Efter ett på år av lugna, eller i alla förhållandevis, 30-november i Lund tillställningar blev årets sammankomst desto stökigare. Lund har under söndagseftermiddagen skakats av rejäla sammandrabbningar mellan, primärt, polis och motdemonstranter.
I Stockholm verkar det gått något lugnare till, men jag misstänker starkt att båda sidor inte tänker bränna av allt krut idag, utan väntar till den 6:e och Salemmanifestationen.
Källor:
Gatstenar mot polisen i Lund
Polisen tvingade in motdemonstranter i buss
Stökigt även i Stockholm
Sunday, November 30, 2008
Den nationalsocialistiska splittringen
I helgen som var kom den överraskande nyheten att Sveriges största högerextrema, och rent nationalsocialistiska, parti Nationalsocialistisk Front (NSF) upphört att existera. Partiets tillgångar har istället förts över till det nybildade partiet Folkfronten (vilket saknar en officiell förkortning, men som här efter kommer att benämnas som FF), som nu axlar NSF:s mantel som Sveriges största nationalsocialistiska parti. Nyheten om att NSF upphört har växt en hel del förvåning både inom själva rörelsen och bland personer som bevakar de nationalsocialistiska grupperna i Sverige.
Frågetecknen runt omorganisationen är många, och även om FF nu valt att tona ner det tidigare budskapet, kan man ändå skönja resterna – om än i mildare ordalag – av sina föregångare. Det är med andra ord rätt troligt att anta att namnbytet mer är kosmetiskt än att det innebär någon större förändring av innehållet, och att NSF nu gjort en Sverigedemokraterna och försöker framställa sig som ett mer seriöst parti. Det är således rätt troligt att namnbytet är ett försök, vilket också delvis bekräftats av det nystartade partiets pressmeddelande, att kunna attrahera nya väljare, som tidigare skrämts bort av de öppna kopplingarna till nazismen.
För trots allt tal i massmedia så är det detta en starkt marginaliserad rörelse med en starkt begränsad medlemskrets. Omsättningen på medlemmar är generellt sett stor, och partierna slåss ofta internt om potentiella medlemmar. Något som historiskt sett renderat i starka slitningar mellan de olika partierna och organisationerna, och som i mitten av 1990-talet förde rörelsen till ett veritabelt inbördeskrig.
Tonläget mellan de tre stora aktörerna, NSF/FF, Moståndsrörelsen och Info 14, har sedan dess mildrats, och utåt sett har man försökt visa upp en enad front. På senare tid har dock denna fasad börjat krackelera, och både NSF/FF och Motståndsrörelsen deltar inte längre i arbetet runt t.ex. Salemmarschen. Bland många av de mer moderata grupperna inom rörelsen har också Motståndsrörelsen agerande under ”Folkets marsch” de senaste åren kritiserats, och det är uppenbart att det ligger mycket och pyr under den putsade ytan. Trots försök att medla i konflikten, så är det uppenbart – speciellt tydligt blir det när man granskar antalet deltagare i ”Salemmarschen” – att rörelsen är långt ifrån enad.
Hur ska man då tolka NSF:s agerande, ja det är förstås svårt utan att vara riktigt insatt i frågan, men jag tror att NSF insett att den svenska nationalsocialistiska rörelsen tuggar på sin egen svans. Man slåss om i stora drag samma medlemmar, samtidigt som partiets namn och andra attribut skrämmer bort de som inte är beredda att ta steget fullt ut. För det är uppenbart att det finns en stor potentiell väljargrupp, problemet är bara att denna väljargrupp inte är speciellt intresserad av naken nazistisk propaganda. Av förståliga skäl har ordet nationalsocialist en stark negativ klang hos den breda befolkningen, och det är ett socialt stigma att säga att man är nationalsocialist.
Vad jag tror FF sneglar efter är de mer radikala falangerna inom Sverigedemokraterna (SD) och Nationaldemokraterna (ND). Här finns det gott om nya potentiella medlemmar, personer som kanske inte utåt sett vill kopplas samman med ett öppet nazistiskt parti, men som samtidigt anser sitt eget parti som ”mesigt” och i brist på annat valt dessa mer ”rumsrena” alternativ. Personligen tror jag att ND för tillfället ligger sämst till, partiet är redan idag starkt försvagat efter en uppslitande konflikt, vilken mer eller mindre innebar slutet för partiet. Till detta ska kanske också läggas till att ND bildades av en grupp avhoppare från SD som ansett att SD blivit alldeles för populistiskt, och att man i och med detta glömt sitt existensberättigande. Nu återfick visserligen SD många av de flyktade före detta partikamraterna efter ND:s splittring, men man kan ändå anta att många av dessa inte är helt nöjda med utvecklingen i SD. Även ND har i många avseenden tvingats lämna den mer radikala linjen, och i likhet med SD fått profilera sig som ett högerpopulistiskt parti, något som säkerligen inte ses med blida ögon hos alla.
Det är alltså inte otänkbart att det är dessa missnöjda medlemmar och väljare NSF/FF nu har tänkt rikta in sig på. Genom namnbyte och att man – i sitt än så länge rätt intetsägande partiprogram – tonat ner antisemitismen och nationalsocialismen, hoppas man troligen kunna attrahera dessa.
Det är dock inte en helt oriskabel strategi, risken är förstås att man i sin tur fjärmar partiets medlemmar och att man hos de två kvarvarande ”öppet” nazistiska organisationerna ses som ”sell-out”. Jag personligen tror att den stora vinnaren kommer heta Motståndsrörelsen, det är troligt – speciellt med tanke på hur rörelsen utvecklats – att många av de mer radikala medlemmarna i NSF kommer att vända sig till Motståndsrörelsen istället. Det är inte heller otänkbart att även organisationen runt Info 14 kommer att vinna på det här, speciellt då bland de medlemmar som vänder sig mot en mer hierarkisk och strukturerad ledning (fram tills nu har NSF saknat en officiell partiledning utan styrts av ett råd).
De stora förlorarna tror jag är ND, ett parti som ligger och flyter i ingenmansland mellan SD och de mer radikala grupperna.
Frågetecknen runt omorganisationen är många, och även om FF nu valt att tona ner det tidigare budskapet, kan man ändå skönja resterna – om än i mildare ordalag – av sina föregångare. Det är med andra ord rätt troligt att anta att namnbytet mer är kosmetiskt än att det innebär någon större förändring av innehållet, och att NSF nu gjort en Sverigedemokraterna och försöker framställa sig som ett mer seriöst parti. Det är således rätt troligt att namnbytet är ett försök, vilket också delvis bekräftats av det nystartade partiets pressmeddelande, att kunna attrahera nya väljare, som tidigare skrämts bort av de öppna kopplingarna till nazismen.
För trots allt tal i massmedia så är det detta en starkt marginaliserad rörelse med en starkt begränsad medlemskrets. Omsättningen på medlemmar är generellt sett stor, och partierna slåss ofta internt om potentiella medlemmar. Något som historiskt sett renderat i starka slitningar mellan de olika partierna och organisationerna, och som i mitten av 1990-talet förde rörelsen till ett veritabelt inbördeskrig.
Tonläget mellan de tre stora aktörerna, NSF/FF, Moståndsrörelsen och Info 14, har sedan dess mildrats, och utåt sett har man försökt visa upp en enad front. På senare tid har dock denna fasad börjat krackelera, och både NSF/FF och Motståndsrörelsen deltar inte längre i arbetet runt t.ex. Salemmarschen. Bland många av de mer moderata grupperna inom rörelsen har också Motståndsrörelsen agerande under ”Folkets marsch” de senaste åren kritiserats, och det är uppenbart att det ligger mycket och pyr under den putsade ytan. Trots försök att medla i konflikten, så är det uppenbart – speciellt tydligt blir det när man granskar antalet deltagare i ”Salemmarschen” – att rörelsen är långt ifrån enad.
Hur ska man då tolka NSF:s agerande, ja det är förstås svårt utan att vara riktigt insatt i frågan, men jag tror att NSF insett att den svenska nationalsocialistiska rörelsen tuggar på sin egen svans. Man slåss om i stora drag samma medlemmar, samtidigt som partiets namn och andra attribut skrämmer bort de som inte är beredda att ta steget fullt ut. För det är uppenbart att det finns en stor potentiell väljargrupp, problemet är bara att denna väljargrupp inte är speciellt intresserad av naken nazistisk propaganda. Av förståliga skäl har ordet nationalsocialist en stark negativ klang hos den breda befolkningen, och det är ett socialt stigma att säga att man är nationalsocialist.
