Gott nytt år

Jag önskar er alla ett gott nytt år.

Gerrard i blåsväder

Så här tids brukar såväl svenska som brittiska tidningar fyllas med berättelser om premier leauge lagens julfester, fester som i likhet med vilka andra jobbfester brukar sluta med slagsmål och rykten om vem som låg med vem. I år har det dock varit rätt tyst om vad som hänt på julfesterna, och jag kan anta att flera brittiska tabloidtidningar haft en rätt trist december. De behövde dock inte begråta bristen på smaskiga bilder på fulla fotbollsspelare, eller rykten om spritfester, för efter Liverpools match i söndags gick laget ut för att fira, och det slutade med att lagets kapten - och en av Englands mest talangfulla mittfältare - Steven Gerrard, greps för misshandel.
Enligt de första uppgifterna ska bråk uppstått efter att krogens DJ vägrat spelat en låt Gerrard önskat, och att det hade slutat med att han blivit misshandlad av Gerrard och fem andra män.

Hemma

Lyckades få ledigt och dessutom gå hem tidigare idag, vilken lycka. Med andra ord en extra lång ledighet...

God Jul

Jag vill önska alla (?) läsare av min blogg en riktigt, riktigt god jul och hoppas att tomten kom med mycket trevlig läsning i form av böcker, och kanske till och med något tv-spel. :)

Dagen före

Dagen före dopparedan, och man är redan less på julen. Kan det bli värre? :)

Peter Englund ny ständig sekreterare

Igår kom nyheten jag väntat på, en av mina absoluta favoritförfattare - och tillika historiker - Peter Englund utsågs till ny ständig sekreterare i den Svenska Akademin. En mycket stor dag, och sannerligen ett helt korrekt val! :)

Grattis Peter Englund och god jul!

AFA och den nya logiken

Under hela hösten har en rad debatörer på bland annat Sveriges Television försökt förmedla bilden av AFA som demokratins försvarare, och att utan den nazistiska - eller fascistiska - rörelsen vara långt mer framgångsrikt än de är. Även om det förstås är rent nys, så är det ändå bilden som AFA och deras försvarare försöker förmedla, en bild som till viss del man varit framgångsrik i att förmedla.
Dessa debatörer har dock inte varit lika framträdande när det gäller att förklara AFA:s agerande i kravallerna i Malmö som rasat till och från under veckan. Orsaken till bråken var at en hyresvärd sagt upp, helt i enlighet med gällande lagstiftning, en källarmoské från en adress i Rosengård. Några av moskéns medlemmar valde då att ockupera lokalen, och i veckan så gick polis in för att avhysa ockupanterna. Polisen var säkerligen medveten om att deras aktion skulle innebära att det blev viss ordningsstörning i form av vandalism, bränder och stenkastning. Vad polisen inte verkar räknat med var att en rad olika vänstergrupper, däribland AFA, skulle sälla sig till bråkstakarna.
I torsdags utbröt bokstavliga kravaller och polisen blev tvingad att be om förstärkning från både Skåne, Västergötland och Stockholm. Under torsdagskvällen gjorde polisen ett antal gripanden, och man kan troligen anta att det säkerligen rådde viss överraskning över att majoriteten av de gripna inte var hemmahörande i Rosengård. Istället var det personer med kopplingar till Malmös autonoma kretsar och medlemmar i AFA...

Att de autonoma kretsarna och AFA inte uppskattar polisen, som de ser som den fascistiska statens förlängda arm, kan förstås inte komma som någon överraskning. Inte heller att de lika gärna kastar gatsten på polis som politiska meningsmotståndare, och gärna ställer till med gatukravaller. Vad som däremot överraskade mig var att AFA tydligen tar väldigt lätt på sin roll som antifascister, och att man tydligen är villig att blunda för homofobi, kvinnoförtryck och rasism så länge man kan kasta gatsten på polisen.
Kanske är det så att vilja att starta sin efterlängtade revolution gör att man kan liera sig med vem, och vilka som helst. Oavsett vad nu dessa förespråkar, och det verkar uppenbart så att AFA inte riktigt insett, eller kanske blundar för, vad det är man bistår. Vad är AFA:s nästa samarbetspartner, nynazister kanske? För kan man nu uppenbarligen blunda för en öppet homofobisk, fascistoid, kvinnoförtryckande och rastisk organisation, ja då kan man ju undra vilka som är deras nästa samarbetspartners...

