En institution inom svensk idrott är i ekonomisk gungning, och trots att flera klubbar satsat på nya arenor och förbundet drivit igenom en rad regeländringar för att göra idrotten intressantare flyr publiken. Detta trots att det så kallade ”huliganproblemet” inom idrotten är obefintligt, något som annars tas upp av media och en rad förbund som huvudorsak till publiktappet inom bland annat fotboll och ishockey. Nu senast annonserade en av landets främst klubbar att dess ekonomi är så dålig att man måste ställa in utbetalningar av löner till spelarna, samtidigt som delar av den nybyggda arenans tak inte klarar av snön. Men den här klubben är inte ensam, för några år sedan gick en av Sveriges kanske mest anrika klubbar i konkurs och slogs samman med en mindre klubb, efter några år i de lägre divisionerna är klubben nu tillbaka i högsta serien, där man dock är chanslösa och en degradering känns inte alls speciellt främmande.
Som ni säkert gissat är det bandy jag tänker på, en sport som för de flesta är synonymt med gubbar i keps med läderportfölj, termos och snöglopp som gör det stört omöjligt att se vart bollen är. I praktiken kan konstatera att sporten delar Sverige i två delar, där den ena hälften ser bollen, medan övriga letar förbryllat efter vart bollen tagit vägen. Efter att bandyn i praktiken förklarats kliniskt död under 1980-talet, då Västerås SK totalt dominerade och radade upp SM-gulden, skakades det liv i det döende liket av en uppkomling från Stockholm och Edsbyn.
Med nytt ett nyvaknat intresse från riksmedia över Hammarby Bandy och att en lokal magnat i Edsbyn plöjde ner pengar i klubben och bidrog till Sveriges första inomhushall för bandy, så såg framtiden ljusare ut. Till detta ska också läggas att Sandvikens AIK växt fram till en rejäl konkurrent med Västerås SK,och bandyn således kändes lite mer intressant än under VSK:s total dominans under 1980-talet.
Men det fanns förstås redan då smolk i glädjebägare, nämligen i form av penningstinna ryska bandylag som lockade med höga löner och låga skatter. För en idrott där många hade halvtidstjänster vid sidan av bandyspelandet, var det förstås inte svårt att förstå att spel i den ryska ligan lockade. Detta trots rykten om ekonomiska oegentligheter och problem att få ut löner och så vidare. Ett annat problem bandyn drogs med var väderlaget, och många matcher spelades på planer som mer förde tankarna till vattenpolo än en vinteridrott.
Men det fanns förstås ett annat problem, och det var vikande publiksiffror, något som delvis skyldes på väderlaget, men också att publikunderlaget ändrats och att den schablonmässiga bandybesökaren inte längre existerade. Lösningen på alla dessa problem var inomhushallar, och även om både SAIK och VSK fått löften redan under 1980-talet om sådana, var det lilla Edsbyn som blev först i Sverige med en inomhushall för bandy. Kombinationen av ishallen och en penningstinn affärsman, blev Edsbyn en kraft att räkna med i svensk bandy. Laget radade upp mästerskapstitlar, och detta fick nu flera klubbar och kommuner att inse att bandyhallar var framtiden.
Som svampar sköt de upp ur jorden, och bandyn började ånyo, i kombination med att intresset för de ryska klubbarna minskade, andas framtidstro. Men icke sa Nicke, för förbryllande nog så uteblev publiken. Flera klubbar, däribland VSK och SAIK, har haft osedvanligt svårt att attrahera publiken. I såväl Göranssons arena som ABB Arena gapar stolarna tomma, och publiksnittet i dessa två bandymetropoler är långt under det förväntade. SAIK har nu, delvis på grund av vikande publiksiffror fått skära i utgifterna, och det är väl tämligen troligt att VSK även drabbas av samma öde.
Debatten om publikkrisen inom svensk bandy har dock uteblivit i massmedia, kanske delvis därför att massmedia – samt en rad förbunds – förklaringsmodeller över det minskade publikintresset inte fungerar. För även om såväl VSK och Hammarby har haft en svans av stökiga supportrar, så är det knappast en sport som förknippats med upplopp och slagsmål. Trots dess gemytliga atmosfär, som en rad sportkrönikörer nu anses försvunnit från fotbollen och hockeyn, så sviker publiken.
Förklaringen för mig är tämligen uppenbar, och det är att bandyn i mångt och mycket sålt sin själ till mammon och således också förlorat sin charm.
Kombinationen av arenabyggen och ett försök från klubbarna att attrahera en ny publik har i mångt och mycket skrämt bort den gamla publiken. I bland annat Göranssons arena är det förbjudet att ta med sig egen dryck, och publiken hänvisas istället till pubar och kiosker för sina inköp, vilket går lite stick i stäv med schablonbilden av bandypubliken.
Samtidigt ska man inte glömma att arenorna till viss del tar bort charmen med bandyn, att stå och småfrysa och dricka varm glögg ur den medföljande termosen var en del av charmen med bandy. Det var länge en sport där viploger och restauranger lyste med sin totala frånvaro och matchens höjdpunk var en varm korv.
Ett annat är förstås att riksmedias intresse för bandyn i praktiken är obefintligt, vilket i praktiken begränsats till korta rubriker om bandyklubbarnas usla ekonomiska situation. Nu kanske någon vän av ordningen säger att Sveriges Television sänder en match i veckan, och det är förstås sant. Men problemet är att bandy inte är en tv-sport, och även om förbundet försökt att råda bot på detta genom att införa en större boll, så kvarstår problemet. Bandy ska inte ses på tv, det ska ses live.
Nu kanske det låter som jag är en total bakåtsträvare som lever kvar i en förgången tid, och är emot allt som är nytt. Så är det förstås inte alls, jag är tyvärr av åsikten att bandyhallarna är ett nödvändigt ont, men att de nyttjas fel och att deras tillkomst snarare skrämt iväg publiken än lockat in dem. För i jakten på att attrahera ny publik, så har man glömt bort den gamla publiken som stod och huttrade på träläktare runt om i Sverige. Går jag på ett idrottsarrangemang, går jag dit för klubben i mitt hjärta, inte för någon helhetsupplevelse i form av restauranger och viploger.
Tyvärr har allt för många idrotter, däribland bandyn, blivit så bländade av alla möjligheter att locka till sig nya publikgrupper, att man faktiskt glömt bort det grundläggande inom idrotten. Nämligen själva sporten, vilken nu fått gett plats åt jakten på mer penningstinna publikgrupper, som är villiga att betala överpriser på dricka och mat och där själva arrangemanget är en del av en helhetsupplevelse. Problemet är förstås att den här publiken inte alls är speciellt intresserade av klubbens väl och ve, kan något annat arrangemang ge en bättre helhetsupplevelse, ja då väljer man den istället.
I jakten på att tillfredsställa denna publik har man dock, delvis för att den gamla publiken inte ansågs passa i det nya formatet, jagat bort de som verkligen brydde sig. Det är inte för att bandyn är sämre eller bollarna svåra att se som är bandyns problem, bandyns problem är att man försöker vara något man inte är. Istället för att försöka göra sig av med schablonbilden av bandypubliken, så borde bandyn värna och skydda sin varumärke och inte bli lika själslösa som hockeyn blivit och fotbollen aspirerar att bli.
No comments:
Post a Comment