Bronsåldersapokalypsen

Slutet på bronsåldern i östra Medelhavet

” Min far (en hederstitel, reds. amn.) vet kanske att fiendens skepp kom. Mina städer bränders och onda ting utfördes i mitt land. Vet min far att mina trupper är i hettiternas land och mina skepp i Lukkas land, och att mitt land därför är lämnat åt sitt öde?”[1]

Ammurapi, kung av Ugarit i ett brev till kungen av Alashiya.

När stridsröken efter slaget om Kadesh (1274 f.v.t.) lagt sig, och både den egyptiske faraonen Ramses II och den hettiske kungen Muwatalli II återvänt hem till sina respektive huvudstäder för att fira segern, så hade den sena bronsåldern i det östra Medelhavet, nått sin absoluta höjdpunkt. Knappt hundra år efter slaget, vars bakgrund i mångt och mycket definierat tidsåldern, hade denna blomstrande, och även globala värld, gått under. Kvar fanns bara ruiner insvepta i en stickig stank av brandrök och död. Hur kunde detta ske, vem bar ansvar för detta och vad blev effekterna?

Den första globala världen

När den hettitiske kungen Hattusili II och den egyptiske faraonen Ramses II år 1283 fvt undertecknat världens första – bevarade – fredsavtal, var det förmodligen många i östra Medelhavsregionen som drog en lättnadens suck. Konflikten mellan hettiterna, med sin bas på det anatoliska höglandet i dagens Turkiet i norr, och egyptierna i söder, hade varit en segdragen historia, och kretsade runt kontrollen över resterna av det sönderfallande mitanniska riket i Levanten (ungefär dagens Libanon och Syrien), och vem som skulle kontrollera de små kungariken och stadsstater som återfanns i regionen. Dessa småriken och stadsstater var instrumentala i en handel vars omfattning sträckte sig långt utanför området runt östra Medelhavet. Centrum för denna verksamhet var handeln med koppar och tenn, de två huvudingredienser[2] som behövs för att tillverka den metallegering som gett tidsepoken dess namn, nämligen brons.

För medan mänskligheten sedan länge haft förmågan att smälta metaller, främst guld och koppar, så var dessa alldeles för mjuka för att ha någon praktisk betydelse. Det var inte förrän upptäckten av metallegeringen brons, som metallurgin på allvar förändrade mänsklighetens historia. För första gången kunde man nu tillverka föremål som inte bara kunde nyttjas i ceremoniella sammanhang, utan kunde nyttjas praktiskt som hjälpmedel i det dagliga livet, i jordbruket eller på slagfältet. Enkelt uttryckt kan man konstatera att bronset revolutionerade det förhistoriska samhället, och förändrade det för alltid.

Framväxten av dessa nya kulturer, som det mykenska riket i Grekland, den minoiska civilisationen på Kreta och det hettitiska riket i Anatolien, kretsade i stora drag runt de gigantiska palats som dominerade städerna under den sena bronsåldern i östra Medelhavet. Palatsen tjänstgjorde inte enbart som hem åt härskaren, administrationen samt prästerskapet, utan tjänstgjorde även som kultplats, handelsplats och spannmålsförråd. Det som i mångt och mycket gjort denna utveckling möjlig, var handeln runt koppar och tenn, de två metaller som tillsammans bildar brons. Inte helt olikt dagens olja, så gjorde den sena bronsålderns supermakter allt de kunde för att få kontroll över handeln, och på så sätt stänga ute sina konkurrenter.

De samtida supermakternas försök att kontrollera handeln, förstärktes otvivelaktigt av det faktum att större tillgångar av de båda råvarorna endast fanns på ett fåtal platser, och att dessa sällan återfanns inom rikenas gränser. Den enskilt största exportören av koppar under den sena bronsåldern var Cypern, vars omfattande koppartillgångar också gett ön dess namn, och vilket skänkte dess handelsmän stora rikedomar. Tonvis med koppar skeppades årligen ut från ön, och hamnade via cypriotiska handelsmän på marknaderna på det anatoliska höglandet i norr, Grekland och Kreta i väst, Levanten i öst och Egypten i syd. Varifrån tennet hämtades, är idag lite oklart, men förmodligen härstammade det från gruvor på Balkan, norra Syrien och så långt bort som Afghanistan. Det var också skälet till den eviga kampen mellan det egyptiska riket och hettiterna, och de senare och assyrierna. Så lukrativ var handeln med tenn, att den band samman östra Medelhavet med så avlägsna platser som Cornwall i dagens Storbritannien.