Det är dock uppenbart att de man nu säger sig representera inte är intresserad, ett flertal Rosengårdsbor, och även ledare från moskén, verkar ta avstånd från dessa hobbyrevolutionärer. Kanske är de medvetna om att detta är ytterligare bara ett försök från vänstern att låta de förtryckta resa sig, få straffet och sedan själva skörda framgångarna. För även om en och annan aktivist gripits och troligen har någon form av straff att vänta, så är det inte deras hemmamiljö som förstörs, det är inte deras bilar som sätts i brand och det är inte deras bensinmack som kanske få slå igen.
Det är förstås så att de flesta genomskådat vänsterns taktik, och att man inte är ett dugg intresserad av dem. Men i väntan på sin revolution, så kan man i alla fall hänge sig åt att kasta lite gatsten...

Nej Anneli Hulthén, staten ska inte köpa Saab och Volvo

Jag har skrivit om det tidigare, och jag skriver det igen. Staten ska INTE gå in och köpa upp Volvo och Saab, även om det låter som ett lockande erbjudande så löser det inte grundproblemet. Grundproblemet är att varken Saab eller Volvo tillverkar bilar som folk vill köpa, och det avhjälps inte av att staten går in och köper upp två konkursmässiga företag.
Jag har full förståelse för att folk nu kräver handling, men sett ur ett historiskt perspektiv så har statliga ingrepp i konkursmässiga bolag bara slutat med att företagen ändå gått omkull och staten - dvs vi skattebetalare - förlorat massor med pengar.

Anneli Hulténs utspel handlar inte om någon omtanke om arbetarna på Volvo och Saab, utan det är förstås ett utspel för att vinna sympatiröster och få partiet och henne att framstå som handlingskraftigt. Vad Hultén inte berättar är att både Volvo och Saabs kris inte är något nytt, och att bolagen sedan lång, lång tid haft stora ekonomiska problem. Om nu Hultén värnar så mycket om Saab och Volvo så får hon gärna gå in ekonomiskt och stödja dem, men då som privatperson. Jag vill inte att Sverige gör samma misstag vi gjorde under krisen på 70-talet då staten gick in och "räddade" svensk varvsnäring och andra massa konkursmässiga näringar, effekten blev ett enormt budgetunderskott och att bolagen ändå gick omkull...

Det är uppenbart att folk aldrig lär sig och Hulthén fortsätter på inslagen väg...

Källa: Anneli Hulthén öppen för statligt ägande av Volvo och Saab

En profil har lämnat in

Idag avled Johan "Tomten" Johansson efter en tids sjukdom på Södersjukhuset. Även om Johan de senaste åren blev en rikskändis tillsammans med "Dogge", så har han varit en välkänd profil på Hammarbys matcher under lång, lång tid.

Du lämnar ett stort tomrum efter dig...

R.I.P. Johan "Bajentomten" Johansson...

ÄN GÅR DET VÅGOR PÅ HAMMARBYSJÖ!!!!

El Classico

Igår var det så dags för det überhypade "El Classico", matchen mellan Spaniens två giganter, Real Madrid mot Barcelona, en match med både fotbollsmässiga, politiska, historiska och regionala aspekter. Matchen har av många förståsigpåare utpekats som säsongens match, och även om jag personligen inte riktigt fattat storheten med spansk fotboll valde trots detta att bänka mig framför tv'n för att se denna omtalade match.

Tyvärr så blev jag milt sagt besviken, visserligen var matchen spännande och tämligen välspelad, men inramingen var milt sagt pinsam. Detta är alltså den hetaste matchen i spansk klubbfotboll, och i och med det så förväntade man sig ju en rätt het stämning på läktarna. Det visade sig dock saknas totalt, något man kanske borde fattat när man ser hur kameran konstant zoomar in på publik inför diverse olika pajashattar och annat trams. Det enda som egentligen hördes konstant var busvisslingar, några ramsor eller annat som vanligtvis brukar tillhöra heta matcher lyste med sin totala frånvaro.
Det må vara så att spansk fotboll håller världsklass, men publiken tillhör nog utan tvekan några av de sämre. Sitter just nu och tittar på matchen Chelsea - West Ham, och jag kan bara konstatera att publiken på den här matchen visar ungefär 1000 gånger så mycket mer känslor som publiken i Barcelona. Kanske dags att sticka hål på myten om den spanska fotbollen...

