Bronsåldersapokalypsen

Slutet på bronsåldern i östra Medelhavet

” Min far (en hederstitel, reds. amn.) vet kanske att fiendens skepp kom. Mina städer bränders och onda ting utfördes i mitt land. Vet min far att mina trupper är i hettiternas land och mina skepp i Lukkas land, och att mitt land därför är lämnat åt sitt öde?”[1]

Ammurapi, kung av Ugarit i ett brev till kungen av Alashiya.

När stridsröken efter slaget om Kadesh (1274 f.v.t.) lagt sig, och både den egyptiske faraonen Ramses II och den hettiske kungen Muwatalli II återvänt hem till sina respektive huvudstäder för att fira segern, så hade den sena bronsåldern i det östra Medelhavet, nått sin absoluta höjdpunkt. Knappt hundra år efter slaget, vars bakgrund i mångt och mycket definierat tidsåldern, hade denna blomstrande, och även globala värld, gått under. Kvar fanns bara ruiner insvepta i en stickig stank av brandrök och död. Hur kunde detta ske, vem bar ansvar för detta och vad blev effekterna?

Den första globala världen

När den hettitiske kungen Hattusili II och den egyptiske faraonen Ramses II år 1283 fvt undertecknat världens första – bevarade – fredsavtal, var det förmodligen många i östra Medelhavsregionen som drog en lättnadens suck. Konflikten mellan hettiterna, med sin bas på det anatoliska höglandet i dagens Turkiet i norr, och egyptierna i söder, hade varit en segdragen historia, och kretsade runt kontrollen över resterna av det sönderfallande mitanniska riket i Levanten (ungefär dagens Libanon och Syrien), och vem som skulle kontrollera de små kungariken och stadsstater som återfanns i regionen. Dessa småriken och stadsstater var instrumentala i en handel vars omfattning sträckte sig långt utanför området runt östra Medelhavet. Centrum för denna verksamhet var handeln med koppar och tenn, de två huvudingredienser[2] som behövs för att tillverka den metallegering som gett tidsepoken dess namn, nämligen brons.

För medan mänskligheten sedan länge haft förmågan att smälta metaller, främst guld och koppar, så var dessa alldeles för mjuka för att ha någon praktisk betydelse. Det var inte förrän upptäckten av metallegeringen brons, som metallurgin på allvar förändrade mänsklighetens historia. För första gången kunde man nu tillverka föremål som inte bara kunde nyttjas i ceremoniella sammanhang, utan kunde nyttjas praktiskt som hjälpmedel i det dagliga livet, i jordbruket eller på slagfältet. Enkelt uttryckt kan man konstatera att bronset revolutionerade det förhistoriska samhället, och förändrade det för alltid.

Framväxten av dessa nya kulturer, som det mykenska riket i Grekland, den minoiska civilisationen på Kreta och det hettitiska riket i Anatolien, kretsade i stora drag runt de gigantiska palats som dominerade städerna under den sena bronsåldern i östra Medelhavet. Palatsen tjänstgjorde inte enbart som hem åt härskaren, administrationen samt prästerskapet, utan tjänstgjorde även som kultplats, handelsplats och spannmålsförråd. Det som i mångt och mycket gjort denna utveckling möjlig, var handeln runt koppar och tenn, de två metaller som tillsammans bildar brons. Inte helt olikt dagens olja, så gjorde den sena bronsålderns supermakter allt de kunde för att få kontroll över handeln, och på så sätt stänga ute sina konkurrenter.

De samtida supermakternas försök att kontrollera handeln, förstärktes otvivelaktigt av det faktum att större tillgångar av de båda råvarorna endast fanns på ett fåtal platser, och att dessa sällan återfanns inom rikenas gränser. Den enskilt största exportören av koppar under den sena bronsåldern var Cypern, vars omfattande koppartillgångar också gett ön dess namn, och vilket skänkte dess handelsmän stora rikedomar. Tonvis med koppar skeppades årligen ut från ön, och hamnade via cypriotiska handelsmän på marknaderna på det anatoliska höglandet i norr, Grekland och Kreta i väst, Levanten i öst och Egypten i syd. Varifrån tennet hämtades, är idag lite oklart, men förmodligen härstammade det från gruvor på Balkan, norra Syrien och så långt bort som Afghanistan. Det var också skälet till den eviga kampen mellan det egyptiska riket och hettiterna, och de senare och assyrierna. Så lukrativ var handeln med tenn, att den band samman östra Medelhavet med så avlägsna platser som Cornwall i dagens Storbritannien.

Vilket leder oss till nästa aspekt av denna period, nämligen det faktum att regionen i ordets rätta bemärkelse kan betecknas vara den första globala (om än i begränsad form) ekonomi. För det var inte bara koppar och tenn som transporterades via karavanvägar och med handelsfartyg, från Nubien kom guld, och från dagens Libanon kom timret till de fartyg som korsade Medelhavet. Även om det är tveksamt om regionens handelsmän själva färdades ända upp till våra breddgrader, så vet vi att det bedrevs handel mellan norra Europa och östra Medelhavet. Det finns som sagt tecken som tyder på att tenn exporterades från Cornwall i dagens Storbritannien, och från Östersjön exporterades bärnsten, och kanske även slavar. För att betala för dessa varor, hade handelsmännen med sig inte bara färdiga produkter av brons, utan även kunskapen om hur dessa tillverkades och nya idéer. På samma sätt som bronset hade revolutionerat Medelhavet, skulle nu dess ankomst till norra Europa förändra samhällslivet för alltid.

Denna blomstrande protoglobala handel, generade som sagt enorma inkomster, och skulle få långtgående effekter, såväl politiskt, ekonomisk, kulturellt och militärt. Det växte fram en ny samhällsstruktur, med en noga definierad härskar- och prästklass, men också en administration för att kunna hålla ihop riket. Denna administration krävde framväxten av nya färdigheter och kunskaper, som möjligheten att skriva, vilken nu spreds över stora delar av området. Även om detta otvivelaktigt aldrig var frågan om en universell kunskap, så var den tillräckligt spridd för att vi än idag har kvar hundratusentals lerplattor, papyrusrullar och så vidare, vilka innehåller allt från lasten ombord på handelsfartygen, till avtal mellan handelsmän och riken, till personlig och diplomatisk korrespondens och så vidare. Centrum för allt detta, var som jag tidigare nämnt, de gigantiska palatsen som dominerade stadsbilden under den sena bronsåldern.

Men det var inte bara palatsen som byggdes för de rikedomar som rann in till rikena, runt om i östra Medelhavet utsmyckades städerna och landsbygden med gigantiska monument. Några av de kanske mest kända av dessa, är de monument som Ramses II lät uppföra för att fira segern i slaget om Kadesh, vilket idag räknas till det tidigaste bevarade exemplet på statspropaganda. För i Hattusa, så hade hettiternas kung Muwatalli II en annan åsikt om utgången på detta slag. Men det är en annan historia, som vi kanske får återvända till i ett senare blogginlägg. Att påstå att tidsperioden i fråga var fredlig, är kanske inte helt sanningsenlig. Kontrollen över den lukrativa handeln med brons och tenn låg som en våt filt över regionen, men inskränkte sig främst till proxykonflikter och lönnmord på motsträviga vasaller.
Men detta var förstås förmodligen inget som de som besökte marknaderna i de större städerna, bekymrade sig över. istället kan man anta att de förundrades över de gigantiska palatsen och monumenten som dominerade stadsbilden, kände lukten från mat, kryddor och parfymer från avlägsna länder som såldes i stånden runt stadens palats. Runt stånden och i de ständigt belamrade hamnkvarteren och gatorna kunde man förmodligen höra röster som talade på främmande språk från hela Medelhavsregionen och Mellersta Östern, och hade man tur – och pengar – kunde man få skymt av en av dåtidens mest eftertraktade vara, bärnsten från Östersjöregionen. Detta var sannerligen en tid när floderna var fyllda av mjölk och honung, och de olika högkulturerna – oavsett om de önskade så eller inte – var intimt sammankopplade med varandra. Det kitt som band dessa kulturer samman var i stora drag handeln med brons, och vilket ironiskt nog skulle bli deras undergång.

För knappt hade skrivarna i Thebe lagt ifrån sig sin kisel och stentablett, när de beskrev efterdyningarna till slaget om Kadesh, när hela världen verkade rasa samman. Så vad hände egentligen, och vad orsakade denna blomstrande världs slutgiltiga undergång?

Tiden före Bronsålderskollapsen

Bara några år efter att fredsöverenskommelsen efter slaget om Kadash mellan egyptierna och hettiterna ingåtts, så började mörka moln segla upp runt regionen. I öst har en ny makt vaknat till liv. I skuggan av de gigantiska monumenten längs Tigris och Eufrats strand, som redan vid denna tid tillhörde en sedan länge svunnen tid omgärdad av mystik och mytologi, hade en nygammal supermakt vaknat. I ruinerna av det gamla assyriska riket, hade en ny ambitiös generation härskare tagit över makten, och vilka nu kastade nu lystna blickar västerut. Blickarna fokuserades mot det sönderfallande Mitanniska riket, vilket hettiterna och egyptierna stridit om, och där kungen av Hattusa sedan länge underkuvat och förvandlat de lokala krigsherrarna till hans vasaller. Men det är inte bara i öst som de hettiska kungarna kastar oroliga blickar, i väster finns tecken på oro bland rikets vasaller längs det ioniska havet, och en latent konflikt med de mykenska grekerna. En konflikt som mycket väl kan ha fungerat som en fond för Homeros, när denne – eller de – nedtecknade berättelsen som ledde fram till belägringen av Illos (eller Troja som den kanske är mer känd som) och stadens efterföljande fall. Än värre var att rikets svurna ärkefiende, det enigmatiska, kaskafolket på nytt kastat av sig oket från Hattusa och börjat göra räder in mot rikets hjärtland på den anatoliska slätten. Vilka kaskafolket egentligen var, är idag oklart, men klart är att hettiterna aldrig riktigt, inte ens under sina storhetstider, lyckades kuva denna stam som befolkade de anatoliska bergskedjorna längs Svarta Havets strand fullt ut. För att ytterligare strö salt på såren, så skakades det hettitiska riket av interna konvulsioner i form av förödande maktkamper om tronen i Hattusa. Så illa blev situationen för kungen av Hattusa, att han under förmodade smått förödmjukande omständigheter tvingades ingå en allians med ärkefienden Egypten.

Medan man förmodligen kan anta att faraonerna och diplomaterna i Thebe fann den nybildade alliansen som ett tecken på Egypten stärkt sin ställning som regionens främsta supermakt, så fanns där gott om orosmoln vid horisonten. I söder hade flera uppror brutit ut, vilka stört den för Egypten livsviktiga handeln med guld, och i väster hade libyska stammar börjat göra räder mot egyptiska bosättningar längs Medelhavet och i Nildeltat. Det är kanske också troligt att Egypten såg på framväxten av Assyrien som ett potentiellt problem, speciellt som de verkade rikta in sig på områden som egyptierna såg som sin intressesfär och varit en bidragande orsak till konflikten med hettitriket. Så sett ur denna synvinkel, så var alliansen med hettiterna ett sätt för den egyptiske faraon att bilda en front mot återuppstått Assyrien.
Den utan tvekan dominerande parten på det grekiska fastlandet och övärlden, var Mykene. Men till skillnad från det assyriska, egyptiska eller hettitiska riket, var detta ingen centralstyrd stat, utan bestod av en svag allians bestående av större och mindre stater och stadsstater. Inte helt olikt det antika Grekland, för vilka bronsåldern var en avlägsen och mytomspunnen värld, befolkad av tragiska hjältar och svekfulla gudar. Även här fanns hade de orosmoln som kunde skymtas över mellersta östern och Nordafrika, börjat märkas av. I det maktvakuum som bildats av hettitrikets inre och yttre konflikter, hade de mykenska grekerna flyttat fram sina positioner mot många av hettiternas tidigare vasallstater längs Anatoliens västkust. I vissa fall verkar vasallstaterna varit villiga att byta lojalitet, i andra fall verkar de fått övertalas, ibland med svärdet i hand. Det är förmodligen det sistnämnda som förmodligen fått fungera som en fond för de berättelser som Homeros nedtecknad i eposen Illiaden och Odyssén.  Samtidigt med denna expansion i öst, så finns också tecken på att Grekland själv verkar rusta för någon form av invasion, för vilken man snart kommer duka under för. Vilka som utgör hotet mot de grekiska staterna, är oklart, men vanligtvis brukar man peka på de enigmatiska dorierna. Såväl de skrivna källmaterialet, som arkeologiska och språkliga fynd om händelseförloppet i Grekland under slutet av bronsåldern, är tyvärr både begränsat och emellanåt motsägelsefullt. Det enda vi med säkerhet kan säga, är att många grekiska städer, helt plötsligt börjar rusta upp, eller bygga nya, försvarsanläggningar i form av ringmurar. Men ansträngningarna som bronsålderns greker gör, är i stora drag meningslösa. Under 1300- och 1200-talet, förstörs nästan varenda större och mindre grekiska samhällen. Nutida beräkningar gör gällande att uppemot 90% av bosättningarna på Peloponnesien förstördes och att många överges under kortare eller längre perioder. Det finns även de forskare som vill göra gällande att stora delar av Grekland avfolkades.

