Den 22 juni 1941 inleddes den största operationen hitintills under andra världskriget, längs en front som sträckte sig från Östersjön i norr till Svarta havet i söder, korsade den tyska armén tillsammans med rumänska – vilka senare följdes av både finska, italienska och ungerska – och slovakiska trupper. Trots upprepade varningar från såväl brittiskt håll som det massiva nät av sovjetiska spioner som fanns utplacerad runt om i världen, verkar angreppet i mångt och mycket tagit Stalin totalt på sängen. Inom loppet av bara några timmar hade de tyska trupperna rivit upp stora hål i det sovjetiska försvaret, och i scener likt som de utspelade sig under våren 1940 i Västeuropa, strömmade nu tyska stridsvagnar genom de stora luckorna. Det sovjetiska försvaret var förvirrat, och led dessutom av bristande kommunikationsmöjligheter och en otymplig ledningsstruktur där politiskt tillsatta kommissarier hade det yttersta ansvaret, oavsett deras militära bakgrund eller kunskaper. Även om sovjetiska enheter envist bet sig fast vid några enskilda befästningar, så fylldes snart vägarna västerut med långa rader av sovjetiska krigsfångar, och de tyska trupperna verkade återigen gå mot en lysande seger...
Under senhösten 1940 stod det med all klar tydlighet att den planerade invasionen av Storbritannien inte skulle bli av, Luftwaffe hade trots Riksmarskalk Hermann Görings skryt misslyckats med att etablera luftherravälde över den brittiska öarna. Adolf Hitler som verkar tagit invasionsplanerna med visst ointresse, riktade nu istället blickarna österut, mot Sovjetunionen. Det var här som Hitler ansåg att det egentliga kriget skulle utspelas, striderna i Västeuropa var bara ett sätt att bereda vägen för denna – i Hitler och många inom den tyska extremhögern – slutgiltiga uppgörelse skulle ske. För Hitler och många inom den tyska extremhögern stod Sovjetunionen för en dödlig kombination av judar och socialism, en bild som ytterligare förstärktes av det faktum att många ledande personer inom den reaktionära vänstern i Tyskland var av judisk börd. En annan källa till ett starkt antisemitiskt tankegods var de tusentals ryska immigranter, vilka många flytt Ryssland i spåren av den ryska revolutionen och nu bosatt sig i södra Tyskland. Här fick de – tämligen ironiskt – stort gehör bland den tyska extremhögern, där deras antisemitiska diskurs snabbt slog an. Men det fanns inte bara politiska orsaker att bekämpa Sovjetunionen, inom den tyska högerextrema rörelsen hade det allt sedan tiden före första världskriget funnits en önskan att, likt tyska nybyggare under medeltiden, kolonisera delar av Östeuropa. Det var här, och inte i någon avlägsen Afrikansk koloni som Tysklands framtid stod, en åsikt som stärktes av det faktum att Tyskland till stora delar avvärjde en akut hungersnöd under första världskriget tack vare import av råvaror från de ockuperade delar av Ryssland och Ukraina man ockuperade. Idén om Lebensraum (Livsrum) var inte något Hitler kokade ihop under sin tid i fängelset i Landsberg efter den misslyckades ölkällarkuppen, det var ett tankegods som odlats under lång tid och som troligen förmedlades till Hitler genom bland annat Rudolf Hess, Walter Darré och Alfred Rosenberg. Även om dessa personers inflytande successivt skulle urholkas, så fungerade de onekligen som en viktig länk mellan Hitlers medärvda anti-slavism och senare antisemitiska föreställningar. En annan som också påverkades starkt av dessa idéer var en då fullständigt okänd tysk student vid lantbrukarhögskolan och medlem i flera högerextrema rörelser, Heinrich Himmler.
Men det fanns också en annan, kanske mer realpolitisk orsak till invasionen, Hitler var troligen redan tidigt införstådd med att försöken att betvinga britterna skulle misslyckas. Trots de storstilade planerna inför Operation Seelöwe (Sjölejon), som den planerade invasionen av Storbritannien fått, var förberedelserna minst sagt obefintliga. Visserligen intogs de brittiska kanalöarna, men längre än så sträckte sig inte de tyska aktiviteterna i området och inskränkte sig i praktiken till luftstrider mellan Luftwaffe och RAF över öarna och några halvhjärtade övningar i landstigningar. Hitler var troligen mycket väl medveten om att en invasion av Storbritannien både skulle vara kostsam och i praktiken verkningslös, och riktade sig troligtvis in sig tämligen omgående på den Sovjetiska frågan.
