Hemvändande IS-resenärer

IS-soldater marscherar genom Raqqa

Drygt fem år efter att företrädare för terrorgruppen den Islamska Staten (IS) utropade kalifatet i moskén i Mosul, ligger nu riket i ruiner. De sista kvarvarande enklaverna av detta skräckvälde, är nu satta under hård press av kurdisk milis, syriska armén och andra milisenheter som varit involverade i inbördeskriget i Syrien. I fångläger upprättade av kurderna och den irakiska armén, befinner sig nu tusentals tidigare IS-anhängare, av vilka många från bland annat Europa nu inget annat än önskar få resa hem. Inför journalister från Västvärlden, så försöker de tona ner sin involvering, be om förlåtelse och önska få ett normalt liv. 

För fem år sedan lät det annorlunda. Efter att IS firat stora framgångar i det pågående inbördeskriget i Syrien, tog sig milisens anhängare över till Irak. Här fortsatte framgångarna, när den irakiska armén bokstavligen vittrade sönder, och flydde hals över huvud. Kvar lämnades militär utrustning, och hundratusentals civila, som hamnade i terrorsektens klor. Först utanför utkanterna av Bagdad kunde den irakiska armén, uppbackad av amerikanskt flyg, hejda IS framryckning. Även i norr stötte IS på hårt motstånd, när man försökte ta sig in i det mer eller mindre autonoma kurdkontrollerade delarna. I Syrien tippade vågskålen över till IS nackdel, när föst medlemmar ur Hizbollah och sedan militär från Iran och Ryssland skickades till stöd för den sittande regimen. Men IS har inte varit utan uppbackare, länder som Saudiarabien (som förmodligen såg IS som en möjlig bricka i det pågående geopolitiska spelet om kontrollen över Mellersta Östern) och Turkiet, har båda haft en milt sagt ambivalent hållning till terrorsekten.

Men för de hundratusentals irakier och syrier som nu styrdes av IS, från dess självutnämnda huvudstad i Raqqa, var det ingen tröst. I synnerhet hårt utsatta var Yazidierna, en kurdisk sekt i Irak, som snabbt utsattes för vad som bara kan betecknas som ett folkmord, bland annat såldes tiotusentals yazidiska kvinnor som sexslavar till IS-anhängarna. I sitt självutnämnda kalifat hängav sig IS med avrättningar av alla som inte ansågs följa deras tolkning av koranen eller stämplades som otrogna, men också meningsmotståndare och tillfångatagna soldater. Homosexuella kastades från höghus, medan man hängav sig åt allt mer och mer rafinerade metoder för att sätta skräck i sina militära motståndare. Krigsfångar avrättades, emellanåt under otroligt grymma former, som t.ex. när man brände tillfångatagna piloter levande.
Men IS begränsade inte sin verksamhet till Mellersta Östern, under de senaste åren har flertalet terrordåd begångna i Europa, USA och Asien, kopplats till IS. Avstickargrupper har bildats i Afghanistan, Somalia, Nigeria, Egypten, Libyen och Filipinerna, där man fortsatt sprida skräck och terror. Det som började som en lokal sunnimuslimsk milisgrupp under den amerikanska ockupationen av Irak i början av 2000-talet, har således blivit en franchise, en slags terrorismens svar på McDonalds, Burger King eller KFC, inte helt olikt dess föregångare Al Qaida.