Hej mitt vinterland

Ja äntligen lite snö

Ohlmarks och Tolkien

När det svenska förlaget Gebers skulle ge ut J.R.R. Tolkiens trilogi ”Lord of the Rings” på svenska, föll valet som översättare på Åke Ohlmarks. Föga anade förlaget att det valet skulle leda till långvariga diskussioner om Ohlmarks översättning (en diskussion som än idag är lika levande), en nedbränd villa och en infekterad konflikt. Men låt oss nu börja från början, nämligen med det där ödesdigra beslutet att låta Ohlmarks få göra översättningen. Riktigt varför förlaget valde Ohlmarks är idag höljt i dunkel, men han hade ett förhållandevis gott rykte som översättare och var snabb. Man kan anta att förlaget trodde Tolkiens böcker som under 50-talet blivit populära, var en fluga som snabbt skulle avklinga, och att det gällde att smida mellan järnet var varmt.
Ohlmarks satte igång sitt arbete, och förlaget blev förstås inte besviken, han arbetade dag och natt med att översätta, och tolka, den brittiske professorns verk. Resultatet blev de tre böckerna ”Sagan om Ringen”, ”Sagan om de två tornen” och ”Sagan om Konungens återkomst”, och där kunde förstås vår berättelse tagit slut. Vilket den nu förstås inte gör, för det är egentligen nu den verkligen börjar.

Vad förlaget inte räknat med var att böckerna inte alls var någon snabbt övergående fluga, istället växte intresset för Tolkien även utanför de kretsar som tidigare vurmat för den brittiske författaren. I takt med detta så började även kritiken mot Ohlmarks översättning och tolkning, som i många avseenden är rent bedrövlig, att växa sig allt starkare. Förlaget valde dock att slå dövörat till, och det dröjde ända tills början 2000-talet innan man gav ut en nyöversättning, i frågan. Några som däremot inte slog dövörat till var kretsen runt Tolkien i Storbritannien, och Ohlmarks korrespondens med denna krets angående hans tolkningar av professorns verk rönte viss irritation. Det hela slutade med att det brittiska förlaget krävde att boken ”Sillmarillion” inte skulle översättas av Ohlmarks.
Detta till trots så kunde Ohlmarks stråla sig i glansen av sitt nya kändisskap så här på ålderns höst, och hans schema var fullspäckat. För Ohlmarks måste detta ha känts som en revansch på den akademiska värld som han så gärna ha velat vara en del av, men som aldrig gett honom den chans – enligt honom själv då – han förtjänat. Nu fick han frottera sig med studenter och lärare, hålla föredrag och delta i alla former av spektakel tillsammans med Tolkiensällskap som växte upp ur jorden som svampar. Ohlmark sågs av många, och inte minst av sig själv, som en expert på Tolkiens verk, och han var flitigt anlitad som sådan i en rad sammanhang, bland annat som jury i SVT:s program ”Kvitt eller dubbelt” där Martin Norberg (eller Bilbo som han döptes till i svensk press) tävlade i ämnet Tolkiens sagovärld. Ohlmarks stod nu så att säga på toppen av sin berömmelse, och återigen hade vår berättelse kunnat sluta här, med ett lyckligt slut där alla levde lyckliga i alla sina dagar. Men så blev det nu inte, för samtidigt började marken rämna under Ohlmarks.

Men i takt med att allt fler och fler började läsa de engelska originalen, så blev det allt mer och mer uppenbart att Ohlmarks översättning var långt ifrån perfekt. Den var som sagt full av översättningsgrodor, inkonsekvenser i översättningar och namn och Ohlmarks – i alla högsta grad – egna tolkningar av Tolkiens verk. Inte heller var kretsen runt Tolkien speciellt imponerad, vilket jag redan tidigare påpekat, av Ohlmarks eller hans översättning. Inte heller rönte hans försök att få träffa författaren någon större framgång, av korrespondensen de två emellan så märks ett allt mer irriterat tonläge från Tolkien (och senare hans son) rörande Ohlmarks översättning och tolkning av texten. Till slut, dock efter att J.R.R. Tolkien avlidit, fick han besöka en av familjens sammankomster, något som inte förlöpte allt för väl och Ohlmarks återvände bitter och sur till Sverige.
Kritiken mot Ohlmarks växte, och fokus på hans föredrag började allt mer och mer handla om hans översättning, än om själva verken. Sakta men säkert började han även komma till insikten att det inte var han publiken kom för att se, hans övriga verk rönte nämligen begränsat intresse, utan det var Tolkien och hans böcker som drog. Hans närvaro på olika tillställningar anordnade av de svenska Tolkiensällskapen blev allt mer ifrågasatt, något som förstås retade honom ytterligare och spädde bara på hans växande förakt för Tolkien och allt som hade med honom att göra.