Till skillnad från sina tidigare militära eskapader verkar den planerade invasionen av Sovjetunionen inte stött på någon allvarligare kritik från den tyska militären, där många visserligen kände respekt för den sovjetiska krigsmakten, men där allt för många delade nazisternas framtida planer för Sovjetunionen. Väl medvetna om problemen med en invasion av det gigantiska landet, påbörjade så Wehrmacht förberedelserna, och under arbetets gång kom man till insikten om de problem som den tyska armén nu skulle ställas inför. Inte nog med att Sovjetunionen var ett gigantiska rike, det var också ett i många avseenden underutvecklat land med en bristfällig infrastruktur, speciellt då vägnätet som i praktiken bestod av dåligt eftersatta grusvägar. Underhållet av de tyska trupperna ansågs tidigt vara det största problemet, speciellt som Tyskland redan hade ett akut underskott av lastbilar och soldaterna på något sätt måste underhållas med all form av utrustning i form av mat, ammunition och drivmedel. Det var nu som den tyska officerskåren, som efter kriget desperat och tämligen framgångsrikt lyckades distansera sig från nazisternas förbrytelser, själva visade sig i allra högsta grad villiga att bistå nazisternas vision av Sovjetunionen.
Under ett möte under våren 1941 beslöt Wehrmacht att lösningen på problemet var att den tyska armén, helt enkelt skulle leva av landet. I slutrapporten konstaterar deltagarna att effekten av denna policy troligen skulle innebära att hundratusentals ryssar skulle svälta ihjäl, men att detta i praktiken kunde ses som något positivt och i praktiken bereda vägen för den framtida tyska kolonisationen av området. Man lät sig dessutom villigt underteckna den så kallade kommissarieordern, i vilken de politiska kommissarier och judar som tjänstgjorde i de sovjetiska förbanden skulle överlämnas till de av SS kontrollerade insatsförbanden eller avrättas på plats. Wehrmachts agerande i frågan, som på senare tid börjat intressera forskare, ställer onekligen bilden av den tyska krigsmaktens försök att skylla ifrån sig på insatsförbanden och SS inför ett nytt ljus.
Det fanns dock vissa betänkligheter inom Wehrmarcht inför invasionen, men dessa rörde dock inte den framtida behandlingen av civilbefolkningen, utan handlade snarare om militära spörsmål. Många tyska officerare kände viss tvekan till den något naiva bild som målades upp av den sovjetiska krigsmakten, speciellt bland de officerare som tjänstgjort på östfronten under första världskriget eller deltagit i det militära utbyte som Sovjetunionen och Tyskland haft under mellankrigstiden. Hitler var dock orubblig, och hans bild av den sovjetiska krigsmakten förstärktes ytterligare efter debaclet under det finsk-ryska kriget 1939-40, då stora inom den sovjetiska krigsmakten uppdagats.
Trots den tyska krigsmaktens försök att hemlighålla förberedelserna, så nåddes Moskva av allt mer oroväckande rapporter om hur tyskarna drog samman stora förband i Polen, samtidigt som tyskarna stärkte sin militära närvaro i bland annat Rumänien. Trots sin ökända paranoia mot allt och alla, verkar Stalin tagit emot rapporterna med stort ointresse, och avfärdat alla försök att påbörja någon som helst form av förberedelser inför en eventuell invasion av Sovjetunionen. Istället gav Stalin order om att de sovjetiska luftvärnsbatterierna under inga som helst omständigheter fick beskjuta de tyska spaningsflygplan, som i praktiken dagligen kränkte sovjetiskt luftrum under senvåren. Överhuvudtaget får Stalins bristande engagemang i frågan före invasionen anses som obegriplig, speciellt med tanke på hans agerande såväl före som efter invasionen.
