Sagan om Kungens koloni

Det var en gång en kung som önskade att lilla hans land skulle få en koloni, genom detta ansåg kungen att landet skulle få tillgång till viktiga råvaror och öka såväl landets som kungamaktens anseende bland grannländerna. Med hjälp av en tidens största hjältar och fagra löften till grannländerna lyckades kungen med sitt uppsåt, och snart kunde det lilla landet stoltsera med en enorm koloni. Längs den enorma floden som dominerade koloni, transporterades landets råvaror i form av elefantbetar, koppar och gummi till kolonins huvudstad, namngiven efter det lilla landets kung. Kungen hyllades och hans koloni framställdes som en förebild, men allt var inte som det såg ut att vara, kungen var grym och hans hantlangare ännu grymmare.
De enorma inkomsterna från gummiplantagen hamnade inte i landets skattkistor, utan i kungens egna. Klagomål från personer som rest i kungens koloni växte, och även om många säkerligen var luttrade av upplevelser från andra kolonier, så kunde inget förbereda dem på vad de fick uppleva i kungens koloni. De som arbetade med att utvinna gummi eller koppargruvor fick arbeta under mycket hårda förhållanden och behandlades grymt av sina ägare. I jakten ökade inkomster så hängav man sig en allt mer hårdhänta behandlingen av arbetskraften, vilka kunde få händer, öron och andra kroppsdelar avhuggna om de inte klarade produktionsmålen.
Men priset på gummi sjönk, och den allt högljuddare kritiken mot kungens koloni växte allt sig allt starkare, och till slut tvingades den ålderstigna kungen som till slut tvingades lämna ifrån sig sin koloni. Ingen ville ha den misskötta kolonin, och det slutade med att kungens hemland fick lösa ut kungen från sin kolonin och överta ansvaret. När kungen några år senare avled, buades hans begravningskortege ut av landets befolkning...

Den som låter som något hämtat från en sagobok av bröderna Grimm är faktiskt helt sant, och en av de gånger då verkligheten överträffar sagan när det gäller mänsklighetens grymhet. Detta är berättelsen om vad som hände i den belgiska fristaten.
Leopold II av Belgien var en man med ett stort skägg som styrde till skillnad från många av sina släktingar styrde över ett litet, och oväsentligt land. Men Leopold II var inte en man som lät sig nedslås av sådana trivialiteter, han var en man som växt upp med att få precis som han ville, och nu hade fått en idé om hur han skulle få sitt lilla och oansenliga land att bli mäktigare. Lösningen var enligt Leopold II att landet skulle skaffa sig en koloni, vilket under 1800-talets andra hälft knappast kan ses som någon speciellt banbrytande idé. Det fanns gott om så väl länder och privatpersoner som i takt med den europeiska industrin tillverkade allt effektivare vapen och läkemedel, nu började karva ut delar av Afrika som sina egna. Precis som britterna, fransmännen och tyskarna ansåg Leopold II att det ända sättet för Belgien, och i slutändan han själv, någon gång skulle tas på allvar, så måste man skaffa sig en koloni. Problemet var bara vart denna koloni skulle ligga, landet saknade såväl de ekonomiska som militära musklerna för att konkurrera med britterna, fransmännen och tyskarna, men Leopold II hittade snart vad han sökte, ett enormt område längs den mäktiga Kongofloden, i de centrala delarna Afrika dit ingen eller få européer någonsin sökt sig.
Till skillnad från södra Afrika, där klimatet och terrängen till viss del påminde om förhållandena i Europa, och där de europeiska kolonisterna tidigt brett ut sig, var situationen i Centralafrika helt annorlunda. Här dominerades terrängen av ogästvänliga sumpmarker, svårforcerade floder och ogenomträngliga djungler där malaria och andra dödliga sjukdomar grasserade. De fåtaliga europeiska bosättningarna återfanns primärt längs kusten, och få av de européer som vågade ta sig inåt landet återvände tillbaka. De som återvände talade visserligen om stora rikedomar, men då många ofta var så ansatta av malaria och andra sjukdomar, var det få som vågade följa efter. Inte ens den lukrativa slavhandeln hade förmått européerna vågat sig längre in i regionens djungler, utan överlåtit infångandet och transporterna av slavarna till afrikaner och araber. Under mitten av 1800-talet hade dock detta förändrats, massproduktion av bland annat Kninin hade lett till att man kunde behandla malaria, och det sista egentliga hindret mot en expansion i Centralafrika hade undanröjts.
