av det Tredje Rikets minst kända bödlar, Erich von dem Bach-Zelewski, en man som inte bara begick några av krigets vidrigaste brott, utan också undkom sitt rättmätiga straff. Men låt oss nu inte föregå historien, utan börja från början…

Erich von Zelewski föddes den 1 mars 1899 i Lauenburg i Pommern (nuvarande Lębork i Polen), och växte upp på familjens gods tillsammans med sina fem syskon. Familjens adliga namn till trots så var uppväxten långt ifrån harmonisk, fadern Otto hade svårt att behålla sina jobb och tvingades ofta vara hemifrån under långa perioder. För att ytterligare stör salt i såren hade Erichs farbror Emil von Zelewski dragit vanära över familjens namn, något som Otto ofta använde som svepskäl för att förklara sina egna tillkortakommanden.
Idag är hela affären totalt bortglömd, och inte ens på Internet så har Emils debacle gjort några större avtryck, men i slutet av 1800-talet så var situationen annorlunda. Till skillnad från sin bror som försökt sig på en civil karriär, så hade Emil gjort karriär i den kejserliga armén och fått befälet för de styrkor som skulle pacificera ett uppror i Tanzania av Wehestammen. Trots att uppdraget på pappret såg enkelt ut, så gick förstås något fatalt fel, de tyska styrkorna under ledning av Emil hamnade i ett bakhåll den 17 augusti 1891 och Emil och större delen av hans styrkor utplånades. Endast en handfull tyska och lokalt rekryterade soldater återvände och kunde berätta vad som hänt, i Tyskland fylldes tidningarna med berättelser som debaclet vid Rugarto som fick beteckningen Tysklands svar på Little Big Horn. Det är kanske inte allt för vågat att anta att berättelserna om farbroderns misslyckande i Tanzania fick stort inflytande på den unge Erich, och att han säkerligen önskade försöka rentvå familjenamnet.
Familjens ekonomiska situation förbättrades inte heller av att fadern, som vid denna tid arbetade som försäkringssäljare, avled den 17 april 1911 i Dresden. Ensam med sex barn valde Erichs mamma Elisabeth att låta faderns bror Oskar von Zelewski ta över delar av ansvaret. Precis som Emil hade Oskar gjort karriär inom armén, och han fick stort inflytande över den unge Erich.

När kriget bröt ut 1914 valde Erich, trots att han egentligen var alldeles för ung, att ta värvning i den preussiska armén. Det ligger förstås nära till hands att anta att han ville rentvå sin familjs namn, något som delvis bekräftas av att han sårades två gånger och dekorerades med såväl Ehrenkreuz som Eisernes kreuz. Efter kriget valde han att fortsätta sin karriär inom militären, och deltog senare i gränsstriderna i Schlesien mellan tyska och polska förband. Även här fick han motta flera dekorationer och omnämndes som både tapper och företagsam. När stridigheterna lugnat ner sig förflyttades han till Grenzschutz (gränsskyddsförbanden) 1924, och året efter valde han att byta sitt namn till Erich von dem Bach-Zelewski, kanske ytterligare ett sätt att försöka distansera sig från sin farbrors arv.
Karriären inom gränsskyddet gick trots detta i stå, och 1930 begärde han avsked och blev medlem i NSDAP, året efter antogs han till SS. 1932 valdes han in i riksdagen, och hans påstående om att hans karriär inom partiet och SS hämmats av att hans syster gift sig med en man med judisk börd ska nog tas med en nypa salt. En mer rimlig förklaring, är nog snarare att hans konstanta samarbetsproblem lade käppar i hjulet för honom. Av någon okänd anledning hamnade han i en våldsam dispyt med sin stabsofficer Anton von Hohnberg und Buchwald, en dispyt som skulle leda till att von dem Bach helt enkelt lät avrätta von Hohnberg und Buchwald i samband med de långa knivarnas natt i juni 1934.
Mer svårlöst var dock den offentliga konflikt som bröt ut mellan honom och Erich Koch, Gauleiter i Östpreussen under mitten av 1930-talet. Bråket ledde till att von dem Bach förflyttades till Schlesien där han 1937 utsågs till Höherer SS- und Polizeiführer, en post som var direkt underställd Heinrich Himmler och var tänkt att samordna polisens och SS:s aktiviteter i området. När kriget bröt utsågs von dem Bach-Zelewski av Himmler till att kommissionär för förtyskningen av Schlesien, som i mångt och mycket innebar att personer som inte ansågs tyska skulle utvisas och deras egendom och ägodelar skulle konfiskeras. Man räknar med att runt 10 000 personer berördes av Himmlers order, och att deras egendom och ägodelar sedan delades ut till etniska tyskar som tvingats lämna Polen och Baltikum. Vid sidan av detta fick även von dem Bach-Zelewski ansvaret för att pacificera gränsområdena mellan Schlesien och Polen, vilket i praktiken innebar godtyckliga avrättningar av civilpersoner och krigsfångar.

När Tyskland invaderade Sovjetunionen i juni 1941 tog dock hans karriär fart på nytt, den 22 juni utsågs han till HSSPF för det område som skulle intas av Heeresgruppe Mitte och blev med detta högst ansvarig för såväl insatsförbanden (Einsatzkommando), polisbataljonerna och de Waffen-SS förband som handplockats för att avrätta judar, politiska kommissarier och andra personer nazisterna fann misshagliga. Under senhösten 1941 var det tänkt att han skulle utses till HSSPF Moskau, men när försöken att inta den sovjetiska huvudstaden upplöstes posten utan att han tillträtt posten.
I takt med motgångarna på östfronten så växte också motståndet mot de tyska styrkorna, under senhösten och vintern 1941 hade motståndet var förhållandevis dåligt organiserat. Motståndsgrupperna bestod vanligtvis av kringrända sovjetiska soldater och medlemmar ur det sovjetiska kommunistpartiet som undkommit de tyska dödspatrullerna, och flytt till skogs. Moskvas hållning till dessa grupper hade inledningsvis varit förhållandevis ljummen, innan invasionen i juni 1941 hade Stalin beordrat att alla planer på att bilda partisanförband bakom fiendens linjer skulle upphöra. En inte helt otänkbar orsak kan vara att Stalin fruktade att systemet skulle kunna nyttjas mot honom, men i takt med att den militära situationen försämrades så plockades planerna fram ur malpåsen och Moskva började försöka organisera motståndet.

För tyskarna blev problemet successivt värre och värre, några egentliga planer på hur de nyligen ockuperade områdena skulle pacificeras fanns inte. Situationen blev inte heller bättre av att hundratusentals sovjetiska soldater blivit kringrända, och att de tyska styrkorna inte hade vare sig kapacitet eller lust att ta hand om de enorma mängder krigsmaterial den sovjetiska armén lämnat efter sig. För de sovjetiska soldaterna bakom de tyska linjerna var valmöjligheterna inte heller speciellt många, antingen kapitulerade man till de tyska soldaterna och avrättades. Skulle man mot all förmodan undkomma detta öde, så hade Stalin utfärdat en order om att alla som valde att kapitulera skulle ses som folkfiender och desertörer. Ställd inför valet mellan pest och kolera valde många att helt enkelt hålla sig gömda, och istället terrorisera landsbygden. Situationen förvärrades dessutom av det militära läget under vintern 1941/42, då Sovjetunionen gick till motanfall och många av de förband som använts till att pacificera de ockuperade områdena förflyttades till fronten istället.
För den befolkning som nu blev kvar i det av Tyskland ockuperade Sovjetunionen, stora delar av Vitryssland, Ukraina, Baltikum och de västra delarna av Ryssland, blev nu tillvaron ett helvete. På dagarna terroriserades befolkningen av tyskarna på jakt efter sovjetiska partisaner, på nätterna kom partisanerna och terroriserade befolkningen i jakten på personer som samarbetat med tyskarna.

