Korthuset som inte föll samman

Den 22 juni 1941 inleddes den största operationen hitintills under andra världskriget, längs en front som sträckte sig från Östersjön i norr till Svarta havet i söder, korsade den tyska armén tillsammans med rumänska – vilka senare följdes av både finska, italienska och ungerska – och slovakiska trupper. Trots upprepade varningar från såväl brittiskt håll som det massiva nät av sovjetiska spioner som fanns utplacerad runt om i världen, verkar angreppet i mångt och mycket tagit Stalin totalt på sängen. Inom loppet av bara några timmar hade de tyska trupperna rivit upp stora hål i det sovjetiska försvaret, och i scener likt som de utspelade sig under våren 1940 i Västeuropa, strömmade nu tyska stridsvagnar genom de stora luckorna. Det sovjetiska försvaret var förvirrat, och led dessutom av bristande kommunikationsmöjligheter och en otymplig ledningsstruktur där politiskt tillsatta kommissarier hade det yttersta ansvaret, oavsett deras militära bakgrund eller kunskaper. Även om sovjetiska enheter envist bet sig fast vid några enskilda befästningar, så fylldes snart vägarna västerut med långa rader av sovjetiska krigsfångar, och de tyska trupperna verkade återigen gå mot en lysande seger...
Under senhösten 1940 stod det med all klar tydlighet att den planerade invasionen av Storbritannien inte skulle bli av, Luftwaffe hade trots Riksmarskalk Hermann Görings skryt misslyckats med att etablera luftherravälde över den brittiska öarna. Adolf Hitler som verkar tagit invasionsplanerna med visst ointresse, riktade nu istället blickarna österut, mot Sovjetunionen. Det var här som Hitler ansåg att det egentliga kriget skulle utspelas, striderna i Västeuropa var bara ett sätt att bereda vägen för denna – i Hitler och många inom den tyska extremhögern – slutgiltiga uppgörelse skulle ske. För Hitler och många inom den tyska extremhögern stod Sovjetunionen för en dödlig kombination av judar och socialism, en bild som ytterligare förstärktes av det faktum att många ledande personer inom den reaktionära vänstern i Tyskland var av judisk börd. En annan källa till ett starkt antisemitiskt tankegods var de tusentals ryska immigranter, vilka många flytt Ryssland i spåren av den ryska revolutionen och nu bosatt sig i södra Tyskland. Här fick de – tämligen ironiskt – stort gehör bland den tyska extremhögern, där deras antisemitiska diskurs snabbt slog an. Men det fanns inte bara politiska orsaker att bekämpa Sovjetunionen, inom den tyska högerextrema rörelsen hade det allt sedan tiden före första världskriget funnits en önskan att, likt tyska nybyggare under medeltiden, kolonisera delar av Östeuropa. Det var här, och inte i någon avlägsen Afrikansk koloni som Tysklands framtid stod, en åsikt som stärktes av det faktum att Tyskland till stora delar avvärjde en akut hungersnöd under första världskriget tack vare import av råvaror från de ockuperade delar av Ryssland och Ukraina man ockuperade. Idén om Lebensraum (Livsrum) var inte något Hitler kokade ihop under sin tid i fängelset i Landsberg efter den misslyckades ölkällarkuppen, det var ett tankegods som odlats under lång tid och som troligen förmedlades till Hitler genom bland annat Rudolf Hess, Walter Darré och Alfred Rosenberg. Även om dessa personers inflytande successivt skulle urholkas, så fungerade de onekligen som en viktig länk mellan Hitlers medärvda anti-slavism och senare antisemitiska föreställningar. En annan som också påverkades starkt av dessa idéer var en då fullständigt okänd tysk student vid lantbrukarhögskolan och medlem i flera högerextrema rörelser, Heinrich Himmler.
Men det fanns också en annan, kanske mer realpolitisk orsak till invasionen, Hitler var troligen redan tidigt införstådd med att försöken att betvinga britterna skulle misslyckas. Trots de storstilade planerna inför Operation Seelöwe (Sjölejon), som den planerade invasionen av Storbritannien fått, var förberedelserna minst sagt obefintliga. Visserligen intogs de brittiska kanalöarna, men längre än så sträckte sig inte de tyska aktiviteterna i området och inskränkte sig i praktiken till luftstrider mellan Luftwaffe och RAF över öarna och några halvhjärtade övningar i landstigningar. Hitler var troligen mycket väl medveten om att en invasion av Storbritannien både skulle vara kostsam och i praktiken verkningslös, och riktade sig troligtvis in sig tämligen omgående på den Sovjetiska frågan.