Den för perioden extremt strategiskt placerade Kreta, mitt emellan den minoiska och egyptiska världen, var hemvist för den kultur som kanske mest av allt fått symbolisera bronsåldern, den minoiska. Det var de minoiska handelsfartygen, som på sina resor över Medelhavet, försåg de egyptiska, grekiska, hettitiska och alla andra bronsgjutare i östra Medelhavet med koppar från gruvorna på Cypern och i Spanien, samt tenn från de ännu mer avlägsna Cornwall på de brittiska öarna. De ofantliga rikedomar som handeln fört med sig till Kreta, avspeglade sig i de städer och tempelkomplex som uppfördes på ön. Dessa gigantiska skapelser, som än idag får besökarna att förundras över dessa monumentala byggnader, av vilken Knossos kanske är det mest kända exemplet. Det var här som kung Minos lät spärra in sin vanställde son Minotaur i en gigantisk labyrint under tempelkomplexet, vilken slutligen besegrades av den atenske hjälten Thesus.
Efter att flera minoiska städer, däribland Knossos, allvarligt skadats av en – eller förmodligen flera – våldsamma jordbävningar, börjar den minoiska kulturen en snabb nedgång. Flera städer överges för gott, och som om detta inte är nog, invaderas ön av fastlandsgrekerna, samtidigt som hettiska styrkor landstiger på Cypern och tar kontrollen över de lukrativa koppargruvorna. Knappt har Knossos återhämtat sig från jordbävningarna och den grekiska invasionen innan det är dags igen, en ny jordbävning skakar Kreta, och nu överges staden för gott. Med det släcks lyset för den minoiska civilisationen, men också den lukrativa handeln med koppar och tenn, vilken i stora drag varit den ekonomiska motorn runt vilken allt i det östra Medelhavet kretsat runt.
I Levanten ser vi samma sak, städer som anlägger ringmurar eller gräver skyddsvallar för att skydda sina städer och samhällen. Av allt att döma verkar dessa ansträngningar, likt de grekiska, ha varit förgäves. Runt om längs kusten av Medelhavet förvandlades städerna en efter en till rykande ruinhögar, och många övergavs antingen under långa perioder eller helt och hållet. För de mäktiga hettiterna i norr och egyptierna i söder, var dessa vasallstaters undergång, över vilka dessa två supermakter stridit om under hela den sena bronsåldern, dåliga nyheter.

Inte ens det mäktiga Egypten var fredat från oroligheterna som pågick i Medelhavet, Ramses III tvingades till ständiga kampanjer i södra Levanten för att undsätta sina vasaller och freda sitt lands gränser. Ramses III:s kampanjer i södra Levanten räckte inte, och kaoset närmade sig obönhörligt det egyptiska hjärtlandet. Efter två blodiga sammanstötningar, bland annat slaget i Deltat, kunde Ramses III utropa sig till segrare. Den egyptiska propagandan gick återigen på högvarv, och utropade Ramses III till Egyptens försvarare och räddare. Men inte ens den egyptiska propaganda kunde dölja det faktum att krigarfaraonen endast förlängt det oundvikliga, utan tillgång till sina guldgruvor i Nubien och inkomsterna från sina vasallstater i Levanaten så saknade riket möjlighet att hyra in legosoldater, men också att importera brons, tenn eller koppar. En handel som dessutom allvarligt skadats av händelserna på Kreta, Cypern och Levanten, och vilka som sagt skulle få stora konsekvenser inte bara för Egypten, utan hela regionen. Efter mordet på Ramses III:s 1155 fvt, så skulle Egypten successivt förfalla och skulle aldrig uppnå samma maktställning i regionen som under faraonernas farao.

Som synes omgärdas de sista åren av denna gyllene epok av en ökande osäkerhet, med sönderfallande civilisationer och hur grannländerna nu flockas som asgamar runt det döende bytet. Men det är inte bara ambitiösa grekiska och assyriska ledare som ser möjligheter med den nya världsordning som kan skönjas, det samma kan även sägas för en nygammal farsot som plågat Medelhavet allt sedan människan lärde sig transportera varor över haven, nämligen pirater. Av det lilla – och tyvärr motsägelsefulla – källor som bevarats till eftervärlden, träder bilden fram av en ökande aktivitet bland Medelhavets pirater. Det är inte bara i Grekland och på Kreta som befolkningen börjar söka skydd bakom jordvallar och stadsmurar, det gäller även befolkningen längs östra Medelhavet och i Egypten. Något som bekräftas av arkeologiska utgrävningar, vilka antyder att många städer antingen verkar rustat upp befintliga försvarsanläggningar, eller byggt nya. Att dessa ansträngningar inte sällan verkar hjälpt invånarna, bekräftas tragiskt nog av arkeologiska utgrävningar av städer i regionen, av vilka många uppvisar spår av massiva bränder och förstörelse. Att angriparna möjligtvis kunde kommit sjövägen, finns det också bevis för, till exempel i formen av det brev som citeras i inledningen av artikeln, där kungen av Ugarit ber om hjälp från kungen av Alashiya. Någon hjälp verkar inte anlänt, då staden av allt att döma skövlades och brändes ned någon under 1300-talet fvt. De invånare som överlevde, övergav staden som aldrig byggdes upp igen. Ett öde Ugarit som sagt delar med många andra städer och samhällen runt om i östra Medelhavet, bland annat Hattusa, huvudstaden i Hettitriket, som även den skövlades och slutligen övergavs ungefär samtidigt. Förlusten av huvudstaden blev av allt att döma för mycket hettitriket, vilket likt det ugaritiska kungariket, aldrig reste sig från denna katastrof och upphörde att existera.

Med det sänkte sig ett mörker över regionen som skulle bestå i nästan fem hundra år…bronsåldersapokalypsen var ett faktum.

De första teorierna

Med undantag för några kortare referenser i bibeln och Homeros epos Illiaden samt Odyssén, förpassades händelserna som lett fram till bronsålderskollapsen till myter och legender. Det var inte förrän i början av 1800-talet, i efterdyningarna till Napoleons misslyckade kampanj i Egypten och Levanten som historikerna på nytt kunde ta del av dessa omvälvande händelser. Med sig på sin kampanj till Nordafrika och Mellersta Östern hade Napoleon inte bara soldater, utan även en mindre armé av vetenskapsmän, historiker och antikvarier, som skulle dokumentera den franska arméns framfart i regionen och ta med sig sina fynd tillbaka till Frankrike. Napoleons tanke var givetvis att skapa ett franskt museum, fyllt av de skatter och rikedomar från forntida imperier, från vilka han fann inspiration till sitt projekt. Men ingen kunde förstås riktigt förbereda de – primärt – franska vetenskapsmännen på vad de skulle få bevittna, för efter att de lämnat de trånga och av sjukdomar förhärjade städerna och gav sig ut till de gamla egyptiska lämningarna, blev de slagna med häpnad. För även om det gått tusentals år sedan de byggdes, var många av monumenten fortfarande imponerande. Men innan Napoleons planer på ett franskt imperium i Nordafrika och Mellersta Östern kunde realiseras, började sprickor uppstå i fasaden. Efter flera mindre skärmytslingar mellan fransmän och egyptier, utbröt våldsamma kravaller i flera egyptiska städer och som lök på laxen började nu stora brittiska styrkor anlända till området. Men innan de brittiska flottstyrkorna under Horatio Nelson kunde stänga in den franska flottan i Nildeltat, lyckades Napoleon fly Egypten. Kvar i Nildeltat lämnade han sin armé av soldater och vetenskapsmän att försmäkta av malaria, tyfus och svält. När väl de sorgliga resterna av Napoleons armé till slut fick återvända till Frankrike, fick de följe av de vetenskapsmän som överlevt. Med sig hade de bara en bråkdel av alla anteckningar, teckningar och fynd man gjort, majoriteten konfiskerades av britterna som förde bytet till British Museum. Men det räckte för att väcka ett otroligt intresse för epoken i allmänhet, och det forntida Egypten i synnerhet.

För bland alla dessa fantastiska fynd som fransmännen gjort, men som britterna konfiskerat, återfanns den så kallade Rosettastenen. Det är troligt att att den franske soldaten Pierre-François Bouchard, som hittat stenen utanför Alexandria, aldrig insåg omfattningen av sitt fynd. Vilket kanske inte är så underligt, då ingen vid tidpunkten förstod hur pass revolutionerande detta fynd var förrän den hamnade på museum i London och Paris (som dock fick nöja sig med en gipsavgjutning). På stenen finns nämligen en inskription i form av ett dekret av Ptoemaios V från 196 evt, vilket kanske inte så speciellt upphetsande. Men när den runt 750 kg tunga stenen, och dess förmodligen lättare gipsavgjutning, nådde Europa, så väckte den ett enormt intresse. För vad som gör Rosettastenen så unik, är nämligen att den inskription som täcker den, består av samma text skriven med tre olika skriftsystem, men två skriftspråk i form av hieroglyfer, demotisk och antik grekisk skrift med grekiska bokstäver. Medan forskarna inte hade några större problem att läsa grekiskan, så fanns det ingen som kunde läsa hieroglyfer eller demotisk skrift. Först 1822 lyckades den franske egyptologen Jean-Fraçois Champollion knäcka koden, och kunde då konstatera att texterna var identiska, då den svenska diplomaten Johan David Åkerblad redan 1802 knäckt den demotiska texten.

Med hjälp av detta, väcktes ett enormt intresse för Egypten till liv. Plötsligt gick det att läsa de egyptiska hieroglyferna, och med det öppnades en gigantisk värld upp för de europeiska forskarna. Snart vällde en mindre armé av historiker, antikvarier och skattjägare till Mellersta Östern i jakt på fynd att föra hem till Europa. Bland de tusentals fynd dessa europeiska forskare och skattjägare hittade, fanns tusentals lerplattor, fyllda med tecken som ingen hitintills kunnat läst. Uppmuntrad av Champollions framgångar, gav sig de europeiska forskarna i kast med att knäcka kilskriften, vilken använts av flera kulturer runt om i Mellersta Östern, samt på Kreta och Cypern. I mitten av 1800-talet hade även detta mysterium lösts, och med det öppnades portarna till en i stora drag fullständigt bortglömd värld upp på vid gavel.

Men det var inte bara i de dammiga läroanstalterna runt om i Europa som man gjorde fynd, många av de antikvarier och skattjägare, bidrog de också. Även om deras bidrag tyvärr också förde med sig att mycket förstördes, så grävdes Knossos och Illon (Troja) ut under mitten och andra hälften av 1800-talet. Dessa utgrävningar bekräftade nu i mångt och mycket det man kunde utläsa ur källorna från den sena bronsåldern. Med denna kunskap, så fick man för första gången sedan 1300-talet fvt en djupare inblick i en förgången och bortglömd värld. Kulturer och personer som i stora drag varit okända, eller som sagt endast omnämnda i förbifarten i bibeln eller grekiska texter, blev nu livslevande. Men med denna insikt kom också frågan, vad var det som lett till att den blomstrande tidsepok gått under i rök, våld och damm? Svaret hittades på en av de monument som Ramses II rest efter sin seger i Nildeltat, och vilket inneburit att Egypten undvikit att drabbas av samma öde som resten av högkulturerna runt östra Medelhavet. På pelaren, som är fylld av illustrationer av hur Ramses II:s arméer betvingar en invasionsarmé, nämns att motståndarna utgjordes av de så kallade ”sjöfolken”. Vilka dessa var, beskrivs inte närmare, men utrustad med denna kunskap började en teori att formuleras. Tänk om alla dessa högkulturer, som i många fall varit fullständigt okända eller vilkas existens även historiker hade en väldigt, väldigt vag uppfattning om, hade krossats av dessa enigmatiska sjöfolk? Det blev förstås inte heller sämre av att många av illustrationerna av sjöfolken var iförda hjälmar med horn, vilket med tanke på tidsperioden och intresset för vikingar, inte ska underskattas. Tanken att en grupp sjöfarare, inte helt olikt vikingarna drygt 3000 år senare, hade åkt runt och spridit död och förintelsen, var otvivelaktigt en tilltalande teori.  I takt med att fler och fler städer grävdes upp, och många av dessa visade tecken på att ha förstörts, så gav detta teorin allt mer och mer bäring.

Men vilka var då dessa Sjöfolken som bar ansvar för att ha inte bara förstört en kultur, utan en hel tidsålder. Låt oss ta en titt på Sjöfolken…

Sjöfolken

I likhet med många andra förhistoriska och antika folkslag, som plötsligt dyker upp och sedan försvinner lika fort, så är vår kunskap om vilka Sjöfolk var, tyvärr väldigt begränsade. De lämnade inte efter sig några källor, och det vi vet om dem, har forskarna fått pussla ihop från vad deras fiender, primärt egyptierna, skrev om dem. Vilket otvivelaktigt är problematiskt, då dessa källor sällan kan betecknas som opartiska. Ett annat problem är att mycket av det lilla som skrevs, aldrig går in i detalj rörande vilka Sjöfolk riktigt var. Det verkar som att de s om skrev om dem, eller avbildade dem att läsaren, eller betraktaren av de illustrationer som täcker de monument som Ramses III lät resa efter slaget om Nilen, visste vilka de var. Över 3000 år senare har denna kunskap, trist nog, gått förlorad.