Vad jag tror FF sneglar efter är de mer radikala falangerna inom Sverigedemokraterna (SD) och Nationaldemokraterna (ND). Här finns det gott om nya potentiella medlemmar, personer som kanske inte utåt sett vill kopplas samman med ett öppet nazistiskt parti, men som samtidigt anser sitt eget parti som ”mesigt” och i brist på annat valt dessa mer ”rumsrena” alternativ. Personligen tror jag att ND för tillfället ligger sämst till, partiet är redan idag starkt försvagat efter en uppslitande konflikt, vilken mer eller mindre innebar slutet för partiet. Till detta ska kanske också läggas till att ND bildades av en grupp avhoppare från SD som ansett att SD blivit alldeles för populistiskt, och att man i och med detta glömt sitt existensberättigande. Nu återfick visserligen SD många av de flyktade före detta partikamraterna efter ND:s splittring, men man kan ändå anta att många av dessa inte är helt nöjda med utvecklingen i SD. Även ND har i många avseenden tvingats lämna den mer radikala linjen, och i likhet med SD fått profilera sig som ett högerpopulistiskt parti, något som säkerligen inte ses med blida ögon hos alla.
Det är alltså inte otänkbart att det är dessa missnöjda medlemmar och väljare NSF/FF nu har tänkt rikta in sig på. Genom namnbyte och att man – i sitt än så länge rätt intetsägande partiprogram – tonat ner antisemitismen och nationalsocialismen, hoppas man troligen kunna attrahera dessa.
Det är dock inte en helt oriskabel strategi, risken är förstås att man i sin tur fjärmar partiets medlemmar och att man hos de två kvarvarande ”öppet” nazistiska organisationerna ses som ”sell-out”. Jag personligen tror att den stora vinnaren kommer heta Motståndsrörelsen, det är troligt – speciellt med tanke på hur rörelsen utvecklats – att många av de mer radikala medlemmarna i NSF kommer att vända sig till Motståndsrörelsen istället. Det är inte heller otänkbart att även organisationen runt Info 14 kommer att vinna på det här, speciellt då bland de medlemmar som vänder sig mot en mer hierarkisk och strukturerad ledning (fram tills nu har NSF saknat en officiell partiledning utan styrts av ett råd).
De stora förlorarna tror jag är ND, ett parti som ligger och flyter i ingenmansland mellan SD och de mer radikala grupperna.
Saturday, November 29, 2008
Manchesterderby
Det är derbydags i Manchester, och förhoppningsvis så kommer United att hämnas förnedringen från förra säsongen när lillebror vann båda mötena. I London är det också derby, där möts wannabe-giganterna Chelsea och Arsenal.
Friday, November 28, 2008
Effekterna av angreppet i Mumbai
Fortfarande rasar strider i Mumbai, och indiska specialstyrkor håller fortfarande på att söka igenom de två hotell (Oberoi Hotel och Taj Mahal Palace) på jakt efter såväl terrorister som offer. De indiska specialstyrkor som sökt igenom de båda hotellen talar om att man funnit minst femtio kroppar efter avrättade civila, samtidigt som personer som hållit sig gömda håller på att evakueras. På andra håll i Mumbai har indisk polis och militär jagat de kvarvarande terroristerna, och alldeles nyss så stormades det judiska centret av indiska specialstyrkor.
Den stora frågan är dock vad detta kommer få för långsiktiga effekter, och vem som egentligen ligger bakom angreppet. Den indiska regeringen verkar dock vara säker på sin sak, man anklagar Pakistan för attacken, och det påstås nu att några av terroristerna är pakistanska medborgare. Det har också talats om att några av terroristerna är pakistanier med brittiskt medborgarskap, något som hitintills inte bekräftats från brittiskt håll och således fortfarande får sägas vara just rykten.
Det är dock uppenbart att attacken varit välplanerad, och att angreppet inte kommit som en slump. Indien står inför en rad viktiga lokalval som av många politiska bedömare anses ge en vink åt hur det kommer att gå i de nationella valen om ett år, både Oberoi och Taj Mahal Palace höll speciella Thanksgivning middagar och nästa vecka var det tänkt att Champions Leauge i cricket skulle hållas i Indien. På ett internationellt plan hade dessutom Indien och Pakistan, för vilken gång i ordningen är omöjligt att säga, inlett nya förhandlingar om Kashmirs framtid. Det är således rätt uppenbart att terroristerna valt tidpunkten noggrant, och att det knappast rörde sig om en slump.
Men nu är det inte bara Indien som drabbas, även för regimen i Pakistan kommer angreppet och anklagelserna högst olägligt. Inte nog med att – det som vanligt i Pakistan – ryktas om en nära förestående militärkupp, landet är dessutom hemvist för en politiskt sett inflytelserik grupp islamister och de konstanta konflikterna mellan det sekulära samhället och de religiösa organisationerna har ofta fått våldsamma upplösningar. Till detta ska också läggas att konflikten i grannlandet Afghanistan på allvar nu hotar att spilla över till detta instabila land, och att de återkommande amerikanska luftangreppen mot mål inne i Pakistan urholkar stödet för den sittande regimen. Pakistans roll i ”war on terror” är både ifrågasatt internt och externt, där man får kritik utifrån för att göra alldeles för lite, medan de interna kritikerna tycker man går i USA:s ledband.
Till skillnad från Indien har inte heller Pakistan kunnat skörda frukterna av något ekonomiskt under, och där indierna trots allt fått tagit del av framgångarna så har dessa uteblivit till stora delar i Pakistan. Hur som helst var den pakistanska regeringen snabb med att ta avstånd från angreppet, och man har även sagt sig villiga att bistå i den indiska utredningen av attacken. Det är nog inte en allt för avancerad gissning att regeringen i Pakistan är under hård press, speciellt som landet kritiserats hårt av USA, att man nu måste göra något.
Risken är hur som helst att situationen i Pakistan, när den pakistanska regeringen nu kommer tvingas agerara mot de islamistiska grupperna, kommer att förvärras. Frågan är således hur militären kommer agera, och hur kan detta påverka utvecklingen i Afghanistan?
Med andra ord kan man gott anta att attacken inte primärt bara var riktad mot Indien, Västvärlden och Israel utan också mot Pakistan. Detta gör att det blir väldigt, väldigt svårt att inte misstänka att Al Qaida faktiskt, som finansiär eller moralisk uppbackare, varit involverad i hela projektet. Jag finner det väldigt svårt att tro att en liten och obskyr grupp, som ingen egentligen kände till förrän igår, skulle klara av att göra ett sådant här avancerat angrepp. Det andra är att terroristerna medvetet sökte upp västerlänningar och israeler, det var förstås ingen slump att en judisk byggnad angreps och det var förstås ingen slump att man letade efter amerikaner och britter. Det är ett rätt typiskt drag från grupper knutna till Al Qaida, dels för att skapa rubriker i ländernas massmedia och få uppmärksamhet, dels för att visa befolkningen i dessa länder att ”the war on terror” inte på något sätt minskat Al Qaidas möjlighet att agera. Det är också en fingervisning om att man kan angripa när man vill, hur man vill och mot vem man vill.
Det är också tidsmässigt, som jag pekade på tidigare, tidsmässigt välplanerat både mot Indien och Pakistan, men också mot USA och dess tillträdande president Barak Obama. USA är handlingsförlamat, inte bara ekonomiskt, utan även politiskt då alla går och väntar på att Obama ska tillträda sin post. Det är rimligt att anta att angreppet även är ett sätt för Al Qaida att visa den tillträdande presidenten att de inte kommer att ge honom någon ”smekmånad” och att de bestämmer spelets regler.
Men för att återvända till Indien så kommer givetvis detta angrepp att få konsekvenser, och även om jag tror att vi kanske – förhoppningsvis – kommer att slippa pogromer riktade mot indiska muslimer, så kommer förstås det sekteriska våldet inte att minska. Snarare är väl risken, vilket förstås också är terroristernas syfte, och det är mycket möjligt att fredstrevarna mellan Indien och Pakistan återigen – för vilken gång i ordningen – kommer som en konsekvens av detta att gå i stöpet.
Källor:
Attentatsmännen håller stånd mot militären
De mördade som de ville
En ny typ av angrepp
Attackerna kan ha koppling till al-Qaida
Den stora frågan är dock vad detta kommer få för långsiktiga effekter, och vem som egentligen ligger bakom angreppet. Den indiska regeringen verkar dock vara säker på sin sak, man anklagar Pakistan för attacken, och det påstås nu att några av terroristerna är pakistanska medborgare. Det har också talats om att några av terroristerna är pakistanier med brittiskt medborgarskap, något som hitintills inte bekräftats från brittiskt håll och således fortfarande får sägas vara just rykten.