Som HSSPF var som sagt von dem Bach-Zelewski, som i november 1941 återigen bytte namn till Erich von dem Bach, troligen i ett försök att få namnet att låta mer tyskt, ansvarig för de tyska insatsförbandens aktiviteter. Det var i denna roll som von dem Bach var värd för Himmler när han besökte östfronten och sina insatsförband, och själv bevittnade en av insatsförbandens aktioner. Uppenbarligen djupt skakad, även om påståenden om att han spytt och tvingats gå ifrån avrättningarna ska tas med en nya salt, ska von dem Bach ha pekat på de tyska soldaterna och sagt:
”Ta en titt på dessa män och se hur skakade de är, sådana män är förstörda för resten av sina liv. Vilken typ av människor är det vi skapar här, neurotiker eller odjur?”
Von dem Bachs lilla uppvisning fick Himmler att inse att insatsförbandens aktiviteter var kontraproduktiva, istället gavs ordern om att finna en ny lösning på hur man skulle mörda Europas judar. En order som i mångt och mycket blev det officiella startskottet på arbetet med dödsläger som de i t.ex. Chelmo och Birkenau.

I februari 1942 insjuknade så von dem Bach i starka magsmärtor, enligt honom själv berodde det på den stress han upplevt i samband med de enorma uppgifter han fått av Himmler och moraliska betänkligheter rörande massavrättningarna av civila i Sovjetunionen. Idag ställer sig dock många forskare tveksamma till denna förklaring, och det är nog mer troligt att han helt enkelt drabbades av tyfus (som var vanligt förekommande på östfronten bland tyska soldater). Hur som helst var han snart tillbaka i sin tjänst, i juni samma år utsåg Adolf Hitler honom till den nyligen avlidne Reinhard Heydrich efterträdare, men Himmler lyckades övertala Hitler om att det militära läget krävde hans närvaro på Östfronten och posten gick istället till Kurt Daluge.
Problemet med partisanerna på östfronten blev allt värre och värre, och även om det delvis finns en vilja – speciellt då från den sovjetiska/ryska historieskrivningen – att överdriva partisanernas inverkan, så råder ingen tvekan om att problemet var allvarligt. I juli 1943, efter en av de kanske våldsammaste månaderna (de sovjetiska partisanerna hade fått i uppgift av Stalin att försöka angripa de tyska transporterna inför den förväntade offensiven i Kursk), valde Himmler att utse von dem Bach till huvudansvarig för de tyska Bandenkämpfverbände (Partisanbekämpningsförbanden) som försökte pacificera de områden tyskarna ockuperade i Europa.
Dessa förband hade förutom i uppgift att jaga partisaner, vilka allt som ofta dock lyckades undkomma de tyska styrkorna, att samla in spannmål och andra råvaror till de tyska styrkorna och hemmafronten. Man sysselsatte sig också med att samla in arbetskraft till de tyska industrierna och jordbruken, vilket sällan skedde frivilligt och endast ledde till att partisanerna tillfördes nya rekryter.

När de sovjetiska styrkorna i juni 1944 inledde operation Bagaration, von dem Bach som sedan i mars samma år tvingats till en ny sjukhusvistelse befann sig snabbt i säkerhet. Lika lyckosamma var dock inte många av de förband, varav många kastats in på fronten utan vare sig utrustning eller utbildning för att möta reguljära förband. Resterna av hans partisanförband började under sensommaren 1944 anlända till Polen, bland annat de ökända ryska överlöparna i Kaminiskibrigaden och Oskar Dirlewangers strafförband. Här sattes de snabbt i reserv i väntan på att förstärkas, samtidigt som von dem Bach post som HSSPF i Sovjetunionen var upplöst. Hans väntan på en ny uppgift skulle dock inte dröja länge, oroade över det politiska och militära läget valde den polska hemmaarmén att inleda ett uppror i Warszawa, den sovjetiska armén stod utanför stadens portar och de tyska styrkorna såg hopplöst nedslagna ut. Trots att upproret kom som en total överraskning för tyskarna, så kunde man snabbt hämta sig från den inledande chocken och Hitler beordrade att staden skulle rivas.
Eftersom Wehrmacht hade fullt upp med att försöka förhindra de sovjetiska styrkorna, vilka dock var alldeles för svaga för att fortsätta offensiven, gick uppdraget att slå ner upproret i Warszawa till von dem Bach. Här släppte han nu lös sina förband, vilka nu släppte alla hämningar och avrättade såväl motståndsmän som civila. Protesterna från både Waffen-SS och Wehrmacht lät förstås inte vänta på sig, och von dem Bach fick träda in och stämma i bäcken. Ledaren för Kaminiskibrigaden, Bornislav Kaminiski, lurades till ett möte där han avrättades, det manskap som ansågs tillräckligt pålitligt användes för att förstärka de ryska Waffen-SS förbanden medan övriga antingen skickades till koncentrationsläger eller till att bygga militära anläggningar.
Det var också von dem Bach som ledde förhandlingarna med den polska hemmaarmén, och efter en månads strider så tvingades polackerna kapitulera. Överlycklig över resultatet belönades von dem Bach med Riddarkorset och befälet över den X SS-Armékåren, en kår som dock endast fanns på pappret och som upphörde att existera den 10 februari 1945 efter endast två veckors existens.

Vid krigsslutet försökte han fly ut ur Tyskland, men greps av amerikanska styrkor. Mot att han skulle agera åklagarens kronvittne lyckades han få åtalasimmunitet, och användes bland annat av åklagaren för att försöka påvisa att bland annat Hermann Göring ska ha varit pådrivande i förintelsen. En uppenbarligen irriterad Göring, som vid det här laget gjorts drogfri och gått ner flera kilo, fräste föraktfullt mot von dem Bach, som nu bytt tillbaka till det ursprungliga von Zelewski, att han var en patetisk lögnare.
1949 släpptes han från fängelset, och var en fri man. Trots hans involvering i förintelsen så kunde han tämligen oberört röra sig i Tyskland, och även om han var i ekonomiskt trångmål och arbetade som nattvakt verkar det inte gått någon större nöd på honom. Han hängav sig istället åt att ge en rad olika interjuver åt tidningar, och 1951 påstod han att det var han som varit delaktig i att förse Göring med en cyanidkapsel. Något egentligt stöd för hans påstående, förutom att han delvis kunnat säga kapselns serienummer, finns inte, och de flesta forskare är idag eniga om att hans påstående helt och hållet saknar grund.
Samma år dömdes han till tio års fängelse för mordet på några politiska meningsmotståndare, men trots detta dröjde det sju år innan han fick börja avtjäna sitt straff. Han hade då dömts för mordet på von Hohnberg und Buchwald, och 1961 dömdes han till tioårs fängelse för mord på några tyska kommunister. I slutet av 1960-talet blev han svårt sjuk, och de tyska myndigheterna valde då att benåda honom. Beslutet möttes av en våg av protester, och snart tvingades myndigheterna att riva upp sitt tidigare beslut, och von Zelewski återbördades till fängelset. Han avled den 8 mars 1972 på en vårdavdelning i fängelset i München.

Trots att han öppet, till skillnad från många andra som deltagit i förintelsen, erkände sin medverkan i förintelsen, åtalades han aldrig för sina brott. Till skillnad från många andra så utlämnades han inte heller till vare sig Polen eller Sovjetunionen, trots att det var här hans värsta brott begåtts. Det verkar dock som vare sig Polen eller Sovjetunionen var allt för intresserad av att få honom utlämnad, och han kunde under stora delar av tiden efter 1949 leva i frihet. Först 1958 hann så rättvisan ifatt honom, men då endast för brott begångna i Tyskland under 1930-talet, vilka inte alls berörde de aktiviteter han varit involverad i på Östfronten eller i Warszawa. Med tanke på vad han de facto sysselsatte sig med, vilket förutom avrättningar av civila, bestod i att plundra den sovjetiska landsbygden och skaffa slavarbetare till den tyska industrin och lantbruket så ter sig detta som fruktansvärt underligt. Det blir inte heller bättre av att hans namn idag mer eller mindre är bortglömt, trots att han troligen har hundratusentals människors död på sitt samvete är det idag få som vet vem Erich von dem Bach-Zelweski var och vad han sysselsatte sig med.
Riktigt varför han undgick att bestraffas för sina brott är svårt att riktigt förklara, det är mycket möjligt att de allierade valde att se mellan fingrarna för att sätta dit personer som Göring och så vidare. Det förklarar dock inte de tyska myndigheternas ovilja att åtala honom för sina brott, men med tanke på att dessa i många fall försökte undvika den typen av åtal så kanske det blir lite mer förståligt. Trots tusentals vittnesuppgifter och interjuver med förövare så valde de tyska myndigheterna – både i Väst- och Östtyskland – att undvika problematiken.

