De perfekta kättarna – del II

Jag fortsätter nu att berätta om katarerna, en kristen sekt som växte sig stark på 1100-talet, och som sågs så samhällsfarligt att påven utropade ett korståg mot rörelsen. Vad var det nu som katarerna gjorde som ansågs så farligt, och uppenbarligen riskerade att hota hela samhället?

Den katariska läran

Katarerna hade hämnat sitt namn från det grekiska ordet ”Kathro’s”, vilket betyder ren eller obefläckad, vilket i vissa avseenden förklarar den katariska läran. Precis som många andra var katarerna kritiska mot kyrkan, inte minst deras misslyckade reformförsök som avstannat vid 1100-talets början. Man vände sig också mot det uppenbara andliga och moraliska förfall, men kritiserade även kyrkan för att vara mer intresserade av världsliga frågor än andliga. Enligt katarernas synsätt var reformarbetet inom den katolska kyrkan dömda att misslyckas, främst därför att man godtagit Konstantins donation och på så sätt korrumperat hela läran.
Katarerna förespråkade istället en återgång till en urkristendom, utan någon centralfigur och med fokus på andlig och moralisk renhet samt att frånsäga sig all form av materiell egendom.
I många avseenden var inte katarerna de första, eller de sista att kritisera den katolska kyrkan för excesser, moraliskt och andligt förfall samt dess ekonomiska intressen. Vad som dock skilde katarerna från t.ex. franciskanerorden, vilka under 1200- och 1300-talet var starkt kritiska till den katolska kyrkans utveckling, var att man ifrågasatte dess existens och tog avstånd från dess teologi.
Katarerna förkastade nämligen inte bara påven och kyrkans administration. Man tog direkt avstånd från sakramenten, avvek från den gemensamma trosuppfattning som bildade grund för hela den västeuropeiska kristendomen. Som många andra tidiga kristna sekter var katarerna dualister, man ansåg att det fanns ett ont väsen (Rex Mundi, lat. Världens kung), vilken manifesterade sig i materiella ting och som skapat världen till ett fängelse för mänskligheten där han kunde tortera och plåga dem. Denna slutsats gjorde också att katarerna också förkastade idén om att man kunde förpassas till helvetet när man dog, i enlighet med deras synsätt befann man sig redan som levande där.
Man ansåg även att bilden av Gud i bibeln, speciellt då i det Gamla Testamentet, var felaktig och en produkt av Rex Mundi. Det enda sättet att vinna frälsning var att ta avstånd från den materiella världen, och på så sätt undkomma Rex Mundis .
Men kontroverserna tog inte slut där, man tog dessutom helt och hållet avstånd från kyrkans åsikt att Jesus var Guds son, enligt katarerna var Jesus endast ett väsen som Gud skickat till mänskligheten.
För oss på 2000-talet kanske dessa ställningstaganden inte känns speciellt kontroversiella, men på Medeltiden var det här allvarliga och - vilket också katarerna skulle få lära sig – potentiellt livshotande åsikter. För den katolska kyrkan var katarernas ståndpunkter och avståndstagandena en veritabel krigsförklaring, och väckte säkert mörka minnen till liv.

För inte nog med att dess ställningstagande sågs som heresi, de andandes åsikter som den katolska kyrkan hoppats blivit av med. Under 300-talet hade huvudinriktningarna inom den kristna kyrkan mötts vid en rad koncilier, här hade man utarbetat en slags gemensam huvudlinje när det gällde synen på Jesus och vilka evangelier som skulle användas i det Nya testamentet. Man utarbetade också en gemensam hållning mot samfund och inriktningar som inte godtog dessa huvudlinjer, en av de främsta kritikerna mot dessa försök att likrikta den kristna kyrkan kom från den berbiske prästen Arius.
Arius (ca. 250 – 336 e.Kr.) var verksam i Alexandria, och vars läror, som tog avstånd från många av de huvudlinjer man valt att acceptera, förklarades som en heretiker vid konciliet i Nicea 325 e.Kr. Efter att ha frikänts på konciliet i Jerusalem 335 e.Kr. så förklarades han, och hans läror som heretiska av den katolska kyrkan. Detta hindrade dock inte att hans läror spreds, speciellt bland de germanska stammar som levde i eller utanför det romerska riket. Först efter att den frankiske kungen Klodvig I konverterade till katolicismen tippade vågskålen över till fördel för den katolska kyrkan, som nu kunde påbörja arbetet med att försöka stampa ut den arianska läran. Det är ingen överdrift att påstå att arianismen var ett av de allra största hoten mot den katolska kyrkan under 400-talet e.Kr., det var en upplevelse som den katolska kyrkan inte ville upprepa.
Jag vill dock återigen förtydliga att det arianska inflytandet över katarerna bör ha varit ytterst begränsat, snarare beror likheterna på att de båda anslöt sig till de gnostiska lärorna. Vid slutet av 500-talet e.Kr. hade arianismen utplånats i Europa, och även om den överlevde något längre i Nordafrika innebar den muslimska invasionen av området dödsstöten för dem. I Östeuropa var situationen likartad, här gick det bysantinska riket hårt åt arianerna och de drabbades i stort sett av samma öde som sina västerländska fränder.

