Utvecklingen i Mellersta Östern oroar

Som många antagit har den så kallade Jasimrevolten, upproret i Tunisien spritt sig över Nordafrika och in i Mellersta Östern. Scenerna idag från några av Egyptens större städer har onekligen inte bara skakat om ledningen i Egypten och flera grannländer, utan också flera statsledningar i Västvärlden. Det finns förstås skäl till detta, Egypten har under ledning av Hosni Mubarak utvecklats till en viktig allierad för såväl USA som Västeuropa i en region som under långa perioder varit mer eller mindre öppet fientligt till Europa och USA. Det är också en av de få regimer i regionen som under en lång period haft en – för regionen – förhållandevis god relation med Israel (något som lett till att landet setts lite som en förrädare av många andra muslimska länder i regionen), och som därför ofta nyttjats i förhandlingarna mellan Israel och Palestina. Under delar av början av 1980-talet sågs även Mubarak och den egyptiska regimen som en – återigen sett i jämförelse med övriga länder i regionen – som ett land som stod på gränsen till att utvecklas till en fullskalig demokrati i stil med Västeuropa. Men som så många andra gånger när det gäller utvecklingen i Mellersta Östern har förhoppningarna grusats, i spåren av den på 1980-talet pånyttfödda rörelsen ”det muslimska brödraskapet” och en rad attentat riktade mot Egyptens livsnerv, turismen, förändrade situationen stannade utvecklingen av.
Oroad för att förlora viktiga inkomstkällor från turisterna blev Mubaraks svar på terrordåden hårdhänta, det muslimska brödraskapet (vars involvering i attentaten inte är helt klarlagda) förbjöds och Mubarak krossade – bokstavligen – den islamistisk rörelsen i sin linda. Sedan dess har Mubarak i praktiken styrt landet med järnhand, samtidigt som han stärkt banden med USA och Västeuropa och blivit en värdefull allierad i en annars fientlig omgivning. Detta har förstås spelat i i omvärldens bild av Egypten och dess ledare, som ofta brukar omnämnas i positiva ordalag.

Även om Mubarak har ett hyfsat gott rykte, primärt genom sin västvänliga politik och öppenhet visavi Israel, så har hans inrikespolitiska rykte varit mer svårbedömt. Hans parti, det Nationella Frihetspartiet har en övervägande majoritet i det egyptiska parlamentet, och i det senaste valet vann Mubaraks parti en jordskredsseger. Valresultatet är omtvistat, några fria val i ordets rätta bemärkelse har det förstås aldrig varit tal om och oppositionella trakasseras konstant. Någon egentlig yttrandefrihet finns det inte heller att tala om, demonstrationer riktade mot regimen slås tämligen brutalt ner och så vidare. Det är mycket möjligt att anta att majoriteten av Egyptens befolkning – likt andra invånare i diktatoriska/kvasidiktatoriska stater – helt enkelt accepterat systemet så länge det fungerat. Problemet är att systemet inte längre fungerar, och landet har drabbats hårt av den globala finanskraschen och ökade matvarupriser. Till detta ska läggas en skyhög arbetslöshet, speciellt bland landets ungdomar (som likt många andra nordafrikanska länder utgör en stor majoritet av befolkningen) och enorma klyftor mellan fattiga och rika.
Redan i höstas var det oroligt i Egypten i samband med valet till det egyptiska parlamentet, men dessa kunde de egyptiska säkerhetsstyrkorna, med sedvanlig brutalitet, slå ner utan nämnvärda problem. Omvärlden verkade inte heller nämnvärt oroad över utvecklingen, och inte troligen inte heller hos Mubarak.
Men så mitt i januari drabbades Tunisien av en rad våldsamma sammandrabbningar mellan poliser och demonstranter, det som först började som en allmän protest mot höjda matvarupriser, hög arbetslöshet och allmän frustration över landets situation. Efter ett par dagars våldsamma kravaller tvingades landets diktator, Ben Ali, fly hals över huvud och söka asyl i Saudiarabien. Det dröjde inte länge innan även Egypten drabbades av samma protester, till stora delar orsakade av precis samma orsaker, nämligen arbetslöshet, fattigdom, korruption och kraftigt höjda priser på baslivsmedel. Protesterna tog snart fart, och fler städer drabbades av våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och egyptisk säkerhetspolis som sin vana trogen gick hårdhänt fram mot demonstranterna. Trots detta gav inte demonstranterna upp, utan blev fler och fler, i fredags drabbade så demonstranter och säkerhetspolis samman igen, men nu var det inte demonstranterna som fick fly för sina liv. Istället var den egyptiska säkerhetspolisen som illa kvickt tvingades fly fältet, kombinationen av frustration och uppgivenhet övervann demonstranternas rädsla för polisens batonger och tårgasgranater. Riktigt hur många som dog i fredags är fortfarande okänt, men troligen rör det sig om ett drygt hundratal, och segerrusiga demonstranter tog över de centrala delarna av bland annat Kairo. Oroade över situationen kallades militären in för att säkerställa ordningen, men tyvärr verkar dessa kommit för sent för att bland annat rädda det egyptiska nationalmuseumet från att plundras och vandaliseras. Turligt nog verkar förstörelsen ändå varit förhållandevis begränsad, vilket till stora delar berodde på att demonstranter försökte förhindra folk att ta sig in på museumet.
Under helgen har protesterna fortsatt, om än under mindre våldsamma former då den egyptiska polisen valt att överge flera städer däribland Kairo. I Alexandria verkar dock våldsamheterna fortsatt, och dödstalen anges nu i lite över hundra samt att runt tusentalet skadats under sammandrabbningarna. Men det inte är bara det egyptiska nationalmuseumet som drabbats av våldsamheterna, flera fängelsen har stormat och tusentals interner har släppts lösa, samtidigt som många kriminella nu passar på att berika sig i polisens frånvaro. På flera hålla runt om i Egyten har privatpersoner gått samman och bildat medborgargarden som bevakar bostadsområden och vägar.