Det som sedan utspelades i Ohlmarks villa i Saltsjö-Boo en kall januarinatt 1982, blev dock det som fick bägaren att rinna över med besked. Efter sin översättning hade som vi sett Ohlmarks varit en återkommande föreläsare på en rad universitet och andra skolor, han var också en återkommande gäst på de Tolkiensällskap som växt upp i bl.a. Uppsala och Stockholm. Den av den akademiska världen ratade Ohlmarks nöjt som sagt av denna uppmärksamhet, och han deltog med stor iver i såväl debatter som lekar. Med tiden började dock han bli allt mer ifrågasatt även i dessa kretsar, kritiken mot hans översättning och konflikt med familjen Tolkien smittade av sig även på relationerna med de svenska Tolkiensällskapen. Kritiken till trots så fanns det fortfarande de som var imponerade av Ohlmarks, en av dessa – ”Gandalf” – råkade vara en av de ledande personerna inom Uppsalas Tolkiensällskap. Trots övriga medlemmars betänkligheter, så bjöds paret Ohlmarks in till några av sällskapets fester. För Ohlmarks var detta en möjlighet att få stråla sig i glansen av den akademiska världen, leka lite lekar och hålla föredrag. Det är troligt att Ohlmarks fann Gandalfs beundran smickrande, och troligen kan förklaras med Ohlmarks konstanta behov av bekräftelse.
Gandalfs beundran för översättaren började dock ta en osund vändning, i samband med den ovan nämnda finalen i Kvitt eller Dubbelt, så ringer en uppenbarligen berusad Gandalf hem till paret Ohlmarks. Gandalf kräver att Ohlmarks ska läsa upp en kungörelse i tv, men eftersom varken han eller Ohlmarks har något att läsa upp väljer Gandalf att väcka ytterligare personer. Det hela slutar med att Ohlmarks, som trots det sena telefonsamtalet, glatt läser upp en dikt som i all hast författats av några medlemmar ur Uppsalas Tolkiensällskap.

Med detta så är vi då framme vid den där ödesdigra januarinatten 1982, när allt gick åt skogen.
Vi börjar först med Ohlmarks berättelse, vilken inleds med att en uppenbarligen berusad Gandalf ringer hem till paret och försöker få fru Ohlmarks att åka till honom i Uppsala. När fru Ohlmarks säger nej, så står Gandalf på sig och säger att om inte hon kommer, så kommer han att komma till dem. Vid halv elva tiden på kvällen ringer det på dörren, fru Ohlmarks öppnar och Gandalf – tillsammans med en än idag okänd person – stormar in i parets villa. Här tvingar Gandalf fru Ohlmarks att dricka ett glas vin, och först efter att herr Ohlmark hotat med att ringa polisen beger sig de två därifrån med oförrättat ärende. En uppskakad och illamående fru Ohlmarks lyckas gå och lägga sig, vaknar och tänder en cigarett men somnar om och startar en eldsvåda som orsakar skador för 20 000 kronor.

Enligt Gandalf så är det fru Ohlmark som ringer upp honom i Uppsala och bjuder honom och hans vän på supé hemma hos paret. En överlycklig Gandalf sätter sig på tåget tillsammans med sin vän, men efter att de tagit fel buss så lyckas de först komma fram till parets villa vid halv elva tiden. Väl medveten om att supén med största sannolikhet är inställd, så tänker paret vända om, men eftersom det lyser i villan så väljer han ändå att ringa på och förklara vad som hänt. Fru Ohlmarks öppnar dörren, och släpper in de båda. Väl inne så bjuder fru Ohlmarks de frusna paret på ett glas vin, när plötsligt Åke kommer ner för en trapp beväpnad med en käpp. Efter att blivit utskällda och hotade med polis, väljer de båda att åka hem till Uppsala.
Vad som egentligen hände den där natten i januari 1982 kommer vi förstås aldrig få veta, men Ohlmarks berättelse känns ärligt talat rätt motsägelsefull och förvirrad. Även om Gandalfs berättelse i vissa drag också kan ifrågasättas, så känns det ändå mer troligt att det var fru Ohlmarks som ringde upp Gandalf och inte tvärt om. Oavsett vad så fick dock de förvirrade händelserna i parets villa Ohlmark att helt bryta med Tolkiensällskapen, i vrede skrev han boken ”Tolkien och den svarta magin”, där han formligen öser sitt förakt över allt som har med Tolkien att göra.
I ytterligare ett försök att misskreditera allt som har med Tolkien att göra så vände han sig även till massmedia, där han livfullt berättade om de degenererade tillställningar hos Tolkiensällskapen han bevittnat. Även om hans berättelser utmynnade i ett antal artiklar så glömdes det hela snabbt bort, hans bok – som enligt honom själv skulle översättas till engelska – blev även den kortlivad och är idag att räkna som en raritet.