Trots detta hade Kongofloden bevarat mycket av sina hemligheter, primärt på grund av stora vattenfall som dominerade floden och som i kombination med den ogästvänliga terrängen försvårade för de europeiska upptäckarna. Men allt detta ändrades 1874 när Henry Morton Stanley lyckades ta sig ner från dess källa ända till Atlantkusten, en bedrift som även idag måste ses som imponerande. Av de 356 som inledde expeditionen anlände 114 till den portugisiska bosättningen vid flodens mynning, och Stanley som den ende kvarvarande vita deltagaren. Stanley, en walesisk journalist, upptäcktsresande och äventyrare som fötts utanför äktenskapet och växt upp på ett barnhem i Storbritannien. Som 18 åring emigrerade han till USA, tjänstgjorde i sydstatsarmén under det amerikanska inbördeskriget och blev journalist för New York Herald. Idag är kanske mest känd för att han hittade den i Afrike försvunne missionären David Livingstone vid Tanganyiksjön 1871, och vid detta tillfälle ska ha yttrat de berömda orden ”Dr. Livingstone I presume?”.
Stanelys bedrift växte förstås Leopolds intresse, vilken under början av 1870-talet börjat på allvar fundera på hur han bäst skulle kunna realisera sina planer. Väl medveten om Belgien saknade de militära musklerna att utmana de övriga kolonialmakterna, insåg han att han det behövdes mer subtila medel för att få sin vilja till lags. Ett sådant sätt var att knyta upp de många europeiska forskare och upptäcktsresande som nu började flockas i regionen, och 1876 bilades Association Internationale Africaine (Det internationella afrikanska förbundet) av Leopold tillsammans med flera ledande forskare och rika filantroper. Det uttalade syftet med förbundet var att dels utforska de hitintills outforskade områdena i Afrika, dels sprida civilisationen till lokalbefolkningen. Det verkliga syftet var dock långt ifrån dessa påståenden, utan var istället ett sätt för Leopold att få kontroll över stora delar av regionen runt Kongofloden.

För efter Stanleys resa började nu de andra europeiska länderna intressera sig för regionen, och Leopold fick nu brått med att realisera sina planer. Tack vare sitt förbund kom han i kontakt med Stanley, som tämligen snabbt blev införstådd med Leopolds planer och villigt lät sig övertalas. 1879 återvände Stanley till Kongofloden, där han började hänge sig åt att övertala de lokala härskarna att frivilligt låta sig underställa sig kung Leopolds överhöghet. Ett förfarande som i praktiken var legio bland de europeiska kolonialmakterna, då de flesta saknade militära medel för att underkuva alla stammar. Samtidigt som Stanley var djupt sysselsatt med sina moraliskt tveksamma handlingar, började andra länder intressera sig för området. Fransmännen började också försöka få in en fot i område, och söderifrån började Cecil Rhodes privata imperium att expandera norrut i ett försök att knyta samman Egypten med hans domäner. I takt med en ökad risk för konflikt över Afrika började Leopolds förbund att falla samman, medlemmarna hemlighöll uppgifter för varandra och många hamnade i konflikt med varandra. Istället började Frankrike, Storbritannien och Tyskland själva bilda egna förbund, med Leopolds förbund som förebild, de internationella forskarna och filantroperna ersattes nu av belgare och ombildade det till det internationella förbundet för Kongo.
Förbundets successiva upplösning verkar dock inte oroat honom nämnvärt, det hade trots allt spelat ut sin roll och gett bilden av Leopold som en filantrop och välgörare. Samtidigt som det gett Stanley fria händer att få de lokala hövdingarna att underställa sig Leopolds styre, även om få av ledarna insåg vad de egentligen undertecknade. Istället valde nu Leopold att ge sig in i den allt mer inflammerade geopolitiska kamp som nu påbörjats om Afrika, där britter, fransmän och tyskar nu på allvar började karva ut de bästa bitarna ur kontinenten. Väl medveten om Belgiens obetydliga ställning i Europeisk politik, försökte nu Leopold utnyttja detta till fullo för att spela ut de övriga aktörerna mot varandra. Genom att framställa sig som en av de få, eller egentligen enda, röst som talade om att uppdelningen av Afrika måste struktureras för att undvika att jakten på kolonier utvecklades till ett fullskalligt krig i Europa, förstärktes bilden av Leopold som en av de få vettiga röster i Europa. Men precis som i fallet med det internationella afrikanska förbundet, var detta bara en fasad, det egentliga syftet var nu kunna utnyttja de avtal Stanley undertecknat med de afrikanska hövdingarna och på så sätt kuppa sig till en koloni.
