Den självutnämnde historikern Henrik Arnstad har i dagens DN (28 december 2010) gett sig i kast med att, bokstavligen, såga den annars hyllade tv-serien ”Pacific” som har premiär på SVT den 29 december 2010. I sin artikel, som i sann Arnstads anda så blandas dåligt underbyggda fakta med långtgående slutsatser utan någon egentlig grund. Själva slutsatsen av Arnstads artikel är att Pacific i allmänhet och att seriens producenter Steven Speilberg och Tom Hanks går i US Armys ledband och försöker mobilisera det amerikanska folket för nya uppoffringar i kriget mot talibanerna.
Arnstad som jag tidigare kritiserat för tidigare ogrundade påståenden, bland med en debattartikel rörande Finlands relation med Tyskland under kriget, en relation Arnstad under lång tid ”undersökt”. Utgångsläget i denna artikel var en icke publicerad avhandling, som således Arnstad inte läst, om att finska myndigheter bistått tyskarna med att sålla ut judar och kommissarier i de finska krigsfångelägren under 1941. Enligt Arnstad hade således Finland bistått Nazityskland i avrättningarna på judar och politiska kommissarier, men några ytterligare bevis för dessa påståenden har jag inte sett eller hört från Arnstads sida efter avhandlingen publicerats.
Jag kan visserligen hålla med Arnstad om att striderna på Östfronten i mångt och mycket behandlats styvmoderligt, såväl av filmindustrin som inom populärvetenskapen. Landstigningen i Normandie och de efterföljande striderna i västra Frankrike var, sett ur ett större perspektiv små. Den i många populärvetenskapliga verk hyllade operationen runt Falaisefickan i slutet av augusti, där de tyska förlusterna uppgick till runt 60 000 man och mängder med utrustning bleknar i jämförelse med effekterna av den sovjetiska operation Bagration. I samband med denna massiva offensiv den 22 juni 1944, förlorade tyskarna runt 500 000 man och nästan 60 000 fordon, och innebar i praktiken slutet för Armégrupp Mitt.
Å andra sidan kan man väl gott konstatera att sovjetisk och även rysk historieskrivning kraftigt underskattat det Västallierade stödet, speciellt i form av utrustning och annat till Sovjetunionen under kriget.
Men att som Arnstad påstå att:
”Vid tiden för landstigningen i Normandie 1944 återstod enbart demoraliserade rester av den tyska krigsmakten”
Skulle jag inte vilja sträcka mig, när de brittisk-amerikanska styrkorna landsteg i Normandie ställdes de mot några av Nazitysklands främst förband, bl.a. 12. SS-Panzer-Division Hitler Jugend, Panzer-Division Lehr o.s.v. Inte heller var de tyska trupperna, med undantag för de så kallade Ostbataillone till stora delar bestående av "frivilliga" rekryter från sovjetiska krigsfångar, speciellt demoraliserade. Snarare tvärt om pågick det extremt hårda strider runt, framför allt Caen och de amerikanska/brittiska förlusterna var så stora att ersättningsmanskapet inte räckte till att fylla luckorna. Till skillnad från östfronten, där Röda Arméns stridsvagnar i många avseenden var likvärdiga, eller bättre än de tyska, var de västallierades stridsvagnar betydligt sämre än de tyska. Det som ofta fällde avgörandet under striderna i Normandie var inte markstridskrafterna, utan de allierades luftherravälde som tämligen effektivt försvårade de tyska styrkornas rörelsefrihet.
Men Arnstad fortsätter sedan sitt raljerande och börjar även titta på hur japanerna framställs, vilket han anser vara ”en kliché. Fienden är vilt skrikande figurer (”banzai!”) som drar sina samurajsvärd.” och jämför sedan med Clint Eastwoods filmer ”Flags of our fathers” och ”Letters from Iwo Jima” (båda 2006), där japanerna enligt honom framställs på ett helt annorlunda sätt. Men frågan är om japanerna i ”Flags of our Fathers” i någon avgörande roll framställs speciellt mycket mer annorlunda än i Pacific, jag är faktiskt tveksam. I denna första film, som behandlar vad som hände de som var med om den i amerikansk historieskrivning så berömda flaggresningen på Iwo Jima, framställs faktiskt japanerna på ovan nämnda sätt. Det är först efter att man sett ”Letters from Iwo Jima”, en film som behandlar striderna från de försvarande japanernas synvinkel, som många av händelserna i ”Flags of our Fathers” får sin
förklaring. Skippar du att se ”Letters from Iwo Jima”, förblir såldes många av händelserna oförklarliga, och du ställs med precis samma klichéartiga bild som i ”Pacific”.
Ska jag vara ärlig finner jag Arnstads kritik i detta fallet lite förvirrande och motsägelsefullt. Speciellt som de så kallade "Banzi-angreppen" faktiskt var en återkommande, och ofta tämligen framgångsrikt, taktik mot amerikanerna. Att som på Saipan och - i synnerhet Iwo Jima - använda sig av ett djupare försvar, var mycket ovanligt. Något som framgång med all tydlighet i den av Arnstad så hyllade "Letters from Iwo Jima", där de militära befälhavarna över garnisonen hamnar i bråk om försvaret av själva ön i just denna fråga.
Jag tycker det är lite för mycket begärt att en tv-serie, eller film för den delen, ska behöva förklara avsikter och intentioner för alla…
Men Arnstad slutar inte med det, han fortsätter sedan med att konstatera att:
”För det andra skildrar ”Pacific” kriget utan storskalig historisk kontext, vilket gör det nästan omöjligt för vanliga tittare att problematisera tv-serien”.
Precis vilka problem Arnstad vill att tittarna ska ha i åtanken när de tittar på ”Pacific” vet jag inte, eller vill Arnstad att tv-serien ska föregås av en längre dokumentär som behandlar Japans expansion i Sydostasien och de konflikter som följde i dess spår? Jag är tveksam om många av de så kallade ”vanliga tittare” egentligen skulle få ut något nämnvärt ur en sådan och om det nu skulle hjälpa dem att ”problematisera tv-serien” (vilket mer för tankarna till snömos än seriös kritik).
Arnstad fortsätter sedan sitt raljerande med att säga att tv-serien inte förklarar varför japanerna sällande kapitulerade och marinkårssoldaternas skryt om att man inte tog några krigsfångar. Arnstad konstaterar kallt att det också fanns en förklaring till detta, och att forskning pekar på att japanska krigsfångar torterades av amerikanska soldater, vilket minskade incidamenten att kapitulera.
Men det är också ett faktum att det i den japanska kulturen skiljer sig många avseenden från den västerländska när det gäller att inte uppfylla sina åtagande, något som gäller än idag. Att kapitulera var de facto ett brott mot detta, och något som således riskerade att dra skam över hela släkten. Till detta ska lägga att Japan under mellankrigsåren i allt högre och högre grad militariserats och att nationalistiska rörelser växt sig starka, och detta även påverkat befolkningen i stort.
Precis vart detta motsägs i tv-serien vet jag inte, även om det saknas några utdragna tortyrscener av japanska krigsfångar, så framgår det tämligen uppenbart för de flesta vad som hände med de få japaner som faktiskt kapitulerade.
