Göring i Dalarna, so what?

I en totalt obegriplig artikel skriver Bosse Schön, utan att egentligen presentera vare sig bevis eller någon som helst syfte med sin artikel, om att Hermann Göring ska ha besökt såväl Dalarna som Hälsingland. Som vanligt när det gäller Schöns skrifter byggs dessa upp på rykten, skvaller och grundlösa påståenden. Schön blev känd för den stora allmänheten med sin bok och tv-dokumentär ”Svenskarna som stred för Hitler” (2000), där han bland annat påstod att en svensk soldat tjänstgjort som vakt vid Treblinka och att en av de svenska frivilliga varit med när Adolf Hitler gifte sig med Eva Braun i andra världskrigets slutskede.
Påståendena väckte en våldsam debatt, som slutade med dåvarande statsminister Göran Persson dels lät starta en kommission som skulle utreda de svenskar som frivilligt anmält sig till Waffen-SS och huruvida dessa begått några brott under sin tid i tysk tjänst. Han lät också hålla en konferens om förintelsen, efter vilken man skapade ”Forum för levande historia”, som skulle utbilda svenska skolbarn i förintelsen, vilka enligt en nyligen publicerad rapport hade dåliga kunskaper i ämnet.

Det dröjde dock inte länge innan påståendena kritiserades, speciellt då lägervakten Harald Sundins berättelse, som enligt vissa inte stämde. Eftersom Sundin var hemmahörande i Södermanland började Eskilstuna-Kuriren forska ämnet, och fann då till sin stora förvåning att Sundin omöjligt kan ha varit i Treblinka, han satt nämligen på mentalsjukhus innan han rymde sommaren 1943. Vad som sedan blev av honom är oklart, men de få bevis som finns pekar på att han troligen tog sig till Norge för att söka tjänst i Waffen-SS. Huruvida han antogs är dock okänt, källorna är ofullständiga eller inte utredda och vi står därför med Sundins berättelse om hur han tjänstgjort på Grini (tyskt koncentrationsläger i Norge dit man förde misstänka motståndsmän) utan någon som helst möjlighet att vare sig bevisa eller motbevisa påståendet. Men med tanke på att Sundin ljugit om sin tjänstgöring i Treblinka, så kan man väl utgå från att även hans tjänstgöring i Grini är ett fantasifoster.
Det bör väl också påpekas att påståendet om att en svensk skulle bevittnat Hitler och Brauns bröllop också saknar någon som helst grund, ingen svensk soldat eller civil var i bunkern samtidigt med Hitler. Det närmaste någon kom var troligen Gösta Pehrsson, som i sin roll som Ic (säkerhetsofficer) för SS-Brigadeführer Joachim Ziegler, besökte lägeskonferenser i SS-Brigadeführer Wilhelm Mohnkes stab i rikskansliet. Detta var dock inte ”den” bunker som fanns under riksdagshuset, utan en separat byggnad.

Trots detta har Schön fått fortsätta, i sin uppföljare ”Där järnkorsen växer” (2001), försöker nu Schön, som efter sin förra bok fick tillträde till SÄPO:s arkiv över de återvändande svenskarna, bevisa att dessa antingen deltagit eller åtminstone bevittnat övergrepp på östfronten. Men trots insinuationer och väldigt svag bevisföring, mestadels bestående av att svenskar ska ha befunnit sig i områden där övergrepp begåtts eller begicks, gick Schön bet. Det hela utmynnande i praktiken i en lång, och stundtals mycket repetitiv jakt på några bevis som inte finns, och kan i praktiken summeras som ett enda långt antiklimax. Något som förövrigt summerar Schöns övriga skrifter, vilka ofta består av slarvigt i hopsatta texter och bilder, vilket t.ex. hans verk om den tyska propgandatidningen Signals svenska version. I boken ”Signal – nazitysklands propaganda i Sverige 1941 - 1945 (2005), blandas bilder, artiklar och Schöns alster huller om buller, i vad som torde anses kunna användas som skräckexempel för valfri grafikutbildning.
Så, sett ur den synvinkeln är alltså Schöns artikel i Svenska Dagbladet inget unikt, snarare tvärt om. Här blandas uppgifter som trots allt får anses vara sannolika, som det faktum att Säpo noterar att han avbeställt sitt rum på Persborgs pensionat, vilket i sig är en rätt intressant händelse. Vad skulle han göra i Rättvik, och varför avbeställdes rummet på Persborgs pensionat. Antagligen saknas några vidare anteckningar i frågan i Säpos arkiv, vilket då leder Schön till att istället förmedla rykten och berättelser som i praktiken inte säger någonting. För att ytterligare tänja ut sin artikel, kanske för att SvD betalade per bokstav/ord, så låter också Schön förmedla att Göring setts i Hälsingland. Några egentliga bevis för detta bifogas inte, vid sidan av en anekdot och rykten om försvunna bilder på Göring och ett lika borttappat tackkort.
Just berättelsen ifrån Hälsingland är faktiskt även den intressant, men eftersom det överhuvudtaget saknas några som helst tidsangivelser, är det faktiskt svårt att riktigt få grepp om händelserna. Var han där flera gånger, enligt Schön ska han besökt bland annat Delsbo, Järvsö och Delsbo, men om detta skedde under samma resa eller vid olika tidpunkter anges inte. Fortsatte resan norrut, eller åkte han tillbaka till Stockholm eller Tyskland efter sina påstådda besök i Hälsingland, och precis vad finns det för bevis för att han verkligen varit i Hälsingland och/eller Dalarna annat än vad jag skulle vilja påstå vara byskvaller?

Återigen står vi så med ett sedvanligt Schönarbete, som ofta inleds med en intressant berättelse och frågeställning, men som i praktiken lämnar läsaren än mer konfunderad än när han började läsa den. Precis vad var meningen med artikeln, att förmedla nyheten att Göring avbokat ett rum på ett pensionat i Rättvik, eller att någon påstått har sett Göring fiska i Ljugarn och lekt med djuren på en gård utanför Järvsö och skvaller om att han haft en älskarinna i Dalarna? Varför SvD, som ändå får ses som en tidning som vanligtvis brukar hålla hyfsad klass på sina artiklar, publicerat denna artikel övergår mitt förstånd, för i likhet med boken om Signal, så borde denna artikel kunna användas i undervisningen, främst i avskräckningssyfte...