Så hur ska man då förklara fenomenet von dem Bach-Zelewski, ja det är i många avseenden svårt. Uppenbart är dock att han var fruktansvärt manipulativ, och att han uppenbarligen var villig att – bokstavligen – gå över lik för att främja sin karriär. Speciellt agerandet efter kriget, då han agerade åklagarens kronvittne, visar tecken på att han helt och hållet saknade skrupler och gav åklagarna vad de ville höra. Varken Göring eller Schachts utbrott mot honom var några undantag, och det fanns även bland många åklagare viss misstänksamhet mot vad han sa i förhören, något som också snart bekräftades och åklagarna tvingades stryka honom som vittne. Ett annat talande bevis är hans konstanta behov av att ändra sitt namn, först från von Zelewiski till von dem Bach-Zelewski till von dem Bach och slutligen tillbaka till von Zelewski. Att namnbytet kan kopplas till hans behov av att försöka smälta in, och som ett led i att framstå som politisk korrekt, är svårt att inte undgå.
Inte heller kan man påstå att de allt mer vidlyftiga påståendena under 1950-talet stärkt hans anseende, snarare tvärt om. Påståenden som att hans systers judiska man skulle hindrat hans karriär är mest största sannolikhet en efterhandskonstruktion, och troligen för att försöka ställa honom i bättre ljus. Det ställer förstås också frågan om hur pass trovärdiga hans övriga uttalanden är, och här får man bara konstatera att man nog ska ta påståenden från honom med ett par nypor salt.

Ryktet om imperiets fall är överdrivet

I en av raden av artiklar rörande Premier Leauge, så talas det om att det röda imperiet är skakat och på väg att falla. Orsaken är kronprinsens avhopp till det Madrids kungahus, och att imperiet överhuvudtaget inte skaffat någon godtagbar ersättare. På vissa låter det nästan som om domedagen för imperiet och dess kejsare sir Alex Ferguson är nära, och att laget över huvudtaget inte kommer ha något att göra i toppen av Premier Leauge.
Men frågan är om det inte överdriver, det kom knappast som en nyhet att Christiano Ronaldo inte ville vara kvar i Manchester United och att Real Madrid bara väntade på att skrapa ihop tillräckligt med pengar för att köpa loss honom. Ferguson och de röda djävlarna har vetat länge att Ronaldo skulle dra, och faktum är att en övergång var på väg redan förra sommaren, men affären sprack och Ronaldo blev kvar. Ronaldos sista säsong i Manchester United blev inte riktigt lika sprakande som den föregående, en uppenbarligen besviken och småskadad Ronaldo visade upp ett osedvanligt dåligt humör och även stundtals bristande moral. Att Ronaldo ville flytta och inte ville vara kvar i Manchester var rätt uppenbart, och det syntes på honom att han inte var nöjd med sin situation. Men i år blev hans önskan uppfylld, Real Madrid köpte honom för sannslösa en miljard kronor, och är nu tänkt att återbörda den spanska ligatiteln till huvudstaden. Hur det blir med det är förstås en öppen fråga, Madrids tidigare försök att köpa sig till framgång har varit delvis framgångsrik, men också lidit av stora problem.

Så för United var förstås inte försäljningen någon nyhet, Ferguson har under över ett års tid kunnat förbereda sig och laget på att Ronaldo skulle försvinna. Man har inte heller uttryckt någon önskan, annat än några trevande försök att värva Ribery från Bayern München, tänkt att ersätta Ronaldo. Istället köptes Antonio Valencia in från Wigan, en spelare som knappast är tänkt att ens vara i närheten av Ronaldo och Michael Owen från nedflyttade Newcastle. Det är uppenbart att Ferguson, som vanligt blandar en intressant mix av unga talanger som Nani med äldre rävar som Ryan Giggs.
Personligen ser jag årets säsong som en chans att börja spela in nya spelare, det finns gott om dessa i Uniteds fotbollsakademi som Ferguson villigt ger chansen att få visa upp sig för publiken på Old Trafford. Det är kanske så att vi missar att vinna titeln i år, men samtidigt ska man ha i åtanke att Ferguson säkerligen har både en och två rävar bakom örat att plocka fram. Samtidigt som anfallet och mittfältet onekligen försvagats, så ska man inte glömma bort att laget är i besittning av ligans utan tvekan bästa försvarslinje. Rio Ferdinand och Nemanja Vidic är även i sina sämsta stunder ett lysande backpar, och personligen rankar jag Vidic som en av världens bästa backar som har kapacitet att ta ytterligare kliv framåt i sin utveckling.

Men vilka är det då som ska oroa Ferguson, ja personligen tror jag det finns två klubbar som har kapaciteten att under en lång och tuff säsong slåss om ligatiteln. Det är förstås Liverpool och Chelsea, två lag som dock går in i säsongen med lite annorlunda förutsättningar.
Liverpool gjorde utan tvekan en av sina bästa säsonger i Premier Leauge, man jagade United än in på mållinjen och ledde ett tag ligan och såg ut att rycka ifrån. Ett par misslyckade hemmamatcher mot bottenlag – som vanligt – sänkte dock hamnstadens hjältar, och man fick helt enkelt se sig ifrånsprungna av United. I år är det tänkt att Liverpool ska gå hela vägen, men frågan är verkligen om man har kapacitet för det i år? Även om jag håller Liverpool som en liten favorit till titelracet, tyvärr, så tror jag inte det räcker i år. Laget blev av med Alonso, som gick till Madrid, och han kommer saknas. Det ryktas också att Mascherano är på väg bort, hur det blir med den saken verkar dock lite oklart just nu.
Det andra som ligger klubben i fatet är att ägarna, George Gillett och Tom Hicks har hamnat i vissa ekonomiska svårigheter, bland annat tvingades Gillett sälja NHL-laget Montreal Canadians, och är högst ifrågasatta av Merseysideklubbens supportrar. Mycket kommer nu hänga på att Gerrard och Torres håller sig friska och levererar, gör de det inte så kan Liverpool få det svårt på nytt att riktigt haka på toppen. Dock känns det lite som om att det kan bli Liverpools år i år, men det hänger i mångt och mycket på att allt fungerar, till skillnad från Chelsea och Manchester United som kan vinna matcher på sin tyngd mot sämre motstånd så brukar Liverpool ha det svårt att riktigt vinna de matcherna.

Huvudfavoriten att ta hem det hela får nog ändå sägas vara Chelsea, laget hade en skakig säsong 2008 och trots värvning av Felipe Scolari som tränare dröjde det inte länge innan han fick foten. Som ersättare valde ägaren Roman Abramovich att plocka in Rysslands förbundskapten, Guus Hidink, som gjorde underverk och räddade säsongen. I år leds laget av Carlo Anchelotti, före detta tränare i Milan och Parma, och en tränare som kanske fungerar bättre i Storbritannien än vad Scolari gjorde. Han verkar dessutom fått lagets stora stjärna, Didier Drogba att återigen börja prestera, och det kommer behövas. Förra säsongen hamnade Drogba i Scolaris fryslåda och det talades dessutom om en försäljning. Så blev det nu inte, och kanske får Drogba tillbaka lite av glädjen i fotbollen, och det lär Chelsea behöva. Annars är laget intakt, och får bara Anchellotti igång den blå maskinen kommer laget bli svårstoppat, något som mycket väl kan leda till seriesegern.

