”Bach-Zelewski är en hemsk man, han ljuger och han är kriminell. Jag upprepar, han ljuger, han är kriminell och han är en mördare.”
Hjalmar Schacht till Leon Goldensohn den 10 mars 1946
Vem var då denne man som fick den forne tyske finansministern Hjalmar Schacht, en person de flesta inte direkt sammankopplar med okontrollerade vredesutbrott, att reagera så starkt? Svaret på denna fråga är en av det Tredje Rikets minst kända bödlar, Erich von dem Bach-Zelewski, en man som inte bara begick några av krigets vidrigaste brott, utan också undkom sitt rättmätiga straff. Men låt oss nu inte föregå historien, utan börja från början…
Erich von Zelewski föddes den 1 mars 1899 i Lauenburg i Pommern (nuvarande Lębork i Polen), och växte upp på familjens gods tillsammans med sina fem syskon. Familjens adliga namn till trots så var uppväxten långt ifrån harmonisk, fadern Otto hade svårt att behålla sina jobb och tvingades ofta vara hemifrån under långa perioder. För att ytterligare stör salt i såren hade Erichs farbror Emil von Zelewski dragit vanära över familjens namn, något som Otto ofta använde som svepskäl för att förklara sina egna tillkortakommanden.
Idag är hela affären totalt bortglömd, och inte ens på Internet så har Emils debacle gjort några större avtryck, men i slutet av 1800-talet så var situationen annorlunda. Till skillnad från sin bror som försökt sig på en civil karriär, så hade Emil gjort karriär i den kejserliga armén och fått befälet för de styrkor som skulle pacificera ett uppror i Tanzania av Wehestammen. Trots att uppdraget på pappret såg enkelt ut, så gick förstås något fatalt fel, de tyska styrkorna under ledning av Emil hamnade i ett bakhåll den 17 augusti 1891 och Emil och större delen av hans styrkor utplånades. Endast en handfull tyska och lokalt rekryterade soldater återvände och kunde berätta vad som hänt, i Tyskland fylldes tidningarna med berättelser som debaclet vid Rugarto som fick beteckningen Tysklands svar på Little Big Horn. Det är kanske inte allt för vågat att anta att berättelserna om farbroderns misslyckande i Tanzania fick stort inflytande på den unge Erich, och att han säkerligen önskade försöka rentvå familjenamnet.
Familjens ekonomiska situation förbättrades inte heller av att fadern, som vid denna tid arbetade som försäkringssäljare, avled den 17 april 1911 i Dresden. Ensam med sex barn valde Erichs mamma Elisabeth att låta faderns bror Oskar von Zelewski ta över delar av ansvaret. Precis som Emil hade Oskar gjort karriär inom armén, och han fick stort inflytande över den unge Erich.
När kriget bröt ut 1914 valde Erich, trots att han egentligen var alldeles för ung, att ta värvning i den preussiska armén. Det ligger förstås nära till hands att anta att han ville rentvå sin familjs namn, något som delvis bekräftas av att han sårades två gånger och dekorerades med såväl Ehrenkreuz som Eisernes kreuz. Efter kriget valde han att fortsätta sin karriär inom militären, och deltog senare i gränsstriderna i Schlesien mellan tyska och polska förband. Även här fick han motta flera dekorationer och omnämndes som både tapper och företagsam. När stridigheterna lugnat ner sig förflyttades han till Grenzschutz (gränsskyddsförbanden) 1924, och året efter valde han att byta sitt namn till Erich von dem Bach-Zelewski, kanske ytterligare ett sätt att försöka distansera sig från sin farbrors arv.
Karriären inom gränsskyddet gick trots detta i stå, och 1930 begärde han avsked och blev medlem i NSDAP, året efter antogs han till SS. 1932 valdes han in i riksdagen, och hans påstående om att hans karriär inom partiet och SS hämmats av att hans syster gift sig med en man med judisk börd ska nog tas med en nypa salt. En mer rimlig förklaring, är nog snarare att hans konstanta samarbetsproblem lade käppar i hjulet för honom. Av någon okänd anledning hamnade han i en våldsam dispyt med sin stabsofficer Anton von Hohnberg und Buchwald, en dispyt som skulle leda till att von dem Bach helt enkelt lät avrätta von Hohnberg und Buchwald i samband med de långa knivarnas natt i juni 1934.
