Vilket väder

Usch nu verkar det som vintern på allvar är på väg, i natt stormade det rejält, åskade och snöade. :s Mindre skoj, det är med andra ord dags att plocka fram vinterkläderna nu, något jag helst av allt undviker. :)
Imorgon är det dags att åka till Sci-fi mässan, det ska bli ruskigt skoj, vädret till trots!

Oklarheter i Syrien

Igår söndag den 26 oktober 2008 ska amerikanska soldater, landsatta från fyra helikoptrar, angripit mål inne i Syrien, något som allvarligt kan skada det bräckliga lugn som börjat lägga sig över den krigshärjade regionen. I Syrien har kallade den syriske utrikesministern det förmodade angreppet för ett "kriminellt terrorangrepp", och syrisk tv har visat bilder på söndrskjutna hus, blodpölar och döda.
Från amerikanskt håll har dock man valt att lägga locket på, men inofficiella källor har bekräftat att amerikansk militär angrep mål i Syrien. Enligt dessa ska målet varit byggnader som används som fristäder för terrorgrupper som operera inne i Irak. Syrien tillbakavisar dock detta och påstår att offren är civila syrier och som inte har något med det hela att göra.

Vem har då rätt? Ja det är förstås en helt omöjlig sak att veta, speciellt som ingen av sidorna egentligen har något intresse av att berätta sanningen. Oavsett om angreppet var befogat eller ej så måste man ju fråga sig vad USA tänkt sig vinna på ett sånt här angrepp? Liknande angrepp i Pakistan har slagit tillbaka på USA, och även om mängder med terrorister troligen dödats, så har också civila strukit med i samband med angreppen.
Det sista är nämligen det stora problemet med sådana här angrepp, för det är de civila offren som får uppmärksamheten och som väcker folks vrede. Det spelar förstås ingen roll om terrorcellerna placerat sina baser i närheten av civila, för att på så sätt få någon form av skydd, eller inte. Det är inte bunkrarna, vapnen och manualerna den arabiska och muslimska befolkningen får se på Al Jazzera, det är de döda barnen, kvinnorna och gammla gubbarn. Vid sidan av det fysiska kriget pågår ett propagandakrig, och där har USA och väst tyvärr redan förlorat, i alla fall i den muslimska världen.

Andersson jagar mygg, men silar kameler

I en essä på Dagens Nyheter skriver journalisten Christoph Andersson om NSDAP AO, en organisation för tyska nazister bosatta utomlands som bland annat var verksam i Sverige.
Organisationen bildades 1928 i Paraguay, men först 1931 så fick den en officiell status inom partiet i samband med att Gregor Strasser omorganiserade partiet, och efter det tyska maktövertagandet så underställdes den utrikesdepartementet. Dess förste chef var Hans Nieland, men efter att han frivilligt avgått den 8 maj 1933 så tog Ernst Wilhelm Bohle över rollen som dess chef. Andersson påstående om att Bohle skulle ha varit ”en av Hitlers närmsta män” ska dock tas med en nypa salt. Han stod visserligen nära både Rudolf Hess och utrikesministern – eftersom han var utrikesministerns statssekreterare – Joachim von Ribbentrop, men efter Hess högst personliga fredsresa till Storbritannien 1941 och den minskade betydelsen för det tyska utrikesministeriet så känns det påståendet rätt tveksamt.
NSDAP AO var verksamma i en rad länder, bland annat Sverige, och organiserade medlemmar i NSDAP som flyttat utomlands. Detta var en organisation för rikstyskar, etniska tyska (Volksdeutsche) var däremot inte välkomna, och den organiserade allt från filmvisningar, fester till att försöka förbättra bilden av Tyskland. Det var dock inte allt man sysselsatte sig med, detta var som sagt en organisation för de politiskt redan övertygade, och den var ofta i blåsväder i flera länder för att sysselsätta sig med subversiv verksamhet som t.ex. spioneri mot både värdlandet och tyska dissidenter och så vidare. Andersson nämner att endast två länder förbjöd NSDAP AO innan kriget, men det stämmer inte, redan 1934 förbjöds organisationen i Sydafrika, troligen på grund av den stora grupp tyskar som återfanns i landet, speciellt i den forna tyska kolonin Nambia.