Till skillnad från sina tidigare militära eskapader verkar den planerade invasionen av Sovjetunionen inte stött på någon allvarligare kritik från den tyska militären, där många visserligen kände respekt för den sovjetiska krigsmakten, men där allt för många delade nazisternas framtida planer för Sovjetunionen. Väl medvetna om problemen med en invasion av det gigantiska landet, påbörjade så Wehrmacht förberedelserna, och under arbetets gång kom man till insikten om de problem som den tyska armén nu skulle ställas inför. Inte nog med att Sovjetunionen var ett gigantiska rike, det var också ett i många avseenden underutvecklat land med en bristfällig infrastruktur, speciellt då vägnätet som i praktiken bestod av dåligt eftersatta grusvägar. Underhållet av de tyska trupperna ansågs tidigt vara det största problemet, speciellt som Tyskland redan hade ett akut underskott av lastbilar och soldaterna på något sätt måste underhållas med all form av utrustning i form av mat, ammunition och drivmedel. Det var nu som den tyska officerskåren, som efter kriget desperat och tämligen framgångsrikt lyckades distansera sig från nazisternas förbrytelser, själva visade sig i allra högsta grad villiga att bistå nazisternas vision av Sovjetunionen.
Under ett möte under våren 1941 beslöt Wehrmacht att lösningen på problemet var att den tyska armén, helt enkelt skulle leva av landet. I slutrapporten konstaterar deltagarna att effekten av denna policy troligen skulle innebära att hundratusentals ryssar skulle svälta ihjäl, men att detta i praktiken kunde ses som något positivt och i praktiken bereda vägen för den framtida tyska kolonisationen av området. Man lät sig dessutom villigt underteckna den så kallade kommissarieordern, i vilken de politiska kommissarier och judar som tjänstgjorde i de sovjetiska förbanden skulle överlämnas till de av SS kontrollerade insatsförbanden eller avrättas på plats. Wehrmachts agerande i frågan, som på senare tid börjat intressera forskare, ställer onekligen bilden av den tyska krigsmaktens försök att skylla ifrån sig på insatsförbanden och SS inför ett nytt ljus.
Det fanns dock vissa betänkligheter inom Wehrmarcht inför invasionen, men dessa rörde dock inte den framtida behandlingen av civilbefolkningen, utan handlade snarare om militära spörsmål. Många tyska officerare kände viss tvekan till den något naiva bild som målades upp av den sovjetiska krigsmakten, speciellt bland de officerare som tjänstgjort på östfronten under första världskriget eller deltagit i det militära utbyte som Sovjetunionen och Tyskland haft under mellankrigstiden. Hitler var dock orubblig, och hans bild av den sovjetiska krigsmakten förstärktes ytterligare efter debaclet under det finsk-ryska kriget 1939-40, då stora inom den sovjetiska krigsmakten uppdagats.
Trots den tyska krigsmaktens försök att hemlighålla förberedelserna, så nåddes Moskva av allt mer oroväckande rapporter om hur tyskarna drog samman stora förband i Polen, samtidigt som tyskarna stärkte sin militära närvaro i bland annat Rumänien. Trots sin ökända paranoia mot allt och alla, verkar Stalin tagit emot rapporterna med stort ointresse, och avfärdat alla försök att påbörja någon som helst form av förberedelser inför en eventuell invasion av Sovjetunionen. Istället gav Stalin order om att de sovjetiska luftvärnsbatterierna under inga som helst omständigheter fick beskjuta de tyska spaningsflygplan, som i praktiken dagligen kränkte sovjetiskt luftrum under senvåren. Överhuvudtaget får Stalins bristande engagemang i frågan före invasionen anses som obegriplig, speciellt med tanke på hans agerande såväl före som efter invasionen.
