En diktators fall – del 3

Kriget i Abessinien, eller Etiopien som det heter idag, hade visserligen varit en militär framgång, och Italien hade fått hämnd för förlusten vid Adowa, men hade samtidigt skadat bilden av Italien och Mussolini. Trots att både de brittiska och franska utrikesministrarna mer eller mindre godkänt planerna, hade invasionen väckte stor indignation i Europa och USA, speciellt efter rapporter om hur italienska flygvapnet bombade de etiopiska styrkorna med stridsgas. Att de flesta kolonialmakter, även under mellankrigsåren, inte direkt kunde påstås vara oskyldiga till liknande övergrepp talades det däremot mindre om. Kriget i Abessinien innebar dock att den spricka som nu började uppträda mellan det brittisk-franska samarbetet med Italien blev allt större och större. Irriterad över den, i Mussolinis ögon omotiverade, handelsblockaden mot Italien, började han nu vända sig allt mer åt Hitler och Nazityskland. De tidigare nedlåtande uttalandena om Tyskland och dess Führer tonades ner, samtidigt som Mussolini började anamma en mer nazistisk retorik i sina tal. Alliansen mellan de båda länderna var dock än så länge långt borta, ett tämligen misslyckat besök (som vi redan varit inne på) mellan de båda öppnade för att klyftan mellan segermakterna trots allt skulle kunna överbryggas, men precis när omvärldens intresse för utvecklingen i Etiopien avtagit, bröt nästa konflikt ut…

Spanien hade under 1900-talet drabbats hårt av såväl ekonomisk som politisk instabilitet, statskupper och revolter hade följts av instabila civila regeringar utan någon större möjlighet att lösa landets enorma problem. Den finansiella krisen i slutet av 1920-talet hade förstås inte minskat problemen, och det politiska våldet mellan höger- och vänstermiliser var återkommande problem, såväl i städerna som på landsbygden. Under 1930-talet förvärrades läget, på landsbygden gick många av hundratusentals jordlösa bönderna ut i strejker eller ockuperade mark från några av landets storbönder, samtidigt som strejkerna avlöste varandra i städerna. Den spanska centralmakten var i stora drag oförmögna att motverka, i vissa fall bidrog man själv, att våldsspiralen förvärrades, och polisens agerande i samband med strejker och jordockupationer var ofta tämligen våldsamma. När så det vänstersinnade Folkfronten, en sammanslagning av olika vänsterpartier, vann valet till riksdagen (Cortez) 16 februari 1936 förvärrades läget ytterligare, och många fruktade att landet var på väg mot inbördeskrig. Oroade över Folkfrontens krav på förstatligande av företag och massiva jordreformer gav god jordmån åt stöd för en statskupp, något som delvis hade stöd bland den spanska officerskåren och militären.
Trots att den spanska militären knappast imponerade på många utländska bedömare, var den behäftad med en enorm mängd officierare, vilka nu oroade sig över att deras befogenheter och fördelar skulle dras in. När så den monarkistiske ledaren José Calvo Solelo mördades den 13 juli 1936 i Madrid beslöt sig upprorsmakarna att slå till, under ledning av tre generaler skulle den spanska armén hissa upprorsfanan och avsätta Folkfronten och tillsätta en konservativ regering. Den 17 juli bröt så statskuppen ut, men den hastigt dåligt planerade och koordinerade kuppen blev ett fiasko, och i många områden mötte militären hastigt i hoprafsade vänstermiliser som slog ner upproret. I såväl Barcelona som Madrid greps hundratals personer som misstänktes stödja upproret, varav många avrättades. Endast i de områden där kuppmakarna hade ett förhållandevis starkt stöd, främst då i södra och västra delarna av landet, blev kuppen framgångsrik och motståndet obetydligt. När dagen så var till ända var Spanien ett splittrat land, samtidigt som utgångsläget för kuppmakarna såg allt annat än speciellt ljust ut. Stora delar av landet var i händerna på Folkfronten, eller republikanerna som de senare skulle kallas, medan majoriteten av kuppmakarnas trupper befann sig i de spanska kolonierna i Nordafrika utan att egentligen ha någon möjlighet att ta sig till fastlandet, där de behövdes.
I ett desperat försök att få hjälp vände sig kuppmakarna till Italien och Tyskland, som ansågs kunna vara sympatiska till kuppmakarnas sak. Hitler verkade inledningsvis tämligen ointresserad, men efter löften om lukrativa handelsavtal med kuppmakarna (eller nationalisterna som de också kallades), valde Hitler att skicka såväl utrustning som trupper till Spanien. Detta stöd blev i inledningsfasen, speciellt som tyskarna skickade transportflygplan till Nordafrika för att transportera över Francos trupper till Spanien, vitalt för nationalisterna. Efter detta bidrog tyskarna, med undantag för personal från Luftwaffe, primärt med att utbilda spanska soldater att använda tysk utrustning. Men om Hitler varit en tämligen ovillig aktör, var Mussolini mer än villig att bistå nationalisterna.
Han skickade såväl utrustning som stora mängder trupper till Spanien, men till skillnad från Hitler var hans krav på motprestationer snudd på obefintliga. Tusentals italienska soldater, under täckmanteln att de var frivilliga, skickades (mer eller mindre ofrivilligt) till Spanien för att bistå nationalisterna. Den italienska armén som definitivt inte återhämtat sig från invasionen av Etiopien sattes genast på hårt prov, och efter att den italienska expeditionskåren besegrats, bland annat av landsflyktiga italienare, utför Madrid krävde Mussolini bättring.

