Tredje Rikets playboy

Till ljuset av några flackande stearinljus och ljudet av det ännu avlägsna kanonmullret, packar ett ungt par några väskor, tiden är knapp och den unge mannen blänker av svett när han desperat försöker stänga en av väskorna. Den uppenbart Ett våldsamt oväsen utanför dörren får paret att sluta och mannen hinner knappt börja planlägga en flykt innan dörren sparkas upp av några män, vilka riktar sina pistoler mot mannen och kvinnan och säger ”Hermann Fegelein, ni är arresterad!” Den berusade man förs ner för några trappor och in i en bil, som nu styr riktningen mot riksdagshuset. I baksätet försöker nu mannen, som troligen inser att slutet är nära, komma på någon som helst fungerande undanflykt eller att han mirakulöst ska räddas i sista sekunden. Men innan vi berättar slutet i berättelsen om Tredje Rikets playboy, kanske det är på sin plats att beskriva vem denne man, som sitt smeknamn till trots, varit djupt delaktig i att avrätta civila i såväl Polen, Sovjetunionen som Jugoslavien var.

Fegelein föddes den 30 oktober 1906 i det bayerska samhället Ansbach, där hans far – som varit Oberleutnant i den kejserliga armén – drev en ridskola. Likt många andra i hans generation blev effekterna av kriget traumatiska, hans far tvingades efter lägga ner sin ridskola och den unge Fegelein fick arbeta som stallpojke. Som sådan arbetade han för Christian Weber, en tidig medlem av det nationalsocialistiska arbetarpartiet och nära bekant till Adolf Hitler. Huruvida Weber på något sätt påverkade den unge Fegelein är svårt att säga, som många andra med hans bakgrund hade han troligen redan matats med såväl motvilja till republiken, judar och kommunister.
Efter att ha studerat två terminer på Münchens universitet i mitten av 1920-talet, ansökte och antogs han som kadett i den Bayerska statspolisens Reiterregiment 17. Medan det är okänt vilken påverkan Weber haft på den unge Fegelein, är det nog mer troligt att det var under tiden i München han kom i kontakt med det nazistpartiet. 1930 blev han medlem i både partiet och SA, men redan 1931 hade han överförts till SS, där hans kunskaper snart skulle komma väl till pass.
När Heinrich Himmler i mitten av 1920-talet tog över kontrollen av SS var organisationen i praktiken i upplösningstillstånd, och bestod endast av ett hundratal man. Under ledning av Himmler, vars pojkdrömmar om att få bli militärbefälhavare nu kunde realiseras, påbörjades en kraftig omorganisation av SS. Under slutet av 1920- och början av 1930-talet rensades flera av de gamla kämparna ut – antingen fick de avsked eller placerades i reservförband – och ersattes av yngre förmågor. En ny generation av SS män, utan kopplingar till den skyttegravs- och frikårsromantik som omgärdade såväl SA som SS, tog nu över, och vilka kanske hade mer gemensamt med sin befälhavare Himmler, som själv aldrig deltagit i varken första världskriget eller tjänstgjort i någon frikår. 1
I sitt arbete med att omorganisera SS, skapade Himmler en rad nya underorganisationer, bland annat en ryttarsektion. Tanken med ryttaravdelningen var troligen dels att få SS att framstå som mer attraktivt för överklassen, men också att för att premiera Himmlers vision av SS som en slags medeltida riddarorden. Nu var dock inte SS-ryttaravdelning den enda ryttarsektionen inom rörelsen, både partiet och SA hade sina egna sektioner och det hela utmynnade snart till en intern kamp om vem som skulle bli rörelsens officiella sektion. Trots att sektionen hade svårt att få ekonomin att gå ihop, det var dyrt att såväl köpa som underhålla hästar, stod Himmler på sig. Lyftet för ryttarsektionen kom sommaren 1934, då Hitler rensade ut delar av SA:s ledning och organisationens tidigare inflytande och makt krossades. Istället var det uppenbart, speciellt för de som sökt sig till SA av opportunistiska orsaker att det nog var bättre att satsa på SS:s ryttarsektion. Ansökningarna om medlemskap ökade under hela 1930-talet, men expansionen var inte enkom av glädje för Himmler och SS. Få medlemmar hade några egentliga kunskaper om hästskötsel, och nu dög det inte längre att använda lokala bondpojkars hästar, speciellt som Himmler nu ville ta upp kampen mot mer välkända ridskolor.