Men helt utan ledtrådar är vi tack och lov inte, och den främsta källa till vår kunskap – eller åtminstone antydningar – om vilka Sjöfolken de facto var, finns att finna på de redan omnämnda monumenten som Ramses II lät resa under sin tid som farao. För bland alla dessa propagandabilder och texter som Ramses II lät göra på sin armé som 1247 fvt gjorde upp med Muwatalli II, så finns flera hänvisningar till legosoldater från utkanten av faraonens rike, som avbildas på de monument som Ramses III lät resa. Men den här gången deltar de inte på faronens sida, utan är de Ramses III bekämpar längs gränsen till Gazahalvön och i Nildeltat. Tyvärr nämner inte källorna något om dessa gruppers motivation till att helt plötsligt byta sida, men en trolig förklaring är kanske det kaos som råder i regionen.

Beväpnad med denna kunskap, började forskare under det sena 1800-talet, vilken verkade styrkas av det faktum att många samtida jordlager uppvisade kraftiga spår av förstörelse, peka ut Sjöfolket som huvudansvariga. Inte helt olikt de skandinaviska vikingarna, så svepte dessa folkslag fram över Medelhavet i jakt på städer och riken att plundra och skövla. Vilket också förklarade varför assyrierna och babylonierna i Mesopotamien, inte drabbades lika hårt och därför snart skulle kliva fram på nytt i de historiska källorna.
Men i takt med att ämnet arkeologi och historia gjorde nya framsteg, både vad gällde tekniskt som vilka metoder man använder sig, började en rad frågor rörande de gamla teorierna växa fram. Den kanske främsta, vad var det som fick Sjöfolken att ge sig ut på Medelhavet? Av bilderna från Ramses III:s monument att döma, verkar dessutom inte alla vara sjöburna, många verkar transporteras landvägen i stora, och tröga, vagnar som inte alls verkar lämpade för strid.  

Den moderna teorin

I takt med att arkeologin utvecklats, såväl tekniskt som vilka arbetssätt man nyttjar, så har vår bild av historien blivit mer komplex. Kombinerat med nya fynd, men också tolkningar av gamla, börjar historiker och arkeologer måla upp en ny bild av den värld som existerade i östra Medelhavet under 1300-talet fvt, och hur den gick under. För när arkeologer och historiker satte sig ner och började granska fynden, både nya och gamla, började de ställa sig en rad frågor som måste besvaras. Vad föranledde Sjöfolk att ge sig ut på havet för att plundra städerna längs östra Medelhavet? Varför uppvisar inte alla städer som övergetts vid tidpunkten spår av strid, som till exempel pilspetsar i de arkeologiska lagren för tiden? Varför bär bara vissa delar av städerna spår av våldsamheter? Varför begränsas förstörelsen även inåt landet, en stad som Hattusa ligger på det anatoliska höglandet, långt från Medelhavet? Finns det någon annan orsak till förstörelsen runt om i östra Medelhavet under 1300-talet fvt?

Utrustad med alla dessa, och många fler frågor, började man gå igenom bevisen. Med hjälp av jordprover från Cypern, men också av dokument och korrespondens från härskare, började en komplex bild av slutet av bronsåldern i Medelhavet växa fram. Istället för en period när fälten var fulla av spannmål och floderna fulla av mjölk och honung, förmedlades en bild av en region i kris. Av jordproverna att döma, hade åtminstone Cypern drabbats av en långvarig torka, något som bekräftas av korrespondens med fastlandet om att få köpa spannmål. Av de kvarvarande dokument som granskats, så verkar dock den vädjan gått ohörd, då även Levanten led av en utdragen torka, som även mycket väl kan ha drabbat Grekland och det anatoliska höglandet. Som tidigare beskrivits så var det oroligt i utkanterna av många av de forntida högkulturerna, i södra Egypten tvingades den egyptiska armén att bekämpa ett uppror i Nubien och dessutom försöka kontrollera angrepp från dagen Libyen. Norr om hettiterrikets hjärtland, så hade kaskafolket kastat av sig oket från Hattusa och börjat göra angrepp mot riket. Även i Grekland, som ironiskt nog är delaktig i att försöka utnyttja hettiternas sönderfall och de olyckor som drabbat Kreta, pågår det en febril verksamhet med att förstärka skyddet runt städerna.

Men den kanske främsta frågan som många arkeologer började ställa sig, var varför endast delar av många städer uppvisar spår av att ha satts i brand. För när arkeologerna letade sig utanför de gigantiska palatskomplex som dominerade städerna, och intresserat de tidiga historikerna och antikvarierna, så fann man något väldigt intressant. För på många platser verkade förstörelsen vara begränsad till palatsbyggnaderna, medan bostäder och spannmålslager klarat sig undan bränderna. Det fanns även andra underligheter, på många håll verkade det saknas några som helst spår av att förstörelsen föregåtts om någon form av utdragen strid. Detta har föranlett många forskare att peka på att städernas undergång kanske inte handlar så mycket om angrepp från en utomstående fiende, utan sociala spänningar i form av protester eller uppror. Med tanke på den förmodade hungersnöd som möjligtvis kan ha existerat i många städer, är det kanske inte så underligt om dessa slutligen renderat i att förråd och palats skövlats.

Men detta kan förstås inte förklara all förstörelse, speciellt i ett område som är ökänt för sin seismologiska aktivitet. När seismologer studerat såväl förstörelsen av många städer, både på bild och på plats, har många pekat på att många byggnader uppvisar tecken på att skadats av jordbävningar. Även om det givetvis är svårt att precisera närmare precis när, och hur kraftiga, dessa skalv varit, så finns det ändå gott om bevis för jordbävningsskador i jordlagren. Det är inte heller så att vi saknar bevis för att städer de facto förstördes av jordbävningar, och än idag orsakar jordbävningar enorma skador i området. Kan detta förklara den ofta slumpmässiga förstörelsen, men också varför det saknas spår av pilspetsar och andra tecken på omfattande strider i jordlagren.

Men sjöfolken då, vart kommer då de in i historien? Tja, inom dagens forskningar, har dess inverkan tonats ned något. Istället för att vara en orsak till nedgången, så har de istället förvandlats till en effekt av nedgången. Kanske var orsaken till Sjöfolkens härjningar en direkt effekt av de problem, i form av svält, jordbävningar och sönderfallande supermakter? Vi vet tyvärr inte, och frågetecknen runt Sjöfolken kommer förmodligen aldrig att helt rätats ut. Vad vi däremot vet är att de, efter sina försök att tränga in i Egypten, vände norrut och blev anfäderna till de bibliska filistéerna.

Men det finns även en annan, och kanske ännu mer fantasieggande, teori som vunnit allt mer och mer mark den senaste tiden. Nämligen att bronsålderskollapsen i östra Medelhavet, i vissa avseenden orsakades av framväxten av kunskapen om att bearbeta en annan metall. En metall där tillgången som när det gällde koppar och tenn, inte var begränsad till några få platser, utan fanns förhållandevis lättillgänglig, och vars framställning till praktiska redskap och vapen, således var både billigare och enklare. Jag talar givetvis om järnet, och vars framställning till praktiska redskap och vapen, skulle revolutionera regionen och den kända världen. Kanske signalerade förstörelsen av palatskomplexen, som i mångt och mycket förkroppsligade bronshandeln, slutet på denna gyllene period, och början på något nytt…

Effekter

Oavsett vad som föranlett den så kallade bronsålderskollapsen, så går det inte att blunda för att den fick gigantiska konsekvenser. Den kanske mest uppenbara effekter är att många av dåtidens supermakter kollapsar så fullständigt, som hettiterna och den minoiska kulturen, att de aldrig orkar återskapa sina forna glans. I andra fall så överlever kulturen knappt, som Egypten, eller förpassas till ett mörker som det ska ta århundranden för den att ta sig ur, som i fallet med Grekland. Men där det finns förlorare, så finns det förstås också vinnare. I detta fallet är den uppenbara vinnaren det Assyriska riket, vars geografiska placering, förmodligen skyddar det från de värsta effekterna av kollapsen. Det skyddar dock inte assyrierna från sekundäreffekterna i form av minskad handel och allmän osäkerhet, men riket består.

Vad som däremot inte består är skrivkonsten, som på vissa platser, t.ex. Grekland, försvinner mer eller fullständigt. Åren som efterföljer bronsålderskollapsen, har i vissa fall beskrivits som en förhistorisk mörk tidsperiod, inte helt olikt den som följer Roms förfall i Västeuropa under senantiken/tidig medeltid. I Grekland försvinner kunskapen om skrivkonsten fullständigt, och det dröjer nästan 500 år innan grekerna återigen sätter sig ner för att skriva ner sina tankar.
Men det är inte bara i östra Medelhavet som drabbas av effekterna från bronsålderskollapsen, förmodligen kändes svallvågorna av den ända upp till våra breddgrader. För även om kontakterna med Medelhavet var sporadiska, så vet vi att de fanns och de hade betydelse för framväxten av en ny kultur. En kultur som rimligt torde påverkats av händelserna i södra Europa, speciellt när handeln med brons, koppar och tenn, hastigt och mindre lustigt, bara tog slut. Detta har lett till att många skandinaviska forskare, inte helt olikt de som intresserar sig för östra Medelhavet, börjat omvärdera tidsepoken. Var den verkligen så fredfull som det ofta framställs, eller ledde kollapsen i Medelhavet till en liknande, om än kanske inte lika omfattande, kollaps på våra breddgrader?

---

[1] Niels-Peter Granzow Busch: Sjöfolken lade bronsålderns riken i ruiner; Illustrerad Vetenskap Världens Historia, 10 januari 2011. (https://white-album.s3.amazonaws.com/files/HI_SV_06_14_Bronzealderens_DoedSV.pdf, läst 20190510)

[2] Det går även att göra brons utan tenn, men då behöver man arsenik.

Källor:
Late Bronze Age collapse
Troy
Ugarit
The Bronze Age Collapse
1177 BC: The Year Civilization Collapsed (Eric Cline, PhD)

Raffaele D’Amato: Sea Peoples of the Bronze Age Mediterranean c.1400 BC–1000 BC; Osprey Publishing 2015

Hemvändande IS-resenärer

IS-soldater marscherar genom Raqqa

Drygt fem år efter att företrädare för terrorgruppen den Islamska Staten (IS) utropade kalifatet i moskén i Mosul, ligger nu riket i ruiner. De sista kvarvarande enklaverna av detta skräckvälde, är nu satta under hård press av kurdisk milis, syriska armén och andra milisenheter som varit involverade i inbördeskriget i Syrien. I fångläger upprättade av kurderna och den irakiska armén, befinner sig nu tusentals tidigare IS-anhängare, av vilka många från bland annat Europa nu inget annat än önskar få resa hem. Inför journalister från Västvärlden, så försöker de tona ner sin involvering, be om förlåtelse och önska få ett normalt liv. 

För fem år sedan lät det annorlunda. Efter att IS firat stora framgångar i det pågående inbördeskriget i Syrien, tog sig milisens anhängare över till Irak. Här fortsatte framgångarna, när den irakiska armén bokstavligen vittrade sönder, och flydde hals över huvud. Kvar lämnades militär utrustning, och hundratusentals civila, som hamnade i terrorsektens klor. Först utanför utkanterna av Bagdad kunde den irakiska armén, uppbackad av amerikanskt flyg, hejda IS framryckning. Även i norr stötte IS på hårt motstånd, när man försökte ta sig in i det mer eller mindre autonoma kurdkontrollerade delarna. I Syrien tippade vågskålen över till IS nackdel, när föst medlemmar ur Hizbollah och sedan militär från Iran och Ryssland skickades till stöd för den sittande regimen. Men IS har inte varit utan uppbackare, länder som Saudiarabien (som förmodligen såg IS som en möjlig bricka i det pågående geopolitiska spelet om kontrollen över Mellersta Östern) och Turkiet, har båda haft en milt sagt ambivalent hållning till terrorsekten.

Men för de hundratusentals irakier och syrier som nu styrdes av IS, från dess självutnämnda huvudstad i Raqqa, var det ingen tröst. I synnerhet hårt utsatta var Yazidierna, en kurdisk sekt i Irak, som snabbt utsattes för vad som bara kan betecknas som ett folkmord, bland annat såldes tiotusentals yazidiska kvinnor som sexslavar till IS-anhängarna. I sitt självutnämnda kalifat hängav sig IS med avrättningar av alla som inte ansågs följa deras tolkning av koranen eller stämplades som otrogna, men också meningsmotståndare och tillfångatagna soldater. Homosexuella kastades från höghus, medan man hängav sig åt allt mer och mer rafinerade metoder för att sätta skräck i sina militära motståndare. Krigsfångar avrättades, emellanåt under otroligt grymma former, som t.ex. när man brände tillfångatagna piloter levande.
Men IS begränsade inte sin verksamhet till Mellersta Östern, under de senaste åren har flertalet terrordåd begångna i Europa, USA och Asien, kopplats till IS. Avstickargrupper har bildats i Afghanistan, Somalia, Nigeria, Egypten, Libyen och Filipinerna, där man fortsatt sprida skräck och terror. Det som började som en lokal sunnimuslimsk milisgrupp under den amerikanska ockupationen av Irak i början av 2000-talet, har således blivit en franchise, en slags terrorismens svar på McDonalds, Burger King eller KFC, inte helt olikt dess föregångare Al Qaida.

