Tuesday, May 18, 2010

En diktators fall – del 4

Med kriget i Spanien i full fart och annekteringen av Österrike så tändes ytterligare en oroshärd i Europa, och för sista gången i historien fick Mussolini sola sig i omvärldens beundran och tacksamhet. Under sommaren 1938 höjdes temperaturen i Europa ytterligare ett steg, Hitlers aggressiva utrikespolitik hade redan renderat i att det tyska riket återockuperat Rhenlandet (som enligt Versaillesfördraget skulle vara en demilitariserad zon), påbörjat en kraftig upprustning av den tyska armén och annekterat Österrike, men av olika skäl hade den brittisk-fransk-italienska alliansen som tidigare garanterat att Versaillesfördraget efterföljdes spräckts. I spåren av invasionen av Etiopien och inbördeskriget i Spanien hade Italien successivt glidit bort från den fransk-brittiska alliansen och börjat ty sig mer med Tyskland, som Mussolini hoppades skulle ge honom mer än vad britterna och fransmännen gjort. Det är också möjligt att anta att Mussolini helt enkelt insåg, om än felaktigt, att de båda västliga demokratierna var svaga och att framtiden tillhörde de dynamiska samhällsordningar som nu växte fram i Tyskland, Italien, Spanien och i Sovjetunionen. Inför hotet från Sovjetunionen, som Italien ändå bibehöll en viss kontakt med, som Mussolini förr eller senare skulle sluta med en konflikt mellan fascismen och socialismen, gällde det att välja sina allierade noga. Mussolini valde Tyskland och Hitler, trots starka protester från såväl armén som fascistpartiet, som heller – av rent historiska och kulturella orsaker – såg en närmare allians med Frankrike.
Fram till sommaren 1938 hade Mussolinis anseende utomlands sakta men säkert urholkats, invasionen av Etiopien hade mött massivt motstånd, speciellt efter nyhetsrapporteringarna om att italienskt flygvapen använt stridsgas. Italiens försök att påpeka att man avskaffat slaveriet och påbörjat en modernisering av Etiopien vann få, om än ett antal, vänner internationellt. Italiens allt mer öppna relation med Tyskland, speciellt efter annekteringen av Österrike, väckte såväl frågor som oro bland både britterna och fransmännen, som fram till mitten av 1930-talet sett Mussolini som en nära och viktig allierad. Hitler å sin sida såg Italien också som en viktig allierad, inte minst på grund av stödet i och med annekteringen av Österrike, och nu tänkte Hitler nyttja Mussolini i ytterligare ett försök att utöka riket, den här gången i det nybildade Tjeckoslovakien.

