Brexit, and now for something completely different

Omslaget till The New Yorker

Medan Sverige förberedde sig inför landets inofficiella nationaldag, som brukar firas med rikliga mängder sill, potatis samt en och annan nubbe, så vaknade Europa till nyheten att Storbritannien röstat för ett utträde ur den Europeiska Unionen (EU). Nyheten slog bokstavligen ner som en bomb, i synnerhet som många opinionsundersökningar före torsdagens val, pekat på att stanna-sidan skulle vinna. Inte helt oväntat så reagerade börserna runt om i världen väldigt negativt på beskedet, och värdet på pundet störtdök. Chockade journalister och nyhetsredaktioner runt om i Europa, och förmodligen även omvärlden, försökte nyvaket jaga rätt på politiker och expertkommentatorer att intervjua för att få en förklaring till vad som hänt. Medan de flesta av Europa politiker verkar varit genuint bestörta över resultatet, så fanns det också de som firade och börjar vädra morgonluft. Utanför EU kan man tänka sig att resultatet mottogs med blandade känslor, även om det bland ledande politiker i både Moskva och Istanbul var många som inte hade anledning att dra på smilbandet.
Reaktionerna i Sverige, var således helt i linje med detta. Från regeringen och stora delar av den borgliga oppositionen, så mottogs beslutet med bestörtning, medan både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, verkar vädra morgonluft. Medan statsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson försökte gjuta olja på vågorna på en hastigt sammankallad presskonferens, som förmodligen spolierade mångas midsommarplaner, så kunde man ändå ana en underliggande oro. Runt om i Europa, där vare sig politiker, journalister, departementspersonal och andra inte behöver oroa sig över att man skulle dra iväg med släkt och vänner till någon avlägsen plats, för att där resa en stor fallossymbol och sedan dansa runt denna, så började också reaktionerna ramla in. Bestörtning över resultatet, blandat med en viss irritation och frågor vad som nu ska hända, är väl kanske den bästa beskrivningen.

David Cameron

Samtidigt som omvärlden försökte smälta valresultatet, så kallade den märkbart besvikne brittiske premiärminister David Cameron till en hastigt inkallad presskonferens, där han informerade om att han skulle avgå till hösten. Förhandlingarna med EU, lämpas alltså över till den ny premiärministern och ledaren för det konservativa partiet. För den i många kretsar så hyllade Cameron, kommer detta förstås att svärta ner hans eftermäle. Även om man ska vara försiktig med att agera efterklok, så var Camerons löfte om en folkomröstning otroligt populistiskt och ogenomtänkt. Oroad över att hotet från UKIP och den tidigare samarbetspartnern Liberaldemokraterna, så försökte Cameron genom att lova en folkomröstning om Storbritanniens vara eller icke vara i unionen, slå undan fötterna på det växande missnöjet inom det konservativa partiet. Olyckskorpar och kritiker, viftades nonchalant undan i efterdyningarna till det konservativa partiets jordskredsseger i valet 2015. 

Men medan Cameron kunde bada i glansen från valsegern, som gjorde att de konservativa partiet kunde säkra en egen majoritet, så började varningslamporna att blinka. Under hösten skakades Europa av den störa flyktingkrisen sedan andra världskriget, och flera våldsamma och blodiga terrorattentat lamslog delar av centrala Västeuropa. Mitt i allt detta kaos, när Europa kanske mer än någonsin behövde sin union för att hitta en gemensam lösning, så havererade inte bara samarbetsviljan, utan blottlade också en avgrundsdjup skillnad mellan medlemsländerna. Medan EU fortsatte att träta om flyktingkvoter och hur man skulle göra för att försöka fördela de hundratusentals flyktingar som tagit sig in i EU, så gav detta nytt bränsle till de EU-skeptiska krafterna i Storbritannien.

För medan de EU-skeptiska krafterna i Storbritannien, inte är någon ny företeelse i synnerhet inte inom det konservativa partiet. Allt sedan landet gick med i dåvarande EG i mitten av 1970-talet, har många haft en mycket ambivalent inställning till Europasamarbetet, och den tidigare starkt EU-skeptiske premiärministern Margrethe Thatchers inställning, hänger fortfarande som en våt filt över delar av det konservativa partiet. Genom åren har dock EU-skepticismen gått i vågor, och mest kretsat runt en ovilja till att inrätta sig i ledet och underställa sig den allt mer omfattande EU-byråkratin och strömlinjeformningen av Europa. Sett ur denna synvinkel, är det kanske inte så konstigt om de skepticismen mot EU i Storbritannien historiskt sett gått i vågor, och sällan blivit allt för långlivade, då de vanligtvis kretsat runt frågor om att avskaffa det brittiska måttsystemet och liknande. Efter att brittiska tabloider fått spytt galla över Tyskland, och likställt den sittande tyske förbundskanslern med den forne kejsaren Wilhelm II, så har det ofta lugnat ned sig och allt har återgått till det normala. På senare år har dock detta förändrats, och orsaken till detta måste otvivelaktigt tillskrivas UK Independence Party (UKIP).

Bildat i början av 1990-talet, så har detta starkt EU-skeptiska – och med tiden allt mer högerpopulistiska – parti, fört en förhållandevis tynande tillvaro i det brittiska partisystemets utkanter. På senare år har dock partiet, under ledning av Nigel Farge, fått ett kraftigt uppsving och blivit en politisk kraft att räkna med. Inte helt olikt liknande partier på kontinenten, så blandar UKIP befogad kritik mot ett allt mer byråkratiskt och teknokratiskt EU, med en obehaglig retorik fylld av nationalism och en hätsk xenofobism. Mycket av fokus för det sistnämnda, riktas dels mot de tusentals Östeuropéer, främst polacker, som sökt sig till Storbritannien för att arbeta inom byggsvängen, men också – föga förvånande kanske – muslimer. Kombinationen av påståenden om att de polska byggjobbarna ska stjäla jobben från sina brittiska motsvarigheter, eller om den pågående islamiseringen av Storbritannien och Europa, har visat sig framgångsrika. Farge ses av många på kontinenten, bland annat av Sverigedemokraterna, som en stor förebild och inspirationskälla. Med ett allt mer ifrågasatt, och av kriser i Grekland och Ukraina, försvagat EU, så vädrade förstås Farge och UKIP morgonluft.