Genom dels fagra löften om lukrativa avtal med franska och brittiska företag, och dels genom att spela ut de övriga länderna mot varandra genom att framställa den framtida kolonin som ett slags bålverk mot motståndarnas försök att dominera Afrika. Både fransmännen och britterna lät sig bevekas, samtidigt gällde det nu att på något sätt kontra de portugisiska kraven på överhöghet i området och där skulle Leopolds goda rykte nu återigen komma till nytta. I en intensiv kampanj, främst i brittisk press, målade den belgiske kungen upp sig som Europas ledande filantrop, samtidigt som han svartmålade Portugal för dess involvering i slavhandeln och att Leopold skulle med sitt förbund förbjuda slaveri och på allvar sprida civilisationens ljus över befolkningen. Så framgångsrik var Leopolds kampanj att i princip allt brittiskt motstånd, vilka inledningsvis hyst vissa betänkligheter rörande Leopolds agerande i regionen, försvann.
I november 1884 samlade den tyske rikskanslern Otto von Bismarck till den ökända Berlinkonferensen, där Leopolds skapelse nu såg ljuset för första gången. Enligt det avtal som slöts i samband med detta avtal fick Portugal avträda sina krav, och förbundet fick överhöghet över ett område på 666 000 km2. i det som nu blev Fristaten Kongo och skulle styras av förbundet för Kongo. Vad de övriga europeiska ledarna inte kände till, eller kanske inte heller brydde sig om, var att förbundet styrdes med järnhand av Leopold och han skred nu till verket. I ytterligare ett försök att framställa landets koloniala anspråk som rent filantropiska lät han 1889 underteckna ett avtal där slaveri, försäljning av alkohol, vapen och så vidare till lokalbefolkningen förbjöds. I verkligheten hade Leopold aldrig någon helst tanke på att driva igenom dessa förslag på allvar, från första stund fanns enbart ett enda syfte med Fristaten Kongo, fylla Leopolds kassakistor.
Men Leopolds dröm om snabba pengar visade sig dock inledningsvis inte vara så enkel som han först trott, många av stammarna var inte alls villiga att underkasta sig belgiskt styre och de många vattenfallen försvårade transporterna upp och ner för floden. För att försöka få in pengar tvingades man därför leasea ut delar av landet till utländska finansiärer, samtidigt som Leopold hade monopol på övrig handel i landet. Under slutet av 1880-talet skakades dock Fristaten av flera våldsamma konflikter, och Belgien och Leopold fann sig snart involverad i en kamp mot Cecil Rhodes om den viktiga Katangaprovinsen. Provinsens ledare hade aldrig undertecknat något avtal med Stanley och uppvaktades nu av både Leopold och Rhodes, efter nyheter om att Rhodes skickat en av sina förtrogna till regionen skickades Fristaten 1891 en mindre militär enhet för att övertala ledaren Msiri att underkasta sig belgisk överhöghet. Den lokale ledaren Msiri försökte först spela ut de båda aktörerna, men misslyckades och dödades av belgiska styrkor som efteråt halshögg honom och satte fast hans huvud på en påle. Man lät även genomföra en rad kampanjer riktade mot arabiska och afrikanska slavhandlare, men den verkliga orsaken till kriget var Leopolds försök att monopolisera handeln med elfenbenshorn i Fristaten.
Inledningsvis var dock Fristaten långt ifrån den ändlösa peningskista Leopold hoppats på, och även om inkomsterna från handeln med främst elfenbenshorn var lönsam, var det inget mot vad som komma skulle.
Under slutet av 1800-talet hade den europeiska industrins behov av gummi ökat radikalt, en efterfrågan som var svår att riktigt tillgodose då det tog tid att anlägga gummiplantage i Sydostasien och Sydamerika. Men i Fristaten fanns det gott om gummiplantor, och med detta också till den mest skrämmande delen i berättelsen.
