Tyskland och Mellersta Östern under det andra världskriget

En Bf 110 med irakiska markeringar på flygfältet Tatoi utanför Athen den 14 maj 1941

Det är den 17 maj 1941, och en brittisk fordonskolonn kämpar sig mödosamt fram genom det ogästvänliga och stekheta irakiska ökenlandskapet. Som om hettan inte vore nog, driver fordonen upp enorma dammoln som enbart gör törsten och bristen på vatten än mer plågsamt kännbar. Även om man undvikit några egentliga sammandrabbningar, har kolonnen fått bekämpa den allt annat än tillmötesgående terrängen och den obarmhärtiga hettan. Dagen före körde de ovana arabiska chaufförerna fast i den mjuka sanden, och man tvingades gräva fram bilarna i temperaturer som översteg 40 grader. Det är alltså en grupp män som är dödströtta som nu styr bilarna mot Bagdad, där det är tänkt att man ska undsätta de brittiska styrkor och civila som är inringade i den brittiska flygbasen vid Habbanuja utanför den irakiska huvudstaden. Plötsligt reflekterar solen något i skyn som närmar sig fordonskolonnen i hög hastighet, och som snabbt sveper ner över fordonen och beskjuter dem med kulsprutor. Medan flera av chaufförerna i panik lämnar sina fordon, väljer några av medlemmarna i den av britterna uppställda ”Arablegionen” sig för att försöka beskydda kolonnen, och besvarar beskjutningen med de åldersdigra franska och brittiska kulsprutorna som monterats på lastbilarna. Angreppet är över lika snabbt som det började, och så fort det står klart att skadorna inte är allt för allvarliga, och de fyra sårade och en dödade tagits om hand, fortsätter kolonnen som inget hänt.
    Nyheten om angreppet och andra tillbud där tyska flygplan siktats, oroade givetvis den brittiska militära ledningen, och signalerade den oroväckande insikten att tyska styrkor nu befann sig i Irak. Det som börjat som ett uppror mot britterna i Irak, hade nu blivit en del av det andra världskriget...

I en serie kommer jag nu berätta om upproret i Irak, och de tyska försöken att underblåsa de allt mer spridda antibrittiska stämningarna i Mellersta Östern, och varför de misslyckades. Först ut blir alltså upproret i Irak. Tanken var först att jag skulle skriva ett blogginlägg om de tyska insatserna i Irak, men under förarbetet med det inlägget, öppnades en rad ny intressanta aspekter upp rörande de tyska engagemanget i Mellersta östern. En av huvudorsakerna till varför jag valt att göra detta arbete, är dels eget intresse i ämnet, men också för att jag tror att ämnet i stora drag är för de flesta fullständigt okänt. De böcker som finns i ämnet Andra världskriget och behandlar regionen, koncenterar sig allt som ofta på händelseförloppet i Nordafrika och kampen mellan de tysk-italienska styrkorna under ledning av Erwin Rommel och de brittiska i Egypten/Libyen. Övriga händelser i regionen nämns sällan, och oftast endast i förbifarten, detta trots att regionen var av stor vikt för britterna. Den kanske lite ambitösa tanken är att försöka råda bot på detta, vi får se hur vi lyckas. Hur som helst så hoppas jag ni läsare finner något av intresse...

Ingen skall passera!

Fransk skyttegrav under slaget

Det är idag 97 år sedan ”slaget om Verdun” inleddes, det utan tvekan blodigaste slaget under det första världskriget och även i världshistorien. Statistiken för slaget är skrämmande, runt 976.000 franska och tyska soldater dödades, sårades eller bara försvann under striderna som pågick mellan februari och december 1916. Över 23 miljoner granater avfyrades under slaget, av vilka miljontals granater fortfarande ligger odetonerade i marken och gör att vissa områden fortfarande är livsfarligt att beträda. För att ta om hand om de hundratusentals kroppsdelar som varje år hittas i området, och som aldrig har identifierats, har man anlagt ett ossurium.

Trots alla dessa förluster, får man utan tvekan anse att slagets utgång blev en liten fransk seger. De tyska försöken att byta igenom de franska ställningarna, misslyckades och när väl kanonerna tystade i december 1916, var båda sidor i praktiken tillbaka där de börjat.