Vilket leder oss till nästa aspekt av denna period, nämligen det faktum att regionen i ordets rätta bemärkelse kan betecknas vara den första globala (om än i begränsad form) ekonomi. För det var inte bara koppar och tenn som transporterades via karavanvägar och med handelsfartyg, från Nubien kom guld, och från dagens Libanon kom timret till de fartyg som korsade Medelhavet. Även om det är tveksamt om regionens handelsmän själva färdades ända upp till våra breddgrader, så vet vi att det bedrevs handel mellan norra Europa och östra Medelhavet. Det finns som sagt tecken som tyder på att tenn exporterades från Cornwall i dagens Storbritannien, och från Östersjön exporterades bärnsten, och kanske även slavar. För att betala för dessa varor, hade handelsmännen med sig inte bara färdiga produkter av brons, utan även kunskapen om hur dessa tillverkades och nya idéer. På samma sätt som bronset hade revolutionerat Medelhavet, skulle nu dess ankomst till norra Europa förändra samhällslivet för alltid.

Denna blomstrande protoglobala handel, generade som sagt enorma inkomster, och skulle få långtgående effekter, såväl politiskt, ekonomisk, kulturellt och militärt. Det växte fram en ny samhällsstruktur, med en noga definierad härskar- och prästklass, men också en administration för att kunna hålla ihop riket. Denna administration krävde framväxten av nya färdigheter och kunskaper, som möjligheten att skriva, vilken nu spreds över stora delar av området. Även om detta otvivelaktigt aldrig var frågan om en universell kunskap, så var den tillräckligt spridd för att vi än idag har kvar hundratusentals lerplattor, papyrusrullar och så vidare, vilka innehåller allt från lasten ombord på handelsfartygen, till avtal mellan handelsmän och riken, till personlig och diplomatisk korrespondens och så vidare. Centrum för allt detta, var som jag tidigare nämnt, de gigantiska palatsen som dominerade stadsbilden under den sena bronsåldern.

Men det var inte bara palatsen som byggdes för de rikedomar som rann in till rikena, runt om i östra Medelhavet utsmyckades städerna och landsbygden med gigantiska monument. Några av de kanske mest kända av dessa, är de monument som Ramses II lät uppföra för att fira segern i slaget om Kadesh, vilket idag räknas till det tidigaste bevarade exemplet på statspropaganda. För i Hattusa, så hade hettiternas kung Muwatalli II en annan åsikt om utgången på detta slag. Men det är en annan historia, som vi kanske får återvända till i ett senare blogginlägg. Att påstå att tidsperioden i fråga var fredlig, är kanske inte helt sanningsenlig. Kontrollen över den lukrativa handeln med brons och tenn låg som en våt filt över regionen, men inskränkte sig främst till proxykonflikter och lönnmord på motsträviga vasaller.
Men detta var förstås förmodligen inget som de som besökte marknaderna i de större städerna, bekymrade sig över. istället kan man anta att de förundrades över de gigantiska palatsen och monumenten som dominerade stadsbilden, kände lukten från mat, kryddor och parfymer från avlägsna länder som såldes i stånden runt stadens palats. Runt stånden och i de ständigt belamrade hamnkvarteren och gatorna kunde man förmodligen höra röster som talade på främmande språk från hela Medelhavsregionen och Mellersta Östern, och hade man tur – och pengar – kunde man få skymt av en av dåtidens mest eftertraktade vara, bärnsten från Östersjöregionen. Detta var sannerligen en tid när floderna var fyllda av mjölk och honung, och de olika högkulturerna – oavsett om de önskade så eller inte – var intimt sammankopplade med varandra. Det kitt som band dessa kulturer samman var i stora drag handeln med brons, och vilket ironiskt nog skulle bli deras undergång.

För knappt hade skrivarna i Thebe lagt ifrån sig sin kisel och stentablett, när de beskrev efterdyningarna till slaget om Kadesh, när hela världen verkade rasa samman. Så vad hände egentligen, och vad orsakade denna blomstrande världs slutgiltiga undergång?