Under samma period hade Fegelein, troligen som en effekt av hans kunskaper i ämnet. Förflyttats till en ryttarsektion, och 1937 utfärdade Himmler en order om att skapa en ridskola i München med Fegelein som ansvarig. Även om det förstås fanns en viss logik i Himmlers utnämning av Fegelein, han var ung och såg bra ut, fanns det belackare inom SS som också pekade på hans utsvävande livsföring och otaliga kvinnoaffärer. Han hade dessutom inflytelserika vänner, bland annat sin gamle arbetsgivare Weber, som själv hade ett stort intresse av hästar och säkerligen mer än gärna lade in ett gott ord för Fegelin.
Men sitt utseende och livsföring till trots, så var Fegelein övertygad nazist och deltog tidigt i nazistiska aktioner riktade mot bland annat judar. I samband med kristallnatten deltog han tillsammans med Weber i en nattlig räd mot flera judiska hus i Münchens mer fashionabla delar. För de flesta var han dock ändå SS ryttarsektions ansikte utåt, i sin roll som lärare för SS huvudridskola fick han frottera sig med några av Tysklands mest inflytelserika familjer, vilka i praktiken var den enda som hade råd att betala avgifterna, och deltog i flera ridtävlingar. Men Himmler hade förstås inte bara tänkt ha sina ridskolor för att attrahera de rika och inflytelserika tyska familjerna, det hade också en mer militär inriktning. För i en tid när hästarna faktiskt fortfarande var en vital del av de flesta europeiska länders militärer, speciellt som dragdjur men även för att transportera soldater, fanns det en baktanke med Himmlers ryttarsektion. De flesta var nämligen inte lika fashionabla som den i München, där man vid sidan av ridskolan också bedrev ett stuteri. Istället utgjordes de flesta ridskolor av lokalt inhandlade, eller inhyrda, hästar där SS män från städerna kunde lära sig rida och genomföra militära övningar. Inför uppladdningen för invasionen av Polen omorganiserades nu många av dessa till SS-Totenkopf-Reiterstandarten, och förbereddes för att användas i strid. Tanken var dock inte att låta dessa förband, vilka till stora delar utgjordes av äldre män, sättas in i frontjänstgöring, utan att de istället skulle användas för att rensa upp bakom de tyska linjerna. De var också tänkta att bistå de insatsförband som nu sattes upp inför invasionen, och vilka primärt skulle rikta in sig på den polska intelligentian eller andra potentiella ledare för en polsk revolt mot tyskarna. Som Himmlers främste expert på hästar blev förstås Fegelein inkallad och deltog i förbandens aktiviteter under hösten och vintern 1939/40, när man vid sidan av att avrätta polacker och polska judar, också fördrev hundratusentals polacker från Warthegau (den del av västra Polen som Tyskland annekterat) för att göra plats för de etniska tyskar som fördrivits från Baltikum i samband med att dessa annekterats av Sovjetunionen.

