Som många antagit har den så kallade Jasimrevolten, upproret i Tunisien spritt sig över Nordafrika och in i Mellersta Östern. Scenerna idag från några av Egyptens större städer har onekligen inte bara skakat om ledningen i Egypten och flera grannländer, utan också flera statsledningar i Västvärlden. Det finns förstås skäl till detta, Egypten har under ledning av Hosni Mubarak utvecklats till en viktig allierad för såväl USA som Västeuropa i en region som under långa perioder varit mer eller mindre öppet fientligt till Europa och USA. Det är också en av de få regimer i regionen som under en lång period haft en – för regionen – förhållandevis god relation med Israel (något som lett till att landet setts lite som en förrädare av många andra muslimska länder i regionen), och som därför ofta nyttjats i förhandlingarna mellan Israel och Palestina. Under delar av början av 1980-talet sågs även Mubarak och den egyptiska regimen som en – återigen sett i jämförelse med övriga länder i regionen – som ett land som stod på gränsen till att utvecklas till en fullskalig demokrati i stil med Västeuropa. Men som så många andra gånger när det gäller utvecklingen i Mellersta Östern har förhoppningarna grusats, i spåren av den på 1980-talet pånyttfödda rörelsen ”det muslimska brödraskapet” och en rad attentat riktade mot Egyptens livsnerv, turismen, förändrade situationen stannade utvecklingen av.
Oroad för att förlora viktiga inkomstkällor från turisterna blev Mubaraks svar på terrordåden hårdhänta, det muslimska brödraskapet (vars involvering i attentaten inte är helt klarlagda) förbjöds och Mubarak krossade – bokstavligen – den islamistisk rörelsen i sin linda. Sedan dess har Mubarak i praktiken styrt landet med järnhand, samtidigt som han stärkt banden med USA och Västeuropa och blivit en värdefull allierad i en annars fientlig omgivning. Detta har förstås spelat i i omvärldens bild av Egypten och dess ledare, som ofta brukar omnämnas i positiva ordalag.
Även om Mubarak har ett hyfsat gott rykte, primärt genom sin västvänliga politik och öppenhet visavi Israel, så har hans inrikespolitiska rykte varit mer svårbedömt. Hans parti, det Nationella Frihetspartiet har en övervägande majoritet i det egyptiska parlamentet, och i det senaste valet vann Mubaraks parti en jordskredsseger. Valresultatet är omtvistat, några fria val i ordets rätta bemärkelse har det förstås aldrig varit tal om och oppositionella trakasseras konstant. Någon egentlig yttrandefrihet finns det inte heller att tala om, demonstrationer riktade mot regimen slås tämligen brutalt ner och så vidare. Det är mycket möjligt att anta att majoriteten av Egyptens befolkning – likt andra invånare i diktatoriska/kvasidiktatoriska stater – helt enkelt accepterat systemet så länge det fungerat. Problemet är att systemet inte längre fungerar, och landet har drabbats hårt av den globala finanskraschen och ökade matvarupriser. Till detta ska läggas en skyhög arbetslöshet, speciellt bland landets ungdomar (som likt många andra nordafrikanska länder utgör en stor majoritet av befolkningen) och enorma klyftor mellan fattiga och rika.
Redan i höstas var det oroligt i Egypten i samband med valet till det egyptiska parlamentet, men dessa kunde de egyptiska säkerhetsstyrkorna, med sedvanlig brutalitet, slå ner utan nämnvärda problem. Omvärlden verkade inte heller nämnvärt oroad över utvecklingen, och inte troligen inte heller hos Mubarak.
Men så mitt i januari drabbades Tunisien av en rad våldsamma sammandrabbningar mellan poliser och demonstranter, det som först började som en allmän protest mot höjda matvarupriser, hög arbetslöshet och allmän frustration över landets situation. Efter ett par dagars våldsamma kravaller tvingades landets diktator, Ben Ali, fly hals över huvud och söka asyl i Saudiarabien. Det dröjde inte länge innan även Egypten drabbades av samma protester, till stora delar orsakade av precis samma orsaker, nämligen arbetslöshet, fattigdom, korruption och kraftigt höjda priser på baslivsmedel. Protesterna tog snart fart, och fler städer drabbades av våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och egyptisk säkerhetspolis som sin vana trogen gick hårdhänt fram mot demonstranterna. Trots detta gav inte demonstranterna upp, utan blev fler och fler, i fredags drabbade så demonstranter och säkerhetspolis samman igen, men nu var det inte demonstranterna som fick fly för sina liv. Istället var den egyptiska säkerhetspolisen som illa kvickt tvingades fly fältet, kombinationen av frustration och uppgivenhet övervann demonstranternas rädsla för polisens batonger och tårgasgranater. Riktigt hur många som dog i fredags är fortfarande okänt, men troligen rör det sig om ett drygt hundratal, och segerrusiga demonstranter tog över de centrala delarna av bland annat Kairo. Oroade över situationen kallades militären in för att säkerställa ordningen, men tyvärr verkar dessa kommit för sent för att bland annat rädda det egyptiska nationalmuseumet från att plundras och vandaliseras. Turligt nog verkar förstörelsen ändå varit förhållandevis begränsad, vilket till stora delar berodde på att demonstranter försökte förhindra folk att ta sig in på museumet.