Det är dock uppenbart att attacken varit välplanerad, och att angreppet inte kommit som en slump. Indien står inför en rad viktiga lokalval som av många politiska bedömare anses ge en vink åt hur det kommer att gå i de nationella valen om ett år, både Oberoi och Taj Mahal Palace höll speciella Thanksgivning middagar och nästa vecka var det tänkt att Champions Leauge i cricket skulle hållas i Indien. På ett internationellt plan hade dessutom Indien och Pakistan, för vilken gång i ordningen är omöjligt att säga, inlett nya förhandlingar om Kashmirs framtid. Det är således rätt uppenbart att terroristerna valt tidpunkten noggrant, och att det knappast rörde sig om en slump.
Men nu är det inte bara Indien som drabbas, även för regimen i Pakistan kommer angreppet och anklagelserna högst olägligt. Inte nog med att – det som vanligt i Pakistan – ryktas om en nära förestående militärkupp, landet är dessutom hemvist för en politiskt sett inflytelserik grupp islamister och de konstanta konflikterna mellan det sekulära samhället och de religiösa organisationerna har ofta fått våldsamma upplösningar. Till detta ska också läggas att konflikten i grannlandet Afghanistan på allvar nu hotar att spilla över till detta instabila land, och att de återkommande amerikanska luftangreppen mot mål inne i Pakistan urholkar stödet för den sittande regimen. Pakistans roll i ”war on terror” är både ifrågasatt internt och externt, där man får kritik utifrån för att göra alldeles för lite, medan de interna kritikerna tycker man går i USA:s ledband.
Till skillnad från Indien har inte heller Pakistan kunnat skörda frukterna av något ekonomiskt under, och där indierna trots allt fått tagit del av framgångarna så har dessa uteblivit till stora delar i Pakistan. Hur som helst var den pakistanska regeringen snabb med att ta avstånd från angreppet, och man har även sagt sig villiga att bistå i den indiska utredningen av attacken. Det är nog inte en allt för avancerad gissning att regeringen i Pakistan är under hård press, speciellt som landet kritiserats hårt av USA, att man nu måste göra något.
Risken är hur som helst att situationen i Pakistan, när den pakistanska regeringen nu kommer tvingas agerara mot de islamistiska grupperna, kommer att förvärras. Frågan är således hur militären kommer agera, och hur kan detta påverka utvecklingen i Afghanistan?
Med andra ord kan man gott anta att attacken inte primärt bara var riktad mot Indien, Västvärlden och Israel utan också mot Pakistan. Detta gör att det blir väldigt, väldigt svårt att inte misstänka att Al Qaida faktiskt, som finansiär eller moralisk uppbackare, varit involverad i hela projektet. Jag finner det väldigt svårt att tro att en liten och obskyr grupp, som ingen egentligen kände till förrän igår, skulle klara av att göra ett sådant här avancerat angrepp. Det andra är att terroristerna medvetet sökte upp västerlänningar och israeler, det var förstås ingen slump att en judisk byggnad angreps och det var förstås ingen slump att man letade efter amerikaner och britter. Det är ett rätt typiskt drag från grupper knutna till Al Qaida, dels för att skapa rubriker i ländernas massmedia och få uppmärksamhet, dels för att visa befolkningen i dessa länder att ”the war on terror” inte på något sätt minskat Al Qaidas möjlighet att agera. Det är också en fingervisning om att man kan angripa när man vill, hur man vill och mot vem man vill.
Det är också tidsmässigt, som jag pekade på tidigare, tidsmässigt välplanerat både mot Indien och Pakistan, men också mot USA och dess tillträdande president Barak Obama. USA är handlingsförlamat, inte bara ekonomiskt, utan även politiskt då alla går och väntar på att Obama ska tillträda sin post. Det är rimligt att anta att angreppet även är ett sätt för Al Qaida att visa den tillträdande presidenten att de inte kommer att ge honom någon ”smekmånad” och att de bestämmer spelets regler.
Men för att återvända till Indien så kommer givetvis detta angrepp att få konsekvenser, och även om jag tror att vi kanske – förhoppningsvis – kommer att slippa pogromer riktade mot indiska muslimer, så kommer förstås det sekteriska våldet inte att minska. Snarare är väl risken, vilket förstås också är terroristernas syfte, och det är mycket möjligt att fredstrevarna mellan Indien och Pakistan återigen – för vilken gång i ordningen – kommer som en konsekvens av detta att gå i stöpet.
Källor:
Attentatsmännen håller stånd mot militären
De mördade som de ville
En ny typ av angrepp
Attackerna kan ha koppling till al-Qaida
Thursday, November 27, 2008
Våldsspiralen i Indien
Våldsspiralen i Indien
Så har ytterligare ett blodigt kapitel lagts till i Indiens historiebok, och det är förstås inte det första – eller för den delen sista – kapitel i den indiska historieboken. För tyvärr så måste man konstatera att Indien skakats av upprepade våldsdåd, vilka har både etnisk, politisk eller religiös bakgrund. Även om delar av orsaken till dessa våldsdåd går att finna i arvet från den brittiska kolonialtiden, tror jag också det finns en annan orsak och det är bieffekterna av Indiens förvandling från u-land till ett land med aspiration att bli ett i-land. När jag växte upp var det två saker som definierade Indien, avgrundsdjup fattigdom och Indira Gandhi. Idag är bilden mer komplicerad, och även om fattigdomen och klanen Gandhi fortfarande kastar sina skuggor över indisk politik, så talar man hellre om det ekonomiska undret Indien, ett land som – bokstavligen – spottar ut högutbildade ingenjörer. Det är också ett land som – i och för sig sedan länge – har atomvapen, och som i allt högre grad engagerat sig på den utrikespolitiska scenen. Många ser idag Indien som en framtida supermakt, och det är förstås inte helt utan grund, det finns ofantlig potential i detta färgstarka land.
Men samtidigt som landet andas optimism och är en ofattbar etnisk, kulturell och religiös smältdegel, så är det också ett land med avgrundsdjupa klyftor mellan fattiga och rika. Det är ett land där religiösa slitningar mellan hinduer, kristna, muslimer och buddister allt som ofta slutar med våldsamheter och där det brittiska arvet fortfarande gör sig gällande. Det är också ett land där arvet efter både det muslimska och brittiska styret fortfarande gör sig gällande, både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt. Det är också ett land med stora etniska splittringar, och där externa konflikter – bland annat den på Sir Lanka – kastar avgrundsmörka skuggor över indisk inrikespolitik. Landet är sedan självständighetsdagen involverad i en lång, och stundtals blodig, konflikt med Pakistan och det oroliga Kashmir är en konstant källa till våldsutbrott både i regionen och i övriga Indien.
Trots att striderna i Bombay inte slutat, så har redan spekulationerna om vilka som egentligen ligger bakom attentaten satt fart samtidigt som en rad muslimska organisationer och länder försöker två sina händer. Den indiska regeringen har i förtäckta ordalag anklagat pakistanska organisationer, där många dock – tillsammans med bl.a. det muslimska brödraskapet i Egypten – tagit avstånd från attentatet. Det har även ryktas att Al Qaida, som efter en viss tids overksamhet utanför Afghanistan, haft ett finger i spelet.
Oavsett vem eller vilka som nu varit delaktiga i attentatet, så kan man gott anta att dessa personer just nu anser operationen som en stor framgång. Inte nog med att man lyckats rikta massmedias uppmärksamhet till sig, man har dessutom visat att ingen är säker. Den långsikta, och troligen också mest eftertrackade effekten, är dock att skapa – eller rättare sagt förstärka – motsättningarna mellan hinduer och muslimer i Indien. Våldet i Indien har i allt högre och högre grad fått religiösa förtecken, där extremister på båda sidor gör allt de kan för att provocera fram våldsamma sammanstötningar. Angrepp på moskéer eller andra religiösa byggnader är vardagsmat, och dessa besvaras allt som ofta med nya övergrepp – ofta som vanligt riktade – mot oskyldiga vars enda brott är att de tillber fel gud/gudar.
Som i många andra fall av religiöst betingade konflikter, som den på Nordirland, så förvärras situationen av att den muslimska minoriteten känner sig – och ibland också är – förtryckt av den hinduiska majoriteten. Den hindunationalistiska regimen försöker inte heller mildra konflikten, utan verkar tvärt om försöka underblåsa den.
Insikten om Indiens delikata inrikespolitiska situation har lett till att man försökt skapa en sekulär stat, men dessa försök har delvis ruinerats av den indiska regimens konstanta involveringar i konflikter, ofta med nationalistiska förtecken. En annan orsak till den ökande hindunationalismen, och även det ökade stödet för islamister, kan säkerligen förklaras i en ökad rotlöshet skapad av den exceptionella indiska industriella expansionen. Sökandet efter en identitet och tillhörighet i en globaliserad värld är inget unikt för Västeuropa, utan något som finns överallt, såväl bland ungdomarna i Rosengård och de i Calcutta.