Stalin hade använt större delen av 1930-talet till att konsolidera sin maktbas i landet, såväl påstådda som reella politiska fiender hade renast ut, och i slutet av decenniet var det dags för militären att känna på Stalins allt djupare paranoia. Stora delar av den sovjetiska officerskåren rensades ut inom loppet av några år, och även om flera senare återinsattes på sina gamla poster, ledde utrensningarna till en akut brist på dugliga officerare. För att ytterligare stärka sin ställning inom armén, där stora delar av officerskåren fortfarande bestod av officerare från Tsarens tid eller hade kopplingar till Leon Trotskij, beordrades att politiska kommissarier skulle knytas till förbanden. Dessa skulle dels rapportera misstänkta politiskt otillförlitliga officerare, men hade även beslutande rätt i militära frågor, oavsett tidigare erfarenheter och kunskaper i ämnet. Resultatet blev en omständlig och komplicerad befälsstruktur, där varje beslut måste godkännas av kommissarien.
Utrensningarna innebär även att försöken att modernisera den sovjetiska armén stannade av, då ansvariga officerare antingen avrättades eller skickades till Sibirien för omskolning. Ett sådant projekt var försöken att skapa en fungerande motståndsrörelse vid en förmodad invasion, Stalin som var oroad att projektet skulle kunna användas mot honom, beslutade hastigt och lustigt att avbryta arbetet och flera av de ansvariga dömdes till fängelsestraff eller omplacerades. Ironiskt nog tvingades Stalin efter Operation Barbarrossa återuppliva projektet, nu oroad över att motståndsrörelserna utan kontroll från Moskva skulle kunna bli ett framtida problem.

Utrikespolitiskt hade dock Stalin hållit en låg profil, och fram till mitten av 1930-talet inskränkte sig det sovjetiska arbetet med att stärka Moskvas kontroll över de europeiska kommunistpartierna, ett arbete som rönte föga framgångar då de flesta av dessa partiers inflytande var ytterst begränsat. Stalin var också ytterst misstänksam mot både Frankrike och Storbritannien, vilka han visste närde drömmar om att avsätta honom. Försöken hade dock varit ytterst begränsade, och bestod i praktiken av att försöka minimera Sovjetunionens tämligen taffliga försök att hejda kommunismens framväxt i hemländerna. Stalin hade dock inte glömt det faktum att båda länderna deltagit på de vitas sida under kriget, och nåddes även av återkommande rapporter om vad både ledande brittiska och franska politiker ansåg om Sovjetunionen och Stalin. Stalins misstänksamhet mot britterna och fransmännen stärktes ytterligare efter konferensen i München men också utvecklingen i Spanien.
När kriget närmade sig började dock både britterna och fransmännen inse att man måste få en närmare relation med Sovjetunionen, problemet var bara att arbetet med att behaga Moskva gick trögt. Det stötte även på patrull i att många av de länder britterna och fransmännen nu försökte skydda från Berlin, såg Moskva som en minst lika stor fiende. Speciellt uppenbart var detta i Polen, där landets ledning var mycket väl medvetna om de geografiska anspråk både Berlin och Moskva hade på regeringen i Warszawa. Under sensommaren 1939 började britterna och fransmännen att öka pressen på Moskva, som dock fortfarande var tämligen ovilliga till något närmare samarbete. Ironiskt nog nappade man dock på det förslag som kom från Berlin, vilka kunde erbjuda Stalin något vare sig London eller Paris kunde, delar av Polen och ökat inflytande i Baltikum. Bara en vecka innan krigsutbrottet undertecknades 1900-talets kanske mest överraskande avtal mellan de båda dödsfienderna Nazityskland och Sovjetunionen, att påstå att världen tappade andan är en mild underdrift.
Inte nog med att avtalet skickade en chockvåg genom Europas diplomatkår, den skapade kaos inom den europeiska vänstern som nu plötsligt stod inför ett avtal med en regim som Moskva under år smutskastat och som fängslat, mördat och torterat tusentals meningsfränder. Avtalet mellan den tyske utrikesministern von Ribbentrop och Molotov rörde vid den här tidpunkt enbart militära spörsmål, men under de kommande åren skulle den utökas till att inbegripa export och import mellan de båda länder och en mer konkret uppdelning av Polen. Stalin som var mycket väl medveten om att Hitler var i större behov än honom av avtalet, vilket i praktiken säkrade rikets östra gräns, skred nu till verket. Med allt större råvaroexport från Sovjetunionen som morot och piska, en export som i många avseenden var vitala för den tyska krigsmakten, började nu Stalin agera. Försöken att införliva de baltiska staterna med Sovjetunionen gick tämligen smärtfritt, men försöken att införliva Finland gick desto sämre. Förhandlingarna drog ut på tiden, samtidigt som Stalin nåddes av viss irritation från Berlin över Stalins agerande, och i slutet av november bröt förhandlingarna med Finland samman helt. Krig bröt ut, men den promenadseger som omvärlden och Stalin förväntat sig uteblev. Istället drogs den sovjetiska krigsmakten in i en förödande strid, där de fåtaliga finska trupperna snabbt kunde utmanövrera de ofta otympliga sovjetiska förbanden.
