De perfekta kättarna – del II

Jag fortsätter nu att berätta om katarerna, en kristen sekt som växte sig stark på 1100-talet, och som sågs så samhällsfarligt att påven utropade ett korståg mot rörelsen. Vad var det nu som katarerna gjorde som ansågs så farligt, och uppenbarligen riskerade att hota hela samhället?

Den katariska läran

Katarerna hade hämnat sitt namn från det grekiska ordet ”Kathro’s”, vilket betyder ren eller obefläckad, vilket i vissa avseenden förklarar den katariska läran. Precis som många andra var katarerna kritiska mot kyrkan, inte minst deras misslyckade reformförsök som avstannat vid 1100-talets början. Man vände sig också mot det uppenbara andliga och moraliska förfall, men kritiserade även kyrkan för att vara mer intresserade av världsliga frågor än andliga. Enligt katarernas synsätt var reformarbetet inom den katolska kyrkan dömda att misslyckas, främst därför att man godtagit Konstantins donation och på så sätt korrumperat hela läran.
Katarerna förespråkade istället en återgång till en urkristendom, utan någon centralfigur och med fokus på andlig och moralisk renhet samt att frånsäga sig all form av materiell egendom.
I många avseenden var inte katarerna de första, eller de sista att kritisera den katolska kyrkan för excesser, moraliskt och andligt förfall samt dess ekonomiska intressen. Vad som dock skilde katarerna från t.ex. franciskanerorden, vilka under 1200- och 1300-talet var starkt kritiska till den katolska kyrkans utveckling, var att man ifrågasatte dess existens och tog avstånd från dess teologi.
Katarerna förkastade nämligen inte bara påven och kyrkans administration. Man tog direkt avstånd från sakramenten, avvek från den gemensamma trosuppfattning som bildade grund för hela den västeuropeiska kristendomen. Som många andra tidiga kristna sekter var katarerna dualister, man ansåg att det fanns ett ont väsen (Rex Mundi, lat. Världens kung), vilken manifesterade sig i materiella ting och som skapat världen till ett fängelse för mänskligheten där han kunde tortera och plåga dem. Denna slutsats gjorde också att katarerna också förkastade idén om att man kunde förpassas till helvetet när man dog, i enlighet med deras synsätt befann man sig redan som levande där.
Man ansåg även att bilden av Gud i bibeln, speciellt då i det Gamla Testamentet, var felaktig och en produkt av Rex Mundi. Det enda sättet att vinna frälsning var att ta avstånd från den materiella världen, och på så sätt undkomma Rex Mundis .
Men kontroverserna tog inte slut där, man tog dessutom helt och hållet avstånd från kyrkans åsikt att Jesus var Guds son, enligt katarerna var Jesus endast ett väsen som Gud skickat till mänskligheten.
För oss på 2000-talet kanske dessa ställningstaganden inte känns speciellt kontroversiella, men på Medeltiden var det här allvarliga och - vilket också katarerna skulle få lära sig – potentiellt livshotande åsikter. För den katolska kyrkan var katarernas ståndpunkter och avståndstagandena en veritabel krigsförklaring, och väckte säkert mörka minnen till liv.

För inte nog med att dess ställningstagande sågs som heresi, de andandes åsikter som den katolska kyrkan hoppats blivit av med. Under 300-talet hade huvudinriktningarna inom den kristna kyrkan mötts vid en rad koncilier, här hade man utarbetat en slags gemensam huvudlinje när det gällde synen på Jesus och vilka evangelier som skulle användas i det Nya testamentet. Man utarbetade också en gemensam hållning mot samfund och inriktningar som inte godtog dessa huvudlinjer, en av de främsta kritikerna mot dessa försök att likrikta den kristna kyrkan kom från den berbiske prästen Arius.
Arius (ca. 250 – 336 e.Kr.) var verksam i Alexandria, och vars läror, som tog avstånd från många av de huvudlinjer man valt att acceptera, förklarades som en heretiker vid konciliet i Nicea 325 e.Kr. Efter att ha frikänts på konciliet i Jerusalem 335 e.Kr. så förklarades han, och hans läror som heretiska av den katolska kyrkan. Detta hindrade dock inte att hans läror spreds, speciellt bland de germanska stammar som levde i eller utanför det romerska riket. Först efter att den frankiske kungen Klodvig I konverterade till katolicismen tippade vågskålen över till fördel för den katolska kyrkan, som nu kunde påbörja arbetet med att försöka stampa ut den arianska läran. Det är ingen överdrift att påstå att arianismen var ett av de allra största hoten mot den katolska kyrkan under 400-talet e.Kr., det var en upplevelse som den katolska kyrkan inte ville upprepa.
Jag vill dock återigen förtydliga att det arianska inflytandet över katarerna bör ha varit ytterst begränsat, snarare beror likheterna på att de båda anslöt sig till de gnostiska lärorna. Vid slutet av 500-talet e.Kr. hade arianismen utplånats i Europa, och även om den överlevde något längre i Nordafrika innebar den muslimska invasionen av området dödsstöten för dem. I Östeuropa var situationen likartad, här gick det bysantinska riket hårt åt arianerna och de drabbades i stort sett av samma öde som sina västerländska fränder.

Den katariska kyrkan

Till skillnad från den katolska kyrkan saknade den katariska kyrkan något överhuvud eller central styrning, något överhuvud i stil med den katolska påven eller den bysantinske kejsaren fanns inte. Den högsta posten inom katarismen var biskoparna, men dessa verkar primärt ha varit personer med stora teologiska kunskaper som rönte stort förtroende bland sina församlingar. Det är också möjligt att det rörde sig om biskopar i den katolska kyrkan som ”konverterat”, vilket t.ex. skulle kunna förklara varför ett antal biskopar ex-kommunicerades av påven på grund av samröre med katarerna. Oavsett vad så verkar dock antalet katariska biskopar varit få, men vad deras egentliga uppgift var är källorna tyvärr allt för bristfälliga för att säga.
Katarerna delades hur som helst in i Perfecti (lat. De fulländande) och Credentes (lat. De troende), där de Troende utgjorde huvuddelen av sektens anhängare och de Fulländade en slags motsvarighet till kyrkans präster. För att bli en Fulländad ställdes hårda krav, vilket kanske förklarar varför det aldrig fanns mer än runt tusen Fulländade under någon given tidpunkt. För att bli en Fulländad var han eller hon tvungen att gå igenom en ritual som kallades för Consolamentum (lat. Tröst), efter vilken anhängaren fick avsäga sig all egendom till rörelsen. Efter detta var det tänkt att den Fulländade skulle hänge sitt liv åt fysisk och mental renhet, böner, välgörenhetsarbete och leva som Jesus och hans apostlar gjort. En Fulländad skulle även leda de Troende, det vill säga huvuddelen av katarerna, från den materiella världen till den andliga.
I likhet med många tidiga kristna sekter isolerade sig många Fulländade, medan andra vandrade runt och predikade till rörelsens anhängare. Något krav på den Fulländades kön fanns inte, såväl män som kvinnor kunde bli Fulländade. Huruvida detta ska tolkas som att katerna var feminister är kanske tveksamt, snarare ligger nog förklaringen i deras syn på världen och den fysiska kroppen som andens fängelse. Man kan dock konstatera att rörelsens budskap verkar varit attraktivt för många kvinnor, där karriärmöjligheterna inom den katolska kyrkan var lika med noll, och att många kvinnor därför sökte sig till katerna.
Rörelsens majoritet utgjordes alltså av de Troende, vilka som sagt avkrävdes strikta regler, så fanns inget krav på att de Troende skulle följa dessa. I många avseenden skilde sig inte kraven på de Troende från de krav den katolska kyrkan ställde på sina anhängare, men det fanns förstås krav som ställde till problem i det Medeltida samhället. Bland de krav som ställdes på en Troende var sexuell avhållsamhet, avstå från att döda, svära trohetseder och att undvika att dricka och äta kött- och mjölkprodukter. Man borde även avhålla sig från att äta sådant som skapats genom sexuella reproduktion, t.ex. ägg, men det verkar som om många av de Troende tog tämligen lätt på dessa förbud. De flesta verkar istället väntat till livets slutskede innan de tog en Consolamente och efter detta följde de mer strikta reglerna, något som enligt den katariska läran kallades för Endura. I enlighet med katarernas livssyn, som det att fysiska livet var ett fängelse, så hade man en mer avslappnad inställning till självmord enligt den katolska kyrkan, och även om man inte verkar uppmuntrat till det så nyttjades deras motvilja att ta avstånd från självmord som del i den katolska kyrkans propaganda mot rörelsen.