Uppstickarna då, ja det är förstås svårt att inte nämna årets stora uppstickare – Manchester City. Uniteds lillebror som åkt berg-och-dalbana i seriesystemet har också haft en trasslig tid, och den tidigare ägaren, en thailändsk miljonär och före detta premiärminister, lovat stora investeringar ingen såg till. Efter blott endast en säsong, vilket var en av Citys bästa, fick Sven-Göran Eriksson foten och ersattes av Mark Hughes. Inför årets säsong köptes klubben av en stenrik arabisk köpman, som nu öst in pengar i klubben som köpt spelare som aldrig förr. Kraven är skyhöga, både bland fans, ägare och utomstående, men frågan är om Hughes har kapacitet att få alla stjärnor att dra åt samma håll. Den andra frågan är förstås hur det egentligen ser ut med balansen i laget, anfallet ser urstarkt ut på pappret, men försvaret skrämmer nog inte livet ur de andra topplagen. Trots alla investeringar och förväntningar så tror jag att City kommer att få det svårt att haka på topptrion, och man får nog försöka rikta in sig på en plats i Europacuperna.
I den här gruppen ligger också en av de fyra stora, Arsenal, en klubb som verkligen hamnat på dekis de senaste åren. För även om Arsenal i sina bästa stunder spelar av en Premier Leauges kanske roligaste fotboll så är det fruktansvärt ineffektivt, och det krävs nu att Andrej Arshvain presterar. Förlusten av Adebayor kan tror jag Arsenal svälja, men frågan är om inte tränaren Wenger börjar tappa lite fokus och sin fingertoppskänsla när det gäller spelare och spelidé. Nu tror jag inte att Arsenal kommer sparka Wenger, i likhet med Ferguson har han alldeles för stort inflytande över klubben, men kritiken kan mycket väl göra sig hörd om vinsterna uteblir. Jag tror dock Arsenal i slutet av säsongen ändå lyckas ta en kvalplats till Champions Leauge, men det blir tufft och ett år som mycket väl kan medfölja högljudd kritik.

De två sista uppstickarna, den fula ankungen från Liverpool – Everton – har med små medel och en av Premier Leauges bästa tränare, David Moyes, börjat nafsa i hasorna på de fyra topplagen. Everton saknar dock både bredden i truppen och de ekonomiska förutsättningarna för att riktigt utmana storlagen, och klubben får nog finna sig i att återigen gå miste om en kvalplats till Champions Leauge.
Aston Villa har i likhet med Everton arbetat långsiktigt, under ledning av Martin O’Neill, har klubben sakta men säkert närmat sig toppsiktet även de. Till skillnad från Everton som i många avseenden saknar kapaciteten att riktigt ta det sista klivet, så har Villa onekligen förutsättningarna som storbror i Storbritanniens andra stad Birmingham. I likhet med Moyes har O’Neill jobbat långsiktigt och, trots blandat resultat, fått fortsatt förtroende, något som nu återspeglas i att laget faktiskt får rankas som ett potentiellt topplag i år. Dock saknas både de ekonomiska och sportsliga musklerna, truppen är för klen – vilket onekligen visades under förra säsongen – och flera av ungtupparna måste fortsätta utvecklas i rätt riktning. I likhet med Everton så är dock fansen nog rätt nöjda med att få vara uppe och kriga i toppen av Premier Leauge, och är nog medvetna om att man inte riktigt räcker till.

Obamas smekmånad är över

Det har nu gått nästan ett år sedan Barak Obama blev historisk genom att bli USA:s förste svarte president, och nu verkar det som om smekmånaden för Obama definitivt är över. Under våren och sommaren har Obama inlett arbetet med att försöka, likt så många andra presidenter, att reformera det amerikanska sjukförsäkringssystemet. Hans arbete har dock stött på rejält med motstånd och kritik, och nu vädrar hans kritiker morgonluft efter misslyckandet i presidentvalet. Det är dock en debatt som i mångt och mycket tappat fokus på vad det egentligen handlade om, och istället väckt upp gamla vålnader från förr och nu handlar om något helt annat.
I teorin är inte problemet med det amerikanska sjukförsäkringssystemet speciellt kontroversiellt, snarare tvärt om finns det tämligen bred konsensus om att systemet inte riktigt fungerar som det är tänkt. Inte nog med att det är ett ekonomiskt sett bottenlöst hål, såväl den amerikanska staten som amerikanska företag plöjer ner ofantliga summor i försäkringspremier för sina anställda och deras familjer. Det är också ett system som utesluter stora mängder av den amerikanska befolkningen, runt 45 miljoner invånare står idag utanför systemet och kan endast tillgodose sig elementär akutvård. Dessa personer tvingas antingen skuldsätta sig för livet eller helt enkelt avstå från vården, med allt vad detta nu innebär. Men inte ens de som har en sjukförsäkring kan känna sig helt lugna, och för många kan det bli en otrevlig överraskning att vårdkostnaderna inte täckts utan måste betalas av vårdtagaren. Det är dock inte ett system utan sina fördelar, amerikansk sjukvård tillhör utan tvekan en av världens bästa och några vårdköer att tala om finns det inte. För den som har en försäkring, och som undviker några sjukdomar som inte täcks, fungerar systemet utomordentligt bra.
Vad Obama – och flera av hans företrädare – nu försöker införa är ett allmänt system, där även de som saknar försäkringar ska kunna få vård utan att behöva skuldsätta sig för livet. Från en europeisk synvinkel knappast en speciellt politiskt sett laddad fråga, snarare tvärt om finns en bred konsensus bland såväl politiker till höger som vänster om att staten måste tillhandahålla någon form av vård annat än akutvård. Men i USA är det här en laddad fråga, och det är nog inte bara vi i Europa som har lite svårt att riktigt förstå problemet.

Men det finns dels starka ekonomiska aktörer, såväl läkemedelsindustrin som försäkringsbolagen är inte intresserade av ett allmänt system. Inte nog med att det riskerar att slå undan fötterna på dessa, varför skaffa en dyr försäkring som kanske inte täcker allt när staten bekostar vården? Läkemedelsindustrin, som lägger ner enorma summor på reklam för sina produkter, är givetvis oroad över att deras inkomster ska minska. Med tanke på den enorma mängd medicin den amerikanska befolkningen, utan att vara speciellt mycket friskare än den övriga befolkningen i västvärlden, tuggar i sig så förstår man att det rör sig om enorma summor.
Både försäkringsbolagen och läkemedelsindustrin vräker bokstavligen enorma summor i kampanjer mot förslaget och till olika lobbygrupper. Men det finns också en rätt allmän motvilja mot en allmän sjukvårdsförsäkring, något som många amerikaner ser som ett sätt att öka centralmaktens inflytande och minska det personliga inflytandet. Många är också rädda att eventuella framtida reformer av systemet eventuellt kommer påverka deras försäkringar och hyser viss – inte helt obefogad kritik – mot hur hela systemet ska bekostas.

För det handlar trots allt om en tämligen omfattande reform, vilket ska ge 45 miljoner personer rätt till vård. Fördomsfull som jag är så antar jag att en majoritet av dessa utgörs av arbetslösa, pensionärer eller personer med låga inkomster som saknar kapacitet att få en sjukhusförsäkring. Med detta i åtanke är det inte heller otänkbart att dessa personer, vilka av olika anledningar saknar en privat försäkring eller har starka begränsningar, har sämre hälsa än de med försäkringar och således kommer kosta mer att behandla. Risken är således att Obamas reform kan bli dyr, mycket dyr till och leda till ett ökat tryck på sjukvården och leda till något de flesta amerikaner knappt vet vad det är, vårdköer. Även om en allmän sjukhusförsäkring i mångt blivit en hjärtefråga för demokraterna, så finns det frågetecken om hur hela reformen ska finansieras.
Just finansieringen av reformen är en svår balansgång, och också den aspekt som faktiskt lett till viss form av seriös debatt. Med tanke på USA:s enorma budgetunderskott och den ekonomiska kris som slagit extremt hårt mot USA:s ekonomi, är det kanske inte riktigt läge att tala om skattehöjningar för att finansiera projektet. I ett läge när regeringen gått in ekonomiskt i t.ex. bilindustrin med enorma bidrag, så är det inte riktigt läge att börja prata om nya utgifter i vad som måna anser vara en bottenlös brunn. Problemet är att de nuvarande försäkringarna inte heller är speciellt lönsamma, förutom för försäkringsbolagen då, utan kostar såväl skattebetalare som arbetsgivare stora pengar.
En annan aspekt som ofta tas upp är utvecklingen i t.ex. Europa, som av många förespråkare för en allmän sjukvårdsförsäkring använder som exempel, med allt längre köer och en enorm byråkrati.
Denna debatt har dock i mångt och mycket försvunnit, och förs numera mest i storstädernas morgontidningar eller på CSPAN. Den debatt som däremot förs i tv, radio, möten och andra forum har i mångt och mycket sedan länge lämnat själva sakfrågan, och istället tagit en mer obehaglig vändning.