Källor:
Indienexpert: Extremister vill störa fredssamtal
Brand i angripna Oberoi Hotell
Så har ytterligare ett blodigt kapitel lagts till i Indiens historiebok, och det är förstås inte det första – eller för den delen sista – kapitel i den indiska historieboken. För tyvärr så måste man konstatera att Indien skakats av upprepade våldsdåd, vilka har både etnisk, politisk eller religiös bakgrund. Även om delar av orsaken till dessa våldsdåd går att finna i arvet från den brittiska kolonialtiden, tror jag också det finns en annan orsak och det är bieffekterna av Indiens förvandling från u-land till ett land med aspiration att bli ett i-land. När jag växte upp var det två saker som definierade Indien, avgrundsdjup fattigdom och Indira Gandhi. Idag är bilden mer komplicerad, och även om fattigdomen och klanen Gandhi fortfarande kastar sina skuggor över indisk politik, så talar man hellre om det ekonomiska undret Indien, ett land som – bokstavligen – spottar ut högutbildade ingenjörer. Det är också ett land som – i och för sig sedan länge – har atomvapen, och som i allt högre grad engagerat sig på den utrikespolitiska scenen. Många ser idag Indien som en framtida supermakt, och det är förstås inte helt utan grund, det finns ofantlig potential i detta färgstarka land.
Men samtidigt som landet andas optimism och är en ofattbar etnisk, kulturell och religiös smältdegel, så är det också ett land med avgrundsdjupa klyftor mellan fattiga och rika. Det är ett land där religiösa slitningar mellan hinduer, kristna, muslimer och buddister allt som ofta slutar med våldsamheter och där det brittiska arvet fortfarande gör sig gällande. Det är också ett land där arvet efter både det muslimska och brittiska styret fortfarande gör sig gällande, både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt. Det är också ett land med stora etniska splittringar, och där externa konflikter – bland annat den på Sir Lanka – kastar avgrundsmörka skuggor över indisk inrikespolitik. Landet är sedan självständighetsdagen involverad i en lång, och stundtals blodig, konflikt med Pakistan och det oroliga Kashmir är en konstant källa till våldsutbrott både i regionen och i övriga Indien.
Trots att striderna i Bombay inte slutat, så har redan spekulationerna om vilka som egentligen ligger bakom attentaten satt fart samtidigt som en rad muslimska organisationer och länder försöker två sina händer. Den indiska regeringen har i förtäckta ordalag anklagat pakistanska organisationer, där många dock – tillsammans med bl.a. det muslimska brödraskapet i Egypten – tagit avstånd från attentatet. Det har även ryktas att Al Qaida, som efter en viss tids overksamhet utanför Afghanistan, haft ett finger i spelet.
Oavsett vem eller vilka som nu varit delaktiga i attentatet, så kan man gott anta att dessa personer just nu anser operationen som en stor framgång. Inte nog med att man lyckats rikta massmedias uppmärksamhet till sig, man har dessutom visat att ingen är säker. Den långsikta, och troligen också mest eftertrackade effekten, är dock att skapa – eller rättare sagt förstärka – motsättningarna mellan hinduer och muslimer i Indien. Våldet i Indien har i allt högre och högre grad fått religiösa förtecken, där extremister på båda sidor gör allt de kan för att provocera fram våldsamma sammanstötningar. Angrepp på moskéer eller andra religiösa byggnader är vardagsmat, och dessa besvaras allt som ofta med nya övergrepp – ofta som vanligt riktade – mot oskyldiga vars enda brott är att de tillber fel gud/gudar.
Som i många andra fall av religiöst betingade konflikter, som den på Nordirland, så förvärras situationen av att den muslimska minoriteten känner sig – och ibland också är – förtryckt av den hinduiska majoriteten. Den hindunationalistiska regimen försöker inte heller mildra konflikten, utan verkar tvärt om försöka underblåsa den.
Insikten om Indiens delikata inrikespolitiska situation har lett till att man försökt skapa en sekulär stat, men dessa försök har delvis ruinerats av den indiska regimens konstanta involveringar i konflikter, ofta med nationalistiska förtecken. En annan orsak till den ökande hindunationalismen, och även det ökade stödet för islamister, kan säkerligen förklaras i en ökad rotlöshet skapad av den exceptionella indiska industriella expansionen. Sökandet efter en identitet och tillhörighet i en globaliserad värld är inget unikt för Västeuropa, utan något som finns överallt, såväl bland ungdomarna i Rosengård och de i Calcutta.
Källor:
Indienexpert: Extremister vill störa fredssamtal
Brand i angripna Oberoi Hotell
Wednesday, November 26, 2008
Naiva svenskar
Bilden av Sverige som världens samvete fick sig i veckan som gått en rejäl törn, för Norge har nu genom sitt förslag att kriminalisera sexköp gjort utomlands. Förstås måste Sverige agera, och därför har en rad politiker, samhällsdebattörer och svensk polis gett sitt godkännande till att kopiera det norska förslaget. Det är förstås ingen hejd på de politiskt korrekta poliserna, samhällsdebattörerna eller politikernas tilltro till sin egen förträfflighet, som nu verkar ha funnit ett sätt att komma ifrån den allt mer infekterade IPRED frågan. Återigen kan Sverige återta sin rättmätiga plats som världens samvete, och de svenska politikerna, poliserna och samhällsdebattörerna kan återgå till att fundera över hur man bäst ska kritisera andra länder för att de inte lever som vi lär.
Sverige gick i bräschen för att kriminalisera sexköp i Sverige, och nu ska man gå i bräschen för att kriminalisera sexköp utomlands för svenska medborgare. Precis hur lagen rent praktiskt ska kunna genomföras, eller det faktum att lagen i Sverige mot sexköp varit ett veritabelt fiasko verkar ingen riktigt reflekterat över. Riktigt hur det är tänkt att lagen ska vara utformad, speciellt då i länder som de facto tillåter prostitution, verkar även det röra sig på ett plan långt över all form av logiskt tänkande.
En annan fråga är förstås hur lagen ska efterlevas, speciellt som den inhemska lagstiftningen i frågan är svår att efterleva och där beviskraven gör att få döms. Faktum är att detta återigen – som så många andra lagar som nu börjar träda i kraft eller diskuteras – för tankarna mer till George Orwells bok 1984 än ett demokratiskt och öppet samhälle.
Riktigt mörkrädd blir man dock när man läst Lars Jalmert, mansforskare (vad tusan det nu är) vid Stockholms universitet, som säger att ”Jag tycker det är ett väldigt bra förslag. Det är en förlängning av den lag vi har i Sverige idag och visar att det är fel att gå till prostituerade”. Att det tydligen inte ställs några högre krav på vad och hur man forskar vid dagens högskolor/universitet verkar Jalmert vara ett levande bevis för.
Det kan knappast ha frångått Jalmert att prostitution, inte helt utan grund, kallats världens äldsta yrke, och att detta yrke allt sedan tidernas begynnelse haft en negativ klang. Att det är fel att besöka prostituerade är inte heller något nytt påfund, och att försöken från bland annat den kristna kyrkan – och andra religioner/ideologier – att brännmärka såväl köpare som säljare har rönt ungefär lika stora framgångar som människans försök att för egen kraft kunna flyga som fåglar.
Att då tro att den svenska lagstiftningen, som visat sig ungefär lika effektiv som alla andra påbud och förbud mot sexköp/försäljning, skulle på något sätt förändra köparnas syn är så naivt att man börjar fundera på vad Jalmert vet vad han talar om. Faktum är att hans avslutande kommentar delvis bekräftar detta när han säger:”En del skulle ju fortsätta åka utomlands för att kunna gå till prostituerade, men då står de inför risken att tappa brallorna. Det är en attitydfråga.”
Med tanke på hur liten chans det är att åka dit i Sverige, där det trots allt finns möjlighet för polis och åklagare att finna vittnen och bevis, hur stor är då chansen att bli fälld för något man begått utomlands, utan bevis eller vittnen?
Att en eventuell svensk lagstiftning på något sätt skulle påverka kundernas attityd till att köpa sex utomlands känns även detta fullständigt världsfrånvarande. Speciellt då man betänker det faktum att mängder av bland annat lysande politiska karriärer abrupt tagit slut när personen i fråga avslöjats med byxorna nere, eller där amerikanska tv-präster stått och gråtit ut över sina misstag så känns det tämligen tveksamt att den svenska lagstiftningen på något sätt skulle ändra någons attityd. Sett ur denna synvinkel så är det uppenbart att köparen, trots den enorma effekt ett avslöjande kan få, inte verkar bry sig – eller historiskt sett brytt sig – om konsekvenserna. Att den svenska lagstiftningen på något sätt skulle ändra någons attityd finner jag så naivt att man undrar om Jalmert överhuvudtaget lämnat sitt kontor.