Till skillnad från sydamerikanska gummiträden så fanns gummit inte i träden, utan i rankor. Det gick inte heller att som i Sydamerika tappa gummit i stora baljor, utan arbetarna fick helt enkelt låta gummisaften droppa över dem. Efter att gummit stelnat kunde man sedan, mödosamt och under svåra plågor för den gummitäckte arbetaren, skrapa bort gummibitarna från arbetaren. Inkomsterna från denna handel översteg vida några andra inkomster i Fristaten, och nu började pengarna på allvar rulla in i Leopolds kassakistor. Leopold använde mycket av pengarna till att anlägga enorma byggnader i Belgien, men en del användes även för bygga järnvägslinjer för att underlätta exporten av gummi. Inom loppet av bara några år hade Leopolds kolonialbygge blivit ett förlovat land där man, bokstavligen, kunde skära guld med smörkniv. Frivilliga lockades till att tjänstgöra i de belgiska styrkorna, bland annat svenskar, och längs Kongofloden stretade nu otaliga båtar upp och ner med laster av gummi till hamnarna längs flodens utlopp och vapen uppåt floden.

För samtidigt som tillgången till gummi blev belgarnas frälsning, blev det på samma gång lokalbefolkningens förbannelse. För att öka produktionen av gummi, och således inkomsterna, började nu belgarna hänge sig åt excesser som skulle få omvärlden att häpna av avsmak. Varje afrikansk invånare i Fristaten tilldelades en personlig kvot gummi, misslyckades personen att uppfylla denna kvot kunde detta straffas med döden. Längs floden åkte nu den lokala polisen, vilken stora delar bestod av lokalt rekryterade soldater som leddes av europeiska soldater för att samla in gummit. Men då de afrikanska gummirankorna inte kunde utnyttjas fler än en gång, efter att de huggits av dog rankorna så blev det svårare och svårare att uppfylla kvoterna. Det stora behovet gjorde det också olönsamt att, vilket sedan växte fram i Sydostasien och Sydamerika, anlägga stora gummiplantage.
Av rädsla för den belgiska repressionen tvingades många att enbart sysselsätta sig med att leta gummirankor, vilket ledde till en utbredd svältkatastrof på många håll i Fristaten. Den allt mer undernärda befolkningen blev således ännu mer mottaglig för de sjukdomar som redan fanns i området, men även de sjukdomar som belgarna tog med sig. Mässling och andra barnsjukdomar krävde hundratusentals offer, och på vissa håll hade hela områden helt avfolkats på grund av sjukdomar, avrättningar eller det hårda arbetet. Oroade över att arbetskraften successivt höll på att försvinna försvinna, lät Fristatens myndigheter meddela att straffen skulle lindras, istället för avrättning skulle personer som inte uppfyllde kvoterna straffas med stympning. Runt om Fristaten kunde man – även långt efter dess upplösning – se mängder med människor utan händer eller fötter. Behandlingen av lokalbefolkningen var dock ingen hemlighet, mängder av bilder med leende belgiska och lokalt rekryterade soldater framför högar med händer är vanliga. I takt med att nyheterna om vad som hände i Leopolds mönsterkoloni sakta men säkert började sippra ut, började också protesterna.
Redan tidigt hade Leopolds styre av kolonin väckt viss kritik, men eftersom den primärt kom från missionärer, och i grund och botten inte skiljde sig nämnvärt från övrig kritik riktad mot kolonialmakternas behandling av civilbefolkning rönte de föga intresse. Men under slutet av 1890- och början av 1900-talet började dock protesterna bli mer högljudda, och det var inte bara längre enstaka missionärer som av religiösa skäl protesterade över vad som skedde i Fristaten. Många som tjänstgjort i den lokala polisen (Force Publique) kunde vittna om vidden av övergrepp, något som förstås stöddes av de faktum att många av dessa också fotografiskt förevigats. Tidningar i Frankrike, Tyskland och Storbritannien – och andra europeiska lände för den delen – fylldes nu med skräckinjagande berättelser om vad som hände i Fristaten, och i början av 1900-talet började även Europas boklådor fyllas med liknande skräckinjagande berättelser. En av de kanske mest kända, som inledningsvis gick som följetong i den brittiska pressen, är den polsk-brittiske författaren/journalisten Josef Konrads ”Mörkrets hjärta” (som senare utgjorde grunden till Francis Ford Coppolas ”Appocalypse Now”), där jakten på den försvunne Kurtz för bokens huvudperson upp längs Kongofloden och under denna resa ställs öga mot öga med de övergrepp som begicks i Fristaten. Många riktar också in sig på den enorma handel med vapen som sker till Fristaten, som enligt 1889 års traktat förbjöd vapenhandel. I vad som får anses vara en slags föregångare till den moderna grävande journalisten avslöjar den brittiske journalisten Roger Casement övergrepp hur vapenhandeln användes för att stärka förtrycket i Fristaten och i USA författar Mark Twain även han en bok med stark kritik av hur Fristaten sköts
