Day of Infamy

Det är idag årdagen av Pearl Harbor, det japanska angreppet mot den amerikanska flottbasen i Pearl Harbor den 7 december 1941. Angreppet var kulmen på en långvarig utrikespolitisk konflikt rörande bland annat Japans agerande i Kina under 1930-talets andra hälft, men också deras expansion efter Frankrikes fall under sommaren 1940. De politiska spänningarna mellan de båda länderna, som båda hade stora intressen i Stilla Havet, drevs till spets efter att USA hotat med att inleda en handelsblockad av Japan efter dess expansion i Sydostasien.
För Japan var blockaden, som bland annat skulle styrpa den livsviktiga importen av olja, förödande för dess militär. Angreppet mot den amerikanska flottbasen, som var hemvist för den amerikanska flottan i Stilla Havet, var tänkt att ge Japan fritt spelrum i regionen och tillgång till bland annat oljefälten på Indonesien. Ironiskt nog kom inspirationen till detta angrepp från britterna, som den 11 november 1940, angripit den italienska flottbasen vid Taranto med Swordfishflygplan och allvarligt skadat flera italienska krigsfartyg. Angreppet mot den italienska flottbasen, skulle i stora drag innebära att maktbalansen på havet flyttades från de stora slagskeppen till hangarfartygen.

Det fanns dock gott om japanska militärer som såg stora risker med att angripa USA, och ansåg att det var behäftat med stora risker. Många av dessa hade tjänstgjort i USA och var allt för medvetna om landets enorma industriella kapacitet, men var också klart medvetna om Japans stora brister när det gällde såväl industri som tillgången på råvaror. För dessa handlade inte attacken om att slå ut USA, utan att ge landet ett så pass hårt slag att Japan kunde konsolidera sina framtida erövringar och sedan börja förbereda sig på vilka motåtgärder man skulle sätta in när USA hämtat sig.
På ytan verkade angreppet vara en massiv framgång, stora delar av USA:s Stilla Havsflotta hade skadats svårt och japanerna var inte sena med att följa upp bombningen med att invadera Filipinerna, Indonesien och andra delar av Sydostasien. Men när man påbörjat arbetet med att rensa upp efter angreppet, visade det sig att skadorna inte var så allvarliga som man kanske först trott. De flesta av de skadade fartygen kunde relativt omgående sättas i stridbart skick, och eftersom flottans hangarfartyg inte legat inne i hamnen under angreppet, var de oskadade. Detta gällde också basens bränsleförråd, som räddats av det faktum att japanerna valt att ställa in den tredje vågen, eftersom man ansåg riskerna för stora och att man orsakat basen tillräckligt med skador.

Trots detta var förstås angreppet en enorm prestigeförlust, som inte blev bättre av de japanska framgångarna på bland annat Filipinerna och den panikartade flykten från öarna av den amerikanska armén. För även om USA hållit en förhållandevis hög svansföring i det diplomatiska spel som föregått angreppet, hade Washington helt och hållet glömt bort att dess armé var långt ifrån redo för krig, något som skulle bli pinsamt uppenbart under striderna på Filipinerna.

Skolverket har rätt

Drygt ett halvår efter att Skolverket publicerat en vägledning (2012-05-16), och ett juridiskt klargörande i november (2012-11-01), har landets insändarsidor, debattsidor, debattprogram och ledarsidor fyllts av indignerad kritik mot beslutet. Speciellt kontroversiellt är egentligen inte Skolverkets uttalande, som i stora delar utgår från att den kommunala skolan är icke-konfessionell, och att det således inte får bedrivas religiös inverkan eller påverkan på eleverna. Skolverket summerar sin slutsats med att säga:
”Avslutningen eller samlingen kan ske i kyrkan om den utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse.”

I sig inget speciellt kontroversiellt eller underligt, i synnerhet som Sverige är ett sekulärt samhälle där vi skilt på kyrkan och staten. En stor del v befolkningen är inte heller troende, beroende på vilka undersökningar man sätter sin tilltro till, så ser sig mellan 46% och 80% av befolkningen som ”icke-troende”. Men även blev de som betecknar sig som troende, verkar många sakna intresse för en institutionaliserad kristendom, och under flera år har antalet kyrkobesökare stadigt minskat. Denna minskning återfinns inte enbart hos svenska kyrkan, utan kan även ses bland många frikyrkor som på senare tid fått sälja av sitt bestånd av kyrkor på grund av ett vikande medlemsantal.

Det blir därför lite surrealistiskt när tidningarnas insändarsidor och debattsidor fylls av indignerade artiklar, som i kritiserar Skolverkets vägledning, och verkar verkar vilja se sig som någon form av förespråkare för landets befolkning i frågan. Hur det är med den saken avstår jag från att svara på, men jag är faktiskt tveksam till att en majoritet av Sveriges befolkning ser detta som något större problem.