Under helgen har protesterna fortsatt, om än under mindre våldsamma former då den egyptiska polisen valt att överge flera städer däribland Kairo. I Alexandria verkar dock våldsamheterna fortsatt, och dödstalen anges nu i lite över hundra samt att runt tusentalet skadats under sammandrabbningarna. Men det inte är bara det egyptiska nationalmuseumet som drabbats av våldsamheterna, flera fängelsen har stormat och tusentals interner har släppts lösa, samtidigt som många kriminella nu passar på att berika sig i polisens frånvaro. På flera hålla runt om i Egyten har privatpersoner gått samman och bildat medborgargarden som bevakar bostadsområden och vägar.
Men våldsamheterna till trots så har Mubarak vägrat att lyssna på protesterna, utan valde i fredags att upplösa den egyptiska regeringen och tillsätta en vicepresident och ny premiärminister. Sedan dess har det i praktiken varit tyst från Mubaraks håll under helgen, kanske i ett försök att undvika att spä på ilskan än mer. I det vaccum som nu skapats av Mubaraks frånfälle, har Mohammed ElBaradei – IAAE:s före detta chef – utnämnt sig själv med flera oppositionspartiers goda minne till revoltens ledare. Detta drag gör förstås att alla blickar nu riktas mot Mubarak, som nu har en svår balansgång framför sig. Å ena sidan kan han avgå, eller försöka slåss om makten. I mångt och mycket handlar Mubaraks framtid på huruvida han kan övertyga den egyptiska militären, som till stora delar hållit sig utanför denna konflikt och hitintills verkar hålla sig neutrala i konflikten.
Det är dock inte bara Mubarak som har hamnat i en knivig sits, även USA:s president Barak Obama har hamnat i ett prekärt läge.
Inte nog med att USA varit delaktig i en rad ytterst tveksamma aktioner i regionen, som invasionen av Irak, statskuppen i Iran eller stödet till Israel, man har också starka band till Mubarak. Som en av de få öppet västvänliga ledarna, har Mubarak haft en särställning bland ledarna i regionen hos USA:s ledning. Administration efter administration har backat upp Mubarak såväl ekonomiskt, militärt som politiskt, och på så sätt fått en mycket viktig allierad i regionen. Mubarak har förstås även han dragit nytta av detta, hans inrikespolitiska ställning är i praktiken ohotad (fram tills nu), delvis genom att han tämligen effektivt spelat på USA:s oro för framväxten av diverse islamistiska rörelser, som t.ex. Det muslimska brödraskapet och därför kunnat gjort sina inskränkningar i det egyptiska samhället utan större internationell kritik.
Givetvis innebär detta att USA nu sitter i en mycket känslig situation, för även om USA ibland välkomnat folkresningar som t.ex. den i Ukraina eller Georgien, så verkar man onekligen vara mer ambivalent i den här frågan. För samtidigt som man givetvis vill stå på god fot med de eventuella nya ledarna, så kan man förstås inte heller bara lämna en viktig allierad vind för våg. Ett annat problem är att USA:s involvering i den här folkresningen torde vara minimal, medan de i Georgien och Ukraina skedde med stöd från USA för att bli av med landets ledning. Så är givetvis inte fallet här, och risken är således tämligen uppenbar att man får en ledning över vilken man inte har någon som helst kontroll över. Oron är förstås stor att det muslimska brödraskapet, en rörelse som Mubarak förbjudit och vars kopplingar till andra islamistiska rörelser är svåra att riktigt utröna, ska få någon som helst inflytande. Risken är förstås inte helt ogrundad, under valet 2005 fick personer med kopplingar brödraskapet, trots att själva rörelsen i sig är förbjuden, runt 20% av rösterna. Riktigt hur stort stöd organisationen egentligen har är dock okänt, men det är ingen underdrift i att påstå att brödraskapet har ett potentiellt brett stöd bland befolkningen i Egypten.
Men det är inte bara USA som har skäl att oroas över utvecklingen, även grannlandet Israel har skär att vara vaksamma över utvecklingen. För i takt med att Israels allt mer konfrontativa utrikespolitik fjärrmat dem från bland annat Turkiet och Jordanien, så har relationen med Egypten stärkts. Inte nog med att Egypten haft en vital roll i dialogen mellan den Palestinska staten och Israel, man delar även gräns med Gaza och den del av den palestinska staten som kontrolleras av Hamas. För även om Egyptens kontroll av gränsen knappast kan anses vara allt för nitisk, innebär den dock att den blockad området ställts under fortsätter. Skulle Mubarak, vilken knappast kan anses hysa några djupare känslor för islamistiska rörelser, ersättas är det förstås stor risk att efterträdaren inte delar hans åsikt i frågan. Det vore förstås en mardröm för Israel, att nu förlora den enda gräns man tidigare bara behövt haft en begränsad bevakning av.
Även bland många palestinier finns säkerligen en viss oro över utvecklingen, även om fredssamtalen – för vilken gång i ordningen har jag glömt – dött av, så har ändå Egypten agerat som en mellanhand i det diplomatiska spelet. Risken är också att Hamas, som till stora delar skys av den sittande palestinska regeringen nu ytterligare kan stärkas politiskt och militärt i och med ett maktskifte i Egypten.
Listan över länder och ledare som nu ser på utvecklingen med viss oro begränsas dock inte bara till Egyptens grannländer, flera arabiska ledare ser nog utvecklingen i Egypten med stor oro och funderingar över hur man ska undvika dem. Egypten är förstås inte ensamma om att lida av ekonomiska svårigheter, bristande demokrati och hög arbetslöshet, i princip gäller detta flera länder i regionen – både i Asien och Afrika. Det finns redan nu tecken på att likande protester nått Jemen, och förra året skakades Iran av en liknande protestvåg, för även om landet använder sig av en tämligen skadeglad vokabulär, så finns det nog skäl även för den iranska regimen att oroas över utvecklingen.