Men problemen runt avrättningar av krigsfångar var inte begränsad enbart till striderna i Stilla havet, utan var också tämligen vanliga i Västeuropa och inte bara begränsade till Östfronten. Redan i samband med den tyska invasionen av Frankrike och Benelux-länderna avrättade tyska trupper brittiska soldater, och under striderna runt Caen sommaren 1944 och i Ardennerna vintern 1944/45 beordrades amerikanska och brittiska soldater att inte ta några tyska krigsfångar alls. Denna aspekt av krig är inget nytt, och något som trots konventioner och förbud fortfarande existerar…
Tyvärr slutar inte Arnstads raljerande, för efter att han med som vi sett tveksamma påståenden försökt såga själva tv-serien, så hänger han sig nu åt vidlyftiga spekulationer om tv-seriens tillkomst och egentliga syfte. I konspiratoriska ordalag konstatera han att ”...vi kan lägga märke till att ’Saving Private Ryan’ och ’Band of Brothers’ bägge tillkom åren runt 2000”, en tid som enligt Arnstad omgavs av en försämrad relation mellan USA och dess allierade under det kalla kriget och det fanns en irritation i USA över bristande tacksamhet hos britter och fransmän över USA:s insats i kriget.
Den här konflikten är förstås inte ny och inget unikt slutet av 1990-talet, utan hade sina rötter i den bild av USA:s insats som varit tämligen rådande i Storbritannien allt sedan kriget. Redan under kriget retade sig britterna, och senare även fransmännen, på de amerikanska soldaternas agerande i Storbritannien, som allmänt ansågs vara ”overpaid, oversexed and over here”. De flesta som träffat britter och någon gång pratat andra världskriget, är nog tämligen väl medveten om detta faktum. Men den allt mer infekterade striden mellan USA och Europa har förstås andra grunder än USA:s självbild av sin insats under kriget, utan handlade mer om EU:s roll visavi USA:s på det storpolitiska planet.
Allt detta blundar förstås Arnstad för, och konstatera istället att tv-serien ”Band of Brothers”, en slags spinn-off på ”Saving Private Ryan” (1998) var ett sätt för USA att framställa sig i bättre dager och ”övertyga både amerikaner och européer om USA:s historiska roll som godhetens krigare.” Men Arnstads konspiration rörande ”Band of Brothers” tillkomst slutar inte där, utan han forsätter med att konstatera att ”Bushregeringen jämförde Saddam med Hitler”, och att tv-serien således kan sägas använts i George W. Bushs krigspropaganda.
Som vanligt när det gäller konspiratoriska resonemang så finns det gott om luckor och uppenbara brister i detta resonemang. För det första ska man nog mer se ”Saving Private Ryan” som en del i Spielbergs allt större intresse och engagemang i försöken att minnas Förintelsen och dess offer, inte att ge sig in i något storpolitiskt gräl mellan EU och USA. Den spelades dessutom in under Clintons styre. Det andra är förstås att både Hanks och Spielberg redan i samband med att ”Saving Private Ryan” haft premiär 1998, börjat spåna runt en eventuell tv-serie i samma anda. Det tredje är att den största medfinansiären vid sidan av HBO för ”Band of Brothers” är BBC, och större delen av serien spelades även in i Storbritannien och att majoriteten av skådespelarna vid sidan av huvudpersonerna är britter. Tv-serien hade dessutom premiär den 9 september, det vill säga två dagar innan attacken mot WTC och två år INNAN invasionen av Irak.
Ett annat problem i Arnstads resonemang är att såväl Hanks som Spielberg är uttalade demokrater, till skillnad från den uttalade republikanen Eastwood, vars film ”Flag of our Fathers” just kritiserats av många som krigspropaganda.
Men Arnstads svammel tar inte slut med detta, han fortsätter sedan med att spekulera i huruvida ”The Pacifics” avskalade terräng, större delen av striderna i Stilla Havet utkämpades på små atoller ogästvänliga atoller som ofta dominerades av en avsomnad vulkan. Detta anser Arnstad föra tankarna till Afghanistan, där terrängen också är ogästvänlig.
Med detta resonemang i åtanke borde i princip varenda film som produceras i Hollywood ha någon form av baktanke, t.ex. filmerna om Transformers, som utspelas i Kuwait och i Egypten. Är Decepticons måhända en allegori över Al Qaida, och är Autobots USA och deras allierade i kampen mot terrorn.
Det är förövrigt ett sånt larvigt påstående att det knappast är möjligt att resonera runt utan att få författaren att framstå som förvirrad. Speciellt eftersom filmerna ustpelas i Stilla Havet, och som alla vet är ju Al Qaida förflyttat stora delar av sin verksamhet till den afghanska skärgården.
Att Hollywood producerat en rad propagandafilmer på uppdrag av den amerikanska militären är inget okänt, redan under andra världskriget producerades en rad filmer för att höja moralen bland amerikanerna. Under det kalla kriget fortsatte produktionen, och bland annat John Wayne deltog i kampen mot de onda Vietcong i ”The Green Berets” (1968), medan den ovan nämnda Eastwood bekämpade ondskefulla kubaner på Grenada i ”Heartbreak ridge” (1986).
Men att påstå att ”Saving Private Ryan”, ”Band of Brothers” och ”The Pacific” skulle vara någon form av beställningsjobb, eller ett försök från Hanks/Speilberg att mobilisera USA:s befolkning runt invasionen av Afghanistan och Irak (och ett eventuellt krig mot Iran eller Nordkorea) känns väldigt främmande.
För tv-serierna, och ”The Pacific” i synnerhet, handlar inte om några övermänskliga soldater som likt Eastwood eller John Wayne mejar ner hundratals fiender utan att blinka och reflektera över sitt beteende. Det handlar inte om några moraliskt överlägsna soldater, vars enda egentliga syfte är att skydda de utsatta bönderna från de vedervärdiga Vietcong eller kubanerna. Det handlar om vanliga människor, som sakta men säkert brutaliserats av de traumatiska upplevelser de bevittnat och som begår övergrepp mot såväl civila som krigsfångar. Båda tv-serierna, och ”The Pacific” i synnerhet, tar just upp detta moraliska förfall som krig de facto utsätter deltagarna för och de effekter dessa traumatiska upplevelser får på soldaternas agerande och allt mer bristande empati för sina medmänniskor.
Jag är tämligen övertygad att Arnstad kommer återkomma med fler dåligt formulerade debattartiklar i DN, och jag är fortfarande intresserad av vad som hände med den finska avhandlingen om de finska insatsförbanden. För det kan väl inte vara så Arnstad att du, återigen, övertolkat något du inte sett och inte förstått?
För uppenbarligen verkar inte Arnstad likt Hanks och Spielberg (som du så föraktfullt konstaterar), hålla fanan högt när det gäller historisk autencitet.
Källa:
Tuesday, December 28, 2010
Friday, December 24, 2010
God Jul och gott nytt år
Jag önskar bloggens läsare en riktigt, riktigt god jul och ett riktigt gott nytt år. Tyvärr har jag inte haft tid till att skriva fler inlägg, det tar trots allt tid att skriva ihop många av inläggen pga efterforskningar o.s.v.
Ska försöka lova att bättra mig!
Ska försöka lova att bättra mig!