Men hur fungerade då katerna i det Medeltida samhället, och hur såg omvärlden på dessa människor som uppenbarligen tog avstånd från den katolska kyrkans värderingar och riter? Det ska vi utforska i nästa inlägg…

De perfekta kättarna

Av de mängder med kristna sekter som var aktiva under Medeltiden, så är det få som blivit så mytomspunna som katarerna, en inte helt obetydlig kristen sekt med bas i södra Frankrike. För även om den katolska kyrkan effektivt utplånat katrerna runt början av 1300-talet, så levde berättelserna och arvet från katerarna kvar. Än idag gör de sig påminda, inte minst i legender med medeltida anor, och de figurera i den pseudovetenskapliga boken ”The Holy blood and the Royal grail” av Micheal Baignet, Richard Leigh och Henry Lincon, en bok som inspirerat såväl Dan Brown som Umberto Eco.
Arvet från de franska katarerna slutar dock inte där. Det svenska ordet kättare, det vill säga en person med en från det förhärskande samfundet avvikande trosuppfattning, påstås härröra från det grekiska ordet ”katharos” (ren), vilket också var beteckningen katerarna använde på sig själva.

Denna från början obskyra sekt spreds under slutet av 1100-talet och början av 1200-talet snabbt över Västeuropa, något som förstås oroade den katolska kyrkan. Så oroad av dess snabba spridning blev till påven Innocentius III, att han dels lät den bli en av inkvisitionens första offer, och 1209 såg sig tvungen att utropa ett korståg mot dem.
Men vilka var då dessa katarer, och vad var det de förespråkade som många uppenbarligen uppfattade som attraktivt, men som av många sågs som samhällsomstörtande och hädiskt? För att besvara dessa frågor, och andra, måste vi lämna datorn och 2000-talet för att återvända till 1100-talets Frankrike. Här tar nämligen vår historia sin början…


Katarernas ursprung
Tyvärr måste vi konstatera att vi idag vet väldigt lite om katarernas ursprung, få katariska skrifter har överlevt fram till modern tid. Det lilla som dock är bevarat är dock av tveksam bakgrund, mycket är skrivet av deras religiösa antagonister och de katariska skrifter som trots allt överlevt till modern tid säger lite eller inget om dess tidiga historia. Om detta beror på att den katolska kyrkan var framgångsrik i sina försök att stampa ut katarerna, eller om sekten helt enkelt byggde sin predikan runt muntliga berättelser är svårt att säga. Med tanke på regionens traditioner av kringresande trubadurer, av vilka många var populära vid Europas hov, är det inte helt otänkbart att anta att man använde sig av muntliga berättelser än nedskrivna.
Det som trots allt överlevt krig och inkvisitionen sprider inget ljus över sektens ursprung, och istället tvinga historiker och religionshistoriker försöka finna svaret någon annanstans. De tidigare teserna om att katarerna påverkats av gnostiska och manikeiska läror, har idag fått gett vika för tesen att de på något sätt influerat ifrån Östeuropa. Den främsta kritiken mot de tidigare teserna är att både gnostiska och manikeiska läror sedan länge varit utrotade i Västeuropa, de sista resterna försvann redan under 600- eller 700-talet, och katarerna dyker först upp under 1100-talet.
Istället har alltså forskningen sökt svaret i östra Europa, här var kontakterna med gnostiska och manikeiska läror mer levande, och en av förvaltarna tros vara bogomilerna. I likhet med katarerna är deras ursprung svårt att avgöra, få källor har överlevt och det mesta härrör från deras religiösa antagonister. Bogomilerna, troligen döpt efter sin grundare den bulgariske prästen Bogumil (eller Bogomil), var en kristen sekt med starka manikeiska drag som växte fram i Bulgarien under 900-talet, och som successivt spreds på Balkan och i Ryssland. Framväxten sågs dock inte speciellt positivt av Konstantinopel, och redan i mitten av 900-talet avrättades Bogomil som kättare på order av den bysantinske kejsaren Alexius I Comnenus. Under 1000-talet sprids Bogomils läror västerut, och det är troligt att de nådde södra Frankrike via Italien.

De flesta forskare är dock eniga om att sekten tidigast kan ha bildats i slutet av 1000-talet, och att dess läror uppenbarligen spreds snabbt. Redan 1143 nämns det i ett överlevande dokument att det bildats en katarisk församling i Köln, och att dess läror spreds i Rhendalen. Det mest slående beviset för kopplingen mellan katarerna och bogomilerna är dock synoden i det sydfranska samhället Saint-Félix-Lauragais 1167. Förutom katariska biskopar från Languedoc och Lombardiet i Italien deltog även den bogomiliske påven Nicetas, som troligen måste varit imponerad över hur snabbt katarernas läror spritts över Europa.
Nu fann det dock andra som inte var lika imponerade, speciellt många inom den katolska kyrkan såg katarernas snabba spridning och läror som farliga. Men det var inte de enda som började bli oroliga, även det världsliga styret såg på katarerna som en säkerhetsrisk, och som ett potentiellt hot mot deras försök att stärka centralmakten.

Men vad var det då som katarerna förespråkade, och varför såg den katolska kyrkan med oro på utvecklingen? Det var ju knappast så att katarerna inte var kristna, och nyandliga rörelser hade tidigare haft stor inverkan på den katolska kyrkan. Under slutet av 900-talet hade klostret i Cluny vitaliserat den katolska kyrkan, påverkat kristna teologer, blivit förebild för nya kloster runt om i Europa och varit lärosäte för många påvar. Med detta i åtanke torde givetvis den katolska kyrkan välkomnat katarerna, men istället sågs de som en fiende och utmålades snabbt som heretiker vars läror måste utplånas.
Vad var det då som retade upp och skrämde den katolska kyrkan så mycket, ja det kommer vi återkomma till imorgon!

Sveriges klantigaste turist?

Så har Mehdi Ghezali, eller Guantanamosvensken som han också kallats, återigen fastnat med fingrarna i syltburken och gripits, anklagad för förberedelser till terrorism. Det är otroligt att människan, vart han nu än beger sig, råkar hamna i klammeri med rättvisan, och dessutom anklagas för att vara involverad i aktiveter med kopplingar till terrorism. Man undrar ju lite smått vad Guantanamogruppen, som under hans vistelse i det beryktade amerikanska förvaringslägret, arbetade för att få honom frisläppt nu tänker. Eller väljer de att vifta bort all form av kritik och helt enkelt återigen pådyvla att Ghezali är oskyldig?