Att Ben Ali avsattes kom säkerligen som en överraskning för många, men knappast något som lär orsakat något större panik. Ben Ali var trots allt ledare i ett tämligen ekonomiskt, militärt och politiskt obetydligt land, vars inflytande måste sägas vara begränsat. Mubarak och Egypten är förstås en helt annan sak, inte nog med att Egypten är Mellersta Österns folkrikaste land, det är också en militär och politisk stormakt i regionen. Mubarak har ett högt anseende bland inte bara västerländska politiker och administrationer, utan även bland många i regionen. Skulle han falla, ja då är förstås risken att många andra ledare sitter väldigt, väldigt illa till.
Många har frågat sig varför USA inte agerar, men det är som jag redan tidigare konstaterat inte helt problemfritt. Å ena sidan vill man förstås inte överge en gammal allierad – vilka signaler sänder det till andra ledare man tyr sig till – samtidigt som man säkerligen inte heller vill bli anklagad för att lägga sig i Egyptens inre angelägenheter. Nu kanske någon vän av ordningen säger att det har man redan gjort, och det är förstås sant. Men samtidigt är det också så att Mubarak mycket väl kan falla, och att USA således vill hålla en dörr öppen för samtal med denna part. Det gäller alltså att gå fram varsamt, och inte trampa någon på tårna.
Ett annat problem är förstås Det muslimska brödraskapet, och även om man gott kan anta att Mubarak överdrivit deras roll i diverse terroraktiviteter, så är dess historia fylld av motsägelser. Med tanke på att USA tidigare sett framväxten av islamistiska rörelser som något som måste stoppas, känns det faktiskt rätt tveksamt till att USA:s – eller någon annan västerländsk administration – skulle frångå detta.
Så vad kommer då hända, jag är inte helt övertygad om att Mubarak kommer att falla, åtminstone inte på kort sikt. Givetvis är hans möjligheter att sitta kvar i oändlighet för länge sedan förbi, men samtidigt ska man inte glömma att vi trots allt talar om en av regionens mäktigaste män. Det är inte bara USA som hållit honom under armarna, utan även flera andra muslimska länder, samt den i detta sammanhang det kanske mindre smickrande Israel.
En annan fråga är förstås vad som kommer att ske om Mubarak avgår, den hitintills tämligen enade oppositionen består av en salig blandning av idealister, socialister, islamister och en absolut majoritet av människor som bara är trötta på den rådande situationen. Riktigt hur dessa i framtiden ska kunna samarbeta ser jag som lite tveksamt, samt det faktum att risken förstås är överhängande att kravallerna och protesterna fortsätter även efter att Mubarak lämnat makten.
Hur kommer omvärlden, och då inte bara USA, se på att det muslimska brödraskapet eventuellt kommer få en framträdande roll i landets styre, och vad skulle hända om brödraskapet övertar makten i landet?
Källor:
ElBaradei: Regeringen måste avgå
Följ utvecklingen i Eygpten
ElBaradei: Det finns ingen väg tillbaka
Sunday, January 30, 2011
Wednesday, January 26, 2011
Stenbumlingar väcker känslor
Imorgon (torsdag 27 januari 2011) ska nya rön om stensättningen utanför Ale offentliggöras, något som väckt intresse bland riksmedia för ett ämne som sällan uppmärksammas nämnvärt, nämligen forntidsarekologi. Striden om stensättningen utanför Ale är lång, och för de flesta utomstående tämligen obegriplig, och handlar primärt om när stensättningen i form av ett skepp anlades och vad den användes till. På ena sidan finner vi amatörhistorikern Bob Lind som anser att det är ett monument från bronsåldern, vars syfte varit att fungera som solkalender för att förutsäga sommar- och vintersolståndet. På andra sidan finns arkeologerna som anser att det är ett monument från järnåldern och har använts som gravsättning. Debatten mellan förespråkarna har stundtals varit hätsk, och vid ett flertal tillfällen har diskussionerna mellan de båda sidorna i samband med guidade turer slutat i regelrätta slagsmål.
Problemet handlar primärt om bristerna på några egentliga bevis för någon sida, avsaknaden av några som helst skriftliga källor om stensättningens syfte finns förstås inte och den befintliga arkeologin ger inte heller några större ledtrådar. Detta öppnar förstås upp för en rad – mer eller mindre ogrundade – spekulationer, något som förstås inte är enbart koncentrerat till Ale stenar, och som ibland kan visa sig vara ytterst svåra att bli av med. Samma debatt har förts runt Europas kanske mest kända förhistoriska monument, Stonehenge i England, vars egentliga syfte försvunnit in i glömskan. Idag är dock tämligen övertygad om att de tidigare teserna, om att den restes av druiderna (en intressant grupp jag får återkomma till i ett annat inlägg), saknar helt och hållet grund, något som inte verkar bita på den våg av nydruidism som spritts över de brittiska öarna de senaste åren.