Men våldsamheterna till trots så har Mubarak vägrat att lyssna på protesterna, utan valde i fredags att upplösa den egyptiska regeringen och tillsätta en vicepresident och ny premiärminister. Sedan dess har det i praktiken varit tyst från Mubaraks håll under helgen, kanske i ett försök att undvika att spä på ilskan än mer. I det vaccum som nu skapats av Mubaraks frånfälle, har Mohammed ElBaradei – IAAE:s före detta chef – utnämnt sig själv med flera oppositionspartiers goda minne till revoltens ledare. Detta drag gör förstås att alla blickar nu riktas mot Mubarak, som nu har en svår balansgång framför sig. Å ena sidan kan han avgå, eller försöka slåss om makten. I mångt och mycket handlar Mubaraks framtid på huruvida han kan övertyga den egyptiska militären, som till stora delar hållit sig utanför denna konflikt och hitintills verkar hålla sig neutrala i konflikten.
Det är dock inte bara Mubarak som har hamnat i en knivig sits, även USA:s president Barak Obama har hamnat i ett prekärt läge.
Inte nog med att USA varit delaktig i en rad ytterst tveksamma aktioner i regionen, som invasionen av Irak, statskuppen i Iran eller stödet till Israel, man har också starka band till Mubarak. Som en av de få öppet västvänliga ledarna, har Mubarak haft en särställning bland ledarna i regionen hos USA:s ledning. Administration efter administration har backat upp Mubarak såväl ekonomiskt, militärt som politiskt, och på så sätt fått en mycket viktig allierad i regionen. Mubarak har förstås även han dragit nytta av detta, hans inrikespolitiska ställning är i praktiken ohotad (fram tills nu), delvis genom att han tämligen effektivt spelat på USA:s oro för framväxten av diverse islamistiska rörelser, som t.ex. Det muslimska brödraskapet och därför kunnat gjort sina inskränkningar i det egyptiska samhället utan större internationell kritik.
Givetvis innebär detta att USA nu sitter i en mycket känslig situation, för även om USA ibland välkomnat folkresningar som t.ex. den i Ukraina eller Georgien, så verkar man onekligen vara mer ambivalent i den här frågan. För samtidigt som man givetvis vill stå på god fot med de eventuella nya ledarna, så kan man förstås inte heller bara lämna en viktig allierad vind för våg. Ett annat problem är att USA:s involvering i den här folkresningen torde vara minimal, medan de i Georgien och Ukraina skedde med stöd från USA för att bli av med landets ledning. Så är givetvis inte fallet här, och risken är således tämligen uppenbar att man får en ledning över vilken man inte har någon som helst kontroll över. Oron är förstås stor att det muslimska brödraskapet, en rörelse som Mubarak förbjudit och vars kopplingar till andra islamistiska rörelser är svåra att riktigt utröna, ska få någon som helst inflytande. Risken är förstås inte helt ogrundad, under valet 2005 fick personer med kopplingar brödraskapet, trots att själva rörelsen i sig är förbjuden, runt 20% av rösterna. Riktigt hur stort stöd organisationen egentligen har är dock okänt, men det är ingen underdrift i att påstå att brödraskapet har ett potentiellt brett stöd bland befolkningen i Egypten.