Mer svårlöst var dock den offentliga konflikt som bröt ut mellan honom och Erich Koch, Gauleiter i Östpreussen under mitten av 1930-talet. Bråket ledde till att von dem Bach förflyttades till Schlesien där han 1937 utsågs till Höherer SS- und Polizeiführer, en post som var direkt underställd Heinrich Himmler och var tänkt att samordna polisens och SS:s aktiviteter i området. När kriget bröt utsågs von dem Bach-Zelewski av Himmler till att kommissionär för förtyskningen av Schlesien, som i mångt och mycket innebar att personer som inte ansågs tyska skulle utvisas och deras egendom och ägodelar skulle konfiskeras. Man räknar med att runt 10 000 personer berördes av Himmlers order, och att deras egendom och ägodelar sedan delades ut till etniska tyskar som tvingats lämna Polen och Baltikum. Vid sidan av detta fick även von dem Bach-Zelewski ansvaret för att pacificera gränsområdena mellan Schlesien och Polen, vilket i praktiken innebar godtyckliga avrättningar av civilpersoner och krigsfångar.
När Tyskland invaderade Sovjetunionen i juni 1941 tog dock hans karriär fart på nytt, den 22 juni utsågs han till HSSPF för det område som skulle intas av Heeresgruppe Mitte och blev med detta högst ansvarig för såväl insatsförbanden (Einsatzkommando), polisbataljonerna och de Waffen-SS förband som handplockats för att avrätta judar, politiska kommissarier och andra personer nazisterna fann misshagliga. Under senhösten 1941 var det tänkt att han skulle utses till HSSPF Moskau, men när försöken att inta den sovjetiska huvudstaden upplöstes posten utan att han tillträtt posten.
I takt med motgångarna på östfronten så växte också motståndet mot de tyska styrkorna, under senhösten och vintern 1941 hade motståndet var förhållandevis dåligt organiserat. Motståndsgrupperna bestod vanligtvis av kringrända sovjetiska soldater och medlemmar ur det sovjetiska kommunistpartiet som undkommit de tyska dödspatrullerna, och flytt till skogs. Moskvas hållning till dessa grupper hade inledningsvis varit förhållandevis ljummen, innan invasionen i juni 1941 hade Stalin beordrat att alla planer på att bilda partisanförband bakom fiendens linjer skulle upphöra. En inte helt otänkbar orsak kan vara att Stalin fruktade att systemet skulle kunna nyttjas mot honom, men i takt med att den militära situationen försämrades så plockades planerna fram ur malpåsen och Moskva började försöka organisera motståndet.
För tyskarna blev problemet successivt värre och värre, några egentliga planer på hur de nyligen ockuperade områdena skulle pacificeras fanns inte. Situationen blev inte heller bättre av att hundratusentals sovjetiska soldater blivit kringrända, och att de tyska styrkorna inte hade vare sig kapacitet eller lust att ta hand om de enorma mängder krigsmaterial den sovjetiska armén lämnat efter sig. För de sovjetiska soldaterna bakom de tyska linjerna var valmöjligheterna inte heller speciellt många, antingen kapitulerade man till de tyska soldaterna och avrättades. Skulle man mot all förmodan undkomma detta öde, så hade Stalin utfärdat en order om att alla som valde att kapitulera skulle ses som folkfiender och desertörer. Ställd inför valet mellan pest och kolera valde många att helt enkelt hålla sig gömda, och istället terrorisera landsbygden. Situationen förvärrades dessutom av det militära läget under vintern 1941/42, då Sovjetunionen gick till motanfall och många av de förband som använts till att pacificera de ockuperade områdena förflyttades till fronten istället.
För den befolkning som nu blev kvar i det av Tyskland ockuperade Sovjetunionen, stora delar av Vitryssland, Ukraina, Baltikum och de västra delarna av Ryssland, blev nu tillvaron ett helvete. På dagarna terroriserades befolkningen av tyskarna på jakt efter sovjetiska partisaner, på nätterna kom partisanerna och terroriserade befolkningen i jakten på personer som samarbetat med tyskarna.
Som HSSPF var som sagt von dem Bach-Zelewski, som i november 1941 återigen bytte namn till Erich von dem Bach, troligen i ett försök att få namnet att låta mer tyskt, ansvarig för de tyska insatsförbandens aktiviteter. Det var i denna roll som von dem Bach var värd för Himmler när han besökte östfronten och sina insatsförband, och själv bevittnade en av insatsförbandens aktioner. Uppenbarligen djupt skakad, även om påståenden om att han spytt och tvingats gå ifrån avrättningarna ska tas med en nya salt, ska von dem Bach ha pekat på de tyska soldaterna och sagt:
”Ta en titt på dessa män och se hur skakade de är, sådana män är förstörda för resten av sina liv. Vilken typ av människor är det vi skapar här, neurotiker eller odjur?”
Von dem Bachs lilla uppvisning fick Himmler att inse att insatsförbandens aktiviteter var kontraproduktiva, istället gavs ordern om att finna en ny lösning på hur man skulle mörda Europas judar. En order som i mångt och mycket blev det officiella startskottet på arbetet med dödsläger som de i t.ex. Chelmo och Birkenau.