Faktum är att vart än Ghezali rest de senaste åren så har han omgärdats av islamiska fundamentalister och terrorister. Ju mer man börjar gräva i Ghezalis aktiviteter, desto mer underligheter finner man. I samband med en resa till Portugal grips han och en rumskamrat av den polisen och han får spendera tio månader i fängelse innan han släpps, hans rumskamrat – som Ghezali säger sig inte känna allt för väl – döms dock till ett kännbart fängelsestraff. Under sin tid i det portugisiska fängelset finner han gud, tillbaka i Sverige rör sig han i islamistiska kretsar och genomför även en rad resor till London där han umgås i kretsar med kopplingar till al Qaida. Han genomför även en resa till Saudi Arabien, där han studerar koranen vid en wahhabistisk koranskola, en religiös sekt som har nära kopplingar till en rad islamistiska grupper, däribland al Qaida.
Sommaren 2001 är det så dags för ett nytt resemål, den här gången är målet Pakistan, men av ännu okända anledningar, väljer Ghezali att fortsätta resan in till Afghanistan. Enligt hans egna utsago, som det dock råder vissa tveksamheter runt, reser han dit tillsammans med en kamrat han lärt känna i Pakistan. Här ska de besökt kamratens familj, där han påstår sig studerat koranen och lekt med barnen. Enligt obekräftade rykten ska han snarare befunnit sig i Jalalabad och bott i det ökända Algerian House, en samlingspunkt för utländska Al Qaida sympatisörer. I samband med den amerikanska invasionen väljer han dock att lämna landet, men grips under mystiska omständigheter i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan.
Enligt honom själv blev han förrådd av afghanska bönder, men enligt en svensk UD-rapport (baserad på uppgifter från den amerikanska militären) så ” greps [Gehzali, min amn] i mycket komprometterande al-Qaida- och Talibansällskap under flykt till Pakistan".

Mystiken runt Ghezalis besök i Afghanistan tätnar ytterligare efter att en tjänsteman på UD fick träffa honom under hans tid på Guantanamo, och han konstaterar att det finns ”’svårförklariga’ inslag i Ghezalis berättelse”. Han skriver också att han finner det ”förvånad över att han under många månader i Saudiarabien, Pakistan och Afghanistan påstår sig aldrig ha deltagit i eller hört några diskussioner om terrorism, USA:s roll och 11 september-attentatet, talibanerna eller al-Qaida. Han hade inte sett några vapen, inte ens i Afghanistan, världens mest vapentäta land.”. Tjänstemannen drar slutsatsen att en ”anledning till Ghezalis synbara ointresse kan vara att han befann sig i ett chocktillstånd, tror besökaren. Eller är förklaringen hans snäva inriktning på religion.” Tjänstemannen kan till slut bara konstatera att man inte vet ”[…] hur Ghezali togs tillfånga och senare hamnade på Guantanamobasen på Kuba.”.
Efter en ”massiv” kampanj, där hans far bl.a. hungerstrejkade och en rad mer eller mindre kända personer gick ut och stödde kampen, släpptes han från Guantanamo. I en hastigt, och uppenbarligen dåligt förberedd, presskonferens försökte Hultén att visa upp den nyligen frigivne och oskyldige Ghezali. Den samlade journalistkåren var dock inte lika naiv, och i takt med att Ghezalis svar blev allt mer kryptiska infann sig nog insikten hos många att han nog inte var så oskyldig som han tidigare påstått sig. Något som definitivt bekräftades med den bok som Ghezali och Hultén senare gav ut.

Men nu sitter alltså Ghezali, tillsammans med två andra kända ”terroristmisstänkta svenskar”, i Pakistan. För han är inte ensam om att uppenbarligen välja fel turistmål, med sig har han nämligen kvinnan – och hennes barn – som greps för några år sedan i Somalia i samband med att Etiopien gick in i Somalia.
Källa: Sverige visste att Ghezali lämnat landet

Andra världskrigets början

Klockan närmar sig kvart i fem den 1 september 1939 och den polske vaktposten tittar ut över Danzigs hamn, där det tyska slagskeppet Schleswig-Holstein skymtar i höstdimman som svept in över staden. Vaktposten suckar och tittar på klockan, nej något vaktavbyte blir det inte på ett tag och trots det allt mer infekterade tonläget mellan Polen och Tyskland känns hotet om krig långt borta för den uttråkade vaktposten. Tystnanden bryts dock abrupt av en våldsam knall som följs av en våldsam explosion som får den lilla bunkern att skaka i sina grundvalar. Den tidigare uttråkade vakten greppar sitt gevär med fumliga och nervösa händer och stirrar oroligt ut genom bunkerns skottgluggar. Återigen hörs samma knall, vilken återigen följs av en våldsam explosion som får bunkern att skaka och som täcker vaktposten i damm och betongrester. Fler explosioner följer och det krävs ingen större fantasi hos den skräckslagna polska vakten vad som ligger bakom beskjutningen, och snart har den lilla halvön Westerplatte förvandlats till landskap som mer för tankarna till det första världskriget än en lummig och sömning polsk förläggning i Danzigs hamn. Halvdöv, skräckslagen och täckt av ett grått damm reser sig vaktposten när han hör hur beskjutningen slutar, det enda som hörs är skriken från de skadade och ljudet av eldgivning från gevär och kulsprutor. Det förväntade kriget har börjat, och för den polska garnisonen på Westerplatte ska det innebära en av krigets mest heroiska strider, men också en fem år lång tysk ockupation som efterföljs av en sovjetisk. 1900-talets största konflikt har inletts, men det är nog inte det som den polske soldaten i sin bunker reflekterar över…

Huruvida ovan nämnda historia är sann är tveksam, men den ger ändå en liten inblick i den känsla garnisonen på Westerplatte säkert kände när Schleswig-Holsteins kanoner riktades mot dem. Kriget hela Europa förfasade sig över var här, och snart skulle den lokala konflikten mellan Polen och Tyskland utmynna i ett Europeiskt storkrig, för att sommaren 1941 på allvar involvera Sovjetunionen och i december samma år utvecklas till ett världskrig när Japan och USA går in i konflikten på allvar.
Få konflikter i vår historia genererar så ofantligt intresse som det andra världskriget, trots att dess långsikta effekter bleknar i jämförelse med det första världskriget. Antalet filmtitlar, böcker (både fakta och fiction), dokumentärer, plastmodeller o.s.v. med kopplingar till kriget är oöverskådligt. Det är fortfarande en konflikt, som trots att det gått 70 år sedan den bröt ut, fortfarande är en het inrikespolitisk fråga i många länder (däribland Sverige). Kriget blev spiken i kistan för Frankrike och Storbritannien som stormakter, Europa delades i två delar och USA och Sovjetunionen tog nu över rollen som världens två nya supermakter. Men det som föll över världen som våt duk var risken för ett kärnvapenkrig, under krigets skälvande sista veckor valde USA – kanske oroliga för att alliansen med Sovjetunionen började krackelera – att släppa två atombomber över Japan. Risken för ett kärnvapenkrig gjorde att de båda supermakterna drog sig för direkta konflikter, istället valde man att nyttja ombud för sina konflikter. De gånger supermakterna gick in i konflikter slutade det illa, och konflikter som Koreakriget, Vietnamkriget och den sovjetiska invasionen av Afghanistan visade supermakternas ovilja att involvera sig direkt i konflikter. Men allt det där låg i framtiden när det tyska slagskeppet besköt den polska garnisonen på Westerplatte, och något de involverade säkerligen aldrig reflekterade över.

