Historien går inte att betrakta med skygglappar

Under helgen har ett mindre ordkrig brutit ut mellan Jan Guillou och Jackie Jakubowski rörande den senares uttalanden i tv-programet Babel, där Jakubowski anklagar Guillou för att försöka sig på historierevisiosm genom att förminska tyska övergrepp som begicks i de tyska kolonierna i Afrika. Jakubowski pekar speciellt på det så kallade hereroupproret i nuvarande Namibia mellan åren 1904-1907, då tyskarna i praktiken utrotade hereroerna i koncentrationsläger. Enligt Jakubowski är denna händelse en slags föregångare till den förintelse som senare genomfördes av nazisterna under andra världskriget, men som då riktades in mot judar, polacker, ryssar och andra nazisterna fann misshagliga.
Denna tes har i många avseenden blivit allt mer framträdande i olika former, men personligen finner jag den något tveksam, och i vissa fall kanske inte helt sanningsenlig. Den utgår nämligen från en felaktig premiss i att den tyska handlingen i tyska Västafrika (som Namibia kallades då) på något sätt var unik, snarare tvärt om måste man se händelserna i tyska Västafrika i sin historiska kontext, vilket också gör att den senare förintelsen blir mer försåtlig. Guillou svarar på kritiken mot Jakubowski att övriga kolonialmakter inte var sämre, i vissa fall kanske till och med värre. Och här måste jag dock ändå säga att Guillou har en, eller kanske till och med flera poänger, som är svåra att inte använda sig av. I belgiska Kongo, eller fristaten Kongo som hette fram till 1900-talets början, hade den belgiske kungen Leopold II (vilket också beskrivits på bloggen), i praktiken förvandlat kolonin till ett skräckvälde. Hundratusentals kongoleser hade i jakten på elfenben, gummi och mineraler blivit stympade som straff för att de inte kommit upp i de kvoter kolonins administration (och i slutändan Leopold II) satt upp.
Hur många som dog under Fristatens existens är omöjligt att veta, men siffror på uppemot 20 miljoner har nämnts, de flesta siffror brukar dock hamna runt 5 till 10 miljoner. Sant är visserligen att kongoleserna inte sattes i några läger där de förväntades dö, men behandlingen och den uppenbara bristen på respekten för kongoleserna gör att händelserna i Kongo ändå får den tyska behandlingen av hererorna att framstå som en mild bris av omänsklighet.
Men det var inte bara belgarna som uppvisade en fullständig vedervärdig människosyn, i de franska kolonierna var respekten för afrikanerna minst lika begränsad. I Nordafrika var fransmännen involverad i en utdragen konflikt med de lokala nomaderna, en konflikt som sedan skulle ta fart på allvar under 1950-talet när bl.a. Algeriet ville göra sig självständigt. En konflikt där fransmännen begick våldsamma övergrepp mot alla som överhuvudtaget misstänktes ha samröre med de algeriska motståndsmännen.

Men de kanske värsta förövarna, och i många avseenden förebilden för de senare tyska övergreppen i tyska Västafrika och senare under andra världskriget, får nog ändå sägas vara britterna. Det brittiska imperiet hade i praktiken byggts på att britter, ofta med den brittiska regeringens tysta bifall, hetsat fram våldsamma konflikter. Så hade skett i Kina under det så kallade Opiumkriget, där britterna tvingat Kina att öppna upp för handel med omvärlden, givetvis på de europeiska ländernas villkor och dessutom tillåta opiumhandeln i landet, något kineserna – väl medvetna om drogens effekt – försökt stoppa. I södra Afrika, där britterna under 1800-talets andra hälft nu försökte knyta samman Egypten med landets övriga kolonier på kontinenten. Hetsades ett krig fram mot zulustammen, en visserligen våldsam men för det brittiska imperiet knappast allvarlig konkurrent. Kriget blev visserligen ett mindre bakslag, zulustammen slog tillbaka och utplånade en brittisk kolon och tvingade den brittiska armén på defensiven. Men efter att britterna fått förstärkning, samtidigt som zulustammen hade svårt att riktigt följa upp sina tidiga framgångar, kunde britterna besegra zulustammen. Konflikten mellan britter och zulu blossade dock upp med jämna mellanrum, något som ofta renderade i våldsamma övergrepp mot eventuella upprorsmakare.