Debaclet i Finland tvingade Stalin att svälja delar av sin stolthet, flera sedan tidigare avsatta officerare fick återgå i tjänst – dock noggrant övervakade av politiska kommissarier och en eftersatt modernisering av den sovjetiska armén påbörjades. Mycket detta arbete gick dock omvärlden förbi, och både i Berlin, London, Paris och Washington speglade misslyckandet i Finland bilden av den sovjetiska armén.
Stalin lät sig dock inte avskräckas av debaclet i Finland, väl medveten om att han än så länge satt med truimf på hand i form av vitala råvaror för Tyskland, fortsatte den sovjetiska expansionen. En expansion som nu började reta Berlin och Hitler, som oroade sig för vad Stalin egentligen förberedde. Nyheterna om de sovjetiska kraven på Rumänien, som vid en eventuell invasion av Sovjetunionen skulle vara vital för den tyska oljeproduktionen, sände chockvågor i Berlin. Under våren 1941 annekterade Sovjetunionen Bessarabien, en del av Rumänien som gränsade till de viktiga oljefälten i Ploesti. Hitler var rasande och lugnade sig inte av nyheten att Stalin, trots de nära relationerna som – speciellt – serberna haft, inte protesterade nämnvärt mot den tyska invasionen av Jugoslavien och Grekland.
Stalins agerande har av många, ofta på vänsterkanten, hyllats som ett genidrag, där de sovjetiska annekteringarna av Polen, Rumänien och Baltikum försvårade den tyska invasionen och kanske till och med räddade Moskva. Det är visserligen sant att expansionen ökade avståndet mellan Berlin och Moskva, men det innebar också att den sovjetiska armén tvingade ändra sin försvarsstrategi. Man tvingades överge de gamla gränserna, längs vilken den sovjetiska armén anlagt en rad massiva försvarsanläggningar, och nu befästa nya och i många fall svårförsvarade gränser. Men det var inte bara försvarsanläggningar, vilka när tyskarna väl nådde dem visade sig utgöra en svårforcerad nöt att knäcka, som den sovjetiska krigsmakten tvingades överge. Man fick överge flygbaser och ett förhållandevis väl utbyggt logistiskt nät av vägar och järnvägar, vilket ytterligare försvårades av det faktum att Sovjetunionen använde en bredare spårvidd än övriga Europa (vilket ironiskt nog även skulle ge tyskarna en hel del huvudbry). Allt detta måste nu byggas om, men Stalin som verkade mer intresserad av att utöka Sovjetunionen än hur man praktiskt skulle försvara detta, drog ut på tiden. Visserligen fanns det undantag, som t.ex. befästningen i Brest-Litovsk, men generellt var de sovjetiska befästningarna längs den tysk-sovjetiska gränsen undermåliga och svåra att försvara.
Ett annat problem var det faktum att den hårdhänta sovjetiska ockupationen av Baltikum, delar av Polen och Bessarabien fjärmade lokalbefolkningen från Sovjetunionen. Tusentals balter och rumäner, ukrainare o.s.v. tvångsdeporterades och försvann, samtidigt som Stalin uppmuntrade ryssar att bosätta sig i de nyligen annekterade områdena.

Imorgon återkommer vi med ett nytt inlägg om denna monumentala invasion...

Krig för fred?

Efter vissa betänkligheter valde jag att bevittna SVT:s dokumentär ”Krig för Fred”, som behandlar de svenska soldaternas vardag i Afghanistan. Sedan talibanerna störtades 2001 har Sverige, trots viss inrikespolitisk kritik, varit en del av den internationella styrka (ISAF) som ockuperar Afghanistan. Trots ett decenniums ockupation är läget i landet fortfarande ovisst, och enligt många bedömare allvarligare än det varit på många år. Debaclet med valet 2010 och en centralmakt som i allt högre grad förlorat sitt berättigande bland afghanerna i stort, har inte stärkt stödet för ISAF vare sig i Afghanistan eller i omvärlden. Den svenska insatsen har vid ett flertal tillfällen kritiserats, men har trots vissa betänkligheter fått fortsatt förtroende av en svenska riksdagen. Kritiken i svensk media har främst rört sig om förbandens aktiviteter i samband med ingripanden och vid de tillfällen då svenska soldater dödats, någon djupare analys av läget i Afghanistan har dock sällan gjorts. Här ligger svensk media långt efter såväl både amerikansk som brittisk, där både hyllande och ifrågasättande av ländernas väpnade truppers insatser varvats om vart annat. En av de mer kända i ämnet torde Ross Kemps två resor till de brittiska trupperna räknas, och även om Kemp i stort är positiv till de brittiska truppernas närvaro, så yttras viss kritik över den brittiska arméns tillkortakommanden i konflikten.