Men trots vetskapen om vad IS sysselsatt sig med, eller kanske på grund av det, så har man inte haft några rekryteringsproblem. Tiotusentals utlänningar, främst från Mellersta Östern, har flockats till de svarta fanorna. Men det är inte enbart saudier, algerier, tunisier eller egyptier som rest till Irak och Syrien, det har även tusentals européer. Många av dessa har gjort en stor sak av sin resa till kalifatet, och öppet uppmuntrat andra att följa efter, eller slå till mot mål i sina hemländer som en del av kampen. Andra har bränt sina pass, i väntan på att profetian som uppfyllas när kalifatet utropas, ska infrias.
Från Sverige räknar man med att drygt 300 personer åkt till Syrien/Irak, även om mörkertalet kan vara större. Av dessa har drygt hälften återvänt, ett femtiotal dödats och resten har antingen gått under jorden, strider vidare eller har gripits av kurdisk milis, syriska eller irakiska armén. Det är nu de sistnämnda som hamnat i fokus, när journalister från hela Västvärlden, letat sig fram till de fångläger där de befinner sig. I intervju efter intervju, så bedyrar man sin oskuldsfullhet, och att man aldrig bevittnat eller deltagit i övergreppen. Kvinnorna har stått vid spisen, medan de män som intervjuas har sysselsatt sig med hjälpinsatser som att köra ambulanser eller agerat blodgivare och så vidare. Ingen av de som nu önskar återvända till ”tryggheten” i det ”tråkiga Sverige” de lämnade, verkar reflektera över att deras försök att tona ner sin medverkan, ekar ihåligt.
För medan det givetvis inte går att motbevisa deras utsagor rakt av, så går det däremot att ifrågasätta deras påståenden om att de blev ditlurade eller inte förstod vad de gav sig in på. Det kan knappast undgått någon, möjligtvis om denne nu befunnit sig i en total medial skugga utan tillgång till utomstående medier eller internet, att missa vad IS stod för och vad de sysselsatte sig med. Vilket kan te sig lite motsägelsefullt, då de flesta verkar erkänna att de lockats till Syrien genom kontakter på nätet. Men det kanske mest graverande beviset mot denna oskuldsfullhet, är förstås att IS inte på något sätt dolde sin verksamhet, snarare tvärt om var det en del av deras propaganda och bilder/berättelser man uppenbarligen fann värda att förmedla. Det blir således svårt att sätta någon större tilltro till påståendena om att de inte kände till, eller förstod vad IS rent praktiskt stod för.

Men det jag kanske mest irriterar mig på, är medias bild av kvinnor. För i sann identitetspolitisk anda, så klarar inte media av att hantera frågan om kvinnan som förövare eller medbrottsling. Så trots att man försöker ta avstånd, så hamnar man ändå i en grund och botten patriarkal världsbild, där kvinnan blir ett passivt offer, ditlockad av en man och sedan utan möjlighet att påverka sin egen situation. Det är visserligen sant att IS, inte helt olikt andra fascistoida rörelser, är en organisation som inte direkt verkat för kvinnlig emancipation. Men detta har inte hindrat IS från att nyttja sin kvinnliga anhängare, dels i en aktiv roll som bl.a. rekryterare via internet, men kanske viktigaste av allt, i sin roll som husfru och hustru.
För utan kvinnor som skötte hushållen, tog hand om skadade och barn, lagade mat åt jihadisterna vid fronten o.s.v., så skulle kalifatet inte överlevt länge. Men dess viktigaste roll, återigen i likhet med många andra fascistoida rörelser, var deras betydelse för att säkra kalifatets återväxt på lång sikt. Precis hur många av de kvinnor som nu befinner sig i de kurdiska lägren, verkligen var införstådda i denna aspekt av deras medverkan, är oklart. Men det är inte helt orimligt att anta, att många faktiskt var fullt medvetna om detta. Problemet är förstås att ingen idag kommer erkänna detta, speciellt när det nu gäller att försöka distansera sig från sin tidigare fanatism.
Tyvärr får vi bara konstatera att forskningen runt kvinnors roll i denna typ av verksamhet, är väldigt begränsad. Först på senare år har studier av kvinnors attityder under det Tredje Riket, på allvar börjat genomföras, om än i väldigt begränsad utformning. Liknelsen saknar inte värde, då den patriarkala bilden av kvinnan som objekt, delas av både högerextremister och islamister. Detta till trots, så verkar kvinnor inte ha några problem att dras till dessa rörelser. Kvinnans roll i det Tredje Riket var otvivelaktigt förpassad innanför husets fyra väggar, och förkastade många av de framsteg som gjorts under åren före, under och efter Det Stora Kriget. Ändå var det många kvinnor som fanns NSDAP:s idéer tilltalande, och inte hade några problem med dessa. Men om man nu finner detta ämne styvmoderligt behandlat, så är det inget mot för frågan om hur kvinnor både aktivt och indirekt, deltog i såväl Förintelsen som behandlingen av civila i de av Tyskland ockuperade Europa, och då främst de östra delarna. Att de deltog vet vi, men inte i vilken omfattning och på vilket sätt. Även om det har börjat forskats i ämnet, så är det ändå ett förhållandevis okänt territorium, som vi behöver utforska närmare.
Delvis beror denna vita fläck i historieskrivningen givetvis på bristen av källor, men jag kan inte annat än fundera i banorna på att det också handlar om att man också måste börja ifrågasätta den rådande bilden av kvinnan. För oavsett politisk hemvist, så framställs kvinnan ofta som en livsbringande kraft, vilken ofta är positivt inställd till de förändringar samhället står inför, och som gladeligen anammar dessa. Det blir därför problematiskt att försöka förklara hur kvinnor, av vilka många växt upp i Väst, kan förkasta allt Väst gjort för kvinnlig emancipation, och varför de anslutit sig till en av de kanske mest kvinnofientliga regimer som existerar. Det blir därför enklare att använda sig av det enkla svaret, att de blivit duperade och lurade, än att de faktiskt eftersökt denna typ av samhälle. Man väljer alltså att öppet, därför att det går i stick i stäv med deras världsbild, att blunda för individens egna ansvar för sitt eget handlande. Kvinnan förvandlas således till ett oskyldigt offer, som duperats och som därför inte kan ställas till svars för sitt agerande. Men frågan är förstås om det är så enkelt, jag är starkt tveksam.
Det finns säkerligen fall där man nyttjat personer i en utsatt situation, men det finns säkerligen också gott om fall, där personen var mycket väl medveten om vad denne gjort och varför. Som gjort ett aktivt val att förkasta allt det kvinnan sägs stå för, och villigt gått över till den andra sidan.