Efter det stora kriget hade Tjeckoslovakien bildats av resterna av det Österrikisk-Ungerska imperiet, och innehöll vid sidan av majoritetsbefolkningen tjecker och slovaker en stor minoritet tyskar. Dessa återfanns främst i den del av riket som kallades Sudetenland, vilket dels var det nybildade rikets industriella hjärta och en vital del i landets försvarslinje som anlagts i området. Även om de etniska konflikterna i Tjeckoslovakien aldrig utmynnade i samma våldsamheter som de i Jugoslavien, så fanns det en stark separatisk rörelse bland såväl slovaker som tyskar. Den tysktalande befolkningen, som i många fall (i likhet med andra grupper av etniska tyskar) hade bott i området sedan Medeltiden, var inte alls road av att inte längre lyda under tysktalande överhöghet, utan slavisk. Precis som i många andra Östeuropeiska länder växte sig nazistpartiet, speciellt i och med Hitlers tal om att ena alla tysktalande i ett land, starkt i Tjeckoslovakien. Oroade av utvecklingen höll de tjeckoslovakiska myndigheterna koll på de lokala nazisterna, som likt sina österrikiska kollegor fick såväl ekonomiskt som moraliskt stöd från Tyskland. Under sommaren 1938 började pressen i Tyskland att rapportera om tjeckoslovakiska övergrepp på den tysktalande befolkningen, som bara önskade att få tillhöra Tyskland. Hitler krävde att Sudtenland skulle återbördas till riket, även om regionen aldrig tillhört Tyskland utan Österrike-Ungern, något som regeringen i Prag givetvis inte alls tänkte godkänna. Försöken att hota tjeckerna, vilket man gjort med framgång i Österrike, visade sig tämligen misslyckade, och tjeckerna vände sig nu till sina allierade i Frankrike för att få hjälp. Tyvärr för den tjeckoslovakiska regeringen, skulle detta visa sig vara ett allvarligt missgrepp.
Efter det stora krigets slut hade Frankrike lagt ner stora ekonomiska och politiska resurser på att skapa en rad buffertstater mot såväl Sovjetunionen som Tyskland. Med lite lock och mycket pock, ofta i form av omodern fransk utrustning, hade fransmännen skapat en allians mellan Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien och Jugoslavien. Men under 1930-talets finansiella kris hade Frankrike, i takt med att deras ekonomi gick i stå och de militära resurserna behövdes inför byggandet av Maginotlinjen, hade fransmännen tappat mycket av sitt inflytande i regionen. Istället hade både Tyskland och Italien tagit över denna roll, men tjeckerna förlitade sig trots detta på att fransmännen skulle bistå dem, speciellt som tjeckerna bistått fransmännen i att krossa det socialistiska upproret i Ungern efter kriget.
Men det var inte bara Frankrikes utrikespolitiska spelrum som hade skadats av krisen, även inrikespolitiskt var landet i akuta problem, inte minst sedan utbrottet av det spanska inbördeskriget. För även den franska vänsterregeringen under ledning av Blum stödde republikens kamp mot nationalisterna, var det en farlig väg att vandra. Kriget i grannlandet hade ökat de politiska motsättningarna i landet, som dessutom förvärrades av de allt mer försämrade ekonomiska läget och många oroade sig att Frankrike kunde vara nästa land att drabbas av ett förödande inbördeskrig. Det var också ett land där minnet från det första världskriget fortfarande var levande, speciellt eftersom landet tagit den värsta stöten under kriget.
Men inte heller britterna, som även dessa lovat den nybildade staten sitt stöd, var i bättre form. Även om landet inte led av samma inrikespolitiska handlingsförlamning som Frankrike, var det knappast i något bättre skick. Den brittiska ekonomin, som aldrig egentligen repat sig efter första världskriget, var milt sagt i ett bedrövligt skick vilket lett till stora neddragningar inom militären. En tämligen högljudd och politiskt sett inflytelserik fredsrörelse hade också lett till besparingar inom armén, som trots detta var tvingade att beskydda det världsomspännande imperiet. Till råga på allt började utvecklingen i Sydostasien, där den japanska expansionen i Kina tilltagit, förvärras och krävde uppmärksamhet samtidigt som utvecklingen i Europa var minst lika oroande. Till detta ska läggas det faktum att Italien, som ägde en på pappret massiv flotta, inte längre var att lita på och kunde utgöra ett hot mot de brittiska intressena i Nord- och Östafrika.
När så nyheten om utvecklingen i Tjeckoslovakien nådde fransmännen och britterna väckte detta förstås stark oro, vare sig den brittiska eller franska armén var kapabel att utföra någon som helst större offensiv. Det fanns även frågor rörande huruvida Tjeckoslovakien var värt ett nytt krig, miljontals unga britter och fransmän hade stupat för Serbiens och fredens skull, och skulle nu alla dessa offer vara meningslösa? Både britterna och fransmännen verkar dock, till skillnad från efterkrigstidens historieskrivning, varit medvetna om att krig förr eller senare skulle vara oundvikligt, men att nu inte var tidpunkten. Både britterna och fransmännen uppmanade tjeckerna att inte provocera tyskarna, och försöka gå med på några av deras krav för att försöka förhala processen.