Det här hade faktiskt kunnat ha blivit en riktigt intressant och spännande essä, om inte nu Andersson fallit i samma fälla som journalist efter journalist som ska skriva om Sverige och det Tredje Riket fallit i. För det går förstås inte att skriva om Sveriges relation med Tredje Riket utan att nämna hur undfallande Sverige var mot Nazityskland, och vilken påverkan och inflytande olika tyska intresseorganisationer hade i landet. För även om jag delvis håller med Andersson om att NSDAP AO var en suspekt organisation, så drar ändå Andersson allt för mycket på vad som skrevs i rapporterna hem till Berlin.
I boken ”Drömmen om Norden: Nazistisk infiltration 1933 – 1945” så skriver Birgitta Almgren om hur Nazityskland försökte, delvis med NSDAP AO:s stöd, öka stödet och förståelsen inom den akademiska världen för Nazityskland. Precis som många andra historiker så visar dock Almgrens bok att effekterna sällan blev de som rapporterades hem till Berlin, svenskarna i gemen var inte speciellt intresserade av nazismen och även om det fanns gott om personer med sympati för Hitler och nazisterna var nog den mer grundad i en djup antikommunism. Det är nog mer rättvisande att påstå att den tyska påverkan på den svenska staten, speciellt efter ockupationen av Norge och angreppet på Sovjetunionen, var större än vad den var bland folk i gemen.

Andersson fortsätter sedan med att beskriva NSDAP AO:s arbete, bland annat organiserades en svensk-tysk handelskammare, där bestämmelserna gick i linje med NSDAP:s antisemitisk åsikter. Han gör också en stor sak av att påstå att ”bara 'rikstyskar' (läs: arier) skulle kunna vara medlemmar”, med tanke på att NSDAP AO, som jag tidigare påpekat, var just en organisation för rikstyskar så kanske det inte är så underligt. Däremot håller jag givetvis med Andersson om det beklagliga att så många svenska företag föll i linje med de tyska kraven.
En av NSDAP AO:s viktigaste – officiella – arbete var att göra propaganda för Tyskland, något som i Sverige blev vitalt efter ockupationen av Danmark och Norge den 9 april 1940. Det råder en rätt stor koncensus bland forskare inom ämnet att ockupationen av de båda skandinaviska länderna blev spiken i kistan för de svenska nazistpartierna, och att man aldrig hämtade sig från effekterna av detta. Med andra ord blev NSDAP AO:s arbete viktigare, speciellt efter en ledare i Dagens Nyheter den 21 april 1940 som gick till hårt angrepp på organisationen, och likställde den med den så kallade femte kolonnen 1) som varit verksam under slaget om Madrid under spanska inbördeskriget. Här faller dock Andersson i ny fälla, för även om organisationen som sagt sysselsatt sig med subversiv verksamhet, så var den allt som ofta tämligen verkningslös. Andersson påstår i sin essä att NSDAP AO gick i bräschen för den nazistiska expansionen under mellankrigstiden, han skriver ”[…] att nazitysk aggression alltid föregås av grundandet av ett lokalt NSDAP AO. Så hade det varit redan i Österrike 1938.”
Här måste jag verkligen be om att få dra i handbromsen, för även om NSDAP AO säkerligen varit verksam i Österrike 1938 så verkar Andersson blunda, eller kanske tom strunta, i det faktum att nazisterna varit verksamma i Österrike långt före Anschluβ. Redan innan Hitler utsågs till rikskansler i Tyskland hade den österrikiska delen av NSDAP varit verksam, och den 25 juli 1934 försökte man sig till och med på en ren statskupp under vilken den österrikiske kanslern Engelbert Dollfuss mördades.

