Krig för fred?

Efter vissa betänkligheter valde jag att bevittna SVT:s dokumentär ”Krig för Fred”, som behandlar de svenska soldaternas vardag i Afghanistan. Sedan talibanerna störtades 2001 har Sverige, trots viss inrikespolitisk kritik, varit en del av den internationella styrka (ISAF) som ockuperar Afghanistan. Trots ett decenniums ockupation är läget i landet fortfarande ovisst, och enligt många bedömare allvarligare än det varit på många år. Debaclet med valet 2010 och en centralmakt som i allt högre grad förlorat sitt berättigande bland afghanerna i stort, har inte stärkt stödet för ISAF vare sig i Afghanistan eller i omvärlden. Den svenska insatsen har vid ett flertal tillfällen kritiserats, men har trots vissa betänkligheter fått fortsatt förtroende av en svenska riksdagen. Kritiken i svensk media har främst rört sig om förbandens aktiviteter i samband med ingripanden och vid de tillfällen då svenska soldater dödats, någon djupare analys av läget i Afghanistan har dock sällan gjorts. Här ligger svensk media långt efter såväl både amerikansk som brittisk, där både hyllande och ifrågasättande av ländernas väpnade truppers insatser varvats om vart annat. En av de mer kända i ämnet torde Ross Kemps två resor till de brittiska trupperna räknas, och även om Kemp i stort är positiv till de brittiska truppernas närvaro, så yttras viss kritik över den brittiska arméns tillkortakommanden i konflikten.
Sveriges Televisions serie ”Krig för fred”, som består av sex halvtimmes långa avsnitt har tyvärr inte rönt samma uppmärksamhet, kanske för att de saknar den dramaturgi som omgärdar Kemps serie. Till skillnad från den stundtals mycket adrenalinpumpande ”Ross Kemp in Afghanistan”, så är tempot makligare i ”Krig för fred”. Där Kemp blir beskjuten av raketgevär och krälar runt i bevattningskanaler, består skottlossningen i SVT:s dokumentär av en ensam skytt högt uppe på en bergstopp, vars möjligheter att vare sig träffas eller träffa är obefintlig. Nu ska man kanske ha i åtanke att situationen i norr är långt mer stabil än den i söder, där talibanerna och Al Qaida sedan länge varit mycket aktiva.
Efter ett något rörigt första avsnitt, som tyvärr kändes mycket sönderklippt och saknade någon större struktur, så har serien tagit sig. I serien får vi följa några av de drygt 500 svenska soldater som är förlagda i norra Afghanistan, och hur deras vardag ser ut. Det mesta av dokumentären upptas av misslyckade insatser, patrulluppdrag och hur de svenska soldaterna ser på sig själva. Till skillnad från många andra dokumentärer får soldaterna själva beskriva sin situation, något som ibland ter sig något humoristiskt då vissa av soldaterna trasslar in sig i ett mindre lyckade formuleringar rörande sina tankar om krig. I andra fall är dock tankegångarna mer genomtänkta, och det är inte speciellt svårt att finna en viss bitterhet över hur konflikten förs både från svenskt och afghanskt håll. I slutet av serien introduceras även en diplomat, vars inlägg allt för ofta känns väldigt naivt och världsfrånvarande, speciellt när man senare får bevittna hur ”verkligheten” på fältet ter sig.