Trots att den tyska armén egentligen tänkt göra sig av med sina kavalleriförband, Wehrmachts 1. Kavallerie-Division omorganiserades efter invasionen av Frankrike till en pansardivision. Fann Himmler att SS fortfarande, speciellt med tanke på organisationens ansvar för att pacificera områdena bakom de tyska linjerna, hade ett behov av att behålla sina kavalleriförband. Invasionen av Sovjetunionen skulle på ett obehagligt sätt ge honom rätt, tillsammans med 1. SS-Infanterie-Brigade (mot.) sattes man inledningsvis in på att jaga rätt på sovjetiska trupper som gömt sig i de vitryska skogarna och hängav sig åt att angripa isolerade tyska installationer. Vid sidan av detta användes också förbandet, som i augusti uppgraderats till brigadstorlek, att avrätta civila. Som befälhavare för denna brigad utsågs nu Fegelein, men som trots detta fortsatte leva sitt utsvävande liv han vant sig med i München. När inte förbandet var i tjänst reste han antingen tillbaka till Tyskland för att tävla, eller om detta nu inte var möjligt höll tävlingarna i Sovjetunionen.
Trots detta verkar Himmlers förtroende för Fegelein fortsatt varit gott, och Himmler fortsatte att skänka honom gåvor i form av hästar och annat. Samtidigt som Fegelein spenderade sin tid med att förlusta sig på Himmlers gåvor i Tyskland, höll situationen på östfronten att bli kritisk.
Trots de enorma framgångarna Wehrmacht haft under sommaren och hösten 1941, hade man aldrig riktigt kunnat knutit ihop säcken. Längs de oändliga sovjetiska grusvägarna marscherade hundratusentals sovjetiska soldater västerut som krigsfångar, samtidigt som de tyska kolonnerna fortfarande mötte stenhårt motstånd. Situationen förbättrades inte av att den tyska armén under inga som helst omständigheter var anpassade för den typ av krigföring, sin propaganda till trots var den tyska armén inte på långa vägar fullt motoriserad och förlitade sig på hästdragna transporter. Den tyska armén var inte heller utrustad för denna typ av krigföring, de tyska stridsvagnarna och lastbilarna var anpassade för västeuropeiska förhållanden, med väl fungerande vägnät och möjlighet att underhålla utrustningen. Samtidigt som de tyska trupperna, delvis på grund av brist på material och underhåll tvingades göra halt, började den ryska hösten. Massiva skyfall förvandlade det obefintliga ryska vägnätet till en bottenlös lervälling, där motordragna fordon knappt kunde ta sig fram, än mindre hästdragna transporter. Situationen förbättrade inte heller av det faktum att tyskarna inte kunde använda det sovjetiska järnvägsnätet, då detta hade en bredare spårvidd än det tyska.
När väl vintern kom, och vägnätet torkade upp, kom nästa chock. Det blev kallt, riktigt kallt. Temperaturerna föll snabbt, något den tyska armén överhuvudtaget inte var anpassad för. Även om den tyska armén nu haft vinterkläder i tillräcklig mängd är det dock tveksamt om det spelat något större roll, det tyska underhållsnätet var som redan konstaterats under hård press och det är tveksamt om man haft kapacitet att transportera dessa till fronten. Hur som helst stretade de tyska trupperna på, i början av december nådde spaningselement ur Wehrmacht till Moskavs utkanter innan man tvingades ge upp försöken att inta Moskva. Nu kom nästa chock, tack vare Richard Sorge arbete i Japan, visste Stalin att Japan inte skulle angripa Sovjetunionen och kunde på så sätt förflytta delar av den asiatiska armén till mer behövande delar. I temperaturer som närmade sig minus 30 grader, stred nu tyska och sovjetiska trupper för livet om de få hus som fortfarande fanns kvar (i ett försök att försvåra för tyskarna hade Stalin beordrat de sovjetiska trupperna skulle använda sig av brända jordens taktik när de retirerade). För trots den sovjetiska propagandan plågades de sovjetiska trupperna precis lika illa som de tyska av kylan, även om de ibland var bättre utrustade. De redan uttänjda tyska trupperna tvingades nu till en kamp om liv och död, samtidigt som Hitler vägrade godkänna några som helst reträtter, utan större möjlighet att kunna använda sig av förstärkningar från Tyskland – som även de begränsades av transportnätets successiva sammanbrott – tvingades man förstärka frontförbanden med de säkerhetsförband som användes för att bekämpa partisaner och terrorisera civilbefolkningen. Även om deras stridsvärde ofta var ytterst begränsat, varken deras utrustning eller manskap kunde anses vara speciellt adekvat för fronttjänstgöring, var läget så akut att det inte fanns några andra alternativ.