Sveriges Televisions serie ”Krig för fred”, som består av sex halvtimmes långa avsnitt har tyvärr inte rönt samma uppmärksamhet, kanske för att de saknar den dramaturgi som omgärdar Kemps serie. Till skillnad från den stundtals mycket adrenalinpumpande ”Ross Kemp in Afghanistan”, så är tempot makligare i ”Krig för fred”. Där Kemp blir beskjuten av raketgevär och krälar runt i bevattningskanaler, består skottlossningen i SVT:s dokumentär av en ensam skytt högt uppe på en bergstopp, vars möjligheter att vare sig träffas eller träffa är obefintlig. Nu ska man kanske ha i åtanke att situationen i norr är långt mer stabil än den i söder, där talibanerna och Al Qaida sedan länge varit mycket aktiva.
Efter ett något rörigt första avsnitt, som tyvärr kändes mycket sönderklippt och saknade någon större struktur, så har serien tagit sig. I serien får vi följa några av de drygt 500 svenska soldater som är förlagda i norra Afghanistan, och hur deras vardag ser ut. Det mesta av dokumentären upptas av misslyckade insatser, patrulluppdrag och hur de svenska soldaterna ser på sig själva. Till skillnad från många andra dokumentärer får soldaterna själva beskriva sin situation, något som ibland ter sig något humoristiskt då vissa av soldaterna trasslar in sig i ett mindre lyckade formuleringar rörande sina tankar om krig. I andra fall är dock tankegångarna mer genomtänkta, och det är inte speciellt svårt att finna en viss bitterhet över hur konflikten förs både från svenskt och afghanskt håll. I slutet av serien introduceras även en diplomat, vars inlägg allt för ofta känns väldigt naivt och världsfrånvarande, speciellt när man senare får bevittna hur ”verkligheten” på fältet ter sig.
Medan de svenska soldaternas insatser i det stora hela avspeglas förhållandevis neutralt, så är bilden som målas upp av de afghanska trupperna långt ifrån positivt. Den röda tråd som löper genom dokumentärserien är de svenska truppernas, i många avseenden mycket komplicerade, förhållande med de afghanska militärerna och – i synnerhet – polisen. I många fall framställs dessa som fullständigt inkompetenta och med bristande stöd bland befolkningen, vilket med tanke på deras agerande kanske inte är helt obegripligt. Vid flera tillfällen visar de svenska trupperna på stark misstro till såväl den afghanska armén (Afghan National Army, ANA) och den afghanska polisen (Afghan National Police, ANP) och bristande kommunikation mellan de inblandade. Detta visas vid ett flertal tillfällen, bland annat i samband med en räd riktad mot ett samhälle som bevakas av en svensk postering. I samband med räden grips flera ”civila” afghaner, något som leder till att flera afghaner protesterar till svenskarna över ANP:s agerande. Svenskarna viftar dock bort kritiken, men det framkommer både under och efter räden att soldaterna hyser lite förtroende för ANP:s lojalitet och aktiviteter, något som återkommer vid ett flertal tillfällen.I ett annat avsnitt får vi följa hur svenska trupper, enheter ur ANA (med svenska instruktörer, eller mentorer som det så vackert heter) och ANP ska besätta en av talibanerna ockuperad radiomast belägen på en uppenbarligen strategiskt viktig kulle. Efter ett oblodigt angrepp, där de största problemen utgörs av den ogästvänliga terrängen, intas kullen och talibanerna jagas på flykten av de vilt skjutande afghanerna. När svenskarna och manskapet från ANA ska lämna kullen upptäcker man att polisen, som skulle anlägga en postering på kullen, redan lämnat denna och är halvvägs in i en närliggande by. Svenskarna och deras afghanska motsvarigheter saknar dock möjligheter att stanna kvar, och väl nere i dalen kan bara de – märkbart irriterade – svenska soldaterna konstatera att talibanerna är tillbaka. Ett annat exempel på de stundtals ansträngda relationerna är när svenska trupper ska förstärka enheter ur ANA (återigen med svenska instruktörer) och APA ska gripa flera misstänkta talibaner, däribland en man som tillverkar IDE i en närliggande by. Trots detta anländer polisförbanden till uppsamlingsplatsen en timme försenad vilket leder, tillsammans med oenigheter rörande vägvalet, att insatsen blir kraftigt försenad. När man väl anländer till byn har de misstänkta lämnat denna och fattat postering utanför byn, vare sig ANA eller ANP verkar dock nämnvärt intresserade av att konfrontera talibanerna utan väljer istället att – återigen till de svenska soldaternas irritation – att avbryta.