Men trots vetskapen om vad IS sysselsatt sig med, eller kanske på grund av det, så har man inte haft några rekryteringsproblem. Tiotusentals utlänningar, främst från Mellersta Östern, har flockats till de svarta fanorna. Men det är inte enbart saudier, algerier, tunisier eller egyptier som rest till Irak och Syrien, det har även tusentals européer. Många av dessa har gjort en stor sak av sin resa till kalifatet, och öppet uppmuntrat andra att följa efter, eller slå till mot mål i sina hemländer som en del av kampen. Andra har bränt sina pass, i väntan på att profetian som uppfyllas när kalifatet utropas, ska infrias.
Från Sverige räknar man med att drygt 300 personer åkt till Syrien/Irak, även om mörkertalet kan vara större. Av dessa har drygt hälften återvänt, ett femtiotal dödats och resten har antingen gått under jorden, strider vidare eller har gripits av kurdisk milis, syriska eller irakiska armén. Det är nu de sistnämnda som hamnat i fokus, när journalister från hela Västvärlden, letat sig fram till de fångläger där de befinner sig. I intervju efter intervju, så bedyrar man sin oskuldsfullhet, och att man aldrig bevittnat eller deltagit i övergreppen. Kvinnorna har stått vid spisen, medan de män som intervjuas har sysselsatt sig med hjälpinsatser som att köra ambulanser eller agerat blodgivare och så vidare. Ingen av de som nu önskar återvända till ”tryggheten” i det ”tråkiga Sverige” de lämnade, verkar reflektera över att deras försök att tona ner sin medverkan, ekar ihåligt.
För medan det givetvis inte går att motbevisa deras utsagor rakt av, så går det däremot att ifrågasätta deras påståenden om att de blev ditlurade eller inte förstod vad de gav sig in på. Det kan knappast undgått någon, möjligtvis om denne nu befunnit sig i en total medial skugga utan tillgång till utomstående medier eller internet, att missa vad IS stod för och vad de sysselsatte sig med. Vilket kan te sig lite motsägelsefullt, då de flesta verkar erkänna att de lockats till Syrien genom kontakter på nätet. Men det kanske mest graverande beviset mot denna oskuldsfullhet, är förstås att IS inte på något sätt dolde sin verksamhet, snarare tvärt om var det en del av deras propaganda och bilder/berättelser man uppenbarligen fann värda att förmedla. Det blir således svårt att sätta någon större tilltro till påståendena om att de inte kände till, eller förstod vad IS rent praktiskt stod för.

Men det jag kanske mest irriterar mig på, är medias bild av kvinnor. För i sann identitetspolitisk anda, så klarar inte media av att hantera frågan om kvinnan som förövare eller medbrottsling. Så trots att man försöker ta avstånd, så hamnar man ändå i en grund och botten patriarkal världsbild, där kvinnan blir ett passivt offer, ditlockad av en man och sedan utan möjlighet att påverka sin egen situation. Det är visserligen sant att IS, inte helt olikt andra fascistoida rörelser, är en organisation som inte direkt verkat för kvinnlig emancipation. Men detta har inte hindrat IS från att nyttja sin kvinnliga anhängare, dels i en aktiv roll som bl.a. rekryterare via internet, men kanske viktigaste av allt, i sin roll som husfru och hustru.
För utan kvinnor som skötte hushållen, tog hand om skadade och barn, lagade mat åt jihadisterna vid fronten o.s.v., så skulle kalifatet inte överlevt länge. Men dess viktigaste roll, återigen i likhet med många andra fascistoida rörelser, var deras betydelse för att säkra kalifatets återväxt på lång sikt. Precis hur många av de kvinnor som nu befinner sig i de kurdiska lägren, verkligen var införstådda i denna aspekt av deras medverkan, är oklart. Men det är inte helt orimligt att anta, att många faktiskt var fullt medvetna om detta. Problemet är förstås att ingen idag kommer erkänna detta, speciellt när det nu gäller att försöka distansera sig från sin tidigare fanatism.
Tyvärr får vi bara konstatera att forskningen runt kvinnors roll i denna typ av verksamhet, är väldigt begränsad. Först på senare år har studier av kvinnors attityder under det Tredje Riket, på allvar börjat genomföras, om än i väldigt begränsad utformning. Liknelsen saknar inte värde, då den patriarkala bilden av kvinnan som objekt, delas av både högerextremister och islamister. Detta till trots, så verkar kvinnor inte ha några problem att dras till dessa rörelser. Kvinnans roll i det Tredje Riket var otvivelaktigt förpassad innanför husets fyra väggar, och förkastade många av de framsteg som gjorts under åren före, under och efter Det Stora Kriget. Ändå var det många kvinnor som fanns NSDAP:s idéer tilltalande, och inte hade några problem med dessa. Men om man nu finner detta ämne styvmoderligt behandlat, så är det inget mot för frågan om hur kvinnor både aktivt och indirekt, deltog i såväl Förintelsen som behandlingen av civila i de av Tyskland ockuperade Europa, och då främst de östra delarna. Att de deltog vet vi, men inte i vilken omfattning och på vilket sätt. Även om det har börjat forskats i ämnet, så är det ändå ett förhållandevis okänt territorium, som vi behöver utforska närmare.
Delvis beror denna vita fläck i historieskrivningen givetvis på bristen av källor, men jag kan inte annat än fundera i banorna på att det också handlar om att man också måste börja ifrågasätta den rådande bilden av kvinnan. För oavsett politisk hemvist, så framställs kvinnan ofta som en livsbringande kraft, vilken ofta är positivt inställd till de förändringar samhället står inför, och som gladeligen anammar dessa. Det blir därför problematiskt att försöka förklara hur kvinnor, av vilka många växt upp i Väst, kan förkasta allt Väst gjort för kvinnlig emancipation, och varför de anslutit sig till en av de kanske mest kvinnofientliga regimer som existerar. Det blir därför enklare att använda sig av det enkla svaret, att de blivit duperade och lurade, än att de faktiskt eftersökt denna typ av samhälle. Man väljer alltså att öppet, därför att det går i stick i stäv med deras världsbild, att blunda för individens egna ansvar för sitt eget handlande. Kvinnan förvandlas således till ett oskyldigt offer, som duperats och som därför inte kan ställas till svars för sitt agerande. Men frågan är förstås om det är så enkelt, jag är starkt tveksam.
Det finns säkerligen fall där man nyttjat personer i en utsatt situation, men det finns säkerligen också gott om fall, där personen var mycket väl medveten om vad denne gjort och varför. Som gjort ett aktivt val att förkasta allt det kvinnan sägs stå för, och villigt gått över till den andra sidan.

Medan media sliter sitt hår i hur man ska förhålla sig till de kvinnliga IS-anhängarna, har man lättare med de manliga. När media intervjuar männen, saknas ofta de målande bilderna av hur vedervärdiga livsförhållandena är i lägren, eller berättelser om de svältande barnen. Vilket i det sistnämnda fallet kanske inte är så underligt, då man ofta verkar separerat männen från kvinnorna. En av de svenskar som intervjuats i svensk media, är en ”tidigare” IS-anhängare, som påstår att han bara körde ambulans och gav blod. Enligt honom hade han inget som helst IS övergrepp att göra, och när man direkt frågar honom om dessa, så väljer han att tona ner dess omfattning eller att han inte sett dem.
Här hamnar vi i nästa problem, nämligen ansvarsfrågan. Även här ekar argumenten ihåligt, precis som när det gäller kvinnornas roll, så går det inte att skylla ifrån sig med att jag bara ”körde ambulans” eller gav blod. Utan ambulansförare, eller chaufförer, så hade aldrig IS kunnat ryckt fram så fort som de gjorde, eller tagit hand om skadade soldater eller anhängare. Men även annan form av logistik hade en avgörande roll för kalifatets existens, som till exempel deras export av olja till Turkiet. En export, som tillsammans med stulna historiska föremål, var kalifatets viktigare inkomstkälla, och gjorde det möjligt för dem att betala utländska jihadister, men också lokala miliser och köpa in vapen från konkurrerande miliser. För även om krig utkämpas vid fronten, så är det logistiken som vinner kriget. Utan tillgång till chaufförer, så kunde inte kalifatet överleva.
Men den kanske främsta frågan, som mig veterligen aldrig ställs. Är varför? Varför var denne humanitäre hjälte tvungen att bege sig till IS för att köra ambulans och ge blod? Fanns det verkligen inga andra alternativ, som till exempel Röda halvmånen? Svaret på frågan är troligen att mannen, precis som de kvinnor som nu framträtt i diverse interjuver, var övertygade om att de livsval de gjorde när IS såg ut att kunna lägga stora delar av Mellersta Östern under sina fötter, var de rätta. Profetian om kalifatet höll på att infrias, och det var därför viktigt att stödja det.
De var således inte frågan om några ”vilseledda”, eller ”sökande personer”, utan personer som mycket väl visste vad de gjorde. Jämför med den debatt som rasade i Sverige efter Bosse Schöns bok om de svenskar som frivilligt sökt sig till Waffen-SS under det andra världskriget. Här var det knappast tal om några vilseledda tonåringar, snarare tvärt om, handlade det om övertygade nazister som rest till Tyskland för att medverka i Hitlers världsbyggnad och kampen mot kommunismen. Men även om jämförelsen är tämligen relevant, i synnerhet som många inte verkar tagit avstånd från sin politiska övertygelse, så är den nu bortglömd.

Men debatten om de svenska IS-anhängarnas vidare öden, visar också på en svensk beröringsskräck. För trots att det var klart att kalifatets tid varit räknad, och att många av de som finns kvar i regionen, möjligtvis kan tänka sig vilja återvända. Har såväl debatten som förberedelserna inför detta, varit lika med noll. Försök att fånga upp problematiken har ofta stött på patrull, främst från apologeter som Mathias Gardell, Jan Guillou och så vidare, vilka ofta försökt brunsmeta de som försökt tala om problemen. Ett annat problem är förstås att många, speciellt de på vänsterkanten, men även vissa liberala, har svårt att riktigt greppa en värld där vedervärdiga åsikter inte har något med hudfärg, sexuell läggning eller religiös/icke-religiös världsbild att göra. Men det är inte bara proffstyckare som aktivt medverkat till att tona ner problematiken, det samma gäller många politiker. Här får man bara konstatera att eftervärldens dom lär bli hård, och att det gäller både den borgliga och socialdemokratiska/miljöpartistiska regeringen.
Den borgliga regeringens försök att inrätta någon form av departement, under ledning av Mona Sahlin, blev ett totalt misslyckande. Mycket mer än en telefonlinje, dit personer som var oroade över att personer i deras närhet var på väg att radikaliseras kunder ringa, blev det inte. Någon vägkarta för hur samhället skulle agera, eller försöka samordna kommuner, polis, säkerhetspolis, socialtjänst och så vidare, blev det inte heller. Det hela föll sedan samman som ett korthus i en orkan, när Sahlin tvingades avgå efter ytterligare en skandal. Men om borgarnas försök var milt sagt obefintligt, så var det inget mot vad den socialdemokratiska/miljöpartistiska regeringen lyckades prestera. Av någon obegriplig anledning hamnade frågan under kulturminister Alice Bah Kuhnke ansvar, en fråga hon snabbt visade sig fullständigt oförmögen och ointresserad av att driva. Det blev förstås inte bättre av att Bah Kuhnkes eget parti visade sig inflaterat av personer med koppling till det styrande partiet i Turkiet, ett parti som otvivelaktigt visat sig ha fingrarna djupt nedsyltade i affärer med IS. Det blir förstås lite av guility by association över det hela, men någonstans infinner sig ändå känslan av att MP är oförmögna, eller ovilliga, att riktigt ta frågan på allvar av annat än bara ideologiska orsaker.

Vi står nu, efter två (snart tre) regeringar, utan någon egentlig långsiktig plan för hur radikala islamistiska grupper ska motarbetas. Snarare har talet om försöken att motverka radikalisering bland svenska muslimer, motarbetats av statens stöd till diverse rörelser med kopplingar till radikala organisationer.