Tiden före Bronsålderskollapsen

Bara några år efter att fredsöverenskommelsen efter slaget om Kadash mellan egyptierna och hettiterna ingåtts, så började mörka moln segla upp runt regionen. I öst har en ny makt vaknat till liv. I skuggan av de gigantiska monumenten längs Tigris och Eufrats strand, som redan vid denna tid tillhörde en sedan länge svunnen tid omgärdad av mystik och mytologi, hade en nygammal supermakt vaknat. I ruinerna av det gamla assyriska riket, hade en ny ambitiös generation härskare tagit över makten, och vilka nu kastade nu lystna blickar västerut. Blickarna fokuserades mot det sönderfallande Mitanniska riket, vilket hettiterna och egyptierna stridit om, och där kungen av Hattusa sedan länge underkuvat och förvandlat de lokala krigsherrarna till hans vasaller. Men det är inte bara i öst som de hettiska kungarna kastar oroliga blickar, i väster finns tecken på oro bland rikets vasaller längs det ioniska havet, och en latent konflikt med de mykenska grekerna. En konflikt som mycket väl kan ha fungerat som en fond för Homeros, när denne – eller de – nedtecknade berättelsen som ledde fram till belägringen av Illos (eller Troja som den kanske är mer känd som) och stadens efterföljande fall. Än värre var att rikets svurna ärkefiende, det enigmatiska, kaskafolket på nytt kastat av sig oket från Hattusa och börjat göra räder in mot rikets hjärtland på den anatoliska slätten. Vilka kaskafolket egentligen var, är idag oklart, men klart är att hettiterna aldrig riktigt, inte ens under sina storhetstider, lyckades kuva denna stam som befolkade de anatoliska bergskedjorna längs Svarta Havets strand fullt ut. För att ytterligare strö salt på såren, så skakades det hettitiska riket av interna konvulsioner i form av förödande maktkamper om tronen i Hattusa. Så illa blev situationen för kungen av Hattusa, att han under förmodade smått förödmjukande omständigheter tvingades ingå en allians med ärkefienden Egypten.

Medan man förmodligen kan anta att faraonerna och diplomaterna i Thebe fann den nybildade alliansen som ett tecken på Egypten stärkt sin ställning som regionens främsta supermakt, så fanns där gott om orosmoln vid horisonten. I söder hade flera uppror brutit ut, vilka stört den för Egypten livsviktiga handeln med guld, och i väster hade libyska stammar börjat göra räder mot egyptiska bosättningar längs Medelhavet och i Nildeltat. Det är kanske också troligt att Egypten såg på framväxten av Assyrien som ett potentiellt problem, speciellt som de verkade rikta in sig på områden som egyptierna såg som sin intressesfär och varit en bidragande orsak till konflikten med hettitriket. Så sett ur denna synvinkel, så var alliansen med hettiterna ett sätt för den egyptiske faraon att bilda en front mot återuppstått Assyrien.
Den utan tvekan dominerande parten på det grekiska fastlandet och övärlden, var Mykene. Men till skillnad från det assyriska, egyptiska eller hettitiska riket, var detta ingen centralstyrd stat, utan bestod av en svag allians bestående av större och mindre stater och stadsstater. Inte helt olikt det antika Grekland, för vilka bronsåldern var en avlägsen och mytomspunnen värld, befolkad av tragiska hjältar och svekfulla gudar. Även här fanns hade de orosmoln som kunde skymtas över mellersta östern och Nordafrika, börjat märkas av. I det maktvakuum som bildats av hettitrikets inre och yttre konflikter, hade de mykenska grekerna flyttat fram sina positioner mot många av hettiternas tidigare vasallstater längs Anatoliens västkust. I vissa fall verkar vasallstaterna varit villiga att byta lojalitet, i andra fall verkar de fått övertalas, ibland med svärdet i hand. Det är förmodligen det sistnämnda som förmodligen fått fungera som en fond för de berättelser som Homeros nedtecknad i eposen Illiaden och Odyssén.  Samtidigt med denna expansion i öst, så finns också tecken på att Grekland själv verkar rusta för någon form av invasion, för vilken man snart kommer duka under för. Vilka som utgör hotet mot de grekiska staterna, är oklart, men vanligtvis brukar man peka på de enigmatiska dorierna. Såväl de skrivna källmaterialet, som arkeologiska och språkliga fynd om händelseförloppet i Grekland under slutet av bronsåldern, är tyvärr både begränsat och emellanåt motsägelsefullt. Det enda vi med säkerhet kan säga, är att många grekiska städer, helt plötsligt börjar rusta upp, eller bygga nya, försvarsanläggningar i form av ringmurar. Men ansträngningarna som bronsålderns greker gör, är i stora drag meningslösa. Under 1300- och 1200-talet, förstörs nästan varenda större och mindre grekiska samhällen. Nutida beräkningar gör gällande att uppemot 90% av bosättningarna på Peloponnesien förstördes och att många överges under kortare eller längre perioder. Det finns även de forskare som vill göra gällande att stora delar av Grekland avfolkades.