I det sista avsnittet återvänder svenskarna till kullen och radiomasten, bara för att mötas av nyheten att flera av talibanerna är redo att kapitulera. Den – förmodade – lokala polischefen står sedan och välkomnar avhopparna, som efter att de fotograferats och förhörts, utrustas med nya vapen och inkorporeras i ANP. Efter detta fortsätter angreppet mot kullen, som återigen intas utan några större problem och möts där av nyheten att fler talibaner är på väg att kapitulera. Den lokale polischefen, som uppenbarligen måste känna den lokale talibanledaren då han har hans mobilnummer, välkomnar sedan de nya avhopparna, av vilka många är utrustade med ålderstigna vapen och vilka även dessa inkorporeras i ANP. Ett antal av svenskarna ställer sig dock tveksamma, och i eftertexterna verkar också deras betänkligheter bekräftas.
Även om det förstås är svårt att avgöra hur pass sanningsenligt bilden av ANP egentligen är av en dokumentär, så kan man dock konstatera att bilden i stort sett bekräftas av en annan dokumentär. I den av SVT nyligen visade ”Kill/Capture”, visas samma problematik upp. I dokumentären som primärt riktas runt USA:s ”nya” taktik i Afghanistan, där tanken att man ska låta talibanerna förblöda genom riktade angrepp mot talibanledare i form av drönarattacker eller insatsstyrkor. Ett av målen med denna taktik är att trötta ut talibanerna och få dem att kapitulera, teamet besöker ett sådant förband, men det visar sig att bytet från talibanerna till den afghanska centralmakten är långt ifrån okomplicerat och att lojaliteten fortfarande verkar ligga hos talibanerna.
Men dokumentären visar också en annan sida av kriget, nämligen hur svenska soldater medvetet sprider lögner till civilbefolkningen. Efter den afghanska polisens räd mot det afghanska samhället anländer arméns propagandaförband upp med bilder på gripna och ISAF:s tidning, som befolkningen tar emot något motvilligt, väl medvetna om riskerna. Efter insatsen är det rätt uppenbart att den berättelse som en av soldaterna berättat, om hur en av de gripna klätt ut sig till kvinna, är ren och skär lögn. Syftet är förstås att misskreditera talibanerna, och att det är viktigare att ”vara först” än att berätta sanningen, den gamla devisen om att ”sanningen är krigets första offer”, fortfarande gäller.I ett annat avsnitt ledsagas teamet av en svensk diplomat, vars uppgift är att försöka samordna de svenska biståndsinsatserna, vilket i detta fallet verkar primärt inriktas på kvinnors rättigheter, något som är otroligt eftersatt i Afghanistan. Behjärtansvärt, men frågan är onekligen hur pass effektivt och framgångsrikt arbetet är, speciellt med åtanke på den enorma korruption som omger den nuvarande centralmakten i Kabul.