Även hans påståenden runt ockupationen av Norge, där han framställer NSDAP AO som såväl pådrivande som medverkande får underkänt. Det är visserligen sant att utrikesdepartementet, under vilket NSDAP AO lydde, under lång tid stött ledaren Vidkun Quisling och hans obskyra parti Nasjonal Samling ekonomiskt. Framgångarna hade dock uteblivit, och faktum är att partiet successivt förlorat medlemmar och stöd när man knutit partiet närmare den tyska hållningen. Kritiken lät förstås inte vänta på sig, och Quisling kritiserades både intern och i Berlin för att vara inkapabel att skapa ett framgångsrikt parti.
Inte heller kan man direkt påstå att utrikesdepartementets femte kolonn var speciellt framgångsrikt, snarare tvärt om. I det kaos som rådde i Oslo i samband med det tyska angreppet, så ockuperade han tillsammans med en grupp från Hirden (NS:s version av Sturmabteilung) en radiostation. Här sände han ut en proklamation att Norge kapitulerat och att han tagit rollen som ny statschef, något som väckte ont blod i den norska regeringen som vägrade förhandla med tyskarna tills Quisling avsatts.
Efter fiaskot i Oslo så hölls utrikesdepartementet långt, långt borta från övriga militära interventioner och Quisling hölls i hårda band av den tyske ståthållaren Josef Terboven.

Sett ur detta ljus så framstår Anderssons påstående om att ”men exemplet Norge visar att ett par hundra ideologiskt drillade personer räckte för att underminera ett land” tämligen missvisande. Det är som sagt sant att man försökte underminera Norge, men speciellt framgångsrika var man inte, då hade man i så fall större framgångar i Nederländerna och senare under själva ockupationen i Belgien. Faktum är att det kanske varit bättre om Andersson istället tagit upp fallet Nederländerna, som faktiskt var ett av de länder som förbjöd NSDAP AO, där utrikesdepartementet och NSDAP AO:s arbete och stöd till den nederländske fascisten Anton Mussert var framgångsrikt.

Andersson avslutar sin essä i sann Bosse Schön stil och försöker att koppla samman gårdagens nazister med dagens, och även om det förstås finns ett starkt band – precis som inom alla undergroundrörelser – mellan tyska, danska, svenska, norska o.s.v. nazister så känns liknelserna rätt billiga. Inte nog med att likheterna mellan dessa kopplingar är på ett helt annat plan, och att inget av dessa partier på något sätt har något politiskt inflytande eller de ekonomiska, militära och politiska muskler som det Tredje Riket hade.

Källa: Femte kolonnen

---

1) Ledaren hänsyftar till det radiotal som hölls av den Emilio Mola 1936 under det spanska inbördeskriget i samband med slaget om Madrid. Enligt Mola så avancerade nationalisternas fyra kolonner mot Madrid, och att de var understödda av en femte, underjordisk, kolonn bestående av nationalistsympatisörer. Trots att påståendet inte var sant, Madrid föll inte 1936, så levde myten om den ”femte kolonnen” kvar bland folk, och användes ofta för att motivera olika former av interneringar av politiska meningsmotståndare och så vidare.

Indiana Jones and the Kingdom of the crystal skull

Efter år av spekulationer så valde till slut trion Harrison Ford, Steven Spielberg och George Lucas att damma av en av 1980-talets största filmhjältar, Indiana Jones. En av min barndoms stora hjältar från bioduken, och VHS-filmerna skulle alltså återupplivas, ett koncept som med undantag för den hyllade spin-off tv-serien ”Young Indiana Jones” dödförklarats ett flertal tillfällen…
För Harrison Ford var det med andra ord dags att plocka fram piskan, rätta till hatten och se till att ladda pistolen, för nu skulle det bli åka av. Eller?

Som vanligt slängs vi direkt in i hetluften, året är 1957 och professor Indiana Jones har tillsammans med sin vän George ”Mac” McHale (Ray Winstone) förts till den amerikanska militärbasen Roswell i Arizona av ett gäng sovjetiska soldater i sin jakt på en mystisk artefakt. Här konfronteras Jones med den mystiske sovjetiska agenten överste doktor Inrina Spalko (Cate Blanchett), och efter att McHale avslöjat att han jobbar för ryssarna så lyckas Jones lyckas, efter en hel del slagsmål och biljakter, undkomma ryssarna och Spalko.
På grund av McHales avhopp till Sovjetunionen börjar FBI intressera sig för Jones, som på grund av detta blir av med sitt jobb. Han behöver dock inte oroa sig länge, i samband med att han ska avresa till New York så kontaktas han av Mutt Williams (Shia LeBeouf) som ber om hjälp att den försvunne professorn Harold ”Ox” Oxley, en gammal bekant till Jones, på uppdrag av sin mor som också försvunnit. Det enda spåret av dem båda är ett mystiskt brev och en legend om en kristallskalle, en legend som Jones snabbt avfärdar. Efter lite slagsmål och en biljakt så väljer dock Jones, som nu blivit intresserad, att resa till Sydamerika för att finna sin gamle vän och Williams mamma, det bär av till Sydamerika…

Det tog fem minuter av filmen innan jag insåg att Jones borde ha lagt piskan på hyllan för länge sedan, för i ärlighetens namn är detta riktigt bedrövligt. Inte nog med att handlingen är direkt pinsamt dålig, skådespelarna ger – med undantag för LeBeouf (som istället spelar över det grövsta) – ett rätt ointresserat intryck, och Sean Connery ska nog vara glad att ingen lyckades övertala honom att vara med. Visserligen var man medveten om att Ford blivit gammal och grå, men nu gav Ford ett trött och rätt ointresserat intryck, det märks att åldern tagit ut sin rätt och det såg stundtals mycket stelt ut, ett intryck som definitivt inte förbättrades av att man dammat av Jones gammal flamma Marion Ravenwood (Karen Allen) från den första filmen.
Till den obefintliga handlingen och de trötta skådespelarna så ska också de bedrövliga specialeffekterna läggas, de är i vissa fall riktigt, riktigt dåliga och för mer tankarna till de första dataanimerade specialeffekterna. Scenen när Williams och Spalko fäktas i djungeln är faktiskt pinsamt dålig, och scenen med myrorna och slutscenen ligger inte långt efter. För att ytterligare strö salt i såren så känns filmen stundtals som ett ihopklipp av de tidigare tre filmerna, och även om serien levt på sina interna metaskämt så blir det ”Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal skulls” alldeles för mycket referenser till tidigare filmer.

Finns det då något positivt att säga om denna film? Faktiskt finns det ett, och det är att vi förhoppningsvis efter detta slipper se fler Indiana Jones-filmer, för det kändes redan i ”Indiana Jones and the last crusade” att duon Lucas/Spielberg kört slut på idéer, något som definitivt bekräftades i och med denna film.
Så med andra ord hoppas jag verkligen att Ford lägger piskan på hyllan och att det här var den sista Jones film vi får se.

Betyget för ”Indiana Jones and the Kingdom of Crystal skulls” blir en mycket svag tvåa…

Kulturell härdsmälta

Igår måndag röstade kommunfullmäktige i Gävle för att man ska ansöka om att bli europeisk kulturhuvudstad 2014, något som innebär att Gävle kommun ska sponsra ansökan med - i runda slängar – 10 miljoner kronor. Protesterna har förstås inte låtit vänta på sig, en av Gävles största kulturprofiler Björn Widegren har i den ena lokaltidningen Gefle Dagblad gått ut och protesterat mot förslaget. Det har även genomförts andra protester, bland annat har den före detta idrottsmannen Jimmy Nordin anordnat en protestlista som runt 3 600 personer undertecknat. Allt detta har dock inte stoppat Gävle kommun som nu ska hårdlanseras i kampen, allt under kampanjens slogan – ”kulturell allemansrätt”.
Riktigt vad ”kulturell allemansrätt” innebär har de ansvariga svarat rätt svävande på, men en inte allt för vild gissning är att det handlar om att kultur är för alla. Följdfrågan då blir om det är allas kultur, eller det som Gävle Kommuns ansvariga anser vara kultur. Mina misstankar är förstås att det primärt handlar inte handlar om någon form av allmän kultur, utan att det helt enkelt handlar om en kultur för en liten, om än uppenbarligen inflytelserik, grupp människor.

I brist på annat att attrahera uppmärksamhet på, så har kommunen gått in stenhårt för att lansera Gävle som en kulturens stad. Inte nog med att man satsat enorma summor pengar på Gävle teater, vilken under en lång period leddes av Per Oscarsson, så har man plöjt ner enorma summor i ett konserthus, statyer och annat som stadens styrande anser vara kultur. Vad Gävles befolkning anser i frågan är förstås av mindre vikt, men huvudsaken är ju att de knappt 70 000 invånarna kan få sitt lystmäte på obegripliga teaterpjäser, teaterlokaler utlokaliserade i ett fallfärdigt industriområde eller statyer utan syfte eller mening.
Tyvärr har Gävles försök att lanseras som en kulturstad varit tämligen misslyckad, i alla fall bland Sveriges befolkning, för de flesta svenskar är Gävle synonymt med hockeylaget Brynäs IF, Ahlgrens bilar och Gevalia. Detta måste förstås känna osedvanligt bittert för kulturvurmarna i Gävle kommun, kretsar som vanligtvis sällan brukar vara speciellt positiva till varken privat näringsliv eller idrott. Men nu har de som sagt fått sin hämnd, för faktum är att Gävles ansökan till kulturhuvudstad 2014 till och med nått medierna i Stockholm, bland annat har Dagens Nyheter skrivit om Gävles ansökan och det är förstås bara en tidsfråga innan SVT och Kobra kommer på besök. Gävles kulturelit gnuggar händerna, och ser en möjlighet att få bli kända för något annat än idrott och företag.

Den stora knäckfrågan är vad utmärkandet ”Kulturhuvudstad 2014” skulle innebära för Gävle, rent ekonomiskt och publicitetsmässigt? Den frågan är tämligen svår att besvara, ser jag till mig själv så är jag både ovetande – och i ärlighetens namn ointresserad – av utmärkelsen, som jag faktiskt inte ens kände till existerade. Så med andra ord kan man gott tänka sig att jag knappast är ensam, och jag har faktiskt i ärlighetens namn svårt att se att det skulle locka några större turistströmmar till Gävle. Snarare för det tankarna till när Basil Fawlty i Fawlty Towers ska anordna en exklusiv gourméklubb på sitt hotell, och där han i annonsen skriver ”inget slödder”. För ingen ska förstås tro att när medelsvensson sitter och planerar semestern 2014 säger:”Vi skiter i att åka till Thailand och drar till Gävle istället, de har ju utnämnts till kulturhuvdstad 2014!” Det handlar förstås om att de ansvariga inom Gävle kommun och i olika kulturella institutioner ska få mingla och frottera sig med Sveriges kulturelit, har man tur kanske man till och med kan lura upp någon från övriga Europa till Gävle. Då kan de stolt få visa upp sitt idoga, och för de flesta obegripliga och ointressanta arbete att sprida kultur till de okunniga. Okunniga människor som istället för att stödja deras arbete med att bli kulturhuvudstad 2014, istället gått och oroat sig över att vägnätet i Gävle förfaller, att skolor läggs ner eller att kommunen tvingas spara in pengar på annat. De kan nog gott stå där med champagneglaset i ena handen och kaviarkanapén i andra handen, och skratta över de okunniga som inte förstått charmen i att Gävle blev kulturhuvudstad 2014…

Rykten om koranverser stoppar spel

I dagarna var det tänkt att Sonys nya storspel skulle släppas, "Little big planet" i vilken man tar rollen som en slags stickad docka, men nu har försäljningen stoppats och spelets release skjutits fram till början av november. Den officiella orsaken är ett "feltryck", men jag kan avslöja att orsaken är att speltestare hittat citat från koranen i en av sångerna i spelet.
I sången ska det sägas "كل نفس ذائقة الموت" (varje själ ska få smaka döden) och "كل من عليها فان" (allt på jorden ska dö), texter som nu fått Sony att helt enkelt dra tillbaka spelet i panik. Dock verkar det inte som om Sony tänker bränna alla redan tryckta skivor, vilket skulle endast binda ris till den redan hårt ansträngda ekonomin för Playstation 3, utan texten ska tas bort i en patch som Sony nu filar på.