Det brittisk-franska förslaget var förstås inte alls vad tjeckerna hoppats på, men i takt med att Hitler och Nazitysklands utspel blev allt hårdare, så började också britterna och fransmännen att öppet stödja tjeckerna. Europa stod på tröskeln till krig, och i Berlin började många tyska militärer allvarligt oroa sig för utvecklingen, den tyska krigsmakten var långt ifrån kapabel att invadera Tjeckoslovakien och i ännu mindre grad att föra ett tvåfrontskrig. Hitler var förstås dock inte alls nöjd med de tyska generalernas missmod, men i takt med att både britterna och fransmännen verkade sätta ner sina fötter, tvingades Hitler ta till diplomatin för att lösa konflikten.
Han vände sig till Mussolini, som fortfarande hade ett visst inflytande hos både britterna och fransmännen och bad honom medla i frågan. Mussolini som sett utvecklingen med viss fasa, landet var under inga som helst omständigheter redo för en större konflikt och armén slickade fortfarande såren efter den framgångsrika invasionen av Etiopien. Med viss möda tog han kontakt med både britter och fransmän och lät meddela att Hitler önskade förhandla om utgången av konflikten, något både britterna och fransmännen nappade på. Även om många britter och fransmännen sympatiserade med tjeckerna, så var det också många som var tveksamma till att offra livet för ytterligare ett avlägset och mer eller mindre okänt land. Så möttes då Europas fyra stormakter, till Stalins stora förtret fick inte Sovjetunionen delta (trots att landet sagt att man skulle beskydda tjeckernas gränser med våld om så krävde), München där man, utan tjeckoslovakiskt deltagande (deras representanter fick sitta utanför förhandlingsrummet), diskuterade frågan. Hitler gjorde stor sak av den tysktalande befolkningens utsatthet, och fullt medveten om situationen gick britterna och fransmännen med på det italienska (eller egentligen tyska) förslaget om att landet skulle delas. En internationell delegation skulle sändas till Tjeckoslovakien, och där besöka det omstridda området för att utröna vilka områden som var behäftade med en majoritet tysktalande. Dessa områden skulle sedan överföras till Tyskland, och den nya gränsen respekteras. Hitler var förstås inte alls road, hans förväntade invasion av det lilla landet hade spolierats, men utan vidare stöd var han tvungen att acceptera budet.
Efter förhandlingarna avslutats fick de brittiska och franska deltagarna förklara utgången för de tjeckiska, som förstås inte alls förstod vitsen med hela processen. Britterna och fransmännen förklarade också att tjeckerna borde gå med på det hela, då vare sig britterna eller fransmännen tänkte stödja dem militärt. I ett slag hade den Tjeckoslovakiska staten förlorat stora delar av sin industri och sina försvarsanläggningar, tiotusentals tjecker som bodde på fel sida om den nyuppdragna gränsen fick lämna sina hus och egendomar och tyska trupper kunde under folkets jubel marschera in över gränsen.
För Mussolini blev Münchenkonferensen en stor framgång, och även om det var tyskarnas förslag så var det han som fick sola sig i glansen från att ha avvärjt ett nytt stort europeiskt krig och en stor folkmassa slöt upp för att hylla Italiens ledare i Rom. Liknande scener utspelades även i Frankrike, där den franske utrikesministern Daladier dock missnöjt trodde att folkhopen som samlats på flygplatsen skulle lyncha honom och Storbritannien där den brittiske statsministern Chamberlain viftade med ett dokument och talade om ”fred i vår tid”.