SS-Kavallerie-Brigade var förstås inget undantag, och var de givetvis varken utbildade eller utrustade för den typen av krigföring. I januari 1942 sattes brigaden, som en av de sista förband att skickas till fronten och led svåra förluster. Efter bara två dagars strider runt Rzhev hade brigaden lidit 75%iga förluster och tvingades dras tillbaka, i mars samma år drogs brigaden tillbaka för att förstärkas och omvandlas till en division.
Samtidigt som resterna av brigaden återvände till det av Tyskland ockuperade Västeuropa, hade Fegelein sedan länge varit tillbaka i säkerheten och förberedde brigadens nästa uppgift. Under våren 1942 användes resterna som grund till att bilda SS-Kavallerie-Division, vars manskap till stora delar utgjordes av ungerska Volksdeutsche (etniska tyskar) och användes för att bekämpa Titos partisaner i Jugoslavien. Läget på östfronten gjorde dock att divisionen återvände, där Fegelein skadades och tvingades återvända till Tyskland. Efter att ha återhämtat sig tillräckligt, bland annat på sin villa han fått av Himmler, var det tänkt att han skulle återvända till sin division, men Himmler hade nu andra planer för honom. En utnämning som inledningsvis skulle få hans stjärna att stiga ännu högre på den nazistiska himlen, men som också skulle föra honom närmare hans fall...

I takt med att krigslyckan vänt för tyskarna, och att utsikterna till ett segerrikt slut på kriget blev allt mindre, ökade Hitlers raseri över de tyska militärernas misslyckanden. Många av de som tidigare utgjort den innersta kretsen hade med tiden, och motgångarna, fått en ökad motvilja att besöka Hitler, vilket gjorde honom isolerad och ännu mer irriterad. Himmler beklagade sig ofta för sin personlige massör Felix Kersten, om hur han i största möjliga mån försökte undvika att besöka Hitler. Samtidigt var Himmler väl medveten om att hans ställning i mångt och mycket berodde på Hitler och hans nära band med Führern, och därför lät nu Himmler utnämna Fegelein till sitt personliga sändebud till Hitler.
Istället för att återvända till fronten och sin kavalleridivision (över vilken han nominellt hade befälet), fick han resa till Hitlers högkvarter i Rastenburg i Östpressuen. Här blev den väldekorerade krigshjälten Fegelein snabbt en av Hitlers favoriter, och en del av den krets som nu omgav Hitler i praktiken dygnet runt. Det var dock inte bara Hitler som fann Fegelein av intresse, även hans älskarinna Eva Braun verkar haft en bra relation med honom, och snart började rykten gå om en hemlig kärleksaffär mellan de båda. Kanske i ett försök att hindra ytterligare ryktesspridning, gifte sig Fegelein med Evas syster Margarethe ”Gretl” Brau i juni 1944 i en privat ceremoni med Himmler som vittne och en två dagar lång fest på Hitlers tillflyktsort på Obersalzberg, där Hitler ska ha varit en av gästerna. Äktenskapet till trots fortsatte Fegelein sitt tidigare liv, och var en återkommande gäst på Berlins mer fashionabla inneställen. Återigen framfördes kritik mot Fegeleins agerande, men Himmler fortsatte att vifta bort alla anklagelser, och inte ens ryktet om hans affär med Eva verkar rubbat Himmlers förtroende för honom.