Här tar så vår berättelse slut, det som alltså började med att Ohlmarks fick översätta Tolkiens trilogi, slutade i ovänskap och avståndstagande. Trots att det nu gått över 30 år sedan Ohlmarks översatte Tolkiens böcker, så är han fortfarande en i dessa kretsar kontroversiell person. Även om diskussionerna om hans översättning idag inte är lika levande, så debatteras frågan om vems översättning som är bäst.
Personligen är jag kluven, för samtidigt som jag uppskattar hans prosa så är det förstås svårt att blunda för de uppenbara översättningsgrodorna. Å andra sidan så är Erik Anderssons översättning mer trogen förlagan, men känns samtidigt något torrare. Det är en svårt balansgång, men jag börjar – allt eftersom jag läser Anderssons översättning – ändå glida över till att anse att Anderssons översättning ändå är den bättre av de två.

Operationen lyckades, men patienten dog ändå

Idag kom så beskedet alla väntat på, vid en presskonferens förklarade näringslivsminister Maud Olofsson och finansminister Anders Borg att staten ska gå in med nästan 28 miljoner i statliga stöd till den ekonomiskt sargade svenska bilindustrin. Både Olofsson och Borg poängterar att det inte finns några som helst planer på att förstatliga de krisdrabbade företagen Saab och Volvo, men det handlar i grund och botten om semantik och gränsdragningar. Det föga förvånande utspelet kom i spåren av en för både Saab och Volvo turbulent höst och vinter, där varsel och dåliga kvartalsrapporter varvats med rykten om att både Ford och General Motors vill avyttra sina svenska biltillverkare. I veckan kom också beskedet att Ford och General Motors med största sannolikhet kommer att sälja både Saab och Volvo, något som ligger i linje med biljättarnas uppgörelse med representanthuset om ekonomiskt bistånd till dem.
På hemmaplan har regeringen fått utstå hård kritik mot att man inte gjort något för att hjälpa Saab och Volvo, det har till och med hörts seriösa krav på att företagen ska förstatligas. Sett ur detta ljus var förstås inte regeringens krispaket till Saab och Volvo speciellt överraskande, snarare tvärt om och ska nog ses som ett försök från regeringen att förenkla en eventuell försäljning av Saab och Volvo till någon ny spekulant. Frågan är dock vem eller vilka som är intresserade av Saab och Volvo? De är knappast speciellt lönsamma, och även om båda besitter ett starkt varunamn så har de brottats med stora problem och vikande försäljning. General Motors och Chryslers löfte till senaten att avyttra ytterligare bilmärken lär knappast göra saken lättare.

Trots löftena om statligt stöd så ser både Saabs och Volvos framtid mycket mörk ut, och jag är ytterst tveksam om vi när ekonomin vänder uppåt igen kommer ha två biltillverkare i Sverige. Ska jag vara riktigt ärlig så tror jag faktiskt att vi inte kommer ha någon biltillverkning i Sverige inom ett par år, utan att både Saab och Volvo styckas upp och att eventuell tillverkning och utveckling flyttar utomlands.
Risken är nu förstås stor att regeringen, delvis för att försöka visa sig handlingskraftig och dels för att försöka spänna musklerna inför nästa riksdagsval, kommer att gå in ännu mer aktivt i både Saab och Volvo. Jag förstår att det är otroligt trist och jobbigt för de som nu är varslade och/eller avskedade, det är både en personlig och ekonomisk tragedi som är svår att sätta sig in i. Men, problemet löses inte av att som vissa kräver att förstatliga Saab och Volvo, speciellt som det inte på något som helst löser huvudproblemet att folk helt enkelt inte köper deras produkter.
Det är istället större risk att vi bara skjuter problemet framför oss, samtidigt som staten skuldsätter sig ännu mer i ett lönlöst försök att rädda ett sjunkande skepp. Vi kunde se en liknande utveckling i Sverige under krisen på 1970-talet, då var det den svenska textil- och varvsindustrin som låg på dödsbädden. År av sjunkande inkomster och svår konkurrens från främst Sydostasien gjorde att varvsnäringen och textilindustrin blödde, i ett försök att rädda jobben gick staten in med stora pengar. Den konstgjorda andningen innebar bara att man sköt upp det ofrånkomliga, både textil- och varvsnäringen försvann samtidigt som statens finanser urholkades, något vi fick betala dyrt för under krisen på 1990-talet.

