Röda München

I ett försök att återuppliva min blogg, som tyvärr fått legat ner lite på grund av akut skrivkramp, tänkte jag ta nya tag med en artikelserie om Europa i spåren av det första världskriget. En konflikt som tyvärr hamnat lite i skuggan av utvecklingen före, under och efter det andra världskriget, trots att dess effekter vida översteg det andra världskriget. I denna artikelserie tänkte jag titta på utvecklingen i Tyskland, Baltikum, Finland och Ungern under åren efter vapenstilleståndet 1918 och en bit in på mellankrigstiden. Först ut blir en artikel om utvecklingen i München under de kaotiska månaderna efter vapenstilleståndet, och hur det ledde fram till att Bayern blev en fristad för alla de krafter som ville störta den förhatliga Weimarrepubliken.

När kanonerna tystnade i november 1918 kom nog detta som en chock för många tyskar, under krigets sista år hade den tyska propagandan framställt kriget som nästan vunnit och att alla uppoffringar befolkningen fått utstå snart skulle belönas. Sanningen var att den tyska krigsmakten redan under inledningsfasen av den sista tyska sommaroffensiven insett att slaget var förlorat, och att det nu gällde att rädda vad som räddas kunde. Under näst intill kaotiska förhållanden undertecknades vapenstilleståndet och stridslarmet tystnade på västfronten, bara för att blossa upp i Tyskland.
Situationen i Tyskland hade under krigets sista år varit kaotiskt, landets befolkning hade drabbats hårt av den brittiska handelsblockaden, vilket inte bara lett till svårigheter för den tyska krigsindustrin, utan också lett till en utbredd livsmedelsbrist för civilbefolkningen. För trots riskerna med en eventuell blockad, hade de tyska myndigheterna gjort lite eller inget för att förbereda sig på en sådan utveckling och en utbredd svältkatastrof under krigets sista år kunde enbart avvärjas genom att utnyttja Ukrainas livsmedelsproduktion. När Tyskland i slutet av kriget tvingades överge Ukraina åt sitt öde, försvann så även denna sista rännil av livsmedel, och hungerkravaller bröt ut på flera platser i Tyskland. Situationen förvärrades ytterligare av de hundratusentals tyska soldater som nu återvände från fronten, och det faktum att britterna – för att sätta press på tyskarna – fortsatte blockaden även efter vapenstilleståndet.
För att ytterligare förvärra situation var det politiska läget i landet fullständigt kaotiskt, under krigets sista år hade landet skakats av återkommande protestaktioner, kravaller och strejker. Protesterna som ursprungligen hade varit improviserade, ofta riktade mot bristen på livsmedel eller den allt mer utbredda korruptionen inom samhället, började under krigets sista månader ta allt mer politiska tecken. Oron var nu stor bland inte bara den kejserliga administrationen, utan även bland många ledande socialdemokrater, att situationen kunde leda till en liknande utveckling som den i Ryssland. Tecken fanns onekligen, det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) hade under början av kriget drabbats av en infekterad intern konflikt över bland annat partiets förhållning inför kejsarens krigsförklaring. Medan många inom partiets radikala falang varit högljudda motståndare till kriget, hade partiets ledning nästan enhälligt stött kejsaren.
SPD splittrades, och utbrytarna bildade det oberoende tyska socialdemokratiska partiet (USPD), vilka snabbt förbjöds och vars ledande medlemmar dömdes till långa fängelsestraff. Under slutet av kriget hade dock USPD:s radikala idéer börjat vunnit mark bland många krigströtta och svältfödda tyskar, inspirerade av händelserna i Ryssland uppmanades nu folket att göra revolution. Oroade över utvecklingen i Ryssland, där de ryska socialdemokraterna varit bolsjevikernas första offer, valde SPD att samarbeta med såväl militären som den kejserliga administrationen. Under hösten 1918 hade dock centralmakten i princip förlorat all kontroll, återkommande strejker, kravaller och myterier hade gjort att landet nu på allvar hotades av fullständig upplösning.