I våras rapporterade Southern Powerty Law att antalet hatbrott ökat markant i USA sedan Obama valts till president, och även om institutets undersökning fått viss kritik så finns det visst fog för påståendet. För även om många – speciellt då i de större städerna på väst- och östkusten – accepterat att USA styrs av en svart man, finns det gott om personer som inte gör det. I södra USA har medlemstillströmningen till klanen ökat markant, på andra håll har flera av de sedan tidigare avsomnade högermiliserna vaknat till liv (en utveckling som visserligen påbörjades innan valet av Obama). Men det är inte bara dessa grupper som spyr ur sig arvet från en svunnen tid, det finns andra, vilka använder ett mer subtilt sätt att höja kritik mot att USA styrs av en svart man och som nu använder Obamas sjukförsäkringsreform att sprida sitt – rätt – öppna förakt för Obama.
I samband med att Obama offentliggjorde sin kandidatur som presidentkandidat för demokraterna har en rad mer eller mindre osannolika konspirationsteorier spritts om honom. En av de mer spridda och kanske också kända, är att Obama egentligen är muslim och inte kristen, och att han tänker införa islam som statsreligion i USA. En annan teori, som nu blivit ett vapen i händerna på såväl republikaner som högerextremister, är att Obama inte är född på Hawaii utan i Kenya.
Eftersom endast personer som är födda i USA kan bli landets president, för att försöka undvika att staten undersälls en utländsk makt, så skulle detta innebära att Obama måste avsäga sig sitt presidentskap. Teorin fick stor spridning under presidentvalet, men efter att demokraterna och Obama offentliggjort en rad dokument rörande hans födelse på Hawaii dog debatten av i massmedia. Istället gjorde den som alla andra vandringssägner, den flyttade ut på Internet där den fått stor spridning, och som nu väckts till liv i samband med debatten om försäkringssystemet.
Den används nu som ett bollträ mot Obama, och när han skulle hålla ett tal rörande sjukvårdsreformen så hördes högljudda protester och en arg kvinna krävde att Obama skulle visa upp sitt födelseattest. En kontroversiell radiopratare har inlett en namninsamling för att kräva att Obama visar upp konkreta bevis för att han verkligen är född på Hawaii, men hitintills har både Obama och demokraterna visat sig kallsinniga för sådana förslag.
Nu kanske det här låter tämligen oskyldigt, men det finns en bakomliggande orsak som attraherar den vita medel- och underklassen i södra och centrala USA. Här är motståndet mot allt vad en stärkt centralmakt heter stor, och misstänksamheten mot Obama – som för många säkerligen personifierar det många här fruktar – är enorm. Genom att hävda att Obama inte är född i USA, så kan man nyttja en gammal rasistisk retorik, men utan att använda sig av en öppet rasistisk diskurs. I dessa kretsar sprids nu ryktet, och vinner hela tiden nya anhängare som öppet ifrågasätter huruvida Obama verkligen är född i USA eller ej. Även om det republikanska partiet och deras inofficiella språkrör Fox News, inte öppet stödjer rörelsen, så underblåser man gärna dem.

Ett annat sätt att blåsa liv i protesterna är att vifta med kommunistspöket, och många kritiker har pekat på att Obama nu försöker socialisera USA och göra det till en kommunistisk stat. Med tanke på att den amerikanska befolkning i gemen verkar ha väldigt begränsade kunskaper om vad kommunism egentligen är, så fungerar det osedvanligt bra. Att tala om att införa socialism i sjukvården, för tankarna till något nedslitet sjukhus i Sovjetunionen för de flesta amerikaner. Hjälper det inte med kommunistspöket, ja då plockar man fram det fascistiska spöket, en ideologi amerikanerna verkar ha ännu sämre pejl på vad det egentligen är.
I samband med ett möte så likställde Sarah Palin (ja, hon som kandiderade som vicepresident) Obamas reform med nazisternas barmhärtighetsmord, och påstod att Obamas reform skulle innebära att läkare satt och avgjorde vilka som skulle få vård eller inte. Med tanke på att USA:s befolkning, i likhet med många andra länder i västvärlden, har en allt större grupp äldre är det inte helt otänkbart att hennes påstående går hem hos en hel del. Att verkligheten i USA, att personer (i det här fallet personer på försäkringsbolagen) bestämmer över folks liv och död verkar dock inte Palin reflektera över.

Så istället för att debattera hur man ska reformera USA:s sjukvårdsförsäkringssystem, så debatteras istället huruvida Obama är född i USA eller Kenya, eller huruvida han ska införa socialism och barmhärtighetsmord. Faktum är att debatten idag är så långt ifrån själva sakfrågan man bara kan komma, något som kanske passar republikanerna bra och i mångt och mycket troligen bara kommer att spä på det enorma politikerförakt som finns i USA, speciellt i de områden där kritiken mot Obamas planer är som mest högljudda.
Ironiskt nog är de personer som republikanerna och de ultrakonservativa använder sig av vid sina protestmöten, och de blir fler och fler, troligen själva skulle vinna på en allmän sjukförsäkring. För oavsett vad jag anser om svensk sjukvård, så finner jag ingen som helst motivering till varför inte staten ska tillhandahålla sjukvård åt alla, oavsett inkomst eller social status. Huruvida du vill ha den vården, eller skaffa egen vård och betala mellanskillnaden ur egen ficka, ja det är förstås upp till dig. Men det finns troligen en orsak till varför USA:s befolkning generellt sätt är sjukare, äter mer medicin, har högre barndödlighet och lägre medelålder än befolkningen i många västeuropeiska stater.

