Upproret i Warszawa

Den är lördag den 1 augusti 1944 i den polska huvudstaden Warszawa, och en djup liggande förväntan hänger över hela staden. En fem år lång tysk ockupation av staden verkade äntligen vara till ända, något som bekräftades av att ljudet från fronten närmade sig och att tyskarna så sakta verkade utrymma staden. Glädjen att bli av med tyskarna grumlades dock av det faktum att de styrkor som stod utanför stadens portar var sovjetiska och att Polens framtid återigen var oviss. Bland ledningen för den polska motståndsrörelsen i huvudstaden som var knuten till den polska exilregeringen i London var faktumet att kriget började lida mot sitt slut inte helt oproblematiskt. Illavarslande nyheter från de områden som Sovjetunionen befriat berättade om att de sovjetiska myndigheterna inte alls var speciellt intresserade av att samarbeta med representanter med exilregeringen i London, snarare tvärt om. Men även om de flesta säkerligen hade visst fog för oro för framtiden, så var de flesta överens om att saker och ting inte kunde bli värre än de varit under fem års tysk ockupation.
Redan under själva invasionen av Polen i september 1939, hade polackerna fått lära sig vad fem års tysk ockupationen skulle innebära. I spåren efter de tyska frontförbanden följde SS- och polisenheter, vars officiella uppdrag var att säkra de bakre linjerna och ta hand om eller förstöra militär utrustning som övergetts av den polska militären. Deras egentliga uppdrag var dock mer skrämmande, och skulle upprepas – om än i större skala – under invasionen av Sovjetunionen drygt två år senare. Dessa så kallade einsatzgruppen (insatsgrupper), vilka ofta samarbetade med etniska tyskar från Polen, hade fått i uppdrag att gripa ledande polacker, intellektuella och andra som kunde ses som möjliga ledare för en framtida polsk motståndsrörelse och avrätta dem. Tiotusentals polacker greps och avrättades under och efter den tyska invasionen, men de tyska övergreppen mot den polska civilbefolkningen inskränkte sig inte bara till insatsförbanden, även de tyska frontförbanden deltog i övergrepp mot den polska civilbefolkningen. Trots några lama protester från den tyska militären, som två år senare uppenbarligen inte hade några större problem att utföra samma saker i Sovjetunionen, mördades ytterligare tusentals polacker och polska judar av manskap från främst Waffen-SS.
Slutet på stridigheterna innebar dock inte att övergreppen mot den polska civilbefolkningen slutade, snarare tvärt om var händelserna under invasionen bara en andeviskning om vad som skulle komma. De tyska myndigheterna delade in de delar av Polen som Tyskland ockuperade i två delar, Warthegau och Generalguvernementet.
I Warthegau, som Tyskland helt enkelt annekterade, skred tyskarna till verket på en gång, här fortsatte insatsförbanden att härja. När Sovjetunionen annekterade Estland, Lettland och Litauen inleddes arbetet med att bereda plats för hundratals etniska tyskar från de baltiska staterna i Warthegau och hundratusentals polacker vräktes från sina lägenheter eller gårdar med kortast möjliga varsel. Under bedrövliga förhållanden transporterades de vräkta polackerna till Generalguvernementet där de helt enkelt lämnades åt sitt öde. Efter kriget kunde många av de så kallade balttyskarna berätta om hur de anvisades till lägenheter där maten fortfarande stod och puttrade i grytorna och hur de fick ta över de avvisade polackernas affärer eller bondgårdar.
Situationen var inte speciellt bättre i Generalguvernementet, här styrde den forne slagskämpen och Adolf Hitlers försvarsadvokat med järnhand från det gamla kungliga slottet i Krakow. Korruptionen var utbredd och Frank skröt ofta om de enorma rikedomarna han tillförskansat sig och sin familj. Till skillnad från Warthegau, som var tänkt att med tiden bli tyskt, verkar tyskarna haft rätt motstridiga idéer om vad man egentligen skulle göra med Generalguvernementet. Frank, vars påståenden dock ska tas med en nya salt, sa efter kriget att han förutsåg att skapa ett självförsörjande polskt samhälle, men att de konstanta deporteringarna från Warthegau satte käppar i hjulen. Klart är dock att Frank med tiden blev allt mer irriterad över de konstanta deporteringarna av judar och polacker från Warthegau, som gjorde möjligheterna att livnära de allt fler och fler invånarna i guvernementet omöjligt. Frank konstanta klagande till Hitler retade gallfebern på bland annat Heinrich Himmler, som var ytterst ansvarig för deporteringen av den polska befolkningen i Warthegau. För att få tyst på Frank inleddes en utredning av SS rörande anklagelserna om bestickning, något som Himmler såg mycket allvarligt på. Himmlers taktik fungerade, och inför hotet om åtal lät Frank saken bero och höll tyst.