Den för perioden extremt strategiskt placerade Kreta, mitt emellan den minoiska och egyptiska världen, var hemvist för den kultur som kanske mest av allt fått symbolisera bronsåldern, den minoiska. Det var de minoiska handelsfartygen, som på sina resor över Medelhavet, försåg de egyptiska, grekiska, hettitiska och alla andra bronsgjutare i östra Medelhavet med koppar från gruvorna på Cypern och i Spanien, samt tenn från de ännu mer avlägsna Cornwall på de brittiska öarna. De ofantliga rikedomar som handeln fört med sig till Kreta, avspeglade sig i de städer och tempelkomplex som uppfördes på ön. Dessa gigantiska skapelser, som än idag får besökarna att förundras över dessa monumentala byggnader, av vilken Knossos kanske är det mest kända exemplet. Det var här som kung Minos lät spärra in sin vanställde son Minotaur i en gigantisk labyrint under tempelkomplexet, vilken slutligen besegrades av den atenske hjälten Thesus.
Efter att flera minoiska städer, däribland Knossos, allvarligt skadats av en – eller förmodligen flera – våldsamma jordbävningar, börjar den minoiska kulturen en snabb nedgång. Flera städer överges för gott, och som om detta inte är nog, invaderas ön av fastlandsgrekerna, samtidigt som hettiska styrkor landstiger på Cypern och tar kontrollen över de lukrativa koppargruvorna. Knappt har Knossos återhämtat sig från jordbävningarna och den grekiska invasionen innan det är dags igen, en ny jordbävning skakar Kreta, och nu överges staden för gott. Med det släcks lyset för den minoiska civilisationen, men också den lukrativa handeln med koppar och tenn, vilken i stora drag varit den ekonomiska motorn runt vilken allt i det östra Medelhavet kretsat runt.
I Levanten ser vi samma sak, städer som anlägger ringmurar eller gräver skyddsvallar för att skydda sina städer och samhällen. Av allt att döma verkar dessa ansträngningar, likt de grekiska, ha varit förgäves. Runt om längs kusten av Medelhavet förvandlades städerna en efter en till rykande ruinhögar, och många övergavs antingen under långa perioder eller helt och hållet. För de mäktiga hettiterna i norr och egyptierna i söder, var dessa vasallstaters undergång, över vilka dessa två supermakter stridit om under hela den sena bronsåldern, dåliga nyheter.

Inte ens det mäktiga Egypten var fredat från oroligheterna som pågick i Medelhavet, Ramses III tvingades till ständiga kampanjer i södra Levanten för att undsätta sina vasaller och freda sitt lands gränser. Ramses III:s kampanjer i södra Levanten räckte inte, och kaoset närmade sig obönhörligt det egyptiska hjärtlandet. Efter två blodiga sammanstötningar, bland annat slaget i Deltat, kunde Ramses III utropa sig till segrare. Den egyptiska propagandan gick återigen på högvarv, och utropade Ramses III till Egyptens försvarare och räddare. Men inte ens den egyptiska propaganda kunde dölja det faktum att krigarfaraonen endast förlängt det oundvikliga, utan tillgång till sina guldgruvor i Nubien och inkomsterna från sina vasallstater i Levanaten så saknade riket möjlighet att hyra in legosoldater, men också att importera brons, tenn eller koppar. En handel som dessutom allvarligt skadats av händelserna på Kreta, Cypern och Levanten, och vilka som sagt skulle få stora konsekvenser inte bara för Egypten, utan hela regionen. Efter mordet på Ramses III:s 1155 fvt, så skulle Egypten successivt förfalla och skulle aldrig uppnå samma maktställning i regionen som under faraonernas farao.

Som synes omgärdas de sista åren av denna gyllene epok av en ökande osäkerhet, med sönderfallande civilisationer och hur grannländerna nu flockas som asgamar runt det döende bytet. Men det är inte bara ambitiösa grekiska och assyriska ledare som ser möjligheter med den nya världsordning som kan skönjas, det samma kan även sägas för en nygammal farsot som plågat Medelhavet allt sedan människan lärde sig transportera varor över haven, nämligen pirater. Av det lilla – och tyvärr motsägelsefulla – källor som bevarats till eftervärlden, träder bilden fram av en ökande aktivitet bland Medelhavets pirater. Det är inte bara i Grekland och på Kreta som befolkningen börjar söka skydd bakom jordvallar och stadsmurar, det gäller även befolkningen längs östra Medelhavet och i Egypten. Något som bekräftas av arkeologiska utgrävningar, vilka antyder att många städer antingen verkar rustat upp befintliga försvarsanläggningar, eller byggt nya. Att dessa ansträngningar inte sällan verkar hjälpt invånarna, bekräftas tragiskt nog av arkeologiska utgrävningar av städer i regionen, av vilka många uppvisar spår av massiva bränder och förstörelse. Att angriparna möjligtvis kunde kommit sjövägen, finns det också bevis för, till exempel i formen av det brev som citeras i inledningen av artikeln, där kungen av Ugarit ber om hjälp från kungen av Alashiya. Någon hjälp verkar inte anlänt, då staden av allt att döma skövlades och brändes ned någon under 1300-talet fvt. De invånare som överlevde, övergav staden som aldrig byggdes upp igen. Ett öde Ugarit som sagt delar med många andra städer och samhällen runt om i östra Medelhavet, bland annat Hattusa, huvudstaden i Hettitriket, som även den skövlades och slutligen övergavs ungefär samtidigt. Förlusten av huvudstaden blev av allt att döma för mycket hettitriket, vilket likt det ugaritiska kungariket, aldrig reste sig från denna katastrof och upphörde att existera.

