I en essä på Dagens Nyheter skriver journalisten Christoph Andersson om NSDAP AO, en organisation för tyska nazister bosatta utomlands som bland annat var verksam i Sverige.Organisationen bildades 1928 i Paraguay, men först 1931 så fick den en officiell status inom partiet i samband med att Gregor Strasser omorganiserade partiet, och efter det tyska maktövertagandet så underställdes den utrikesdepartementet. Dess förste chef var Hans Nieland, men efter att han frivilligt avgått den 8 maj 1933 så tog Ernst Wilhelm Bohle över rollen som dess chef. Andersson påstående om att Bohle skulle ha varit ”en av Hitlers närmsta män” ska dock tas med en nypa salt. Han stod visserligen nära både Rudolf Hess och utrikesministern – eftersom han var utrikesministerns statssekreterare – Joachim von Ribbentrop, men efter Hess högst personliga fredsresa till Storbritannien 1941 och den minskade betydelsen för det tyska utrikesministeriet så känns det påståendet rätt tveksamt.
NSDAP AO var verksamma i en rad länder, bland annat Sverige, och organiserade medlemmar i NSDAP som flyttat utomlands. Detta var en organisation för rikstyskar, etniska tyska (Volksdeutsche) var däremot inte välkomna, och den organiserade allt från filmvisningar, fester till att försöka förbättra bilden av Tyskland. Det var dock inte allt man sysselsatte sig med, detta var som sagt en organisation för de politiskt redan övertygade, och den var ofta i blåsväder i flera länder för att sysselsätta sig med subversiv verksamhet som t.ex. spioneri mot både värdlandet och tyska dissidenter och så vidare. Andersson nämner att endast två länder förbjöd NSDAP AO innan kriget, men det stämmer inte, redan 1934 förbjöds organisationen i Sydafrika, troligen på grund av den stora grupp tyskar som återfanns i landet, speciellt i den forna tyska kolonin Nambia.
Det här hade faktiskt kunnat ha blivit en riktigt intressant och spännande essä, om inte nu Andersson fallit i samma fälla som journalist efter journalist som ska skriva om Sverige och det Tredje Riket fallit i. För det går förstås inte att skriva om Sveriges relation med Tredje Riket utan att nämna hur undfallande Sverige var mot Nazityskland, och vilken påverkan och inflytande olika tyska intresseorganisationer hade i landet. För även om jag delvis håller med Andersson om att NSDAP AO var en suspekt organisation, så drar ändå Andersson allt för mycket på vad som skrevs i rapporterna hem till Berlin.
I boken ”Drömmen om Norden: Nazistisk infiltration 1933 – 1945” så skriver Birgitta Almgren om hur Nazityskland försökte, delvis med NSDAP AO:s stöd, öka stödet och förståelsen inom den akademiska världen för Nazityskland. Precis som många andra historiker så visar dock Almgrens bok att effekterna sällan blev de som rapporterades hem till Berlin, svenskarna i gemen var inte speciellt intresserade av nazismen och även om det fanns gott om personer med sympati för Hitler och nazisterna var nog den mer grundad i en djup antikommunism. Det är nog mer rättvisande att påstå att den tyska påverkan på den svenska staten, speciellt efter ockupationen av Norge och angreppet på Sovjetunionen, var större än vad den var bland folk i gemen.
Andersson fortsätter sedan med att beskriva NSDAP AO:s arbete, bland annat organiserades en svensk-tysk handelskammare, där bestämmelserna gick i linje med NSDAP:s antisemitisk åsikter. Han gör också en stor sak av att påstå att ”bara 'rikstyskar' (läs: arier) skulle kunna vara medlemmar”, med tanke på att NSDAP AO, som jag tidigare påpekat, var just en organisation för rikstyskar så kanske det inte är så underligt. Däremot håller jag givetvis med Andersson om det beklagliga att så många svenska företag föll i linje med de tyska kraven.
En av NSDAP AO:s viktigaste – officiella – arbete var att göra propaganda för Tyskland, något som i Sverige blev vitalt efter ockupationen av Danmark och Norge den 9 april 1940. Det råder en rätt stor koncensus bland forskare inom ämnet att ockupationen av de båda skandinaviska länderna blev spiken i kistan för de svenska nazistpartierna, och att man aldrig hämtade sig från effekterna av detta. Med andra ord blev NSDAP AO:s arbete viktigare, speciellt efter en ledare i Dagens Nyheter den 21 april 1940 som gick till hårt angrepp på organisationen, och likställde den med den så kallade femte kolonnen 1) som varit verksam under slaget om Madrid under spanska inbördeskriget. Här faller dock Andersson i ny fälla, för även om organisationen som sagt sysselsatt sig med subversiv verksamhet, så var den allt som ofta tämligen verkningslös. Andersson påstår i sin essä att NSDAP AO gick i bräschen för den nazistiska expansionen under mellankrigstiden, han skriver ”[…] att nazitysk aggression alltid föregås av grundandet av ett lokalt NSDAP AO. Så hade det varit redan i Österrike 1938.”