Men den kanske främsta orsaken varför politiker och medier tassat runt frågan som en katt på ett hett plåttak, stavas Sverigedemokraterna. Förmodligen av rädsla att inte ge SD rätt i en av deras ”hjärtefrågor”, så har man helt enkelt avstått från ämnet. Men taktiken har misslyckats, kalifatet är krossat, och många av IS-anhängarna vill nu tillbaka, då de är mycket väl medvetna om vad som väntar dem, oavsett om de stått vid spisen eller kört ambulans. Tryggheten i det sekulära och tråkiga Sverige, är förstås att föredra, från den hämnd från kurder, yazidier, kristna, shiiter, irakiska och syriska armén, och alla andra som drabbats av IS, väntar på att få utkräva för de senaste fem åren.
Som vanligt när politiker och media tas på sängen av ett ämne de inte vill ta i, så blir reaktionen att överreagera. Plötsligt verkar alla farhågor och försök att förhala det oundvikliga, varit bortglömda. Debattläget är högt, där båda sidor av frågan står och skriker på varandra i valfri tv-studio. Ena sidan förordar hårdare straff, medan den andra sidan anser att problemet är överdrivet och att det kräver dialog och mer samarbete.
Problemet är förstås att båda sidor har fel. Straffdebatten har landat i en rad lagförslag som i praktiken är verkningslösa på de hemvändande IS-anhängarna. Eftersom vi i Sverige inte tillämpar retroaktiv bestraffning, så går det alltså inte att döma någon av de som varit medlem i IS innan lagen klubbas. Ambulansföraren och alla andra svenska IS-anhängare, kan alltså lugnt återvända ur denna aspekt. En annan fråga är förstås hur pass effektiv en sådan lag kommer bli, men även vilka som ska omfattas av den. Ur en juridisk synvinkel är terrorism inte helt entydig, och det finns gott om organisationer som kan omfattas, speciellt som ordet idag används i alla möjliga – och omöjliga – sammanhang. En annan fråga är förstås hur Sverige ska agera mot tredje part, som ett land som kräver att en organisation verksam i Sverige ska terrorklassas? I sig har jag absolut inga problem med ett sådant lagförslag, men då får det gärna debatteras under lite lugnare och sansade former. Att i affekt klubba igenom ett lagförslag, som mycket väl kan få oanade konsekvenser, känns ärligt talat lite så där faktiskt.
Ett annat förslag som varit en het fråga är frågan om att dra in terrorresenärers medborgarskap, något som görs i flera länder. Men även här finns ett problem, det gäller endast personer med två medborgarskap. Risken är således är att lagen, om personen endast har ett svenskt medborgarskap, blir tandlöst. På grund av en rad internationella förpliktelser, får man inte göra personer statslösa. Visst, nu kan man med fog argumentera att många av IS-anhängarna, när kalifatet stod på höjden av sin framgång, rev sina gamla pass. Men problemet kvarstår, personer som endast har svenskt medborgarskap kommer inte att påverkas av detta lagförslag. Det riskerar således att bli ett slag i luften, endast för att blidka en upprörd allmänhet, som kanske saknar vetskapen om att det i praktiken saknar betydelse.

Men även den andra sidans argument ekar ihåligt, då den i stora drag verkar bestå av taktiken att brunsmeta sina kritiker eller kalla dem för alarmister. Men det är inte bara motargumenten som ekar ihåligt, det samma gäller även åtgärderna. För mycket mer än en telefonlinje, dit oroade anhöriga eller bekanta, kan ringa, har det inte blivit. Talet om att försöka ”mobilisera samhällets alla goda krafter”, är i praktiken snömos. Speciellt som man allt som ofta verkar vända sig till rörelser med kopplingar till politisk islamism, vilka emellanåt har uttryckt sig positivt om kalifatet, terroristhandlingar eller antisemitiskt. Det skulle vara som att låta moderata nazister, få ansvara för någon form av avhopparverksamhet för medlemmar i NMR eller liknande.
Men det kanske mest stötande, åtminstone från egen del, är den här strutsmentaliteten som verkar återfinnas bland många apologeter. Speciellt som det gör att civilsamhället nu uppenbarligen saknar någon som helst vägkarta över hur man ska handskas med hemvändarna, och där mycket av ansvaret förmodligen kommer landa på de kommunala socialkontoren. För problemet begränsas inte enbart till de hemvändande IS-soldaterna, utan också till deras anhöriga. Hur ska daghem, skola o.s.v., hantera barn som växt upp i kalifatet, och som växt upp i en extremt dysfunktionell miljö och lärt sig att lösa konflikter med ”otrogna” med våld. Hur ska samhället tackla detta? Det blir förstås inte heller bättre av att misstron mot socialförvaltningen inom vissa grupper i Sverige, är otroligt stort. Grupper som anser att socialförvaltningen utsätter dem för diskriminering, men som också är överrepresenterade när det gäller IS-resenärer. Talet om att tvångsomhänderta barn till hemvändande IS-resenärer, kan således bli problematiskt. Något det faktiskt även talats om från vänsterhåll, men hur ska det rent praktiskt genomföras?

Så om då ingen av sidorna har rätt, vad ska man då göra? Förmodligen vara tråkigt svensk, och helt enkelt kombinera dem båda. Dels måste lagstiftningen ses över, men samtidigt måste också civilsamhället involveras i arbetet mot radikalisering. Detta första måste ske under organiserade former, och inte i affekt. Men det innebär också att rättsväsendet måste utbildas i hur man utreder denna typ av brottslighet. Åklagare och domstol måste få kunskap i vad som gäller, men också hur dessa undersökningar ska bedrivas.

Det andra måste rimligen innebära att stat och kommun, slutar att legitimera radikala organisationer, men också att man ger de sociala myndigheterna de resurser som behövs för att fånga upp personer i riskzonen. En annan lösning är förstås att debattklimatet måste ner ett par hack, och att alla dessa postkoloniala och identitetspolitiska teorier, måste väck.

VM:s gruppspel är slut

Fotbolls VM 2018 går av stapeln i Ryssland

Så var då gruppspelet i Fotbolls 2018 avklarat, och med det är det dags att gå igenom grupperna och se ge betyg över denna första fasen.

Grupp A

Den på pappret kanske sämsta gruppen i årets VM-turnering, och det var kanske också att vänta med tanke på att den också det är den grupp i vilken hemmanationen Ryssland återfinns. Förhandsfavoriter i gruppen var Ryssland och Uruguay, med Egypten som en potentiell utmanare om att knipa en plats i åttondelsfinalen, medan Saudiarabien spåddes bli jumbo. Tyvärr visade sig gruppen lika svag i praktiken som alla förväntat sig, Ryssland och Uruguay hade inte några större problem att tackla Egypten och Saudiarabien, som fick göra upp om vem som skulle undvika att bli gruppjumbo.

1. Uruguay –Har kanske inte direkt imponerat under gruppspelet, utan kört lite på halvfart mest hela tiden. Såg faktiskt lite lätt ointresserade ut mot både Egypten och Saudiarabien, vilka dock saknade förmågan att utnyttja uruguayarnas smått bristande intresse.  Blixtrade dock till mot Ryssland, och visade vilken klass de faktiskt besitter. Känns lite som att Uruguay har säkerligen ytterligare ett par växlar att lägga in nu när det vaknas slutspel, vilket kommer behövas. Vill säkerligen få revansch för den lite snöpliga åttondelsförlusten i förra VM, och har helt klart stor potential att ta sig vidare till åtminstone kvartsfinal. Får dock ett motstånd i nästa omgång, när man ställs mot Portugal.
Betyget för gruppspelet blir otvivelaktigt väl godkänt. Laget har visat klass, men det är samtidigt lite svårt att riktigt veta hur pass bra Uruguay egentligen är, motståndet har sannerligen inte varit det bästa. Men med Cavani och Suarez på topp, och ett habilt mittfält och försvar, något de flesta lag säkerligen undvika.

2. Ryssland – Hemmanationen inledde med en betryggande seger mot ett blekt och intetsägande Saudiarabien, och följde sedan upp detta med ytterligare en tämligen enkel vinst mot Egypten. Var innan VM starkt kritiserat, och segrarna har väl i vissa avseenden dämpat kritiken, som varit rätt bitsk emellanåt. Förlusten mot Uruguay (som knappast behövde anstränga sig), visar ändå att ryssarna har stora brister i såväl spelarmaterial som taktiken. Man var faktiskt ett par nummer för små och var faktiskt aldrig i närheten av att hota motståndarna. Ska nog behöva ett smärre mirakel att besegra ett förmodligen revanschlystet Spanien i åttondelsfinalen, och möta en ny dos av kritik. För trots år av förhoppningar om att nu kommer Ryssland förvandlas till en maktfaktor i internationell fotboll, så har inget hänt.
Får väl ändå sägas varit en godkänd insats så här långt, speciellt med tanke på att laget på förhand var rätt nederlagstippat. Dock lite svårt att veta precis vart man har ryssarna, och medan många andra mer namnstarka lag hade stora bekymmer i gruppspelet, så rullade det på rätt bra fram tills man större samman med Uruguay. Då blev alla brister i lagbygget tämligen uppenbara…

3. Saudiarabien – Sågs av många (mig själv inräknat) som VM:s kanske sämsta lag, och insatsen i premiärmatchen mot Ryssland bekräftade den bilden. Spottade upp sig något mot Uruguay, vilket kanske inte var så svårt med tanke på insatsen mot hemmanationen, men man var trots det ändå fullständigt chanslöst. Lyckades besegra ett håglöst och uppgivet Egypten i den sista omgången.
Betyget blir Underkänt, trots att man lyckades besegra Egypten. Visst, förväntningarna var inte speciellt höga, men laget lyckades inte ens vara i närheten av att infria mina extremt lågt ställda förväntningar. Gjorde kanske VM:s i särklass sämsta insats i premiärmatchen, och även om man spottade upp sig något från denna extremt låga klass, så räcker det inte.

4. Egypten – Sågs av många som en potentiell utmanare till Ryssland om att knipa andraplatsen. Skadan på lagets stora fixstjärna Mohamed Salah i vårens Champions Leauge-final, grusade förmodligen dessa planer. Mycket fokus låg på att få tillbaka Salah i startelvan, och han missade premiärmatchen mot Uruguay. Laget gjorde väl inte bort sig, men Uruguay var alldeles för rutinerade och välorganiserade för att hotas av Egypten, som saknade Salah. Egyptens storstjärna var tillbaka inför matchen mot Ryssland, men det märktes klart och tydligt att han fortfarande hade problem med axeln, utan också var rejält matchotränad. Förlust i den sista och betydelselösa matchen mot Saudiarabien.
Betyget kan inte annat än bli underkänt. Förväntningarna inför VM på Egypten var rätt höga, men skadan på Salah i våras, grusade alla dessa förväntningar. Istället för att kunna fokusera sig på fotbollen, så hamnade allt för mycket fokus på lagets gigantiska fixstjärna. Egypten hade behövt en Salah i toppform, nu fick man en matchotränad och sliten Salah, som mer såg ut som han gjorde i Roma än hur det sett ut i Liverpool. Frågan vi aldrig kommer få svar på är förstås vad som hänt om Salah inte varit skadad.

Grupp B

Grupp B, eller den Iberiska gruppen, med Marocko, Spanien och Portugal, rundades av med Iran. Förhandsfavoriterna Portugal och Spanien bjöd upp på turneringens bästa match i premiäromgången, men sen sjönk kvalitén på spelet betänkligt. Gruppens stora skräll var Irans seger mot Marocko, och vilken gjorde att dynamiken i gruppen helt ställdes på sin ända. Tyvärr innebar det också att Marocko, som av många pekades ut som ett potentiellt hot mot Spanien/Portugal, hamnade i ett extremt jobbigt läge och var efter förlusten mot Portugal, avsågade redan i andra omgången. Den tredje och avslutande gruppspelsomgången blev verkligen nervkittlande, men uppenbarade också de grova bristerna med VAR. Till slut kunde grannländerna Spanien och Portugal pusta ut, och börja förbereda sig på åttondelsfinal.
 

1. Spanien – Efter fiaskot i VM 2014, så var såväl spelare som ledare rejält revanschsugna inför årets turnering, och det märktes otvivelaktigt i premiärmatchen mot Portugal som var en rejäl holmgång. Spanien lyckades till slut, med viss möda, betvinga ett vilt kämpande Iran, och gick sedan en ytterligare holmgång mot ett avsågat Marocko. Även om Spanien varit lite ojämna, och kanske inte riktigt kommer upp i de nivåer vi blivit vana att se dem, så visade de i matchen mot Portugal att man inte ska ta dem för givet. Möter ett rätt mediokert Ryssland i åttondelsfinal, och allt annat än spel i kvartsfinal är ett fiasko.
Godkänt. Spanien har gjort det man kan förväntat sig, och vann sin grupp. Visst, helt smärtfritt har det inte gått, men man har gjort vad som krävs. Till skillnad från den håglösa insatsen 2014, så känns det som om spanjorerna har mer att ge. Vilken kanske beror på att det här är sista chansen för Spaniens gyllene generation, och att vi kommer få se ett i stora drag nytt landslag de närmaste åren. Även om Spanien onekligen måste tas med i gulddiskussionerna, så tror jag inte att Spanien når finalen. 

2. Portugal – Var som sagt förhandsfavorit tillsammans med grannlandet att ta sig vidare, och som regerande Europamästare, även favorit att ta sig långt i årets turnering. Mycket kretsar runt Ronaldo, som hitintills inte haft några större problem att infria förväntningarna, fram tills matchen mot Iran. En match man borde stängt, men det ville sig inte för portugiserna som släppte in iranierna i matchen. Får nu en tuff nöt att knäcka i form av Uruguay, men med tanke på vilka lag som finns på denna sidan av slutspelsträdet, så spelar det kanske mindre roll.