Källa: Bosse Schön: ”Ett vittne trodde att Göring hade oäkta barn i Dalarna”

Tredje Rikets playboy

Till ljuset av några flackande stearinljus och ljudet av det ännu avlägsna kanonmullret, packar ett ungt par några väskor, tiden är knapp och den unge mannen blänker av svett när han desperat försöker stänga en av väskorna. Den uppenbart Ett våldsamt oväsen utanför dörren får paret att sluta och mannen hinner knappt börja planlägga en flykt innan dörren sparkas upp av några män, vilka riktar sina pistoler mot mannen och kvinnan och säger ”Hermann Fegelein, ni är arresterad!” Den berusade man förs ner för några trappor och in i en bil, som nu styr riktningen mot riksdagshuset. I baksätet försöker nu mannen, som troligen inser att slutet är nära, komma på någon som helst fungerande undanflykt eller att han mirakulöst ska räddas i sista sekunden. Men innan vi berättar slutet i berättelsen om Tredje Rikets playboy, kanske det är på sin plats att beskriva vem denne man, som sitt smeknamn till trots, varit djupt delaktig i att avrätta civila i såväl Polen, Sovjetunionen som Jugoslavien var.

Fegelein föddes den 30 oktober 1906 i det bayerska samhället Ansbach, där hans far – som varit Oberleutnant i den kejserliga armén – drev en ridskola. Likt många andra i hans generation blev effekterna av kriget traumatiska, hans far tvingades efter lägga ner sin ridskola och den unge Fegelein fick arbeta som stallpojke. Som sådan arbetade han för Christian Weber, en tidig medlem av det nationalsocialistiska arbetarpartiet och nära bekant till Adolf Hitler. Huruvida Weber på något sätt påverkade den unge Fegelein är svårt att säga, som många andra med hans bakgrund hade han troligen redan matats med såväl motvilja till republiken, judar och kommunister.
Efter att ha studerat två terminer på Münchens universitet i mitten av 1920-talet, ansökte och antogs han som kadett i den Bayerska statspolisens Reiterregiment 17. Medan det är okänt vilken påverkan Weber haft på den unge Fegelein, är det nog mer troligt att det var under tiden i München han kom i kontakt med det nazistpartiet. 1930 blev han medlem i både partiet och SA, men redan 1931 hade han överförts till SS, där hans kunskaper snart skulle komma väl till pass.
När Heinrich Himmler i mitten av 1920-talet tog över kontrollen av SS var organisationen i praktiken i upplösningstillstånd, och bestod endast av ett hundratal man. Under ledning av Himmler, vars pojkdrömmar om att få bli militärbefälhavare nu kunde realiseras, påbörjades en kraftig omorganisation av SS. Under slutet av 1920- och början av 1930-talet rensades flera av de gamla kämparna ut – antingen fick de avsked eller placerades i reservförband – och ersattes av yngre förmågor. En ny generation av SS män, utan kopplingar till den skyttegravs- och frikårsromantik som omgärdade såväl SA som SS, tog nu över, och vilka kanske hade mer gemensamt med sin befälhavare Himmler, som själv aldrig deltagit i varken första världskriget eller tjänstgjort i någon frikår. 1
I sitt arbete med att omorganisera SS, skapade Himmler en rad nya underorganisationer, bland annat en ryttarsektion. Tanken med ryttaravdelningen var troligen dels att få SS att framstå som mer attraktivt för överklassen, men också att för att premiera Himmlers vision av SS som en slags medeltida riddarorden. Nu var dock inte SS-ryttaravdelning den enda ryttarsektionen inom rörelsen, både partiet och SA hade sina egna sektioner och det hela utmynnade snart till en intern kamp om vem som skulle bli rörelsens officiella sektion. Trots att sektionen hade svårt att få ekonomin att gå ihop, det var dyrt att såväl köpa som underhålla hästar, stod Himmler på sig. Lyftet för ryttarsektionen kom sommaren 1934, då Hitler rensade ut delar av SA:s ledning och organisationens tidigare inflytande och makt krossades. Istället var det uppenbart, speciellt för de som sökt sig till SA av opportunistiska orsaker att det nog var bättre att satsa på SS:s ryttarsektion. Ansökningarna om medlemskap ökade under hela 1930-talet, men expansionen var inte enkom av glädje för Himmler och SS. Få medlemmar hade några egentliga kunskaper om hästskötsel, och nu dög det inte längre att använda lokala bondpojkars hästar, speciellt som Himmler nu ville ta upp kampen mot mer välkända ridskolor.
Under samma period hade Fegelein, troligen som en effekt av hans kunskaper i ämnet. Förflyttats till en ryttarsektion, och 1937 utfärdade Himmler en order om att skapa en ridskola i München med Fegelein som ansvarig. Även om det förstås fanns en viss logik i Himmlers utnämning av Fegelein, han var ung och såg bra ut, fanns det belackare inom SS som också pekade på hans utsvävande livsföring och otaliga kvinnoaffärer. Han hade dessutom inflytelserika vänner, bland annat sin gamle arbetsgivare Weber, som själv hade ett stort intresse av hästar och säkerligen mer än gärna lade in ett gott ord för Fegelin.
Men sitt utseende och livsföring till trots, så var Fegelein övertygad nazist och deltog tidigt i nazistiska aktioner riktade mot bland annat judar. I samband med kristallnatten deltog han tillsammans med Weber i en nattlig räd mot flera judiska hus i Münchens mer fashionabla delar. För de flesta var han dock ändå SS ryttarsektions ansikte utåt, i sin roll som lärare för SS huvudridskola fick han frottera sig med några av Tysklands mest inflytelserika familjer, vilka i praktiken var den enda som hade råd att betala avgifterna, och deltog i flera ridtävlingar. Men Himmler hade förstås inte bara tänkt ha sina ridskolor för att attrahera de rika och inflytelserika tyska familjerna, det hade också en mer militär inriktning. För i en tid när hästarna faktiskt fortfarande var en vital del av de flesta europeiska länders militärer, speciellt som dragdjur men även för att transportera soldater, fanns det en baktanke med Himmlers ryttarsektion. De flesta var nämligen inte lika fashionabla som den i München, där man vid sidan av ridskolan också bedrev ett stuteri. Istället utgjordes de flesta ridskolor av lokalt inhandlade, eller inhyrda, hästar där SS män från städerna kunde lära sig rida och genomföra militära övningar. Inför uppladdningen för invasionen av Polen omorganiserades nu många av dessa till SS-Totenkopf-Reiterstandarten, och förbereddes för att användas i strid. Tanken var dock inte att låta dessa förband, vilka till stora delar utgjordes av äldre män, sättas in i frontjänstgöring, utan att de istället skulle användas för att rensa upp bakom de tyska linjerna. De var också tänkta att bistå de insatsförband som nu sattes upp inför invasionen, och vilka primärt skulle rikta in sig på den polska intelligentian eller andra potentiella ledare för en polsk revolt mot tyskarna. Som Himmlers främste expert på hästar blev förstås Fegelein inkallad och deltog i förbandens aktiviteter under hösten och vintern 1939/40, när man vid sidan av att avrätta polacker och polska judar, också fördrev hundratusentals polacker från Warthegau (den del av västra Polen som Tyskland annekterat) för att göra plats för de etniska tyskar som fördrivits från Baltikum i samband med att dessa annekterats av Sovjetunionen.