Friday, December 17, 2010
Himmlers muslimska soldater - 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS "Handschar" (del två)
Samtidigt som läget i Jugoslavien blev allt värre och värre, under 1942 intog Titos partisaner flera viktiga Chetnik områden, samtidigt som de ockuperade arméerna var involverade i förödande strider på östfronten. Under slutet av 1942 hade den kombinerade tysk-italienska armén tvingats till en näst intill panikartad reträtt, samtidigt som Västallierade styrkor landstigit i Nordafrika och nu hotade att ringa in de undanflyende tyska och italienska trupperna. På Östfronten var läget än värre, efter hårda strider runt Stalingrad, hade sovjetiska styrkor i november inlett en massiv motoffensiv som inneburit att hela den 6:e Armén, i vilken det kroatiska bidraget till Hitlers korståg mot kommunismen ingick, nu var inringad. Försöken att undsätta de allt mer trängda styrkorna misslyckades, och i början av februari 1943 tvingades de sista kvarvarande styrkorna kapitulera. Hundratusentals tyska, italienska, ungerska och rumänska styrkor marscherade österut till ett ovisst öde i de sovjetiska fånglägren i Sibirien. Under våren lyckades dock tyskarna, främst genom – ofta emot Hitlers order – taktiska reträtter, stabilisera fronten. Lika framgångsrika var dock inte de tysk-italienska trupperna i Nordafrika, vilka i maj 1943 tvingades kapitulera.
Situationen i Nordafrika och på Östfronten påverkade givetvis tyskarnas möjlighet att bekämpa Titos partisaner, vilka nu dessutom lyckats utmanövrera Chetniks i kampen om de Västallierades bistånd av utrustning. De allt mer trängda Chetniksförbanden knöts ännu starkare till tyskarna, vilka nu led av akuta problem med att bemanna sina styrkor i regionen. Situationen blev inte heller bättre av att de Västallierade landsteg på Sicilien, samtidigt som den sista stora tyska offensiven på Östfronten kom av sig och mycket manskap och utrustning skickades till Italien.
I september kom nästa slag, bara veckor efter att de västallierade landstigit på Italiens fastland avsattes Mussolini, den tillfällige ersättaren, fältmarskalk Pietro Badgoli, bedyrade sin trohet till Axelmakterna. Hitler var dock inte imponerad av den italienske fältmarskalken som han misstänkte (och troligen visste) förde fredsförhandlingar med de allierade. I september 1943 undertecknade den italienske förhandlaren i Portugal under ett vapenstillestånd, och i ett slag var den forne allierade en fiende. Tyskarna som länge misstänkt italienarna för att inte spela med öppna kort, satte genast igång sina planer för att minimera skadorna av det italienska avhoppet. Lika insatta var dock inte de italienska soldaterna, vilka överhuvudtaget inte informerats om det kommande avhoppet. Hundratusentals italienska trupper på Balkan, främst i västra Jugoslavien och i den grekiska övärlden, stod utan förhållningsorder. Många valde att lämna barackerna och försöka ta sig tillbaka till Italien, andra flydde upp i bergen för att ansluta sig till partisanerna medan andra fortsatte att slåss tillsammans med tyskarna. Tyska trupper, bland annat Prinz Eugen, i Jugoslavien skickades in i den italienska zonen för att avväpna de italienska trupperna, för att på så sätt minimera riskerna för att Titos partisaner fick tillgång till italiensk utrustning. I de flesta fall gick det förhållandevis lugnt till, de flesta italienska soldater valde att frivilligt kapitulera, men runt den kroatiska staden Dubrovnik motsatte sig den italienska garnisonen de tyska trupperna, och hårda strider följde. Först efter tre dagar kunde de tyska trupperna inta staden och ta de kvarvarande italienska trupperna som krigsfångar.
Det italienska avhoppet var förstås inte bara en politisk missräkning, det var – i synnerhet i Jugoslavien – ett stort militärt avbräck. Visserligen hyste de tyska befälhavarna inte allt för höga tankar om de italienska soldaternas inställning och motivering, men de hade trots allt inneburit en viss avlastning för de tunt utspridda tyska ockupationstrupperna. Nu tvingades man försöka kontrollera, med samma styrka, ett ännu större område. Visserligen överläts fler områden till Bulgarien, men grundproblemet kvarstod, de tyska styrkorna i Jugoslavien var alldeles för fåtaliga för att effektivt kunna kontrollera annat än de större städerna eller viktiga transportleder.
I Berlin hade som sagt Heinrich Himmler redan i slutet av 1942 påbörjat arbetet med att söka nya vägar att finna nya rekryter, på Östfronten hade tyska förband – i princip redan i samband med Operation Barbarossa och mot Hitler uttryckliga order – använt sig av sovjetiska krigsfångar eller etniska minoriteter som hjälptrupper. I takt med att situationen – i likhet med läget i Jugoslavien – förvärrades bakom frontlinjerna, tvingades till slut även Hitler frångå sina order om att inte utrusta lokalbefolkningen med vapen. Man satte även upp en rad legioner, primärt bestående av minoriteter från Kaukasus, varav de flesta imponerade stort på de tyska trupperna. Många av dessa legioner bestod av muslimer, vilka förföljts under Stalins styre och i många fall välkomnade de invaderande tyskarna som befriare. Trots den inledande motvilja imponerades Himmler av berättelserna om de ofta modiga, och även mycket trogna, muslimska frivilliga som stred på tyskarnas sida.
Det var dock inte bara Himmler som såg en möjlighet, såväl det tyska utrikesdepartementet som den militära underrättelsetjänsten Abwehr så de muslimska frivilliga som en viktig resurs i kampen mot både Sovjetunionen och Storbritannien. Britterna kontrollerade efter det Osmanska rikets sammanbrott stora delar av Mellersta Östern, där missnöjet mot de brittiska överherrarna växte. Ett liknande missnöje återfanns bland de miljontals muslimska invånarna i Sovjetunionen, vilka främst bestod av turkiska folkslag, som under Stalins styre förföljts och i vissa fall fördrivits från sina forna hem.
Möjligheterna att skapa en massiv resning i dessa regioner tilltalade givetvis tyskarna, men medan muslimerna i Sovjetunionen i många fall befann sig under ockupation av tyskarna, var de tyska kontakterna med muslimerna i Mellersta Östern tämligen begränsade. Försöken att skapa en arabisk legion mötte ingen större framgång, majoriteten av soldaterna bestod av arabiska studenter på tyska universitet eller nordafrikaner boende i Frankrike. I samband med upproret i Irak 1942 fanns planer på att försöka flyga in delar av legionen, men britterna hann slå ner upproret innan planerna kunde sättas i verket och legionen användes istället för att bekämpa grekiska partisaner.
Det fanns dock en stor grupp muslimer som tyskarna kontrollerade, nämligen den muslimska befolkningen i Bosnien. I det bokstavliga inbördeskrig nu rasade i Jugoslavien mellan kroater och serber hade den bosnisk muslimska befolkningen, vilken bestod av de kroater och serber som konverterat till islam under den turkiska ockupationen av Balkan, hamnat i mellan hammaren och städet. Utan någon större förkärlek till vare sig kroatiska eller serbiska nationalister, eller för den delen Titos partisaner, hade bosnierna hamnat i ett slags ingenmansland där de utsattes för övergrepp av såväl kroater, serber och partisaner. Det återfanns visserligen bosniska förband inom den kroatiska armén, men dessa verkar i allmänhet haft lågt stridsvärde och behandlats tämligen styvmoderligt av kroaterna.