Även om folket jublade över avtalet, så fanns det gott om personer som insåg att avtalet i München bara var en respit, och att krig förr eller senare hotade slita sönder kontinenten. Tyvärr tog vare sig britter, fransmän eller italienare tillfället i akt att försöka använda den tid man vunnit, utan Mussolini fortsatte att slösa dyrbara råvaror i inbördeskriget i Spanien. Bristen på råolja var vid det här laget så dålig att flera övningar fick ställas in, samtidigt som den italienska armén nu på allvar började planera inför en eventuell konflikt mot britterna och fransmännen i Nordafrika. Den italienska armén, som vi talade om i det första inlägget, var i många avseenden anpassad för att förhindra en invasion genom alperna, inte ett – förhållandevis – modernt krig i Nordafrika med större krav på mobilitet och pansarförband.
När så Hitler i början av 1939 valde att ockupera resten av Tjeckoslovakien, samtidigt som Slovakien utropades till självständig (egentligen en tysk marionettregim) så var dock gränsen nådd för britterna och fransmännen. I Italien började nu många oroa sig över den allt tätare kontakten med tyskarna, speciellt Mussolinis svärson och utrikesministern Ciano, som motsatte sig en närmare allians med Tyskland och tämligen omgående kom att avsky den tyske utrikesministern Ribbentrop (vilket i princip var ömsesidigt). Hans något utsvävande privatliv, som uppkomling och ingift med familjen Mussolini (han var gift med favoritdottern Edda), så sågs hans av många av det äldre gardet som en som bara hoppat på framgångståget och nu gjorde karriär genom sitt giftermål. Sitt något glamorösa liv till trots så hade Ciano en nykter inställning till utvecklingen, och hans dagbok – som lyckligtvis bevarats till eftervärlden – ger en förhållandevis intressant inblick i tiden för krigsutbrottet.
Mitt i allt det här utrikespolitiska maktspelet, som Italien nu deltog i, så nåddes Mussolini av oroande nyheter. Den albanske kungen Zog, som i princip var en italiensk marionett, började visa tecken på ökad självständighet visavi Italien, och vägrade betala de lån han fått av italienarna. En rosenrasande Mussolini, som bara veckor innan kunnat välkomna de italienska trupper som slagigts i Spanien, krävde att militären skulle agera. Motvilligt, den italienska armén hade fortfarande inte återhämtat sig från invasionen av Etiopien och interventionen i Spanien hade ytterligare urholkat den svaga armén, började man påbörja arbetet med att invadera Albanien. Dock gick själva invasionen av det lilla landet tämligen smärtfritt, ett hundratal albaner och ett tjugotal italienare dödades under de fåtaliga striderna och landet annekterades utan några egentliga internationella protester (omvärlden hade fullt upp med annat). Det italienska imperiet hade nu utökats, men i likhet med flera av sina övriga egendomar var Albanien tämligen fattigt på råvaror och interventionen kostade troligen mer än vad den genererade. Den albanske kungen lyckades dock undkomma, och kunde tillsammans med en mindre armada sportbilar bege sig till säkerheten i Jugoslavien.

Efter den tyska annekteringen av Tjeckien vände sig Tyskland nu först till Lettland, som utan större protester lämnade ifrån sig den lilla hamnstaden Memeln, och sedan mot Polen. Samma retorik som nyttjats i kampanjen för den tyska befolkningen i Sudetenland återanvändes, men nu var vare sig britterna eller fransmännen speciellt intresserade av att förhandla. Utvecklingen följdes med stor oro i Rom, och Mussolini lät tämligen omgående förklara sin ståndpunkt i frågan, att Italien saknade möjlighet att involvera sig i en ny konflikt. Under de sista hetiska svarta sommaren, som den kallats, tog Mussolini återigen på sig manteln som fredsmäklare. Men nu hade britterna och fransmännen tröttnat, och sökte – om än halvhjärtat – stöd hos Sovjetunionen, som motsatt sig den tyska annekteringen av Sudetenland. Förhandlingarna med den ryske utrikesministern Molotov, som under sommaren ersatt den mer västvänlige Litvinov, gick dock trögt, främst på grund av sovjetiska kraven på att få korsa den polska gränsen, något som polackerna (vilka säkerligen anade både en och två ugglor i vassen) motsatte sig.
Mitt under dessa förhandlingar valde så till slut britterna och fransmännen att skicka en delegation till Moskva för att försöka öka hastigheten, men väl framme slog bomben ner i Moskva, Berlin, Paris, London och – allra mest i – Rom. Tyskland och Sovjetunionen, de två ärkefienderna som i princip gjort allt för att svartmåla den andre, hade slutit ett nonaggressionsavtal. Mussolini var likt stora delar av Europas befolkning mållös, och luften gick i princip ur de fredstrevare som Mussolini (delvis på uppdrag av tyskarna) skickade ut. Den 1 september 1939 korsade så tyska styrkor den polska gränsen, det tysk-polska kriget påbörjades och med det började det andra världskriget, ett krig som Mussolini väntat på, men var ack så oförberedd på…

No comments: