Imorgon (torsdag 27 januari 2011) ska nya rön om stensättningen utanför Ale offentliggöras, något som väckt intresse bland riksmedia för ett ämne som sällan uppmärksammas nämnvärt, nämligen forntidsarekologi. Striden om stensättningen utanför Ale är lång, och för de flesta utomstående tämligen obegriplig, och handlar primärt om när stensättningen i form av ett skepp anlades och vad den användes till. På ena sidan finner vi amatörhistorikern Bob Lind som anser att det är ett monument från bronsåldern, vars syfte varit att fungera som solkalender för att förutsäga sommar- och vintersolståndet. På andra sidan finns arkeologerna som anser att det är ett monument från järnåldern och har använts som gravsättning. Debatten mellan förespråkarna har stundtals varit hätsk, och vid ett flertal tillfällen har diskussionerna mellan de båda sidorna i samband med guidade turer slutat i regelrätta slagsmål.
Problemet handlar primärt om bristerna på några egentliga bevis för någon sida, avsaknaden av några som helst skriftliga källor om stensättningens syfte finns förstås inte och den befintliga arkeologin ger inte heller några större ledtrådar. Detta öppnar förstås upp för en rad – mer eller mindre ogrundade – spekulationer, något som förstås inte är enbart koncentrerat till Ale stenar, och som ibland kan visa sig vara ytterst svåra att bli av med. Samma debatt har förts runt Europas kanske mest kända förhistoriska monument, Stonehenge i England, vars egentliga syfte försvunnit in i glömskan. Idag är dock tämligen övertygad om att de tidigare teserna, om att den restes av druiderna (en intressant grupp jag får återkomma till i ett annat inlägg), saknar helt och hållet grund, något som inte verkar bita på den våg av nydruidism som spritts över de brittiska öarna de senaste åren.
På ett djupare plan väcker dock frågan om Ale stenar en svårare frågeställning, hur ska man tolka bristen på arkeologiska bevis. Med undantag för de medelhavsbaserade högkulturerna under forntiden, så är kunskapen om Europas forntid i bästa fall fragmentarisk. Med undantag för några äventyrslystna antika antropologers verk om vad som fanns utanför de grekiska kolonierna eller det romerska rikets gränser, ytterst begränsade. Den primära kunskapen om vad som skedde i de områden som inte kontrollerades av de antika medelhavsstaterna baseras i grund och botten på arkeologiska utgrävningar och hur dessa fynd ska tolkas. Denna godtycklighet har i mångt och mycket, vilket Ale stenar är ett lysande exempel på, lett till häftiga debatter mellan olika forskningsläger och/eller amatörhistoriker.
Om man nu inte avser massiva arkeologiska utgrävningar, så begränsas arkeologens arbete av att det till synes och sist endast blir en form av titthålskiurgi bakåt i tiden. Viktiga bevis kan, av olika anledningar missas eller kanske till och med saknas i själva utgrävningen trots att de existerat. I andra fall kan arkeologen bli sittande med en oöverskådlig mängd fynd, som kanske inte riktigt är representativt för kulturen/området i stort. Ett tämligen lysande exempel skulle vara om man om 2000 år gräver ut Disneyworld i Florida, och där hittar rester av Musse Pigg, hans kläder och hus. Alla vet förstås idag vem Musse Pigg är, men det behöver ju nödvändigtvis inte vara så i framtiden, och minnet av den byxbeklädde musen kanske – likt många andra företelser i mänsklighetens historia – bleknat. Om detta nu är det enda arkeologerna finner, är det inte helt otänkbart att man kommer till slutsatsen att man funnit någon form av rituell plats, dit folk vallfärdat för att tillbe denna enorma gnagare iförda röda byxor och stora svarta skor. För att ytterligare komplicera frågan så kanske man dessutom finner en byxlös anka och en långörad hund. Vad ska framtidens folk tänka om oss?