Att många i Sverige uppenbarligen är fullständigt världsfrånvarande kan det uppenbarligen inte råda något tvivel om. För Jalmert är tydligen inte ensam, han har nämligen gott sällskap av Rikskriminalpolisens prostitutions- och traffickingexpert Kajsa Wahlberg som säger:”Men trots det får man hoppas att det här hindrar några att köpa sex utomlands. På lång sikt kan det få en normativ effekt. Det är en kraftfull markering att man inte accepterar sexhandel.”
Låt oss se, både den kristna kyrkan det sekulära samhället (och andra före dem) har i lite över 1000 år kraftfullt markerat mot såväl köpare som säljare, trots detta har ingenting hänt, prostitutionen finns kvar än idag. Är verkligen Jalmert och Wahlberg så naiva att de tror att den svenska lagstiftningen på något sätt ska ändra detta synsätt?
Källa: Tummen upp för sexköpslag
Sverige gick i bräschen för att kriminalisera sexköp i Sverige, och nu ska man gå i bräschen för att kriminalisera sexköp utomlands för svenska medborgare. Precis hur lagen rent praktiskt ska kunna genomföras, eller det faktum att lagen i Sverige mot sexköp varit ett veritabelt fiasko verkar ingen riktigt reflekterat över. Riktigt hur det är tänkt att lagen ska vara utformad, speciellt då i länder som de facto tillåter prostitution, verkar även det röra sig på ett plan långt över all form av logiskt tänkande.
En annan fråga är förstås hur lagen ska efterlevas, speciellt som den inhemska lagstiftningen i frågan är svår att efterleva och där beviskraven gör att få döms. Faktum är att detta återigen – som så många andra lagar som nu börjar träda i kraft eller diskuteras – för tankarna mer till George Orwells bok 1984 än ett demokratiskt och öppet samhälle.
Riktigt mörkrädd blir man dock när man läst Lars Jalmert, mansforskare (vad tusan det nu är) vid Stockholms universitet, som säger att ”Jag tycker det är ett väldigt bra förslag. Det är en förlängning av den lag vi har i Sverige idag och visar att det är fel att gå till prostituerade”. Att det tydligen inte ställs några högre krav på vad och hur man forskar vid dagens högskolor/universitet verkar Jalmert vara ett levande bevis för.
Det kan knappast ha frångått Jalmert att prostitution, inte helt utan grund, kallats världens äldsta yrke, och att detta yrke allt sedan tidernas begynnelse haft en negativ klang. Att det är fel att besöka prostituerade är inte heller något nytt påfund, och att försöken från bland annat den kristna kyrkan – och andra religioner/ideologier – att brännmärka såväl köpare som säljare har rönt ungefär lika stora framgångar som människans försök att för egen kraft kunna flyga som fåglar.
Att då tro att den svenska lagstiftningen, som visat sig ungefär lika effektiv som alla andra påbud och förbud mot sexköp/försäljning, skulle på något sätt förändra köparnas syn är så naivt att man börjar fundera på vad Jalmert vet vad han talar om. Faktum är att hans avslutande kommentar delvis bekräftar detta när han säger:”En del skulle ju fortsätta åka utomlands för att kunna gå till prostituerade, men då står de inför risken att tappa brallorna. Det är en attitydfråga.”
Med tanke på hur liten chans det är att åka dit i Sverige, där det trots allt finns möjlighet för polis och åklagare att finna vittnen och bevis, hur stor är då chansen att bli fälld för något man begått utomlands, utan bevis eller vittnen?
Att en eventuell svensk lagstiftning på något sätt skulle påverka kundernas attityd till att köpa sex utomlands känns även detta fullständigt världsfrånvarande. Speciellt då man betänker det faktum att mängder av bland annat lysande politiska karriärer abrupt tagit slut när personen i fråga avslöjats med byxorna nere, eller där amerikanska tv-präster stått och gråtit ut över sina misstag så känns det tämligen tveksamt att den svenska lagstiftningen på något sätt skulle ändra någons attityd. Sett ur denna synvinkel så är det uppenbart att köparen, trots den enorma effekt ett avslöjande kan få, inte verkar bry sig – eller historiskt sett brytt sig – om konsekvenserna. Att den svenska lagstiftningen på något sätt skulle ändra någons attityd finner jag så naivt att man undrar om Jalmert överhuvudtaget lämnat sitt kontor.
Att många i Sverige uppenbarligen är fullständigt världsfrånvarande kan det uppenbarligen inte råda något tvivel om. För Jalmert är tydligen inte ensam, han har nämligen gott sällskap av Rikskriminalpolisens prostitutions- och traffickingexpert Kajsa Wahlberg som säger:”Men trots det får man hoppas att det här hindrar några att köpa sex utomlands. På lång sikt kan det få en normativ effekt. Det är en kraftfull markering att man inte accepterar sexhandel.”
Låt oss se, både den kristna kyrkan det sekulära samhället (och andra före dem) har i lite över 1000 år kraftfullt markerat mot såväl köpare som säljare, trots detta har ingenting hänt, prostitutionen finns kvar än idag. Är verkligen Jalmert och Wahlberg så naiva att de tror att den svenska lagstiftningen på något sätt ska ändra detta synsätt?
Källa: Tummen upp för sexköpslag
Tuesday, November 25, 2008
Monday, November 24, 2008
Uppladdning inför årets resa
Så är det då dags att börja nedräkningen till lördagen, då är det nämligen dags för årets invasionsresa och matchen mellan Bajen Fans Hockey och Järna. Det finns dock lite smolk i glädjebägaren, och det är att matchen är flyttad från Järna och en ishall med plats för 500 personer - inklusive spelare och funktionärer - till AXA center i Södertälje. Å andra sidan med tanke på att - minst - fem bussar, plus mängder med snedresenärer och lokala talanger väntas till matchen var det kanske inte allt för oväntat.
Och även om själva syftet med resan, trots att vi ska enligt ryktena stanna till i Järna, försvunnit, så är det en resa jag ser fram emot ruskigt mycket. Ska se om det inte kommer bli liverapportering från matchen på bloggen.
Och även om själva syftet med resan, trots att vi ska enligt ryktena stanna till i Järna, försvunnit, så är det en resa jag ser fram emot ruskigt mycket. Ska se om det inte kommer bli liverapportering från matchen på bloggen.
Wednesday, November 19, 2008
Friday, November 14, 2008
Usch vilken dag
Vilket bedrövlig väder det är, och inte verkar det bli bättre. Nåväl, får väl sitta och skriva istället då för att vara ute. :)
Tuesday, November 11, 2008
11 november 1918
Idag firas(?) vapenstilleståndet 1918, vilket innebar slutet på det Första Världskriget, en konflikt som i många avseenden måste anses tillhöra en av historiens kanske viktigaste händelser. Trots den enorma inverkan kriget fick på sin omvärld, så är det dock en konflikt som i många avseenden är bortglömd i Sverige. Kanske är det på grund av sin tämligen komplicerade upptakt och avsaknaden av en riktig skurk, något som knappast saknas när det gäller det Andra världskriget. Eller så är det avsaknaden av hjältar, och att vår bild av kriget fortfarande utgörs av skyttegravskriget i Västeuropa och under vilka vidriga förhållanden soldaterna stred i?
Eller är det för att vi aldrig, på samma sätt som under andra världskriget, fick kriget in på husknuten och att vi, även om det inte helt stämmer, slapp välja sida.
Personligen tror jag att alla dessa påståenden, och tiotals till, spelar in, men den kanske viktigste aspekten är - tror jag - att det saknas en utstuderad skruk i konflikten. Till skillnad från Andra världskriget där Nazityskland var klart pådrivande, även om både britterna och fransmännen deltog i arbetet att bistå Nazityskland, så är drivkrafterna till det Första världskrigets utbrott mindre klara och skuldlägger alla parter.
En annan viktig aspekt är att vår bild av kriget fortfarande styrs av bilderna från skyttegravarna på Västfronten, denna köttkvarn där två-tre generationer britter, fransmän, tyskar och italienare försvann under fyra års krig för minimala landvinningar.
Även om mitt huvudintresse är andra världskriget, så finner jag det dock trist att intresset för denna ofantligt inflytelserika konflikt, vars effekter endast kan liknas med vad som skedde efter Napoleonrigen, inte rönt mer intresse och uppmärksamhet i Sverige.
Eller är det för att vi aldrig, på samma sätt som under andra världskriget, fick kriget in på husknuten och att vi, även om det inte helt stämmer, slapp välja sida.