Himmler fann dock bosnierna intressanta, inte bara i militärt hänseende, utan även politiskt. Men försöken att vinna över Hitler på hans sida var svårare, Hitler hade inte bara ideologiska orsaker att motsätta sig Himmlers planer, utan även politiska. För även om Kroatien i allt utom namnet var en tysk marionettregim, så var Hitler ovillig att distansera sig från kroaterna. Skapandet av en bosnisk division kunde tolkas som ett tyskt medgivande till grundandet av en bosnisk stat, något som onekligen komplicerades då Bosnien-Hercegovina tillhörde den självständiga kroatiska staten. Himmler och flera andra försökte övertyga Hitler om fördelarna, samt att det dessutom kunde ses som en slags fortsättning på de bosniska förband som existerat under det Österrikisk-Ungerska samväldet.
Det allt mer försämrade militära läget, samt möjligheterna att kanske attrahera muslimer boende i Mellersta Östern, vägde slutligen över och Himmler fick till slut godkänt för sin plan på en muslimsk SS division i början av 1943.
Nu påbörjades nästa fas, nämligen att försöka övertyga de väldigt ovilliga kroatiska myndigheterna, som tämligen omgående började sätta käppar i hjulet. Pavelić var orolig att skapandet av ett bosniskt förband kunde uppmuntra bosnisk separatism, och dessutom beröva den kroatiska krigsmakten rekryter. De tyska representanterna fick gå varsamt fram och tvingades, om än bara på papper, att tillmötesgå flera av de kroatiska kraven. Men trots kroaternas, om än mycket motvilliga, godkännande av rekryteringen av bosniska frivilliga, så var inte kroaterna speciellt villiga att bistå i arbetet. Faktum är att man inledningsvis, tills dessa att tyskarna till slut tröttnade och röt till, motarbetade rekryteringen genom att hota och trakassera frivilliga. Kroaterna var förstås inte ensamma om att försöka motarbeta bildandet av den nya divisionen, även Titos partisaner såg till att visa vad som väntade eventuella frivilliga och deras familjer. Detta till trots så kunde tyskarna till slut, om än efter vissa problem, fylla en hel division med ”frivilliga”. Den diplomatiska konflikten med kroaterna, och partisanernas agerande, gjorde dock att tyskarna var något motvilliga till att låta divisionen utbildas i Jugoslavien. För att minska risken för kroatiska påtryckningar och infiltration av partisanerna, beslöt de ansvariga att utbildningen av divisionen skulle ske i Frankrike.
När nyheten om att hela divisionen skulle förflyttas till Frankrike nådde rekryterna, började det jäsa bland dessa. Många var oroliga att familj och släktingar skulle råka illa ut medan de var borta, och många inte helt litade på tyskarnas löfte om att dessa skulle beskyddas. I början av sommaren 1943 började så divisionen, som gick under beteckningen Kroatische SS-Freiwilligen Division, transporteras till Frankrike. Det stod tämligen klart att moralen i divisionen kunde varit bättre, många av bosnierna var motvilliga att lämna Jugoslavien och sina släktingar ensamma. Situationen blev inte heller bättre av de tämligen fördomsfulla tyska officerarna, av vilka många hämtats från andra Waffen S.S. divisioner eller var etniska tyskar från den kroatiska armén (vilka dessutom ofta fick agera tolkar).
Divisionen påbörjade sent omsider sin utbildning i södra Frankrike, men det gick trögt. Bristen på utbildad personal bland bosnierna, språkförbistringar och nedlåtande behandling av de tyska officerarna gjorde att divisionen gjorde få framsteg. Under natten mellan den 16 och 17 september dessutom skakades divisionen av ett myteri, då manskap ur ingenjörsbataljoner (SS-Gebirgs Pionier Bataillone 13) som var stationerat i Villefrance de Rouergue avrättade ett antal tyska officerare och försökte övertala övriga att ansluta sig till den franska motståndsrörelsen. Myteriet slogs dock snabbt ner av lojala bosnier tillsammans med anländande tyska soldater, och flera av ledarna avrättades medan personer som ansågs som säkerhetsrisker skickades till koncentrationsläger.
Myteriet gjorde att Himmler personligen såg till att omorganisera divisionen för att försöka undvika liknande pinsamheter. I ett försök att höja den tämligen låga moralen besöktes divisionen av Muftin av Jerusalem, en hög andlig muslimsk ledare som tagit sig till Tyskland efter att ha lyckats undkommit britterna i Palestina och nu användes flitigt av Tyskland i deras försök att väcka uppror bland muslimerna i Mellersta Östern. Under överinseende av Muftin instiftades även en imamskola i Berlin, vilka sedan tilldelades flera av de bosniska förbanden. I ytterligare ett försök att minska spänningarna inom divisionen, så förklarade Himmler att den tyska stampersonalen genast måste sluta med sin nedlåtande behandling av bosnierna.
Efter dessa åtgärder återgick divisionen till sin utbildning, som slutfördes i all hast på grund av det allt mer försämrade läget på Balkan efter Italiens avhopp, och i februari 1944 var divisionen (som nu fått beteckningen 13. SS-Freiwilligen-Bosnien-Herzegowina-Geibrgs-Division (Kroatien)) tillbaka i Bosnien. Divisionen sattes genast in för att bekämpa Titos partisaner, och fick snabbt ett tämligen gott rykte bland de tyska förbanden. Det var dock inte alla som jublade över divisionens återkomst, de kroatiska myndigheterna var fortfarande fientligt inställd till själva idén, och efter en rad ordväxlingar mellan kroaterna och tyskarna beslöt SS för att återigen byta namn på divisionen till 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS ”Handschar” (kroatische Nr. 1). (Handschar är det bosniska namnet på en slags böjd kniv/kortsvärd, vilket också blev divisionens symbol.)
Framgångarna med divisionen, myteriet till trots, gjorde att Himmler nu beordrade att ytterligare en division skulle bildas, 23. Waffen-Gebirgs-Division ”Kama” (kroatische Nr. 2) och Handschar fick offra ett regemente till den nyuppsatta divisionen. Samtidigt som divisionen sattes in i striderna i Jugoslavien, så hade nu krigslyckan i största allmänhet vänt för tyskarna…
Situationen i Nordafrika och på Östfronten påverkade givetvis tyskarnas möjlighet att bekämpa Titos partisaner, vilka nu dessutom lyckats utmanövrera Chetniks i kampen om de Västallierades bistånd av utrustning. De allt mer trängda Chetniksförbanden knöts ännu starkare till tyskarna, vilka nu led av akuta problem med att bemanna sina styrkor i regionen. Situationen blev inte heller bättre av att de Västallierade landsteg på Sicilien, samtidigt som den sista stora tyska offensiven på Östfronten kom av sig och mycket manskap och utrustning skickades till Italien.