I februari 1942 insjuknade så von dem Bach i starka magsmärtor, enligt honom själv berodde det på den stress han upplevt i samband med de enorma uppgifter han fått av Himmler och moraliska betänkligheter rörande massavrättningarna av civila i Sovjetunionen. Idag ställer sig dock många forskare tveksamma till denna förklaring, och det är nog mer troligt att han helt enkelt drabbades av tyfus (som var vanligt förekommande på östfronten bland tyska soldater). Hur som helst var han snart tillbaka i sin tjänst, i juni samma år utsåg Adolf Hitler honom till den nyligen avlidne Reinhard Heydrich efterträdare, men Himmler lyckades övertala Hitler om att det militära läget krävde hans närvaro på Östfronten och posten gick istället till Kurt Daluge.
Problemet med partisanerna på östfronten blev allt värre och värre, och även om det delvis finns en vilja – speciellt då från den sovjetiska/ryska historieskrivningen – att överdriva partisanernas inverkan, så råder ingen tvekan om att problemet var allvarligt. I juli 1943, efter en av de kanske våldsammaste månaderna (de sovjetiska partisanerna hade fått i uppgift av Stalin att försöka angripa de tyska transporterna inför den förväntade offensiven i Kursk), valde Himmler att utse von dem Bach till huvudansvarig för de tyska Bandenkämpfverbände (Partisanbekämpningsförbanden) som försökte pacificera de områden tyskarna ockuperade i Europa.
Dessa förband hade förutom i uppgift att jaga partisaner, vilka allt som ofta dock lyckades undkomma de tyska styrkorna, att samla in spannmål och andra råvaror till de tyska styrkorna och hemmafronten. Man sysselsatte sig också med att samla in arbetskraft till de tyska industrierna och jordbruken, vilket sällan skedde frivilligt och endast ledde till att partisanerna tillfördes nya rekryter.
När de sovjetiska styrkorna i juni 1944 inledde operation Bagaration, von dem Bach som sedan i mars samma år tvingats till en ny sjukhusvistelse befann sig snabbt i säkerhet. Lika lyckosamma var dock inte många av de förband, varav många kastats in på fronten utan vare sig utrustning eller utbildning för att möta reguljära förband. Resterna av hans partisanförband började under sensommaren 1944 anlända till Polen, bland annat de ökända ryska överlöparna i Kaminiskibrigaden och Oskar Dirlewangers strafförband. Här sattes de snabbt i reserv i väntan på att förstärkas, samtidigt som von dem Bach post som HSSPF i Sovjetunionen var upplöst. Hans väntan på en ny uppgift skulle dock inte dröja länge, oroade över det politiska och militära läget valde den polska hemmaarmén att inleda ett uppror i Warszawa, den sovjetiska armén stod utanför stadens portar och de tyska styrkorna såg hopplöst nedslagna ut. Trots att upproret kom som en total överraskning för tyskarna, så kunde man snabbt hämta sig från den inledande chocken och Hitler beordrade att staden skulle rivas.
Eftersom Wehrmacht hade fullt upp med att försöka förhindra de sovjetiska styrkorna, vilka dock var alldeles för svaga för att fortsätta offensiven, gick uppdraget att slå ner upproret i Warszawa till von dem Bach. Här släppte han nu lös sina förband, vilka nu släppte alla hämningar och avrättade såväl motståndsmän som civila. Protesterna från både Waffen-SS och Wehrmacht lät förstås inte vänta på sig, och von dem Bach fick träda in och stämma i bäcken. Ledaren för Kaminiskibrigaden, Bornislav Kaminiski, lurades till ett möte där han avrättades, det manskap som ansågs tillräckligt pålitligt användes för att förstärka de ryska Waffen-SS förbanden medan övriga antingen skickades till koncentrationsläger eller till att bygga militära anläggningar.
Det var också von dem Bach som ledde förhandlingarna med den polska hemmaarmén, och efter en månads strider så tvingades polackerna kapitulera. Överlycklig över resultatet belönades von dem Bach med Riddarkorset och befälet över den X SS-Armékåren, en kår som dock endast fanns på pappret och som upphörde att existera den 10 februari 1945 efter endast två veckors existens.
Vid krigsslutet försökte han fly ut ur Tyskland, men greps av amerikanska styrkor. Mot att han skulle agera åklagarens kronvittne lyckades han få åtalasimmunitet, och användes bland annat av åklagaren för att försöka påvisa att bland annat Hermann Göring ska ha varit pådrivande i förintelsen. En uppenbarligen irriterad Göring, som vid det här laget gjorts drogfri och gått ner flera kilo, fräste föraktfullt mot von dem Bach, som nu bytt tillbaka till det ursprungliga von Zelewski, att han var en patetisk lögnare.