Men det som kanske skulle få störst inflytande på framtida tysk politik var det så kallade boererkriget, vilket även det hetsades fram av britterna, vilka dels oroade över boernas flörtande med tyskarna, men också på grund av de mineraltillgångar som hittats i boernas områden. Även här misslyckades britterna att vinna en snabb seger, i likhet med zulustammarna hade dock boerna svårt att riktigt följa upp sina tidiga framgångar. När väl britterna hämtat sig och förstärkt sina trupper, hade de visserligen modiga men fåtaliga boerna inte mycket att sätta emot. I ett försök att stoppa britterna började nu boerna ett utdraget, och i slutändan för dem destruktivt gerillakrig. Britternas svar blev att alla civila boerer tvingades in i så kallade flyktingläger, eller koncentrationsläger, där britterna kunde hålla större kontroll över boerna. Förhållandena i lägren var milt sagt bedrövliga, och tiotusentals boer – främst barn och gamla – avled i lägren, vilka även anlades för de afrikaner som deltog på boernas sida. För att ytterligare begränsa boernas möjlighet att sätta sig upp mot britterna använde sig de av en brända jordens taktik, samhällen och farmer som misstänktes ha något som helst samröre med boernas gerillatrupper brändes, förstördes och tusentals brunnar förgiftades.
Indien drabbades under flera gånger, sista gången 1943, av förödande svältkatastrofer, vilkas orsak idag visserligen är omdebatterade, men där de allra flesta anser att britternas förda politik inte förbättrade läget.
I nuvarande Irak och Jordanien, som britterna fick som protektorat efter första världskriget satte RAF – delvis under ledning av sir Arthur ”Bomber” Harris – in gas mot upproriska stammar, och delar av den taktik Harris sedan förfinade under det andra världskriget utvecklades under denna tid.
I Australien utsattes kanske ursprungsbefolkningen för de värsta övergreppen, övergrepp som sedan fortsatte långt in på nutid. På samma sätt som indianerna förpassades aboriginerna till avlägsna, och ofta ofruktbara reservat, samtidigt som de områden som ansågs dugliga för jordbruk eller gruvbrytning helt enkelt konfiskerades av den australiska staten.
Men det var inte bara britterna som satt i system att använda sig av läger att härbärgera ursprungsbefolkningen, i USA hade den amerikanska regeringen förpassat indianerna till så kallade reservat. I dessa, vilka ofta utgjordes av fullständigt infertila landområden där indianerna saknade några som helst möjligheter att försörja sig själva, och i praktiken blev hänvisade till att leva på statens magra bidrag. Medan några försökte göra motstånd, vilket allt som ofta slutade illa för indianerna, förblev de flesta passiva och försvann ner i alkohol- och drogmissbruk. Än idag är indianreservaten kraftigt överrepresenterade när det gäller självmord, olika former av missbruk och låg utbildningsnivå.

Listan på kolonialmakternas övergrepp är förstås längre, men jag tycker det ändå räcker så här för att se att det tyska agerandet i Tyska Sydvästafrika inte var något unikt. Snarare skedde det i en historisk kontext, där övriga Europas stater under någon gång – eller i vissa fall även skulle fortsätta efter de tyska kolonierna upphört att existera – agerat på ett likvärdigt sätt. Britterna i synnerhet satte onekligen ribban, och visade även med händelserna i samband med kriget mot boerna, att behandlingen även kunde appliceras på kristna vita (även om de afrikaner som samarbetade med boerna utsattes för än värre övergrepp behöver vi kanske inte kommenterar).
Än mer stark blir koppling när man betänker att delar av den tyska jakt på kolonier, delvis var modellerat efter brittisk modell. Intressant nog förstärks denna koppling än mer när man granska hur tyskarna styrde, och tänkte styra, sina ockuperade områden i Polen och Sovjetunionen. Hitler nämner flera gånger hur imponerad han är av britternas imperium, och hur dessa kunde styra detta med endast ett fåtal soldater och administratörer. Även om den tyska kolonialismen av Östeuropa i propagandan framställdes som en slags modern version av den medeltida ”Drang nach Osten”, så fanns där starka undertoner av brittisk kolonialmentalitet. Även om jag inte ifrågasätter att tyskarna under 1940-talet mycket väl kan ha dragit nytta av de erfarenheter man lärt sig i Tyska Västafrika, så finner jag dock inflytandet från det allmänna europeiska kolonialväldet i allmänhet och det brittiska i synnerhet, vara av större vikt än de trots allt begränsade erfarenhet tyskarna hade av det.
I likhet med många andra nazister hade Hitler en mycket ambivalent inställning till Storbritannien, för på samma sätt som landet under andra hälften av 1930-talet successivt växte fram som det enda egentliga hotet mot tysk expansion österut, så fanns där en stark beundran för den brittiska mentaliteten och agerandet i kolonierna.
Som ytterligare bevis för sin tes hänvisar Jakubowski till den tyske professorn Eugen Fischer, vilken bland annat varit verksam i Tyska Västafrika och som propagerat mot förhållanden mellan afrikaner och européer. Det är visserligen sant att han lyckades förbjuda äktenskap mellan färgade och tyskar, men med tanke på att antalet tyska kolonister var förhållandevis fåtaliga och utgjordes primärt av soldater och administratörer, kan man anta att antalet kvinnor var förhållandevis få. Speciellt när man betänker det faktum att lagen instiftades två år före krigsutbrottet, och att antalet kvinnor i de tyska kolonierna knappast kan blivit nämnvärt fler under själva kriget. Så med andra ord är det rimligt att anta att lagen, på samma sätt som de senare påbud om att förhållanden mellan tyska soldater och sovjetiska civila var absolut förbjudet, i praktiken hade liten – eller mycket begränsad effekt.