Medan Italien, Tyskland och Sovjetunionen (som snabbt lade beslag på den spanska guldreserven) mer eller mindre öppet visade sitt deltagande i konflikten, var övriga europeiska länders regeringar mer splittrade, något som definitivt visas av utvecklingen i Frankrike. Här hade den spanska folkfrontens systerorganisation, den franska versionen under Léon Blum vunnit valet. Men oroad över att konflikten, som splittrade den franska befolkningen, skulle spridas över Pyrenéerna, intog Blum en milt sagt ambivalent hållning till de spanska republikanerna. I Storbritannien låg däremot sympatierna, åtminstone från de konservativas sida, tämligen öppet på Franco, och berättelser om vänstergruppernas övergrepp skrämde många. Men oavsett sympatier, så var både britterna och fransmännen ovilliga att se att konflikten spreds, och drev därför igenom ett förslag om att försöka minska tillförseln av vapen till de stridande. Det brittisk/franska förslaget urholkades dock tämligen omgående av det faktum att Sovjetunionen inte var medlem av Nationernas förbund, och att både Italien och Tyskland deltog i att blockera tillförseln av utrustning till Spanien.
Det massiva stödet från Italien gav dock inte riktigt den effekt man önskat, Franco som efter att hans medkonspiratörer avlidit, tagit över rollen som nationalisternas ledare, verkade inte alls speciellt hörsamma de italienska och tyska kraven på att snabbt avsluta konflikten. Istället gick han metodiskt tillväga för att ta kontroll över landet, mitt under denna brinnande konflikt skakades dessutom republiken av ett – om än kort – eget inbördeskrig, där anarkister och syndikalister drabbade samman med det kommunistiska partiet som successivt – med sovjetisk hjälp – tagit över styret av republiken. Landsdel efter landsdel erövrades av nationalisterna, och den 1 april 1939 kapitulerade de sista kvarvarande republikanska trupperna.
För Mussolini var Francos seger efterlängtad, och även om effekten inte blev något djupare samarbete mellan Spanien och Italien så cementerade kriget däremot samförståndet mellan Mussolini och Hitler. Mitt under det brinnande kriget så började Hitler, som av respekt och oro för Mussolinis reaktion, återigen börjat intressera sig för utvecklingen i Österrike. Här hade Dollfuß efterträts av Kurt Schuschnigg som rikskansler, efter några år av underjordisk verksamhet så ökade det österrikiska nazistpartiet sina aktiviteter. Oroad över utvecklingen förbjöd Schuschnigg partiet, vilket bara ledde till att många medlemmar flydde över gränsen till Tyskland och fortsatte verksamheten därifrån. I samband med det tidigare beskrivna mötet i Berlin lät dock Mussolini förklara att han tagit sin hand från Österrike, på villkor att Hitler släppte planerna på att införliva Sydtyrolen i Tyskland. Hitler ansåg detta ett litet pris att betala, och den 12 mars 1938 marscherade tyska trupper in över den österrikiska gränsen mot Tyskland. Omvärlden häpnade, men både Frankrike och Storbritannien var upptagna med sina egna problem, och hade tack vare Italiens passivitet ingen egentlig möjlighet att agera annat än att fördöma Hitlers tilltag.
En överlycklig Hitler ringde senare samma dag upp Mussolini, och tackade honom för sitt stöd och att han aldrig skulle glömma detta, ett löfte han faktiskt höll. För Mussolini var invasionen av Österrike förstås lite av en nesa, speciellt med tanke på det tidigare agerandet och att Tyskland nu på allvar fick in en fot i ett område Italien sett som sin exklusiva intressesfär. Det innebar dock inte slutet för Mussolinis internationella karriär, utan den skulle faktiskt vinna ytterligare en dimension, och det i samband med krisen runt Tjeckoslovakien…