Samtidigt som Fegeleins stjärna steg mot nya höjder, förvärrades det militära läget för Tyskland, och samtidigt som han gifte sig drabbades den tyska krigsmakten av några av sina hitintills största motgångar. I början av juni landsteg amerikanska och brittiska styrkor i Normandie, i mitten av juni inledde Sovjetunionen sin stora sommaroffensiv som i praktiken krossade två tyska armékårer. I juli utsattes Hitler för ett attentat, vilket ledde till att Himmler och SS i praktiken tog över Wehrmachts roll. Fegeleins roll som Himmlers ögon och öron i Hitlers högkvarter blev nu ännu viktigare, speciellt som Himmler nu överhopades av arbete med att organisera det sista desperata försvaret av riket. Men i det konstanta skyttegravskrig om Hitlers ynnest som utspelades i hans närhet, blev nu Fegelein plötsligt själv en av huvudaktörerna. Som Himmlers röst i kretsen runt Hitler, blev han nu en viktig allierad och farlig fiende, en roll han kanske inte riktigt var beredd att spela. För trots sin position, fortsatte Fegelein sitt tämligen flärdfulla privatliv med vin, kvinnor och hästar, något som onekligen gjorde honom sårbar. En av Himmlers främsta antagonister var Martin Bormann, en slug och kalkylerande person som tagit över rollen som chef för partikansliet och således i praktiken beslöt vem och vilka som besökte Hitler. Han hade redan detroniserat Göring, och nu hade han satt blicken på Himmler. I likhet med Göring behövde inte Bormann göra nämnvärt mycket själv, han förväntade sig att Himmlers bristande militära erfarenhet skulle göra det åt honom. Samtidigt är det högst troligt att Bormann, som av många betecknades som partiets ”grå eminens”, var mycket väl införstådd i Fegeleins livsföring och även om de båda konspirerade tillsammans mot Himmler, var han beredd att offra honom för att tillitetgöra Himmler.
Under våren 1945 hade situationen blivit ännu värre, sovjetiska styrkor stod bara kilometer från Berlin, på västfronten hade fronten i praktiken kollapsat och i Italien hade de tyska trupperna börjat sondera terrängen för att allmän kapitulation. Trots detta, eller kanske som ett försök att blunda för det uppenbara, fortsatte Fegelein sitt beteende. Han frekventerade fortfarande de kvarvarande fester som hölls, och trots att Gretl var gravid hade han flera privata lägenheter runt om i Berlin. Samtidigt som Fegelein festade och söp bort ångesten, försökte Himmler finna en lösning på Tysklands problem. Övertygad om att han skulle kunna förhandla fram en separatfred med de västallierade, och på så sätt kunna koncentrera alla trupper till att besegra Sovjetunionen, hade han tagit kontakt med Folke Bernadotte (som organiserade de så kallade vita bussarna) för att genom honom förhandla med de västallierade. Bernadotte, som troligen var väl insatt i att varken amerikanarna eller britterna tänkte sluta någon separatfred med ett Tyskland som i praktiken var besegrat, gick ändå med på Himmlers begäran. Precis som Bernadotte hade misstänkt vägrade förstås de västallierade, vilka dessutom valde att offentliggöra Himmlers fredstrevare.

När en uppenbarligen skadeglad Bormann kunde meddela nyheten om Himmlers medlingsförsök till Hitler, exploderade bunkern. Hitler blev rasande, han krävde bokstavligen ”den trogne Himmlers” huvud på ett fat och uteslöt honom ur såväl partiet som SS. Som ersattare valde Hitler att kalla hem Karl Hanke, gauleiter över nedre Schlesien och befälhavare för garnisonen i Breslau. Mitt under Hitlers raseriutbrott började dock alla fråga sig vart Fegelein, vad han hade att säga i frågan och hur mycket han visste. Problemet vara bara ingen visste vart han fanns, vilket ytterligare spädde på Hitlers misstro och irritation. Det som var kvar av Gestapo i Berlin sändes iväg för att leta rätt på Fegelein, troligen med adresser på möjliga gömställen förmedlade av den hjälpsamme Bormann.