Trots att den tyska armén egentligen tänkt göra sig av med sina kavalleriförband, Wehrmachts 1. Kavallerie-Division omorganiserades efter invasionen av Frankrike till en pansardivision. Fann Himmler att SS fortfarande, speciellt med tanke på organisationens ansvar för att pacificera områdena bakom de tyska linjerna, hade ett behov av att behålla sina kavalleriförband. Invasionen av Sovjetunionen skulle på ett obehagligt sätt ge honom rätt, tillsammans med 1. SS-Infanterie-Brigade (mot.) sattes man inledningsvis in på att jaga rätt på sovjetiska trupper som gömt sig i de vitryska skogarna och hängav sig åt att angripa isolerade tyska installationer. Vid sidan av detta användes också förbandet, som i augusti uppgraderats till brigadstorlek, att avrätta civila. Som befälhavare för denna brigad utsågs nu Fegelein, men som trots detta fortsatte leva sitt utsvävande liv han vant sig med i München. När inte förbandet var i tjänst reste han antingen tillbaka till Tyskland för att tävla, eller om detta nu inte var möjligt höll tävlingarna i Sovjetunionen.
Trots detta verkar Himmlers förtroende för Fegelein fortsatt varit gott, och Himmler fortsatte att skänka honom gåvor i form av hästar och annat. Samtidigt som Fegelein spenderade sin tid med att förlusta sig på Himmlers gåvor i Tyskland, höll situationen på östfronten att bli kritisk.
Trots de enorma framgångarna Wehrmacht haft under sommaren och hösten 1941, hade man aldrig riktigt kunnat knutit ihop säcken. Längs de oändliga sovjetiska grusvägarna marscherade hundratusentals sovjetiska soldater västerut som krigsfångar, samtidigt som de tyska kolonnerna fortfarande mötte stenhårt motstånd. Situationen förbättrades inte av att den tyska armén under inga som helst omständigheter var anpassade för den typ av krigföring, sin propaganda till trots var den tyska armén inte på långa vägar fullt motoriserad och förlitade sig på hästdragna transporter. Den tyska armén var inte heller utrustad för denna typ av krigföring, de tyska stridsvagnarna och lastbilarna var anpassade för västeuropeiska förhållanden, med väl fungerande vägnät och möjlighet att underhålla utrustningen. Samtidigt som de tyska trupperna, delvis på grund av brist på material och underhåll tvingades göra halt, började den ryska hösten. Massiva skyfall förvandlade det obefintliga ryska vägnätet till en bottenlös lervälling, där motordragna fordon knappt kunde ta sig fram, än mindre hästdragna transporter. Situationen förbättrade inte heller av det faktum att tyskarna inte kunde använda det sovjetiska järnvägsnätet, då detta hade en bredare spårvidd än det tyska.
När väl vintern kom, och vägnätet torkade upp, kom nästa chock. Det blev kallt, riktigt kallt. Temperaturerna föll snabbt, något den tyska armén överhuvudtaget inte var anpassad för. Även om den tyska armén nu haft vinterkläder i tillräcklig mängd är det dock tveksamt om det spelat något större roll, det tyska underhållsnätet var som redan konstaterats under hård press och det är tveksamt om man haft kapacitet att transportera dessa till fronten. Hur som helst stretade de tyska trupperna på, i början av december nådde spaningselement ur Wehrmacht till Moskavs utkanter innan man tvingades ge upp försöken att inta Moskva. Nu kom nästa chock, tack vare Richard Sorge arbete i Japan, visste Stalin att Japan inte skulle angripa Sovjetunionen och kunde på så sätt förflytta delar av den asiatiska armén till mer behövande delar. I temperaturer som närmade sig minus 30 grader, stred nu tyska och sovjetiska trupper för livet om de få hus som fortfarande fanns kvar (i ett försök att försvåra för tyskarna hade Stalin beordrat de sovjetiska trupperna skulle använda sig av brända jordens taktik när de retirerade). För trots den sovjetiska propagandan plågades de sovjetiska trupperna precis lika illa som de tyska av kylan, även om de ibland var bättre utrustade. De redan uttänjda tyska trupperna tvingades nu till en kamp om liv och död, samtidigt som Hitler vägrade godkänna några som helst reträtter, utan större möjlighet att kunna använda sig av förstärkningar från Tyskland – som även de begränsades av transportnätets successiva sammanbrott – tvingades man förstärka frontförbanden med de säkerhetsförband som användes för att bekämpa partisaner och terrorisera civilbefolkningen. Även om deras stridsvärde ofta var ytterst begränsat, varken deras utrustning eller manskap kunde anses vara speciellt adekvat för fronttjänstgöring, var läget så akut att det inte fanns några andra alternativ.
SS-Kavallerie-Brigade var förstås inget undantag, och var de givetvis varken utbildade eller utrustade för den typen av krigföring. I januari 1942 sattes brigaden, som en av de sista förband att skickas till fronten och led svåra förluster. Efter bara två dagars strider runt Rzhev hade brigaden lidit 75%iga förluster och tvingades dras tillbaka, i mars samma år drogs brigaden tillbaka för att förstärkas och omvandlas till en division.
Samtidigt som resterna av brigaden återvände till det av Tyskland ockuperade Västeuropa, hade Fegelein sedan länge varit tillbaka i säkerheten och förberedde brigadens nästa uppgift. Under våren 1942 användes resterna som grund till att bilda SS-Kavallerie-Division, vars manskap till stora delar utgjordes av ungerska Volksdeutsche (etniska tyskar) och användes för att bekämpa Titos partisaner i Jugoslavien. Läget på östfronten gjorde dock att divisionen återvände, där Fegelein skadades och tvingades återvända till Tyskland. Efter att ha återhämtat sig tillräckligt, bland annat på sin villa han fått av Himmler, var det tänkt att han skulle återvända till sin division, men Himmler hade nu andra planer för honom. En utnämning som inledningsvis skulle få hans stjärna att stiga ännu högre på den nazistiska himlen, men som också skulle föra honom närmare hans fall...

