Trots den efterföljande alliansen med Nazityskland, så väckte utnämningen av Adolf Hitler till rikskansler den 30 januari 1933 inga större glädjeyttringar, snarare tvärtom. Den nye tyske rikskanslerns tal om att ena alla tyskar i ett rike oroade Mussolini av flera skäl, främst kanske på grund av den tyska minoritet som återfanns i Sydtyrolen, men också på grund att det riskerade att inkräkta på italienarnas intressen i Östeuropa. Det skulle inte dröja länge innan de frostiga relationerna mellan Tyskland och Italien blev iskalla, och Mussolinis agerande renderade i ett ökande internationellt anseende.
Utnämningen av Hitler till rikskansler väckte förstås både oro och glädje i Europa, och ett land där utvecklingen i Tyskland följdes noga var Österrike. Efter det stora kriget hade det forna imperiet, som styrt över stora delar av de centrala och sydöstra delarna av Europa, splittrats upp i en rad mindre stater. Omvandlingen från imperium till en obetydlig småstat hade blivit traumatisk för österrikarna, och precis som många andra länder hade åren efter kriget varit oroliga med våldsamma sammandrabbningar mellan höger- och vänstermiliser. Situationen blev inte heller bättre av det faktum att landet förlorat stora delar av sin industri när Tjeckoslovakien bildades, och att försöken att gå samman med Tyskland stoppats (trots ett massivt folkligt stöd) av segermakterna. Finanskrisen i slutet av 1920-talet blev förödande för den svaga österrikiska ekonomin, en av de första större bankerna att gå omkull i spåren av börskraschen i New York var österrikisk, och ledde till nya våldsamheter. Först efter att militären med stora svårigheter slagit ner ett uppror i Wiens arbetarkvarter, där man bland annat besköt området med artilleri, och Engelbert Dollfuß mer eller mindre utsett sig själv till kansler med utökade befogenheter lade sig ett visst lugn i landet, åtminstone på ytan. I och med detta sällade sig Österrike till flera av sina grannländer, vilka även dessa balanserade i gränstrakterna mellan diktatur och demokrati. Händelserna i Österrike renderade dock inte speciellt mycket intresse utomlands, efterverkningarna av finanskrisen och utvecklingen i Tyskland var långt mer alarmerande för att omvärlden skulle engagera sig i det lilla och obetydliga Österrike, med ett undantag – Italien.
Trots det faktum att de båda länderna legat i krig med varandra, och att många österrikare fortfarande ville återbörda Sydtyrolen som Italien fått efter kriget, såg både Dollfuß och Mussolini möjligheterna med ett närmande mellan de båda länderna. Italien skulle kunna säkra sin norra gräns, som historiskt sett varit inkörsporten för många invasioner av Italien, medan Österrike och Dollfuß fick en mäktig allierad som kunde trygga landets suveränitet, speciellt efter utvecklingen i Tyskland. Oron hos Dollfuß var inte helt ogrundade, det tyska nationalsocialistiska partiets framgångar följdes noga av deras österrikiska systerparti som öppet propagerade för en sammanslutning med Tyskland. Försöken från Dollfuß sida att förbjuda eller begränsa partiets aktiviteter visade sig verkningslösa, speciellt som man byggt upp sin bas i Bayern och således utom räckhåll för de österrikiska myndigheterna. Under sommaren 1934 ökade partiets aktiviteter och kraven på ett närmande till Tyskland, något som den starkt katolske Dollfuß starkt motsatte sig. Dollfuß var dock mycket väl medveten om sin utsatthet, och vädjade till Mussolini om bistånd för att freda sig och sitt land. Natten till den 25 juli 1934 stormades det österrikiska riksdagshuset av en grupp beväpnade österrikiska nazister, i det kaos som sedan följde vådasköts Dollfuß svårt och avled senare samma kväll på en soffa på sitt kontor. Av en rad orsaker, som vi kanske får återkomma till i ett senare inlägg, misslyckades kuppen totalt och österrikisk polis kunde gripa upprorsmännen tämligen odramatiskt. Mordet på Dollfuß sände dock en chockvåg över Europa, inte minst i Tyskland där ledningen snabbt tvingades försöka svära sig fria från all form av involvering i händelserna. I Italien beordrade en mäkta irriterad Mussolini, som var värd åt Dollfuß familj som var på semester i Italien, att gränsen till Österrike skulle förstärkas och att italienska trupper skulle göra sig beredda att gå över gränsen om tyska trupper invaderade Österrike.