Det finns som sagt avigsidor med denna dokumentär, främst då när det redigering och klippning, som gör att vissa avsnitt blir väldigt röriga och saknar någon röd tråd. Detta leder till att man får uppfattningen att kriget förs, även på svensk sida, i någon form av ad hoc-stil utan någon egentlig långsiktighet annat än att åka runt till byarna och dricka thé med byäldste. Jag var lite tveksam till själva upplägget med så kallade ”inbäddade journalister”, där risken finns att den bild som förmedlas i grund och botten är militärens. Detta tycker jag dock teamet lyckas undvika till stora delar, bilden som målas upp av dokumentären kan knappast påstås vara speciellt smickrande för vare sig den svenska insatsen eller de afghanska myndigheterna. En annan fördel är att soldaterna själva, utan några moraliserande frågeställningar från journalisterna, får uttrycka sina känslor och tankar om sin situation i landet. Även om detta leder till att omständliga försök att distansera sig från sitt agerande och insatsen, så är andra desto mer raka om situationen och sina egna insatser. Det blir speciellt uppenbart när de svenska soldaterna kommenterar sina afghanska allierade, vilka får mindre smickrande omdömen. Speciellt ANP verkar inte stå speciellt högt i kurs, och av det som framgår av dokumentären så känns det ytterst tveksamt om dessa över huvudtaget har någon som helst möjlighet att på allvar ta upp kampen mot talibanerna den dagen då svenskarna lämna Afghanistan.
Jag har sedan länge varit av åsikten att den svenska insatsen borde avvecklas tämligen omedelbart, och att afghanerna själva får reda ut sina problem. Det är också uppenbart att den utländska ockupationen av landet är ett totalt misslyckande, vilket i praktiken bara bekräftas av andra dokumentär som t.ex. ”Ross Kemp in Afghanistan” eller ”Kill/Capture”, även om den förra utan någon större framgång försöker bevisa motsatsen. Tio års ockupation av landet har i praktiken inte renderat i några större framgångar, talibanerna och Al Qaida är fortfarande aktiva i landet och den afghanska centralmakten omgärdas av återkommande anklagelser om oegentligheter. Valet förra året blev en politisk katastrof för Hamid Karzai, som inte bara skakades av rykten om oegentligheter, det fanns stora problem att överhuvudtaget genomföra valet på flera håll på grund av oroligheterna. En av soldaterna påpekar även att det militära läget förvärrats, och med tanke på att flera länder nu aviserat att man tänker dra sig ur konflikten inom en snar framtid, känns situationen än mindre hållbar.
Att det militära läget förvärrats råder det inga tvivel om, vad detta däremot beror på är dock osäkert. Från amerikanskt håll menar man att det är en reaktion på den massiva amerikanska närvaron i landet, vilka pekar på en liknande utveckling i Irak. Enligt denna förklaringsmodell är oroligheterna i princip framprovocerade av den amerikanska närvaron, och ska enligt denna sedan sjunka. Enligt förespråkarna för denna modell var läget liknande i Irak, där våldsspiralen till slut tvingade alla inblandade att tänka. Andra påpekar att den förhöjda amerikanska närvaron, i kombination med en aggressivare hållning skapar problemen, och att dessa istället för att fjärma afghanerna från talibanerna istället riskerar att göra tvärt om.
Vem som har rätt och vem som har fel är förstås svårt att säga, jag har dock svårt att tro att säkerhetsläget i landet kommer förbättras inom en rimlig tid. Afghanistan är inte Irak, det är ett land som under 30 år skakats av en utdragen konflikt, och där flera generationer afghaner växt upp utan någon som helst fungerande centralmakt. Ett annat problem är förstås de lokala säkerhetsstyrkorna, för om bilden som målas upp i ”Krig för fred” bara till hälften är sann, så finner jag det ytterst tveksamt att dessa i praktiken kan bekämpa talibanerna på egen hand. Nu ska man visserligen konstatera att afghansk krigföring verkar ske på andra premisser än västerländsk dito, men det verkade mer handla om att skjuta i luften med raketgevär eller kulsprutor än att på allvar bekämpa talibanerna. Slutsekvensen med de ”avhoppade” talibanerna, som genast fick byta ut sin uråldriga utrustning, vilken verkade bestå av vapen från andra världskriget (bl.a. var en av talibanerna utrustade med en M3 ”Grease gun”) och inkorporerades i polisen. Svenskarna verkade inte nämnvärt imponerade, och andemeningen verkade vara att talibanerna helt enkelt hoppat av för att byta ut utrustningen och få husrum/mat under vintern, något som delvis bekräftades i och med att flera sedan återvänt till talibanerna under våren.