Godkänt även här. Även om Portugal kanske inte spelar den mest tittarvänliga fotboll, så är de effektiva. Hade dock svårt att riktigt finna tillbaka till spelet ifrån matchen mot Spanien, men med Ronaldo i fin form, så behövs det kanske inte. Men i matchen mot Iran så visade sig även Ronaldo mänsklig, och såg lite sliten ut. Får som sagt bekänna färg redan i åttondelsfinalen, och det är väl troligt att det kommer bli en rätt avvaktande historia.

3. Iran – På förhand utsedd till gruppens jumbo, och förväntningarna från omvärlden var rätt lågt ställda. Visade dock på god karaktär, och att det ibland kan vara mer värt än kvalité. Segern mot Marocko i premiäromgången, gjorde att laget lite överraskande faktiskt hade möjligheten till avancemang i sista omgången. Men trots att man gjorde ett tappert försök, så räckte man inte riktigt till. Kan dock lämna VM med höga huvuden.
Klart godkänt. Mina förväntningar på iranierna var milt sagt låga, men laget vek aldrig ner sig. Visst, det var väl knappast frågan om någon skönfotboll som iranierna bjöd på. Men det hade man å andra sidan inte förväntat sig, istället var det stenhård kamp i nittio minuter som gällde. Och det var på väg att räcka, men som vanligt när det gäller de mindre fotbollsnationerna, så räckte det inte den här gången.

4. Marocko – Var på förhand ansedda som en potentiell utmanare till Portugal/Spanien, och sågs också som ett av de få lag utanför Europa/Latinamerika, som möjligtvis skulle kunna ta sig långt i turneringen. Nu hamnade man som sagt i en rätt tuff grupp, och det hela blev förstås inte bättre av att man förlorade premiärmatchen mot Iran. En förlust som blev otroligt kostsamt för marockanerna, som trots allt visade i matcherna mot både Spanien och Portugal, att man mycket väl kan mäta sig med de europeiska toppnationerna. Tyvärr så spelade det mindre roll.

Betyget för Marocko blir trots allt underkänt, trots två bra matcher mot Portugal och Spanien. Förlusten mot Iran var onödig, och sved säkert extremt mycket med tanke på de efterföljande insatserna. Men fotboll handlar om att göra mål på sina chanser, och det gjorde inte Marocko mot Iran, trots att man var det klart bättre laget. Nu lämnar man VM med en snöplig förlust, en hedersam förlust och en tuff och intensiv oavgjord match.

Grupp C

Med Frankrike som skyhöga favoriter, var det upp till de tre övriga lagen i form av Australien, Danmark och Peru, att göra upp om andraplatsen. Nu blev det aldrig riktigt någon nerv i den här gruppen, efter att Peru tyvärr misslyckades med att infria förväntningarna man hade på dem. Det blev istället Danmark och Australien som fick göra upp om den hett åtråvärda andraplatsen. Vilket tyvärr inte borgade för någon större spänning, då Danmark visserligen bara fick oavgjort mot ett vilt kämpande Australien, men sedan bara behövde oavgjort mot Frankrike i den avslutande matchen, medan ett lite tröttkört Australien ställdes mot ett revanschlystet Peru.

1. Frankrike – Efter att med viss möda betvingat ett vilt kämpa Australien, känns det lite som att fransmännen åkt runt lite på en räkmacka. Gjorde vad som förväntades mot Peru, och spelade sedan av matchen mot Danmark, i vad som bara kan betecknas som en träningslandskamp. Förväntningarna är stora på fransmännen, och det märktes i matchen mot Australien. Segern gjorde dock att laget verkar kunna slappna av, och även om det är lite stelt emellanåt, så gör fransmännen vad de förväntas göra. Ska man peka på något positivt, så är det väl dels att Frankrike ser mer harmoniskt ut på länge, och att man har ett par växlar kvar att nyttja.

Betyget blir Godkänt, man vann gruppen utan att riktigt behöva visa någon vidare klass. Känns som att flera spelare, bland annat Pogba, har en hel del kvar att bevisa. Mbappe har dock visat både klass och att han är mer än villig att anta utmaningen att spela i VM. Ställs nu mot Argentina i åttondelsfinal, och då måste man nog höja sig ett par snäpp om man vill spela vidare. Men, det känns som sagt som att Frankrike bara gått på halvfart under gruppspelet…kan vara en nackdel det också.

2. Danmark – Hamnade i ett rejält getingbo med en på förhand tuff grupp, men efter en riktig kämparseger i slutminuterna mot Peru, så fanns hoppet om vidare avancemang. Gjorde sedan en rätt platt insats mot Australien, innan det var dags för en av VM:s kanske mest intetsägande matcher mot ett B-betonat Frankrike. Känns fortfarande som det är svårt att riktigt, riktigt få grepp om danskarna. Men det kommer krävas såväl dansk dynamit som ett par Tuborg och Carlsborg för att ta sig vidare från åttondelsfinal. Lider lite av att lagets stora fixstjärna, Tottemhamspelaren Eriksen, inte riktigt kommit in i spelet, utan försvinner långa stunder. Han kommer behövas om Danmark ska gå långt.

Betyget blir ändå godkänt, då jag trodde man skulle få slåss hårdare om den andraplatsen. Visade på både klass och kämparvilja i matchen mot Peru, men hade svårare att riktigt tagga upp i matchen mot Australien. Lär få svårt mot ett av VM:s kanske mest talangfulla lag, och det krävs nog att Eriksen är mer med i spelet än han hitintills varit.

3. Peru – Sågs innan VM drog igång som det laget som skulle göra upp med Danmark om andraplatsen. Men en snöplig förlust i slutminuterna mot danskarna och en rätt intetsägande insats mot Frankrike, förstörde hela VM för latinamerikanerna. Tyvärr, för laget har visat i det latinamerikanska kvalet att man har potential. Att man sedan visade på vad laget faktiskt kan utföra i den helt betydelselösa matchen mot Australien, spelar då mindre roll. Varför väntade till den matchen innan man faktiskt gick in och gjorde det man borde gjort tidigare.

Betyget blir underkänt. Visst, laget var en missad straff från att ta poäng, eller vinna, mot Danmark. Men det är från elva meter som männen skiljs från pojkarna, och Peru lyckades – tyvärr – inte riktigt infria förväntningarna. Gjorde sedan en tämligen platt insats mot Frankrike, och VM var sedan över. Lite trist, för Perus fans har varit magiska och av det man sett från det Sydamerikanska kvalet, är det ett talangfullt lag. Men, nu blev det respass redan i gruppspelet.

4. Australien – Utan några som helst förväntningar, så sprang Australien in i premiärmatchen mot favoriterna Frankrike, och så när lyckades sno en poäng av fransmännen. Riktigt så blev det nu inte, en seg och lite ointresserad Pogba räddade de blå. Det blev istället Danmark som fick se sig bestulna på en poäng, vilket gjorde att gruppen levde in i den sista omgången. Inför den sista matchen hade australiensarna, lite överraskande ändå, chans att knipa andraplatsen från danskarna, men då vek man ner sig. Kanske hade man överpresterat i de tidigare matcherna, eller så var soppan helt enkelt slut. Australien gick inte att känna igen sig, och laget var fullständigt chanslösa mot ett avslappnat och välorganiserat Peru.

Betyget blir Godkänt. Förväntningarna var låga, och även om man visste att det här var ett lag som skulle kämpa vilt i nittio minuter, var det nog ingen som trodde att man faktiskt skulle pressa Frankrike i premiäromgången. Gjorde sedan ytterligare en riktig jobbarinsats mot Danmark, innan kollapsen sedan kom mot Peru. Även om avslutningen blev lite av ett antiklimax, så var det ändå mer än man förväntat sig.

Grupp D

Med förra VM:s silvermedaljör och ett talangfullt Kroatien, så var det upp till bevis för Nigeria och VM-nykomlingarna Island. Medan Kroatien infriade alla förväntningar, så gick det trögare för Argentina som haft ett besvärligt VM-kval. Trots att många förväntat sig en tämligen avslagen historia, så blev den här gruppen ett riktigt getingbo och som levde in i det sista. Kvalitén stod Kroatien för, medan Island för det mer hjärtskärande dramat, och Argentina för den mentala kollapsen. Detta gjorde att Nigeria, som annars brukar utmärka sig på planen, hamnade i någon form av radioskugga. Inför den avgörande omgången, så gjorde Argentina, Island och Nigeria upp om den sista slutspelsplatsen, i ett drama som avgjordes först i slutminuterna av matcherna.

1. Kroatien – Efter semifinalförlusten mot Frankrike i VM 98, så har kroaterna letat formen och haft svårt att riktigt leva upp till omvärldens förväntningar. För trots att man ofta haft ett namnstarkt lag på pappret, har det visat sig svårt att riktigt få till det i VM och EM. Det har förstås inte blivit bättre av att landslaget plågats av djupgående – och våldsamma – konflikter mellan ledning, fans och spelare. Årets upplaga har några av VM:s kanske främsta stjärnor, och det är kanske nu eller aldrig för kroaterna. Efter att ha avfärdat Nigeria, så körde kroaterna totalt över Argentina i en smått makalös tillställning. Klara för vidare avancemang, så vann ett starkt B-betonat Kroatien över ett vilt kämpande Island. Ställs nu mot Danmark i åttondelsfinal, och bör rimligtvis ta sig vidare till kvartsfinal.

Betyget blir Mycket väl godkänt. Kroaterna hade inga större bekymmer att gå vidare som gruppsegrare från sin grupp, vilket ändå får sägas vara lite av en överraskning. Det enda riktiga orosmolnet är väl att det kanske gick lite för lätt, och att man någonstans bränt lite väl mycket krut redan nu. Men, fortsätter man på den inslagna vägen, så kan kroaterna mycket väl kunna gå långt, kanske semifinal.

2. Argentina – Efter ett otroligt bökigt kval, där man först i sista omgången lyckades ta sig vidare, har man haft en stökig uppladdning inför VM. Storförluster har varvats med intetsägande matcher, och infekterade konflikter mellan spelare och ledare. Var direkt dåliga mot Island, och även om man kanske borde fått med sig en ytterligare straff, så går det inte att spela så håglöst som argentinarna gjorde och tro att man ska vinna en match i VM. Gjorde sedan kanske den sämsta matchen i ett VM sedan VM i Japan/Sydkorea, och var sedan piskat att vinna mot Nigeria. Med kniven mot strupen, så gjorde man sedan en smått lysande första 45 minuter, för att sedan fall ihop totalt, och först i slutminuterna kunna fixa vidare avancemang. Ställs nu mot Frankrike, och med fortsatta interna konflikter och svaga insatser, blir det tufft.

Trots att Argentina går vidare från gruppen, så blir betyget Underkänt. Visst, det är ingen skam att förlora mot Kroatien, men sättet man gjorde det på var skämigt. Och visst, Island spelar knappast VM mest attraktiva eller roliga fotboll, men går man runt och sparkar bollen lite planlöst, samtidigt som ingen verkar intresserad av att spela, då vinner man inte sådana matcher. Spottade upp sig rejält i den avslutande matchen, men något saknas i Argentina, och man kommer få svårt att gå vidare från åttondelsfinalen. Argentinas stora förbannelse just nu stavas Messi, och hur man riktigt ska få med honom i spelet. Lyckas man lösa det problemet, så kan Argentina bli hyperfarliga, annars får man åka hem redan i första slutspelsomgången.

3. Nigeria – Som vanligt när det gäller afrikanska lag, så är det lite svårt att riktigt veta vart man har dem. Även om årets upplaga av Nigeria inte saknar namnstarka spelare, så känns det ändå rätt avlägset från tidigare VM, när laget var fyllt av världsstjärnor. Insatsen mot Kroatien lämnade en hel del till övers, men visade sedan visade man klass mot Island som tämligen enkelt avfärdades. Ställdes sedan inför ett starkt kriterat Argentina i den avslutande matchen, och laget såg helt enkelt ut att vara ställda av uppgiften. Men man reste sig i den andra halvleken, och var på väg att slå ut Argentina, när motståndarna kunde avgöra matchen i slutet.

Betyget blir Godkänt, men inte mycket mer. Visst, man pressade självaste Argentina i den avgörande matchen, där man faktiskt hade möjlighet att gå vidare. Men såg stressade och obekväma i denna avslutande match, vilket var i stark kontrast med matchen mot Island. Känns på något sätt som att Nigeria någonstans står och stampar på samma plats i turnering efter turnering, och aldrig riktigt vill lyfta.

4. Island – Gör sitt första VM, och red på en rejäl framgångsvåg efter en framgångssaga i EM 2016. Men efter att man lyckats sno en poäng från ett rätt håglöst Argentina, blev det tuffare. Var stundtals chanslöst mot Nigeria, och hade svårt att riktigt lyfta mot ett b-betonat Kroatien. Samtidigt, vi talar om ett av VM:s minsta nationer sett till antalet invånare, och några direkta förväntningar fanns inte från min sida.