På ett djupare plan väcker dock frågan om Ale stenar en svårare frågeställning, hur ska man tolka bristen på arkeologiska bevis. Med undantag för de medelhavsbaserade högkulturerna under forntiden, så är kunskapen om Europas forntid i bästa fall fragmentarisk. Med undantag för några äventyrslystna antika antropologers verk om vad som fanns utanför de grekiska kolonierna eller det romerska rikets gränser, ytterst begränsade. Den primära kunskapen om vad som skedde i de områden som inte kontrollerades av de antika medelhavsstaterna baseras i grund och botten på arkeologiska utgrävningar och hur dessa fynd ska tolkas. Denna godtycklighet har i mångt och mycket, vilket Ale stenar är ett lysande exempel på, lett till häftiga debatter mellan olika forskningsläger och/eller amatörhistoriker.
Om man nu inte avser massiva arkeologiska utgrävningar, så begränsas arkeologens arbete av att det till synes och sist endast blir en form av titthålskiurgi bakåt i tiden. Viktiga bevis kan, av olika anledningar missas eller kanske till och med saknas i själva utgrävningen trots att de existerat. I andra fall kan arkeologen bli sittande med en oöverskådlig mängd fynd, som kanske inte riktigt är representativt för kulturen/området i stort. Ett tämligen lysande exempel skulle vara om man om 2000 år gräver ut Disneyworld i Florida, och där hittar rester av Musse Pigg, hans kläder och hus. Alla vet förstås idag vem Musse Pigg är, men det behöver ju nödvändigtvis inte vara så i framtiden, och minnet av den byxbeklädde musen kanske – likt många andra företelser i mänsklighetens historia – bleknat. Om detta nu är det enda arkeologerna finner, är det inte helt otänkbart att man kommer till slutsatsen att man funnit någon form av rituell plats, dit folk vallfärdat för att tillbe denna enorma gnagare iförda röda byxor och stora svarta skor. För att ytterligare komplicera frågan så kanske man dessutom finner en byxlös anka och en långörad hund. Vad ska framtidens folk tänka om oss?
Samma sak som framtidens arkeologer ställs inför den dagen de gräver ut Disneyworld, ställs vår tids arkeologer varje dag. Det kryllar av grav- och stensättningar över hela Europa, i vissa fall kan vi – ofta genom uteslutningsmetoden – avgöra dess syfte eller användningsområde, medan det i andra fall kan vara mindre klart för oss. För på samma sätt som Musse Pigg, Kalle Anka och alla andra Disneyfigurer är tämligen uppenbara för oss, så var de – vanligtvis – kungar eller mäktiga krigsherrar som begravdes i diverse gravsättningar runt om i Europa för dåtidens människor. Det var så självklart för dåtidens människor vilka som låg begravda i t.ex. Uppsala högar eller den massiva anglo-saxiska graven i Sutton Hoo, och att dessa skulle leva kvar i minnet för all tid genom berättelser och sånger om deras storhet. Så har dock inte fallet varit, och det enda vi kan sysselsätta oss med är kvalificerade gissningar.
Men åter till stensättningen i Ale, där vi började denna lilla Odyssé. För frågan är förstås vad dess egentliga syfte är. Linds främsta argument för sin tes är frånvaron av gravar – med undantag för en urna med brända ben – och att han funnit skåror i stenarna som enligt honom sammanfaller med olika astrologiska konstellationer. Samtidigt ska man ha i åtanke att Kol 14 analyser tagna på material under stenarna, vilket måste hamnat under dessa när de restes, sätter de lärda i förarsätet. Att Lind nu påstår sig funnit en stig, som enligt honom härrör från bronsåldern, och via vilken stenarna förts, är mer svårtolkat. Riktigt hur Lind ska finna bevis för att stenarna transporterats via stigen saknas, ett annat problem är förstås att stensättningen återfinns på en höjd som blickar ut över havet och stigen kan ha använts för såväl rituella som vardagliga behov.
Den hitintills frånvarande graven är förstås ett problem för tesen att Ale stenar är en gravsättning, men å andra sidan kan graven ha plundrats och spåren utplånts. Det är också en lämplig placering för en gravsättning, vilken kan ses lång ifrån. Den mänskliga vilja att synas i form av arkitektoniska skrytbyggen var precis lika levande då som nu.
Men det finns förstås en annan orsak till min något tveksamma inställning till Linds tes, och det är frågan om att kunna beräkna sommar- och vintersolståndet, något som brukar vara en återkommande tes hos en rad amatörarkeologer och amatörhistoriker när de ska förklara var monumenten anlagts. Att solen och en rad stjärnkonstellationer dyrkats eller fruktats, är inget nytt och det är troligt att anta att dessa spelade en vital roll i den rituella kalender som styrde den förhistoriska människan. Men att dessa skulle byggt enorma kalendrar finner jag lite tveksamt, snarare är det nog så att man sett till att utnyttja solens gång i samband med riter runt livets kretsgång, där solen helt enkelt används som en allegori över livet. Ett annat problem är förstås det faktum att jorden ändrat sitt läge i jämförelse med solen och andra konstellationer, och att solens bana idag inte överensstämmer med hur den såg ut under förhistorisk tid.
Ett annat av Linds huvudargument är tre så kallade skålgropar, vilka han hävdar härrör från bronsåldern, vilket mycket väl kan stämma, men i princip inte säger ett dugg om stensättningens ålder i sig. I ett europeiskt perspektiv kan man bara konstatera att många förhistoriska kultplatser fortsätter att användas långt in på tidig medeltid, och kanske tom ännu längre. Genom att knyta an till en gammal kultplats så kunde man dels göra ett andligt anspråk på platsen, men även ett världsligt anspråk genom att visa att släkten (klanen, familjen o.s.v.) bott här sedan urminnestider.