Näthat, några funderingar

”Hejsan svejsan Anders-fjant. Jag tycker inte att nåt av den djävla skit du har kokat ihop har varit bra. Är du helt djävla mossig i roten din slapptask. […] Mutant är ju mera som Mad Max filmerna har inte din lilla kukskalle fattat det.
Anonym”
Sinkadus, nr 9 1987

Jag hade inte tänkt att kommentera debatten runt näthatet, men känner ändå att jag måste säga något om detta och de krav som ställts från vissa håll. Som vanligt när det gäller känsliga ämnen där jag vet att jag går emot strömmen, så vill jag redan nu påpeka att de uttalanden som gjorts är överhuvudtaget inte acceptabla eller försvarbara.
    På något sätt känns den här debatten som kom igång på allvar efter att SvT:s Uppdrag Granskning gjort ett program om de brev och kommentarer på Twitter, Facebook och andra social medier och hemsidor, som kvinnor utsatts för. Det var i snälla ordalag inga speciellt uppmuntrande kommentarer, där andemeningen av kommentarerna var att personen på något sätt skulle sexuellt förnedras. Givetvis har inte reaktionerna låtit vänta på sig, och som vanligt i dessa fall börjar man genast ropa på lagändringar och inskränkningar. Det är det sistnämnda som nu till slut får mig att tvingas kommentera hela den här affären, därför att sådana krav handlar ytterst om ytterligare inskränkningar av en redan hotad yttrandefrihet.
    Samtidigt är det faktiskt värt att ha i åtanke att detta, även om man ibland får motsatt uppfattning, inte är något nytt. Citatet ovan är hämtat från tidningen Sinkadus, en tidning som den svenska rollspelstillverkaren Äventyrsspel gav ut från tidigt 1980-tal till andra hälften av 1990-talet. Debatten rörande det nya ”Mutant 2” som nyligen getts ut, och utspelades i en framtida påhittad värld efter att stora delar av mänskligheten utplånats av en farsot, och väckte som ni ser en hel del känslor. I samband med att samma företag i samband med första april några år senare, gick ut med att man skulle lansera ”My Little Pony – rollspelet”, exploderade företagets brevlådor av brev med förmodligen långt värre innehåll. Med detta vill jag visa att hatbrev på inget sätt är nytt, och att du varken behöver skriva ett kontroversiellt blogginlägg eller kommentera en tröja på H&M Facebooksida, för att du ska bli översköljd av hatiska kommentarer.

Problemet som jag ser det är att de krav som nu börjar ställas från en rad håll, är ett direkt hot mot yttrandefriheten och något som måste få kritiseras. Det är inte lagstiftningen det är primärt fel på, det är polis och åklagare som inte sköter sitt jobb. Och som vanligt när dessa två yrkeskårer inte klarar av att genomföra sitt jobb, höjs genast röster för att instifta nya lagar. Att det redan finns ett regelverk i ämnet, verkar varken förespråkarna för regelverket, eller – av vad som framgick av Uppdrag Granskning – polisen känna till. Problemet är otvivelaktigt att varken polis, eller bl.a. H&M tar problemet på allvar. Vad detta beror på är oklart, men det handlar troligtvis om en rad orsaker.
     Huvudproblemet för polisen utgår jag ifrån beror på två saker, dels okunnighet om hur man ska hantera anmälan, men en förklaring finns förmodligen också i polisens organisation. Under lång tid har nämligen polisen, i ett försök att snygga till siffrorna, konstant valt att inte utreda brott som anses tidskrävande och som har låg uppklaringsprocent. Förmodligen hamnar en stor del av de inlämnade anmälningarna över kränkande kommenterar på Internet i samma hög som inbrott, och andra brott som polisen slentrianmässigt anser vara olösliga eller inte ha tid med.
    Med detta i åtanke är det således tveksamt om stärkt lagstiftning kommer få önskat resultat, speciellt som grundproblemet – en redan ineffektiv poliskår som inte tar problemet på allvar – fortfarande finns kvar. Någon vän av ordningen kanske nu säger, ”ja, men om straffen ökar så kanske man lägger ner mer resurser”, något jag inte tror ett dugg på. Brotten är fortfarande lika svårlösta, speciellt i fallet med hemsidor och anonyma konton på Facebook, Twitter o.s.v..
    Däremot är riskerna med en inskränkning av yttrandefriheten långt större, och speciellt i tid när allt fler grupper och personer ropar på att kritik riktade mot t.ex. religiösa samfund ska förbjudas eller begränsas. Risken är således att ett lagförslag som instiftas för att bistå t.ex. utsatta kvinnor, inte alls kommer bistå dem, utan istället användas av mer ljusskygga individer och organisationer för att förhindra kritik av dem.