Nu var det dock inte bara Frank som kritiserade SS:s agerande i Polen, även militären klagade upprepade gånger om hur t.ex. SS och dess väpnade gren agerade. Nu var det dock inte primärt polackerna de tyska militärerna värnade, snarare var man oroade att avrättningarna, godtycklig plundring av polackerna egendomar och våldtäkter skulle urholka de tyska truppernas disciplin. Ett antal av de mest högljudda kritikerna fick gå, men när planerna inför fälttåget i Väst påbörjades så fick den tyska militären annat att tänka på. Ironiskt nog så verkade den tyska militären inte hysa samma skrupler inför invasionen av Sovjetunionen, då i princip var enda hög tysk militär – utan några protester – undertecknade den så kallade kommissarieordern.
Till skillnad från de övriga länder tyskarna annekterat, Österrike och Tjeckien (Slovakien hade utropats till självständig stat), så fanns det en stor, judisk minoritet i Polen. De polska judarna var till skillnad från de tyska, och de västeuropeiska, judarna inte speciellt välintegrerade i samhället. I de polska städerna hade judarna vanligtvis sina egna kvarter, många polska judar talade varken polska eller såg sig som polacker och kunde – främst genom sina iögonfallande kläder – skiljas från polackerna. De blev genast mål för såväl fysiska som psykiska övergrepp, och tyskarna började tidigt isolera de judiska stadsdelarna från de övriga. I takt med att transporterna av judar från Warthegau ökade så blev snart de gettona överfulla, och de redan tidigare miserabla förhållandena förvärrades. Återkommande utbrott av t.ex. tyfus gjorde att såväl den tyska civilförvaltningen som militären klagade, fast återigen var det inte omtanke om offren, utan snarare därför att epidemierna hotade sprida sig utanför gettona och att arbetsinsatserna hos de judar som användes i fabriker och av den tyska armén försämrades.

Det var också i generalguvernementet som tyskarna, utanför en oansenlig by som på tyska kallades för Auschwitz, började bygga ett koncentrationsläger. Ursprungligen var det tänkt att hålla politiska fånar från Polen, men under invasionen av Sovjetunionen påbörjades den utveckling av lägret som senare skulle göra det ökänt. Mer läger som Treblinka och Birkenau (ett satellitläger till Auschwitz och där den egentliga utrotningen skedde) och stora getton som det i Warszawa och Lodz blev Generalguvernementet huvudområdet i den så kallade slutgiltiga lösningen. Generalguvernementet blev den slutliga slutstationen för miljontals judar från det av Tyskland ockuperade Europa, och likstanken hängde stundtals tung över vissa delar av Polen.
Även om tyskarna försökte, inte speciellt effektivt, hemlighålla förintelsen så var nog många warszawabor mycket väl medvetna om vilket öde som väntade judarna. Inför hotet om att skickas till förintelselägren hade det judiska gettot i Warszawa rest sig, och striderna som genomfördes mitt staden kunde knappast undgått många. Utgången var dock tämligen given, judarna saknade såväl vapen, ammunition och livsmedel. De tyskarna styrkorna, under ledning av Jürgen Stroop, tog Himmlers order på att jämna gettot med marken bokstavligt. När man var klar fanns bara ett par hundra judar kvar, och området jämnat med marken. Så stolt över sina handlingar var Stroop att han sammanställde ett bildhäfte som följde med hans stridsrapport till Himmler, ironiskt nog skulle häftet senare användas för att åtala honom och fler andra soldater efter kriget.
Men det var inte bara Warszawas judar som förtrycktes eller förnedrades, tyskarna behandlade polackerna fullständigt godtyckligt och visade klart och tydligt vilka deras nya herrar var. I princip var enda buss, park eller annan allmän plats blev utsmyckad med skyltar med texten ”Polacker och judar ej välkomna” eller ”Polacker längst bak” o.s.v..
Allt detta hade alltså polackerna genomlidit under fem års ockupation, och nu i början av augusti såg det äntligen ut som om slutet för tyskarnas styre av Polen var slut.