Men det är inte bara USA som har skäl att oroas över utvecklingen, även grannlandet Israel har skär att vara vaksamma över utvecklingen. För i takt med att Israels allt mer konfrontativa utrikespolitik fjärrmat dem från bland annat Turkiet och Jordanien, så har relationen med Egypten stärkts. Inte nog med att Egypten haft en vital roll i dialogen mellan den Palestinska staten och Israel, man delar även gräns med Gaza och den del av den palestinska staten som kontrolleras av Hamas. För även om Egyptens kontroll av gränsen knappast kan anses vara allt för nitisk, innebär den dock att den blockad området ställts under fortsätter. Skulle Mubarak, vilken knappast kan anses hysa några djupare känslor för islamistiska rörelser, ersättas är det förstås stor risk att efterträdaren inte delar hans åsikt i frågan. Det vore förstås en mardröm för Israel, att nu förlora den enda gräns man tidigare bara behövt haft en begränsad bevakning av.
Även bland många palestinier finns säkerligen en viss oro över utvecklingen, även om fredssamtalen – för vilken gång i ordningen har jag glömt – dött av, så har ändå Egypten agerat som en mellanhand i det diplomatiska spelet. Risken är också att Hamas, som till stora delar skys av den sittande palestinska regeringen nu ytterligare kan stärkas politiskt och militärt i och med ett maktskifte i Egypten.

Listan över länder och ledare som nu ser på utvecklingen med viss oro begränsas dock inte bara till Egyptens grannländer, flera arabiska ledare ser nog utvecklingen i Egypten med stor oro och funderingar över hur man ska undvika dem. Egypten är förstås inte ensamma om att lida av ekonomiska svårigheter, bristande demokrati och hög arbetslöshet, i princip gäller detta flera länder i regionen – både i Asien och Afrika. Det finns redan nu tecken på att likande protester nått Jemen, och förra året skakades Iran av en liknande protestvåg, för även om landet använder sig av en tämligen skadeglad vokabulär, så finns det nog skäl även för den iranska regimen att oroas över utvecklingen.
Att Ben Ali avsattes kom säkerligen som en överraskning för många, men knappast något som lär orsakat något större panik. Ben Ali var trots allt ledare i ett tämligen ekonomiskt, militärt och politiskt obetydligt land, vars inflytande måste sägas vara begränsat. Mubarak och Egypten är förstås en helt annan sak, inte nog med att Egypten är Mellersta Österns folkrikaste land, det är också en militär och politisk stormakt i regionen. Mubarak har ett högt anseende bland inte bara västerländska politiker och administrationer, utan även bland många i regionen. Skulle han falla, ja då är förstås risken att många andra ledare sitter väldigt, väldigt illa till.
Många har frågat sig varför USA inte agerar, men det är som jag redan tidigare konstaterat inte helt problemfritt. Å ena sidan vill man förstås inte överge en gammal allierad – vilka signaler sänder det till andra ledare man tyr sig till – samtidigt som man säkerligen inte heller vill bli anklagad för att lägga sig i Egyptens inre angelägenheter. Nu kanske någon vän av ordningen säger att det har man redan gjort, och det är förstås sant. Men samtidigt är det också så att Mubarak mycket väl kan falla, och att USA således vill hålla en dörr öppen för samtal med denna part. Det gäller alltså att gå fram varsamt, och inte trampa någon på tårna.
Ett annat problem är förstås Det muslimska brödraskapet, och även om man gott kan anta att Mubarak överdrivit deras roll i diverse terroraktiviteter, så är dess historia fylld av motsägelser. Med tanke på att USA tidigare sett framväxten av islamistiska rörelser som något som måste stoppas, känns det faktiskt rätt tveksamt till att USA:s – eller någon annan västerländsk administration – skulle frångå detta.

Så vad kommer då hända, jag är inte helt övertygad om att Mubarak kommer att falla, åtminstone inte på kort sikt. Givetvis är hans möjligheter att sitta kvar i oändlighet för länge sedan förbi, men samtidigt ska man inte glömma att vi trots allt talar om en av regionens mäktigaste män. Det är inte bara USA som hållit honom under armarna, utan även flera andra muslimska länder, samt den i detta sammanhang det kanske mindre smickrande Israel.
En annan fråga är förstås vad som kommer att ske om Mubarak avgår, den hitintills tämligen enade oppositionen består av en salig blandning av idealister, socialister, islamister och en absolut majoritet av människor som bara är trötta på den rådande situationen. Riktigt hur dessa i framtiden ska kunna samarbeta ser jag som lite tveksamt, samt det faktum att risken förstås är överhängande att kravallerna och protesterna fortsätter även efter att Mubarak lämnat makten.
Hur kommer omvärlden, och då inte bara USA, se på att det muslimska brödraskapet eventuellt kommer få en framträdande roll i landets styre, och vad skulle hända om brödraskapet övertar makten i landet?


Källor:
ElBaradei: Regeringen måste avgå
Följ utvecklingen i Eygpten
ElBaradei: Det finns ingen väg tillbaka