Trots att invasionen av Polen blev inledningen på kriget så har den rönt ett rätt svagt intresse, även om det på senare år utkommit en rad böcker bl.a. även på svenska och av svenska historiker i ämnet. Istället har fokus legat på invasionen av Normandie, striderna på östfronten och kampanjen i Nordafrika, vad som skedde i Polen är ofta snabbt och styvmoderligt behandlat i de flesta verk om det andra världskriget.
Detta har i vissa avseenden lett till att många myter, ofta med grund i tysk propaganda, spridits i böcker, dokumentärer och det allmänna medvetandet. Påståenden som att Luftwaffe sköt sönder och samman det polska flygvapnet på krigets första dagar, eller att polska ulaner genomförde kavallerichocker mot tyska stridsvagnsenheter och att den tyska invasionen var perfekt genomförd vanliga i både historiska böcker och bland folk i gemen. Detta trots att det finns få, eller ofta, inga som helst belägg för dessa påståenden.
En av de mest kända myterna runt invasionen av Polen är myten om hur polska ulanförband, de polska kavalleriförbanden, angrep tyska stridsvagnar med lansar och svärd i tron om att de var gjorda av papper. Ibland visas även en filmsnutt hur polska ulaner stormar fram mot stridsvagnarna, som givetvis inte alls var gjorda av papper och skjuter tillbaka på de tappra, men ack så dumdristiga polackerna. Föga anar kanske författaren, producenten och – i ännu högre grad – tittaren/läsaren, att filmsnutten härrör från en tysk propagandafilm och att hela berättelsen är uppdiktad och användes – ironiskt nog – av både tysk och polsk propaganda.
Upprinnelsen till myten är när en grupp italienska journalister, som i modernt språkbruk var inbäddade bland de tyska styrkorna, fick besöka slagfältet längs den tysk-polska gränsen. På ett ställe fann de häpna italienska journalisterna ett helt kavalleriförband som slagits ut, och drog slutsatsen att – eller fick sig berättat – polackerna försökt angripit tyska stridsvagnar och slagits ut. De italienska journalisternas berättelse publicerades i Italien, och spreds efter detta runt om i världen. Världen häpnade över de polska soldaternas mod, men också över deras uppenbarliga dumdristighet och hur tekniskt efterbliven polackerna var som inte förstod vad stridsvagnar var.
Tyskarna var förstås inte sena att utnyttja situationen, den speglade i mångt och mycket deras bild av de efterblivna och tekniskt outvecklade polackerna. Så intressant fann Goebbels berättelsen att han lät spela in en film baserad på den, vilken ibland dyker upp i dokumentärer om invasionen av Polen. Ironiskt nog fann också polackerna berättelsen intressant, efter kriget anammade de polska kommunisterna myten, vilken här nyttjades för att svartmåla den tidigare regimen och den polska officerskåren. I likhet med tyskarna så lät även de polska kommunisterna berättelsen bli grunden för en film, vilket kanke kan ses som lite ironiskt. För polackerna i gemen var historien säkerligen tilltalande, befolkningen hade ockuperats under fem år och mycket av det som sedan genomfördes i storskala i Sovjetunionen hade utvecklats i Polen. Så tilltalande var den att den till och med smög sig in i den polska historieskrivningen om kriget, och så spreds den också över till väst, där många historiker valde att acceptera den som sanning.
Det fanns förstås många som kritiserade den, men först efter murens fall och Polens frigörelse från Sovjetunionen började den även officiellt att ifrågasättas. Trots att den idag inte längre anses vara en del av den polska officiella historien så är det en svårutrotad myt, till och med polska veteraner som deltog i striderna kan ibland hänvisa till den för att betona hur desperat läget var.

Myten om de polska ulanerna har också genererat myten om hur tekniskt eftersatt polackerna var, och att man saknade modern utrustning. Inte heller det stämmer vid en närmare titt, för även om polackerna saknade mycket av den utrustning som var standard i västra Europa, så var de långt ifrån tekniskt eftersatta. De polska ulanförbanden var den polska arméns elitförband med anor från Napoleonkriget, och som hade spelat en avgörande roll i det polsk-ryska kriget 1920. Under mellankrigstiden påbörjades en modernisering av armén, och då speciellt ulanförbanden som var tänkta att utrustas med pansarbilar eller pansarvagnar. Men varken den polska ekonomin eller industrin hade kapacitet med dessa planer, och arbetet gick långsamt. Vid krigsutbrottet 1939 fanns två fullt motoriserade ulanförband, i Krakow och Warszawa, medan övriga fortfarande var utrustade med hästar och några lättare tanketter.
De var dock riktigt utrustade med pansarvärnskanoner, kulsprutor och hästdraget artilleri, för till myten till trots så stred de polska ulanerna primärt som vanliga infanterister. Hästarna användes vanligtvis för att transportera soldaterna, vilket i ett land med dålig infrastruktur och där vägnätet i vissa regioner var ofarbart under delar av året var det mest praktiska. Visserligen var ulanerna fortfarande utrustade med både lansar och sablar, men dessa nyttjades främst vid olika former av ceremonier och var en nostalgisk kvarleva av fornstora dagar.
Med detta i åtanke så kan man då återgå till själva huvudfrågan, vad hade de italienska journalisterna fått sett, och varför hade de dragit slutsatsen att polackerna försökt angripa pansarvagnarna?

Dagen innan de italienska journalisterna bevittnade slagfältet, så hade tyska och polska styrkor utkämpat hårda strider i gränstrakterna. Oroade över att delar av de polska styrkorna skulle bli inringade valde en överste i ett närliggande ulanförband att agera enligt devisen, anfall är bästa försvar och försöka ringa tyskarna. Trots protester från den polska staben, som motsatte sig ett motanfall då man var orolig att det skulle misslyckas, vilket skulle kunna förvärra läget ytterligare.
Ordern att inte anfall nådde dock inte översten, eller om han valde att ignorera den, som inledde motoffensiven mot de tyska styrkorna. Nu var det dock inte pansarvagnar polackerna angrep, utan istället var det vanliga tyska infanterister som blev ulanernas mål. Efter att ha brutit sig igenom de tyska linjerna, där det givetvis utbröt panik, tvingades dock polackerna att försöka samla ihop sina styrkor och offensiven stannade av. De panikslagna tyska styrkorna återsamlade sig dock, och förstärkningar började anlända för att försöka förhindra ett totalt genombrott. Ibland dessa styrkor återfanns tyska pansarvagnar, vilken av en ren slump råkade braka rakt in i det område där polackerna höll på att omorganisera sig. De överraskade polackerna hade förstås inte en chans, speciellt som de troligen valt att inte ta med sig sina pansarvärnskanoner, och massakrerades. Bland de många döda återfanns översten, men när de få överlevande återvände kunde de dock glädjas över att deras offensiv gjort det möjligt för de hotade polska styrkorna att retirera och undvika att bli inringade.

Det var alltså hit de italienska journalisterna fördes, och det behövdes säkerligen inte speciellt mycket fantasi för att komma fram till vad den mest logiska förklaringen till massakern var. Speciellt som det dessutom är troligt att tyskarna undvek att berätta om det polska genombrottet, och att pansarvagnarna skickats dit för att förhindra en tysk kollaps i samband med ulanernas motoffensiv.