Den katariska kyrkan

Till skillnad från den katolska kyrkan saknade den katariska kyrkan något överhuvud eller central styrning, något överhuvud i stil med den katolska påven eller den bysantinske kejsaren fanns inte. Den högsta posten inom katarismen var biskoparna, men dessa verkar primärt ha varit personer med stora teologiska kunskaper som rönte stort förtroende bland sina församlingar. Det är också möjligt att det rörde sig om biskopar i den katolska kyrkan som ”konverterat”, vilket t.ex. skulle kunna förklara varför ett antal biskopar ex-kommunicerades av påven på grund av samröre med katarerna. Oavsett vad så verkar dock antalet katariska biskopar varit få, men vad deras egentliga uppgift var är källorna tyvärr allt för bristfälliga för att säga.
Katarerna delades hur som helst in i Perfecti (lat. De fulländande) och Credentes (lat. De troende), där de Troende utgjorde huvuddelen av sektens anhängare och de Fulländade en slags motsvarighet till kyrkans präster. För att bli en Fulländad ställdes hårda krav, vilket kanske förklarar varför det aldrig fanns mer än runt tusen Fulländade under någon given tidpunkt. För att bli en Fulländad var han eller hon tvungen att gå igenom en ritual som kallades för Consolamentum (lat. Tröst), efter vilken anhängaren fick avsäga sig all egendom till rörelsen. Efter detta var det tänkt att den Fulländade skulle hänge sitt liv åt fysisk och mental renhet, böner, välgörenhetsarbete och leva som Jesus och hans apostlar gjort. En Fulländad skulle även leda de Troende, det vill säga huvuddelen av katarerna, från den materiella världen till den andliga.
I likhet med många tidiga kristna sekter isolerade sig många Fulländade, medan andra vandrade runt och predikade till rörelsens anhängare. Något krav på den Fulländades kön fanns inte, såväl män som kvinnor kunde bli Fulländade. Huruvida detta ska tolkas som att katerna var feminister är kanske tveksamt, snarare ligger nog förklaringen i deras syn på världen och den fysiska kroppen som andens fängelse. Man kan dock konstatera att rörelsens budskap verkar varit attraktivt för många kvinnor, där karriärmöjligheterna inom den katolska kyrkan var lika med noll, och att många kvinnor därför sökte sig till katerna.
Rörelsens majoritet utgjordes alltså av de Troende, vilka som sagt avkrävdes strikta regler, så fanns inget krav på att de Troende skulle följa dessa. I många avseenden skilde sig inte kraven på de Troende från de krav den katolska kyrkan ställde på sina anhängare, men det fanns förstås krav som ställde till problem i det Medeltida samhället. Bland de krav som ställdes på en Troende var sexuell avhållsamhet, avstå från att döda, svära trohetseder och att undvika att dricka och äta kött- och mjölkprodukter. Man borde även avhålla sig från att äta sådant som skapats genom sexuella reproduktion, t.ex. ägg, men det verkar som om många av de Troende tog tämligen lätt på dessa förbud. De flesta verkar istället väntat till livets slutskede innan de tog en Consolamente och efter detta följde de mer strikta reglerna, något som enligt den katariska läran kallades för Endura. I enlighet med katarernas livssyn, som det att fysiska livet var ett fängelse, så hade man en mer avslappnad inställning till självmord enligt den katolska kyrkan, och även om man inte verkar uppmuntrat till det så nyttjades deras motvilja att ta avstånd från självmord som del i den katolska kyrkans propaganda mot rörelsen.

Men hur fungerade då katerna i det Medeltida samhället, och hur såg omvärlden på dessa människor som uppenbarligen tog avstånd från den katolska kyrkans värderingar och riter? Det ska vi utforska i nästa inlägg…