Med det sänkte sig ett mörker över regionen som skulle bestå i nästan fem hundra år…bronsåldersapokalypsen var ett faktum.

De första teorierna

Med undantag för några kortare referenser i bibeln och Homeros epos Illiaden samt Odyssén, förpassades händelserna som lett fram till bronsålderskollapsen till myter och legender. Det var inte förrän i början av 1800-talet, i efterdyningarna till Napoleons misslyckade kampanj i Egypten och Levanten som historikerna på nytt kunde ta del av dessa omvälvande händelser. Med sig på sin kampanj till Nordafrika och Mellersta Östern hade Napoleon inte bara soldater, utan även en mindre armé av vetenskapsmän, historiker och antikvarier, som skulle dokumentera den franska arméns framfart i regionen och ta med sig sina fynd tillbaka till Frankrike. Napoleons tanke var givetvis att skapa ett franskt museum, fyllt av de skatter och rikedomar från forntida imperier, från vilka han fann inspiration till sitt projekt. Men ingen kunde förstås riktigt förbereda de – primärt – franska vetenskapsmännen på vad de skulle få bevittna, för efter att de lämnat de trånga och av sjukdomar förhärjade städerna och gav sig ut till de gamla egyptiska lämningarna, blev de slagna med häpnad. För även om det gått tusentals år sedan de byggdes, var många av monumenten fortfarande imponerande. Men innan Napoleons planer på ett franskt imperium i Nordafrika och Mellersta Östern kunde realiseras, började sprickor uppstå i fasaden. Efter flera mindre skärmytslingar mellan fransmän och egyptier, utbröt våldsamma kravaller i flera egyptiska städer och som lök på laxen började nu stora brittiska styrkor anlända till området. Men innan de brittiska flottstyrkorna under Horatio Nelson kunde stänga in den franska flottan i Nildeltat, lyckades Napoleon fly Egypten. Kvar i Nildeltat lämnade han sin armé av soldater och vetenskapsmän att försmäkta av malaria, tyfus och svält. När väl de sorgliga resterna av Napoleons armé till slut fick återvända till Frankrike, fick de följe av de vetenskapsmän som överlevt. Med sig hade de bara en bråkdel av alla anteckningar, teckningar och fynd man gjort, majoriteten konfiskerades av britterna som förde bytet till British Museum. Men det räckte för att väcka ett otroligt intresse för epoken i allmänhet, och det forntida Egypten i synnerhet.

För bland alla dessa fantastiska fynd som fransmännen gjort, men som britterna konfiskerat, återfanns den så kallade Rosettastenen. Det är troligt att att den franske soldaten Pierre-François Bouchard, som hittat stenen utanför Alexandria, aldrig insåg omfattningen av sitt fynd. Vilket kanske inte är så underligt, då ingen vid tidpunkten förstod hur pass revolutionerande detta fynd var förrän den hamnade på museum i London och Paris (som dock fick nöja sig med en gipsavgjutning). På stenen finns nämligen en inskription i form av ett dekret av Ptoemaios V från 196 evt, vilket kanske inte så speciellt upphetsande. Men när den runt 750 kg tunga stenen, och dess förmodligen lättare gipsavgjutning, nådde Europa, så väckte den ett enormt intresse. För vad som gör Rosettastenen så unik, är nämligen att den inskription som täcker den, består av samma text skriven med tre olika skriftsystem, men två skriftspråk i form av hieroglyfer, demotisk och antik grekisk skrift med grekiska bokstäver. Medan forskarna inte hade några större problem att läsa grekiskan, så fanns det ingen som kunde läsa hieroglyfer eller demotisk skrift. Först 1822 lyckades den franske egyptologen Jean-Fraçois Champollion knäcka koden, och kunde då konstatera att texterna var identiska, då den svenska diplomaten Johan David Åkerblad redan 1802 knäckt den demotiska texten.