I takt med att krigslyckan vänt för tyskarna, och att utsikterna till ett segerrikt slut på kriget blev allt mindre, ökade Hitlers raseri över de tyska militärernas misslyckanden. Många av de som tidigare utgjort den innersta kretsen hade med tiden, och motgångarna, fått en ökad motvilja att besöka Hitler, vilket gjorde honom isolerad och ännu mer irriterad. Himmler beklagade sig ofta för sin personlige massör Felix Kersten, om hur han i största möjliga mån försökte undvika att besöka Hitler. Samtidigt var Himmler väl medveten om att hans ställning i mångt och mycket berodde på Hitler och hans nära band med Führern, och därför lät nu Himmler utnämna Fegelein till sitt personliga sändebud till Hitler.
Istället för att återvända till fronten och sin kavalleridivision (över vilken han nominellt hade befälet), fick han resa till Hitlers högkvarter i Rastenburg i Östpressuen. Här blev den väldekorerade krigshjälten Fegelein snabbt en av Hitlers favoriter, och en del av den krets som nu omgav Hitler i praktiken dygnet runt. Det var dock inte bara Hitler som fann Fegelein av intresse, även hans älskarinna Eva Braun verkar haft en bra relation med honom, och snart började rykten gå om en hemlig kärleksaffär mellan de båda. Kanske i ett försök att hindra ytterligare ryktesspridning, gifte sig Fegelein med Evas syster Margarethe ”Gretl” Brau i juni 1944 i en privat ceremoni med Himmler som vittne och en två dagar lång fest på Hitlers tillflyktsort på Obersalzberg, där Hitler ska ha varit en av gästerna. Äktenskapet till trots fortsatte Fegelein sitt tidigare liv, och var en återkommande gäst på Berlins mer fashionabla inneställen. Återigen framfördes kritik mot Fegeleins agerande, men Himmler fortsatte att vifta bort alla anklagelser, och inte ens ryktet om hans affär med Eva verkar rubbat Himmlers förtroende för honom.

Samtidigt som Fegeleins stjärna steg mot nya höjder, förvärrades det militära läget för Tyskland, och samtidigt som han gifte sig drabbades den tyska krigsmakten av några av sina hitintills största motgångar. I början av juni landsteg amerikanska och brittiska styrkor i Normandie, i mitten av juni inledde Sovjetunionen sin stora sommaroffensiv som i praktiken krossade två tyska armékårer. I juli utsattes Hitler för ett attentat, vilket ledde till att Himmler och SS i praktiken tog över Wehrmachts roll. Fegeleins roll som Himmlers ögon och öron i Hitlers högkvarter blev nu ännu viktigare, speciellt som Himmler nu överhopades av arbete med att organisera det sista desperata försvaret av riket. Men i det konstanta skyttegravskrig om Hitlers ynnest som utspelades i hans närhet, blev nu Fegelein plötsligt själv en av huvudaktörerna. Som Himmlers röst i kretsen runt Hitler, blev han nu en viktig allierad och farlig fiende, en roll han kanske inte riktigt var beredd att spela. För trots sin position, fortsatte Fegelein sitt tämligen flärdfulla privatliv med vin, kvinnor och hästar, något som onekligen gjorde honom sårbar. En av Himmlers främsta antagonister var Martin Bormann, en slug och kalkylerande person som tagit över rollen som chef för partikansliet och således i praktiken beslöt vem och vilka som besökte Hitler. Han hade redan detroniserat Göring, och nu hade han satt blicken på Himmler. I likhet med Göring behövde inte Bormann göra nämnvärt mycket själv, han förväntade sig att Himmlers bristande militära erfarenhet skulle göra det åt honom. Samtidigt är det högst troligt att Bormann, som av många betecknades som partiets ”grå eminens”, var mycket väl införstådd i Fegeleins livsföring och även om de båda konspirerade tillsammans mot Himmler, var han beredd att offra honom för att tillitetgöra Himmler.
Under våren 1945 hade situationen blivit ännu värre, sovjetiska styrkor stod bara kilometer från Berlin, på västfronten hade fronten i praktiken kollapsat och i Italien hade de tyska trupperna börjat sondera terrängen för att allmän kapitulation. Trots detta, eller kanske som ett försök att blunda för det uppenbara, fortsatte Fegelein sitt beteende. Han frekventerade fortfarande de kvarvarande fester som hölls, och trots att Gretl var gravid hade han flera privata lägenheter runt om i Berlin. Samtidigt som Fegelein festade och söp bort ångesten, försökte Himmler finna en lösning på Tysklands problem. Övertygad om att han skulle kunna förhandla fram en separatfred med de västallierade, och på så sätt kunna koncentrera alla trupper till att besegra Sovjetunionen, hade han tagit kontakt med Folke Bernadotte (som organiserade de så kallade vita bussarna) för att genom honom förhandla med de västallierade. Bernadotte, som troligen var väl insatt i att varken amerikanarna eller britterna tänkte sluta någon separatfred med ett Tyskland som i praktiken var besegrat, gick ändå med på Himmlers begäran. Precis som Bernadotte hade misstänkt vägrade förstås de västallierade, vilka dessutom valde att offentliggöra Himmlers fredstrevare.