Dock var polackerna inte speciellt roade av tanken på att ”befrias” av Sovjetunionen och Josef Stalin, vars nonaggressionspakt med Tyskland möjliggjort invasionen och som själva annekterat landets östra delar. Här hade den sovjetiska underrättelsetjänsten bedrivit samma häxjakt på eventuella polska motståndsmän som tyskarna, och tusentals polacker hade gripits och förts österut till ett okänt öde. Situationen förbättrades inte heller av nyheten att tyskarna hittat en massagrav med förmodade polska reservofficerare i Katyn, kablades ut över världen. Även om man från sovjetiskt/ryskt håll försökt göra gällande att polackerna avrättades av tyskarna så råder det nog en rätt bred konsensus bland forskare i Västeuropa att de avrättades av Sovjetunionen. Tyskarna hade visserligen funnit gravarna redan 1941, men i takt med det allt sämre militära läget hade Josef Goebbels kablat ut nyheten 1943 i ett vagt hopp om att sprida misstro mellan de allierade.
Även om Goebbels försök inte fick önskad effekt, så sådde den ändå frön av irritation mellan de västallierade och Sovjetunionen. Den polska exilregeringen i London var rasande, men hade till slut inga andra alternativ än att hålla god min. Det var inte brittiska soldater som var på väg att befria Warszawa, det var sovjetiska. Misstron mellan exilregeringen, vilken inte alls var speciellt roade av varken Sovjetunionen eller socialism, och Sovjetunionen förstärktes också av att Stalin var hemlighetsfull över Polens framtida status. Han hade redan gjort det klart att de områden man annekterat 1939 inte skulle återbördas, och det sista han vill var att ha en fientligt inställd regering som granne efter kriget.

I ett försök att visa att exilregeringen inte gett upp så valde man alltså, med den sovjetiska armén runt knutarna att göra uppror. Det har i många böcker och artiklar framställts som en sista desperat handling, men upproret var noga planerat och även om polackerna saknade utrustning och tyngre vapen så var man också medvetna om att de tyska styrkorna i Warszawa också gjorde det. Under sensommaren 1944 hade den tyska armén drabbats av sin utan tvekan största förlust, inom loppet av två månader hade de sovjetiska styrkorna jagat ut de tyska från Sovjetunionen och krossat TVÅ hela armékårer. I Baltikum var Armégrupp Norr inringad, av Armégrupp Mitt fanns bara de sorgliga resterna kvar och i syd hade Sovjetunionen nått den rumänska gränsen och mer eller mindre kört de två södra armékårena. För att ytterligare strö salt på såren hade västallierade styrkor landstidigt i Normandie, och det tvåfrontskrig Hitler alltid velat undvika var nu verklighet.
Kriget var nu oroväckande nära Tyskland, men fem års krig hade satt sina spår i den tyska krigsmakten som inte på när förfogade över samma tekniska och taktiska försprång man haft under de första åren. Vad värre var att den tyska krigsindustrin, som visserligen gick på högvarv inte var i närheten av att kunna ersätta de enorma förlusterna den tyska krigsmakten drabbats av. De enorma förlusterna av manskap hade också satt sina spår, tyskarna fick skrapa allt hårdare och hårdare för att ersätta förlusterna. De divisioner som nu sattes upp bestod av reservister, före detta kronvrak (bl.a. sattes en division upp bestående av personer med konstanta magbesvär och en med personer med hörselskador) eller medlemmar från Hitlerjugend. Det flådiga talet i Goebbels propagandafilmer måste uppenbarligen klingat tämligen falskt för de flesta tyskar soldater, vilka trots detta fortsatte att strida.