1949 släpptes han från fängelset, och var en fri man. Trots hans involvering i förintelsen så kunde han tämligen oberört röra sig i Tyskland, och även om han var i ekonomiskt trångmål och arbetade som nattvakt verkar det inte gått någon större nöd på honom. Han hängav sig istället åt att ge en rad olika interjuver åt tidningar, och 1951 påstod han att det var han som varit delaktig i att förse Göring med en cyanidkapsel. Något egentligt stöd för hans påstående, förutom att han delvis kunnat säga kapselns serienummer, finns inte, och de flesta forskare är idag eniga om att hans påstående helt och hållet saknar grund.
Samma år dömdes han till tio års fängelse för mordet på några politiska meningsmotståndare, men trots detta dröjde det sju år innan han fick börja avtjäna sitt straff. Han hade då dömts för mordet på von Hohnberg und Buchwald, och 1961 dömdes han till tioårs fängelse för mord på några tyska kommunister. I slutet av 1960-talet blev han svårt sjuk, och de tyska myndigheterna valde då att benåda honom. Beslutet möttes av en våg av protester, och snart tvingades myndigheterna att riva upp sitt tidigare beslut, och von Zelewski återbördades till fängelset. Han avled den 8 mars 1972 på en vårdavdelning i fängelset i München.
Trots att han öppet, till skillnad från många andra som deltagit i förintelsen, erkände sin medverkan i förintelsen, åtalades han aldrig för sina brott. Till skillnad från många andra så utlämnades han inte heller till vare sig Polen eller Sovjetunionen, trots att det var här hans värsta brott begåtts. Det verkar dock som vare sig Polen eller Sovjetunionen var allt för intresserad av att få honom utlämnad, och han kunde under stora delar av tiden efter 1949 leva i frihet. Först 1958 hann så rättvisan ifatt honom, men då endast för brott begångna i Tyskland under 1930-talet, vilka inte alls berörde de aktiviteter han varit involverad i på Östfronten eller i Warszawa. Med tanke på vad han de facto sysselsatte sig med, vilket förutom avrättningar av civila, bestod i att plundra den sovjetiska landsbygden och skaffa slavarbetare till den tyska industrin och lantbruket så ter sig detta som fruktansvärt underligt. Det blir inte heller bättre av att hans namn idag mer eller mindre är bortglömt, trots att han troligen har hundratusentals människors död på sitt samvete är det idag få som vet vem Erich von dem Bach-Zelweski var och vad han sysselsatte sig med.
Riktigt varför han undgick att bestraffas för sina brott är svårt att riktigt förklara, det är mycket möjligt att de allierade valde att se mellan fingrarna för att sätta dit personer som Göring och så vidare. Det förklarar dock inte de tyska myndigheternas ovilja att åtala honom för sina brott, men med tanke på att dessa i många fall försökte undvika den typen av åtal så kanske det blir lite mer förståligt. Trots tusentals vittnesuppgifter och interjuver med förövare så valde de tyska myndigheterna – både i Väst- och Östtyskland – att undvika problematiken.
Så hur ska man då förklara fenomenet von dem Bach-Zelewski, ja det är i många avseenden svårt. Uppenbart är dock att han var fruktansvärt manipulativ, och att han uppenbarligen var villig att – bokstavligen – gå över lik för att främja sin karriär. Speciellt agerandet efter kriget, då han agerade åklagarens kronvittne, visar tecken på att han helt och hållet saknade skrupler och gav åklagarna vad de ville höra. Varken Göring eller Schachts utbrott mot honom var några undantag, och det fanns även bland många åklagare viss misstänksamhet mot vad han sa i förhören, något som också snart bekräftades och åklagarna tvingades stryka honom som vittne. Ett annat talande bevis är hans konstanta behov av att ändra sitt namn, först från von Zelewiski till von dem Bach-Zelewski till von dem Bach och slutligen tillbaka till von Zelewski. Att namnbytet kan kopplas till hans behov av att försöka smälta in, och som ett led i att framstå som politisk korrekt, är svårt att inte undgå.
Inte heller kan man påstå att de allt mer vidlyftiga påståendena under 1950-talet stärkt hans anseende, snarare tvärt om. Påståenden som att hans systers judiska man skulle hindrat hans karriär är mest största sannolikhet en efterhandskonstruktion, och troligen för att försöka ställa honom i bättre ljus. Det ställer förstås också frågan om hur pass trovärdiga hans övriga uttalanden är, och här får man bara konstatera att man nog ska ta påståenden från honom med ett par nypor salt.
No comments:
Post a Comment