Stalin hade använt större delen av 1930-talet till att konsolidera sin maktbas i landet, såväl påstådda som reella politiska fiender hade renast ut, och i slutet av decenniet var det dags för militären att känna på Stalins allt djupare paranoia. Stora delar av den sovjetiska officerskåren rensades ut inom loppet av några år, och även om flera senare återinsattes på sina gamla poster, ledde utrensningarna till en akut brist på dugliga officerare. För att ytterligare stärka sin ställning inom armén, där stora delar av officerskåren fortfarande bestod av officerare från Tsarens tid eller hade kopplingar till Leon Trotskij, beordrades att politiska kommissarier skulle knytas till förbanden. Dessa skulle dels rapportera misstänkta politiskt otillförlitliga officerare, men hade även beslutande rätt i militära frågor, oavsett tidigare erfarenheter och kunskaper i ämnet. Resultatet blev en omständlig och komplicerad befälsstruktur, där varje beslut måste godkännas av kommissarien.
Utrensningarna innebär även att försöken att modernisera den sovjetiska armén stannade av, då ansvariga officerare antingen avrättades eller skickades till Sibirien för omskolning. Ett sådant projekt var försöken att skapa en fungerande motståndsrörelse vid en förmodad invasion, Stalin som var oroad att projektet skulle kunna användas mot honom, beslutade hastigt och lustigt att avbryta arbetet och flera av de ansvariga dömdes till fängelsestraff eller omplacerades. Ironiskt nog tvingades Stalin efter Operation Barbarrossa återuppliva projektet, nu oroad över att motståndsrörelserna utan kontroll från Moskva skulle kunna bli ett framtida problem.
Utrikespolitiskt hade dock Stalin hållit en låg profil, och fram till mitten av 1930-talet inskränkte sig det sovjetiska arbetet med att stärka Moskvas kontroll över de europeiska kommunistpartierna, ett arbete som rönte föga framgångar då de flesta av dessa partiers inflytande var ytterst begränsat. Stalin var också ytterst misstänksam mot både Frankrike och Storbritannien, vilka han visste närde drömmar om att avsätta honom. Försöken hade dock varit ytterst begränsade, och bestod i praktiken av att försöka minimera Sovjetunionens tämligen taffliga försök att hejda kommunismens framväxt i hemländerna. Stalin hade dock inte glömt det faktum att båda länderna deltagit på de vitas sida under kriget, och nåddes även av återkommande rapporter om vad både ledande brittiska och franska politiker ansåg om Sovjetunionen och Stalin. Stalins misstänksamhet mot britterna och fransmännen stärktes ytterligare efter konferensen i München men också utvecklingen i Spanien.
När kriget närmade sig började dock både britterna och fransmännen inse att man måste få en närmare relation med Sovjetunionen, problemet var bara att arbetet med att behaga Moskva gick trögt. Det stötte även på patrull i att många av de länder britterna och fransmännen nu försökte skydda från Berlin, såg Moskva som en minst lika stor fiende. Speciellt uppenbart var detta i Polen, där landets ledning var mycket väl medvetna om de geografiska anspråk både Berlin och Moskva hade på regeringen i Warszawa. Under sensommaren 1939 började britterna och fransmännen att öka pressen på Moskva, som dock fortfarande var tämligen ovilliga till något närmare samarbete. Ironiskt nog nappade man dock på det förslag som kom från Berlin, vilka kunde erbjuda Stalin något vare sig London eller Paris kunde, delar av Polen och ökat inflytande i Baltikum. Bara en vecka innan krigsutbrottet undertecknades 1900-talets kanske mest överraskande avtal mellan de båda dödsfienderna Nazityskland och Sovjetunionen, att påstå att världen tappade andan är en mild underdrift.