Källa:
Seglivad misstro mot Obamas födelseort

Upproret i Warszawa

Den är lördag den 1 augusti 1944 i den polska huvudstaden Warszawa, och en djup liggande förväntan hänger över hela staden. En fem år lång tysk ockupation av staden verkade äntligen vara till ända, något som bekräftades av att ljudet från fronten närmade sig och att tyskarna så sakta verkade utrymma staden. Glädjen att bli av med tyskarna grumlades dock av det faktum att de styrkor som stod utanför stadens portar var sovjetiska och att Polens framtid återigen var oviss. Bland ledningen för den polska motståndsrörelsen i huvudstaden som var knuten till den polska exilregeringen i London var faktumet att kriget började lida mot sitt slut inte helt oproblematiskt. Illavarslande nyheter från de områden som Sovjetunionen befriat berättade om att de sovjetiska myndigheterna inte alls var speciellt intresserade av att samarbeta med representanter med exilregeringen i London, snarare tvärt om. Men även om de flesta säkerligen hade visst fog för oro för framtiden, så var de flesta överens om att saker och ting inte kunde bli värre än de varit under fem års tysk ockupation.
Redan under själva invasionen av Polen i september 1939, hade polackerna fått lära sig vad fem års tysk ockupationen skulle innebära. I spåren efter de tyska frontförbanden följde SS- och polisenheter, vars officiella uppdrag var att säkra de bakre linjerna och ta hand om eller förstöra militär utrustning som övergetts av den polska militären. Deras egentliga uppdrag var dock mer skrämmande, och skulle upprepas – om än i större skala – under invasionen av Sovjetunionen drygt två år senare. Dessa så kallade einsatzgruppen (insatsgrupper), vilka ofta samarbetade med etniska tyskar från Polen, hade fått i uppdrag att gripa ledande polacker, intellektuella och andra som kunde ses som möjliga ledare för en framtida polsk motståndsrörelse och avrätta dem. Tiotusentals polacker greps och avrättades under och efter den tyska invasionen, men de tyska övergreppen mot den polska civilbefolkningen inskränkte sig inte bara till insatsförbanden, även de tyska frontförbanden deltog i övergrepp mot den polska civilbefolkningen. Trots några lama protester från den tyska militären, som två år senare uppenbarligen inte hade några större problem att utföra samma saker i Sovjetunionen, mördades ytterligare tusentals polacker och polska judar av manskap från främst Waffen-SS.
Slutet på stridigheterna innebar dock inte att övergreppen mot den polska civilbefolkningen slutade, snarare tvärt om var händelserna under invasionen bara en andeviskning om vad som skulle komma. De tyska myndigheterna delade in de delar av Polen som Tyskland ockuperade i två delar, Warthegau och Generalguvernementet.
I Warthegau, som Tyskland helt enkelt annekterade, skred tyskarna till verket på en gång, här fortsatte insatsförbanden att härja. När Sovjetunionen annekterade Estland, Lettland och Litauen inleddes arbetet med att bereda plats för hundratals etniska tyskar från de baltiska staterna i Warthegau och hundratusentals polacker vräktes från sina lägenheter eller gårdar med kortast möjliga varsel. Under bedrövliga förhållanden transporterades de vräkta polackerna till Generalguvernementet där de helt enkelt lämnades åt sitt öde. Efter kriget kunde många av de så kallade balttyskarna berätta om hur de anvisades till lägenheter där maten fortfarande stod och puttrade i grytorna och hur de fick ta över de avvisade polackernas affärer eller bondgårdar.
Situationen var inte speciellt bättre i Generalguvernementet, här styrde den forne slagskämpen och Adolf Hitlers försvarsadvokat med järnhand från det gamla kungliga slottet i Krakow. Korruptionen var utbredd och Frank skröt ofta om de enorma rikedomarna han tillförskansat sig och sin familj. Till skillnad från Warthegau, som var tänkt att med tiden bli tyskt, verkar tyskarna haft rätt motstridiga idéer om vad man egentligen skulle göra med Generalguvernementet. Frank, vars påståenden dock ska tas med en nya salt, sa efter kriget att han förutsåg att skapa ett självförsörjande polskt samhälle, men att de konstanta deporteringarna från Warthegau satte käppar i hjulen. Klart är dock att Frank med tiden blev allt mer irriterad över de konstanta deporteringarna av judar och polacker från Warthegau, som gjorde möjligheterna att livnära de allt fler och fler invånarna i guvernementet omöjligt. Frank konstanta klagande till Hitler retade gallfebern på bland annat Heinrich Himmler, som var ytterst ansvarig för deporteringen av den polska befolkningen i Warthegau. För att få tyst på Frank inleddes en utredning av SS rörande anklagelserna om bestickning, något som Himmler såg mycket allvarligt på. Himmlers taktik fungerade, och inför hotet om åtal lät Frank saken bero och höll tyst.

Nu var det dock inte bara Frank som kritiserade SS:s agerande i Polen, även militären klagade upprepade gånger om hur t.ex. SS och dess väpnade gren agerade. Nu var det dock inte primärt polackerna de tyska militärerna värnade, snarare var man oroade att avrättningarna, godtycklig plundring av polackerna egendomar och våldtäkter skulle urholka de tyska truppernas disciplin. Ett antal av de mest högljudda kritikerna fick gå, men när planerna inför fälttåget i Väst påbörjades så fick den tyska militären annat att tänka på. Ironiskt nog så verkade den tyska militären inte hysa samma skrupler inför invasionen av Sovjetunionen, då i princip var enda hög tysk militär – utan några protester – undertecknade den så kallade kommissarieordern.
Till skillnad från de övriga länder tyskarna annekterat, Österrike och Tjeckien (Slovakien hade utropats till självständig stat), så fanns det en stor, judisk minoritet i Polen. De polska judarna var till skillnad från de tyska, och de västeuropeiska, judarna inte speciellt välintegrerade i samhället. I de polska städerna hade judarna vanligtvis sina egna kvarter, många polska judar talade varken polska eller såg sig som polacker och kunde – främst genom sina iögonfallande kläder – skiljas från polackerna. De blev genast mål för såväl fysiska som psykiska övergrepp, och tyskarna började tidigt isolera de judiska stadsdelarna från de övriga. I takt med att transporterna av judar från Warthegau ökade så blev snart de gettona överfulla, och de redan tidigare miserabla förhållandena förvärrades. Återkommande utbrott av t.ex. tyfus gjorde att såväl den tyska civilförvaltningen som militären klagade, fast återigen var det inte omtanke om offren, utan snarare därför att epidemierna hotade sprida sig utanför gettona och att arbetsinsatserna hos de judar som användes i fabriker och av den tyska armén försämrades.

Det var också i generalguvernementet som tyskarna, utanför en oansenlig by som på tyska kallades för Auschwitz, började bygga ett koncentrationsläger. Ursprungligen var det tänkt att hålla politiska fånar från Polen, men under invasionen av Sovjetunionen påbörjades den utveckling av lägret som senare skulle göra det ökänt. Mer läger som Treblinka och Birkenau (ett satellitläger till Auschwitz och där den egentliga utrotningen skedde) och stora getton som det i Warszawa och Lodz blev Generalguvernementet huvudområdet i den så kallade slutgiltiga lösningen. Generalguvernementet blev den slutliga slutstationen för miljontals judar från det av Tyskland ockuperade Europa, och likstanken hängde stundtals tung över vissa delar av Polen.
Även om tyskarna försökte, inte speciellt effektivt, hemlighålla förintelsen så var nog många warszawabor mycket väl medvetna om vilket öde som väntade judarna. Inför hotet om att skickas till förintelselägren hade det judiska gettot i Warszawa rest sig, och striderna som genomfördes mitt staden kunde knappast undgått många. Utgången var dock tämligen given, judarna saknade såväl vapen, ammunition och livsmedel. De tyskarna styrkorna, under ledning av Jürgen Stroop, tog Himmlers order på att jämna gettot med marken bokstavligt. När man var klar fanns bara ett par hundra judar kvar, och området jämnat med marken. Så stolt över sina handlingar var Stroop att han sammanställde ett bildhäfte som följde med hans stridsrapport till Himmler, ironiskt nog skulle häftet senare användas för att åtala honom och fler andra soldater efter kriget.
Men det var inte bara Warszawas judar som förtrycktes eller förnedrades, tyskarna behandlade polackerna fullständigt godtyckligt och visade klart och tydligt vilka deras nya herrar var. I princip var enda buss, park eller annan allmän plats blev utsmyckad med skyltar med texten ”Polacker och judar ej välkomna” eller ”Polacker längst bak” o.s.v..
Allt detta hade alltså polackerna genomlidit under fem års ockupation, och nu i början av augusti såg det äntligen ut som om slutet för tyskarnas styre av Polen var slut.

Dock var polackerna inte speciellt roade av tanken på att ”befrias” av Sovjetunionen och Josef Stalin, vars nonaggressionspakt med Tyskland möjliggjort invasionen och som själva annekterat landets östra delar. Här hade den sovjetiska underrättelsetjänsten bedrivit samma häxjakt på eventuella polska motståndsmän som tyskarna, och tusentals polacker hade gripits och förts österut till ett okänt öde. Situationen förbättrades inte heller av nyheten att tyskarna hittat en massagrav med förmodade polska reservofficerare i Katyn, kablades ut över världen. Även om man från sovjetiskt/ryskt håll försökt göra gällande att polackerna avrättades av tyskarna så råder det nog en rätt bred konsensus bland forskare i Västeuropa att de avrättades av Sovjetunionen. Tyskarna hade visserligen funnit gravarna redan 1941, men i takt med det allt sämre militära läget hade Josef Goebbels kablat ut nyheten 1943 i ett vagt hopp om att sprida misstro mellan de allierade.
Även om Goebbels försök inte fick önskad effekt, så sådde den ändå frön av irritation mellan de västallierade och Sovjetunionen. Den polska exilregeringen i London var rasande, men hade till slut inga andra alternativ än att hålla god min. Det var inte brittiska soldater som var på väg att befria Warszawa, det var sovjetiska. Misstron mellan exilregeringen, vilken inte alls var speciellt roade av varken Sovjetunionen eller socialism, och Sovjetunionen förstärktes också av att Stalin var hemlighetsfull över Polens framtida status. Han hade redan gjort det klart att de områden man annekterat 1939 inte skulle återbördas, och det sista han vill var att ha en fientligt inställd regering som granne efter kriget.

I ett försök att visa att exilregeringen inte gett upp så valde man alltså, med den sovjetiska armén runt knutarna att göra uppror. Det har i många böcker och artiklar framställts som en sista desperat handling, men upproret var noga planerat och även om polackerna saknade utrustning och tyngre vapen så var man också medvetna om att de tyska styrkorna i Warszawa också gjorde det. Under sensommaren 1944 hade den tyska armén drabbats av sin utan tvekan största förlust, inom loppet av två månader hade de sovjetiska styrkorna jagat ut de tyska från Sovjetunionen och krossat TVÅ hela armékårer. I Baltikum var Armégrupp Norr inringad, av Armégrupp Mitt fanns bara de sorgliga resterna kvar och i syd hade Sovjetunionen nått den rumänska gränsen och mer eller mindre kört de två södra armékårena. För att ytterligare strö salt på såren hade västallierade styrkor landstidigt i Normandie, och det tvåfrontskrig Hitler alltid velat undvika var nu verklighet.
Kriget var nu oroväckande nära Tyskland, men fem års krig hade satt sina spår i den tyska krigsmakten som inte på när förfogade över samma tekniska och taktiska försprång man haft under de första åren. Vad värre var att den tyska krigsindustrin, som visserligen gick på högvarv inte var i närheten av att kunna ersätta de enorma förlusterna den tyska krigsmakten drabbats av. De enorma förlusterna av manskap hade också satt sina spår, tyskarna fick skrapa allt hårdare och hårdare för att ersätta förlusterna. De divisioner som nu sattes upp bestod av reservister, före detta kronvrak (bl.a. sattes en division upp bestående av personer med konstanta magbesvär och en med personer med hörselskador) eller medlemmar från Hitlerjugend. Det flådiga talet i Goebbels propagandafilmer måste uppenbarligen klingat tämligen falskt för de flesta tyskar soldater, vilka trots detta fortsatte att strida.

Den 1 augusti 1944 klockan 17.00 gick så startskottet, över hela Warszawa inleddes upproret och trots avsaknaden av tyngre vapen gick det inledande tämligen bra. Polackerna misslyckades dock i att inta några viktigare knutpunkter, vars garnisoner var alldeles för välrustade för att övermannas. För de tyska militärerna kom givetvis uppgifterna om upproret vid sämst möjliga tillfälle, de tyska styrkorna var utslitna av reträtten från Sovjetunionen och hade med stor möda lyckats hejda den sovjetiska offensiven. Det sista man behövde var ett uppror i Warszawa, speciellt om Röda armén återigen påbörjade sin offensiv.
När Hitler nåddes om nyheten om upproret blev han vansinnig, men lugnade ner sig och konstaterade kallt att man nu fått chansen att helt utplåna Polen från jordens yta. Eftersom den tyska militären hade fullt upp med att försöka stoppa de sovjetiska styrkorna gavs uppdraget till Himmler, som i sin tur delegerade uppgiften vidare till Erich von dem Bach, en av det tredje rikets värsta – och kanske minst kända – bödlar.
Eftersom jag tänkte återkomma till von dem Bach i ett senare inlägg så nöjer jag med att konstatera att von dem Bach varit ytterst ansvarig för ordningspolisen och SS:s antipartisanverksamhet i Sovjetunionen. von dem Bach skred snabbt till verket och reste till Warszawa för att ta hand om uppgiften, här samlade han flera av de förband han sedan tidigare använt sig av i Sovjetunionen. Dessa förband bestod till stora delar av före detta sovjetiska soldater, som av olika anledningar, valt att strida för tyskarna och leddes av en före detta borgmästare vid namn Bornislav Kaminiski och ett tyskt förband under ledning av dr. Oskar Dirlewanger. Förutom dessa så förfogade även von dem Bach över reguljära förband, och en stor del av den utrustning som tyskarna – allt eftersom krigslyckan försämrades – valt att placera i malpåse.

Med Hitler och Himmlers order om att jämna staden med marken släppte han så lös sina förband, vilka tog hans order mer bokstavligt än vad han troligen trott. Den brigad som leddes av Kaminiski hade sedan den satts upp använts, med rätt stor, framgång mot sovjetiska partisaner, och hade när den var som störst haft både eget artilleri och stridsvagnar. När brigaden träder in i vår berättelse är det som finns kvar bara sorgliga rester, vilka evakuerats från Sovjetunionen inför hotet om de ankommande sovjetiska styrkorna till Polen. Här användes förbandet till att bekämpa de polska partisanerna, men hemlängtan och insikten om att man satsat på fel häst hade gjort att förbandets stridsvärde var lika med noll. Trots drakoniska bestraffningar från Kaminiskis sida, så fortsatte förfallet.
Dirlewangers förband hade ursprungligen satts upp för att jaga partisaner på order av Himmler i området runt Lodz, och hade först varit tänkt att bestå enbart av tjuvskyttar. Det visade sig dock svårt att realisera, så många tjuvskyttar fanns det helt enkelt inte i de tyska fängelserna. Istället valde man helt enkelt att fylla luckorna med grova våldsbrottslingar, vilka nu fick härja fritt i Lodztrakten. Efter våldsam kritik, inte bara från civilförvaltningen och den tyska militären utan också från SS, mot Dirlewangers metoder så förflyttades det till Sovjetunionen. Här fortsatte Dirlewangers förband, som nu blev ett straffregemente dit SS skickade manskap som på ett eller annat sätt begått någon regelöverträdelse och via tjänstgöring kunde botgöra sitt straff. Ironiskt nog visar nutida studier att många också frivilligt sökte sig till Dirlewangers förband, kanske för att på ett enkelt sätt få möjligheten att vinna någon medalj under förhållandevis ofarliga förhållanden.
I samband med den tyska arméns kollaps hade Dirlewangers förband kastats in för att förstärka fronten, men utan adekvata pansarvärnsvapen eller utbildning hade förbandet blivit mer eller mindre tillintetgjort. Resterna av förbandet förstärktes nu med ytterligare straffångar, och personer som ansetts som politiskt opålitliga.

Det dröjde inte länge innan både Himmler och von dem Bach dränktes i klagomål från både SS och den tyska militären, och inte helt oväntat rörde klagomålen Dirlewanger och Kaminiski. Inte nog med att soldaterna, speciellt Kaminiskis, var mer intresserade av att skövla och våldta, bl.a. våldtogs alla kvinnliga patienter och vårdpersonal på Marie Curies cancervårdsavdelning i Warszawa av manskap från Kaminiskibrigaen, de var fullständigt värdelösa militärt sett. De stupfulla ryssarna, vilka troligen tog ut all form av uppdämd frustration över sin egen situation, avancerade i snigelfart och var mer en fara för tyskarna än en tillgång. Även Dirlewangers förband fick kritik för sin våldsamma framfart mot den civilbefolkningen, och det stod klart att något måste göras. Himmler gav von dem Bach order att åtgärda problemet, och han valde den enkla vägen, att göra sig av med problemet.
I samband med att Kaminiski kallats till ett stabsmöte lät von dem Bach helt sonika mörda honom, hans brigad upplöstes och manskapet – som ansågs vara tillräckligt pålitliga – användes för att förstärka en rysk Waffen-SS division. Resten av manskapet skickades antingen till koncentrationsläger eller sattes in i någon arbetsdivision för att gräva förskansningar på väst och östfronten. Dirlewanger undvek dock samma öde, troligen tack vare högt uppsatta vänner, och fick fortsätta, nu förstärkt av ytterligare frivilliga sovjetiska styrkor.

Allt medan detta pågick så förvärrades läget för polackerna, inte nog med att upproret misslyckats i att inta de viktigaste punkterna. Den sovjetiska offensiven hade stannat upp, och trots vädjanden om att återuppta den förblev – förutom mindre operationer för att förbereda en kommande offensiv – fast längs Vistulas östra strand. När tyskarna insåg att någon offensiv inte var att vänta skickades ytterligare resurser till de trupper som slog ner upproret, och situationen förvärrades ytterligare.
Den tyska krigsmakten satsade nu allt man hade på att slå ner upproret så fort som möjligt, Luftwaffe angrep staden konstant med sina bombflyg – som endast hotades av enstaka erövrade tyska luftvärnskanoner – och Wehrmacht dammade av hela sitt förråd av oanvänt material. Mörsaren Karl, som transporterades på en järnvägsvagn och tog över en timme att ladda, dammades av och snyggades till. Små fjärrstyrda stridsvagnar, Goliats, som tagits fram för att slå ut bunkrar, men vars svaga bepansring gjort dem sårbara och mest verkar använts för att roa ingenjörssoldaterna plockades fram ur malpåsarna och sattes in, med viss effekt mot upprorsmännen.
Trots den tyska övervikten i såväl utrustning som manskap hade dock tyskarna enorma problem, och polackernas försvar förenklades helt klart av terrängen. I strider som måste påmint om de i Stalingrad, stred tyskar och polacker om rum för rum, våning för våning, hus för hus och kvarter för kvarter. Men det var inte bara på gatorna och i husen striderna pågick, under marken använde sig polackerna av stadens kloaksystem för att transportera förnödenheter och förstärkningar. Tyskarnas försök att blockera kloaksystemen blev allt mer raffinerade och dödliga, och en populär taktik var att nyttja lufttrycksbomber. Effekten av dessa bomber var förödande för de drabbade, och såväl polacker som tyskar har vittnat om hur offren – bokstavligen – satt fastklistrade på väggarna av trycket.
Medvetna om att man inte skulle klara sig på egen hand försökte man nu söka hjälp från Sovjetunionen, men svaret blev nej. Den sovjetiska krigsmakten, som under bara ett par månader tagit sig från Vitryssland till Warszawas portar var slutkörd och behövde förstärkas. Det har i många böcker och artiklar att Stalin beordrade de sovjetiska styrkorna att inte bistå polackerna, och även om Stalin säkerligen hyste få känslor för den polska hemmaarmén så fanns det skäl för den sovjetiska hållningen. Medan den västallierade landstigningen figurerat i otaliga filmer, böcker och populärvetenskapliga artiklar så nämns knappt den sovjetiska sommaroffensiven 1944.
Döpt efter den general som jagade ut Napoleons styrkor från Ryssland på 1800-talet, så körde de sovjetiska styrkorna över två armégrupper och isolerade en tredje i Baltikum. Kriget avgjordes inte på Normandies stränder utan istället på Östfronten, och det hade i augusti tagit ut sin rätt. De sovjetiska styrkorna var slutkörda, och hade troligen inte kapacitet att fortsätta sin offensiv, hur mycket de än velat. Inte heller blev det bättre av att Sovjetunionen dessutom började känna av de enorma förlusterna på Östfronten, och att möjligheterna att ersätta alla förlusterna blev svårare och svårare. Det har ofta talats om att Sovjetunionen hade oersättliga människoreserver, men nästan fyra års konstant krig hade helt klart satt sina spår i den sovjetiska krigsmaktens möjligheter att ersätta förlusterna. Den tidigare policyn att undvika att använda minoriteter i armén togs bort, och mot slutet av kriget använde man till och med befriade krigsfångar för att förstärka de sovjetiska styrkorna.
Frustrationen i Warszawa väckte, och i London var den polska exilregeringen förgrymmad över de västallierades ovilja att hjälpa. Men oavsett vad London eller Washington, som verkade rätt ointresserade av polackerna, ansåg så fanns det inte så mycket de kunde göra. Med undantag för några flygplan lastade med förnödenheter, som till största delen hamnade bakom tyskarnas linjer, så kunde de inte göra något annat än be Stalin fortsätta offensiven. För de tiotusentals polacker som stred i den brittiska armén, och vilka redan 1940 deltagit i striderna i Norge och över Storbritannien under Slaget om England, måste de västallierades handlingsförlamning setts som fruktansvärt irriterande.

Trots att tyskarna hade fått kontroll över situationen så insåg man att läget var prekärt, och att tiden talade för polackerna. Förr eller senare skulle Sovjetunionen sätta igång offensiven på nytt, och då var läget illa för tyskarna. Polackerna vägrade dock att förhandla med tyskarna, och först efter att man lyckats – efter hårda strider – inta den gamla delen av staden, påbörjades förhandlingarna.
De polska sändebuden krävde dock att alla som kapitulerade, oavsett om de var civila eller inte, skulle få kringsfångestatus, och således behandlas i enlighet med gällande lagstiftning. Inte helt oväntat, tiden talade ju som sagt för en ny sovjetisk offensiv och med kriget i slutfasen gällde det att försöka snygga på sitt CV, så gick von dem Bach med på villkoren. De polska styrkorna kapitulerade och den polska hemmaarmén gick stolt till de krigsfångeläger tyskarna upprättat. Ironiskt nog skulle dessa snart befrias av sovjetiska styrkor, vilka dock inte hade några större betänkligheter mot att försöka rensa ut eventuella framtida problem från de internerade.

Striderna i Warszawa var slut, staden låg i – precis som Hitler önskat – i ruiner och arbetet med att förvandla staden till ”Fästning Warszawa” påbörjades. Veckor efter att striderna i staden slutat återupptog Röda armén sin offensiv, och efter bara en knapp vecka hade staden – sin status som ”fästning” till trots – intagits. Efter kriget påbörjades en massiv upprustning av staden, som förstörts till 80-90% under kriget. I den gamla delen av staden, där några av de hårdaste striderna förts, använde sig arkitekterna av såväl gamla målningar som foton för att återskapa husen. Som tack för att Sovjetunionen befriade Polen och Warszawa lät Stalin, på polackernas bekostnad givetvis, anlägga en enorm byggnad mitt inne i staden.
Trots löften om fria val så ignorerade Stalin exilregeringen i Londons krav och tillsatte en egen marionettregering, och dömde så Polen till ett liv bakom järnridån. För britterna och fransmännen, som de facto gått i krig för att bibehålla Polens självständighet var det förstås bittert. Britterna kunde dock glädja sig med att Stalin lovat att ge britterna fria händer i Grekland, och kunde därmed slå ner det kommunistiska partiets försök att gripa makten.

Vad hände då tyskarna? Ja, Dirlewangers förband förflyttades efter striderna i Warszawa till nästa upprorsplats, Slovakien. Här fortsatte förbandet att sprida död och förintelse efter sig, och kunde tillsammans med den ukrainska waffen-ss divisionen och andra snabbt ihoprafsade slovakiska och tyska styrkor slå ner upproret. Som tack för förtjänstfullt arbete så befodradesd Dirlewanger och hans förband uppgraderades, delvis genom att förstärkas med reguljära förband och mer före detta politiska fångar, till division.
Direlwangers lycka som divisionsbefäl blev dock kortvarig, han skadades och tvingades till en längre sjukhusvistelse. Under den sovjetiska slutoffensiven blev divisionen inringad tillsammans med den 9. Armén, och förintades under försöken att slå sig ut,de flesta av soldaterna som överlevde och kapitulerade till Röda armén avrättades på plats. Dirlewanger själv undvek detta öde, men greps till slut av franska soldater, och avled under mystiska omständigheter. Enligt en, allt mer accepterad version, fick polacker i fransk tjänst vetskap om vem som fransmännen gripit och bett få honom utlämnad och misshandlat honom till döds.
von dem Bach greps även han, men blev kronvittne åt åklagaren och kunde på detta viset undkomma åtal. Ironiskt nog användes han till och med som åklagarvittne i rättegångar i Polen mot de han beordrat att slå ner upproret. Efter en kortare tid i de allierades förvar släpptes han, blev nattvakt och åtalades för mordet på en konkurrent i partiet under de långa knivarnas natt och mordet på två tyska kommunister. Han dömdes till livstids fängelse, men släpptes på grund av vacklande hälsa efter några års fängelse. Uppgiften om att han släppts väckte stark kritik i bl.a. Tyskland och myndigheterna hade inget annat val än att återbörda honom till fängelset. Han avled senare på ett fängelsesjukhus.