Medan media sliter sitt hår i hur man ska förhålla sig till de kvinnliga IS-anhängarna, har man lättare med de manliga. När media intervjuar männen, saknas ofta de målande bilderna av hur vedervärdiga livsförhållandena är i lägren, eller berättelser om de svältande barnen. Vilket i det sistnämnda fallet kanske inte är så underligt, då man ofta verkar separerat männen från kvinnorna. En av de svenskar som intervjuats i svensk media, är en ”tidigare” IS-anhängare, som påstår att han bara körde ambulans och gav blod. Enligt honom hade han inget som helst IS övergrepp att göra, och när man direkt frågar honom om dessa, så väljer han att tona ner dess omfattning eller att han inte sett dem.
Här hamnar vi i nästa problem, nämligen ansvarsfrågan. Även här ekar argumenten ihåligt, precis som när det gäller kvinnornas roll, så går det inte att skylla ifrån sig med att jag bara ”körde ambulans” eller gav blod. Utan ambulansförare, eller chaufförer, så hade aldrig IS kunnat ryckt fram så fort som de gjorde, eller tagit hand om skadade soldater eller anhängare. Men även annan form av logistik hade en avgörande roll för kalifatets existens, som till exempel deras export av olja till Turkiet. En export, som tillsammans med stulna historiska föremål, var kalifatets viktigare inkomstkälla, och gjorde det möjligt för dem att betala utländska jihadister, men också lokala miliser och köpa in vapen från konkurrerande miliser. För även om krig utkämpas vid fronten, så är det logistiken som vinner kriget. Utan tillgång till chaufförer, så kunde inte kalifatet överleva.
Men den kanske främsta frågan, som mig veterligen aldrig ställs. Är varför? Varför var denne humanitäre hjälte tvungen att bege sig till IS för att köra ambulans och ge blod? Fanns det verkligen inga andra alternativ, som till exempel Röda halvmånen? Svaret på frågan är troligen att mannen, precis som de kvinnor som nu framträtt i diverse interjuver, var övertygade om att de livsval de gjorde när IS såg ut att kunna lägga stora delar av Mellersta Östern under sina fötter, var de rätta. Profetian om kalifatet höll på att infrias, och det var därför viktigt att stödja det.
De var således inte frågan om några ”vilseledda”, eller ”sökande personer”, utan personer som mycket väl visste vad de gjorde. Jämför med den debatt som rasade i Sverige efter Bosse Schöns bok om de svenskar som frivilligt sökt sig till Waffen-SS under det andra världskriget. Här var det knappast tal om några vilseledda tonåringar, snarare tvärt om, handlade det om övertygade nazister som rest till Tyskland för att medverka i Hitlers världsbyggnad och kampen mot kommunismen. Men även om jämförelsen är tämligen relevant, i synnerhet som många inte verkar tagit avstånd från sin politiska övertygelse, så är den nu bortglömd.