Med hjälp av detta, väcktes ett enormt intresse för Egypten till liv. Plötsligt gick det att läsa de egyptiska hieroglyferna, och med det öppnades en gigantisk värld upp för de europeiska forskarna. Snart vällde en mindre armé av historiker, antikvarier och skattjägare till Mellersta Östern i jakt på fynd att föra hem till Europa. Bland de tusentals fynd dessa europeiska forskare och skattjägare hittade, fanns tusentals lerplattor, fyllda med tecken som ingen hitintills kunnat läst. Uppmuntrad av Champollions framgångar, gav sig de europeiska forskarna i kast med att knäcka kilskriften, vilken använts av flera kulturer runt om i Mellersta Östern, samt på Kreta och Cypern. I mitten av 1800-talet hade även detta mysterium lösts, och med det öppnades portarna till en i stora drag fullständigt bortglömd värld upp på vid gavel.

Men det var inte bara i de dammiga läroanstalterna runt om i Europa som man gjorde fynd, många av de antikvarier och skattjägare, bidrog de också. Även om deras bidrag tyvärr också förde med sig att mycket förstördes, så grävdes Knossos och Illon (Troja) ut under mitten och andra hälften av 1800-talet. Dessa utgrävningar bekräftade nu i mångt och mycket det man kunde utläsa ur källorna från den sena bronsåldern. Med denna kunskap, så fick man för första gången sedan 1300-talet fvt en djupare inblick i en förgången och bortglömd värld. Kulturer och personer som i stora drag varit okända, eller som sagt endast omnämnda i förbifarten i bibeln eller grekiska texter, blev nu livslevande. Men med denna insikt kom också frågan, vad var det som lett till att den blomstrande tidsepok gått under i rök, våld och damm? Svaret hittades på en av de monument som Ramses II rest efter sin seger i Nildeltat, och vilket inneburit att Egypten undvikit att drabbas av samma öde som resten av högkulturerna runt östra Medelhavet. På pelaren, som är fylld av illustrationer av hur Ramses II:s arméer betvingar en invasionsarmé, nämns att motståndarna utgjordes av de så kallade ”sjöfolken”. Vilka dessa var, beskrivs inte närmare, men utrustad med denna kunskap började en teori att formuleras. Tänk om alla dessa högkulturer, som i många fall varit fullständigt okända eller vilkas existens även historiker hade en väldigt, väldigt vag uppfattning om, hade krossats av dessa enigmatiska sjöfolk? Det blev förstås inte heller sämre av att många av illustrationerna av sjöfolken var iförda hjälmar med horn, vilket med tanke på tidsperioden och intresset för vikingar, inte ska underskattas. Tanken att en grupp sjöfarare, inte helt olikt vikingarna drygt 3000 år senare, hade åkt runt och spridit död och förintelsen, var otvivelaktigt en tilltalande teori.  I takt med att fler och fler städer grävdes upp, och många av dessa visade tecken på att ha förstörts, så gav detta teorin allt mer och mer bäring.

Men vilka var då dessa Sjöfolken som bar ansvar för att ha inte bara förstört en kultur, utan en hel tidsålder. Låt oss ta en titt på Sjöfolken…

Sjöfolken

I likhet med många andra förhistoriska och antika folkslag, som plötsligt dyker upp och sedan försvinner lika fort, så är vår kunskap om vilka Sjöfolk var, tyvärr väldigt begränsade. De lämnade inte efter sig några källor, och det vi vet om dem, har forskarna fått pussla ihop från vad deras fiender, primärt egyptierna, skrev om dem. Vilket otvivelaktigt är problematiskt, då dessa källor sällan kan betecknas som opartiska. Ett annat problem är att mycket av det lilla som skrevs, aldrig går in i detalj rörande vilka Sjöfolk riktigt var. Det verkar som att de s om skrev om dem, eller avbildade dem att läsaren, eller betraktaren av de illustrationer som täcker de monument som Ramses III lät resa efter slaget om Nilen, visste vilka de var. Över 3000 år senare har denna kunskap, trist nog, gått förlorad.

Men helt utan ledtrådar är vi tack och lov inte, och den främsta källa till vår kunskap – eller åtminstone antydningar – om vilka Sjöfolken de facto var, finns att finna på de redan omnämnda monumenten som Ramses II lät resa under sin tid som farao. För bland alla dessa propagandabilder och texter som Ramses II lät göra på sin armé som 1247 fvt gjorde upp med Muwatalli II, så finns flera hänvisningar till legosoldater från utkanten av faraonens rike, som avbildas på de monument som Ramses III lät resa. Men den här gången deltar de inte på faronens sida, utan är de Ramses III bekämpar längs gränsen till Gazahalvön och i Nildeltat. Tyvärr nämner inte källorna något om dessa gruppers motivation till att helt plötsligt byta sida, men en trolig förklaring är kanske det kaos som råder i regionen.