Samtidigt som UKIP växt lavinartat, har även den interna kritiken i de konservativa växt. Till skillnad från Thatcher, partiets Grand Old Lady, så är Cameron en stor anhängare av EU, och försökt föra partiet närmare kontinenten. En policy som inte alltid varit lyckad, och inför hotet från UKIP, har han också vädrat missnöje med frågor som rör den fria rörligheten eller möjligheten för icke-brittiska medborgare att nyttja det brittiska försäkringssystemet. Taktiken verkar dock varit speciellt framgångsrikt, och förmodligen stärkt UKIP. Då det i många fall – åtminstone till det yttre – bekräftat deras påståenden om att de – främst Östeuropeiska invandrarna är i Storbritannien för att dra nytt av socialförsäkringssystemet. Camerons något defensiva hållning, och oro för att UKIP inför valet 2015 på allvar skulle stjäla väljare från de konservativa, något liberaldemokraterna gjorde i samband det förra parlamentsvalet och vilket ledde till en skakig samlingsregering. Genom att lova att genomföra en omröstning rörande Storbritanniens vara eller icke vara i unionen, så ville han undvika att partiets EU-kritiker skulle gå över till UKIP. En klassisk söndra och härska, som dock visade sig bli en slags pyrrusseger för Cameron, och leda till att han annonserade att han planerar att avgår som både partiledare och premiärminister senare i höst.

Nigel Farge, partiledare UKIP

För när väl dammet lagt sig efter de konservativas jordskredsseger 2015, så återstod nu frågan rörande folkomröstningen. Ett val ingen, allra minst Cameron, ville ha, och som återigen blottlade de interna stridigheter som han försökt blidka genom sitt löfte. Givetvis kunde förstås inte Cameron veta att Europa, bara några månader efter det brittiska parlamentsvalet, skulle skakas av några av värsta terrordåden i europeisk historia, eller att hundratusentals flyktingar skulle skaka EU i sina grundvalar. Inte heller kunde han veta, att debatten under långa perioder – inte bara i Sverige – skulle handla om sexuella övergrepp begångna under nyårsfirandet i Köln. Eller att fastighetsmiljonären Donald Trump i USA, genom att nyttja sig av en diskurs direkt hämtad från högerpopulistiska partier som UKIP, skulle bli republikanernas presidentvalskandidat.

Detta fråntar dock inte Cameron hans ansvar, i synnerhet som löftet gavs av kortsiktiga och populistiska orsaker. Hans förhoppningar om att kunna bemästra situationen, genom att förhandla fram nya undantag för Storbritannien, visade sig snabbt vara både naiva och grundlösa. Genom att delvis underblåsa den diskurs som UKIP använt sig av, i synnerhet rörande arbetskraftsinvandring från Österuropa, lyckades han dessutom legitimera delar kritikernas påståenden. Även om det givetvis är tidigt att uttala sig över vad omvärldens dom över Cameron kommer bli, så är det troligt att den inte kommer bli nådig och landa någonstans mellan Neville Chamberlains uttalanden om ”fred i vår tid” i samband med hans återkomst från Münchenkonferensen 1938 och Anthony Edens beslut att tillsammans med Israel och Frankrike invadera Egypten 1956.
Det är dock inte enbart Cameron som ska få sig en slev av kritiken, utan ett visst, om än indirekt, ansvar för midsommarens debakel faller även på partiledaren för det engelska Labour Party, Jeremy Corbyn. Den kanske i Sverige något okände Corbyn, efterträdde Ed Milliband efter det för Labour Party så misslyckade parlamentsvalet 2015. Samtidigt är det kanske inte så underligt att Corbyn är okänd för de flesta, då han hållit en mycket låg profil, i synnerhet under folkomröstningen. Något som nu lett till en intensiv intern kritik, då de flesta anhängare till Brexit verkar kommit från valkretsar som traditionellt setts som genuina Labourfästen (huvudstaden London undantaget). Inte helt olikt Cameron, så verkar Corbyns agerat ur ett väldigt kortsiktigt och i grunden väldigt naivt perspektiv. Även om det är förståeligt att Corbyn, inte har någon större lust att ge sitt stöd till Cameron i hans interna förehavande i det konservativa partiet, så har hans ovilja och stundtals lätt motsägelsefulla uttalanden, väckt många frågetecken. Speciellt som Labour, till skillnad från det ofta ambivalenta konservativa partiet, historiskt sett varit ett väldigt EU-vänligt land. Kombinationen av att många historiskt sett starka Labourfästen nu verkar röstat för Brexit, och Corbyns ovilja att ta folkomröstningen på allvar, har nu gjort att krav ställs på att han ska avgå. För ett parti, som fortfarande verkar sakna någon riktigt slutdestination efter att Tony Blairs försök att modernisera partiet rann ut i sanden i efterdyningarna till invasionen av Irak, så är det här förstås en utveckling som Labour förmodligen helst av allt velat undvika. Speciellt som partiet dessutom verkar vara totalt utraderat i Skottland, och som sagt fortfarande famlar i mörkret efter Blair lämnade Labour.

Imorgon tänkte jag återkomma till ämnet, och då ta en närmare titt på de eventuella effekterna vi kan tänkas få av Brexit....