Boklogg I

Sista veckan av semestern och har äntligen fått för mig att göra något konstruktivt, det vill säga sätta mig i päronens sommarstuga. Här finns tack och lov Internet, men inget tv-spel så det blev till att ladda upp med lite böcker inför resan till de djupa skogarna runt Gästrikland. Så med en drygt 3 timmar lång resa så plockades första boken upp, Gavin Menzies kontroversiella bok ”1421 – The year China discovered the world”, en bok om hur de stora kinesiska flottorna spreds över världshaven för att dokumentera och utforska jorden.
Har hitintills kommit igenom en dryg tredjedel av boken, och måste säga att jag är långt ifrån övertygad. Boken är överlag slarvigt skriven, och några egentliga bevis rörande författarens teser saknas, det mesta av bevisföringen ligger på indicier och egna tolkningar av andrahandskällor, samtida kartor eller anekdoter. Jag är med andra ord inte speciellt övertygad, snarare tvärt om ser jag hur hela resonemanget blir allt mindre trovärdigt ju längre man läser, speciellt som Menzies saknar några som helst förstahandskällor för att bekräfta sina teser. För att ytterligare strö salt i såren så saknas några som helst kinesiska källor, annat än sånt som är översatta, vilket troligtvis kan förklaras med att Menzies kunskaper i mandarin ligger på min nivå.

Dessa tillkortakommande till trots så finns det en viss behållning, speciellt om man blundar för de uppenbara logiska luckorna i Menzies resonemang och behandlar boken som ett skönlitterärt what-if verk. Att Kina runt 1400-talet i många avseenden låg långt framför utvecklingen i såväl västvärlden som i arabvärlden är fakta, och det finns också en rad – seriösa – forskare som på allvar anser att kinesiska fartyg mycket väl kan ha utforskat delar av den östafrikanska kusten. Men på basis av detta faktum påstå att kinesiska fartyg utforskat Antarktisk, Australien och spritt kinesisk kultur till Sydamerika känns rätt tveksamt.

Massmördaren som lurade bödeln

”Bach-Zelewski är en hemsk man, han ljuger och han är kriminell. Jag upprepar, han ljuger, han är kriminell och han är en mördare.”
Hjalmar Schacht till Leon Goldensohn den 10 mars 1946

Vem var då denne man som fick den forne tyske finansministern Hjalmar Schacht, en person de flesta inte direkt sammankopplar med okontrollerade vredesutbrott, att reagera så starkt? Svaret på denna fråga är en av det Tredje Rikets minst kända bödlar, Erich von dem Bach-Zelewski, en man som inte bara begick några av krigets vidrigaste brott, utan också undkom sitt rättmätiga straff. Men låt oss nu inte föregå historien, utan börja från början…

Erich von Zelewski föddes den 1 mars 1899 i Lauenburg i Pommern (nuvarande Lębork i Polen), och växte upp på familjens gods tillsammans med sina fem syskon. Familjens adliga namn till trots så var uppväxten långt ifrån harmonisk, fadern Otto hade svårt att behålla sina jobb och tvingades ofta vara hemifrån under långa perioder. För att ytterligare stör salt i såren hade Erichs farbror Emil von Zelewski dragit vanära över familjens namn, något som Otto ofta använde som svepskäl för att förklara sina egna tillkortakommanden.
Idag är hela affären totalt bortglömd, och inte ens på Internet så har Emils debacle gjort några större avtryck, men i slutet av 1800-talet så var situationen annorlunda. Till skillnad från sin bror som försökt sig på en civil karriär, så hade Emil gjort karriär i den kejserliga armén och fått befälet för de styrkor som skulle pacificera ett uppror i Tanzania av Wehestammen. Trots att uppdraget på pappret såg enkelt ut, så gick förstås något fatalt fel, de tyska styrkorna under ledning av Emil hamnade i ett bakhåll den 17 augusti 1891 och Emil och större delen av hans styrkor utplånades. Endast en handfull tyska och lokalt rekryterade soldater återvände och kunde berätta vad som hänt, i Tyskland fylldes tidningarna med berättelser som debaclet vid Rugarto som fick beteckningen Tysklands svar på Little Big Horn. Det är kanske inte allt för vågat att anta att berättelserna om farbroderns misslyckande i Tanzania fick stort inflytande på den unge Erich, och att han säkerligen önskade försöka rentvå familjenamnet.
Familjens ekonomiska situation förbättrades inte heller av att fadern, som vid denna tid arbetade som försäkringssäljare, avled den 17 april 1911 i Dresden. Ensam med sex barn valde Erichs mamma Elisabeth att låta faderns bror Oskar von Zelewski ta över delar av ansvaret. Precis som Emil hade Oskar gjort karriär inom armén, och han fick stort inflytande över den unge Erich.

När kriget bröt ut 1914 valde Erich, trots att han egentligen var alldeles för ung, att ta värvning i den preussiska armén. Det ligger förstås nära till hands att anta att han ville rentvå sin familjs namn, något som delvis bekräftas av att han sårades två gånger och dekorerades med såväl Ehrenkreuz som Eisernes kreuz. Efter kriget valde han att fortsätta sin karriär inom militären, och deltog senare i gränsstriderna i Schlesien mellan tyska och polska förband. Även här fick han motta flera dekorationer och omnämndes som både tapper och företagsam. När stridigheterna lugnat ner sig förflyttades han till Grenzschutz (gränsskyddsförbanden) 1924, och året efter valde han att byta sitt namn till Erich von dem Bach-Zelewski, kanske ytterligare ett sätt att försöka distansera sig från sin farbrors arv.
Karriären inom gränsskyddet gick trots detta i stå, och 1930 begärde han avsked och blev medlem i NSDAP, året efter antogs han till SS. 1932 valdes han in i riksdagen, och hans påstående om att hans karriär inom partiet och SS hämmats av att hans syster gift sig med en man med judisk börd ska nog tas med en nypa salt. En mer rimlig förklaring, är nog snarare att hans konstanta samarbetsproblem lade käppar i hjulet för honom. Av någon okänd anledning hamnade han i en våldsam dispyt med sin stabsofficer Anton von Hohnberg und Buchwald, en dispyt som skulle leda till att von dem Bach helt enkelt lät avrätta von Hohnberg und Buchwald i samband med de långa knivarnas natt i juni 1934.
Mer svårlöst var dock den offentliga konflikt som bröt ut mellan honom och Erich Koch, Gauleiter i Östpreussen under mitten av 1930-talet. Bråket ledde till att von dem Bach förflyttades till Schlesien där han 1937 utsågs till Höherer SS- und Polizeiführer, en post som var direkt underställd Heinrich Himmler och var tänkt att samordna polisens och SS:s aktiviteter i området. När kriget bröt utsågs von dem Bach-Zelewski av Himmler till att kommissionär för förtyskningen av Schlesien, som i mångt och mycket innebar att personer som inte ansågs tyska skulle utvisas och deras egendom och ägodelar skulle konfiskeras. Man räknar med att runt 10 000 personer berördes av Himmlers order, och att deras egendom och ägodelar sedan delades ut till etniska tyskar som tvingats lämna Polen och Baltikum. Vid sidan av detta fick även von dem Bach-Zelewski ansvaret för att pacificera gränsområdena mellan Schlesien och Polen, vilket i praktiken innebar godtyckliga avrättningar av civilpersoner och krigsfångar.