Ett annat problem jag uppfattade med programmet var bristen på analys av breven, som i vissa fall – vilket troligtvis är fallet med breven till Titti Schultz och Anna Hedemo – handlar om troligtvis psykiskt störda människor. Det handlar således inte så mycket om vad de säger eller gör, utan handlar om något som rör sig i en – uppenbarligen – sjuk hjärna. Hur man på ett effektivt sätt ska komma åt detta, som inte heller är något nytt, vi behöver ju bara ta exemplet med mannen som sköt den före detta presidenten Ronald Regan i tron om att detta skulle få honom att bli ihop med skådespelerskan Judi Foster. En svensk variant torde vara den kvinna som förföljde familjen Taube, och som i sin besatthet brände ner familjegården. Liknande händelser är tyvärr inte ovanliga, och troligtvis är mörkertalet enormt stort i detta som endast kan betecknas som berömmelsens baksida. Det är också en form av kommentarer som i stora drag är omöjliga att komma åt, eftersom personen lider av någon psykisk åkomma, och troligtvis struntar i några efterräkningar.

    Hur ska man då komma till rätta med problemet? Som jag ser det måste polisen, men även andra aktörer, göra sitt jobb. Nedlåtande kommentarer måste raderas och polisanmälas, samtidigt som polisen måste ta dessa hot och kränkningar på allvar. Kan man jaga fildelare, så borde man onekligen klara av att även jaga rätt på personer som hotat eller kränker andra människor. Dock antar jag att de förstnämnda ger lite bättre rubriker än det sistnämnda, och det är nog inte heller otänkbart att många anser att detta är sånt folk får stå ut med. Det är kanske också dags att se över psykvården, och dess involvering i att se över de personer som sysselsätter sig med denna form av verksamhet.
     Men som vanligt är det förstås enklare att ropa på skärpta straff, ökad kontroll och inskränkningar i yttrandefriheten. Förmodligen för att det ser ut som någon gjort något, och dessutom inte innebär ökade utgifter i form av att polis och andra myndigheter faktiskt behöver jobba. Slutresultatet lär dock tyvärr bli det samma, nämligen att anmälningarna fortfarande slentrianmässigt kommer hamna i samma lilla låda, ”brott kan ej styrkas, utredning nedlagd”, samtidigt som möjligheterna att yttra sig för det enorma flertal som kan sköta sig, har minskat.

      Som det ser ut idag är inte bara yttrandefriheten, utan ven den personliga integriteten akut hotad av välmenande kampanjer, som syftar till att stoppa pedofiler, terrorism, organiserad brottslighet och så vidare. All telefon och internettrafik övervakas, att köpa en SMS-biljett till lokaltrafiken kräver att användaren registrerar sig, det slängs upp videokameror överallt och så vidare. Men om polis, åklagare och andra myndigheter gjorde sina jobb, så skulle vi förmodligen kunna slippa all denna övervakning, som i grund och botten mer och mer närmar sig den vision som George Orwell presenterade i sin bok ”1984”.

Och så till alla som sitter och skriver nedlåtande kommentarer och hotar andra över internet, lägg ner och skaffa er en annan hobby.

Ett norskt Lidice

Televåg brinner

Det är tidigt på morgonen den 26 april 1942, när en båt full av tyska soldater och bland annat de båda Gestapoagenterna Kriminalrat Gerhard Bern (Gestapochef i Bergen) och Kriminalsekretär Henry Bertrams, lägger till vid en tysk minsvepare i Televågs hamn. Efter att Kriminalrat Gerhard Bern förmodligen mött de tyska officerarna ombord på minsveparen, lämnar de tyska soldaterna båten och beger sig mot paret Lauritz och Martha Telles hus. Envisa rykten hade nämligen gjort gällande att det lilla norska samhället sydväst om Bergen, och då i synnerhet paret Telles hus, utgjorde navet i Hjemmefrontens kontakter med exilregeringen i Norge. Nu hade dessutom Kriminalrat Gerhard Bern nåtts av nyheten att det eventuellt kunde finnas brittiska agenter i byn, och att detta måste utredas omgående.
  Att paret Telle var djupt involverad i Hjemmefronten, var förmodligen regionens sämst bevarade hemlighet. Vid sidan av att fyra av parets sju söner tagit sig till Storbritannien, så tog de emot samt kodade radiomeddelanden från London, bistod personer som ville ta sig över till de brittiska öarna och dessutom gömt en vapensändning. Paret hade genom att de ansvarade för regionens telefonväxel, kunde man snabbt varnas om antingen Gestapo eller den norska statspolisen närmade sig området. Nu befann sig två norska motståndsmän, Emil Gustav Hvaal och Arne Værum, på familjens vind, och ryktena om dessa i Skottland utbildade männen, hade nu nått den nazistiske länsmannen Per Lie i det närbelägna Fjell.
  Efter att Lie, vars fru ägde en lanthandel och där han förmodligen hört någon nämna att de båda norska motståndsmännen bodde hos Telle, tagit kontakt med de tyska myndigheterna, inleddes snabbt en utredning. Problemet var bara att den tyska närvaron i regionen inte var speciellt stor, och att man därför var tvungen att hålla en förhållandevis låg profil för att inte väcka uppmärksamhet. Huvudansvaret för spaningen gick därför till en tysk minsvepare som låg förlagd i regionen, och efter några dagars spaningsarbete ansåg man sig ha tillräckligt med information för att bekräfta att paret hade brittiska agenter boende hos sig. Det gällde nu att slå till, och för att återigen inte väcka någon större uppmärksamhet till sig, transporterades insatsstyrkan via båt från Bergen till Televåg.