Personligen tror jag att alla dessa påståenden, och tiotals till, spelar in, men den kanske viktigste aspekten är - tror jag - att det saknas en utstuderad skruk i konflikten. Till skillnad från Andra världskriget där Nazityskland var klart pådrivande, även om både britterna och fransmännen deltog i arbetet att bistå Nazityskland, så är drivkrafterna till det Första världskrigets utbrott mindre klara och skuldlägger alla parter.
En annan viktig aspekt är att vår bild av kriget fortfarande styrs av bilderna från skyttegravarna på Västfronten, denna köttkvarn där två-tre generationer britter, fransmän, tyskar och italienare försvann under fyra års krig för minimala landvinningar.
Även om mitt huvudintresse är andra världskriget, så finner jag det dock trist att intresset för denna ofantligt inflytelserika konflikt, vars effekter endast kan liknas med vad som skedde efter Napoleonrigen, inte rönt mer intresse och uppmärksamhet i Sverige.
Höglund och de apatiska barnen
Elisabet Höglund skrev i måndags (10 november) en intressant och tankeväckande krönika om massmedia, och Aktuelltredaktionen där hon jobbade vid tillfället, och de så kallade apatiska flyktingbarnen. Enligt Höglund var orsaken till hennes val att lämna Aktuellt skapad av Aktuelltredaktionens totala subjektivitet i fråga, och avsaknad av någon som helst kritiskt granskande av personerna eller själva sakfrågan. Höglund pekar på en rad frågor som Aktuelltredaktionen, och annan massmedia, helt enkelt struntade i, frågor om hur det kom sig att syntomen endast fanns i Sverige, och att de flesta blev mirakulöst friska när familjen fått uppehållstillstånd. Enligt Höglund fanns även andra frågor som aldrig ifrågasattes, t.ex. att många saknade någon som helst form av identifikationspapper och tveksamheter om vilka som egentligen var släkt med vem.
För er som kanske glömt det hela, eller förträngt det, så var detta stora nyheter i början av 2000-talet. Runt om i Sverige drabbades barn, vanligtvis i familjer som fått avslag på sina asylansökningar, som helt plötsligt sluta äta, dricka och bara blev liggande i sina sängar. En stor majoritet av personerna kom ofta från områden utan större konflikter, och många tillhörde etniska minioriteter. Tämligen ofta kombinerades detta med uppgifter om att föräldrarna blivit förföljda eller utsatta för tortyr o.s.v. i sina hemländer.
Givetvis var massmedia, politiker och andra intressenter, snabba att gripa tag i problemet och det startades kampanjer och insamlingar till de apatiska barnen. Läkare, sjukshuspersonal, politiker och så vidare gick ut och konstatera att detta var en sjukdom, och att barnen inte skulle klara ett nytt bakslag i form av att skickas tillbaka till sina hemländer.
Gott så kanske, men problemet är att syntomen på apatiska flyktingbarn är helt unikt för Sverige, antalet fall i Norden är försvinnande få och utanför är de obefintliga. Det finns ingen seriös forskning som kunat bevisa att det är en sjukdom, och personer som ifrågasatte syntomen blev - vilket också Höglund retade upp sig på - förlöjligade och stämplade som rasister av bl.a. Aktuellt.
Det enda man kunat bevisa är att barnen, när familjen fått uppehållstillstånd, mirakulöst tillfrisknat och kommit ur sin apati rekordsnabbt. Riktigt hur denna snudd på mirakulösa tillfriskning skett är också en stor gåta, men några av syndromets försvarare påstår att det handlar om att oron släppt och att barnen helt enkelt blivit friska av det.
Ett av syndromens försvarares huvudargument är ofta att barnen, på grund av de traumatiska upplevelser de genomgått, blivit apatiska när de insett att de skulle tillbaka till sina hemländer. Det finns dock ingen som helst seriös forskning som kan styrka detta påstående, och även om många säkerligen bevittnat vidriga händelser, så behöver det per defintion inte innebära att personen blir apatisk. Om vi nu betänker hur många barn som under t.ex. andra världskriget upplevde traumtiska händelser i form av terrorbombningar, våldtäkter, massavrättningar o.s.v., så torde ju onekligen syndromet vara känt. Sverige har dessutom tagit emot flyktingfamiljer under lång tid, och även här torde det finnas barn som upplevt både det ena och det andra, men som när de fått avslag inte alls blivit apatiska.
En annan fråga som ingen riktigt kunnat besvara är varför syndromet försvann mer eller mindre helt 2006, och varför t.ex. barnfamiljer från Irak (som uppenbarligen torde upplevt både det ena och andra) inte uppvisar samma syndrom?
Nej, personligen finner jag hela frågan som ett stort skämt, och där läkare, politiker, massmedia och så vidare antingen blev duperade, eller själva - av olika anledningar - ville bli lurade. Det var förstås en alldeles för bra story att inte trycka, barn som på grund av en omutlig och restrektiv statlig instution blev apatiska och tvingades tvångsmatas. Men i samma stund man tryckte dessa nyheter så glömde man också journalistikens viktigaste redskap, det kritiska granskandet. Varför var det så viktigt att dessa barn och familjer inte fick ifrågasättas, och hur kom det sig att syndromet helt och hållet försvann när dessa familjer fick uppehållstillstånd?
För er som kanske glömt det hela, eller förträngt det, så var detta stora nyheter i början av 2000-talet. Runt om i Sverige drabbades barn, vanligtvis i familjer som fått avslag på sina asylansökningar, som helt plötsligt sluta äta, dricka och bara blev liggande i sina sängar. En stor majoritet av personerna kom ofta från områden utan större konflikter, och många tillhörde etniska minioriteter. Tämligen ofta kombinerades detta med uppgifter om att föräldrarna blivit förföljda eller utsatta för tortyr o.s.v. i sina hemländer.
Givetvis var massmedia, politiker och andra intressenter, snabba att gripa tag i problemet och det startades kampanjer och insamlingar till de apatiska barnen. Läkare, sjukshuspersonal, politiker och så vidare gick ut och konstatera att detta var en sjukdom, och att barnen inte skulle klara ett nytt bakslag i form av att skickas tillbaka till sina hemländer.
Gott så kanske, men problemet är att syntomen på apatiska flyktingbarn är helt unikt för Sverige, antalet fall i Norden är försvinnande få och utanför är de obefintliga. Det finns ingen seriös forskning som kunat bevisa att det är en sjukdom, och personer som ifrågasatte syntomen blev - vilket också Höglund retade upp sig på - förlöjligade och stämplade som rasister av bl.a. Aktuellt.
Det enda man kunat bevisa är att barnen, när familjen fått uppehållstillstånd, mirakulöst tillfrisknat och kommit ur sin apati rekordsnabbt. Riktigt hur denna snudd på mirakulösa tillfriskning skett är också en stor gåta, men några av syndromets försvarare påstår att det handlar om att oron släppt och att barnen helt enkelt blivit friska av det.
Ett av syndromens försvarares huvudargument är ofta att barnen, på grund av de traumatiska upplevelser de genomgått, blivit apatiska när de insett att de skulle tillbaka till sina hemländer. Det finns dock ingen som helst seriös forskning som kan styrka detta påstående, och även om många säkerligen bevittnat vidriga händelser, så behöver det per defintion inte innebära att personen blir apatisk. Om vi nu betänker hur många barn som under t.ex. andra världskriget upplevde traumtiska händelser i form av terrorbombningar, våldtäkter, massavrättningar o.s.v., så torde ju onekligen syndromet vara känt. Sverige har dessutom tagit emot flyktingfamiljer under lång tid, och även här torde det finnas barn som upplevt både det ena och det andra, men som när de fått avslag inte alls blivit apatiska.
En annan fråga som ingen riktigt kunnat besvara är varför syndromet försvann mer eller mindre helt 2006, och varför t.ex. barnfamiljer från Irak (som uppenbarligen torde upplevt både det ena och andra) inte uppvisar samma syndrom?
Nej, personligen finner jag hela frågan som ett stort skämt, och där läkare, politiker, massmedia och så vidare antingen blev duperade, eller själva - av olika anledningar - ville bli lurade. Det var förstås en alldeles för bra story att inte trycka, barn som på grund av en omutlig och restrektiv statlig instution blev apatiska och tvingades tvångsmatas. Men i samma stund man tryckte dessa nyheter så glömde man också journalistikens viktigaste redskap, det kritiska granskandet. Varför var det så viktigt att dessa barn och familjer inte fick ifrågasättas, och hur kom det sig att syndromet helt och hållet försvann när dessa familjer fick uppehållstillstånd?