Medan de svenska soldaternas insatser i det stora hela avspeglas förhållandevis neutralt, så är bilden som målas upp av de afghanska trupperna långt ifrån positivt. Den röda tråd som löper genom dokumentärserien är de svenska truppernas, i många avseenden mycket komplicerade, förhållande med de afghanska militärerna och – i synnerhet – polisen. I många fall framställs dessa som fullständigt inkompetenta och med bristande stöd bland befolkningen, vilket med tanke på deras agerande kanske inte är helt obegripligt. Vid flera tillfällen visar de svenska trupperna på stark misstro till såväl den afghanska armén (Afghan National Army, ANA) och den afghanska polisen (Afghan National Police, ANP) och bristande kommunikation mellan de inblandade. Detta visas vid ett flertal tillfällen, bland annat i samband med en räd riktad mot ett samhälle som bevakas av en svensk postering. I samband med räden grips flera ”civila” afghaner, något som leder till att flera afghaner protesterar till svenskarna över ANP:s agerande. Svenskarna viftar dock bort kritiken, men det framkommer både under och efter räden att soldaterna hyser lite förtroende för ANP:s lojalitet och aktiviteter, något som återkommer vid ett flertal tillfällen.I ett annat avsnitt får vi följa hur svenska trupper, enheter ur ANA (med svenska instruktörer, eller mentorer som det så vackert heter) och ANP ska besätta en av talibanerna ockuperad radiomast belägen på en uppenbarligen strategiskt viktig kulle. Efter ett oblodigt angrepp, där de största problemen utgörs av den ogästvänliga terrängen, intas kullen och talibanerna jagas på flykten av de vilt skjutande afghanerna. När svenskarna och manskapet från ANA ska lämna kullen upptäcker man att polisen, som skulle anlägga en postering på kullen, redan lämnat denna och är halvvägs in i en närliggande by. Svenskarna och deras afghanska motsvarigheter saknar dock möjligheter att stanna kvar, och väl nere i dalen kan bara de – märkbart irriterade – svenska soldaterna konstatera att talibanerna är tillbaka. Ett annat exempel på de stundtals ansträngda relationerna är när svenska trupper ska förstärka enheter ur ANA (återigen med svenska instruktörer) och APA ska gripa flera misstänkta talibaner, däribland en man som tillverkar IDE i en närliggande by. Trots detta anländer polisförbanden till uppsamlingsplatsen en timme försenad vilket leder, tillsammans med oenigheter rörande vägvalet, att insatsen blir kraftigt försenad. När man väl anländer till byn har de misstänkta lämnat denna och fattat postering utanför byn, vare sig ANA eller ANP verkar dock nämnvärt intresserade av att konfrontera talibanerna utan väljer istället att – återigen till de svenska soldaternas irritation – att avbryta.
I det sista avsnittet återvänder svenskarna till kullen och radiomasten, bara för att mötas av nyheten att flera av talibanerna är redo att kapitulera. Den – förmodade – lokala polischefen står sedan och välkomnar avhopparna, som efter att de fotograferats och förhörts, utrustas med nya vapen och inkorporeras i ANP. Efter detta fortsätter angreppet mot kullen, som återigen intas utan några större problem och möts där av nyheten att fler talibaner är på väg att kapitulera. Den lokale polischefen, som uppenbarligen måste känna den lokale talibanledaren då han har hans mobilnummer, välkomnar sedan de nya avhopparna, av vilka många är utrustade med ålderstigna vapen och vilka även dessa inkorporeras i ANP. Ett antal av svenskarna ställer sig dock tveksamma, och i eftertexterna verkar också deras betänkligheter bekräftas.
Även om det förstås är svårt att avgöra hur pass sanningsenligt bilden av ANP egentligen är av en dokumentär, så kan man dock konstatera att bilden i stort sett bekräftas av en annan dokumentär. I den av SVT nyligen visade ”Kill/Capture”, visas samma problematik upp. I dokumentären som primärt riktas runt USA:s ”nya” taktik i Afghanistan, där tanken att man ska låta talibanerna förblöda genom riktade angrepp mot talibanledare i form av drönarattacker eller insatsstyrkor. Ett av målen med denna taktik är att trötta ut talibanerna och få dem att kapitulera, teamet besöker ett sådant förband, men det visar sig att bytet från talibanerna till den afghanska centralmakten är långt ifrån okomplicerat och att lojaliteten fortfarande verkar ligga hos talibanerna.
Men dokumentären visar också en annan sida av kriget, nämligen hur svenska soldater medvetet sprider lögner till civilbefolkningen. Efter den afghanska polisens räd mot det afghanska samhället anländer arméns propagandaförband upp med bilder på gripna och ISAF:s tidning, som befolkningen tar emot något motvilligt, väl medvetna om riskerna. Efter insatsen är det rätt uppenbart att den berättelse som en av soldaterna berättat, om hur en av de gripna klätt ut sig till kvinna, är ren och skär lögn. Syftet är förstås att misskreditera talibanerna, och att det är viktigare att ”vara först” än att berätta sanningen, den gamla devisen om att ”sanningen är krigets första offer”, fortfarande gäller.I ett annat avsnitt ledsagas teamet av en svensk diplomat, vars uppgift är att försöka samordna de svenska biståndsinsatserna, vilket i detta fallet verkar primärt inriktas på kvinnors rättigheter, något som är otroligt eftersatt i Afghanistan. Behjärtansvärt, men frågan är onekligen hur pass effektivt och framgångsrikt arbetet är, speciellt med åtanke på den enorma korruption som omger den nuvarande centralmakten i Kabul.
