I en totalt obegriplig artikel skriver Bosse Schön, utan att egentligen presentera vare sig bevis eller någon som helst syfte med sin artikel, om att Hermann Göring ska ha besökt såväl Dalarna som Hälsingland. Som vanligt när det gäller Schöns skrifter byggs dessa upp på rykten, skvaller och grundlösa påståenden. Schön blev känd för den stora allmänheten med sin bok och tv-dokumentär ”Svenskarna som stred för Hitler” (2000), där han bland annat påstod att en svensk soldat tjänstgjort som vakt vid Treblinka och att en av de svenska frivilliga varit med när Adolf Hitler gifte sig med Eva Braun i andra världskrigets slutskede.
Påståendena väckte en våldsam debatt, som slutade med dåvarande statsminister Göran Persson dels lät starta en kommission som skulle utreda de svenskar som frivilligt anmält sig till Waffen-SS och huruvida dessa begått några brott under sin tid i tysk tjänst. Han lät också hålla en konferens om förintelsen, efter vilken man skapade ”Forum för levande historia”, som skulle utbilda svenska skolbarn i förintelsen, vilka enligt en nyligen publicerad rapport hade dåliga kunskaper i ämnet.
Det dröjde dock inte länge innan påståendena kritiserades, speciellt då lägervakten Harald Sundins berättelse, som enligt vissa inte stämde. Eftersom Sundin var hemmahörande i Södermanland började Eskilstuna-Kuriren forska ämnet, och fann då till sin stora förvåning att Sundin omöjligt kan ha varit i Treblinka, han satt nämligen på mentalsjukhus innan han rymde sommaren 1943. Vad som sedan blev av honom är oklart, men de få bevis som finns pekar på att han troligen tog sig till Norge för att söka tjänst i Waffen-SS. Huruvida han antogs är dock okänt, källorna är ofullständiga eller inte utredda och vi står därför med Sundins berättelse om hur han tjänstgjort på Grini (tyskt koncentrationsläger i Norge dit man förde misstänka motståndsmän) utan någon som helst möjlighet att vare sig bevisa eller motbevisa påståendet. Men med tanke på att Sundin ljugit om sin tjänstgöring i Treblinka, så kan man väl utgå från att även hans tjänstgöring i Grini är ett fantasifoster.
Det bör väl också påpekas att påståendet om att en svensk skulle bevittnat Hitler och Brauns bröllop också saknar någon som helst grund, ingen svensk soldat eller civil var i bunkern samtidigt med Hitler. Det närmaste någon kom var troligen Gösta Pehrsson, som i sin roll som Ic (säkerhetsofficer) för SS-Brigadeführer Joachim Ziegler, besökte lägeskonferenser i SS-Brigadeführer Wilhelm Mohnkes stab i rikskansliet. Detta var dock inte ”den” bunker som fanns under riksdagshuset, utan en separat byggnad.
Trots detta har Schön fått fortsätta, i sin uppföljare ”Där järnkorsen växer” (2001), försöker nu Schön, som efter sin förra bok fick tillträde till SÄPO:s arkiv över de återvändande svenskarna, bevisa att dessa antingen deltagit eller åtminstone bevittnat övergrepp på östfronten. Men trots insinuationer och väldigt svag bevisföring, mestadels bestående av att svenskar ska ha befunnit sig i områden där övergrepp begåtts eller begicks, gick Schön bet. Det hela utmynnande i praktiken i en lång, och stundtals mycket repetitiv jakt på några bevis som inte finns, och kan i praktiken summeras som ett enda långt antiklimax. Något som förövrigt summerar Schöns övriga skrifter, vilka ofta består av slarvigt i hopsatta texter och bilder, vilket t.ex. hans verk om den tyska propgandatidningen Signals svenska version. I boken ”Signal – nazitysklands propaganda i Sverige 1941 - 1945 (2005), blandas bilder, artiklar och Schöns alster huller om buller, i vad som torde anses kunna användas som skräckexempel för valfri grafikutbildning.
Så, sett ur den synvinkeln är alltså Schöns artikel i Svenska Dagbladet inget unikt, snarare tvärt om. Här blandas uppgifter som trots allt får anses vara sannolika, som det faktum att Säpo noterar att han avbeställt sitt rum på Persborgs pensionat, vilket i sig är en rätt intressant händelse. Vad skulle han göra i Rättvik, och varför avbeställdes rummet på Persborgs pensionat. Antagligen saknas några vidare anteckningar i frågan i Säpos arkiv, vilket då leder Schön till att istället förmedla rykten och berättelser som i praktiken inte säger någonting. För att ytterligare tänja ut sin artikel, kanske för att SvD betalade per bokstav/ord, så låter också Schön förmedla att Göring setts i Hälsingland. Några egentliga bevis för detta bifogas inte, vid sidan av en anekdot och rykten om försvunna bilder på Göring och ett lika borttappat tackkort.
Just berättelsen ifrån Hälsingland är faktiskt även den intressant, men eftersom det överhuvudtaget saknas några som helst tidsangivelser, är det faktiskt svårt att riktigt få grepp om händelserna. Var han där flera gånger, enligt Schön ska han besökt bland annat Delsbo, Järvsö och Delsbo, men om detta skedde under samma resa eller vid olika tidpunkter anges inte. Fortsatte resan norrut, eller åkte han tillbaka till Stockholm eller Tyskland efter sina påstådda besök i Hälsingland, och precis vad finns det för bevis för att han verkligen varit i Hälsingland och/eller Dalarna annat än vad jag skulle vilja påstå vara byskvaller?
Återigen står vi så med ett sedvanligt Schönarbete, som ofta inleds med en intressant berättelse och frågeställning, men som i praktiken lämnar läsaren än mer konfunderad än när han började läsa den. Precis vad var meningen med artikeln, att förmedla nyheten att Göring avbokat ett rum på ett pensionat i Rättvik, eller att någon påstått har sett Göring fiska i Ljugarn och lekt med djuren på en gård utanför Järvsö och skvaller om att han haft en älskarinna i Dalarna? Varför SvD, som ändå får ses som en tidning som vanligtvis brukar hålla hyfsad klass på sina artiklar, publicerat denna artikel övergår mitt förstånd, för i likhet med boken om Signal, så borde denna artikel kunna användas i undervisningen, främst i avskräckningssyfte...
Källa: Bosse Schön: ”Ett vittne trodde att Göring hade oäkta barn i Dalarna”
No comments:
Post a Comment