Men debatten om de svenska IS-anhängarnas vidare öden, visar också på en svensk beröringsskräck. För trots att det var klart att kalifatets tid varit räknad, och att många av de som finns kvar i regionen, möjligtvis kan tänka sig vilja återvända. Har såväl debatten som förberedelserna inför detta, varit lika med noll. Försök att fånga upp problematiken har ofta stött på patrull, främst från apologeter som Mathias Gardell, Jan Guillou och så vidare, vilka ofta försökt brunsmeta de som försökt tala om problemen. Ett annat problem är förstås att många, speciellt de på vänsterkanten, men även vissa liberala, har svårt att riktigt greppa en värld där vedervärdiga åsikter inte har något med hudfärg, sexuell läggning eller religiös/icke-religiös världsbild att göra. Men det är inte bara proffstyckare som aktivt medverkat till att tona ner problematiken, det samma gäller många politiker. Här får man bara konstatera att eftervärldens dom lär bli hård, och att det gäller både den borgliga och socialdemokratiska/miljöpartistiska regeringen.
Den borgliga regeringens försök att inrätta någon form av departement, under ledning av Mona Sahlin, blev ett totalt misslyckande. Mycket mer än en telefonlinje, dit personer som var oroade över att personer i deras närhet var på väg att radikaliseras kunder ringa, blev det inte. Någon vägkarta för hur samhället skulle agera, eller försöka samordna kommuner, polis, säkerhetspolis, socialtjänst och så vidare, blev det inte heller. Det hela föll sedan samman som ett korthus i en orkan, när Sahlin tvingades avgå efter ytterligare en skandal. Men om borgarnas försök var milt sagt obefintligt, så var det inget mot vad den socialdemokratiska/miljöpartistiska regeringen lyckades prestera. Av någon obegriplig anledning hamnade frågan under kulturminister Alice Bah Kuhnke ansvar, en fråga hon snabbt visade sig fullständigt oförmögen och ointresserad av att driva. Det blev förstås inte bättre av att Bah Kuhnkes eget parti visade sig inflaterat av personer med koppling till det styrande partiet i Turkiet, ett parti som otvivelaktigt visat sig ha fingrarna djupt nedsyltade i affärer med IS. Det blir förstås lite av guility by association över det hela, men någonstans infinner sig ändå känslan av att MP är oförmögna, eller ovilliga, att riktigt ta frågan på allvar av annat än bara ideologiska orsaker.

Vi står nu, efter två (snart tre) regeringar, utan någon egentlig långsiktig plan för hur radikala islamistiska grupper ska motarbetas. Snarare har talet om försöken att motverka radikalisering bland svenska muslimer, motarbetats av statens stöd till diverse rörelser med kopplingar till radikala organisationer.

Men den kanske främsta orsaken varför politiker och medier tassat runt frågan som en katt på ett hett plåttak, stavas Sverigedemokraterna. Förmodligen av rädsla att inte ge SD rätt i en av deras ”hjärtefrågor”, så har man helt enkelt avstått från ämnet. Men taktiken har misslyckats, kalifatet är krossat, och många av IS-anhängarna vill nu tillbaka, då de är mycket väl medvetna om vad som väntar dem, oavsett om de stått vid spisen eller kört ambulans. Tryggheten i det sekulära och tråkiga Sverige, är förstås att föredra, från den hämnd från kurder, yazidier, kristna, shiiter, irakiska och syriska armén, och alla andra som drabbats av IS, väntar på att få utkräva för de senaste fem åren.
Som vanligt när politiker och media tas på sängen av ett ämne de inte vill ta i, så blir reaktionen att överreagera. Plötsligt verkar alla farhågor och försök att förhala det oundvikliga, varit bortglömda. Debattläget är högt, där båda sidor av frågan står och skriker på varandra i valfri tv-studio. Ena sidan förordar hårdare straff, medan den andra sidan anser att problemet är överdrivet och att det kräver dialog och mer samarbete.
Problemet är förstås att båda sidor har fel. Straffdebatten har landat i en rad lagförslag som i praktiken är verkningslösa på de hemvändande IS-anhängarna. Eftersom vi i Sverige inte tillämpar retroaktiv bestraffning, så går det alltså inte att döma någon av de som varit medlem i IS innan lagen klubbas. Ambulansföraren och alla andra svenska IS-anhängare, kan alltså lugnt återvända ur denna aspekt. En annan fråga är förstås hur pass effektiv en sådan lag kommer bli, men även vilka som ska omfattas av den. Ur en juridisk synvinkel är terrorism inte helt entydig, och det finns gott om organisationer som kan omfattas, speciellt som ordet idag används i alla möjliga – och omöjliga – sammanhang. En annan fråga är förstås hur Sverige ska agera mot tredje part, som ett land som kräver att en organisation verksam i Sverige ska terrorklassas? I sig har jag absolut inga problem med ett sådant lagförslag, men då får det gärna debatteras under lite lugnare och sansade former. Att i affekt klubba igenom ett lagförslag, som mycket väl kan få oanade konsekvenser, känns ärligt talat lite så där faktiskt.
Ett annat förslag som varit en het fråga är frågan om att dra in terrorresenärers medborgarskap, något som görs i flera länder. Men även här finns ett problem, det gäller endast personer med två medborgarskap. Risken är således är att lagen, om personen endast har ett svenskt medborgarskap, blir tandlöst. På grund av en rad internationella förpliktelser, får man inte göra personer statslösa. Visst, nu kan man med fog argumentera att många av IS-anhängarna, när kalifatet stod på höjden av sin framgång, rev sina gamla pass. Men problemet kvarstår, personer som endast har svenskt medborgarskap kommer inte att påverkas av detta lagförslag. Det riskerar således att bli ett slag i luften, endast för att blidka en upprörd allmänhet, som kanske saknar vetskapen om att det i praktiken saknar betydelse.