Beväpnad med denna kunskap, började forskare under det sena 1800-talet, vilken verkade styrkas av det faktum att många samtida jordlager uppvisade kraftiga spår av förstörelse, peka ut Sjöfolket som huvudansvariga. Inte helt olikt de skandinaviska vikingarna, så svepte dessa folkslag fram över Medelhavet i jakt på städer och riken att plundra och skövla. Vilket också förklarade varför assyrierna och babylonierna i Mesopotamien, inte drabbades lika hårt och därför snart skulle kliva fram på nytt i de historiska källorna.
Men i takt med att ämnet arkeologi och historia gjorde nya framsteg, både vad gällde tekniskt som vilka metoder man använder sig, började en rad frågor rörande de gamla teorierna växa fram. Den kanske främsta, vad var det som fick Sjöfolken att ge sig ut på Medelhavet? Av bilderna från Ramses III:s monument att döma, verkar dessutom inte alla vara sjöburna, många verkar transporteras landvägen i stora, och tröga, vagnar som inte alls verkar lämpade för strid.  

Den moderna teorin

I takt med att arkeologin utvecklats, såväl tekniskt som vilka arbetssätt man nyttjar, så har vår bild av historien blivit mer komplex. Kombinerat med nya fynd, men också tolkningar av gamla, börjar historiker och arkeologer måla upp en ny bild av den värld som existerade i östra Medelhavet under 1300-talet fvt, och hur den gick under. För när arkeologer och historiker satte sig ner och började granska fynden, både nya och gamla, började de ställa sig en rad frågor som måste besvaras. Vad föranledde Sjöfolk att ge sig ut på havet för att plundra städerna längs östra Medelhavet? Varför uppvisar inte alla städer som övergetts vid tidpunkten spår av strid, som till exempel pilspetsar i de arkeologiska lagren för tiden? Varför bär bara vissa delar av städerna spår av våldsamheter? Varför begränsas förstörelsen även inåt landet, en stad som Hattusa ligger på det anatoliska höglandet, långt från Medelhavet? Finns det någon annan orsak till förstörelsen runt om i östra Medelhavet under 1300-talet fvt?

Utrustad med alla dessa, och många fler frågor, började man gå igenom bevisen. Med hjälp av jordprover från Cypern, men också av dokument och korrespondens från härskare, började en komplex bild av slutet av bronsåldern i Medelhavet växa fram. Istället för en period när fälten var fulla av spannmål och floderna fulla av mjölk och honung, förmedlades en bild av en region i kris. Av jordproverna att döma, hade åtminstone Cypern drabbats av en långvarig torka, något som bekräftas av korrespondens med fastlandet om att få köpa spannmål. Av de kvarvarande dokument som granskats, så verkar dock den vädjan gått ohörd, då även Levanten led av en utdragen torka, som även mycket väl kan ha drabbat Grekland och det anatoliska höglandet. Som tidigare beskrivits så var det oroligt i utkanterna av många av de forntida högkulturerna, i södra Egypten tvingades den egyptiska armén att bekämpa ett uppror i Nubien och dessutom försöka kontrollera angrepp från dagen Libyen. Norr om hettiterrikets hjärtland, så hade kaskafolket kastat av sig oket från Hattusa och börjat göra angrepp mot riket. Även i Grekland, som ironiskt nog är delaktig i att försöka utnyttja hettiternas sönderfall och de olyckor som drabbat Kreta, pågår det en febril verksamhet med att förstärka skyddet runt städerna.

Men den kanske främsta frågan som många arkeologer började ställa sig, var varför endast delar av många städer uppvisar spår av att ha satts i brand. För när arkeologerna letade sig utanför de gigantiska palatskomplex som dominerade städerna, och intresserat de tidiga historikerna och antikvarierna, så fann man något väldigt intressant. För på många platser verkade förstörelsen vara begränsad till palatsbyggnaderna, medan bostäder och spannmålslager klarat sig undan bränderna. Det fanns även andra underligheter, på många håll verkade det saknas några som helst spår av att förstörelsen föregåtts om någon form av utdragen strid. Detta har föranlett många forskare att peka på att städernas undergång kanske inte handlar så mycket om angrepp från en utomstående fiende, utan sociala spänningar i form av protester eller uppror. Med tanke på den förmodade hungersnöd som möjligtvis kan ha existerat i många städer, är det kanske inte så underligt om dessa slutligen renderat i att förråd och palats skövlats.

Men detta kan förstås inte förklara all förstörelse, speciellt i ett område som är ökänt för sin seismologiska aktivitet. När seismologer studerat såväl förstörelsen av många städer, både på bild och på plats, har många pekat på att många byggnader uppvisar tecken på att skadats av jordbävningar. Även om det givetvis är svårt att precisera närmare precis när, och hur kraftiga, dessa skalv varit, så finns det ändå gott om bevis för jordbävningsskador i jordlagren. Det är inte heller så att vi saknar bevis för att städer de facto förstördes av jordbävningar, och än idag orsakar jordbävningar enorma skador i området. Kan detta förklara den ofta slumpmässiga förstörelsen, men också varför det saknas spår av pilspetsar och andra tecken på omfattande strider i jordlagren.