Samtidigt ska man ha i åtanke att den krigföring som nu sker i Afghanistan är otroligt svår att bekämpa, och faktum är att det också kanske är den mest effektiva. Allt sedan antiken har militära strateger försökt lösa problemet med hur man ska bekämpa en beväpnad motståndsrörelse på bästa sätt, och faktum är att det än idag inte finns någon klar modell. Det närmaste man kan komma en – förhållandevis – lyckad strategi är den brittiska modellen från striderna på Borneo, men dessa kräver enorma insatser i trupper och pengar. Den nuvarande amerikanska strategin, med riktade angrepp mot ledare och förband är inte heller något nytt, taktiken användes med stor framgång under striderna i Vietnam och i ännu högre grad av Rhodesia under striderna där på 1970- och 1980-talet. Problemet är dock bara att även detta är en kostsam taktik, vilken dessutom renderar i att skapa andra problem. Precis som i fallet med Vietnam och Rhodesia så rör sig talibanerna inte bara i Afghanistan, utan har baser i grannländerna, varifrån man sedan för in soldater och utrustning. Dessa baser är i praktiken mer värdefulla för gerillaförbanden än deras stridskrafter inne i landet, då de är en förutsättning för deras fortsatta möjligt att strida. Genom att förlägga depåer och förläggningar i grannländerna försöker man således försvåra för motståndarna att angripa dessa, vilket kan rendera i starka protester och diplomatiska konflikter. USA har precis som i Vietnam eller i fallet med Rhodesia, valt att strunta i detta och angripa mål i Pakistan. Effekten har precis som i fallet med striderna i Sydostasien gett vissa framgångar, men också skapat nya problem. På samma sätt som angreppen in i Laos och Kambodja undergrävde den lokala centralmakten, så har angreppen i Pakistan undergrävt den pakistanska centralmaktens inflytande. Misslyckade angrepp mot civila mål, eller vad som talibanerna påstår vara civila, har väckt stark kritik i Pakistan, en kritik som inte enbart riktas mot USA, utan också i lika hög grad åt den pakistanska för att man tillåter dessa angrepp att fortgå. Precis som grannstaterna till Sydvietnam drogs in i konflikten så riskerar nu Pakistan att på allvar dras in i konflikten i Afghanistan, en konflikt som man delvis – på samma sätt som USA – varit delaktig i att skapa. Jag ska återkomma till gerillabekämpningens historia i ett annat inlägg.
Tio års ockupation av Afghanistan har således, enligt min mening, i praktiken inte lett till något konkret, annat än att USA, NATO och delar av FN är involverad i ett krig de aldrig kommer kunna vinna. Att effektivt bekämpa talibanerna utan att göra avkall på allt vad mänskliga rättigheter heter omöjligt, och med tanke på den kritik som ISAF och USA fått för att man tummat på dessa gör att möjligheterna att vinna kriget är omöjligt. De brittiska erfarenheterna var dyrköpta, befolkningen fick sättas i bevakade läger (där man visserligen försökte underlätta för de internerade genom att grunda skolor och sjukhus), samtidigt som de brittiska styrkorna gick hårt åt såväl gerillasoldater som misstänka. Det var i ordets rätta bemärkelse ett smutsigt krig, där båda sidor begick grova övergrepp på såväl stridande som civila och där alla former av mänskliga rättigheter sattes ur spel. Försöken att sedan kopiera denna taktik har dock rönt mindre framgång, och istället skapat en våg av protester över påstådda övergrepp och godtyckliga gripanden. Att det nu skulle gå, speciellt i en tid när protesterna och missnöjet över situationen i landet är stort i Europa och USA, är tveksamt. Det är dessutom en kostsam operation, speciellt som läger måste byggas och att dessa måste bevakas både mot externa och interna fiender. Trots de massiva amerikanska förstärkningar är fortfarande behovet av västerländska soldater enormt i landet, och en sådan här taktik skulle förstås knappast minska detta.
Frågan är förstås då vad man ska göra, och i praktiken så anser att jag ISAF och USA bör snarast packa ihop sina saker och lämna landet. Regimen i Afghanistan är visserligen inte livskraftig idag, men det är dock tveksamt om den kommer vara nämnvärt mycket mer livskraftig 2014 då det är tänkt att man ska lämna landet. Risken är istället att man drar ut på lidandet, och att det svarta hål dit svenska skattebetalare bara öser ner pengar bara kommer bli större.
Faktum är att ockupationen av Afghanistan kan vara det internationella världssamfundets största misstag, och att kriget mot terrorismen mycket väl kan få precis motsatt effekt. På samma sätt som kriget mot Sovjetunionen använts av islamister för att stärka sin ställning, kommer västvärldens misslyckade i Afghanistan att ses som en stor framgång för dessa. Det är således ett krig Väst, utan att åsidosätta allt man påstår sig strida för, inte kan vinna.