    När den tyska styrkan nådde fram till familjens hus, så överraskades paret och de båda norska SOE-agenterna. En intensiv eldstrid inleddes nu mellan de båda norrmännen och tyskarna, under vilken Værum dödades och Hvaal sårades, samtidigt som de båda Gestapoagenterna Kriminalrat Bern och Kriminalsekretär Bertrams dödades. Utrustade med listor över personer som tagit sig till Storbritannien, sammanställd av paret Lie, söks sedan samhället igenom att Gestapoagenter som också arresterar ett flertal personer.

Detta är dock bara början för bybornas mardröm, några dagar senare anländer ett tåg till samhället med flera högt uppsatta personer ur den tyska ockupationsmakten, däribland Rikskommissarie Josef Terboven och tyska fotografer. Under överseende av dessa skövlas regionen helt av manskap från bland annat Küstensicherungsverband Westküste, som spränger husen, sänker fiskebåtarna och antingen dödar eller konfiskerar bybornas boskapsdjur. Som straff för händelserna i paret Telles hus, deporteras 76 manliga bybor till koncentrationslägret Sachsenhausen i Tyskland, medan de resterande 270 byborna interneras i ett norskt läger. I Bergen hölls en storstilad begravning för de båda Gestapoagenterna, som föregicks av att arton norrmän som gripits för att försökt tagit sig till Storbritannien, och inte hade något som helst med händelserna i Televåg, avrättats som straff för vad som hände i den norska fiskebyn.

     Av de 76 norrmän som deporterades till Tyskland, avled 31 stycken och de bybor som internerades i Norge, släpptes först 1944. Familjen Telle drabbades också hårt, efter räden greps Marthe, och trots att hon utsattes för kraftig tortyr under förhöret vägrade hon lämna några som helst upplysningar till de tyska förhörsledarna. Lauritz spenderade resten av kriget i det ökända koncentrationslägret Grini, medan parets ena son Lars avrättades den 19 oktober 1942 tillsammans med Hvaal och åtta andra norska motståndsmän i Trandumskogen i närheten av Gardemoen.

Fotnot: Lidice var ett samhälle i Tjeckoslovakien som jämnades med marken av tyskarna i juni 1942 som straff för mordet på riksprotektorn Reinhard Heydrich.

Källor:
Lennart Oldenburg: Under stöveln, Norge 1940-1945; Atlantis 2008
Televåg (Wikipedia)
Küstensicherungsverband Westküste

Bombningen av Monte Cassino

Monte Cassino efter de amerikanska bombflyget gjort sitt.

Idag skedde kanske en av de mer kontroversiella händelserna begångna av de Allierade under deras kampanj i Italien, nämligen bombningen av det medeltida klostret Monte Cassino. Efter att de Allierades under vintern 1943/44 totalt kört fast i den tyska försvarsställningarna längs den så kallade Gustavlinjen, och försöken att kringgå dessa genom att landsätta trupper i Anzio/Nettuno misslyckats, hade pressen på de Allierades befälhavare general sir Harold Alexander ökat om att överhuvudtaget uppvisa några som helst framgångar. Kriget i Italien hade nämligen tämligen snabbt förvandlats till en utdragen och kostsam kampanj, utan några större framgångar. De tyska styrkorna under Generalfeldmarschall Albert Kesselring, hade nämligen visat sig vara mästare i att utnyttja den italienska terrängen, och successivt dragit sig tillbaka till mer genomarbetade försvarslinjer. Den första av dessa de Allierade nu nådde fram till var den så kallade Gustavlinjen, som sträckte sig från Apenninernas centralmassiv via Liridalen till det Tyrrenska havets kust och försvarade slätterna framför den italienska huvudstaden.