Betyget blir ändå Väl Godkänt. Visst, man har en hel del kvar till att på allvar kunna mäta sig med världseliten, men det är man knappast ensam om. Faller dock med flaggan i topp, och jag tycker man gör, efter förutsättningarna, ett bra VM. Visst, det är knappast frågan om något skönspel, men det visste man ju redan om. Det handlar om att göra som Grekland i VM 2002, nämligen att parkera bussen och satsa på kontringar.

Grupp E

Sverige hamnade till slut i Grupp E, tillsammans med Mexiko, Sydkorea och de regerande världsmästarna Tyskland. Mycket av förhandssnacket innan VM drog igång, handlade mer om vilka som skulle knipa den åtråvärda platsen efter storhandsfavoriten Tyskland. Men när väl Grupp E kom i turneringen, så handlade det snabbt om hur Tyskland skulle rädda sig kvar i VM. Efter en bedrövlig insats mot ett tappert kämpande Mexiko, var tyskarna piskade att vinna mot ett Sverige som med vissa besvär besegrat Sydkorea. Efter en välspelad första halvlek, så hade Sverige tagit ledningen – och eftersom Mexiko avfärdat Sydkorea, så var Tyskland ute ur VM. Men som den engelske giganten Gary Lineker en gång sa, ”fotboll är en underlig sport, man spelar i 90 minuter och sedan vinner tyskarna på övertid”. Tyskland vände på steken, och försatte nu Sverige i en ytterst prekär situation. Inför sista omgången hade Mexiko slagläge, medan Tyskland och Sverige gjorde upp om den där andraplatsen.
Men så blev det nu inte, i en av Sveriges kanske bästa matcher på många år, så körde ett laddat Sverige över ett blekt Mexiko, samtidigt som Tyskland överraskande förlorade mot Sydkorea. När väl dammet lagt sig, så var Sverige gruppsegrare och får möta grupptvåan i Grupp F, Mexiko blev tvåa och Tyskland samt Sydkorea får lämna VM. Vem hade trodde det?

1. Sverige – Hånade och bespottade innan VM, där det mesta verkade kretsa runt huruvida Party-Janne skulle ringa upp Zlatan och be honom dra på sig den blågula dressen återigen. Party-Janne stod dock på sig, och en förmodligen lätt besviken Zlatan satt sedan och ägnade sig åt att skjuta prick på landslaget. Vilket tyder på en rätt skev verklighetsbild, för någon större tillgång var knappast Zlatan under EM i Frankrike 2016.
Nåväl, en sömnig och lätt intetsägande första match mot Sydkorea, följdes upp mot en nervkittlande och trist förlust mot Tyskland, och sedan en magisk vinst mot Mexiko som verkade tagen av stundens allvar. Nu blir det fortsatt spel för Sverige, och Zlatan får stå där med lång näsa…

Betyg: Väl godkänt är i underkant, speciellt med tanke på tongångarna innan VM. För egen del så var förväntningarna rätt låga, vi krånglade oss vidare från en stentuff grupp och slog sedan ut Italien i ett spännande, men fotbollsmässigt trist kvalspel. Träningsmatcherna innan VM gav noll och inget svar, inte helt olikt VM 94. Frågan är förstås hur långt det här nu kan bära, jag tror kanske inte på en semifinal, men visst skulle en kvartsfinal inte vara helt utom räckhåll. Hur som helst, Party-Janne och landslaget har gjort en bragdartad insats så här långt…hoppas bara vi slipper ett nytt Senegalfiasko…

2. Mexiko – Inledde lite lätt chockerande med att besegra de regerande mästarna, och som de spelade. Tyskarna såg nästan lite lätt tagna av stundens allvar, medan mexikanarna sprang åttor runt de stillastående regerande världsmästarna. Hade lite svårare att få igång spelet mot Sydkorea, men lyckades till slut bemästra sydostasiaterna. Med gruppsegern inom räckhåll, så ställdes man mot ett Sverige som var piskat att vinna, och sällan gillar att föra spelet. Men det var ett trögt och kanske taget Mexiko som föll ihop fullständigt i andra halvlek. Hade tyskarna mäktat med ett mål i slutet, så hade Mexiko, trots två segrar, fått lämna VM.
Betyget blir trots allt Väl godkänt, Mexikos seger över Tyskland var imponerande och satte hela gruppen (och VM) i gungning. Hade sedan lite svårare att nå upp till samma nivå i de efterföljande matcherna, som man haft i premiärmatchen, och kanske blev det lite för mycket av det goda för mexikanarna. Föll som sagt ihop fullständigt i den andra halvleken, och ska nog förmodligen skicka ett par tackbrev till sydkoreanerna som räddad dem från ett praktfiasko. För nu möta Brasilien, och det känns inte troligt att man kommer betvinga brassarna i en åttondelsfinal.

3. Sydkorea – Allt efter VM i Japan/Sydkorea, där koreanerna charmade en hel värld – och även fick en hel del hjälp från domarna – så har tyvärr Sydkorea stått och stampat utvecklingsmässigt. Visst man tar sig ofta till VM, men där tar det ofta slut rätt snabbt och det känns som om lagets utvecklingskurva börjat plana nedåt. Gjorde ett otroligt blekt intryck i matchen mot Sverige, och känslan av att Sydkorea skulle bli gruppens styrkpåse stärktes efter en ytterligare förlust mot Mexiko. Under denna match så spottade dock sydkoreanerna upp sig, men det var förstås få som kunde ana att man skulle besegra världsmästarna i den sista omgången.
Betyget blir ändå Godkänt, om än med en hel del tveksamheter. Även om det återfinns flera spelare som har framtonande platser i de europeiska ligorna, så klev inte dessa fram när det så väl behövdes. Men betyget hade blivit underkänt, om det inte var för matchen mot Tyskland. Här visade sydkoreanerna upp ett spel de inte visat i de tidigare två matcherna, och tyskarna hade stora bekymmer att såväl såga upp deras försvar som att freda sig från deras kontringar. När väl Sydkorea gjort 1-0, så var matchen död, och 2-0 skickade ut tyskarna ur VM.

4. Tyskland – Det sägs vila en förbannelse över de regerande mästarna, och årets upplaga av världsmästerskapet, gjorde inget för att skingra dessa teorier. Tyskland inledde otroligt svagt i premiärmatchen, och tappade helt spelet i den första halvleken mot Sverige. Spottade upp sig rejält i andra halvlek, men det var med nöd och näppe som tyskarna undvek att bli utslagna redan i andra omgången. Förutsättningarna inför sista omgången var klara, poäng, samtidigt som Sverige förlorade eller spelade oavgjort. Om Sverige skulle vinna, så gällde att få bättre målskillnad än mexikanarna. Enkelt, speciellt som man mötte gruppens styrkpåse som inte direkt visat någon större klass. Vad som nu skedde kan väl bara liknas vid ett gigantiskt haveri, och Tyskland förlorade denna viktiga match med 2-0. De regerande mästarna är utslagna och får åka hem…knappast vad det tyska fotbollsförbundet förväntat sig på förhand.

Betyget blir förstås Underkänt. Visst det är inte ett lika stort fiasko som Spaniens insats i VM 2014, men det är inte långt borta. Varför blev det så här då? Ja, det är nog en fråga som kommer stötas och blötas i Tyskland, men det är väl rätt troligt Jogi Löw gjort sin sista match som tränare för Die Mannschaft. Men en del förklaringar till fiaskot är troligen att man tvingats ödsla en massa tid och kraft på annat än fotboll. Innan VM drog igång besökte Mesut Özil och İlkay Gündoğan den turkiske presidenten Erdogan, vilket skapade en massa rubriker. En annan brist var en total avsaknad av fart och fläkt i laget, Tyskland blev allt som stillastående och många av spelarna är kanske både mätta och trötta. Löws beslut att inte ta med Leory Sané från Manchester City, var så här i efterhand ett misstag. För hur mycket det än tar emot att behöva säga det, men Sané har varit en av Premier Leauges bästa spelare, men som tyvärr ofta hamnar i skuggan av sina lagkamrater. Beslutet att inte ta med detta yrväder, med några av Premier Leauges mest otroliga fotbollsskor, var ett stort misstag.

Grupp F

Brasilien stod som värd för VM 2014, och målet var givetvis att vinna hela turneringen. Nu blev det inte riktigt så, och efter att ha åkt på en historisk förnedring mot Tyskland i kvartsfinalen, har brassarna ruvat på sin revansch. Men det är sannerligen ingen lätt grupp som Brasilien hamnade i, med Schweiz, Serbien och Costa Rica. Efter ett en hackig och ojämn premiär mot Schweiz, så körde man till slut över Costa Rica av bara farten, innan det var dags att möta Serbien i en direkt avgörande match. För efter att serberna med vissa bekymmer betvingat Costa Rica, skulle de säkra vidare avancemang mot Schweiz. Något som gick planenligt i 45 minuter, då serberna spelade en otroligt vacker fotboll och kontrollerade spelet totalt, men så gick det som det brukar gå när Balkanlagen spelar, man slutade spela. Schweiz åt sig successivt in i matchen, och avgjorde i slutminuterna. Ett resultat som nu ställt gruppen vidöppen för ett trekejsarslag, där ett piskat Serbien inte förmådde resa sig.

1. Brasilien – Var innan VM en av favoriterna till att ta hem titeln, men premiärmatchen gav verkligen inget intryck av att brassarna skulle leka hem titeln. Snarare tvärt om såg det stelt ut, och även om man emellanåt blixtrade till, så fick man aldrig något flyt i spelet. Andra matchen mot Costa Rica såg länge ut att bli en poängförlust för ett Brasilien som inledde matchen lika stelt som i premiären mot Schweiz, men efter att tränaren plockat fram hårtorken i halvtid, kom man ut som ett helt nytt lag. Costa Rica stod emot i 45 minuter, sen på övertid small det rejält bakom Navas. Spelade sedan av matchen mot på ett imponerande sätt mot Serbien, och Brasilien ser riktigt giftiga ut.

Betyget kan inte annat än bli Godkänt, Brasilien gör det man ska. Visst, det såg stelt och oinspirerat ut mot Schweiz, och första halvlek mot Costa Rica var inte bra. Men efter det har man rest sig, och spelar – även när det går trögt – med en laganda som saknats i t.ex. Argentina.

2. Schweiz – Trots att Schweiz för de flesta är synonymt med vintersporter, helst sådant som går utför, så har också det lilla alplandet förvandlats till ett habilt fotbollsland. Visst, det brukar vanligtvis bli ett tidigt avsked, men det är ett tuff lag att möta, och som har trevlig mix av bolltrixande mittfältare och anfallare, och hårt slitande backar och defensiva mittfältare. Schweiz kom till VM som utmanare till Serbien om vem som skulle knipa den eftertraktade andraplatsen, och man visade direkt klass. Först fixade man oavgjort mot Brasilien, och vände och vann mot ett Serbien som förmodligen kört över schweizarna i första halvlek. Ett kanske nöjt Schweiz, spelade sedan oavgjort i matchen mot Costa Rica, och tog sig således vidare. Nu väntar Sverige i åttondelsfinal, men tyvärr för schweizarna, så drog Lichetensteiner på sitt andra gula kort i turneringen, och missar matchen.

Betyget för Schweiz blir otvivelaktigt Väl Godkänt, man gör två riktigt, riktigt bra matcher, och att man sen kanske var lite okoncentrerad mot Costa Rica, må vara förlåtet. Vad som kanske imponerat på mig mest, är att man var i underläge mot både Brasilien och Serbien, men lyckades ändå knipa poäng i dessa matcher. Nu blir man utan sin lagkapten, och det är ett jätteavbräck. Men, Schweiz är ett komplett lag, och det här kommer bli en rejäl holmgång.

3. Serbien – Serberna har en förmåga att leka sig igenom kvalet till VM/EM, och sedan kollapsa totalt i gruppspelet. Precis som grannlandet Kroatien, har Serbien en namnstark startelva, och rymmer en intressant mix av etablerade spelare, och en del nya ansikten. Inledde förtroende ingivande mot Costa Rica, men lyckades sedan schabbla till det rejält för sig, efter att ha gått på pumpen rejält mot Schweiz. I den sista matchen, som man var piskade att vinna, hamnade man i underläge under andra hälften av första halvlek, och även om man gjorde ett bra försök att kvittera, så saknades skärpan. När så Brasilien tryckte in 2-0, så var matchen och VM slut för Sebien.

Något annat än Icke Godkänt blir betyget. Visst, man gör en bra första match, och en bra första halvlek mot Schweiz, men ska man ta sig vidare från den här gruppen, då måste man spela hela matcher. Schweiz insåg detta, Serbien gjorde det inte och får nu åka hem i förväg. Lite snopet kan tyckas…

4. Costa Rica – Laget som Olle Nordin och skottarna fortfarande ligger och drömmer mardrömmar om, charmade på nytt en hel värld i VM 2014. Inför årets upplaga av världsmästerskapen i fotboll, var dock förväntningarna lite lägre ställda. Laget hade hamnat i en otroligt tuff grupp, och premiärförlusten gjorde att det skulle mycket till för Costa Rica om de skulle ta sig vidare. Lyckades sedan stänga ner matchen mot Brasilien fullständigt i 90 minuter, men på övertid så orkade man helt enkelt inte. Brasilien vann, och det var slut på VM för Costa Rica, då spelade det kanske inte så stor roll att man spelade oavgjort mot Schweiz i den avslutande matchen.