Men sjöfolken då, vart kommer då de in i historien? Tja, inom dagens forskningar, har dess inverkan tonats ned något. Istället för att vara en orsak till nedgången, så har de istället förvandlats till en effekt av nedgången. Kanske var orsaken till Sjöfolkens härjningar en direkt effekt av de problem, i form av svält, jordbävningar och sönderfallande supermakter? Vi vet tyvärr inte, och frågetecknen runt Sjöfolken kommer förmodligen aldrig att helt rätats ut. Vad vi däremot vet är att de, efter sina försök att tränga in i Egypten, vände norrut och blev anfäderna till de bibliska filistéerna.

Men det finns även en annan, och kanske ännu mer fantasieggande, teori som vunnit allt mer och mer mark den senaste tiden. Nämligen att bronsålderskollapsen i östra Medelhavet, i vissa avseenden orsakades av framväxten av kunskapen om att bearbeta en annan metall. En metall där tillgången som när det gällde koppar och tenn, inte var begränsad till några få platser, utan fanns förhållandevis lättillgänglig, och vars framställning till praktiska redskap och vapen, således var både billigare och enklare. Jag talar givetvis om järnet, och vars framställning till praktiska redskap och vapen, skulle revolutionera regionen och den kända världen. Kanske signalerade förstörelsen av palatskomplexen, som i mångt och mycket förkroppsligade bronshandeln, slutet på denna gyllene period, och början på något nytt…

Effekter

Oavsett vad som föranlett den så kallade bronsålderskollapsen, så går det inte att blunda för att den fick gigantiska konsekvenser. Den kanske mest uppenbara effekter är att många av dåtidens supermakter kollapsar så fullständigt, som hettiterna och den minoiska kulturen, att de aldrig orkar återskapa sina forna glans. I andra fall så överlever kulturen knappt, som Egypten, eller förpassas till ett mörker som det ska ta århundranden för den att ta sig ur, som i fallet med Grekland. Men där det finns förlorare, så finns det förstås också vinnare. I detta fallet är den uppenbara vinnaren det Assyriska riket, vars geografiska placering, förmodligen skyddar det från de värsta effekterna av kollapsen. Det skyddar dock inte assyrierna från sekundäreffekterna i form av minskad handel och allmän osäkerhet, men riket består.

Vad som däremot inte består är skrivkonsten, som på vissa platser, t.ex. Grekland, försvinner mer eller fullständigt. Åren som efterföljer bronsålderskollapsen, har i vissa fall beskrivits som en förhistorisk mörk tidsperiod, inte helt olikt den som följer Roms förfall i Västeuropa under senantiken/tidig medeltid. I Grekland försvinner kunskapen om skrivkonsten fullständigt, och det dröjer nästan 500 år innan grekerna återigen sätter sig ner för att skriva ner sina tankar.
Men det är inte bara i östra Medelhavet som drabbas av effekterna från bronsålderskollapsen, förmodligen kändes svallvågorna av den ända upp till våra breddgrader. För även om kontakterna med Medelhavet var sporadiska, så vet vi att de fanns och de hade betydelse för framväxten av en ny kultur. En kultur som rimligt torde påverkats av händelserna i södra Europa, speciellt när handeln med brons, koppar och tenn, hastigt och mindre lustigt, bara tog slut. Detta har lett till att många skandinaviska forskare, inte helt olikt de som intresserar sig för östra Medelhavet, börjat omvärdera tidsepoken. Var den verkligen så fredfull som det ofta framställs, eller ledde kollapsen i Medelhavet till en liknande, om än kanske inte lika omfattande, kollaps på våra breddgrader?

---

[1] Niels-Peter Granzow Busch: Sjöfolken lade bronsålderns riken i ruiner; Illustrerad Vetenskap Världens Historia, 10 januari 2011. (https://white-album.s3.amazonaws.com/files/HI_SV_06_14_Bronzealderens_DoedSV.pdf, läst 20190510)

[2] Det går även att göra brons utan tenn, men då behöver man arsenik.

Källor:
Late Bronze Age collapse
Troy
Ugarit
The Bronze Age Collapse
1177 BC: The Year Civilization Collapsed (Eric Cline, PhD)

Raffaele D’Amato: Sea Peoples of the Bronze Age Mediterranean c.1400 BC–1000 BC; Osprey Publishing 2015