Wednesday, November 5, 2008
Barack Obama blir historisk
Så blev det då som alla trott, och väldigt många hoppats, Barack Obama blev vald till USA:s president och där med historisk som USA:s förste svarta president. Valvaken blev inledningsvis lite spännande, men det stod snabbt klart att USA skulle få sin första svarta president, och många har nu dragit en suck av lättnad över att Obama och inte McCain vann.
Men i all denna glädjeyra så tycker jag det är på plats att fråga sig vad precis Obama som president kommer, i praktiken, att innebära för USA och omvärlden. Det är uppenbart att mycket av stödet, speciellt utomlands, till Obama grundas i en star motvilja till den sittande presidenten George W. Bush och att många hoppas på en radikal förändring av USA:s politik. Jag är dock inte så säker, och faktum är att kraven och förväntningarna på Obama mycket väl kan bli omänskligt stora, och att USA idag är ett land i såväl politisk som ekonomisk kris. Fredrik Viirtanen sa i Kanal 5:s valvaka att det här var förlorarnas val, och jag är faktiskt benägen att hålla med honom.
Obama får nämligen ta över ett sjunkande skepp, USA:s krigföring i Irak och Afghanistan har tärt hårt på dess militär, Bush stundtals kompromisslösa utrikespolitik har fjärmat USA från en rad tidigare allierade samtidigt som både Kina och Ryssland på allvar blivit maktfaktorer att räkna med. En annan fråga som måste ställas är på vilket sätt USA:s politik kommer, i praktiken att ändras, i svensk media har Obamas åsikt att de amerikanska styrkorna från Irak ska tas hem lyfts fram. Vad dock inte massmedia talat om är att Obama vill att dessa ska flyttas till Afghanistan, han har också talat om att angripa mål inne i Pakistan, oavsett om Pakistan vill det eller ej. Hur Obama sedan ska ställa sig till Iran, konflikten mellan Israel och palestinierna, ett stärkt Ryssland och så vidare är också frågor som än så länge saknar svar, och där jag tror att Obama kommer fortsätta - om än kanske inte i samma tonläge - som sin föregångare.
Men det är förstås på hemmaplan som kraven på Obama är näst intill omänskliga, med krav på reformer inom sjukförsäkringssystemet och de enorma behov som finns inom hälsovård, skola, infrastruktur och USA:s behov av olja. För även om Obama nu blir sittande med en demokratisk majoritet i senaten och representanthuset, så behöver det inte per automatik innebära att han får igenom sina krav. Amerikansk politik är långt mer defragmentiserad än svensk, och partipiskan är klart svagare, och det tål att betänka att Demokraterna innehåller ett brett spektrum av såväl konservativa som liberala krafter.
För att ytterligare spä på förväntningarna på Obama så har många jämfört honom med John F. Kennedy, och det är förstås inte helt oväntat och oförtjänt. Men på samma gång som det finns likheter, så finns det också stora skilnader. Kennedy tillträde i en tid då USA befann sig i en hysterisk uppgång, såväl politiskt som ekonomiskt, Obama tillträder som president när USA befinner sig i en akut ekonomisk och politisk kris. Till skillnad från Kennedy tillträder dessutom Obama mitt under ett utdraget krig, som verkar vara utan slut och där USA:s anseende är i botten.
Men samtidigt som Obama ställs inför alla dessa problem, så tror jag också att Obamas vinst kan ge USA vind i seglen och hopp. Inte bara för att han - bokstavligen - ger liv åt myten "allt är möjligt i USA", utan också därför att han står för något nytt. För precis som Kennedy så innebär Obamas seger att USA står inför en generationsväxling, med McCain så lämnar nog USA det direkta arvet från Vietnamkriget och med det också en tung sten runt amerikansk inrikespolitik. Utrikespolitiskt så tror jag också att Obama kan, åtminstone inledningsvis, fira en hel del segrar och triumfer, speciellt i Afrika och Europa.
Oavsett vad så ska bli det bli ytterst intressant att se vart Obama för USA, och jag tror - även om jag funnit det lite ironiskt och roligt om McCain vunnit - att han är rätt man för USA, och att han kommer att leda USA tillbaka till rollen som en stormakt många respekterar.
Men i all denna glädjeyra så tycker jag det är på plats att fråga sig vad precis Obama som president kommer, i praktiken, att innebära för USA och omvärlden. Det är uppenbart att mycket av stödet, speciellt utomlands, till Obama grundas i en star motvilja till den sittande presidenten George W. Bush och att många hoppas på en radikal förändring av USA:s politik. Jag är dock inte så säker, och faktum är att kraven och förväntningarna på Obama mycket väl kan bli omänskligt stora, och att USA idag är ett land i såväl politisk som ekonomisk kris. Fredrik Viirtanen sa i Kanal 5:s valvaka att det här var förlorarnas val, och jag är faktiskt benägen att hålla med honom.
Obama får nämligen ta över ett sjunkande skepp, USA:s krigföring i Irak och Afghanistan har tärt hårt på dess militär, Bush stundtals kompromisslösa utrikespolitik har fjärmat USA från en rad tidigare allierade samtidigt som både Kina och Ryssland på allvar blivit maktfaktorer att räkna med. En annan fråga som måste ställas är på vilket sätt USA:s politik kommer, i praktiken att ändras, i svensk media har Obamas åsikt att de amerikanska styrkorna från Irak ska tas hem lyfts fram. Vad dock inte massmedia talat om är att Obama vill att dessa ska flyttas till Afghanistan, han har också talat om att angripa mål inne i Pakistan, oavsett om Pakistan vill det eller ej. Hur Obama sedan ska ställa sig till Iran, konflikten mellan Israel och palestinierna, ett stärkt Ryssland och så vidare är också frågor som än så länge saknar svar, och där jag tror att Obama kommer fortsätta - om än kanske inte i samma tonläge - som sin föregångare.
Men det är förstås på hemmaplan som kraven på Obama är näst intill omänskliga, med krav på reformer inom sjukförsäkringssystemet och de enorma behov som finns inom hälsovård, skola, infrastruktur och USA:s behov av olja. För även om Obama nu blir sittande med en demokratisk majoritet i senaten och representanthuset, så behöver det inte per automatik innebära att han får igenom sina krav. Amerikansk politik är långt mer defragmentiserad än svensk, och partipiskan är klart svagare, och det tål att betänka att Demokraterna innehåller ett brett spektrum av såväl konservativa som liberala krafter.
För att ytterligare spä på förväntningarna på Obama så har många jämfört honom med John F. Kennedy, och det är förstås inte helt oväntat och oförtjänt. Men på samma gång som det finns likheter, så finns det också stora skilnader. Kennedy tillträde i en tid då USA befann sig i en hysterisk uppgång, såväl politiskt som ekonomiskt, Obama tillträder som president när USA befinner sig i en akut ekonomisk och politisk kris. Till skillnad från Kennedy tillträder dessutom Obama mitt under ett utdraget krig, som verkar vara utan slut och där USA:s anseende är i botten.
Men samtidigt som Obama ställs inför alla dessa problem, så tror jag också att Obamas vinst kan ge USA vind i seglen och hopp. Inte bara för att han - bokstavligen - ger liv åt myten "allt är möjligt i USA", utan också därför att han står för något nytt. För precis som Kennedy så innebär Obamas seger att USA står inför en generationsväxling, med McCain så lämnar nog USA det direkta arvet från Vietnamkriget och med det också en tung sten runt amerikansk inrikespolitik. Utrikespolitiskt så tror jag också att Obama kan, åtminstone inledningsvis, fira en hel del segrar och triumfer, speciellt i Afrika och Europa.
Oavsett vad så ska bli det bli ytterst intressant att se vart Obama för USA, och jag tror - även om jag funnit det lite ironiskt och roligt om McCain vunnit - att han är rätt man för USA, och att han kommer att leda USA tillbaka till rollen som en stormakt många respekterar.
Tuesday, November 4, 2008
Valet i USA
Valet i USA har nu inletts, och även om jag tror att Obama vinner så är det inte helt säkert att det går lika smärtfritt som alla trott. Vi kommer troligen att få en indikation när de första valundersökningarna har gjorts hur det kommer gå, men håll med om att det är spännande...
Monday, November 3, 2008
SVT:s satsning Halal-tv
Trots att ingen sett programmet så har Sveriges Televisions nya program Halal-tv skapat en rejäl debatt i svenska medier den senaste tiden, programmet har sågats vid fotknölarna och väckt en rad frågor som SvT inte kunnat besvarat. Efter att ha genomlidit det första avsnittet så måste jag nog ge belackarna rätt. Inte nog med att programmet kändes fruktansvärt politiskt korrekt, trots programledarnas tämligen värdekonservativa åsikter, det var också fruktansvärt dåligt. SvT slår sig ofta för bröstet för att man producerar kvalitetsprogram, till skillnad från de slemma reklamkanalerna, men i ärlighetens namn har SvT på senare tid producerat samhällsprogram som är i klass med Fredrik och Filips program på Kanal 5.