Någonstans är det rätt svårt att sätta ett betyg på Costa Rica, men det får bli Godkänt. Förväntningarna var knappast de högsta, och de flesta länder lär ha varit varnade efter VM 2014. Gjorde ändå en habil insats, utan att riktigt kunna vara nära att skrälla. Matchen mot Serbien var stundtals en avslagen historia, och matchen mot Brasilien kunde mer eller mindre sammanfattas som ”Navas mot Brasilien”.

Grupp G

En grupp med Belgien, England, Tunisien och Panama, där de båda europeiska lagen var skyhöga favoriten att knipa plats ett och två. England som haft ett par trista upplevelser i EM/VM, visade direkt att man var villig att ta upp kampen, och Belgien plockade ivrigt upp handsken. Varken Tunisien eller Panama, klarade egentligen av att ge belgarna och engelsmännen en kamp, de var alldeles för dåliga. Nu fick visserligen England slita för segern mot Tunisien, men skillnaden fanns där och var rätt uppbar. I sista omgången så var det dags att börja fördela gruppens slutgiltiga placering.

1. Belgien – Det lilla landet inklämt norr om Frankrike och söder om Nederländerna, har under många år varit en habil fotbollsnation, men utan någon riktig stjärnglans, förrän nu. För de senaste åren har Belgien seglat upp som en exceptionell fabrik av fotbollsspelare i världsklass. Denna ”gyllene generation” av belgiska fotbollsspelare, återfinns i La Liga, Serie A och Premier Leauge, och är i många fall högt ansedda bland fans och journalister. Trots denna bokstavliga guldgruva för förbundskapten att plocka ut de finaste spelarna, har landslaget inte riktigt omgärdats av samma stjärnglans. Förpassad till en grupp man bara ska vinna, har faktiskt Belgien infriat förväntninganra, och man är det enda lag som går obesegrat genom gruppspelet. En visserligen tämligen avslagen avslutningsmatch mot England, beseglade till slut belgarnas öde, som nu får möta Japan i åttondelsfinal.
Något annat än Väl Godkänt kan det förstås inte bli. Belgien hamnade visserligen i en svag grupp, men vi har redan sett hur många lag haft svårt att få spelet att stämma, och haft stora problem mot de sämre lagen. Så har fallet inte varit för Belgien, och går alltså obesegrad ur gruppspelet. Allt annat än seger mot Japan är förstås ett sportligt fiasko, men sen blir det mycket tuffare.

2. England – ”It’s coming home” från VM I Frankrike 1998 har spelats flitigt på arenorna när engelsmännen äntrar fotbollsplanen, men efter några direkt svaga turneringar, så har engelsmännens förväntningar på landslaget svalnat rejält. I VM 2014 åkte England ut i gruppspelet, och i EM 2016, blev det respass mot Island. Det är inte bara hypen – och kraven – att England ska vinna turneringen (helst innan den ens startat), det är också de gigantiska fixstjärnor som återfanns i det engelska landslaget. Under ledning av Gareth Southgate, så har ett förhållandevis anonymt England, visst man har fixstjärnor som Kane o.s.v., men de bleknar rätt rejält i jämförelse med Beckham, Gazza o.s.v. Grunden i Southgates bygge är spelarna från U21-laget, som han tidigare ledde, och här känns det som att England har något på gång. Det finns gott om lovande unga spelare, som trots att de är hushållsnamn i Premier Leauge fortfarande är relativt unga. Nåväl, precis som Belgien så har engelsmännen i sig inte haft några större problem att infria förväntningarna. Visst, matchen mot Tunisien blev spännande, och avgjordes i slutminuten, men sen har det bara varit framåt. Efter att ha bokstavligen krossat Panama, så tog segersviten stopp mot Belgien. Men, det var nog inte allt för bistra miner i omklädningsrummet, snarare tvärt om.

Betyget för England blir precis som för Belgien, Väl godkänt. England har spelat en trevlig, och uppenbarlig vägvinnande fotboll. Efter en rejäl ökenvandring, så ser faktiskt landslaget ut att se ljuset i tunneln. Förlusten mot Belgien kan man svälja.

3. Tunisien – Trots att det ofta är de subsahariska lagen som får all uppmärksamhet och förväntningar, så är det ofta de nordafrikanska lagen som dominerar de afrikanska mästerskapen. Tunisien är trots sin storlek, tämligen framgångsrik i denna turnering, men har i likhet med grannländerna, haft svårt att riktigt få till det i VM. Här hamnade man i en tuff grupp, men om det var någon av de sämre rankade lagen i gruppen som skulle ha en chans att ta upp kampen med Belgien och England, så var det Tunisien. Efter att pressat England till det yttersta, så blev det en lite snöplig förlust. Denna följdes sedan upp av en förlust mot ett spelglatt Belgien, och VM var över för tunisierna. Vann den betydelselösa avslutande matchen mot Panama, och kan åtminstone glädja sig med att man kom före Egypten och Marocko.

Betyget blir Godkänt, om än med nöd och näppe. Hade väl i sig inga förväntningar på Tunisien, som pressade England till det yttersta. Nu räckte det inte riktigt till, och det är väl på något sätt symtomatiskt för de afrikanska lagens insats i VM i Ryssland, men mer om de tankarna i ett senare inlägg.

4. Panama – Var bland det sista länder att kvalificera sig till VM, och gjorde det på USA:s bekostnad. Viss irritation uppstod i det stora landet till nordväst, men vinner man inga matcher, ja då kommer man inte till VM. Det var precis vad Panama, kanske mest känd för sin kanal och lösaktiga bankväsende. Väl här så kan man väl knappast påstå att de charmade någon. Visst, flera av spelarna håller individuellt rätt hög klass, men taktiskt, så har Panama långt kvar tills man kan tänkas utmana lite bättre lag. Var chanslösa mot Belgien och blev totalt överkörda av engelsmännen. Hade bud på att faktiskt ta tre poäng, men Tunisien vände matchen och Panama hamnar som jumbo i hela turneringen.

Nej det blir faktiskt ett streck här. Annat än att Panama skulle gruppens strykpåse fanns inte på kartan, och så blev det faktiskt. Utan tvekan VM:s sämsta lag, och var de chanslösa. Det är inget fel på viljan eller talangen hos spelarna, men det saknas kunnande. Man gjorde enkla misstag, och på den här nivån, så håller det inte.

Grupp H

Som synes så har det här VM:et varit någorlunda fritt från någon form av Dödens grupp, där alla lag i teorin åtminstone har chansen att ta sig vidare. Det här är väl i stora drag det närmaste vi lär komma, och ställer Colombia, Japan, Polen och Senegal mot varandra. Någonstans kändes det innan VM drog igång att Colombia var lite av förhandsfavorit, men att det skulle bli en jämn och tuff grupp. Vilket inledningen på premiäromgången i gruppen skvallrade om, när Japan besegrade Colombia. Ett blekt Polen fick sedan avrunda den första omgången med att förlora mot ett laddat Senegal. I andra omgången visade Colombia varför de tippades som förhandsfavorit, medan Japan och Senegal spelade oavgjort. Det var såldes upplagt för en spännande avslutande omgång..

1. Colombia – Var tillsammans med polackerna lite av favorittippade innan VM drog igång, men när väl domaren blåste i sin pipa gick allt snett. En solklar straff och colombiansk utvisning efter tre minuter, gjorde att Colombia fick spela med en man mindre mot ett riktigt motiverat Japan, och då gick det som det gick. Förlust, och nu var det många som började prata om USA-VM 94, när Colombia strulade bort sig själva. Nu gick det inte riktigt så illa, och ett riktigt taggat Colombia körde bokstavligen över ett trögt och trött Polen. Var uppenbarligen inte helt trygga i inledningen i den avgörande matchen mot Senegal, men när senegaleserna började backa hem, då släppte nerverna och man tog ledningen. Resten av matchen blev sedan en kontrollerad historia, där Senegal visserligen hade bud på mål, men där de kanske mer rutinerade colombianerna kunde styra undan senegaleserna utan större problem.

Betyget blir trots en lite strulig inledning Godkänt. Det är förstås tufft att en spelare utvisad i inledningen av matchen, och dessutom få en straff emot sig. Colombia stretade dock emot bra, men orkade inte riktigt hela vägen. Istället blev det Polen som fick ta emot colombianerna vrede, och sen kontrollerade man matchen mot Senegal. Nu blir det slutspel för Colombia, och det kan gå lite som det vill. Är kanske inte riktigt lika talangfulla som argentinarna eller brassarna, eller välorganiserade som uruguayarna. På gott och ont är Colombia ett humörgäng, och när allt flyter på för dem, då är de svårstoppade.

2. Japan – Inte helt olikt Sydkorea har Japan varit en habil VM-nation, som aldrig riktigt fått det där lyftet. Man stretar på, men det känns någonstans som japansk fotboll inte riktigt tar nästa steg i utvecklingen, utan man är kvar på samma ruta man var i VM i Sydkorea/Japan. Hamnade i VM:s kanske svagaste grupp, och sågs på förhand som det svagaste kortet. Fick dock en lysande inledning, när man inte bara gjorde ett straffmål på Colombia, utan också fick spela med en man mer i 87 minuter. Medan insatsen mot Colombia delvis grundades på lite tur, så var det ingen tur att man spelade oavgjort mot Senegal. Visst, man fick lite hjälp av målvakten, men att jobba ikapp underläge två gånger, tyder på stor moral. Förlorade sedan matchen mot Polen, och gick vidare på att man hade färre gula kort än Senegal.
Betyget kan förstås inte annat än bli Mycket väl godkänt. Visst, det är ingen sambofotboll vi bjuds på, men japanerna är otroligt samspelet och välorganiserade. Man kämpar ända in i kaklet, och även om vinsten mot Colombia var otroligt viktig, så var det poängen mot Senegal som fällde avgörandet. Har dock svårt att tro att japanerna kommer gå så mycket längre, men det är otvivelaktigt en stor framgång. Är också det enda laget utanför de amerikanska och europeiska kontinenterna som går vidare från gruppspelet.

3. Senegal -  Inte helt olikt övriga lag från Afrika, så är Senegal svåra att riktigt veta vad man kan förvänta sig. Allmänt ansedda som det lag som kanske hade störst chans att ta sig vidare från gruppspelet, inledde man med en habil seger mot ett visserligen blekt och fantasilöst Polen. Skulle sedan bara vinna matchen mot Japan, men där tog det stopp. Trots att man ledde matchen två gånger, kunde man inte knyta ihop säcken. Drabbades av samma förbannelse som drabbat alla afrikanska lag, man börjar spela på resultatet. Det blev inte heller bättre av en svag målvaktsinsats, och Senegal var i ett prekärt läge inför avslutningen. Inledde piggast, men utan att riktigt skapa allt för mycket framåt. Det var bollkontroll som var viktigast, och tyvärr ledde det till att laget tappade initiativet i den andra halvleken. Förlust, och missat vidare spel på grund av att man har fler gula kort än Japan, bittert.

Hade jag fått satt betyget efter Polenmatchen så hade det varit Mycket Väl Godkänt. Senegal var inte bara ett, utan kanske två snäpp bättre än polackerna, och inledde matchen mot Japan på ett liknande sätt. Men sen…sen slutade Senegal att spela, och då gick det åt helvete. Sett över hela gruppspelet, så blir trots allt betyget Underkänt. Jag tycker Senegal har potentialen och spelarmaterialet att ta sig vidare från gruppen, speciellt efter att man satt sig i förarsätet. Sen blir det stelt och man slutar spela, och då går det som det går. Senegal var det sista hoppet för Afrikas del, och det gick så där.

4. Polen – Inte helt olikt Serbien brukar Polen göra bra kvalspel, men har desto svårare när mästerskapet väl drar igång. Det här året var inget undantag, och VM 2018 är förmodligen inte en turnering som det polska fotbollsförbundet kommer vilja minnas. Nu vann man visserligen sista matchen mot Japan, men det räddar inte laget från att hamna i samma kategori som Saudiarabien och Panama. Nämligen VM:s sämsta lag, för där hör polackerna tyvärr hemma. Ett blek Polen blev stundtals förnedrade av Senegal, och det blev inte bättre mot Colombia, som hade lekstuga mot ett slitet och tröttkört Polen. Varför det går så här för polackerna, är svårt att säga, men troligen rör det sig om ett strukturellt problem, då det knappast är en engångsföretelse.

Betyget kan inte annat än bli underkänt. Som sagt, Polen seglade upp inför VM som ett lag som potentiellt kunde vinna gruppen. Men inte ens den kanske på pappret svagaste, om än mest ovissa, gruppen kunde rädda ett stelt och oinspirerat Polen. Lewandowski fick till slut näta mot japanerna, men i övrigt har det förmodligen varit lättare att hitta Waldo än att hitta Polens superstjärna.