Men även den andra sidans argument ekar ihåligt, då den i stora drag verkar bestå av taktiken att brunsmeta sina kritiker eller kalla dem för alarmister. Men det är inte bara motargumenten som ekar ihåligt, det samma gäller även åtgärderna. För mycket mer än en telefonlinje, dit oroade anhöriga eller bekanta, kan ringa, har det inte blivit. Talet om att försöka ”mobilisera samhällets alla goda krafter”, är i praktiken snömos. Speciellt som man allt som ofta verkar vända sig till rörelser med kopplingar till politisk islamism, vilka emellanåt har uttryckt sig positivt om kalifatet, terroristhandlingar eller antisemitiskt. Det skulle vara som att låta moderata nazister, få ansvara för någon form av avhopparverksamhet för medlemmar i NMR eller liknande.
Men det kanske mest stötande, åtminstone från egen del, är den här strutsmentaliteten som verkar återfinnas bland många apologeter. Speciellt som det gör att civilsamhället nu uppenbarligen saknar någon som helst vägkarta över hur man ska handskas med hemvändarna, och där mycket av ansvaret förmodligen kommer landa på de kommunala socialkontoren. För problemet begränsas inte enbart till de hemvändande IS-soldaterna, utan också till deras anhöriga. Hur ska daghem, skola o.s.v., hantera barn som växt upp i kalifatet, och som växt upp i en extremt dysfunktionell miljö och lärt sig att lösa konflikter med ”otrogna” med våld. Hur ska samhället tackla detta? Det blir förstås inte heller bättre av att misstron mot socialförvaltningen inom vissa grupper i Sverige, är otroligt stort. Grupper som anser att socialförvaltningen utsätter dem för diskriminering, men som också är överrepresenterade när det gäller IS-resenärer. Talet om att tvångsomhänderta barn till hemvändande IS-resenärer, kan således bli problematiskt. Något det faktiskt även talats om från vänsterhåll, men hur ska det rent praktiskt genomföras?

Så om då ingen av sidorna har rätt, vad ska man då göra? Förmodligen vara tråkigt svensk, och helt enkelt kombinera dem båda. Dels måste lagstiftningen ses över, men samtidigt måste också civilsamhället involveras i arbetet mot radikalisering. Detta första måste ske under organiserade former, och inte i affekt. Men det innebär också att rättsväsendet måste utbildas i hur man utreder denna typ av brottslighet. Åklagare och domstol måste få kunskap i vad som gäller, men också hur dessa undersökningar ska bedrivas.

Det andra måste rimligen innebära att stat och kommun, slutar att legitimera radikala organisationer, men också att man ger de sociala myndigheterna de resurser som behövs för att fånga upp personer i riskzonen. En annan lösning är förstås att debattklimatet måste ner ett par hack, och att alla dessa postkoloniala och identitetspolitiska teorier, måste väck.