Ett av de allvarligaste incidenterna, och det som i praktiken innebar slutet för kejsardömet, var händelserna i Kiel. Här hade den tyska högsjöflottan, landets stolthet och kejsare Wilhelm II:s personliga favorit inom landets väpnade styrkor, i praktiken legat för ankar sedan Skagerrackslaget i mitten av juni 1916. I ett sista försök att upprätta flottans rykte, och kanske i ännu högre grad undvika att den föll i britternas händer, beordrade kejsaren i oktober 1918 ett anfall mot de brittiska flottstyrkor som upprätthöll blockaden mot Tyskland. De första skeppen lämnade Kiels hamn utan större problem, men det dröjde inte länge innan ryktet kom i svang om vad som var på gång. Två år av inaktivitet i kombination med att svårigheterna att upprätthålla den normalt sett järnhårda disciplinen, hade lett till en rad missnöjesyttringar och möjligheter för revolutionärer att infiltrera och påverka många matroser. När så ryktet kom i svang om vad som var på gång gjorde besättningen på flera fartyg myteri, befäl misshandlades och kastades över bord och delar av flottan återvände till Kiel. Utan någon som helst möjlighet att slå ner myteriet tog matroserna över staden, runt om i Kiel bildades nu arbetar- och militärråd som nu hängav sig åt ändlösa – och i de långa loppet fruktlösa – diskussioner om vad man skulle göra härnäst. För de som hoppats att myteriet i Kiel skulle leda till vittomspännande revolution blev myteriet ett enormt antiklimax, men för de som fruktade en revolution blev händelserna i Kiel en obehaglig påminnelse om hur vaskligt läget var för den tyska staten. I ett försök att avväpna, och även återfå initiativet, avreste Gustav Noske, en av de främsta förespråkarna inom SPD för kejsarens förda utrikespolitik, till Kiel för att tala till matroserna. Under ett par intensiva dagar reste Noske runt bland arbetar- och militärråden, diskuterade med medlemmarna och vädjade till matrosernas patriotism. Situationen i Kiel lugnade ner sig, men inför hotet om nya uppror och riskerna dessa kunde medföra uppmanades Wilhelm II att abdikera och lämna landet, istället utsågs prins Max av Baden till ny statschef den 9 november.
Prins Max blev dock inte långvarig på sin post, efter endast ett par timmar hade situationen i Berlin förvärrats så pass att militären ansåg sig inte längre kunna upprätthålla ordningen. I ett sista desperat försök att undvika en situation som den i Ryssland utnämndes SPD:s ledare Friedrich Ebert till ny statschef. Detta till trots fortsatte oroligheterna, något som nu Ebert och många andra inom SPD skyllde på USPD, vars ledande medlemmar släppts ur fängelserna och nu började propagera för en äkta socialistisk revolution. Runt om i Tyskland bildade nu såväl USPD, SPD (till stora delar under ledning av Noske) och konservativa krafter miliser bestående av hemvändande soldater och studenter. Kravaller och sammandrabbningar blev nu vardagsmat i Tyskland och landet var oroväckande nära ett inbördeskrig, i januari skakades Berlin av nya oroligheter när socialister under ledning av Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht uppmanade befolkningen till massiva demonstrationer. Under ledning av Noske, som bett och fått hjälp av den tyska militären, slogs upproret ner innan det än hann inledas, och Luxemburg och Liebknecht avrättades på order från Noske.

Nu var oroligheterna inte bara koncentrerade till norra Tyskland, även i södra Tyskland var det oroligt och här skulle revolutionen till skillnad från den i Berlin lyckas...
Även om Tyskland enats i samband med det fransk-preussiska kriget på 1870-talet, hade de tidigare självständiga tyska kungadömena bibehållits under kejsardömet, och Bayern var inget undantag. Här hette kungen Ludwig III, och i likhet med sin preussiska förlaga tvingades även han abdikera i samband med krigsslutet. Men medan SPD till viss del lyckades fylla vakuumet efter kejsarens abdikation i norra Tyskland, så var situationen mer oviss i landets södra del. Direkt efter att Ludwig III avgått så utropade Kurt Eisner, en av ledarna för USPD, Bayern till en rådsrepublik under hans ledning. Eisner som suttit fängslad under större delen av kriget på grund av sin kritik och påstådda subversiva handlingar, var visserligen en skicklig talare, men hade en benägenhet att bli ovän med allt och alla. Att högern hatade honom, var kanske inte så underligt. Hans återkommande och tämligen hätska utfall mot den tyska militären, konservativa politiker och industrimagnater, som han ansåg låg bakom krigsutbrottet var i kombination med hans judiska påbrå en källa till outsinligt hat. Mer förvånande är att många på vänsterkanten såg honom som en paria, hans ständiga kritik mot SPD – som han ansåg svikit sina ideal – och anklagelser om deras nära samarbete med den tidigare regimen, var som ett rött skynke för många inom SPD:s ledning. Men det fanns även många kritiker inom hans egna led, speciellt på grund av Eisners motvilja att genomföra en rad radikala reformer i Bayern. För trots återkommande tal om reformer, var han högst motvillig att genomföra dessa i praktiken.