Nu ska man förstås inte nödvändigtvis avfärda Linds teser som humbug, det kan mycket väl vara så att området varit en kultplats med långa traditioner och att stensättningen mer ska ses från er rituell och världslig synvinkel. Det viktigaste är kanske inte gravsättningen i sig, utan att det handlar om att knyta ihop dåtid med nutid. Genom att anlägga stensättningen så knyter an man med äldre traditioner och generationer.
Tittar vi på t.ex. de brittiska öarna kan man onekligen hur kultplatser kan ha sin grund i stenåldern och sedan används ända fram till anglo-saxisk tid. Detta trots att den ursprungliga kultplatsen, i form av en gravsättning eller inhängad, sedan länge försvunnit men ersatts av nya gravkummel o.s.v.
Problemet handlar primärt om bristerna på några egentliga bevis för någon sida, avsaknaden av några som helst skriftliga källor om stensättningens syfte finns förstås inte och den befintliga arkeologin ger inte heller några större ledtrådar. Detta öppnar förstås upp för en rad – mer eller mindre ogrundade – spekulationer, något som förstås inte är enbart koncentrerat till Ale stenar, och som ibland kan visa sig vara ytterst svåra att bli av med. Samma debatt har förts runt Europas kanske mest kända förhistoriska monument, Stonehenge i England, vars egentliga syfte försvunnit in i glömskan. Idag är dock tämligen övertygad om att de tidigare teserna, om att den restes av druiderna (en intressant grupp jag får återkomma till i ett annat inlägg), saknar helt och hållet grund, något som inte verkar bita på den våg av nydruidism som spritts över de brittiska öarna de senaste åren.
På ett djupare plan väcker dock frågan om Ale stenar en svårare frågeställning, hur ska man tolka bristen på arkeologiska bevis. Med undantag för de medelhavsbaserade högkulturerna under forntiden, så är kunskapen om Europas forntid i bästa fall fragmentarisk. Med undantag för några äventyrslystna antika antropologers verk om vad som fanns utanför de grekiska kolonierna eller det romerska rikets gränser, ytterst begränsade. Den primära kunskapen om vad som skedde i de områden som inte kontrollerades av de antika medelhavsstaterna baseras i grund och botten på arkeologiska utgrävningar och hur dessa fynd ska tolkas. Denna godtycklighet har i mångt och mycket, vilket Ale stenar är ett lysande exempel på, lett till häftiga debatter mellan olika forskningsläger och/eller amatörhistoriker.
Om man nu inte avser massiva arkeologiska utgrävningar, så begränsas arkeologens arbete av att det till synes och sist endast blir en form av titthålskiurgi bakåt i tiden. Viktiga bevis kan, av olika anledningar missas eller kanske till och med saknas i själva utgrävningen trots att de existerat. I andra fall kan arkeologen bli sittande med en oöverskådlig mängd fynd, som kanske inte riktigt är representativt för kulturen/området i stort. Ett tämligen lysande exempel skulle vara om man om 2000 år gräver ut Disneyworld i Florida, och där hittar rester av Musse Pigg, hans kläder och hus. Alla vet förstås idag vem Musse Pigg är, men det behöver ju nödvändigtvis inte vara så i framtiden, och minnet av den byxbeklädde musen kanske – likt många andra företelser i mänsklighetens historia – bleknat. Om detta nu är det enda arkeologerna finner, är det inte helt otänkbart att man kommer till slutsatsen att man funnit någon form av rituell plats, dit folk vallfärdat för att tillbe denna enorma gnagare iförda röda byxor och stora svarta skor. För att ytterligare komplicera frågan så kanske man dessutom finner en byxlös anka och en långörad hund. Vad ska framtidens folk tänka om oss?
Samma sak som framtidens arkeologer ställs inför den dagen de gräver ut Disneyworld, ställs vår tids arkeologer varje dag. Det kryllar av grav- och stensättningar över hela Europa, i vissa fall kan vi – ofta genom uteslutningsmetoden – avgöra dess syfte eller användningsområde, medan det i andra fall kan vara mindre klart för oss. För på samma sätt som Musse Pigg, Kalle Anka och alla andra Disneyfigurer är tämligen uppenbara för oss, så var de – vanligtvis – kungar eller mäktiga krigsherrar som begravdes i diverse gravsättningar runt om i Europa för dåtidens människor. Det var så självklart för dåtidens människor vilka som låg begravda i t.ex. Uppsala högar eller den massiva anglo-saxiska graven i Sutton Hoo, och att dessa skulle leva kvar i minnet för all tid genom berättelser och sånger om deras storhet. Så har dock inte fallet varit, och det enda vi kan sysselsätta oss med är kvalificerade gissningar.
Men åter till stensättningen i Ale, där vi började denna lilla Odyssé. För frågan är förstås vad dess egentliga syfte är. Linds främsta argument för sin tes är frånvaron av gravar – med undantag för en urna med brända ben – och att han funnit skåror i stenarna som enligt honom sammanfaller med olika astrologiska konstellationer. Samtidigt ska man ha i åtanke att Kol 14 analyser tagna på material under stenarna, vilket måste hamnat under dessa när de restes, sätter de lärda i förarsätet. Att Lind nu påstår sig funnit en stig, som enligt honom härrör från bronsåldern, och via vilken stenarna förts, är mer svårtolkat. Riktigt hur Lind ska finna bevis för att stenarna transporterats via stigen saknas, ett annat problem är förstås att stensättningen återfinns på en höjd som blickar ut över havet och stigen kan ha använts för såväl rituella som vardagliga behov.