När en uppenbarligen skadeglad Bormann kunde meddela nyheten om Himmlers medlingsförsök till Hitler, exploderade bunkern. Hitler blev rasande, han krävde bokstavligen ”den trogne Himmlers” huvud på ett fat och uteslöt honom ur såväl partiet som SS. Som ersattare valde Hitler att kalla hem Karl Hanke, gauleiter över nedre Schlesien och befälhavare för garnisonen i Breslau. Mitt under Hitlers raseriutbrott började dock alla fråga sig vart Fegelein, vad han hade att säga i frågan och hur mycket han visste. Problemet vara bara ingen visste vart han fanns, vilket ytterligare spädde på Hitlers misstro och irritation. Det som var kvar av Gestapo i Berlin sändes iväg för att leta rätt på Fegelein, troligen med adresser på möjliga gömställen förmedlade av den hjälpsamme Bormann.
Vi är såldes tillbaka där vi började, men i det kaos som nu rådde dagarna innan Berlin föll är uppgifterna om Fegeleins sista timmar i livet fåtaliga och motsägelsefulla, och det finns flera olika versioner om i vilket skick han var i när han greps. Efter att han gripits fördes han troligen till riksdagshuset, där han efter en kortare rättegång uteslöts ur partiet, SS och dömdes till döden. Han sköts troligen på en direkt order av Hitler.
Som så mycket annat i Fegeleins sista timmar, är även denna del av berättelsen full av motsägelser och obekräftade påståenden. Enligt vissa källor ska Eva Braun vädjat till Hitler om att inte låta avrätta Fegelein, och hänvisat till att Gretl var gravid, enligt andra ska hon överhuvudtaget inte sagt något. Vissa källor påstår även att han faktiskt lyckades fly från Berlin, men dessa får nog påstås vara ytterst tveksamma. Hur som helst fick Bormann inte njuta nämnvärt länge av sin seger, Hitler och Eva Braun begick bara dagar efteråt självmord och kriget var i praktiken slut. I ett sista försök att rädda sig själv, deltog Bormann i ett misslyckat utbrytningsförsök under vilket han dödades eller efter att ha skadats sköt sig själv. Även här går uppgifterna isär, men med största sannolikhet lämnade aldrig Bormann Berlin. Himmler som i samband med att de allierade offentliggjort hans medlingsförsök gått under jorden, greps utklädd till en marinsoldat och begick självmord med hjälp av en dold cyanidkapsel. Den nye SS-ledaren Hanke försvann i striderna om Breslau, och det råder osäkerhet huruvida han dog i själva staden eller i samband med att han flögs ut. Den ende som överlevde det här kaoset var Gretl, som efter kriget födde en dotter (Eva efter sin syster), vilken begick självmord 1975. Gretl själv dog först 1987, 72 år gammal och med detta har vår berättelse nästan nått sitt slut.