Mussolinis agerande väckte givetvis stor internationell beundran, även om det egentligen inte handlade om några större truppförflyttningar och var mest ett spel för gallerierna. Det räckte dock för att skrämma upp Hitler och tyskarna, som insåg att en invasion av Österrike måste ske med mer subtila medel. För Mussolini var detta utan tvekan en av hans största internationella framgångar, hans resoluta agerande hade inte bara ökat hans anseende utan även Italiens. Framgångarna i samband med Österrike förstärktes med den så kallade Stressa-fronten 1935, där britterna, fransmännen och italienarna bekräftade Locarnofördraget och att man skulle beskydda Österrikes självständighet. Han valde också att vid ett flertal tillfällen ta starkt avstånd från nazisternas världsbild, som han enligt egen uppgift fann barnslig och ovetenskaplig, även om han själv genomdrev en italienisering av Sydtyrolen och de delar av Italien med slovensk minoritet.
Framgångarna till trots så var Mussolini rastlös, och hans försök att skapa ett nytt italienskt imperium hade hitintills varit tämligen misslyckade. Försöken att med våld ta Korfu 1923 hade renderat i en rad internationella fördömanden, och de italienska trupperna hade fått lämna den grekiska ön under förnedrande omständigheter. I Nordafrika var den italienska armén indraget i ett långvarit och dyrt krig mot libyska motståndsmän under ledning av Omar Mukhtar och i Italienska Östafrika var situationen likvärdig. Den enda egentliga framgången var att man tillsatt Zog som kung av Albanien, vilket i praktiken blivit en italiensk lydstat, vilket förstås inte var någon speciellt tröst då landet precis som idag var ekonomiskt efterblivit och knappast något som ingav större internationell respekt. Än värre var det faktum att tyskarna, trots näsbrännan i samband med mordet på Dollfuß nu började tränga sig in i Östeuropa, ett område som italienarna såg som sin intressesfär. I ett försök, kanske att visa tyskarna vem som bestämde, beslöt Mussolini till slut att bjuda in Hitler på ett besök till Rom.
Nyheten om Mussolinis inbjudan slog ned som en bomb i Berlin, och en överförtjust Hitler tackade förstås ja till inbjudan och såg fram emot att äntligen få träffa sin förebild och besöka Italien. Mussolini å sin sida var däremot mindre exalterad, men troligen nyfiken på denne uppkomling som skakat om Europa och uppenbarligen gick sin egen väg. Ett enormt uppbåd av såväl journalister, fascistiska dignitärer, militärer, politiker och industrimän mötte upp det tyska Lufthansaplanet som till slut landade på Roms flygplats och ut klev Hitler. Det sägs ofta att första intrycket är det viktigaste, och skulle detta stämma hade något närmande mellan Tyskland och Italien aldrig skett. För ut ur planet klev en, i Mussolinis ögon, obetydlig man iförd en skabbig beige regnrock och man kan gott anta att den italienske diktatorn fick göra allt han kunde för att dölja sin besvikelse. När så en överlycklig Hitler, efter att ha bevittnat en enorm militärparad i Rom, besökt den italienska flottan och Florens, så åkte hem beskrev Mussolini mötet som hemskt. Inte nog med att den tyske diktatorn klädde sig skabbigt, han var okultiverad (till skillnad från Mussolini som bl.a. talade franska, italienska och tyska, kunde Hitler bara tyska) och höll oändliga monologer. Detta till trots valde dock Mussolini, om än lite motvilligt, att återgälda Hitlers besök och tackade ja till en inbjudan att besöka Berlin.
Vid det här laget hade dock realpolitiken hunnit i fatt Mussolini, till både han och fransmännens stora irritation hade Storbritannien, utan att ens informera sina allierade, gått med på ett avtal rörande storleken på Tysklands flotta. Han var dessutom övertygad om att varken britterna eller fransmännen, alla löften till trots, inte skulle bistå honom i möjligheten att utöka det italienska imperiet.