     Under slutet av 1943 och början av 1944 hade Allierade efter en utdragen framryckning nått fram till Rapidofloden i Liridalen, och där inlett de första försöken att bryta igenom Gustavlinjen. Några förhoppningar om att striderna i Liridalen skulle vara snabbt avklarade, grusades snabbt och istället utvecklades det hela till en både i material och manskap mycket kostsamt försök. Som om inte de tyska försvarslinjerna var nog, tvingades de Allierade styrkorna dessutom bekämpa såväl vädrets makter som terrängen. De översvämmade floderna och leriga vägnätet omöjliggjorde i praktiken all form av mekaniserad krigföring, och försvårade underhållet av trupperna.

När det stod klart att försöken att bryta sig igenom fronten misslyckats, kläcktes en ny plan av de Allierade. Genom att landsätta trupper i Anzio/Nettuno, skulle man kringgå de tyska linjerna och kunna rycka fram mot Rom i en terräng som var mer lämpad för anfallaren än försvaren. Trots vissa betänkligheter rörande själva operationen, hade dock situationen i Liridalen längs Rapidofloden blivit så pass allvarlig att något radikalt måste göras. Själva landstigningen i Anzio gick förhållandevis smärtfritt, och faktum är att det i detta skede faktiskt fanns en realistisk chans att skära av de tyska trupperna i Gustavlinjen. Men de Allierade befälhavarna i Anzio tvekade, oroade över icke-existerande tyska trupper i regionen, underlät man sig (inte för första och sista gången i kampanjen i Italien) att agera. Landstigningen i Anzio hade nämligen tagit tyskarna fullständigt på sängen, och i praktiken låg hela regionen öppen för de Allierade. När väl de Allierade befälhavarna i Anzio till slut valde att agera, var det dock för sent.

     Den fördröjning som skett hade nämligen gett Generalfeldmarschall Albert Kesselring allt han behövde, och under näst intill panikartade former, skickades trupper till området runt Anzio. Efter att man framgångsrikt hejdat den Allierade framryckningen, gick man till motangrepp och hade det inte varit för de Allierade flottstyrkorna och det understöd de kunde ge marktrupperna, hade förmodligen det här slutat i en större katastrof än vad det nu blev. Utan möjlighet att avancera, men tillräckligt väl förskansade för att tyskarna inte skulle kunna kasta ut dem, blev nu de Allierade trupperna belägrade av tyskarna. Runt det utsatta brohuvudet drogs nu en rad tyska och italienska trupper samman, vilka även förstärktes delar av de belägringsartilleri tyskarna förfogade över och som i praktiken legat i malpåse sedan planerna på att storma Leningrad lagts på is.

Fiaskot i Anzio och det utdragna utnötningskrig som nu pågick i Liridalen, gjorde dock att pressen på de Allierade befälhavarna att uppvisa några som helst framgångar nu ökade markant. Det handlade nu inte enbart om att nå Rom, utan även att undsätta de hårt pressade Allierade trupperna i Anzio. För General Alexander, hade nu operationen blivit en bokstavlig militär mardröm, som dessutom förstärktes av att intresset för Italien nu började falna. Dels berodde på detta på bristen på framgångar, men också var orsakade av uppladdningen inför sommarens invasion av Frankrike. Det var alltså viktigt för de Allierade trupperna i Italien att uppvisa någon som helst framgång, innan kampanjen i Frankrike tog över intresset.

     Samtidigt som försöket i Anzio misslyckades, fortsatte de Allierade trupperna den hopplösa offensiven i Liridalen, som föga förvånande återigen körde fast. Något måste göras, och det omgående om inte hela kampanjen i Italien skulle köra fast. Det var alltså dags för något radikalt att ske, och det gjorde att deras blickar fastnade på klostret Monte Cassino.