Eisner blev dock inte långlivad på sin post, redan i februari 1919 tvingades han avgå efter att ha förlorat ett val till det bayerska folkpartiet. På väg till det bayerska parlamentet för att lämna in sin avskedsansökan sköts han ner bakifrån av greve Anton von Arco auf Valley. von Arco hade lösa kopplingar till en rad högerextrema rörelser, men hade på grund av sitt judiska påbrå nekats inträde i flera av dessa. Det har spekulerats i huruvida von Acro med sitt mord försökt vinna tillträde till dessa, främst då den så kallade Thulerörelsen. Efter att han dömts till döden i januari 1920, men straffet reducerades senare till fem års fängelse och släpptes 1925. Efter nazisternas makttillträde i januari 1933 utsågs han till en av ”rörelsens hjältar”, men spelade efter denna händelse ingen som helst roll i den nazistiska Tyskland. Han avled i en trafikolycka utanför Salzburg i juni 1945.
Mordet på Eisner ledde till våldsamma sammandrabbningar på Münchens gator, i april tvingades Eisners ersättare Johannes Hoffmann fly hals över huvud till Bamberg och Ernst Toller utnämnde sig själv till ny ministerpresident. Toller som även han hade judiskt påbrå, hade tjänstgjort i den tyska armén på västfronten, men hade drabbats av en fullständig kollaps. Efter att ha friskförklarats begav han sig till München, där han snabbt blev en känd debattör på stadens kaféer och ölhallar. Toller och hans umgängeskrets från Münchens uteliv blev dock inte långvariga, och hade det inte varit för hans val av dr Lipp som utrikesminister hade hans tid som ministerpresident passerat fullständigt obemärkt.

Under sin knappa vecka som rådsrepublikens utrikesminister lyckades dr Lipp, som åkt in och ut på flera mentalsjukhus, förklara krig mot Schweiz när dessa vägrade överlämna en mängd järnvägsvagnar till republiken och skicka ett telegram till Vladimir Lenin där han beklagade sig över att Hoffmann tagit med sig nyckeln till ministerpresidents toalett.
Efter endast sex dagar avsattes dock Toller och hans umgängeskrets, som nog var mer lämpade att debattera teorier än praktisera dessa, av Eugen Leviné. Leviné var en landsflyktig rysk jude från St Petersburg vars delaktighet i statskuppen 1905 renderat i att han dömts till exil i Sibirien, men lyckats flytt. Likt många andra ryska revolutionärer hade Leviné hamnat i Tyskland, som under kriget använt dessa för att försöka destablisera Ryssland, men som i spåren av utvecklingen i Ryssland nu arbetade för att revolutionen över resten av Europa.
Leviné började genast genomföra sina teorier i praktiken, privat egendom exproprierades, hemlösa inkvarterades i Münchens överklassområden och flera konservativa politiker togs som gisslan. Under Levinés ledning påbörjades även arbetet med att sätta upp en väpnad milis, vilken bestod av arbetare och hemvändande soldater. I Bamberg fick Hoffmann order om att genast slå ner upproret, men de trupper Hoffmann hade till sitt förfogande visade sig oförmögna att rubba Levinés röda milis. Nyheterna från München väckte förstås stor oro, till skillnad från myteriet i Kiel fanns här en organisation och ledning med ett uttalat mål annat än att protestera mot ett meningslöst angrepp mot en övermäktig fiende. Samtidigt var regeringen i Berlin mycket väl medveten om sina begränsningar, den tyska armén saknade kapacitet att slå ner upproret på egen hand och något stöd från omvärlden var knappast att vänta. Noske, som nu utsetts till försvarsminister valde därför att ta hjälp av de högerextrema miliser man använt sig av i januari för att slå ner spartaktisternas uppror i Berlin samma år.
I slutet av april hade den tyska armén, tillsammans med en stor mängd frikårer, dragit samman en imponerande styrka. Förutom tiotusentals soldater var man utrustade med flygplan, stridsvagnar och artilleri, inför denna övermäktiga styrka valde många medlemmar i Levinés milis att desertera och ansluta sig till angriparna. Trots detta blev striderna om München hårda, först den 3 maj kunde tyska arméförband och frikårer marschera in i staden. Efter att striderna upphört tog frikårerna sin hämnd, hundratals anhängare och förmodade sympatisörer avrättades. Leviné greps och dömdes till döden, han avrättades den 5 juli 1919, samtidigt som flera andra ledande personer under rådsrepublikens korta tid dömdes till långvariga fängelsestraff. Hoffman återvände, men den egentliga makten hade nu övergått till de konservativa och nationalistiska krafter som med alla medel försökte underminera Weimarrepubliken. I samband med den så kallade Kappkuppen i mitten av mars 1920 avsattes Hoffmann och ersattes av den konservative politikern Gustav Kahr. Under Kahrs ledning blev Bayern i allmänhet och München i synnerhet, en fristad för alla de krafter som önskade störta Weimarrepubliken.

