Bombningen av Monte Cassino

Monte Cassino efter de amerikanska bombflyget gjort sitt.

Idag skedde kanske en av de mer kontroversiella händelserna begångna av de Allierade under deras kampanj i Italien, nämligen bombningen av det medeltida klostret Monte Cassino. Efter att de Allierades under vintern 1943/44 totalt kört fast i den tyska försvarsställningarna längs den så kallade Gustavlinjen, och försöken att kringgå dessa genom att landsätta trupper i Anzio/Nettuno misslyckats, hade pressen på de Allierades befälhavare general sir Harold Alexander ökat om att överhuvudtaget uppvisa några som helst framgångar. Kriget i Italien hade nämligen tämligen snabbt förvandlats till en utdragen och kostsam kampanj, utan några större framgångar. De tyska styrkorna under Generalfeldmarschall Albert Kesselring, hade nämligen visat sig vara mästare i att utnyttja den italienska terrängen, och successivt dragit sig tillbaka till mer genomarbetade försvarslinjer. Den första av dessa de Allierade nu nådde fram till var den så kallade Gustavlinjen, som sträckte sig från Apenninernas centralmassiv via Liridalen till det Tyrrenska havets kust och försvarade slätterna framför den italienska huvudstaden.

     Under slutet av 1943 och början av 1944 hade Allierade efter en utdragen framryckning nått fram till Rapidofloden i Liridalen, och där inlett de första försöken att bryta igenom Gustavlinjen. Några förhoppningar om att striderna i Liridalen skulle vara snabbt avklarade, grusades snabbt och istället utvecklades det hela till en både i material och manskap mycket kostsamt försök. Som om inte de tyska försvarslinjerna var nog, tvingades de Allierade styrkorna dessutom bekämpa såväl vädrets makter som terrängen. De översvämmade floderna och leriga vägnätet omöjliggjorde i praktiken all form av mekaniserad krigföring, och försvårade underhållet av trupperna.

När det stod klart att försöken att bryta sig igenom fronten misslyckats, kläcktes en ny plan av de Allierade. Genom att landsätta trupper i Anzio/Nettuno, skulle man kringgå de tyska linjerna och kunna rycka fram mot Rom i en terräng som var mer lämpad för anfallaren än försvaren. Trots vissa betänkligheter rörande själva operationen, hade dock situationen i Liridalen längs Rapidofloden blivit så pass allvarlig att något radikalt måste göras. Själva landstigningen i Anzio gick förhållandevis smärtfritt, och faktum är att det i detta skede faktiskt fanns en realistisk chans att skära av de tyska trupperna i Gustavlinjen. Men de Allierade befälhavarna i Anzio tvekade, oroade över icke-existerande tyska trupper i regionen, underlät man sig (inte för första och sista gången i kampanjen i Italien) att agera. Landstigningen i Anzio hade nämligen tagit tyskarna fullständigt på sängen, och i praktiken låg hela regionen öppen för de Allierade. När väl de Allierade befälhavarna i Anzio till slut valde att agera, var det dock för sent.

     Den fördröjning som skett hade nämligen gett Generalfeldmarschall Albert Kesselring allt han behövde, och under näst intill panikartade former, skickades trupper till området runt Anzio. Efter att man framgångsrikt hejdat den Allierade framryckningen, gick man till motangrepp och hade det inte varit för de Allierade flottstyrkorna och det understöd de kunde ge marktrupperna, hade förmodligen det här slutat i en större katastrof än vad det nu blev. Utan möjlighet att avancera, men tillräckligt väl förskansade för att tyskarna inte skulle kunna kasta ut dem, blev nu de Allierade trupperna belägrade av tyskarna. Runt det utsatta brohuvudet drogs nu en rad tyska och italienska trupper samman, vilka även förstärktes delar av de belägringsartilleri tyskarna förfogade över och som i praktiken legat i malpåse sedan planerna på att storma Leningrad lagts på is.

Fiaskot i Anzio och det utdragna utnötningskrig som nu pågick i Liridalen, gjorde dock att pressen på de Allierade befälhavarna att uppvisa några som helst framgångar nu ökade markant. Det handlade nu inte enbart om att nå Rom, utan även att undsätta de hårt pressade Allierade trupperna i Anzio. För General Alexander, hade nu operationen blivit en bokstavlig militär mardröm, som dessutom förstärktes av att intresset för Italien nu började falna. Dels berodde på detta på bristen på framgångar, men också var orsakade av uppladdningen inför sommarens invasion av Frankrike. Det var alltså viktigt för de Allierade trupperna i Italien att uppvisa någon som helst framgång, innan kampanjen i Frankrike tog över intresset.

     Samtidigt som försöket i Anzio misslyckades, fortsatte de Allierade trupperna den hopplösa offensiven i Liridalen, som föga förvånande återigen körde fast. Något måste göras, och det omgående om inte hela kampanjen i Italien skulle köra fast. Det var alltså dags för något radikalt att ske, och det gjorde att deras blickar fastnade på klostret Monte Cassino.