Inte nog med att avtalet skickade en chockvåg genom Europas diplomatkår, den skapade kaos inom den europeiska vänstern som nu plötsligt stod inför ett avtal med en regim som Moskva under år smutskastat och som fängslat, mördat och torterat tusentals meningsfränder. Avtalet mellan den tyske utrikesministern von Ribbentrop och Molotov rörde vid den här tidpunkt enbart militära spörsmål, men under de kommande åren skulle den utökas till att inbegripa export och import mellan de båda länder och en mer konkret uppdelning av Polen. Stalin som var mycket väl medveten om att Hitler var i större behov än honom av avtalet, vilket i praktiken säkrade rikets östra gräns, skred nu till verket. Med allt större råvaroexport från Sovjetunionen som morot och piska, en export som i många avseenden var vitala för den tyska krigsmakten, började nu Stalin agera. Försöken att införliva de baltiska staterna med Sovjetunionen gick tämligen smärtfritt, men försöken att införliva Finland gick desto sämre. Förhandlingarna drog ut på tiden, samtidigt som Stalin nåddes av viss irritation från Berlin över Stalins agerande, och i slutet av november bröt förhandlingarna med Finland samman helt. Krig bröt ut, men den promenadseger som omvärlden och Stalin förväntat sig uteblev. Istället drogs den sovjetiska krigsmakten in i en förödande strid, där de fåtaliga finska trupperna snabbt kunde utmanövrera de ofta otympliga sovjetiska förbanden.
Debaclet i Finland tvingade Stalin att svälja delar av sin stolthet, flera sedan tidigare avsatta officerare fick återgå i tjänst – dock noggrant övervakade av politiska kommissarier och en eftersatt modernisering av den sovjetiska armén påbörjades. Mycket detta arbete gick dock omvärlden förbi, och både i Berlin, London, Paris och Washington speglade misslyckandet i Finland bilden av den sovjetiska armén.
Stalin lät sig dock inte avskräckas av debaclet i Finland, väl medveten om att han än så länge satt med truimf på hand i form av vitala råvaror för Tyskland, fortsatte den sovjetiska expansionen. En expansion som nu började reta Berlin och Hitler, som oroade sig för vad Stalin egentligen förberedde. Nyheterna om de sovjetiska kraven på Rumänien, som vid en eventuell invasion av Sovjetunionen skulle vara vital för den tyska oljeproduktionen, sände chockvågor i Berlin. Under våren 1941 annekterade Sovjetunionen Bessarabien, en del av Rumänien som gränsade till de viktiga oljefälten i Ploesti. Hitler var rasande och lugnade sig inte av nyheten att Stalin, trots de nära relationerna som – speciellt – serberna haft, inte protesterade nämnvärt mot den tyska invasionen av Jugoslavien och Grekland.
Stalins agerande har av många, ofta på vänsterkanten, hyllats som ett genidrag, där de sovjetiska annekteringarna av Polen, Rumänien och Baltikum försvårade den tyska invasionen och kanske till och med räddade Moskva. Det är visserligen sant att expansionen ökade avståndet mellan Berlin och Moskva, men det innebar också att den sovjetiska armén tvingade ändra sin försvarsstrategi. Man tvingades överge de gamla gränserna, längs vilken den sovjetiska armén anlagt en rad massiva försvarsanläggningar, och nu befästa nya och i många fall svårförsvarade gränser. Men det var inte bara försvarsanläggningar, vilka när tyskarna väl nådde dem visade sig utgöra en svårforcerad nöt att knäcka, som den sovjetiska krigsmakten tvingades överge. Man fick överge flygbaser och ett förhållandevis väl utbyggt logistiskt nät av vägar och järnvägar, vilket ytterligare försvårades av det faktum att Sovjetunionen använde en bredare spårvidd än övriga Europa (vilket ironiskt nog även skulle ge tyskarna en hel del huvudbry). Allt detta måste nu byggas om, men Stalin som verkade mer intresserad av att utöka Sovjetunionen än hur man praktiskt skulle försvara detta, drog ut på tiden. Visserligen fanns det undantag, som t.ex. befästningen i Brest-Litovsk, men generellt var de sovjetiska befästningarna längs den tysk-sovjetiska gränsen undermåliga och svåra att försvara.
Ett annat problem var det faktum att den hårdhänta sovjetiska ockupationen av Baltikum, delar av Polen och Bessarabien fjärmade lokalbefolkningen från Sovjetunionen. Tusentals balter och rumäner, ukrainare o.s.v. tvångsdeporterades och försvann, samtidigt som Stalin uppmuntrade ryssar att bosätta sig i de nyligen annekterade områdena.
Imorgon återkommer vi med ett nytt inlägg om denna monumentala invasion...
No comments:
Post a Comment