Det finns även ett annat skrämmande exempel, Frankrike på slutet av 20-talet gjorde precis samma sak. Man valde att förstatliga en rad bolag för att rädda dem från att slå igen, operationen var framgångsrik, men patienten gick ändå inte att rädda. Den franska ekonomin slogs sönder och samman, och när övriga världen så sakta började återhämta sig så drabbades Frankrike än värre. Det ekonomiska kaoset ledde till ytterligare polarisering mellan de politiska blocken, något som ledde till återkommande regeringskriser och nyval, något som allvarligt försvårade Frankrikes möjligheter att agera kraftfullt internationellt, något som utnyttjades till fullo av Adolf Hitler.
Nu kommer förstås Sverige inte drabbas av Frankrikes öde, men erfarenheten lär oss ändå att försöken att ekonomiskt rädda döende företag är döfött. Det är möjligt att man tillfälligt skjuter upp det ofrånkomliga, men huvudproblemet finns oavsett vem som nu äger Saab och Volvo, att ingen vill köpa deras produkter. Det kan ingen ägare ändra på, oavsett om det är General Motors, Ford eller den svenska staten…

Källor:
28 miljarder i bilstöd
Fokus på framtidens bränsle

Förkyld

Känner mig grymt förkyld, och går i valet och kvalet om man ska vara hemma eller inte. Till råga på allt så kom "Star Wars: The Clone Wars" och "Batman - The Dark Knight" på Blu-ray i brevlådan idag, men eftersom man saknar Playstation 3 - vars Blurayspelare gått sönder - så kan jag inte se dem. Vilket mörker...

Måndag

Måndag och snöblandat regn, kan det bli mer deprimerande? Det är väl rätt tveksamt faktiskt...

Demokratin i fara igen…

I lördags var det så dags för den årliga ”Salemmanifestationen”, en manifestation som genomförs av svenska högerextremister och som blivit en av de viktigaste högerextrema sammankomsterna i norra Europa. Orsaken till manifestationen är mordet på en skinnskalle i stockholmsförorten för nio år sedan, något som den högerextrema rörelsen snabbt slog mynt på. Manifestationen har under årens lopp varit omgärdad av kontroverser och våldsamma sammanstötningar mellan motdemonstranter och polis. Denna årliga händelse brukar även föregås av sammandrabbningar mellan höger- och vänsterextremister, då båda sidor tar chansen att försöka samla folk till sin sak.
På grund av våldsamheterna har Salempolitikerna krävt att lagen om mötesfrihet skrivs om, så att denna typ av manifestation och motdemonstration inte är möjlig. Inför årets manifestation laddade kommunen upp rejält, hemtjänsten skulle få hjälp av väktare och en rad vårdhem laddade upp med mat och annat inför eftermiddagens och kvällens förväntade kravaller. På Dagens Nyheters debattsida krävde en rad politiker i Salem att riksdag och regering måste ändra lagen om mötesfrihet, och att polisen skulle få större befogenheter att stoppa eller neka liknande sammankomster. Samtidigt som jag förstår att befolkningen i Salem finner det hela ofattbart jobbigt, så är dock frågan vart vårt samhälle är på väg?