I september kom nästa slag, bara veckor efter att de västallierade landstigit på Italiens fastland avsattes Mussolini, den tillfällige ersättaren, fältmarskalk Pietro Badgoli, bedyrade sin trohet till Axelmakterna. Hitler var dock inte imponerad av den italienske fältmarskalken som han misstänkte (och troligen visste) förde fredsförhandlingar med de allierade. I september 1943 undertecknade den italienske förhandlaren i Portugal under ett vapenstillestånd, och i ett slag var den forne allierade en fiende. Tyskarna som länge misstänkt italienarna för att inte spela med öppna kort, satte genast igång sina planer för att minimera skadorna av det italienska avhoppet. Lika insatta var dock inte de italienska soldaterna, vilka överhuvudtaget inte informerats om det kommande avhoppet. Hundratusentals italienska trupper på Balkan, främst i västra Jugoslavien och i den grekiska övärlden, stod utan förhållningsorder. Många valde att lämna barackerna och försöka ta sig tillbaka till Italien, andra flydde upp i bergen för att ansluta sig till partisanerna medan andra fortsatte att slåss tillsammans med tyskarna. Tyska trupper, bland annat Prinz Eugen, i Jugoslavien skickades in i den italienska zonen för att avväpna de italienska trupperna, för att på så sätt minimera riskerna för att Titos partisaner fick tillgång till italiensk utrustning. I de flesta fall gick det förhållandevis lugnt till, de flesta italienska soldater valde att frivilligt kapitulera, men runt den kroatiska staden Dubrovnik motsatte sig den italienska garnisonen de tyska trupperna, och hårda strider följde. Först efter tre dagar kunde de tyska trupperna inta staden och ta de kvarvarande italienska trupperna som krigsfångar.
Det italienska avhoppet var förstås inte bara en politisk missräkning, det var – i synnerhet i Jugoslavien – ett stort militärt avbräck. Visserligen hyste de tyska befälhavarna inte allt för höga tankar om de italienska soldaternas inställning och motivering, men de hade trots allt inneburit en viss avlastning för de tunt utspridda tyska ockupationstrupperna. Nu tvingades man försöka kontrollera, med samma styrka, ett ännu större område. Visserligen överläts fler områden till Bulgarien, men grundproblemet kvarstod, de tyska styrkorna i Jugoslavien var alldeles för fåtaliga för att effektivt kunna kontrollera annat än de större städerna eller viktiga transportleder.
I Berlin hade som sagt Heinrich Himmler redan i slutet av 1942 påbörjat arbetet med att söka nya vägar att finna nya rekryter, på Östfronten hade tyska förband – i princip redan i samband med Operation Barbarossa och mot Hitler uttryckliga order – använt sig av sovjetiska krigsfångar eller etniska minoriteter som hjälptrupper. I takt med att situationen – i likhet med läget i Jugoslavien – förvärrades bakom frontlinjerna, tvingades till slut även Hitler frångå sina order om att inte utrusta lokalbefolkningen med vapen. Man satte även upp en rad legioner, primärt bestående av minoriteter från Kaukasus, varav de flesta imponerade stort på de tyska trupperna. Många av dessa legioner bestod av muslimer, vilka förföljts under Stalins styre och i många fall välkomnade de invaderande tyskarna som befriare. Trots den inledande motvilja imponerades Himmler av berättelserna om de ofta modiga, och även mycket trogna, muslimska frivilliga som stred på tyskarnas sida.
Det var dock inte bara Himmler som såg en möjlighet, såväl det tyska utrikesdepartementet som den militära underrättelsetjänsten Abwehr så de muslimska frivilliga som en viktig resurs i kampen mot både Sovjetunionen och Storbritannien. Britterna kontrollerade efter det Osmanska rikets sammanbrott stora delar av Mellersta Östern, där missnöjet mot de brittiska överherrarna växte. Ett liknande missnöje återfanns bland de miljontals muslimska invånarna i Sovjetunionen, vilka främst bestod av turkiska folkslag, som under Stalins styre förföljts och i vissa fall fördrivits från sina forna hem.
Möjligheterna att skapa en massiv resning i dessa regioner tilltalade givetvis tyskarna, men medan muslimerna i Sovjetunionen i många fall befann sig under ockupation av tyskarna, var de tyska kontakterna med muslimerna i Mellersta Östern tämligen begränsade. Försöken att skapa en arabisk legion mötte ingen större framgång, majoriteten av soldaterna bestod av arabiska studenter på tyska universitet eller nordafrikaner boende i Frankrike. I samband med upproret i Irak 1942 fanns planer på att försöka flyga in delar av legionen, men britterna hann slå ner upproret innan planerna kunde sättas i verket och legionen användes istället för att bekämpa grekiska partisaner.
Det fanns dock en stor grupp muslimer som tyskarna kontrollerade, nämligen den muslimska befolkningen i Bosnien. I det bokstavliga inbördeskrig nu rasade i Jugoslavien mellan kroater och serber hade den bosnisk muslimska befolkningen, vilken bestod av de kroater och serber som konverterat till islam under den turkiska ockupationen av Balkan, hamnat i mellan hammaren och städet. Utan någon större förkärlek till vare sig kroatiska eller serbiska nationalister, eller för den delen Titos partisaner, hade bosnierna hamnat i ett slags ingenmansland där de utsattes för övergrepp av såväl kroater, serber och partisaner. Det återfanns visserligen bosniska förband inom den kroatiska armén, men dessa verkar i allmänhet haft lågt stridsvärde och behandlats tämligen styvmoderligt av kroaterna.
Himmler fann dock bosnierna intressanta, inte bara i militärt hänseende, utan även politiskt. Men försöken att vinna över Hitler på hans sida var svårare, Hitler hade inte bara ideologiska orsaker att motsätta sig Himmlers planer, utan även politiska. För även om Kroatien i allt utom namnet var en tysk marionettregim, så var Hitler ovillig att distansera sig från kroaterna. Skapandet av en bosnisk division kunde tolkas som ett tyskt medgivande till grundandet av en bosnisk stat, något som onekligen komplicerades då Bosnien-Hercegovina tillhörde den självständiga kroatiska staten. Himmler och flera andra försökte övertyga Hitler om fördelarna, samt att det dessutom kunde ses som en slags fortsättning på de bosniska förband som existerat under det Österrikisk-Ungerska samväldet.
Det allt mer försämrade militära läget, samt möjligheterna att kanske attrahera muslimer boende i Mellersta Östern, vägde slutligen över och Himmler fick till slut godkänt för sin plan på en muslimsk SS division i början av 1943.
Nu påbörjades nästa fas, nämligen att försöka övertyga de väldigt ovilliga kroatiska myndigheterna, som tämligen omgående började sätta käppar i hjulet. Pavelić var orolig att skapandet av ett bosniskt förband kunde uppmuntra bosnisk separatism, och dessutom beröva den kroatiska krigsmakten rekryter. De tyska representanterna fick gå varsamt fram och tvingades, om än bara på papper, att tillmötesgå flera av de kroatiska kraven. Men trots kroaternas, om än mycket motvilliga, godkännande av rekryteringen av bosniska frivilliga, så var inte kroaterna speciellt villiga att bistå i arbetet. Faktum är att man inledningsvis, tills dessa att tyskarna till slut tröttnade och röt till, motarbetade rekryteringen genom att hota och trakassera frivilliga. Kroaterna var förstås inte ensamma om att försöka motarbeta bildandet av den nya divisionen, även Titos partisaner såg till att visa vad som väntade eventuella frivilliga och deras familjer. Detta till trots så kunde tyskarna till slut, om än efter vissa problem, fylla en hel division med ”frivilliga”. Den diplomatiska konflikten med kroaterna, och partisanernas agerande, gjorde dock att tyskarna var något motvilliga till att låta divisionen utbildas i Jugoslavien. För att minska risken för kroatiska påtryckningar och infiltration av partisanerna, beslöt de ansvariga att utbildningen av divisionen skulle ske i Frankrike.