Den hitintills frånvarande graven är förstås ett problem för tesen att Ale stenar är en gravsättning, men å andra sidan kan graven ha plundrats och spåren utplånts. Det är också en lämplig placering för en gravsättning, vilken kan ses lång ifrån. Den mänskliga vilja att synas i form av arkitektoniska skrytbyggen var precis lika levande då som nu.
Men det finns förstås en annan orsak till min något tveksamma inställning till Linds tes, och det är frågan om att kunna beräkna sommar- och vintersolståndet, något som brukar vara en återkommande tes hos en rad amatörarkeologer och amatörhistoriker när de ska förklara var monumenten anlagts. Att solen och en rad stjärnkonstellationer dyrkats eller fruktats, är inget nytt och det är troligt att anta att dessa spelade en vital roll i den rituella kalender som styrde den förhistoriska människan. Men att dessa skulle byggt enorma kalendrar finner jag lite tveksamt, snarare är det nog så att man sett till att utnyttja solens gång i samband med riter runt livets kretsgång, där solen helt enkelt används som en allegori över livet. Ett annat problem är förstås det faktum att jorden ändrat sitt läge i jämförelse med solen och andra konstellationer, och att solens bana idag inte överensstämmer med hur den såg ut under förhistorisk tid.
Ett annat av Linds huvudargument är tre så kallade skålgropar, vilka han hävdar härrör från bronsåldern, vilket mycket väl kan stämma, men i princip inte säger ett dugg om stensättningens ålder i sig. I ett europeiskt perspektiv kan man bara konstatera att många förhistoriska kultplatser fortsätter att användas långt in på tidig medeltid, och kanske tom ännu längre. Genom att knyta an till en gammal kultplats så kunde man dels göra ett andligt anspråk på platsen, men även ett världsligt anspråk genom att visa att släkten (klanen, familjen o.s.v.) bott här sedan urminnestider.
Nu ska man förstås inte nödvändigtvis avfärda Linds teser som humbug, det kan mycket väl vara så att området varit en kultplats med långa traditioner och att stensättningen mer ska ses från er rituell och världslig synvinkel. Det viktigaste är kanske inte gravsättningen i sig, utan att det handlar om att knyta ihop dåtid med nutid. Genom att anlägga stensättningen så knyter an man med äldre traditioner och generationer.
Tittar vi på t.ex. de brittiska öarna kan man onekligen hur kultplatser kan ha sin grund i stenåldern och sedan används ända fram till anglo-saxisk tid. Detta trots att den ursprungliga kultplatsen, i form av en gravsättning eller inhängad, sedan länge försvunnit men ersatts av nya gravkummel o.s.v.
Wednesday, January 12, 2011
Ett idrottsförbund i kris
En institution inom svensk idrott är i ekonomisk gungning, och trots att flera klubbar satsat på nya arenor och förbundet drivit igenom en rad regeländringar för att göra idrotten intressantare flyr publiken. Detta trots att det så kallade ”huliganproblemet” inom idrotten är obefintligt, något som annars tas upp av media och en rad förbund som huvudorsak till publiktappet inom bland annat fotboll och ishockey. Nu senast annonserade en av landets främst klubbar att dess ekonomi är så dålig att man måste ställa in utbetalningar av löner till spelarna, samtidigt som delar av den nybyggda arenans tak inte klarar av snön. Men den här klubben är inte ensam, för några år sedan gick en av Sveriges kanske mest anrika klubbar i konkurs och slogs samman med en mindre klubb, efter några år i de lägre divisionerna är klubben nu tillbaka i högsta serien, där man dock är chanslösa och en degradering känns inte alls speciellt främmande.
Som ni säkert gissat är det bandy jag tänker på, en sport som för de flesta är synonymt med gubbar i keps med läderportfölj, termos och snöglopp som gör det stört omöjligt att se vart bollen är. I praktiken kan konstatera att sporten delar Sverige i två delar, där den ena hälften ser bollen, medan övriga letar förbryllat efter vart bollen tagit vägen. Efter att bandyn i praktiken förklarats kliniskt död under 1980-talet, då Västerås SK totalt dominerade och radade upp SM-gulden, skakades det liv i det döende liket av en uppkomling från Stockholm och Edsbyn.
Med nytt ett nyvaknat intresse från riksmedia över Hammarby Bandy och att en lokal magnat i Edsbyn plöjde ner pengar i klubben och bidrog till Sveriges första inomhushall för bandy, så såg framtiden ljusare ut. Till detta ska också läggas att Sandvikens AIK växt fram till en rejäl konkurrent med Västerås SK,och bandyn således kändes lite mer intressant än under VSK:s total dominans under 1980-talet.
Men det fanns förstås redan då smolk i glädjebägare, nämligen i form av penningstinna ryska bandylag som lockade med höga löner och låga skatter. För en idrott där många hade halvtidstjänster vid sidan av bandyspelandet, var det förstås inte svårt att förstå att spel i den ryska ligan lockade. Detta trots rykten om ekonomiska oegentligheter och problem att få ut löner och så vidare. Ett annat problem bandyn drogs med var väderlaget, och många matcher spelades på planer som mer förde tankarna till vattenpolo än en vinteridrott.