Vi är såldes tillbaka där vi började, men i det kaos som nu rådde dagarna innan Berlin föll är uppgifterna om Fegeleins sista timmar i livet fåtaliga och motsägelsefulla, och det finns flera olika versioner om i vilket skick han var i när han greps. Efter att han gripits fördes han troligen till riksdagshuset, där han efter en kortare rättegång uteslöts ur partiet, SS och dömdes till döden. Han sköts troligen på en direkt order av Hitler.
Som så mycket annat i Fegeleins sista timmar, är även denna del av berättelsen full av motsägelser och obekräftade påståenden. Enligt vissa källor ska Eva Braun vädjat till Hitler om att inte låta avrätta Fegelein, och hänvisat till att Gretl var gravid, enligt andra ska hon överhuvudtaget inte sagt något. Vissa källor påstår även att han faktiskt lyckades fly från Berlin, men dessa får nog påstås vara ytterst tveksamma. Hur som helst fick Bormann inte njuta nämnvärt länge av sin seger, Hitler och Eva Braun begick bara dagar efteråt självmord och kriget var i praktiken slut. I ett sista försök att rädda sig själv, deltog Bormann i ett misslyckat utbrytningsförsök under vilket han dödades eller efter att ha skadats sköt sig själv. Även här går uppgifterna isär, men med största sannolikhet lämnade aldrig Bormann Berlin. Himmler som i samband med att de allierade offentliggjort hans medlingsförsök gått under jorden, greps utklädd till en marinsoldat och begick självmord med hjälp av en dold cyanidkapsel. Den nye SS-ledaren Hanke försvann i striderna om Breslau, och det råder osäkerhet huruvida han dog i själva staden eller i samband med att han flögs ut. Den ende som överlevde det här kaoset var Gretl, som efter kriget födde en dotter (Eva efter sin syster), vilken begick självmord 1975. Gretl själv dog först 1987, 72 år gammal och med detta har vår berättelse nästan nått sitt slut.

Fegelein summerar lite för mig den nya grupp av överklass som Himmler såg framför sig när han omorganiserade SS i slutet av 1920-talet, ung, begåvad, atletisk och tilltalande. Men samtidigt som Fegelein i många avseenden uppfyllde alla dessa kriterier, vars hans beteende stundtals långt ifrån de kriterier som Himmler ställde på sina SS-män. Han var korrupt, hade en ytterst begränsad organisationsförmåga och tappade i mångt och mycket respekten av sina under- som överlydnaden. Efter kriget ska Wilhelm Bittrich (mest känd för att ha fört befäl över de tyska trupper som bekämpade de brittiska fallskärmsjägarna i Arnhem), beklagat bitter över hur Fegelein sällan eller aldrig själv deltog i de aktioner riktade mot civila han beordrat, utan istället befann sig i Berlin eller i sängen med sovjetiska kvinnor. Detta trots att det var absolut förbjudet för tyska soldater i allmänhet, och medlemmar i SS i synnerhet, att fraternisera med sovjetiska civila.
Även om det svårt att avgöra sanningshalten i Bittrichs anklagelser, är det samtidigt inte svårt att misstänka att det faktiskt låg något i dem, speciellt när man betänker hans tidigare och senare agerande. Men som en av Himmlers personliga gunstlingar är det kanske inte så underligt att han ansåg sig stå över lagen, vare sig det rörde sig om SS:s eller rikets.