För även jag förstår våndan och besvären för Salemborna, så är kraven på att ändra en av grundpelarna i vårt demokratiska samhälle ofattbart oroväckande. Vi ser sakta men säkert hur samhället, under påstådda hot från terrorister, fotbollshuliganer, nedladdare och nazister/kommunister sakta men säkert börjar införa inskränkningar i yttrandefriheten och den personliga integriteten. Vi börjar i allt högre grad, och utan några större egentliga protester få ett samhälle som i många avseenden för tankarna till George Orwell och hans roman ”1984” eller filmen/serien ”V for vendetta” där samhället likställts för att inte förnärma någon och där tankepoliser ser till att stoppa all form av inkorrekt tänkande.
Det är bara inse att Sverige, och även övriga västvärlden, i allt högre grad lämnat tanken på den öppna och fria demokratin, istället vänder sig samhällena mot ett övervakningssamhälle i klass med det forna Östtyskland – med den officiella titeln ”Den demokratiska tyska republiken”. Man kan i princip knappt gå utanför dörren idag utan att samhället känner till det, och där alla SMS, email o.s.v. – hur fruktansvärt triviala de än må vara – ska sparas i åratal i fall någon skriver något av intresse.

För lika lite som jag vill se nazister och vänsterextremister – vilket i mitt tycke är i princip samma sak – demonstrerandes på våra gator och torg, så vill jag se någon form av lagstiftning mot dessa grupper att få demonstrera. Det finns gott om exempel, Tyskland under mellankrigstiden torde vara ett skräckexempel, på hur enkelt demokratin kan sättas ur spel av sina egna ”försvarare”. Risken är nämligen att demonstrationsförbudet, om det nu skulle bli ett sådant, även kan användas på andra, kanske mindre kontroversiella och mer folkliga protester. Gäller demonstrationsförbudet endast nazister, eller även vänsterextremister vars sammankomster ofta brukar rendera i både våldsamheter och förstörelse. Hur har Salempolitikerna tänkt när det gäller andra grupper, partier eller organisationer som har en ambivalent syn på vårt demokratiska samhälle, ska även dessa förbjudas?
Det vore onekligen på sin plats att journalisterna, däribland TV4 som hade ett långt reportage från Salem i går, ställer frågan vem är det som ska avgöra vem som får demonstrera och när?

Lägg ner Bragdguldet

Det blir allt mer och mer uppenbart att Bragdguldet helt, om det någonsin haft någon, spelat ut sin roll. Idag kom årets – inte helt oväntade – utnämning, årets Bragdguldmedaljör heter Jonas Jacobsson, tävlar i sportskytte och vann i somras tre guld i Peking. Motiveringen enligt juryn var: ”Svenska Dagbladet Bragdmedalj 2008 har tilldelats Jonas Jacobsson. För bragdartad upphämtning till guld i paralympics – en sann skyttekung”. Vad är det då för fel på årets utnämning kanske någon frågar sig, även om sportskytte kanske inte tillhör någon direkt folksport.
Det kanske beror primärt på att jag faktiskt inte på något som helst sett ser vart i bragden ligger? Nu är det nämligen så att Jacobsson är rullstolsbunden och deltog i sommarens Paralympics som även det gick i Peking, och vari både bragden och bedriften att sitta och skjuta ligger i övergår faktiskt mig totalt. Det är förstås skickligt och duktigt, men är det verkligen en bragd? Enligt ordboken så definieras en bragd av att vara ”utomordentlig prestation eller gärning”, något jag personligen inte riktigt ser i Jacobssons guldmedaljer? Vi tar det igen, Jacobsson sitter ner och skjuter, han sitter ner och skjuter. Med tanke på hur enormt liten handikappidrottsvärlden är, så gör det hans bedrift än mindre bragdaktig, oavsett hur mycket han nu än legat under med i den ena finalen.
Det finns förstås en orsak till varför Jacobsson vann denna utmärkelse, och det är förstås att övriga svenska idrottare totalt floppat. Det blev inte, trots vissa förhoppningar, en enda guldmedalj i årets Olympiska spel, om än en rad silvermedaljer, herrans Fotbollslag gjorde en floppinsats i Schweiz/Österrike, hockeylaget dribblade bort sig och så vidare i all oändlighet. Det är således en kombination av total urholkning, politisk korrekthet och ett i övrigt blekt svenskt idrottsår. Om nu denna utnämning ska bli ledande så kan man onekligen fråga sig vad nästa års bragdmedaljör sysselsätter sig med för obskyr sport, fickpingis eller världsmästare i kurragömma?

Källor:
Bragdguldet till Jonas Jacobsson

Tråkigt

Deprimerande är bara förnamnet. Vart tog snön vägen?