Fegelein summerar lite för mig den nya grupp av överklass som Himmler såg framför sig när han omorganiserade SS i slutet av 1920-talet, ung, begåvad, atletisk och tilltalande. Men samtidigt som Fegelein i många avseenden uppfyllde alla dessa kriterier, vars hans beteende stundtals långt ifrån de kriterier som Himmler ställde på sina SS-män. Han var korrupt, hade en ytterst begränsad organisationsförmåga och tappade i mångt och mycket respekten av sina under- som överlydnaden. Efter kriget ska Wilhelm Bittrich (mest känd för att ha fört befäl över de tyska trupper som bekämpade de brittiska fallskärmsjägarna i Arnhem), beklagat bitter över hur Fegelein sällan eller aldrig själv deltog i de aktioner riktade mot civila han beordrat, utan istället befann sig i Berlin eller i sängen med sovjetiska kvinnor. Detta trots att det var absolut förbjudet för tyska soldater i allmänhet, och medlemmar i SS i synnerhet, att fraternisera med sovjetiska civila.
Även om det svårt att avgöra sanningshalten i Bittrichs anklagelser, är det samtidigt inte svårt att misstänka att det faktiskt låg något i dem, speciellt när man betänker hans tidigare och senare agerande. Men som en av Himmlers personliga gunstlingar är det kanske inte så underligt att han ansåg sig stå över lagen, vare sig det rörde sig om SS:s eller rikets.
Hans uppenbara förvrängda självbild verkar onekligen inte blivit mindre sedan Himmler utsett honom till hans personliga sändebud till Hitler, där han snabbt skaffade sig nya värdefulla kontakter, bland annat med Bormann. Som en del av Hitlers inre krets blev han troligen tämligen omgående involverad i det maktspel om Hitlers gunst som fördes, till stora delar uppmuntrade av Hitler själv. Problemet var bara att Fegelein, sina förtjänster till trots och kontakter med Bormann, troligen var alldeles för naiv för att på allvar bli en del av detta spel. Istället är det troligt att Bormann, som hela tiden själv försökte spela ut de övriga aktörerna mot varandra för själv stärka sin ställning, tämligen effektivt nyttjade Fegelein i sitt spel om Hitlers gunst.
Men vad som kanske slår en mest är Fegeleins konstanta kvinnoaffärer, vilka onekligen gjorde honom ytterst sårbar i det spel som fördes mellan den inre kretsen. Även om jag ställer mig något tveksam till påståendena om att han haft en affär med Eva Braun, går det inte att komma ifrån att de båda stod varandra nära. Samtidigt ska man inte glömma att Eva i många avseenden levde ett mycket isolerat liv, majoriteten av Hitlers bekantskapskrets var äldre än henne och delade få av hennes intressen. Fegelein var ung, vacker och en krigshjälte, han delade även hennes intressen för fester och var som sagt en välkänd figur i Münchens och senare Berlins uteliv. Samtidigt som det är möjligt att de båda kände viss attraktion mellan varandra, insåg det omöjliga med ett djupare förhållande. Det har av vissa författare antytts att Fegeleins giftermål med Gretl var ett försök från hans sida att komma närmare Eva utan att orsaka allt för mycket uppmärksamhet, men som med alla dessa påståenden är det svårt att vare sig bevisa eller motbevisa. Oavsett deras relation, så verkar inte han slutat sin livsföring för det, snarare tvärt om verkar den tagit ny fart under slutet av kriget. Kanske rörde det sig om ett försök från Fegelein, som trots allt ändå borde insett att kriget var förlorat att dämpa sin ångest över vad som väntade honom efter kriget.
Men den stora frågan är förstås hur mycket han kände till om Himmlers medlingsförsök, en fråga som förstås är svår att besvara och i många avseenden ändå måste avgöras via spekulationer. Personligen tror jag faktiskt Fegelein hade en väldigt vag uppfattning om vad Himmler syftade till att göra, vi ska trots allt ha i åtanke att han precis som övriga medlemmar av den inre kretsen blev allt mer isolerad och involverad i de hopplöst patetiska konspirationerna runt Hitler. Det är möjligt att han läckt det lilla han känt till av planen till Bormann, som onekligen såg till att utnyttja kunskapen till fullo. Det är förstås också möjligt att Bormann, som onekligen var en mycket slug och beräknande människa, fått reda på uppgifterna från annat håll. Hur som helst hyste Bormann inga större betänkligheter att offra Fegelein genom att utnyttja hans frånvaro, och påstådda flykt från Berlin.
Just hans så kallade flyktförsök, gör kanske att påståendet om att hans eventuella kunskaper om Himmlers planer känns något osäkra. Om han nu kände till att Himmler försökte medla, och vad detta i rimlighetens namn även borde innebära för honom, borde han förstås gett sig iväg på en gång. Men det gör han inte, istället verkar han åkt runt bland alla de Berlinbor som under krigets sista skälvande dagar hängav sig åt diverse hedonistiskt beteende. Det är mycket möjligt att han planerade att fly från Berlin, men det var han knappast ensamma om. Jag är dock tveksam till att orsaken till hans flykt var någon större kännedom om Himmlers planer, snarare tror jag han insåg att kriget var över och att det var dags att lämna det sjunkande skeppet. Problemet var bara att han troligen själv gått ned sig i det hedonistiska tankesättet, att han helt enkelt hade svårt att släppa greppet om det. När han grips är Berlin i alla avseenden avskurna, och även om han kanske inte var en allt för välkänd person, är det ändå tveksamt om han klarat sig ut ur staden helskinnad.

Historien går inte att betrakta med skygglappar

Under helgen har ett mindre ordkrig brutit ut mellan Jan Guillou och Jackie Jakubowski rörande den senares uttalanden i tv-programet Babel, där Jakubowski anklagar Guillou för att försöka sig på historierevisiosm genom att förminska tyska övergrepp som begicks i de tyska kolonierna i Afrika. Jakubowski pekar speciellt på det så kallade hereroupproret i nuvarande Namibia mellan åren 1904-1907, då tyskarna i praktiken utrotade hereroerna i koncentrationsläger. Enligt Jakubowski är denna händelse en slags föregångare till den förintelse som senare genomfördes av nazisterna under andra världskriget, men som då riktades in mot judar, polacker, ryssar och andra nazisterna fann misshagliga.
Denna tes har i många avseenden blivit allt mer framträdande i olika former, men personligen finner jag den något tveksam, och i vissa fall kanske inte helt sanningsenlig. Den utgår nämligen från en felaktig premiss i att den tyska handlingen i tyska Västafrika (som Namibia kallades då) på något sätt var unik, snarare tvärt om måste man se händelserna i tyska Västafrika i sin historiska kontext, vilket också gör att den senare förintelsen blir mer försåtlig. Guillou svarar på kritiken mot Jakubowski att övriga kolonialmakter inte var sämre, i vissa fall kanske till och med värre. Och här måste jag dock ändå säga att Guillou har en, eller kanske till och med flera poänger, som är svåra att inte använda sig av. I belgiska Kongo, eller fristaten Kongo som hette fram till 1900-talets början, hade den belgiske kungen Leopold II (vilket också beskrivits på bloggen), i praktiken förvandlat kolonin till ett skräckvälde. Hundratusentals kongoleser hade i jakten på elfenben, gummi och mineraler blivit stympade som straff för att de inte kommit upp i de kvoter kolonins administration (och i slutändan Leopold II) satt upp.
Hur många som dog under Fristatens existens är omöjligt att veta, men siffror på uppemot 20 miljoner har nämnts, de flesta siffror brukar dock hamna runt 5 till 10 miljoner. Sant är visserligen att kongoleserna inte sattes i några läger där de förväntades dö, men behandlingen och den uppenbara bristen på respekten för kongoleserna gör att händelserna i Kongo ändå får den tyska behandlingen av hererorna att framstå som en mild bris av omänsklighet.
Men det var inte bara belgarna som uppvisade en fullständig vedervärdig människosyn, i de franska kolonierna var respekten för afrikanerna minst lika begränsad. I Nordafrika var fransmännen involverad i en utdragen konflikt med de lokala nomaderna, en konflikt som sedan skulle ta fart på allvar under 1950-talet när bl.a. Algeriet ville göra sig självständigt. En konflikt där fransmännen begick våldsamma övergrepp mot alla som överhuvudtaget misstänktes ha samröre med de algeriska motståndsmännen.