När Tyskland invaderade Sovjetunionen i juni 1941 tog dock hans karriär fart på nytt, den 22 juni utsågs han till HSSPF för det område som skulle intas av Heeresgruppe Mitte och blev med detta högst ansvarig för såväl insatsförbanden (Einsatzkommando), polisbataljonerna och de Waffen-SS förband som handplockats för att avrätta judar, politiska kommissarier och andra personer nazisterna fann misshagliga. Under senhösten 1941 var det tänkt att han skulle utses till HSSPF Moskau, men när försöken att inta den sovjetiska huvudstaden upplöstes posten utan att han tillträtt posten.
I takt med motgångarna på östfronten så växte också motståndet mot de tyska styrkorna, under senhösten och vintern 1941 hade motståndet var förhållandevis dåligt organiserat. Motståndsgrupperna bestod vanligtvis av kringrända sovjetiska soldater och medlemmar ur det sovjetiska kommunistpartiet som undkommit de tyska dödspatrullerna, och flytt till skogs. Moskvas hållning till dessa grupper hade inledningsvis varit förhållandevis ljummen, innan invasionen i juni 1941 hade Stalin beordrat att alla planer på att bilda partisanförband bakom fiendens linjer skulle upphöra. En inte helt otänkbar orsak kan vara att Stalin fruktade att systemet skulle kunna nyttjas mot honom, men i takt med att den militära situationen försämrades så plockades planerna fram ur malpåsen och Moskva började försöka organisera motståndet.

För tyskarna blev problemet successivt värre och värre, några egentliga planer på hur de nyligen ockuperade områdena skulle pacificeras fanns inte. Situationen blev inte heller bättre av att hundratusentals sovjetiska soldater blivit kringrända, och att de tyska styrkorna inte hade vare sig kapacitet eller lust att ta hand om de enorma mängder krigsmaterial den sovjetiska armén lämnat efter sig. För de sovjetiska soldaterna bakom de tyska linjerna var valmöjligheterna inte heller speciellt många, antingen kapitulerade man till de tyska soldaterna och avrättades. Skulle man mot all förmodan undkomma detta öde, så hade Stalin utfärdat en order om att alla som valde att kapitulera skulle ses som folkfiender och desertörer. Ställd inför valet mellan pest och kolera valde många att helt enkelt hålla sig gömda, och istället terrorisera landsbygden. Situationen förvärrades dessutom av det militära läget under vintern 1941/42, då Sovjetunionen gick till motanfall och många av de förband som använts till att pacificera de ockuperade områdena förflyttades till fronten istället.
För den befolkning som nu blev kvar i det av Tyskland ockuperade Sovjetunionen, stora delar av Vitryssland, Ukraina, Baltikum och de västra delarna av Ryssland, blev nu tillvaron ett helvete. På dagarna terroriserades befolkningen av tyskarna på jakt efter sovjetiska partisaner, på nätterna kom partisanerna och terroriserade befolkningen i jakten på personer som samarbetat med tyskarna.

Som HSSPF var som sagt von dem Bach-Zelewski, som i november 1941 återigen bytte namn till Erich von dem Bach, troligen i ett försök att få namnet att låta mer tyskt, ansvarig för de tyska insatsförbandens aktiviteter. Det var i denna roll som von dem Bach var värd för Himmler när han besökte östfronten och sina insatsförband, och själv bevittnade en av insatsförbandens aktioner. Uppenbarligen djupt skakad, även om påståenden om att han spytt och tvingats gå ifrån avrättningarna ska tas med en nya salt, ska von dem Bach ha pekat på de tyska soldaterna och sagt:
”Ta en titt på dessa män och se hur skakade de är, sådana män är förstörda för resten av sina liv. Vilken typ av människor är det vi skapar här, neurotiker eller odjur?”
Von dem Bachs lilla uppvisning fick Himmler att inse att insatsförbandens aktiviteter var kontraproduktiva, istället gavs ordern om att finna en ny lösning på hur man skulle mörda Europas judar. En order som i mångt och mycket blev det officiella startskottet på arbetet med dödsläger som de i t.ex. Chelmo och Birkenau.

I februari 1942 insjuknade så von dem Bach i starka magsmärtor, enligt honom själv berodde det på den stress han upplevt i samband med de enorma uppgifter han fått av Himmler och moraliska betänkligheter rörande massavrättningarna av civila i Sovjetunionen. Idag ställer sig dock många forskare tveksamma till denna förklaring, och det är nog mer troligt att han helt enkelt drabbades av tyfus (som var vanligt förekommande på östfronten bland tyska soldater). Hur som helst var han snart tillbaka i sin tjänst, i juni samma år utsåg Adolf Hitler honom till den nyligen avlidne Reinhard Heydrich efterträdare, men Himmler lyckades övertala Hitler om att det militära läget krävde hans närvaro på Östfronten och posten gick istället till Kurt Daluge.
Problemet med partisanerna på östfronten blev allt värre och värre, och även om det delvis finns en vilja – speciellt då från den sovjetiska/ryska historieskrivningen – att överdriva partisanernas inverkan, så råder ingen tvekan om att problemet var allvarligt. I juli 1943, efter en av de kanske våldsammaste månaderna (de sovjetiska partisanerna hade fått i uppgift av Stalin att försöka angripa de tyska transporterna inför den förväntade offensiven i Kursk), valde Himmler att utse von dem Bach till huvudansvarig för de tyska Bandenkämpfverbände (Partisanbekämpningsförbanden) som försökte pacificera de områden tyskarna ockuperade i Europa.
Dessa förband hade förutom i uppgift att jaga partisaner, vilka allt som ofta dock lyckades undkomma de tyska styrkorna, att samla in spannmål och andra råvaror till de tyska styrkorna och hemmafronten. Man sysselsatte sig också med att samla in arbetskraft till de tyska industrierna och jordbruken, vilket sällan skedde frivilligt och endast ledde till att partisanerna tillfördes nya rekryter.

När de sovjetiska styrkorna i juni 1944 inledde operation Bagaration, von dem Bach som sedan i mars samma år tvingats till en ny sjukhusvistelse befann sig snabbt i säkerhet. Lika lyckosamma var dock inte många av de förband, varav många kastats in på fronten utan vare sig utrustning eller utbildning för att möta reguljära förband. Resterna av hans partisanförband började under sensommaren 1944 anlända till Polen, bland annat de ökända ryska överlöparna i Kaminiskibrigaden och Oskar Dirlewangers strafförband. Här sattes de snabbt i reserv i väntan på att förstärkas, samtidigt som von dem Bach post som HSSPF i Sovjetunionen var upplöst. Hans väntan på en ny uppgift skulle dock inte dröja länge, oroade över det politiska och militära läget valde den polska hemmaarmén att inleda ett uppror i Warszawa, den sovjetiska armén stod utanför stadens portar och de tyska styrkorna såg hopplöst nedslagna ut. Trots att upproret kom som en total överraskning för tyskarna, så kunde man snabbt hämta sig från den inledande chocken och Hitler beordrade att staden skulle rivas.
Eftersom Wehrmacht hade fullt upp med att försöka förhindra de sovjetiska styrkorna, vilka dock var alldeles för svaga för att fortsätta offensiven, gick uppdraget att slå ner upproret i Warszawa till von dem Bach. Här släppte han nu lös sina förband, vilka nu släppte alla hämningar och avrättade såväl motståndsmän som civila. Protesterna från både Waffen-SS och Wehrmacht lät förstås inte vänta på sig, och von dem Bach fick träda in och stämma i bäcken. Ledaren för Kaminiskibrigaden, Bornislav Kaminiski, lurades till ett möte där han avrättades, det manskap som ansågs tillräckligt pålitligt användes för att förstärka de ryska Waffen-SS förbanden medan övriga antingen skickades till koncentrationsläger eller till att bygga militära anläggningar.
Det var också von dem Bach som ledde förhandlingarna med den polska hemmaarmén, och efter en månads strider så tvingades polackerna kapitulera. Överlycklig över resultatet belönades von dem Bach med Riddarkorset och befälet över den X SS-Armékåren, en kår som dock endast fanns på pappret och som upphörde att existera den 10 februari 1945 efter endast två veckors existens.