Litet uppehåll

På grund av mycket jobb så har bloggandet fått legat nere ett tag, men det ska vi väl försöka råda bot på. :)

Skönt höstväder

Idag är det verkligen trevligt väder ute, skönt att vara ledig och passar då givetvis på att ta en snabb promenad, städa lite och läsa lite. Inte heller blir det sämre av att man är ledig på måndag och dessutom att det är uppehåll i både de engelska och italienska ligorna. Njuter just nu av boken "Lords of Battle", en introduktionsbok om Kelterna. Får se om jag återvänder till detta, milt sagt, mytomspunna och mystiska folk...

3:10 to Yuma

Vanligtvis brukar jag vara starkt skeptisk till remakes på äldre filmer, för även om den tekniska utvecklingen gått fram, så behöver det nödvändigtvis inte betyda att filmen blir bättre av snyggare grafik. En film består av så mycket annat än bara den grafiska förpackningen, men det finns förstås undantag, och 3:10 to Yuma är ett sådant undantag. Inte nog med att det är en remake som vida överträffar originalet, det är också en Westernfilm som kommer att raknas som en klassiker inom genren.

Den fattige och invalidiserade farmaren Dan Evans (Christian Bale), som på grund av en långvarig torka hamnat i skuld hos den lokale markägaren, blir tillsammans med sina söner vittne till hur den karismatiska, fåfägna och hänsynslöse banditen Ben Wade (Russel Crowe) tillsammans med sitt gäng rånar en värdetransport. När så Wade grips i det närbelägna samhället Bisbee, så anmäler sig Evans för att betala av sin skuld frivilligt att ingå i den grupp som ska föra honom till det tåg som tio över tre anländer till Contention med destination Yuma. Resan till Contention blir dock en svår pärs, inte nog med att Evans äldste son ansluter, den allt mer decimerade gruppen jagas inte bara av Wades gäng under ledning av Charlie Prince (Ben Foster), man angrips både av apacheindianer och hämndlystna järnvägsarbetare. Under resans gång kommer Evans och Wade allt närmare varandra, en utveckling som inte helt faller Evans i smaken som helst försöker hålla Wade på ett respektfullt avstånd. Saken förbättras inte av den komplicerade far och son relationen, där sonens förakt för sin invalidiserade far gör att han istället söker sin fadersgestalt i Wade.

Handlingen är med andra ord inte allt för komplicerad, och det krävs inte allt för mycket fantasi för att se vad som ska hända. Men nu är det inte handlingen som bär upp filmen, utan det är snarare personkemin och skådespelarinsatserna av Bale och Crowe som håller upp filmen. Till skillnad från Bales senaste film ”Batman: The Dark Knight” (2008), där Heath Ledger tar över hela filmen, så fungerar verkligen samarbetet mellan de båda skådespelarna. Bales sorgsna och plågade karaktär kompletteras perfekt av Crowes karaktär, som är precis motsatsen.
Även om handlingen som sagt känns tämligen banal, så är det ändå rätt befriande. Man behöver inte anstränga sig nämnvärt på handlingen, utan kan koncentrera sig fullt på skådespelarna istället. Och även om det finns viss smolk i glädjebägaren, Fosters karaktär är tämligen schablonmässig, så är detta en ruskigt bra film som jag verkligen rekommenderar.

Volvos kris

Igår annonserade Volvo ut att ytterligare anställda kommer att varslas om uppsägning, något som nu helt dominerat nyhetsflödet och som för vissa verkar komma som en chock. Men frågan är verkligen hur pass oväntat beskedet egentligen är, för sett så här i efterhand så torde det varit rätt uppenbart att bilindustrin i allmänhet, och Volvo i synnerhet, lider av stora problem. Tidigare har man alltid pekat på att bilindustrin är en värdemätare på hur ekonomin ser ut, och att när bilförsäljningen sjunker så går vi mot sämre ekonomiska tider. Kombinationen högt bensinpris och en finansmarknad i gungning, torde gett förvarningar om att snart spricker bubblan. För att ytterligare spä på problemen så är Volvos amerikanska ägare mer eller mindre konkursmässiga.