Detta medeltida kloster med anor från 500-talet, dominerade bokstavligen den omkringliggande Liridalen. Detta innebar onekligen att det hade visst strategiskt värde, men de tyska styrkorna hade tidigt deklarerat att de inte tänkte använda klostret för militära ändamål och att man tänkte respektera detta kulturhistoriska minnesmärke. De Allierade var dock inte övertygad, utan misstänkte att tyskarna förmodligen använde klostret för sina artilleriobservatörer och beslöt sig därför för att inbegripa klostret i de Allierades mest kontroversiella beslut man förmodligen tog under kampanjen i Italien.
     Tanken var nämligen att återuppta framryckningen i Liridalen, och att denna skulle föregås av dels massiv artilleribeskjutning, men också av att Allierat bombflyg lade ut en bombmatta över hela dalen. Detta innebar onekligen att klostret hamnade i skottgluggen, men eftersom man ansåg att tyskarna redan brutit sina löften om att låta klostret vara, sågs inte detta som något större problem.

Oroade över att klostret mycket väl kunde hamna i skottlinjen, antingen av tyskarna själva eller – i ännu högre grad – de Allierade, hade dock manskap ur Hermann Göringdivisionen övertalat munkarna att förflytta delar av klostrets unika samlingar till Rom.

Den 15 februari 1944 lyfte så över 200 amerikanska bombflygplan från sina baser, och satte av i riktning mot Liridalen. När man slutligen anlände, släpptes över 435 ton spräng- och brandbomber över dalen och klostret, som lade i ruiner. Efter detta påbörjades artilleribeskjutningen, och snart hade såväl klostret som dalen försvunnit i röken av explosionerna. När väl röken skingrades, hade landskapet förvandlats till något som mer förde tankarna till slagfälten i Frankrike under det första världskriget eller ett månlandskap. Framryckningen satte igång, men hejdades återigen tämligen omgående.

     Inte nog med att de tyska soldater som överlevt, snabbt hämtade sig och satte sig till motvärn, det massiva bombardemanget, hade gjort en redan innan svårforcerad terräng, nästan omöjlig att rycka fram i. De Allierades stridsvagnar körde gång efter annan fast, eller tvingades ta omvägar då det inte gick att ta sig fram. Vad värre var, dagen efter bombningen ansåg Generalfeldmarschall Albert Kesselring att det avtal som gjorts om Monte Cassino inte längre gällde, och skickade därför in tyska trupper i ruinerna.
    I det som var kvar av det medeltida klostret, förskansade sig nu manskap ur elitdivisionen 1. Fallschirmjäger-Division, och en bitter strid som skulle kosta de Allierade stora förluster, inleddes nu. Först i maj 1944 kunde de Allieraade trupperna bryta igenom Gustavlinjen, efter att franska kolonialtrupper från Nordafrika, lyckats kringgå de tyska ställningarna genom att bestiga vad som ansågs vara oframkomliga delar av Apenninerna. Med detta beslöt Kesselring att det räckte, och drog tillbaka trupperna till nya linjer norr om Rom. Stridslarmet i Liridalen och i Monte Cassino tystnade, och kvar lämnades ett bokstavligt förött område.

För de trupper som nu kämpade sig norrut, var Gustavlinjen bara en av många tyska försvarslinjer de skulle behöva slå sig igenom under det år som kvarstod av kriget. För den Allierade ledningen blev dock striderna runt Monte Cassino lite av en vågbrytare, och insikten om att det nog aldrig skulle komma ett större genombrott i Italien, gjorde att allt större fokus lades på den kommande kampanjen i Frankrike. Även om striderna i Italien innebar att Tyskland tvingades splittra sina allt mer magra resurser på flera olika fronten, ansågs kampanjen delvis av de Allierade som ett misslyckande. Detta förklarar kanske också varför kampanjen, i stora drag hamnat i skymundan i efterkrigstidens beskrivning av det Andra världskriget.

    Men om striderna runt Monte Cassino sågs av de Allierade som en motgång, trots att man till slut bröt sig igenom, så såg tyskarna det som en moralisk seger. Inte nog med att de Allierade gång efter annan begick kostsamma misstag, genom att bomba klostret gav man tyskarna en strategisk fördel i striderna. General Harald Alexander förklarade efteråt i ett brev till Winston Churchill, att ”inga andra förband i världen utom tyska fallskärmsjägare kunde motstå ett sådant eldprov och sedan kämpa så vildsint”.¹

Monte Cassino efter slaget

Källor:

Ken Ford: Cassino 1944, breaking the Gustav Line; Osprey Publishing 2004

Marco Smedberg: Från Sicilien till Rom, kriget i Italien 1943-44; Nordstedts 2006

Steven J. Zaloga: Anzio 1944, the beleaugered beachhead; Osprey Publishing 2005

1M. Smeberg: Från Sicilien till Rom; sid 296.