Men det fanns förstås ett annat problem, och det var vikande publiksiffror, något som delvis skyldes på väderlaget, men också att publikunderlaget ändrats och att den schablonmässiga bandybesökaren inte längre existerade. Lösningen på alla dessa problem var inomhushallar, och även om både SAIK och VSK fått löften redan under 1980-talet om sådana, var det lilla Edsbyn som blev först i Sverige med en inomhushall för bandy. Kombinationen av ishallen och en penningstinn affärsman, blev Edsbyn en kraft att räkna med i svensk bandy. Laget radade upp mästerskapstitlar, och detta fick nu flera klubbar och kommuner att inse att bandyhallar var framtiden.
Som svampar sköt de upp ur jorden, och bandyn började ånyo, i kombination med att intresset för de ryska klubbarna minskade, andas framtidstro. Men icke sa Nicke, för förbryllande nog så uteblev publiken. Flera klubbar, däribland VSK och SAIK, har haft osedvanligt svårt att attrahera publiken. I såväl Göranssons arena som ABB Arena gapar stolarna tomma, och publiksnittet i dessa två bandymetropoler är långt under det förväntade. SAIK har nu, delvis på grund av vikande publiksiffror fått skära i utgifterna, och det är väl tämligen troligt att VSK även drabbas av samma öde.
Debatten om publikkrisen inom svensk bandy har dock uteblivit i massmedia, kanske delvis därför att massmedia – samt en rad förbunds – förklaringsmodeller över det minskade publikintresset inte fungerar. För även om såväl VSK och Hammarby har haft en svans av stökiga supportrar, så är det knappast en sport som förknippats med upplopp och slagsmål. Trots dess gemytliga atmosfär, som en rad sportkrönikörer nu anses försvunnit från fotbollen och hockeyn, så sviker publiken.
Förklaringen för mig är tämligen uppenbar, och det är att bandyn i mångt och mycket sålt sin själ till mammon och således också förlorat sin charm.
Kombinationen av arenabyggen och ett försök från klubbarna att attrahera en ny publik har i mångt och mycket skrämt bort den gamla publiken. I bland annat Göranssons arena är det förbjudet att ta med sig egen dryck, och publiken hänvisas istället till pubar och kiosker för sina inköp, vilket går lite stick i stäv med schablonbilden av bandypubliken.
Samtidigt ska man inte glömma att arenorna till viss del tar bort charmen med bandyn, att stå och småfrysa och dricka varm glögg ur den medföljande termosen var en del av charmen med bandy. Det var länge en sport där viploger och restauranger lyste med sin totala frånvaro och matchens höjdpunk var en varm korv.
Ett annat är förstås att riksmedias intresse för bandyn i praktiken är obefintligt, vilket i praktiken begränsats till korta rubriker om bandyklubbarnas usla ekonomiska situation. Nu kanske någon vän av ordningen säger att Sveriges Television sänder en match i veckan, och det är förstås sant. Men problemet är att bandy inte är en tv-sport, och även om förbundet försökt att råda bot på detta genom att införa en större boll, så kvarstår problemet. Bandy ska inte ses på tv, det ska ses live.
Nu kanske det låter som jag är en total bakåtsträvare som lever kvar i en förgången tid, och är emot allt som är nytt. Så är det förstås inte alls, jag är tyvärr av åsikten att bandyhallarna är ett nödvändigt ont, men att de nyttjas fel och att deras tillkomst snarare skrämt iväg publiken än lockat in dem. För i jakten på att attrahera ny publik, så har man glömt bort den gamla publiken som stod och huttrade på träläktare runt om i Sverige. Går jag på ett idrottsarrangemang, går jag dit för klubben i mitt hjärta, inte för någon helhetsupplevelse i form av restauranger och viploger.
Tyvärr har allt för många idrotter, däribland bandyn, blivit så bländade av alla möjligheter att locka till sig nya publikgrupper, att man faktiskt glömt bort det grundläggande inom idrotten. Nämligen själva sporten, vilken nu fått gett plats åt jakten på mer penningstinna publikgrupper, som är villiga att betala överpriser på dricka och mat och där själva arrangemanget är en del av en helhetsupplevelse. Problemet är förstås att den här publiken inte alls är speciellt intresserade av klubbens väl och ve, kan något annat arrangemang ge en bättre helhetsupplevelse, ja då väljer man den istället.
I jakten på att tillfredsställa denna publik har man dock, delvis för att den gamla publiken inte ansågs passa i det nya formatet, jagat bort de som verkligen brydde sig. Det är inte för att bandyn är sämre eller bollarna svåra att se som är bandyns problem, bandyns problem är att man försöker vara något man inte är. Istället för att försöka göra sig av med schablonbilden av bandypubliken, så borde bandyn värna och skydda sin varumärke och inte bli lika själslösa som hockeyn blivit och fotbollen aspirerar att bli.
Som ni säkert gissat är det bandy jag tänker på, en sport som för de flesta är synonymt med gubbar i keps med läderportfölj, termos och snöglopp som gör det stört omöjligt att se vart bollen är. I praktiken kan konstatera att sporten delar Sverige i två delar, där den ena hälften ser bollen, medan övriga letar förbryllat efter vart bollen tagit vägen. Efter att bandyn i praktiken förklarats kliniskt död under 1980-talet, då Västerås SK totalt dominerade och radade upp SM-gulden, skakades det liv i det döende liket av en uppkomling från Stockholm och Edsbyn.
Med nytt ett nyvaknat intresse från riksmedia över Hammarby Bandy och att en lokal magnat i Edsbyn plöjde ner pengar i klubben och bidrog till Sveriges första inomhushall för bandy, så såg framtiden ljusare ut. Till detta ska också läggas att Sandvikens AIK växt fram till en rejäl konkurrent med Västerås SK,och bandyn således kändes lite mer intressant än under VSK:s total dominans under 1980-talet.