Det är förstås otroligt trist för de runt 6000 personer som varslats, och troligen kommer bli av med sina jobb. Men speciellt oväntat att Volvo skulle tvingas dra ner personalen var det inte, snarare tvärt om.
För om man betänker att situationen i USA, som är en viktig marknad för Volvo, nu är stendöd. En marknad som i mångt och mycket byggde på snabba och enkla lån, och banker och finansinstitut verkade ha obegränsat med pengar att låna ut till vem som helst. En marknad som också nu, i likhet med den amerikanska bostadsmarknaden, kraschlandat. För även om krisen kommer att märkas hos andra branscher, t.ex. hemelektronik, klädindustrin o.s.v., så är bostadsmarknaden och bilförsäljningen extremt utsatt. För där kunderna kan betala tv-apparater, dvd/blu ray-spelare kontant o.s.v., så är det ytterst få som betalar sin bil eller villa kontant. Speciellt inte när det varit lätt att låna pengar...

Den möjligheten är nu sedan kaoset i somras borta, flertalet om de finansinstitut som tidigare varit ledande i att låna ut pengar har nu gått omkull eller övertagits av den amerikanska staten. Till detta ska läggas att räntorna den senaste tiden höjts kraftigt, och även om flera länders riksbanker nu aviserat räntesäkningar så är det tveksamt om det får något speciellt genomslag. Det andra problemet är förstås att Volvos amerikanska ägare är konkursmässiga, och att det förstås sätter sina spår i Volvos ekonomi.
Flera politiker, främst då från Västsverige, har sagt att Volvo måste räddas och att hela regionen nu hotas. Men frågan är verkligen om Volvo måste räddas, vad händer med företaget vid nästa kris? Och är det verkligen statens ansvar att rädda alla företag, om inte annat torde vi ta lärdom från krisen på 70-talet då försöken att rädda svensk textil- och varvsindustri nära på sänkte Sverige? Hur mycket av TEKO- och varvsindustrin finns idag kvar i Sverige?

Personligen så skulle det förstås vara trist om Volvo försvann, men samtidigt så måste vi kanske också inse att Sverige är ett för litet land för två stora biltillverkare. Det är dessutom inte hållbart att staten ska gå in och rädda Volvo eller SAAB, i alla fall inte ur ett längre perspektiv. För även om nu kanske räddar en del jobb idag, så vet ingen hur det ser ut nästa gång vi drabbas av en finanskris. Risken är istället att Sverige binder ris till sin egen rygg, och att krisen förvärras.
Finanskriser är en del av systemet, och även om många på vänsterkanten nu andas morgonluft och börjar yttra sig om "vad var det vi sa?", så är det inget unikt med konjukturnedgångar. Det är snarare ett sätt, eller borde vara, att rensa ekonomin från sjuka företag som inte längre är bärkraftiga, problemet är förstås att i praktiken innebär detta arbetslöshet, och det är inget som politikerna vill ha. I alla fall inte officiellt.

Fotbolls EM räddat?

UEFA valde som jag misstänkte den enkla vägen, att man helt enkelt ser mellan fingrarna och låter Polen få arrangera EM 2012, något annat skulle förstås vara ett stort bakslag för UEFA. Orsaken till konflikten är att Polens regering, efter UEFAs kritik mot hur lite som gjorts, sparkade hela det polska fotbollsförbundets ledning. Orsaken var utbredd korruption inom förbundet, och troligen också ett sätt för den polska regeringen att få fart på det polska fotbollsförbundet, och förberedelserna inför fotbolls EM.
För UEFA har hela den här soppan varit en ofantlig mardröm, vilket trots allt ändå inte kommit som en blixt från ovan. Problemen är snudd på oöverstigliga, och riktigt varför UEFA chansade och gav Polen och Ukraina fotbolls EM, speciellt när man torde varit medveten om de problem som omger fotbollen i Polen.

Hur som helst lär såpan runt fotbolls EM 2012 fortsätta, och än är nog inte allt avgjort...

Trevligt väder

Efter en rent ut sagt bedrövlig helg så är det skönt med lite sol, även om man nu inte kommer få allt för mycket ut av det då jag jobbar kväll. Nåväl, det är i alla fall trevligare att gå till jobbet i sol än i spöregn.
Nåväl, får väl se vad man tänker ut för något under arbetsdagen, kanske blir några tankar som sätts på pränt...