Men de kanske värsta förövarna, och i många avseenden förebilden för de senare tyska övergreppen i tyska Västafrika och senare under andra världskriget, får nog ändå sägas vara britterna. Det brittiska imperiet hade i praktiken byggts på att britter, ofta med den brittiska regeringens tysta bifall, hetsat fram våldsamma konflikter. Så hade skett i Kina under det så kallade Opiumkriget, där britterna tvingat Kina att öppna upp för handel med omvärlden, givetvis på de europeiska ländernas villkor och dessutom tillåta opiumhandeln i landet, något kineserna – väl medvetna om drogens effekt – försökt stoppa. I södra Afrika, där britterna under 1800-talets andra hälft nu försökte knyta samman Egypten med landets övriga kolonier på kontinenten. Hetsades ett krig fram mot zulustammen, en visserligen våldsam men för det brittiska imperiet knappast allvarlig konkurrent. Kriget blev visserligen ett mindre bakslag, zulustammen slog tillbaka och utplånade en brittisk kolon och tvingade den brittiska armén på defensiven. Men efter att britterna fått förstärkning, samtidigt som zulustammen hade svårt att riktigt följa upp sina tidiga framgångar, kunde britterna besegra zulustammen. Konflikten mellan britter och zulu blossade dock upp med jämna mellanrum, något som ofta renderade i våldsamma övergrepp mot eventuella upprorsmakare.
Men det som kanske skulle få störst inflytande på framtida tysk politik var det så kallade boererkriget, vilket även det hetsades fram av britterna, vilka dels oroade över boernas flörtande med tyskarna, men också på grund av de mineraltillgångar som hittats i boernas områden. Även här misslyckades britterna att vinna en snabb seger, i likhet med zulustammarna hade dock boerna svårt att riktigt följa upp sina tidiga framgångar. När väl britterna hämtat sig och förstärkt sina trupper, hade de visserligen modiga men fåtaliga boerna inte mycket att sätta emot. I ett försök att stoppa britterna började nu boerna ett utdraget, och i slutändan för dem destruktivt gerillakrig. Britternas svar blev att alla civila boerer tvingades in i så kallade flyktingläger, eller koncentrationsläger, där britterna kunde hålla större kontroll över boerna. Förhållandena i lägren var milt sagt bedrövliga, och tiotusentals boer – främst barn och gamla – avled i lägren, vilka även anlades för de afrikaner som deltog på boernas sida. För att ytterligare begränsa boernas möjlighet att sätta sig upp mot britterna använde sig de av en brända jordens taktik, samhällen och farmer som misstänktes ha något som helst samröre med boernas gerillatrupper brändes, förstördes och tusentals brunnar förgiftades.
Indien drabbades under flera gånger, sista gången 1943, av förödande svältkatastrofer, vilkas orsak idag visserligen är omdebatterade, men där de allra flesta anser att britternas förda politik inte förbättrade läget.
I nuvarande Irak och Jordanien, som britterna fick som protektorat efter första världskriget satte RAF – delvis under ledning av sir Arthur ”Bomber” Harris – in gas mot upproriska stammar, och delar av den taktik Harris sedan förfinade under det andra världskriget utvecklades under denna tid.
I Australien utsattes kanske ursprungsbefolkningen för de värsta övergreppen, övergrepp som sedan fortsatte långt in på nutid. På samma sätt som indianerna förpassades aboriginerna till avlägsna, och ofta ofruktbara reservat, samtidigt som de områden som ansågs dugliga för jordbruk eller gruvbrytning helt enkelt konfiskerades av den australiska staten.
Men det var inte bara britterna som satt i system att använda sig av läger att härbärgera ursprungsbefolkningen, i USA hade den amerikanska regeringen förpassat indianerna till så kallade reservat. I dessa, vilka ofta utgjordes av fullständigt infertila landområden där indianerna saknade några som helst möjligheter att försörja sig själva, och i praktiken blev hänvisade till att leva på statens magra bidrag. Medan några försökte göra motstånd, vilket allt som ofta slutade illa för indianerna, förblev de flesta passiva och försvann ner i alkohol- och drogmissbruk. Än idag är indianreservaten kraftigt överrepresenterade när det gäller självmord, olika former av missbruk och låg utbildningsnivå.