Detta medeltida kloster med anor från 500-talet, dominerade bokstavligen den omkringliggande Liridalen. Detta innebar onekligen att det hade visst strategiskt värde, men de tyska styrkorna hade tidigt deklarerat att de inte tänkte använda klostret för militära ändamål och att man tänkte respektera detta kulturhistoriska minnesmärke. De Allierade var dock inte övertygad, utan misstänkte att tyskarna förmodligen använde klostret för sina artilleriobservatörer och beslöt sig därför för att inbegripa klostret i de Allierades mest kontroversiella beslut man förmodligen tog under kampanjen i Italien.
     Tanken var nämligen att återuppta framryckningen i Liridalen, och att denna skulle föregås av dels massiv artilleribeskjutning, men också av att Allierat bombflyg lade ut en bombmatta över hela dalen. Detta innebar onekligen att klostret hamnade i skottgluggen, men eftersom man ansåg att tyskarna redan brutit sina löften om att låta klostret vara, sågs inte detta som något större problem.

Oroade över att klostret mycket väl kunde hamna i skottlinjen, antingen av tyskarna själva eller – i ännu högre grad – de Allierade, hade dock manskap ur Hermann Göringdivisionen övertalat munkarna att förflytta delar av klostrets unika samlingar till Rom.

Den 15 februari 1944 lyfte så över 200 amerikanska bombflygplan från sina baser, och satte av i riktning mot Liridalen. När man slutligen anlände, släpptes över 435 ton spräng- och brandbomber över dalen och klostret, som lade i ruiner. Efter detta påbörjades artilleribeskjutningen, och snart hade såväl klostret som dalen försvunnit i röken av explosionerna. När väl röken skingrades, hade landskapet förvandlats till något som mer förde tankarna till slagfälten i Frankrike under det första världskriget eller ett månlandskap. Framryckningen satte igång, men hejdades återigen tämligen omgående.

     Inte nog med att de tyska soldater som överlevt, snabbt hämtade sig och satte sig till motvärn, det massiva bombardemanget, hade gjort en redan innan svårforcerad terräng, nästan omöjlig att rycka fram i. De Allierades stridsvagnar körde gång efter annan fast, eller tvingades ta omvägar då det inte gick att ta sig fram. Vad värre var, dagen efter bombningen ansåg Generalfeldmarschall Albert Kesselring att det avtal som gjorts om Monte Cassino inte längre gällde, och skickade därför in tyska trupper i ruinerna.
    I det som var kvar av det medeltida klostret, förskansade sig nu manskap ur elitdivisionen 1. Fallschirmjäger-Division, och en bitter strid som skulle kosta de Allierade stora förluster, inleddes nu. Först i maj 1944 kunde de Allieraade trupperna bryta igenom Gustavlinjen, efter att franska kolonialtrupper från Nordafrika, lyckats kringgå de tyska ställningarna genom att bestiga vad som ansågs vara oframkomliga delar av Apenninerna. Med detta beslöt Kesselring att det räckte, och drog tillbaka trupperna till nya linjer norr om Rom. Stridslarmet i Liridalen och i Monte Cassino tystnade, och kvar lämnades ett bokstavligt förött område.

För de trupper som nu kämpade sig norrut, var Gustavlinjen bara en av många tyska försvarslinjer de skulle behöva slå sig igenom under det år som kvarstod av kriget. För den Allierade ledningen blev dock striderna runt Monte Cassino lite av en vågbrytare, och insikten om att det nog aldrig skulle komma ett större genombrott i Italien, gjorde att allt större fokus lades på den kommande kampanjen i Frankrike. Även om striderna i Italien innebar att Tyskland tvingades splittra sina allt mer magra resurser på flera olika fronten, ansågs kampanjen delvis av de Allierade som ett misslyckande. Detta förklarar kanske också varför kampanjen, i stora drag hamnat i skymundan i efterkrigstidens beskrivning av det Andra världskriget.

    Men om striderna runt Monte Cassino sågs av de Allierade som en motgång, trots att man till slut bröt sig igenom, så såg tyskarna det som en moralisk seger. Inte nog med att de Allierade gång efter annan begick kostsamma misstag, genom att bomba klostret gav man tyskarna en strategisk fördel i striderna. General Harald Alexander förklarade efteråt i ett brev till Winston Churchill, att ”inga andra förband i världen utom tyska fallskärmsjägare kunde motstå ett sådant eldprov och sedan kämpa så vildsint”.¹

Monte Cassino efter slaget

Källor:

Ken Ford: Cassino 1944, breaking the Gustav Line; Osprey Publishing 2004

Marco Smedberg: Från Sicilien till Rom, kriget i Italien 1943-44; Nordstedts 2006

Steven J. Zaloga: Anzio 1944, the beleaugered beachhead; Osprey Publishing 2005

1M. Smeberg: Från Sicilien till Rom; sid 296.