Om Hitlers besök i Rom varit en besvikelse för Mussolini var besöket i Berlin snarare tvärt om, Hitler och nazisterna sparade inte på något för att imponera på sin besökare. Efter att ha bevittnat en massiv militärparad höll han ett bejublat tal inför en fanatisk publik på tyska, och bjöds in till ytterligare visningar av vad den tyska militären hade att erbjuda. Tillbaka i Italien valde Mussolini nu att bryta med fransmännen och britterna, riktigt vad den italienske diktatorn egentligen bevittnat under sin vistelse i Berlin är omtvistat, klart är dock att han inte bara var imponerad utan även djupt skakad. Trots tämligen öppet motstånd inom fascistpartiet, bland annat från hans utrikesminister – och tillika svärson - Gian Galeazzo Ciano, valde han att närma sig Tyskland. Insikten om att framtiden inte låg med de gamla och trötta britterna och fransmännen, valde Mussolini att välja det – i hans ögon – mer dynamiska Tyskland.
Det som dock fällde avgörandet var utvecklingen i östra Afrika, här hade Italien en rad kolonier, som gick under samlingsnamnet Italienska Östafrika vilka gränsade till Etiopien, det enda kvarvarande område i Afrika som inte koloniserats. Orsakerna till detta har debatterats, men till skillnad från övriga länder var Etiopien ett sedan länge ett kristet land som mytologiserats i europeisk historieskrivning tack vare sina förmodade bibliska kopplingar. Enligt legenden hade drottningen av Saba, som besökte den judiske kung Salomon, härrört från Etiopien och det etiopiska kungahuset påstods vara i rakt nedstigande led härstamma från det barn drottningen fått med Salomon (vilket bl.a. är orsaken till varför Haile Selassie ses som förgrundsfigur inom rastafarin). Detta faktum hade dock inte stoppat italienarna, som 1896 försökte invadera landet, men som efter att ha besegrats i slaget om Adowa tvingades överge planerna på vidare expansion i Östafrika.
Mussolini lät sig dock inte skrämmas av historien, istället användes nederlaget som en del i den fascistiska propagandan för att berättiga en invasion. I Etiopien hade Selassie, som var utbildad i Europa och mycket väl medveten om de italienska intentionerna, påbörjat en modernisering av landet, speciellt då militären (bland annat med svenskt bistånd). Han sökte även allianser med de europeiska stormakterna, men hans arbete underminerades av det faktum att den etiopiska centralmakten i praktiken var obefintlig. Huvuddelen av det egentliga styret låg hos de lokala stamhövdingarna, eller Ras, vilka var ansvariga för huvuddelen av landets försvar och inte alltid lika diplomatiska som Selassie. Under mitten av 1930-talet rapporterades om allt fler sammandrabbningar mellan italienska och etiopiska trupper, och även om de flesta säkerligen provocerades fram av italienarna så var nog etiopierna inte helt oskyldiga till det allt mer spända läget i gränstrakterna. Det i stora drag handlingsförlamade Nationernas förbund (föregångaren till Förenta Nationerna) försökte desperat medla i konflikten, men Mussolini var förstås inte alls intresserad och nyttjade NF:s uppenbara brister till sin egen fördel. Övertygad om att vare sig britterna eller fransmännen, av vilkas utrikesministrar han fått mer eller mindre godkännande för sina planer, skulle göra något konkret, valde han efter en ny gränsincident att förklara krig mot Etiopien i oktober 1936.
Det italiensk-abessinska kriget kom som en blixt från klar himmel för många européer, och renderade i våg av protester mot den italienska invasionen. När det började komma fram att fransmännen känt till, och delvis accepterat, invasionen väckte det stor bitterhet och både den franske utrikesministern fick avgå. I Nationernas förbund försökte delegaterna samlas till en enad front, men den brittiska och franska oviljan att fjärma Mussolini, och på så sätt få honom att närma sig Hitler, gjorde att det slutliga beslutet att införa en handelsblockad mot Italien var tämligen verkningslöst. Efter tämligen medioker inledning på invasionen, där de italienska trupperna (som bestod av såväl reguljära italienska trupper som lokalt rekryterade) avancerade långsamt tog invasionen fart när Italo Balbo utsågs till ny befälhavare. I maj 1936 kunde så de första italienska trupperna marschera in i Addis Ababa och kriget var över, och även om Mussolini nu kunde sola sig i glansen av att ha hämnats misslyckandet i Adowa, var hans internationella anseende i ruiner, samtidigt som det knutit Italien närmare såväl Tyskland som Japan, grunden för vad som senare skulle utvecklas till ett närmare samarbete hade lagts, men det var utvecklingen i Spanien som skulle cementera vänskapen…
No comments:
Post a Comment