Den 1 augusti 1944 klockan 17.00 gick så startskottet, över hela Warszawa inleddes upproret och trots avsaknaden av tyngre vapen gick det inledande tämligen bra. Polackerna misslyckades dock i att inta några viktigare knutpunkter, vars garnisoner var alldeles för välrustade för att övermannas. För de tyska militärerna kom givetvis uppgifterna om upproret vid sämst möjliga tillfälle, de tyska styrkorna var utslitna av reträtten från Sovjetunionen och hade med stor möda lyckats hejda den sovjetiska offensiven. Det sista man behövde var ett uppror i Warszawa, speciellt om Röda armén återigen påbörjade sin offensiv.
När Hitler nåddes om nyheten om upproret blev han vansinnig, men lugnade ner sig och konstaterade kallt att man nu fått chansen att helt utplåna Polen från jordens yta. Eftersom den tyska militären hade fullt upp med att försöka stoppa de sovjetiska styrkorna gavs uppdraget till Himmler, som i sin tur delegerade uppgiften vidare till Erich von dem Bach, en av det tredje rikets värsta – och kanske minst kända – bödlar.
Eftersom jag tänkte återkomma till von dem Bach i ett senare inlägg så nöjer jag med att konstatera att von dem Bach varit ytterst ansvarig för ordningspolisen och SS:s antipartisanverksamhet i Sovjetunionen. von dem Bach skred snabbt till verket och reste till Warszawa för att ta hand om uppgiften, här samlade han flera av de förband han sedan tidigare använt sig av i Sovjetunionen. Dessa förband bestod till stora delar av före detta sovjetiska soldater, som av olika anledningar, valt att strida för tyskarna och leddes av en före detta borgmästare vid namn Bornislav Kaminiski och ett tyskt förband under ledning av dr. Oskar Dirlewanger. Förutom dessa så förfogade även von dem Bach över reguljära förband, och en stor del av den utrustning som tyskarna – allt eftersom krigslyckan försämrades – valt att placera i malpåse.

Med Hitler och Himmlers order om att jämna staden med marken släppte han så lös sina förband, vilka tog hans order mer bokstavligt än vad han troligen trott. Den brigad som leddes av Kaminiski hade sedan den satts upp använts, med rätt stor, framgång mot sovjetiska partisaner, och hade när den var som störst haft både eget artilleri och stridsvagnar. När brigaden träder in i vår berättelse är det som finns kvar bara sorgliga rester, vilka evakuerats från Sovjetunionen inför hotet om de ankommande sovjetiska styrkorna till Polen. Här användes förbandet till att bekämpa de polska partisanerna, men hemlängtan och insikten om att man satsat på fel häst hade gjort att förbandets stridsvärde var lika med noll. Trots drakoniska bestraffningar från Kaminiskis sida, så fortsatte förfallet.
Dirlewangers förband hade ursprungligen satts upp för att jaga partisaner på order av Himmler i området runt Lodz, och hade först varit tänkt att bestå enbart av tjuvskyttar. Det visade sig dock svårt att realisera, så många tjuvskyttar fanns det helt enkelt inte i de tyska fängelserna. Istället valde man helt enkelt att fylla luckorna med grova våldsbrottslingar, vilka nu fick härja fritt i Lodztrakten. Efter våldsam kritik, inte bara från civilförvaltningen och den tyska militären utan också från SS, mot Dirlewangers metoder så förflyttades det till Sovjetunionen. Här fortsatte Dirlewangers förband, som nu blev ett straffregemente dit SS skickade manskap som på ett eller annat sätt begått någon regelöverträdelse och via tjänstgöring kunde botgöra sitt straff. Ironiskt nog visar nutida studier att många också frivilligt sökte sig till Dirlewangers förband, kanske för att på ett enkelt sätt få möjligheten att vinna någon medalj under förhållandevis ofarliga förhållanden.
I samband med den tyska arméns kollaps hade Dirlewangers förband kastats in för att förstärka fronten, men utan adekvata pansarvärnsvapen eller utbildning hade förbandet blivit mer eller mindre tillintetgjort. Resterna av förbandet förstärktes nu med ytterligare straffångar, och personer som ansetts som politiskt opålitliga.

Det dröjde inte länge innan både Himmler och von dem Bach dränktes i klagomål från både SS och den tyska militären, och inte helt oväntat rörde klagomålen Dirlewanger och Kaminiski. Inte nog med att soldaterna, speciellt Kaminiskis, var mer intresserade av att skövla och våldta, bl.a. våldtogs alla kvinnliga patienter och vårdpersonal på Marie Curies cancervårdsavdelning i Warszawa av manskap från Kaminiskibrigaen, de var fullständigt värdelösa militärt sett. De stupfulla ryssarna, vilka troligen tog ut all form av uppdämd frustration över sin egen situation, avancerade i snigelfart och var mer en fara för tyskarna än en tillgång. Även Dirlewangers förband fick kritik för sin våldsamma framfart mot den civilbefolkningen, och det stod klart att något måste göras. Himmler gav von dem Bach order att åtgärda problemet, och han valde den enkla vägen, att göra sig av med problemet.
I samband med att Kaminiski kallats till ett stabsmöte lät von dem Bach helt sonika mörda honom, hans brigad upplöstes och manskapet – som ansågs vara tillräckligt pålitliga – användes för att förstärka en rysk Waffen-SS division. Resten av manskapet skickades antingen till koncentrationsläger eller sattes in i någon arbetsdivision för att gräva förskansningar på väst och östfronten. Dirlewanger undvek dock samma öde, troligen tack vare högt uppsatta vänner, och fick fortsätta, nu förstärkt av ytterligare frivilliga sovjetiska styrkor.

Allt medan detta pågick så förvärrades läget för polackerna, inte nog med att upproret misslyckats i att inta de viktigaste punkterna. Den sovjetiska offensiven hade stannat upp, och trots vädjanden om att återuppta den förblev – förutom mindre operationer för att förbereda en kommande offensiv – fast längs Vistulas östra strand. När tyskarna insåg att någon offensiv inte var att vänta skickades ytterligare resurser till de trupper som slog ner upproret, och situationen förvärrades ytterligare.
Den tyska krigsmakten satsade nu allt man hade på att slå ner upproret så fort som möjligt, Luftwaffe angrep staden konstant med sina bombflyg – som endast hotades av enstaka erövrade tyska luftvärnskanoner – och Wehrmacht dammade av hela sitt förråd av oanvänt material. Mörsaren Karl, som transporterades på en järnvägsvagn och tog över en timme att ladda, dammades av och snyggades till. Små fjärrstyrda stridsvagnar, Goliats, som tagits fram för att slå ut bunkrar, men vars svaga bepansring gjort dem sårbara och mest verkar använts för att roa ingenjörssoldaterna plockades fram ur malpåsarna och sattes in, med viss effekt mot upprorsmännen.
Trots den tyska övervikten i såväl utrustning som manskap hade dock tyskarna enorma problem, och polackernas försvar förenklades helt klart av terrängen. I strider som måste påmint om de i Stalingrad, stred tyskar och polacker om rum för rum, våning för våning, hus för hus och kvarter för kvarter. Men det var inte bara på gatorna och i husen striderna pågick, under marken använde sig polackerna av stadens kloaksystem för att transportera förnödenheter och förstärkningar. Tyskarnas försök att blockera kloaksystemen blev allt mer raffinerade och dödliga, och en populär taktik var att nyttja lufttrycksbomber. Effekten av dessa bomber var förödande för de drabbade, och såväl polacker som tyskar har vittnat om hur offren – bokstavligen – satt fastklistrade på väggarna av trycket.
Medvetna om att man inte skulle klara sig på egen hand försökte man nu söka hjälp från Sovjetunionen, men svaret blev nej. Den sovjetiska krigsmakten, som under bara ett par månader tagit sig från Vitryssland till Warszawas portar var slutkörd och behövde förstärkas. Det har i många böcker och artiklar att Stalin beordrade de sovjetiska styrkorna att inte bistå polackerna, och även om Stalin säkerligen hyste få känslor för den polska hemmaarmén så fanns det skäl för den sovjetiska hållningen. Medan den västallierade landstigningen figurerat i otaliga filmer, böcker och populärvetenskapliga artiklar så nämns knappt den sovjetiska sommaroffensiven 1944.
Döpt efter den general som jagade ut Napoleons styrkor från Ryssland på 1800-talet, så körde de sovjetiska styrkorna över två armégrupper och isolerade en tredje i Baltikum. Kriget avgjordes inte på Normandies stränder utan istället på Östfronten, och det hade i augusti tagit ut sin rätt. De sovjetiska styrkorna var slutkörda, och hade troligen inte kapacitet att fortsätta sin offensiv, hur mycket de än velat. Inte heller blev det bättre av att Sovjetunionen dessutom började känna av de enorma förlusterna på Östfronten, och att möjligheterna att ersätta alla förlusterna blev svårare och svårare. Det har ofta talats om att Sovjetunionen hade oersättliga människoreserver, men nästan fyra års konstant krig hade helt klart satt sina spår i den sovjetiska krigsmaktens möjligheter att ersätta förlusterna. Den tidigare policyn att undvika att använda minoriteter i armén togs bort, och mot slutet av kriget använde man till och med befriade krigsfångar för att förstärka de sovjetiska styrkorna.
Frustrationen i Warszawa väckte, och i London var den polska exilregeringen förgrymmad över de västallierades ovilja att hjälpa. Men oavsett vad London eller Washington, som verkade rätt ointresserade av polackerna, ansåg så fanns det inte så mycket de kunde göra. Med undantag för några flygplan lastade med förnödenheter, som till största delen hamnade bakom tyskarnas linjer, så kunde de inte göra något annat än be Stalin fortsätta offensiven. För de tiotusentals polacker som stred i den brittiska armén, och vilka redan 1940 deltagit i striderna i Norge och över Storbritannien under Slaget om England, måste de västallierades handlingsförlamning setts som fruktansvärt irriterande.

Trots att tyskarna hade fått kontroll över situationen så insåg man att läget var prekärt, och att tiden talade för polackerna. Förr eller senare skulle Sovjetunionen sätta igång offensiven på nytt, och då var läget illa för tyskarna. Polackerna vägrade dock att förhandla med tyskarna, och först efter att man lyckats – efter hårda strider – inta den gamla delen av staden, påbörjades förhandlingarna.
De polska sändebuden krävde dock att alla som kapitulerade, oavsett om de var civila eller inte, skulle få kringsfångestatus, och således behandlas i enlighet med gällande lagstiftning. Inte helt oväntat, tiden talade ju som sagt för en ny sovjetisk offensiv och med kriget i slutfasen gällde det att försöka snygga på sitt CV, så gick von dem Bach med på villkoren. De polska styrkorna kapitulerade och den polska hemmaarmén gick stolt till de krigsfångeläger tyskarna upprättat. Ironiskt nog skulle dessa snart befrias av sovjetiska styrkor, vilka dock inte hade några större betänkligheter mot att försöka rensa ut eventuella framtida problem från de internerade.

Striderna i Warszawa var slut, staden låg i – precis som Hitler önskat – i ruiner och arbetet med att förvandla staden till ”Fästning Warszawa” påbörjades. Veckor efter att striderna i staden slutat återupptog Röda armén sin offensiv, och efter bara en knapp vecka hade staden – sin status som ”fästning” till trots – intagits. Efter kriget påbörjades en massiv upprustning av staden, som förstörts till 80-90% under kriget. I den gamla delen av staden, där några av de hårdaste striderna förts, använde sig arkitekterna av såväl gamla målningar som foton för att återskapa husen. Som tack för att Sovjetunionen befriade Polen och Warszawa lät Stalin, på polackernas bekostnad givetvis, anlägga en enorm byggnad mitt inne i staden.
Trots löften om fria val så ignorerade Stalin exilregeringen i Londons krav och tillsatte en egen marionettregering, och dömde så Polen till ett liv bakom järnridån. För britterna och fransmännen, som de facto gått i krig för att bibehålla Polens självständighet var det förstås bittert. Britterna kunde dock glädja sig med att Stalin lovat att ge britterna fria händer i Grekland, och kunde därmed slå ner det kommunistiska partiets försök att gripa makten.

Vad hände då tyskarna? Ja, Dirlewangers förband förflyttades efter striderna i Warszawa till nästa upprorsplats, Slovakien. Här fortsatte förbandet att sprida död och förintelse efter sig, och kunde tillsammans med den ukrainska waffen-ss divisionen och andra snabbt ihoprafsade slovakiska och tyska styrkor slå ner upproret. Som tack för förtjänstfullt arbete så befodradesd Dirlewanger och hans förband uppgraderades, delvis genom att förstärkas med reguljära förband och mer före detta politiska fångar, till division.
Direlwangers lycka som divisionsbefäl blev dock kortvarig, han skadades och tvingades till en längre sjukhusvistelse. Under den sovjetiska slutoffensiven blev divisionen inringad tillsammans med den 9. Armén, och förintades under försöken att slå sig ut,de flesta av soldaterna som överlevde och kapitulerade till Röda armén avrättades på plats. Dirlewanger själv undvek detta öde, men greps till slut av franska soldater, och avled under mystiska omständigheter. Enligt en, allt mer accepterad version, fick polacker i fransk tjänst vetskap om vem som fransmännen gripit och bett få honom utlämnad och misshandlat honom till döds.
von dem Bach greps även han, men blev kronvittne åt åklagaren och kunde på detta viset undkomma åtal. Ironiskt nog användes han till och med som åklagarvittne i rättegångar i Polen mot de han beordrat att slå ner upproret. Efter en kortare tid i de allierades förvar släpptes han, blev nattvakt och åtalades för mordet på en konkurrent i partiet under de långa knivarnas natt och mordet på två tyska kommunister. Han dömdes till livstids fängelse, men släpptes på grund av vacklande hälsa efter några års fängelse. Uppgiften om att han släppts väckte stark kritik i bl.a. Tyskland och myndigheterna hade inget annat val än att återbörda honom till fängelset. Han avled senare på ett fängelsesjukhus.