Det finns som sagt avigsidor med denna dokumentär, främst då när det redigering och klippning, som gör att vissa avsnitt blir väldigt röriga och saknar någon röd tråd. Detta leder till att man får uppfattningen att kriget förs, även på svensk sida, i någon form av ad hoc-stil utan någon egentlig långsiktighet annat än att åka runt till byarna och dricka thé med byäldste. Jag var lite tveksam till själva upplägget med så kallade ”inbäddade journalister”, där risken finns att den bild som förmedlas i grund och botten är militärens. Detta tycker jag dock teamet lyckas undvika till stora delar, bilden som målas upp av dokumentären kan knappast påstås vara speciellt smickrande för vare sig den svenska insatsen eller de afghanska myndigheterna. En annan fördel är att soldaterna själva, utan några moraliserande frågeställningar från journalisterna, får uttrycka sina känslor och tankar om sin situation i landet. Även om detta leder till att omständliga försök att distansera sig från sitt agerande och insatsen, så är andra desto mer raka om situationen och sina egna insatser. Det blir speciellt uppenbart när de svenska soldaterna kommenterar sina afghanska allierade, vilka får mindre smickrande omdömen. Speciellt ANP verkar inte stå speciellt högt i kurs, och av det som framgår av dokumentären så känns det ytterst tveksamt om dessa över huvudtaget har någon som helst möjlighet att på allvar ta upp kampen mot talibanerna den dagen då svenskarna lämna Afghanistan.
Jag har sedan länge varit av åsikten att den svenska insatsen borde avvecklas tämligen omedelbart, och att afghanerna själva får reda ut sina problem. Det är också uppenbart att den utländska ockupationen av landet är ett totalt misslyckande, vilket i praktiken bara bekräftas av andra dokumentär som t.ex. ”Ross Kemp in Afghanistan” eller ”Kill/Capture”, även om den förra utan någon större framgång försöker bevisa motsatsen. Tio års ockupation av landet har i praktiken inte renderat i några större framgångar, talibanerna och Al Qaida är fortfarande aktiva i landet och den afghanska centralmakten omgärdas av återkommande anklagelser om oegentligheter. Valet förra året blev en politisk katastrof för Hamid Karzai, som inte bara skakades av rykten om oegentligheter, det fanns stora problem att överhuvudtaget genomföra valet på flera håll på grund av oroligheterna. En av soldaterna påpekar även att det militära läget förvärrats, och med tanke på att flera länder nu aviserat att man tänker dra sig ur konflikten inom en snar framtid, känns situationen än mindre hållbar.
Att det militära läget förvärrats råder det inga tvivel om, vad detta däremot beror på är dock osäkert. Från amerikanskt håll menar man att det är en reaktion på den massiva amerikanska närvaron i landet, vilka pekar på en liknande utveckling i Irak. Enligt denna förklaringsmodell är oroligheterna i princip framprovocerade av den amerikanska närvaron, och ska enligt denna sedan sjunka. Enligt förespråkarna för denna modell var läget liknande i Irak, där våldsspiralen till slut tvingade alla inblandade att tänka. Andra påpekar att den förhöjda amerikanska närvaron, i kombination med en aggressivare hållning skapar problemen, och att dessa istället för att fjärma afghanerna från talibanerna istället riskerar att göra tvärt om.
Vem som har rätt och vem som har fel är förstås svårt att säga, jag har dock svårt att tro att säkerhetsläget i landet kommer förbättras inom en rimlig tid. Afghanistan är inte Irak, det är ett land som under 30 år skakats av en utdragen konflikt, och där flera generationer afghaner växt upp utan någon som helst fungerande centralmakt. Ett annat problem är förstås de lokala säkerhetsstyrkorna, för om bilden som målas upp i ”Krig för fred” bara till hälften är sann, så finner jag det ytterst tveksamt att dessa i praktiken kan bekämpa talibanerna på egen hand. Nu ska man visserligen konstatera att afghansk krigföring verkar ske på andra premisser än västerländsk dito, men det verkade mer handla om att skjuta i luften med raketgevär eller kulsprutor än att på allvar bekämpa talibanerna. Slutsekvensen med de ”avhoppade” talibanerna, som genast fick byta ut sin uråldriga utrustning, vilken verkade bestå av vapen från andra världskriget (bl.a. var en av talibanerna utrustade med en M3 ”Grease gun”) och inkorporerades i polisen. Svenskarna verkade inte nämnvärt imponerade, och andemeningen verkade vara att talibanerna helt enkelt hoppat av för att byta ut utrustningen och få husrum/mat under vintern, något som delvis bekräftades i och med att flera sedan återvänt till talibanerna under våren.