Hans uppenbara förvrängda självbild verkar onekligen inte blivit mindre sedan Himmler utsett honom till hans personliga sändebud till Hitler, där han snabbt skaffade sig nya värdefulla kontakter, bland annat med Bormann. Som en del av Hitlers inre krets blev han troligen tämligen omgående involverad i det maktspel om Hitlers gunst som fördes, till stora delar uppmuntrade av Hitler själv. Problemet var bara att Fegelein, sina förtjänster till trots och kontakter med Bormann, troligen var alldeles för naiv för att på allvar bli en del av detta spel. Istället är det troligt att Bormann, som hela tiden själv försökte spela ut de övriga aktörerna mot varandra för själv stärka sin ställning, tämligen effektivt nyttjade Fegelein i sitt spel om Hitlers gunst.
Men vad som kanske slår en mest är Fegeleins konstanta kvinnoaffärer, vilka onekligen gjorde honom ytterst sårbar i det spel som fördes mellan den inre kretsen. Även om jag ställer mig något tveksam till påståendena om att han haft en affär med Eva Braun, går det inte att komma ifrån att de båda stod varandra nära. Samtidigt ska man inte glömma att Eva i många avseenden levde ett mycket isolerat liv, majoriteten av Hitlers bekantskapskrets var äldre än henne och delade få av hennes intressen. Fegelein var ung, vacker och en krigshjälte, han delade även hennes intressen för fester och var som sagt en välkänd figur i Münchens och senare Berlins uteliv. Samtidigt som det är möjligt att de båda kände viss attraktion mellan varandra, insåg det omöjliga med ett djupare förhållande. Det har av vissa författare antytts att Fegeleins giftermål med Gretl var ett försök från hans sida att komma närmare Eva utan att orsaka allt för mycket uppmärksamhet, men som med alla dessa påståenden är det svårt att vare sig bevisa eller motbevisa. Oavsett deras relation, så verkar inte han slutat sin livsföring för det, snarare tvärt om verkar den tagit ny fart under slutet av kriget. Kanske rörde det sig om ett försök från Fegelein, som trots allt ändå borde insett att kriget var förlorat att dämpa sin ångest över vad som väntade honom efter kriget.
Men den stora frågan är förstås hur mycket han kände till om Himmlers medlingsförsök, en fråga som förstås är svår att besvara och i många avseenden ändå måste avgöras via spekulationer. Personligen tror jag faktiskt Fegelein hade en väldigt vag uppfattning om vad Himmler syftade till att göra, vi ska trots allt ha i åtanke att han precis som övriga medlemmar av den inre kretsen blev allt mer isolerad och involverad i de hopplöst patetiska konspirationerna runt Hitler. Det är möjligt att han läckt det lilla han känt till av planen till Bormann, som onekligen såg till att utnyttja kunskapen till fullo. Det är förstås också möjligt att Bormann, som onekligen var en mycket slug och beräknande människa, fått reda på uppgifterna från annat håll. Hur som helst hyste Bormann inga större betänkligheter att offra Fegelein genom att utnyttja hans frånvaro, och påstådda flykt från Berlin.
Just hans så kallade flyktförsök, gör kanske att påståendet om att hans eventuella kunskaper om Himmlers planer känns något osäkra. Om han nu kände till att Himmler försökte medla, och vad detta i rimlighetens namn även borde innebära för honom, borde han förstås gett sig iväg på en gång. Men det gör han inte, istället verkar han åkt runt bland alla de Berlinbor som under krigets sista skälvande dagar hängav sig åt diverse hedonistiskt beteende. Det är mycket möjligt att han planerade att fly från Berlin, men det var han knappast ensamma om. Jag är dock tveksam till att orsaken till hans flykt var någon större kännedom om Himmlers planer, snarare tror jag han insåg att kriget var över och att det var dags att lämna det sjunkande skeppet. Problemet var bara att han troligen själv gått ned sig i det hedonistiska tankesättet, att han helt enkelt hade svårt att släppa greppet om det. När han grips är Berlin i alla avseenden avskurna, och även om han kanske inte var en allt för välkänd person, är det ändå tveksamt om han klarat sig ut ur staden helskinnad.