När nyheten om att hela divisionen skulle förflyttas till Frankrike nådde rekryterna, började det jäsa bland dessa. Många var oroliga att familj och släktingar skulle råka illa ut medan de var borta, och många inte helt litade på tyskarnas löfte om att dessa skulle beskyddas. I början av sommaren 1943 började så divisionen, som gick under beteckningen Kroatische SS-Freiwilligen Division, transporteras till Frankrike. Det stod tämligen klart att moralen i divisionen kunde varit bättre, många av bosnierna var motvilliga att lämna Jugoslavien och sina släktingar ensamma. Situationen blev inte heller bättre av de tämligen fördomsfulla tyska officerarna, av vilka många hämtats från andra Waffen S.S. divisioner eller var etniska tyskar från den kroatiska armén (vilka dessutom ofta fick agera tolkar).
Divisionen påbörjade sent omsider sin utbildning i södra Frankrike, men det gick trögt. Bristen på utbildad personal bland bosnierna, språkförbistringar och nedlåtande behandling av de tyska officerarna gjorde att divisionen gjorde få framsteg. Under natten mellan den 16 och 17 september dessutom skakades divisionen av ett myteri, då manskap ur ingenjörsbataljoner (SS-Gebirgs Pionier Bataillone 13) som var stationerat i Villefrance de Rouergue avrättade ett antal tyska officerare och försökte övertala övriga att ansluta sig till den franska motståndsrörelsen. Myteriet slogs dock snabbt ner av lojala bosnier tillsammans med anländande tyska soldater, och flera av ledarna avrättades medan personer som ansågs som säkerhetsrisker skickades till koncentrationsläger.
Myteriet gjorde att Himmler personligen såg till att omorganisera divisionen för att försöka undvika liknande pinsamheter. I ett försök att höja den tämligen låga moralen besöktes divisionen av Muftin av Jerusalem, en hög andlig muslimsk ledare som tagit sig till Tyskland efter att ha lyckats undkommit britterna i Palestina och nu användes flitigt av Tyskland i deras försök att väcka uppror bland muslimerna i Mellersta Östern. Under överinseende av Muftin instiftades även en imamskola i Berlin, vilka sedan tilldelades flera av de bosniska förbanden. I ytterligare ett försök att minska spänningarna inom divisionen, så förklarade Himmler att den tyska stampersonalen genast måste sluta med sin nedlåtande behandling av bosnierna.
Efter dessa åtgärder återgick divisionen till sin utbildning, som slutfördes i all hast på grund av det allt mer försämrade läget på Balkan efter Italiens avhopp, och i februari 1944 var divisionen (som nu fått beteckningen 13. SS-Freiwilligen-Bosnien-Herzegowina-Geibrgs-Division (Kroatien)) tillbaka i Bosnien. Divisionen sattes genast in för att bekämpa Titos partisaner, och fick snabbt ett tämligen gott rykte bland de tyska förbanden. Det var dock inte alla som jublade över divisionens återkomst, de kroatiska myndigheterna var fortfarande fientligt inställd till själva idén, och efter en rad ordväxlingar mellan kroaterna och tyskarna beslöt SS för att återigen byta namn på divisionen till 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS ”Handschar” (kroatische Nr. 1). (Handschar är det bosniska namnet på en slags böjd kniv/kortsvärd, vilket också blev divisionens symbol.)
Framgångarna med divisionen, myteriet till trots, gjorde att Himmler nu beordrade att ytterligare en division skulle bildas, 23. Waffen-Gebirgs-Division ”Kama” (kroatische Nr. 2) och Handschar fick offra ett regemente till den nyuppsatta divisionen. Samtidigt som divisionen sattes in i striderna i Jugoslavien, så hade nu krigslyckan i största allmänhet vänt för tyskarna…
Thursday, December 16, 2010
Himmlers muslimska soldater – historien om 13. Waffen-Gebirgs Division der SS ”Handschar”
Klockan är halv sex den 6 april 1941 och i Belgrad väcktes Belgrads befolkning av varningssirener och ljudet av flygplansmotorer och explosioner. Den i praktiken oskyddade huvudstaden sveptes snart in i röken från de brinnande husen, samtidigt som våg efter våg av tyskt bombflyg svepte in över staden. Detta var Hitler hämnd för den statskupp som avsatt den dåvarande regeringen och regenten, vilken i ett slag hotade den planerade invasionen av Sovjetunionen. Under hösten 1940 hade Hitler och OKW (Oberkommand der Wehrmacht, dvs Generalstaben), påbörjat slutfasen av planeringen inför Operation Barbarossa, den gigantiska slutuppgörelsen med Nazitysklands arvsfiende, det socialistiskt styrda Sovjetunionen. Problemet var dock att Sovjetunionen, som en del i den non-aggressionspakt som den tyska utrikesministern von Ribbentrop och sovjetiske utrikesministern Molotov undertecknat, bidrog med stora mängder råvaror som t.ex. olja och viktiga mineraler till den tyska industrin och krigsmakten. Väl medveten om att dessa transporter, av förståliga skäl, skulle upphöra så fort den tyska krigsmakten gick över den tysk-sovjetiska gränsen, behövde Hitler finna dessa råvaror någon annanstans. Valet föll på de rumänska och ungerska oljefälten, vilka visserligen inte kunde ersätta de sovjetiska oljeleveranserna, men vilka dög som ersättare fram till dess att tyska styrkor kunde inta de sovjetiska oljefälten i södra Kaukasus. Hitler och Nazityskland hade spenderat mycket tid under såväl upptakten till det andra världskriget, som under själva inledningen av konflikten, till att försöka stabilisera Balkan och motverka eventuella konflikter som britterna skulle kunna utnyttja för att angripa de viktiga oljefälten. Hitlers taktik hade hitintills varit förhållandevis framgångsrikt, och de brittiska försöken, primärt riktade mot Grekland och Jugoslavien, hade varit tämligen misslyckade. Allt detta ställdes dock på ände i oktober 1940, då Hitler möts av nyheten att den italienska armén angripit Grekland, och att grekerna godkänt brittiskt bistånd i kampen mot italienarna. Hitler var rasande, men Mussolini försäkrade honom om att grekerna snart skulle kapitulera och att han inte hade något att oroa sig för. Det stod dock tämligen omgående klart att Hitler visst hade något att oroa sig för, den italienska invasionen kom tämligen omgående av sig, samtidigt som grekerna gick till motoffensiv. Brittiska styrkor, främst jaktflyg men även bombflygplan, började nu anlända till Grekland, flygplan som tyskarna inte helt utan grund, misstänkte var tänkta att användas mot de rumänska och ungerska oljefälten. Mussolini försäkrade återigen Hitler om att det bara var en tillfällig motgång, och att nya italienska styrkor skulle anlända till Albanien (som vid det här tillfället var annekterat av Italien) och att en ny offensiv skulle inledas under våren 1941. Men trots att Mussolini själv begav sig till fronten, så blev våroffensiven 1941 ett nästan större fiasko än höstoffensiven 1940. De italienska trupperna lyckades visserligen återta en del terräng man förlorat, men grekerna hämtade sig snabbt och gick återigen till motoffensiv och italienarna tvingades ånyo på reträtt. Hitler insåg nu att det italienska debaclet hotade hela uppladdningen inför Operation Barbarossa, och att de brittiska styrkorna som befann sig i Grekland måste elimineras. Problemet var bara att Tyskland saknade gemensamma gränser till Grekland, det enda sättet att nå Grekland var via Jugoslavien, vilka förklarat sig neutrala och som visserligen var hemvist för en stor tysk minoritet, men som ändå sågs som strategiskt ointressant för tillfället. Hitler hade visserligen redan under vintern 1940/41 påbörjat en rad diplomatiska sonderingar till att få över Jugoslavien på axelmakternas sida, ett arbete som gått trögt och utan några större framgångar. De styrande serberna, vars sympatier låg hos sina slaviska bröder i Öst och britterna/fransmännen i Väst, var motvilliga att ingå något djupare samarbete med Tyskland. Med morot och piska lyckades dock till slut tyskarna övertala den jugoslaviska delegationen, bestående av regeringsmedlemmar och den sittande regenten Prins Paul att underteckna ett avtal som band landet till Axelmakterna den 25 mars. Nyheten hade knappt nått Belgrad innan staden skakades av en militärkupp, ledd av general Dušn Simović, som grep delegationen, tvingade kung Paul att abdikera och installerade istället den minderåriga Kung Peter som landets nya regent.