Listan på kolonialmakternas övergrepp är förstås längre, men jag tycker det ändå räcker så här för att se att det tyska agerandet i Tyska Sydvästafrika inte var något unikt. Snarare skedde det i en historisk kontext, där övriga Europas stater under någon gång – eller i vissa fall även skulle fortsätta efter de tyska kolonierna upphört att existera – agerat på ett likvärdigt sätt. Britterna i synnerhet satte onekligen ribban, och visade även med händelserna i samband med kriget mot boerna, att behandlingen även kunde appliceras på kristna vita (även om de afrikaner som samarbetade med boerna utsattes för än värre övergrepp behöver vi kanske inte kommenterar).
Än mer stark blir koppling när man betänker att delar av den tyska jakt på kolonier, delvis var modellerat efter brittisk modell. Intressant nog förstärks denna koppling än mer när man granska hur tyskarna styrde, och tänkte styra, sina ockuperade områden i Polen och Sovjetunionen. Hitler nämner flera gånger hur imponerad han är av britternas imperium, och hur dessa kunde styra detta med endast ett fåtal soldater och administratörer. Även om den tyska kolonialismen av Östeuropa i propagandan framställdes som en slags modern version av den medeltida ”Drang nach Osten”, så fanns där starka undertoner av brittisk kolonialmentalitet. Även om jag inte ifrågasätter att tyskarna under 1940-talet mycket väl kan ha dragit nytta av de erfarenheter man lärt sig i Tyska Västafrika, så finner jag dock inflytandet från det allmänna europeiska kolonialväldet i allmänhet och det brittiska i synnerhet, vara av större vikt än de trots allt begränsade erfarenhet tyskarna hade av det.
I likhet med många andra nazister hade Hitler en mycket ambivalent inställning till Storbritannien, för på samma sätt som landet under andra hälften av 1930-talet successivt växte fram som det enda egentliga hotet mot tysk expansion österut, så fanns där en stark beundran för den brittiska mentaliteten och agerandet i kolonierna.
Som ytterligare bevis för sin tes hänvisar Jakubowski till den tyske professorn Eugen Fischer, vilken bland annat varit verksam i Tyska Västafrika och som propagerat mot förhållanden mellan afrikaner och européer. Det är visserligen sant att han lyckades förbjuda äktenskap mellan färgade och tyskar, men med tanke på att antalet tyska kolonister var förhållandevis fåtaliga och utgjordes primärt av soldater och administratörer, kan man anta att antalet kvinnor var förhållandevis få. Speciellt när man betänker det faktum att lagen instiftades två år före krigsutbrottet, och att antalet kvinnor i de tyska kolonierna knappast kan blivit nämnvärt fler under själva kriget. Så med andra ord är det rimligt att anta att lagen, på samma sätt som de senare påbud om att förhållanden mellan tyska soldater och sovjetiska civila var absolut förbjudet, i praktiken hade liten – eller mycket begränsad effekt.
Men enligt Jakubowski var Fischers bidrag större än så, under sin tid i Tyska Västafrika steriliserade han mulatter, och utförde medicinska försök på hereror i fångenskap. Erfarenheter han sedan använde sig av under sin tid som lärare – och senare rektor – för några av Tysklands viktigaste medicinska fakulteter. Problemet är bara att Jakubowiski återigen satt på sig skygglapparna och väljer att granska historien utan att se helheten, för Fischer – hur obehaglig han nu än må vara – existerar inte ett vakuum. Fischer teorier och åsikter var i många avseenden helt i linje med vad många läkare runt om i världen ansåg. Hans uppenbara brist på empati för sina ”patienter” i Tyska Västafrika delade han onekligen med bl.a. J. Marion Sims (vilken ses som gynekologins fader), som på mitten av 1800-talet genomförde plågsamma medicinska försök på svarta slavar i USA. Fischer var bara en av många läkare som onekligen ansåg att ändamålet helgade medlen, för en djupdykning inom medicinska experiment från och med mitten av 1800-talet och framåt är en veritabel orgie av övergrepp begångna på fysiskt och mentalt handikappade, slavar, romer och andra som den dåtida (och ibland nutida) forskarvärlden anser vara förbrukningsbara.
Inte ens Fischers eugenisk åsikter är i många avseenden speciellt unika för tiden, och även här kan man bara konstatera att mycket av hans inspiration troligen härrörde från brittiska forskare. Det är också möjligt att en annan inspirationskälla är det idag ökända rasbiologiska institutet som var verksamt i Sverige under mellankrigstiden, och vars verk och ledning var välkända i eugeniska kretsar.
Fischer och hans tyska kollegor agerade inte heller i detta fallet i något vakuum, det fanns gott om läkare och forskare runt om i världen som utan några större moraliska betänkligheter använde sig av mänskliga försöksdjur. Skillnaden låg bara i att Fischer och hans kollegor var verksamma i ett land där någon form av opposition mot en liknande aktivitet, inte framfördes öppet och att de således var fria att genomföra sina teorier i praktiken. I till exempel USA tvingades forskare med lika löst formulerade teorier som Fischer utföra sina experiment i hemlighet, ofta på fångar eller andra socialt svaga grupper. Men till skillnad från Fischer, som efter 1945 tvingades göra avbön och avbryta sina experiment, kunde de amerikanska forskarna fortsätta sina. Under hela efterkrigstiden har amerikanska forskare, ofta med bistånd av militären eller andra statliga institutioner, genomfört mänskliga experiment. Dessa experiment har inte nödvändigtvis varit begränsade till USA, utan många har även genomförts i utlandet, främst då i Latinamerika, där CIA och den amerikanska militären genom sitt stöd till diverse diktatorer öppnat upp möjligheter för dessa forskare att bedriva sin verksamhet i en miljö som struntar i mänskliga rättigheter.
På samma sätt som Jakubowski anklagar Guillou för historieförfalskning, så anser jag att han gör sig skyldig till historieförenkling. För Jakubowski ser på historien med skygglapparna på, och ser endast det han vill se. På detta sätt blir också historien lättare att förstå, och bakgrunderna till historiska händelser enkla att tolka och förklara. Problemet är dock att detta är en allt för enkel, och i grund och botten alldeles för instängd bild av historien. För att på allvar förstå ett skeende måste man se helheten, och i detta fall blir Jakubowski så förblindad av sin vilja att detronisera Guillou att han helt enkelt förfaller in i ett tunnelseende. Som jag påpekat flera gånger går det inte att se det tyska agerandet i Tyska Västafrika som en enskild händelse, det måste sättas i sin kontext, i detta fallet en effekt av ett djupt rasistiskt och kolonialt tänkande som tyskarna på intet sätt är ensamma om att . Tyskarna är inte ensamma om att slå upp läger för afrikaner, de är inte ensamma om att formulera eugenisk tankegångar och nazisternas framtidsvision av hur de delar av Sovjetunionen man tänkte ockupera är inte heller någon unik tysk tanke. Istället smälter här samman en mängd inspiration och praktiska erfarenheter från hur de europeiska länderna skapade sina kolonialvälden, skillnaden är bara att nazisterna ansåg att denna vision skulle genomföras i Östeuropa, inte i något avlägset och på någon för tyskarna avlägsen kontinent.

Källor:
Jackie Jakubowski: Jan Guillous ord finns kvar för alla på SVT Play
Jackie Jakubowski: Jan Guillous roman saknar täckning
Jan Guillou: Jakubowski är för ivrig att kalla mig historierevisionist