Samtidigt som denna våg av protester mot Fristaten bokstavligen sköljer över Europa, verkar Leopold totalt oberörd. Handeln med bland annat gummi, elfenben och koppar är inkomstbringande och kanske anser han att kritiken från britterna, fransmännen och tyskarna är oberättigade, speciellt som de själva inte direkt behandlar sina koloniala underståtar någon nämnvärd omtanke. Detta var kanske också en åsikt som delades av många belgare, även om många givetvis måste känt till att mycket av det som nämndes i utländsk press faktiskt var sant. Vad däremot inte belgarna uppskattade var hur inkomsterna från kolonin inte gick till den belgiska staten, utan till Leopolds privata kassakistor. Visserligen lät Leopold genomföra en hel del massiva byggnadsprojekt i landet, men dessa var primärt för hans egna privata bruk och inget som tillförde Belgien något. Medan inkomsterna från de övriga kolonialmakterna användes till stärka dessa länder, använde Leopold sina pengar till skrytbyggen för sitt eget höga nöjes skull.
Men nu var det inte bara den interna och externa kritiken som började underminera Leopolds skapelse, priset på gummi hade under början av 1900-talet hade börjat sjunka. Konkurrensens från Sydamerika och Sydostasien, där gummiplantagen nu på allvar började producera stora mängder gummi, pressade priserna. Den förhållandevis dyra tillverkningen av gummi gjorde det svårt för Fristaten att konkurrera med den billigare, och mycket mer kostnadseffektiva produktionen i Sydamerika och Sydostasien. I takt med att priset på gummi föll, vilket i mångt och mycket var det som höll Fristaten flytande, tvingades Leopold gå in med sina egna pengar för hålla kolonin på fötter. Samtidigt började den interna kritiken nu ta fart, många – även om man kan anta att de egentligen bara hoppade på framgångståget – kritiserade nu Leopold öppet för sitt agerande i Fristaten. Många ansåg också att Leopolds agerande, speciellt hans försök att dölja Fristatens verkliga syfte och mål, i frågan var mycket var högst klandervärt, och att han måste avsluta sin involvering i Fristaten. Det talas om blockader och handelsbojkotter mot Belgien, och efter en uppslitande politisk strid i Belgien kräver man att Leopold måste avstå Fristaten.
Man kan förstås anta att det var tungt hjärta, även om Leopold vid det här laget var ålderstigen och hårt ansatt av såväl sina landsmän som släktingar för att ha fört dem bakom ljuset, tvingades lämna ifrån sig kontrollen över Fristaten 1908. Problemet var bara nu vem som ville ta över det sjunkande skeppet, och till slut kände sig – troligen efter påtryckningar från såväl Leopold som många europeiska stater – den belgiska staten tvingad att ta över styret. Fristaten Kongo upphörde i och med detta och döptes om till Belgiska Kongo. Den belgiska staten fick i praktiken ta över en konkursmässig koloni, där stora delar av landet skövlats på jakt efter gummirankor och andra råvaror och där mellan 5 och 10 miljoner människor dött under Fristatens korta existens (vissa forskare anser att dödssiffran kan vara så många som 20 miljoner).

Först 1960 blir Kongo självständigt, men tragedin tar inte slut där. I samband med självständigheten utbryter ett förödande inbördeskrig ut, där landet nu dras in det Kalla krig som utbrutit mellan Sovjetunionen och USA, och där Kongo blir ett slagfält för de båda supermakternas försök att dominera världen.
Efter att Mobutu Sese Seko tagit makten 1971 lade sig ett visst lugn över landet, men sedan han avsattes 1997 har landet återigen blivit synonymt med obeskrivliga övergrepp och inbördeskrig. De båda supermakterna har sedan länge ersattes av lokala förmågor, utländska företag, Frankrike och den forna kolonialherren Belgien. Kung Leopold och hans skapelse Fristaten Kongo hänger fortfarande över landet som en våt duk, frågan är förstås om och när Kongo överhuvudtaget kommer bli fria de demoner landet förhärjas av.