Men det fanns förstås redan då smolk i glädjebägare, nämligen i form av penningstinna ryska bandylag som lockade med höga löner och låga skatter. För en idrott där många hade halvtidstjänster vid sidan av bandyspelandet, var det förstås inte svårt att förstå att spel i den ryska ligan lockade. Detta trots rykten om ekonomiska oegentligheter och problem att få ut löner och så vidare. Ett annat problem bandyn drogs med var väderlaget, och många matcher spelades på planer som mer förde tankarna till vattenpolo än en vinteridrott.
Men det fanns förstås ett annat problem, och det var vikande publiksiffror, något som delvis skyldes på väderlaget, men också att publikunderlaget ändrats och att den schablonmässiga bandybesökaren inte längre existerade. Lösningen på alla dessa problem var inomhushallar, och även om både SAIK och VSK fått löften redan under 1980-talet om sådana, var det lilla Edsbyn som blev först i Sverige med en inomhushall för bandy. Kombinationen av ishallen och en penningstinn affärsman, blev Edsbyn en kraft att räkna med i svensk bandy. Laget radade upp mästerskapstitlar, och detta fick nu flera klubbar och kommuner att inse att bandyhallar var framtiden.
Som svampar sköt de upp ur jorden, och bandyn började ånyo, i kombination med att intresset för de ryska klubbarna minskade, andas framtidstro. Men icke sa Nicke, för förbryllande nog så uteblev publiken. Flera klubbar, däribland VSK och SAIK, har haft osedvanligt svårt att attrahera publiken. I såväl Göranssons arena som ABB Arena gapar stolarna tomma, och publiksnittet i dessa två bandymetropoler är långt under det förväntade. SAIK har nu, delvis på grund av vikande publiksiffror fått skära i utgifterna, och det är väl tämligen troligt att VSK även drabbas av samma öde.
Debatten om publikkrisen inom svensk bandy har dock uteblivit i massmedia, kanske delvis därför att massmedia – samt en rad förbunds – förklaringsmodeller över det minskade publikintresset inte fungerar. För även om såväl VSK och Hammarby har haft en svans av stökiga supportrar, så är det knappast en sport som förknippats med upplopp och slagsmål. Trots dess gemytliga atmosfär, som en rad sportkrönikörer nu anses försvunnit från fotbollen och hockeyn, så sviker publiken.
Förklaringen för mig är tämligen uppenbar, och det är att bandyn i mångt och mycket sålt sin själ till mammon och således också förlorat sin charm.
Kombinationen av arenabyggen och ett försök från klubbarna att attrahera en ny publik har i mångt och mycket skrämt bort den gamla publiken. I bland annat Göranssons arena är det förbjudet att ta med sig egen dryck, och publiken hänvisas istället till pubar och kiosker för sina inköp, vilket går lite stick i stäv med schablonbilden av bandypubliken.
Samtidigt ska man inte glömma att arenorna till viss del tar bort charmen med bandyn, att stå och småfrysa och dricka varm glögg ur den medföljande termosen var en del av charmen med bandy. Det var länge en sport där viploger och restauranger lyste med sin totala frånvaro och matchens höjdpunk var en varm korv.
Ett annat är förstås att riksmedias intresse för bandyn i praktiken är obefintligt, vilket i praktiken begränsats till korta rubriker om bandyklubbarnas usla ekonomiska situation. Nu kanske någon vän av ordningen säger att Sveriges Television sänder en match i veckan, och det är förstås sant. Men problemet är att bandy inte är en tv-sport, och även om förbundet försökt att råda bot på detta genom att införa en större boll, så kvarstår problemet. Bandy ska inte ses på tv, det ska ses live.
Nu kanske det låter som jag är en total bakåtsträvare som lever kvar i en förgången tid, och är emot allt som är nytt. Så är det förstås inte alls, jag är tyvärr av åsikten att bandyhallarna är ett nödvändigt ont, men att de nyttjas fel och att deras tillkomst snarare skrämt iväg publiken än lockat in dem. För i jakten på att attrahera ny publik, så har man glömt bort den gamla publiken som stod och huttrade på träläktare runt om i Sverige. Går jag på ett idrottsarrangemang, går jag dit för klubben i mitt hjärta, inte för någon helhetsupplevelse i form av restauranger och viploger.
Tyvärr har allt för många idrotter, däribland bandyn, blivit så bländade av alla möjligheter att locka till sig nya publikgrupper, att man faktiskt glömt bort det grundläggande inom idrotten. Nämligen själva sporten, vilken nu fått gett plats åt jakten på mer penningstinna publikgrupper, som är villiga att betala överpriser på dricka och mat och där själva arrangemanget är en del av en helhetsupplevelse. Problemet är förstås att den här publiken inte alls är speciellt intresserade av klubbens väl och ve, kan något annat arrangemang ge en bättre helhetsupplevelse, ja då väljer man den istället.
I jakten på att tillfredsställa denna publik har man dock, delvis för att den gamla publiken inte ansågs passa i det nya formatet, jagat bort de som verkligen brydde sig. Det är inte för att bandyn är sämre eller bollarna svåra att se som är bandyns problem, bandyns problem är att man försöker vara något man inte är. Istället för att försöka göra sig av med schablonbilden av bandypubliken, så borde bandyn värna och skydda sin varumärke och inte bli lika själslösa som hockeyn blivit och fotbollen aspirerar att bli.
Subscribe to:
Posts (Atom)