När nyheten om statskuppen nådde Berlin och Hitler blev han rasande, inte helt utan grund misstänkte han att Simović fått stöd av britterna, och beordrade OKW att påbörja arbetet med att invadera Jugoslavien. Väl medveten om landets prekära situation, de brittiska styrkorna i Grekland var små och på inget sätt kapabla att bistå Jugoslavien, försäkrade Simović att han och den nya regeringen tänkte fullfölja sina åtagande mot Tyskland. Hitler var inte imponerad, utan skrev istället under ordern för Operation Vedergällning, invasionen av Jugoslavien. Göring fick order om att, troligen i anda med invasionens kodnamn, förgöra Belgrad och på morgonen den 6 april fylldes så luften över den jugoslaviska huvudstaden med tyskt bombflyg.
Över landets gränser strömmade nu italienska, tyska och ungerska styrkor, något den visserligen på pappret tämligen manstarka jugoslaviska armén, inte kunde göra något för att hejda. Såväl kroatiska som slovenska förband deserterade en masse till de invaderande styrkorna, och efter elva dagars förvirrade strider kapitulerade Jugoslavien samtidigt som de tyska och italienska styrkorna fortsatte söderut.
Striderna i Jugoslavien hade knappt avslutats innan landet styckades upp mellan sina grannländer, Italien annekterade delar av nuvarande Slovenien och ockuperade Kroatien, Tyskland annekterade även dessa delar av Slovenien och skapade en ”självständig” kroatisk stat, under ledning av den landsflyktige Anté Pavelić, ledare för den ultranationalistiska Ustaše rörelsen och ockuperade de delar av Serbien som inte Ungern eller Bulgarien tilldelats. Bulgarien fick även ansvaret för Makedonien, och senare även delar av Grekland.
Det stod dock tämligen klart att tyskarna, vilka redan under slutfasen av invasionen av Grekland påbörjat tillbakadragandet av trupper inför Operation Barbarossa, saknade manskap att effektivt ockupera Jugoslavien. Istället föll mycket ansvar på de kroatiska, eller fåtaliga serbiska kollaboratörer, trupperna vilka tämligen omgående visade sig vara föga effektiva i bekämpandet av de två motståndsrörelser som bildats i landet.
I likhet med många andra länder utkristalliserades snart två politiskt sett skilda motståndsrörelser, å ena sidan en socialistisk motståndsrörelse under ledning av Jozef ”Tito” Broz, en skicklig organisatör som spenderat tid i Sovjetunionen och som ledde de så kallade Partisanerna och Chetniks, under ledning av den serbiske generalen Draža Mihailović, vilka var pro-serbiska och stöddes av det jugoslaviska kungahuset som nu befann sig i exil i Mellersta östern.
Inledningsvis hade dessa båda rörelser allierat sig mot den tysk-italiensk ockupationen, men eftersom de båda rörelserna i praktiken hade vitt skilda uppfattningar om Jugoslaviens framtid, så uppstod snabbt slitningar mellan Mihailović och Tito. Slitningarna mellan de båda grupperna ledde till att dessa nu även började angripa varandra, och efter några tidiga framgångar för Mihailovićs Chetniks, så fick snart Titos partisaner snabbt övertaget. De allt mer trängda Chetniks började därför, om än något motvilligt, samarbeta med tyskarna i uppgörelser med partisanerna. Tyskarna, som alltid saknade manskap för att effektivt kunna bekämpa Tito (som av tyskarna sågs som det större hotet), var givetvis tacksamma för Mihailovićs stöd, som nu gjorde att man kunde koncentrera sina bristfälliga resurser på en fiende. Det var dock en ohelig allians, och det var inte ovanligt att Chetniksförbanden bytte sida från dag till dag.
Ett annat problem var situationen i den så kallade ”Självständiga kroatiska staten”, vilken i praktiken var en tysk marionettregim under ledning av Pavelić, ledare för de ultranationalistiska kroatiska Ustaše. En rörelse som under mellankrigstiden hängett sig åt ren terrorverksamhet i Jugoslavien och som fått ekonomiskt och militärt stöd av främst Italien (där Pavelić bott fram till den tysk-italienska invasionen). Här utkämpades i praktiken ett trekejsarslag mellan Chetniks, Titos partisaner och Ustaše, med tyskarna och italienarna som en slags fjärde och femte part. Det stod dock tämligen snabbt klart att den nybildade kroatiska staten sakande kapacitet att effektivt freda landet, vilket bestod av stora delar av nuvarande Kroatien och Bosnien-Hercegovina. Situationen förbättrades inte av det kroatiska regemente som skickades iväg till östfronten, och förintades i Stalingrad vintern 1942/1943.
Tyskarna tvingades således ta allt större och större ansvar, samtidigt som striderna på Östfronten krävde allt mer och mer manskap och utrustning. Större delen av de tyska förbanden i Jugoslavien utgjordes av ungdomar eller överåriga rekryter med bristfällig utrustning och utbildning.
För att råda bot på den akuta manskapsbristen började därför tyskarna rekrytera lokala förband, vilka i princip agerade som hemvärnsförband och som i vissa fall visade sig vara tämligen effektiva i sina hemregioner. Problemet var dock att dessa sällan gick att använda utanför sina hemregioner, och dessutom saknade såväl utbildning som utrustning för att användas annat för att bevaka fasta installationer eller sina hembyar.