Här måste jag verkligen be om att få dra i handbromsen, för även om NSDAP AO säkerligen varit verksam i Österrike 1938 så verkar Andersson blunda, eller kanske tom strunta, i det faktum att nazisterna varit verksamma i Österrike långt före Anschluβ. Redan innan Hitler utsågs till rikskansler i Tyskland hade den österrikiska delen av NSDAP varit verksam, och den 25 juli 1934 försökte man sig till och med på en ren statskupp under vilken den österrikiske kanslern Engelbert Dollfuss mördades.
Även hans påståenden runt ockupationen av Norge, där han framställer NSDAP AO som såväl pådrivande som medverkande får underkänt. Det är visserligen sant att utrikesdepartementet, under vilket NSDAP AO lydde, under lång tid stött ledaren Vidkun Quisling och hans obskyra parti Nasjonal Samling ekonomiskt. Framgångarna hade dock uteblivit, och faktum är att partiet successivt förlorat medlemmar och stöd när man knutit partiet närmare den tyska hållningen. Kritiken lät förstås inte vänta på sig, och Quisling kritiserades både intern och i Berlin för att vara inkapabel att skapa ett framgångsrikt parti.
Inte heller kan man direkt påstå att utrikesdepartementets femte kolonn var speciellt framgångsrikt, snarare tvärt om. I det kaos som rådde i Oslo i samband med det tyska angreppet, så ockuperade han tillsammans med en grupp från Hirden (NS:s version av Sturmabteilung) en radiostation. Här sände han ut en proklamation att Norge kapitulerat och att han tagit rollen som ny statschef, något som väckte ont blod i den norska regeringen som vägrade förhandla med tyskarna tills Quisling avsatts.
Efter fiaskot i Oslo så hölls utrikesdepartementet långt, långt borta från övriga militära interventioner och Quisling hölls i hårda band av den tyske ståthållaren Josef Terboven.
Sett ur detta ljus så framstår Anderssons påstående om att ”men exemplet Norge visar att ett par hundra ideologiskt drillade personer räckte för att underminera ett land” tämligen missvisande. Det är som sagt sant att man försökte underminera Norge, men speciellt framgångsrika var man inte, då hade man i så fall större framgångar i Nederländerna och senare under själva ockupationen i Belgien. Faktum är att det kanske varit bättre om Andersson istället tagit upp fallet Nederländerna, som faktiskt var ett av de länder som förbjöd NSDAP AO, där utrikesdepartementet och NSDAP AO:s arbete och stöd till den nederländske fascisten Anton Mussert var framgångsrikt.
Andersson avslutar sin essä i sann Bosse Schön stil och försöker att koppla samman gårdagens nazister med dagens, och även om det förstås finns ett starkt band – precis som inom alla undergroundrörelser – mellan tyska, danska, svenska, norska o.s.v. nazister så känns liknelserna rätt billiga. Inte nog med att likheterna mellan dessa kopplingar är på ett helt annat plan, och att inget av dessa partier på något sätt har något politiskt inflytande eller de ekonomiska, militära och politiska muskler som det Tredje Riket hade.
Källa: Femte kolonnen
2 comments:
Efter att ha läst några hundra sidor gamla Säpoakter om övervakningen av NSDAP AO-medlemmar i Sverige kan jag inte dra någon annan slutsats än att Säpo ansåg att NSDAP AO utgjorde ett reellt hot. Att tro att organisationen var ofarlig i händelse av krig skulle under de omständigheter som rådde väl närmast vara tjänstefel. Mer anmärkningsvärt är att utvisningarna först skedde när kriget väl var slut. Slutsatsen att den svenska regeringen inte vågade tidigare är inte särskilt långsökt.
Givetvis var inte NSDAP AO ofarliga, varken före eller under kriget. Tillsammans med utrikesdepartementet - under vilka de lydde - sysselsatte man sig som sagt med subversiv verksamhet både i Sverige och riktad mot Sverige från Tyskland (se t.ex. "Tyskland Talar" av Niclas Sennerteg).
Det är det knappast någon som ifrågasätter, däremot kan man onekligen fråga sig hur pass effektiv deras försök att influera och infilitrera Sverige egentligen var.
Ser vi på exemplet Norge var deras arbete långt ifrån framgångsrikt. Quislings parti var ett, trots såväl politiskt som ekonomiskt stöd från Tyskland, ett obskyrt och politiskt sett obetydligt parti.
I Sverige dör - bokstavligen - den nazistiska rörelsen av efter invasionen av Norge/Danmark. Även om det säkerligen återfanns gott om potentiella kolloberatörer, så hade nog nazisterna inte haft några större problem att finna dessa utan NSDAP AO:s hjälp. Med tanke på att Nederländerna, som de facto förbjöd organisationen, var hemvist för ett både - relativt sett - framgångsrikt nazistiskt/fascistiskt parti, och ett av de länder som bidrog med flest frivilliga till bl.a. Waffen-SS så känns Anderssons påstånden något överdrivna.
Post a Comment