Vad det däremot handlar om, är att finna en gemensam plattform för en allt mer marginaliserad rörelse i Sverige. Som i många andra avseenden när det gäller den kristna rörelsens försök att skapa opinion, hämtas inspirationen från de högerkristna i USA och den så kallade ”War on Christmas”. Lite likt den kvasidebatt som nu förs i svenska medier, handlar debatten ofta om religionens roll i delstaternas skolor och om man ska få ha religiösa inslag i kommunala skolor eller byggnader.

Såväl debattklimatet som retoriken verkar i många fall hämtade från USA, och grundas i många avseenden på att det förs ett krig mot religion i allmänhet, och mot kristendomen i synnerhet. Som bevis anförs ofta det faktum att staten motarbetar religiösa inslag i skolan, och tal om långvariga traditioner av religiösa inslag i skolan. Summan av alla inlägg i tidningar, radio, på internet och i tv, är att julen är en kristen högtid, och genom att ta bort de kristna inslagen så underminerar man julens orsak och budskap.

Problemet med den typen av resonemang är dock att är helt felaktigt, julen är lika kristen som jag är religiös. Det är egentligen en uråldrig tradition, med rötter i stenåldern, där man firat midvintersolståndet och det faktum att man nu går mot ljusare tider. Dessa traditioner återfinns i mängder av kulturer runt om i världen, och var en av de viktigare högtiderna i det antika Rom. När det romerska riket antog kristendomen som statsreligion, inkorporerades helt enkelt den gamla romerska kulten runt Sol Invicius, den oövervinnerliga solen, in i kristendomen som Jesus födelse. Som om detta inte var nog, så var inte den romerska kulten runt Sol Invincius den enda som högtidlighöll den 25 december, utan runt om i Medelhavet firades mängder med gudomligheter som fötts denna dag, och vars roll och uppgifter i vissa fall verkar ha haft en stark påverkan på den framtida bilden av Jesus. En av de kanske mest kända var Mithra, men även Dionysus (vinguden) firades denna dag i det romerska riket, på andra platser i det omfattande riket firades Horus och Attis. Ironiskt nog delar de inte enbart samma födelsedag som Jesus, påfallande många av dem föddes enligt traditionen av en jungfru, omgärdade sig med lärjungar och utförde mirakel. Faktum är att det finns ytterst få bevis för att Jesus, om han nu ens existerat, föddes på julafton. Snarare handlade det om att knyta till sig de gamla romerska traditionerna, vilka haft en näst intill ofattbart inflytande på kristendomen.

Även många av de attiraljer som medföljer ett ”traditionellt” julfirande, har också för-kristna bakgrunder. Såväl julgran som många av de maträtter vi äter, bland annat skinkan, är hämtad från hedniska traditioner, och traditionen att ge varandra presenter på julafton är en gammal romersk tradition.Inte heller firandet av Lucia, som också brukar orsaka vissa bekymmer, är i grund och botten en kristen tradition. Om man går efter den gamla julianska kalendern, inföll nämligen midvintersolståndet den 13 december, och som alla vet bringar Lucia nyheten om ljusets återkomst.

Ergo kan vi dra slutsatsen att julen – vilket i sig är det hedniska namnet på den midvintersolfest man höll i Skandinavien innan området kristnades – inte alls är speciellt kristen. Börjar man skrapa på ytan till den så kallade traditionella kristna julen, så döljer den en mängd illa övermålade hedniska traditioner.

Jag har absolut inga som helst problem med Skolverkets rekommendationer, snarare tvärt om finner jag dem fullt rimliga. Den kommunala skolan är per definition icke-konfessionell, och det finns således ingen som helst anledning varför man ska rucka på det. Jag hoppas faktiskt att skolverket står på sig, och inte faller för att tillgodogöra en liten, men ändock högljudd minoritet. Vill man lyssna på religiösa tal, får man göra det på sin fritid, eller flytta över sina barn till en religiös friskola. 
Vissa kritiker har sagt att de barn som av olika anledningar, deras föräldrar som t.ex. är muslimer eller ateister, inte vill medverka, inte behöver medverka i avslutningen. Men är detta verkligen gångbart med att den kommunala skolan ska vara för alla?
Religionens plats i den kommunala skolan hör hemma i ämnen som religion och historia, inte på skolavslutningen...

Källor:

Skolanoch kyrkan
Skolavslutningi kyrkan

”Vi kan inte tolka lagen annorlunda”
”Gud får inte vara med när skolan samlas i kyrkan”
”Skolan har försatts i en destruktiv situation"
”Finns inget advent utan kristet innehåll”
”Advent utan innehåll meningslöst.”