Vid krigsslutet försökte han fly ut ur Tyskland, men greps av amerikanska styrkor. Mot att han skulle agera åklagarens kronvittne lyckades han få åtalasimmunitet, och användes bland annat av åklagaren för att försöka påvisa att bland annat Hermann Göring ska ha varit pådrivande i förintelsen. En uppenbarligen irriterad Göring, som vid det här laget gjorts drogfri och gått ner flera kilo, fräste föraktfullt mot von dem Bach, som nu bytt tillbaka till det ursprungliga von Zelewski, att han var en patetisk lögnare.
1949 släpptes han från fängelset, och var en fri man. Trots hans involvering i förintelsen så kunde han tämligen oberört röra sig i Tyskland, och även om han var i ekonomiskt trångmål och arbetade som nattvakt verkar det inte gått någon större nöd på honom. Han hängav sig istället åt att ge en rad olika interjuver åt tidningar, och 1951 påstod han att det var han som varit delaktig i att förse Göring med en cyanidkapsel. Något egentligt stöd för hans påstående, förutom att han delvis kunnat säga kapselns serienummer, finns inte, och de flesta forskare är idag eniga om att hans påstående helt och hållet saknar grund.
Samma år dömdes han till tio års fängelse för mordet på några politiska meningsmotståndare, men trots detta dröjde det sju år innan han fick börja avtjäna sitt straff. Han hade då dömts för mordet på von Hohnberg und Buchwald, och 1961 dömdes han till tioårs fängelse för mord på några tyska kommunister. I slutet av 1960-talet blev han svårt sjuk, och de tyska myndigheterna valde då att benåda honom. Beslutet möttes av en våg av protester, och snart tvingades myndigheterna att riva upp sitt tidigare beslut, och von Zelewski återbördades till fängelset. Han avled den 8 mars 1972 på en vårdavdelning i fängelset i München.

Trots att han öppet, till skillnad från många andra som deltagit i förintelsen, erkände sin medverkan i förintelsen, åtalades han aldrig för sina brott. Till skillnad från många andra så utlämnades han inte heller till vare sig Polen eller Sovjetunionen, trots att det var här hans värsta brott begåtts. Det verkar dock som vare sig Polen eller Sovjetunionen var allt för intresserad av att få honom utlämnad, och han kunde under stora delar av tiden efter 1949 leva i frihet. Först 1958 hann så rättvisan ifatt honom, men då endast för brott begångna i Tyskland under 1930-talet, vilka inte alls berörde de aktiviteter han varit involverad i på Östfronten eller i Warszawa. Med tanke på vad han de facto sysselsatte sig med, vilket förutom avrättningar av civila, bestod i att plundra den sovjetiska landsbygden och skaffa slavarbetare till den tyska industrin och lantbruket så ter sig detta som fruktansvärt underligt. Det blir inte heller bättre av att hans namn idag mer eller mindre är bortglömt, trots att han troligen har hundratusentals människors död på sitt samvete är det idag få som vet vem Erich von dem Bach-Zelweski var och vad han sysselsatte sig med.
Riktigt varför han undgick att bestraffas för sina brott är svårt att riktigt förklara, det är mycket möjligt att de allierade valde att se mellan fingrarna för att sätta dit personer som Göring och så vidare. Det förklarar dock inte de tyska myndigheternas ovilja att åtala honom för sina brott, men med tanke på att dessa i många fall försökte undvika den typen av åtal så kanske det blir lite mer förståligt. Trots tusentals vittnesuppgifter och interjuver med förövare så valde de tyska myndigheterna – både i Väst- och Östtyskland – att undvika problematiken.

Så hur ska man då förklara fenomenet von dem Bach-Zelewski, ja det är i många avseenden svårt. Uppenbart är dock att han var fruktansvärt manipulativ, och att han uppenbarligen var villig att – bokstavligen – gå över lik för att främja sin karriär. Speciellt agerandet efter kriget, då han agerade åklagarens kronvittne, visar tecken på att han helt och hållet saknade skrupler och gav åklagarna vad de ville höra. Varken Göring eller Schachts utbrott mot honom var några undantag, och det fanns även bland många åklagare viss misstänksamhet mot vad han sa i förhören, något som också snart bekräftades och åklagarna tvingades stryka honom som vittne. Ett annat talande bevis är hans konstanta behov av att ändra sitt namn, först från von Zelewiski till von dem Bach-Zelewski till von dem Bach och slutligen tillbaka till von Zelewski. Att namnbytet kan kopplas till hans behov av att försöka smälta in, och som ett led i att framstå som politisk korrekt, är svårt att inte undgå.
Inte heller kan man påstå att de allt mer vidlyftiga påståendena under 1950-talet stärkt hans anseende, snarare tvärt om. Påståenden som att hans systers judiska man skulle hindrat hans karriär är mest största sannolikhet en efterhandskonstruktion, och troligen för att försöka ställa honom i bättre ljus. Det ställer förstås också frågan om hur pass trovärdiga hans övriga uttalanden är, och här får man bara konstatera att man nog ska ta påståenden från honom med ett par nypor salt.

Ryktet om imperiets fall är överdrivet

I en av raden av artiklar rörande Premier Leauge, så talas det om att det röda imperiet är skakat och på väg att falla. Orsaken är kronprinsens avhopp till det Madrids kungahus, och att imperiet överhuvudtaget inte skaffat någon godtagbar ersättare. På vissa låter det nästan som om domedagen för imperiet och dess kejsare sir Alex Ferguson är nära, och att laget över huvudtaget inte kommer ha något att göra i toppen av Premier Leauge.
Men frågan är om det inte överdriver, det kom knappast som en nyhet att Christiano Ronaldo inte ville vara kvar i Manchester United och att Real Madrid bara väntade på att skrapa ihop tillräckligt med pengar för att köpa loss honom. Ferguson och de röda djävlarna har vetat länge att Ronaldo skulle dra, och faktum är att en övergång var på väg redan förra sommaren, men affären sprack och Ronaldo blev kvar. Ronaldos sista säsong i Manchester United blev inte riktigt lika sprakande som den föregående, en uppenbarligen besviken och småskadad Ronaldo visade upp ett osedvanligt dåligt humör och även stundtals bristande moral. Att Ronaldo ville flytta och inte ville vara kvar i Manchester var rätt uppenbart, och det syntes på honom att han inte var nöjd med sin situation. Men i år blev hans önskan uppfylld, Real Madrid köpte honom för sannslösa en miljard kronor, och är nu tänkt att återbörda den spanska ligatiteln till huvudstaden. Hur det blir med det är förstås en öppen fråga, Madrids tidigare försök att köpa sig till framgång har varit delvis framgångsrik, men också lidit av stora problem.