För många är detta en i många avseenden okänd och kanske obskyr berättelse, som i många avseenden bleknar med de mer uppmärksammade händelserna under 1920-talets början och framväxten av det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet (NSDAP) och dess partiledare Adolf Hitler. Även om händelserna i München inte ska överdramatiseras, så är det värt att hålla i minnet att dessa till stora delar delvis kan förklara den senare utvecklingen. Händelserna i München var ingen isolerad händelse, det var en direkt effekt av utvecklingen i Ryssland och till viss del i Ungern, och cementerade i mångt och mycket den myt som Hitler och många andra högerextrema och ultranationalistiska grupper utnyttjade. Att flertalet av deltagarna i den bayerska rådsrepubliken var av judisk börd användes flitigt inte bara av Hitler och NSDAP, utan av en mängd antisemitiska partier och personer på den yttersta högerkanten i Tyskland under mellankrigstiden. Enligt dessa var detta bara ytterligare ett bevis för den judiska konspiration som hotade Tyskland, och som kopplade samman judendomen med kommunismen. Detta blev tillsammans med den så kallade ”Dolkstötslegenden” ett huvudtema i den propaganda som spreds från inte bara Hitler, utan även från många andra partier och personer inom den tyska högerextrema rörelsen.
En annan effekt av händelserna under våren 1919 var att Bayern under Karhs ledning blev en fristad för alla de krafter som ville störta Weimarrepubliken, och där delstaten valde att se mellan fingrarna på övertramp som i andra delstater inte skulle tolereras. Även om rättsapparaten i Tyskland under perioden generellt sätt var tämligen överseende med brott begångna av högerextremister, så var detta tämligen uppenbart i Bayern. Ett lysande exempel torde t.ex. rättegången mot Hitler efter Ölkällarkuppen i september 1923, där Hitler dömdes till ett femårigt fängelsestraff (och benådades efter att endast sex månader) och flera deltagare frikändes eller släpptes kort efter att rättegången avslutats. Även om Hitler efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff belades med mötesförbud, så lyckades han ändå kringgå detta utan några större problem. Han utvisades inte heller, trots att han de facto fortfarande var österrikisk medborgare (han blev inte tysk medborgare förrän i samband med presidentvalet 1932).
När vi ändå är inne på Hitler så kan man som kuriosa konstatera att hans agerande under själva revolutionen idag väcker vissa frågor, och att det under de senaste åren förts en intensiv debatt om man han egentligen sysselsatte sig med under denna period. Efter att han återhämtat sig från att ha utsatts för en gasattack återvände han till München, dit han flyttat precis innan krigsutbrottet och tjänstgjorde där vid ett krigsfångläger utanför staden. Själv är han ovanligt tystlåten, i Mein Kampf beskrivs en incident där han tvingas plocka fram sitt gevär för att jaga bort två kommissarier som med förtäckta hot uppmanar honom att gå med i Levinés milis. På senare tid har man dock ställt sig något tveksam till Hitlers berättelse, och det finns en del som tyder på att han varit mer delaktighet i händelserna än vad han själv velat medge. Hur man nu ska tolka detta råder det dock tveksamheter om, källmaterialet är inte det bästa och Hitler själv ger inte många ledtrådar.
De flesta är dock överens om att Hitlers berättelse om hur han jagar bort de båda kommissarierna troligen aldrig inträffat, men där glider också åsikterna isär. Enligt vissa tjänstgjorde han av egen vilja i Levinés styrkor, och att han bytte sida när han såg åt vilket håll pendeln lutade, och han angav andra för att själv undvika att drabbas. Andra påpekar att han efter striderna fick en tjänst inom den tyska arméns underrättelsetjänst tämligen omgående, och att han kan ha varit infiltratör och därför agerade angivare.
Vart sanningen ligger är förstås omöjligt att veta, även om jag kanske ibland finner påståenden i den första kategorin som lite väl sensationslystna för min smak. Det faktum att han tämligen omgående efter striderna fick en tjänstgöring inom den tyska arméns underrättelsetjänst talar dock, anser jag, dock mer på att han nog hade tämligen goda kontakter med armén. Med tanke på att vare sig den tyska armén eller frikårerna gick tämligen hårt åt eventuella sympatisörer känns det något underligt varför de lät Hitler vara om han nu haft en ledande roll.

Nåväl, nästa del kommer handla om Lapporörelsen, en finsk fasciströrelse som växte fram i slutet av 1920-talet och hämtade stor inspiration från utvecklingen i Italien och Tyskland.