Men enligt Jakubowski var Fischers bidrag större än så, under sin tid i Tyska Västafrika steriliserade han mulatter, och utförde medicinska försök på hereror i fångenskap. Erfarenheter han sedan använde sig av under sin tid som lärare – och senare rektor – för några av Tysklands viktigaste medicinska fakulteter. Problemet är bara att Jakubowiski återigen satt på sig skygglapparna och väljer att granska historien utan att se helheten, för Fischer – hur obehaglig han nu än må vara – existerar inte ett vakuum. Fischer teorier och åsikter var i många avseenden helt i linje med vad många läkare runt om i världen ansåg. Hans uppenbara brist på empati för sina ”patienter” i Tyska Västafrika delade han onekligen med bl.a. J. Marion Sims (vilken ses som gynekologins fader), som på mitten av 1800-talet genomförde plågsamma medicinska försök på svarta slavar i USA. Fischer var bara en av många läkare som onekligen ansåg att ändamålet helgade medlen, för en djupdykning inom medicinska experiment från och med mitten av 1800-talet och framåt är en veritabel orgie av övergrepp begångna på fysiskt och mentalt handikappade, slavar, romer och andra som den dåtida (och ibland nutida) forskarvärlden anser vara förbrukningsbara.
Inte ens Fischers eugenisk åsikter är i många avseenden speciellt unika för tiden, och även här kan man bara konstatera att mycket av hans inspiration troligen härrörde från brittiska forskare. Det är också möjligt att en annan inspirationskälla är det idag ökända rasbiologiska institutet som var verksamt i Sverige under mellankrigstiden, och vars verk och ledning var välkända i eugeniska kretsar.
Fischer och hans tyska kollegor agerade inte heller i detta fallet i något vakuum, det fanns gott om läkare och forskare runt om i världen som utan några större moraliska betänkligheter använde sig av mänskliga försöksdjur. Skillnaden låg bara i att Fischer och hans kollegor var verksamma i ett land där någon form av opposition mot en liknande aktivitet, inte framfördes öppet och att de således var fria att genomföra sina teorier i praktiken. I till exempel USA tvingades forskare med lika löst formulerade teorier som Fischer utföra sina experiment i hemlighet, ofta på fångar eller andra socialt svaga grupper. Men till skillnad från Fischer, som efter 1945 tvingades göra avbön och avbryta sina experiment, kunde de amerikanska forskarna fortsätta sina. Under hela efterkrigstiden har amerikanska forskare, ofta med bistånd av militären eller andra statliga institutioner, genomfört mänskliga experiment. Dessa experiment har inte nödvändigtvis varit begränsade till USA, utan många har även genomförts i utlandet, främst då i Latinamerika, där CIA och den amerikanska militären genom sitt stöd till diverse diktatorer öppnat upp möjligheter för dessa forskare att bedriva sin verksamhet i en miljö som struntar i mänskliga rättigheter.
På samma sätt som Jakubowski anklagar Guillou för historieförfalskning, så anser jag att han gör sig skyldig till historieförenkling. För Jakubowski ser på historien med skygglapparna på, och ser endast det han vill se. På detta sätt blir också historien lättare att förstå, och bakgrunderna till historiska händelser enkla att tolka och förklara. Problemet är dock att detta är en allt för enkel, och i grund och botten alldeles för instängd bild av historien. För att på allvar förstå ett skeende måste man se helheten, och i detta fall blir Jakubowski så förblindad av sin vilja att detronisera Guillou att han helt enkelt förfaller in i ett tunnelseende. Som jag påpekat flera gånger går det inte att se det tyska agerandet i Tyska Västafrika som en enskild händelse, det måste sättas i sin kontext, i detta fallet en effekt av ett djupt rasistiskt och kolonialt tänkande som tyskarna på intet sätt är ensamma om att . Tyskarna är inte ensamma om att slå upp läger för afrikaner, de är inte ensamma om att formulera eugenisk tankegångar och nazisternas framtidsvision av hur de delar av Sovjetunionen man tänkte ockupera är inte heller någon unik tysk tanke. Istället smälter här samman en mängd inspiration och praktiska erfarenheter från hur de europeiska länderna skapade sina kolonialvälden, skillnaden är bara att nazisterna ansåg att denna vision skulle genomföras i Östeuropa, inte i något avlägset och på någon för tyskarna avlägsen kontinent.

Källor:
Jackie Jakubowski: Jan Guillous ord finns kvar för alla på SVT Play
Jackie Jakubowski: Jan Guillous roman saknar täckning
Jan Guillou: Jakubowski är för ivrig att kalla mig historierevisionist