Heinrich Himmler påbörjade därför, i egenskap av ansvarig för de förband som användes för att bekämpa diverse motståndsrörelser och partisanförband, arbetet med att sätta samman större förband. Ett av dessa förband var 7. SS-Freiwilligen-Gebirgs Division ”Prinz Eugen”, som bestod av – namnet till trots – inkallade etniska tyskar (Volksdeutsche) från Kroatien, Rumänien, Serbien och Ungern. Trots att divisionen primärt var utrustad med erövrat material från bl.a. Frankrike och Tjeckoslovakien, visade den sig vara mycket slagkraftig och användes med stor framgång mot Titos partisaner. Sporrad av framgångarna med ”Prinz Eugen”, började nu Himmler leta efter möjligheter att sätta upp nya förband i Jugoslavien.
Valet föll, kanske något oväntat, på en hitintills tämligen oväntad grupp, nämligen de bosniska muslimerna…
När nyheten om statskuppen nådde Berlin och Hitler blev han rasande, inte helt utan grund misstänkte han att Simović fått stöd av britterna, och beordrade OKW att påbörja arbetet med att invadera Jugoslavien. Väl medveten om landets prekära situation, de brittiska styrkorna i Grekland var små och på inget sätt kapabla att bistå Jugoslavien, försäkrade Simović att han och den nya regeringen tänkte fullfölja sina åtagande mot Tyskland. Hitler var inte imponerad, utan skrev istället under ordern för Operation Vedergällning, invasionen av Jugoslavien. Göring fick order om att, troligen i anda med invasionens kodnamn, förgöra Belgrad och på morgonen den 6 april fylldes så luften över den jugoslaviska huvudstaden med tyskt bombflyg.
Över landets gränser strömmade nu italienska, tyska och ungerska styrkor, något den visserligen på pappret tämligen manstarka jugoslaviska armén, inte kunde göra något för att hejda. Såväl kroatiska som slovenska förband deserterade en masse till de invaderande styrkorna, och efter elva dagars förvirrade strider kapitulerade Jugoslavien samtidigt som de tyska och italienska styrkorna fortsatte söderut.
Striderna i Jugoslavien hade knappt avslutats innan landet styckades upp mellan sina grannländer, Italien annekterade delar av nuvarande Slovenien och ockuperade Kroatien, Tyskland annekterade även dessa delar av Slovenien och skapade en ”självständig” kroatisk stat, under ledning av den landsflyktige Anté Pavelić, ledare för den ultranationalistiska Ustaše rörelsen och ockuperade de delar av Serbien som inte Ungern eller Bulgarien tilldelats. Bulgarien fick även ansvaret för Makedonien, och senare även delar av Grekland.
Det stod dock tämligen klart att tyskarna, vilka redan under slutfasen av invasionen av Grekland påbörjat tillbakadragandet av trupper inför Operation Barbarossa, saknade manskap att effektivt ockupera Jugoslavien. Istället föll mycket ansvar på de kroatiska, eller fåtaliga serbiska kollaboratörer, trupperna vilka tämligen omgående visade sig vara föga effektiva i bekämpandet av de två motståndsrörelser som bildats i landet.
I likhet med många andra länder utkristalliserades snart två politiskt sett skilda motståndsrörelser, å ena sidan en socialistisk motståndsrörelse under ledning av Jozef ”Tito” Broz, en skicklig organisatör som spenderat tid i Sovjetunionen och som ledde de så kallade Partisanerna och Chetniks, under ledning av den serbiske generalen Draža Mihailović, vilka var pro-serbiska och stöddes av det jugoslaviska kungahuset som nu befann sig i exil i Mellersta östern.
Inledningsvis hade dessa båda rörelser allierat sig mot den tysk-italiensk ockupationen, men eftersom de båda rörelserna i praktiken hade vitt skilda uppfattningar om Jugoslaviens framtid, så uppstod snabbt slitningar mellan Mihailović och Tito. Slitningarna mellan de båda grupperna ledde till att dessa nu även började angripa varandra, och efter några tidiga framgångar för Mihailovićs Chetniks, så fick snart Titos partisaner snabbt övertaget. De allt mer trängda Chetniks började därför, om än något motvilligt, samarbeta med tyskarna i uppgörelser med partisanerna. Tyskarna, som alltid saknade manskap för att effektivt kunna bekämpa Tito (som av tyskarna sågs som det större hotet), var givetvis tacksamma för Mihailovićs stöd, som nu gjorde att man kunde koncentrera sina bristfälliga resurser på en fiende. Det var dock en ohelig allians, och det var inte ovanligt att Chetniksförbanden bytte sida från dag till dag.
Ett annat problem var situationen i den så kallade ”Självständiga kroatiska staten”, vilken i praktiken var en tysk marionettregim under ledning av Pavelić, ledare för de ultranationalistiska kroatiska Ustaše. En rörelse som under mellankrigstiden hängett sig åt ren terrorverksamhet i Jugoslavien och som fått ekonomiskt och militärt stöd av främst Italien (där Pavelić bott fram till den tysk-italienska invasionen). Här utkämpades i praktiken ett trekejsarslag mellan Chetniks, Titos partisaner och Ustaše, med tyskarna och italienarna som en slags fjärde och femte part. Det stod dock tämligen snabbt klart att den nybildade kroatiska staten sakande kapacitet att effektivt freda landet, vilket bestod av stora delar av nuvarande Kroatien och Bosnien-Hercegovina. Situationen förbättrades inte av det kroatiska regemente som skickades iväg till östfronten, och förintades i Stalingrad vintern 1942/1943.
Tyskarna tvingades således ta allt större och större ansvar, samtidigt som striderna på Östfronten krävde allt mer och mer manskap och utrustning. Större delen av de tyska förbanden i Jugoslavien utgjordes av ungdomar eller överåriga rekryter med bristfällig utrustning och utbildning.
För att råda bot på den akuta manskapsbristen började därför tyskarna rekrytera lokala förband, vilka i princip agerade som hemvärnsförband och som i vissa fall visade sig vara tämligen effektiva i sina hemregioner. Problemet var dock att dessa sällan gick att använda utanför sina hemregioner, och dessutom saknade såväl utbildning som utrustning för att användas annat för att bevaka fasta installationer eller sina hembyar.
Heinrich Himmler påbörjade därför, i egenskap av ansvarig för de förband som användes för att bekämpa diverse motståndsrörelser och partisanförband, arbetet med att sätta samman större förband. Ett av dessa förband var 7. SS-Freiwilligen-Gebirgs Division ”Prinz Eugen”, som bestod av – namnet till trots – inkallade etniska tyskar (Volksdeutsche) från Kroatien, Rumänien, Serbien och Ungern. Trots att divisionen primärt var utrustad med erövrat material från bl.a. Frankrike och Tjeckoslovakien, visade den sig vara mycket slagkraftig och användes med stor framgång mot Titos partisaner. Sporrad av framgångarna med ”Prinz Eugen”, började nu Himmler leta efter möjligheter att sätta upp nya förband i Jugoslavien.
Valet föll, kanske något oväntat, på en hitintills tämligen oväntad grupp, nämligen de bosniska muslimerna…
Subscribe to:
Posts (Atom)