Samtidigt ska man ha i åtanke att den krigföring som nu sker i Afghanistan är otroligt svår att bekämpa, och faktum är att det också kanske är den mest effektiva. Allt sedan antiken har militära strateger försökt lösa problemet med hur man ska bekämpa en beväpnad motståndsrörelse på bästa sätt, och faktum är att det än idag inte finns någon klar modell. Det närmaste man kan komma en – förhållandevis – lyckad strategi är den brittiska modellen från striderna på Borneo, men dessa kräver enorma insatser i trupper och pengar. Den nuvarande amerikanska strategin, med riktade angrepp mot ledare och förband är inte heller något nytt, taktiken användes med stor framgång under striderna i Vietnam och i ännu högre grad av Rhodesia under striderna där på 1970- och 1980-talet. Problemet är dock bara att även detta är en kostsam taktik, vilken dessutom renderar i att skapa andra problem. Precis som i fallet med Vietnam och Rhodesia så rör sig talibanerna inte bara i Afghanistan, utan har baser i grannländerna, varifrån man sedan för in soldater och utrustning. Dessa baser är i praktiken mer värdefulla för gerillaförbanden än deras stridskrafter inne i landet, då de är en förutsättning för deras fortsatta möjligt att strida. Genom att förlägga depåer och förläggningar i grannländerna försöker man således försvåra för motståndarna att angripa dessa, vilket kan rendera i starka protester och diplomatiska konflikter. USA har precis som i Vietnam eller i fallet med Rhodesia, valt att strunta i detta och angripa mål i Pakistan. Effekten har precis som i fallet med striderna i Sydostasien gett vissa framgångar, men också skapat nya problem. På samma sätt som angreppen in i Laos och Kambodja undergrävde den lokala centralmakten, så har angreppen i Pakistan undergrävt den pakistanska centralmaktens inflytande. Misslyckade angrepp mot civila mål, eller vad som talibanerna påstår vara civila, har väckt stark kritik i Pakistan, en kritik som inte enbart riktas mot USA, utan också i lika hög grad åt den pakistanska för att man tillåter dessa angrepp att fortgå. Precis som grannstaterna till Sydvietnam drogs in i konflikten så riskerar nu Pakistan att på allvar dras in i konflikten i Afghanistan, en konflikt som man delvis – på samma sätt som USA – varit delaktig i att skapa. Jag ska återkomma till gerillabekämpningens historia i ett annat inlägg.
Tio års ockupation av Afghanistan har således, enligt min mening, i praktiken inte lett till något konkret, annat än att USA, NATO och delar av FN är involverad i ett krig de aldrig kommer kunna vinna. Att effektivt bekämpa talibanerna utan att göra avkall på allt vad mänskliga rättigheter heter omöjligt, och med tanke på den kritik som ISAF och USA fått för att man tummat på dessa gör att möjligheterna att vinna kriget är omöjligt. De brittiska erfarenheterna var dyrköpta, befolkningen fick sättas i bevakade läger (där man visserligen försökte underlätta för de internerade genom att grunda skolor och sjukhus), samtidigt som de brittiska styrkorna gick hårt åt såväl gerillasoldater som misstänka. Det var i ordets rätta bemärkelse ett smutsigt krig, där båda sidor begick grova övergrepp på såväl stridande som civila och där alla former av mänskliga rättigheter sattes ur spel. Försöken att sedan kopiera denna taktik har dock rönt mindre framgång, och istället skapat en våg av protester över påstådda övergrepp och godtyckliga gripanden. Att det nu skulle gå, speciellt i en tid när protesterna och missnöjet över situationen i landet är stort i Europa och USA, är tveksamt. Det är dessutom en kostsam operation, speciellt som läger måste byggas och att dessa måste bevakas både mot externa och interna fiender. Trots de massiva amerikanska förstärkningar är fortfarande behovet av västerländska soldater enormt i landet, och en sådan här taktik skulle förstås knappast minska detta.
Frågan är förstås då vad man ska göra, och i praktiken så anser att jag ISAF och USA bör snarast packa ihop sina saker och lämna landet. Regimen i Afghanistan är visserligen inte livskraftig idag, men det är dock tveksamt om den kommer vara nämnvärt mycket mer livskraftig 2014 då det är tänkt att man ska lämna landet. Risken är istället att man drar ut på lidandet, och att det svarta hål dit svenska skattebetalare bara öser ner pengar bara kommer bli större.
Faktum är att ockupationen av Afghanistan kan vara det internationella världssamfundets största misstag, och att kriget mot terrorismen mycket väl kan få precis motsatt effekt. På samma sätt som kriget mot Sovjetunionen använts av islamister för att stärka sin ställning, kommer västvärldens misslyckade i Afghanistan att ses som en stor framgång för dessa. Det är således ett krig Väst, utan att åsidosätta allt man påstår sig strida för, inte kan vinna.