Samma sak som framtidens arkeologer ställs inför den dagen de gräver ut Disneyworld, ställs vår tids arkeologer varje dag. Det kryllar av grav- och stensättningar över hela Europa, i vissa fall kan vi – ofta genom uteslutningsmetoden – avgöra dess syfte eller användningsområde, medan det i andra fall kan vara mindre klart för oss. För på samma sätt som Musse Pigg, Kalle Anka och alla andra Disneyfigurer är tämligen uppenbara för oss, så var de – vanligtvis – kungar eller mäktiga krigsherrar som begravdes i diverse gravsättningar runt om i Europa för dåtidens människor. Det var så självklart för dåtidens människor vilka som låg begravda i t.ex. Uppsala högar eller den massiva anglo-saxiska graven i Sutton Hoo, och att dessa skulle leva kvar i minnet för all tid genom berättelser och sånger om deras storhet. Så har dock inte fallet varit, och det enda vi kan sysselsätta oss med är kvalificerade gissningar.
Men åter till stensättningen i Ale, där vi började denna lilla Odyssé. För frågan är förstås vad dess egentliga syfte är. Linds främsta argument för sin tes är frånvaron av gravar – med undantag för en urna med brända ben – och att han funnit skåror i stenarna som enligt honom sammanfaller med olika astrologiska konstellationer. Samtidigt ska man ha i åtanke att Kol 14 analyser tagna på material under stenarna, vilket måste hamnat under dessa när de restes, sätter de lärda i förarsätet. Att Lind nu påstår sig funnit en stig, som enligt honom härrör från bronsåldern, och via vilken stenarna förts, är mer svårtolkat. Riktigt hur Lind ska finna bevis för att stenarna transporterats via stigen saknas, ett annat problem är förstås att stensättningen återfinns på en höjd som blickar ut över havet och stigen kan ha använts för såväl rituella som vardagliga behov.
Den hitintills frånvarande graven är förstås ett problem för tesen att Ale stenar är en gravsättning, men å andra sidan kan graven ha plundrats och spåren utplånts. Det är också en lämplig placering för en gravsättning, vilken kan ses lång ifrån. Den mänskliga vilja att synas i form av arkitektoniska skrytbyggen var precis lika levande då som nu.
Men det finns förstås en annan orsak till min något tveksamma inställning till Linds tes, och det är frågan om att kunna beräkna sommar- och vintersolståndet, något som brukar vara en återkommande tes hos en rad amatörarkeologer och amatörhistoriker när de ska förklara var monumenten anlagts. Att solen och en rad stjärnkonstellationer dyrkats eller fruktats, är inget nytt och det är troligt att anta att dessa spelade en vital roll i den rituella kalender som styrde den förhistoriska människan. Men att dessa skulle byggt enorma kalendrar finner jag lite tveksamt, snarare är det nog så att man sett till att utnyttja solens gång i samband med riter runt livets kretsgång, där solen helt enkelt används som en allegori över livet. Ett annat problem är förstås det faktum att jorden ändrat sitt läge i jämförelse med solen och andra konstellationer, och att solens bana idag inte överensstämmer med hur den såg ut under förhistorisk tid.
Ett annat av Linds huvudargument är tre så kallade skålgropar, vilka han hävdar härrör från bronsåldern, vilket mycket väl kan stämma, men i princip inte säger ett dugg om stensättningens ålder i sig. I ett europeiskt perspektiv kan man bara konstatera att många förhistoriska kultplatser fortsätter att användas långt in på tidig medeltid, och kanske tom ännu längre. Genom att knyta an till en gammal kultplats så kunde man dels göra ett andligt anspråk på platsen, men även ett världsligt anspråk genom att visa att släkten (klanen, familjen o.s.v.) bott här sedan urminnestider.
Nu ska man förstås inte nödvändigtvis avfärda Linds teser som humbug, det kan mycket väl vara så att området varit en kultplats med långa traditioner och att stensättningen mer ska ses från er rituell och världslig synvinkel. Det viktigaste är kanske inte gravsättningen i sig, utan att det handlar om att knyta ihop dåtid med nutid. Genom att anlägga stensättningen så knyter an man med äldre traditioner och generationer.
Tittar vi på t.ex. de brittiska öarna kan man onekligen hur kultplatser kan ha sin grund i stenåldern och sedan används ända fram till anglo-saxisk tid. Detta trots att den ursprungliga kultplatsen, i form av en gravsättning eller inhängad, sedan länge försvunnit men ersatts av nya gravkummel o.s.v.
No comments:
Post a Comment