Så för United var förstås inte försäljningen någon nyhet, Ferguson har under över ett års tid kunnat förbereda sig och laget på att Ronaldo skulle försvinna. Man har inte heller uttryckt någon önskan, annat än några trevande försök att värva Ribery från Bayern München, tänkt att ersätta Ronaldo. Istället köptes Antonio Valencia in från Wigan, en spelare som knappast är tänkt att ens vara i närheten av Ronaldo och Michael Owen från nedflyttade Newcastle. Det är uppenbart att Ferguson, som vanligt blandar en intressant mix av unga talanger som Nani med äldre rävar som Ryan Giggs.
Personligen ser jag årets säsong som en chans att börja spela in nya spelare, det finns gott om dessa i Uniteds fotbollsakademi som Ferguson villigt ger chansen att få visa upp sig för publiken på Old Trafford. Det är kanske så att vi missar att vinna titeln i år, men samtidigt ska man ha i åtanke att Ferguson säkerligen har både en och två rävar bakom örat att plocka fram. Samtidigt som anfallet och mittfältet onekligen försvagats, så ska man inte glömma bort att laget är i besittning av ligans utan tvekan bästa försvarslinje. Rio Ferdinand och Nemanja Vidic är även i sina sämsta stunder ett lysande backpar, och personligen rankar jag Vidic som en av världens bästa backar som har kapacitet att ta ytterligare kliv framåt i sin utveckling.

Men vilka är det då som ska oroa Ferguson, ja personligen tror jag det finns två klubbar som har kapaciteten att under en lång och tuff säsong slåss om ligatiteln. Det är förstås Liverpool och Chelsea, två lag som dock går in i säsongen med lite annorlunda förutsättningar.
Liverpool gjorde utan tvekan en av sina bästa säsonger i Premier Leauge, man jagade United än in på mållinjen och ledde ett tag ligan och såg ut att rycka ifrån. Ett par misslyckade hemmamatcher mot bottenlag – som vanligt – sänkte dock hamnstadens hjältar, och man fick helt enkelt se sig ifrånsprungna av United. I år är det tänkt att Liverpool ska gå hela vägen, men frågan är verkligen om man har kapacitet för det i år? Även om jag håller Liverpool som en liten favorit till titelracet, tyvärr, så tror jag inte det räcker i år. Laget blev av med Alonso, som gick till Madrid, och han kommer saknas. Det ryktas också att Mascherano är på väg bort, hur det blir med den saken verkar dock lite oklart just nu.
Det andra som ligger klubben i fatet är att ägarna, George Gillett och Tom Hicks har hamnat i vissa ekonomiska svårigheter, bland annat tvingades Gillett sälja NHL-laget Montreal Canadians, och är högst ifrågasatta av Merseysideklubbens supportrar. Mycket kommer nu hänga på att Gerrard och Torres håller sig friska och levererar, gör de det inte så kan Liverpool få det svårt på nytt att riktigt haka på toppen. Dock känns det lite som om att det kan bli Liverpools år i år, men det hänger i mångt och mycket på att allt fungerar, till skillnad från Chelsea och Manchester United som kan vinna matcher på sin tyngd mot sämre motstånd så brukar Liverpool ha det svårt att riktigt vinna de matcherna.

Huvudfavoriten att ta hem det hela får nog ändå sägas vara Chelsea, laget hade en skakig säsong 2008 och trots värvning av Felipe Scolari som tränare dröjde det inte länge innan han fick foten. Som ersättare valde ägaren Roman Abramovich att plocka in Rysslands förbundskapten, Guus Hidink, som gjorde underverk och räddade säsongen. I år leds laget av Carlo Anchelotti, före detta tränare i Milan och Parma, och en tränare som kanske fungerar bättre i Storbritannien än vad Scolari gjorde. Han verkar dessutom fått lagets stora stjärna, Didier Drogba att återigen börja prestera, och det kommer behövas. Förra säsongen hamnade Drogba i Scolaris fryslåda och det talades dessutom om en försäljning. Så blev det nu inte, och kanske får Drogba tillbaka lite av glädjen i fotbollen, och det lär Chelsea behöva. Annars är laget intakt, och får bara Anchellotti igång den blå maskinen kommer laget bli svårstoppat, något som mycket väl kan leda till seriesegern.

Uppstickarna då, ja det är förstås svårt att inte nämna årets stora uppstickare – Manchester City. Uniteds lillebror som åkt berg-och-dalbana i seriesystemet har också haft en trasslig tid, och den tidigare ägaren, en thailändsk miljonär och före detta premiärminister, lovat stora investeringar ingen såg till. Efter blott endast en säsong, vilket var en av Citys bästa, fick Sven-Göran Eriksson foten och ersattes av Mark Hughes. Inför årets säsong köptes klubben av en stenrik arabisk köpman, som nu öst in pengar i klubben som köpt spelare som aldrig förr. Kraven är skyhöga, både bland fans, ägare och utomstående, men frågan är om Hughes har kapacitet att få alla stjärnor att dra åt samma håll. Den andra frågan är förstås hur det egentligen ser ut med balansen i laget, anfallet ser urstarkt ut på pappret, men försvaret skrämmer nog inte livet ur de andra topplagen. Trots alla investeringar och förväntningar så tror jag att City kommer att få det svårt att haka på topptrion, och man får nog försöka rikta in sig på en plats i Europacuperna.
I den här gruppen ligger också en av de fyra stora, Arsenal, en klubb som verkligen hamnat på dekis de senaste åren. För även om Arsenal i sina bästa stunder spelar av en Premier Leauges kanske roligaste fotboll så är det fruktansvärt ineffektivt, och det krävs nu att Andrej Arshvain presterar. Förlusten av Adebayor kan tror jag Arsenal svälja, men frågan är om inte tränaren Wenger börjar tappa lite fokus och sin fingertoppskänsla när det gäller spelare och spelidé. Nu tror jag inte att Arsenal kommer sparka Wenger, i likhet med Ferguson har han alldeles för stort inflytande över klubben, men kritiken kan mycket väl göra sig hörd om vinsterna uteblir. Jag tror dock Arsenal i slutet av säsongen ändå lyckas ta en kvalplats till Champions Leauge, men det blir tufft och ett år som mycket väl kan medfölja högljudd kritik.

De två sista uppstickarna, den fula ankungen från Liverpool – Everton – har med små medel och en av Premier Leauges bästa tränare, David Moyes, börjat nafsa i hasorna på de fyra topplagen. Everton saknar dock både bredden i truppen och de ekonomiska förutsättningarna för att riktigt utmana storlagen, och klubben får nog finna sig i att återigen gå miste om en kvalplats till Champions Leauge.
Aston Villa har i likhet med Everton arbetat långsiktigt, under ledning av Martin O’Neill, har klubben sakta men säkert närmat sig toppsiktet även de. Till skillnad från Everton som i många avseenden saknar kapaciteten att riktigt ta det sista klivet, så har Villa onekligen förutsättningarna som storbror i Storbritanniens andra stad Birmingham. I likhet med Moyes har O’Neill jobbat långsiktigt och, trots blandat resultat, fått fortsatt förtroende, något som nu återspeglas i att laget faktiskt får rankas som ett potentiellt topplag i år. Dock saknas både de ekonomiska och sportsliga musklerna, truppen är för klen – vilket onekligen visades under förra säsongen – och flera av ungtupparna måste fortsätta utvecklas i rätt riktning. I likhet med Everton så är dock fansen nog rätt nöjda med att få vara uppe och kriga i toppen av Premier Leauge, och är nog medvetna om att man inte riktigt räcker till.