Det enda av riktigt intresse var dels Hamiltons utbrott, men också Mona Sahlins krypande för de tre programledarna, vars åsikter verkar ligga mer hos Kristdemokraterna än Socialdemokraterna. Men nu har Sahlin och Socialdemokraterna insett att muslimerna är en viktig väljarkår, och då är det förstås viktigt att inte stöta sig med dem. Att den ena av programledarna förordat stening vid äktenskapsbrott, det kan tydligen Sahlin blunda för.
Det enda av riktigt intresse var dels Hamiltons utbrott, men också Mona Sahlins krypande för de tre programledarna, vars åsikter verkar ligga mer hos Kristdemokraterna än Socialdemokraterna. Men nu har Sahlin och Socialdemokraterna insett att muslimerna är en viktig väljarkår, och då är det förstås viktigt att inte stöta sig med dem. Att den ena av programledarna förordat stening vid äktenskapsbrott, det kan tydligen Sahlin blunda för.
Saturday, November 1, 2008
Drottningen sätter ner foten
Efter att kungen trampat rejält i klaveret efter sitt uttalande om att införa begränsad jakt på varg är det nu dags för drottning Silvia att ta bladet från munnen. Istället för att ha ett uttalande i en bland allmänheten kontroversiell fråga så väljer Silivia att uttala sig i en fråga hon troligen vet att alla - som inte är benägen att begå socialt självmord - motsätter sig - Barnpornografi. För trots att Sveriges mest kända och kostsamma Socialbidragsfall enligt konstitutionen inte får uttala sig i politiska frågor, så brukar både kungen och drottningen ibland - med regeringens och riksdagens goda minne - få göra uttalanden i frågor, som de från sina fönster i Drottningholms säkerhet finner viktiga. Det har under de senaste åren kommit en strid ström påståenden och uttalanden från kungafamiljen, trots att de enligt lag inte får blanda sig i svensk politik. Detta till trots så fortsätter massmedias fjäskande för dessa socialbidragstagare, vilkas enda egentliga samhällsekonomiska bidrag består i att de livnär en mindre armé skvallerjournalister som fyller löpsedlarna med ovidkommande nyheter om Silivias julfirande, Victorias hetsätande och bröllopsvåndor.
Hur som helst, idag så uttalande sig drottningen om barnpornografi, och nu kräver hon ett tittförbud på barnporr. Silvia har givetvis rätt i att brottet är allvarligt, och att det bör rendera i långa och kännbara straff, men som vanligt när kungafamiljen ska uttala sig så uppvisar man akuta brister i förståelsen för hur samhället runt omkring dem fungerar. För även om de lever i en glasbubbla där inget ändras, så har deras omvärld förändrats, och det snabbt, tydligen alldeles för snabbt för kungafamiljen.
"Internet är ett svart hål. För 15 år sedan hade jag inte anat att få den här utvecklingen. Det är diaboliskt, man missbrukar det."
Nu är jag ingen expert på Silvia, men jag ställer mig tveksam om hon ens kände till Internet för 15 år sedan, och hade hon det så kanske hon inte alls varit så chockad. Historiskt sett har medier, där man för en låg kostnad når ut till en stor massa, varit något som attraherat samhällets avigsidor. För precis som "normala" människor använder Internet till att skapa nya relationer, så gör förstås också personer vi anser onormala det också. Det är förstås en trist utveckling, men frågan är lite hur Silvia tänkt förhindra det faktumet, för Internet är förstås inte bara fullt av pedofiler, det finns andra misshagliga grupper som nazister, kommunister, fotbollshuliganer, finansvalpar och så vidare i all oändlighet som också använder sig av Internet för att knyta kontakter och så vidare.
Att barnporr är vidrigt, och att förövare bör drabbas av både kännbara och stränga straff tror jag de flesta skriver under på, problemet är bara hur man ska komma till rätta med problemet. Silvia har en lösning på problemet genom "[...] att tittande på barnporr ska kriminaliseras", något som redan används i Danmark och Norge. Om detta förbud inneburit att personer som tittar på barnporr minskat besvaras inte av drottningen, och när reportern frågar om ett sånt förbund inte skulle utgöra ett hot mot den personliga intrigeten så svarar Silvia:
"Jag vet inte om ni sett sådana bilder. Jag tycker att våra politiker ska titta på hur man har gjort i Norge".
Ja god dag yxskaft, ämnet retorik tillhör inte drottningens starka sida och visar att hennes enda argument är att vädja till lyssnarnas emontionella känslor i ämnet. Det vore dock intressant om drottningen, som nu förordar Norges lagstiftning kunde visa att förbudet verkligen haft en bevisad effekt. Eftersom detta är personer som sällan, eller rättare sagt aldrig, visar sitt beteende offentligt, eftersom de flesta med rätta finner det vedervärdigt, så lär det inte heller finnas något sätt att på allvar säga huruvida ett sånt förbud egentligen ger någon effekt.
Drottningen avslutar det hela med att konstantera att hon, träffar politiker i enskilda möten och där talar om barnens situation. Det är bra, men varför gör inte Silvia slag i saken, och istället för att bara tala om det helt enkelt avsäger sitt apanage och låter pengarna gå till barnen i u-länderna, skaffar sig en utbildning och ett jobb som alla andra.
Källor:
Silvia markerar mot barnpornografi
Internet är ett svart hål
Hur som helst, idag så uttalande sig drottningen om barnpornografi, och nu kräver hon ett tittförbud på barnporr. Silvia har givetvis rätt i att brottet är allvarligt, och att det bör rendera i långa och kännbara straff, men som vanligt när kungafamiljen ska uttala sig så uppvisar man akuta brister i förståelsen för hur samhället runt omkring dem fungerar. För även om de lever i en glasbubbla där inget ändras, så har deras omvärld förändrats, och det snabbt, tydligen alldeles för snabbt för kungafamiljen.
"Internet är ett svart hål. För 15 år sedan hade jag inte anat att få den här utvecklingen. Det är diaboliskt, man missbrukar det."
Nu är jag ingen expert på Silvia, men jag ställer mig tveksam om hon ens kände till Internet för 15 år sedan, och hade hon det så kanske hon inte alls varit så chockad. Historiskt sett har medier, där man för en låg kostnad når ut till en stor massa, varit något som attraherat samhällets avigsidor. För precis som "normala" människor använder Internet till att skapa nya relationer, så gör förstås också personer vi anser onormala det också. Det är förstås en trist utveckling, men frågan är lite hur Silvia tänkt förhindra det faktumet, för Internet är förstås inte bara fullt av pedofiler, det finns andra misshagliga grupper som nazister, kommunister, fotbollshuliganer, finansvalpar och så vidare i all oändlighet som också använder sig av Internet för att knyta kontakter och så vidare.
Att barnporr är vidrigt, och att förövare bör drabbas av både kännbara och stränga straff tror jag de flesta skriver under på, problemet är bara hur man ska komma till rätta med problemet. Silvia har en lösning på problemet genom "[...] att tittande på barnporr ska kriminaliseras", något som redan används i Danmark och Norge. Om detta förbud inneburit att personer som tittar på barnporr minskat besvaras inte av drottningen, och när reportern frågar om ett sånt förbund inte skulle utgöra ett hot mot den personliga intrigeten så svarar Silvia:
"Jag vet inte om ni sett sådana bilder. Jag tycker att våra politiker ska titta på hur man har gjort i Norge".
Ja god dag yxskaft, ämnet retorik tillhör inte drottningens starka sida och visar att hennes enda argument är att vädja till lyssnarnas emontionella känslor i ämnet. Det vore dock intressant om drottningen, som nu förordar Norges lagstiftning kunde visa att förbudet verkligen haft en bevisad effekt. Eftersom detta är personer som sällan, eller rättare sagt aldrig, visar sitt beteende offentligt, eftersom de flesta med rätta finner det vedervärdigt, så lär det inte heller finnas något sätt att på allvar säga huruvida ett sånt förbud egentligen ger någon effekt.
Drottningen avslutar det hela med att konstantera att hon, träffar politiker i enskilda möten och där talar om barnens situation. Det är bra, men varför gör inte Silvia slag i saken, och istället för att bara tala om det helt enkelt avsäger sitt apanage och låter pengarna gå till barnen i u-länderna, skaffar sig en utbildning och ett jobb som alla andra.
Källor:
Silvia markerar mot barnpornografi
Internet är ett svart hål
Subscribe to:
Posts (Atom)