Så var då 2010 års val avklarat, och vid sidan av uppståndelsen runt det faktum att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen så gjorde det Socialdemokratiska arbetarpartiet sitt sämsta val på lite över hundra år. Även Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Centern och Folkpartiet backade något medan Moderaterna och Miljöpartiet gick framåt.
Trots M:s framgångar kunde dock inte Alliansen tillförskansa sig en egen majoritet, Sd:s inträde i Riksdagen innebar att partiet med allra största sannolikhet får rollen som vågmästare (först på onsdag är alla röster räknade). Det dröjde förstås inte länge innan såväl politiker som analytiker började gapa om att vi nu riskerade ett politiskt kaos, eftersom ingen vill ha med Sd att göra, och att den sittande regeringen nu är en minoritetsregering. Att detta varit legio i Sverige under stora delar av 1900-talet verkar helt förbigått såväl analytiker som politiker, som troligen nu ser en chans att verkligen skapa ett politiskt kaos. Sd var förstås inte sena med att haka på trenden, och partiledaren Jimmy Åkesson använde ordet ”ansvar” i princip varenda mening han yttrade när deltog i SVT:s utfrågning av partiledarna efter sitt tal på Sd:s valmöte.
Det dröjde förstås inte länge innan det började tisslas om att Alliansen skulle göra upp med Miljöpartiet, och i SVT pressades såväl de Rödgröna ledarna som Alliansens om en eventuell uppgörelse för att blockera Sd. Men trots att MP under söndagskvällen gav förslagen kalla handen, har det under måndagen börjat sippra fram rykten om att MP troligen kommer att få ett seriöst förslag från Alliansen. Huruvida de antar det är en annan fråga vi förstås får återkomma till…
I skuggan av spelet runt regeringsbildandet, så skakas SAP av de dåliga siffrorna och av nya krav på att partiledaren Mona Sahlin ska avgå. Dessa krav är på intet sätt nya, de har hörts under en väldigt lång tid och gjort att partiet fått använda mycket tid och kraft åt att framstå som enat bakom Mona, trots att de flesta troligen är medvetna att så inte är fallet. Problemet för SAP är dock djupa, där Mona egentligen bara är ett lite problem. Det främsta problemet är att partiet har haft svårt att förnya sig, det arbete förre partiledaren Göran Persson påbörjade, och som väckte stor internationell uppmärksamhet, föll samman som ett korthus när Anna Lindh blev mördad. Luften gick i och med detta ur Perssons arbete, och efter detta har ingen egentligen fortsatt det arbete han påbörjade. Under hela valrörelsen 2006 gick Persson på halvfart, uppenbarligen skakat av mordet på Lindh, och när han avgick ersattes med Sahlin, ett val jag tror han var mindre glad över.
Under Sahlins ledarskap har arbetet med att försöka förnya partiet avstannat totalt, den ideologiska handlingsförlamning som legat över partiet som en våt duk de senaste fyra åren har fortsatt och gjort att partiet numera i princip saknar en framtidsvision och mer talar om flydda tider. Men det är inte bara avsaknaden av visioner och förnyelse som förlamat partiet, alliansen med Miljöpartiet och Vänstern har också skadat partiet. Att partiet under många lutat sig mot Vänsterpartiet/VPK och MP i en rad frågor är en sak, att gå i allians med dem är en helt annan femma.
Inte nog med att det finns en rad politiska meningsskiljaktigheter mellan partierna, det signalerar också att SAP accepterat att man inte längre kan ses som ett parti som dikterar villkoren utan nu underordnar sig andra partier. Partier som dessutom säkerligen ses som något suspekta i många socialdemokraters värld, och Sahlin verkade själv inte speciellt road av att ha med V i alliansen. Nu blev det så ändå, och ytterligare en uppslitande konflikt skakade partiet.
Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att partiet haft svårt att lyfta, till detta ska också läggas att Sahlin under stora delar av sommaren och hösten gjort ett rätt blekt intryck. Ironiskt nog var det först under den sista veckan Sahlin vaknade till liv, men då var det redan försent och tåget hade gått. Ett annat problem SAP haft är fokuseringen runt Sd, där jag anser att allt för mycket tid och energi gått åt att basha Sd än att försöka fokusera på Alliansen. Kanske insåg även Sahlin själv detta mot slutet, men då var det som sagt redan försent, om det ens någonsin funnits med på kartan.
Men med detta resultat, och ett Rödgrönt samarbete som nu knakar i fogarna och där MP visat sig mer än villiga att byta sida, kan Sahlin verkligen sitta kvar? Jag tror det blir svårt för Sahlin, som saknar en bred maktbas inom partiet och där hennes tidigare återkommande snedsteg ligger henne allvarligt i fatet, att sitta kvar. Under hennes ledning har partiet floppat i två val, samt att han ingått en allians som uppenbarligen saknar ett bredare stöd. Att nu t.ex. Arbetarbladet, som under hela valrörelsen tillhört Sahlins främsta förespråkare nu öppet kräver hennes avgång säger kanske en hel del om hur illa ställt det är för henne.
Men den stora frågan för SAP är förstås vem ska efterträda henne, flertalet av den krets Persson tog fram har i princip lagt politikerjobbet på hyllan och satsar på en privatkarriär. Men det är inte bara ett affischnamn man saknar, vad som är allvarligare för partiet är att man de facto saknar en framtida partiledare med tillräcklig maktbas och pondus att ta vid där Persson stannade. Det krävs i princip en partiledare som är har en tillräckligt bred maktbas och likt Persson inte är rädd för att trampa folk på fötterna. Det är dock tveksamt, och istället är det nog uppenbart att partiet återigen kommer hänge sig åt att blicka tillbaka till en förgången tid och med detta förlora det som tidigare varit SAP:s varumärke – en framtidsvision.
Monday, September 20, 2010
Friday, September 17, 2010
Ett förlorat krig
Den långa kolonnen av brittiska och indiska soldater, tillsammans med tusentals anhöriga och civila ringlade likt en orm längs den snötäckta vägen från Kabul i början av januari 1842. Efter sig hade de panikslagna flyktingarna lämnat allt som inte kunde bäras, längs vägen mot säkerheten i Jalalabad låg kläder, väskor och allt annat flyktingarna inte längre orkade bära tillsammans med de som på grund av kylan och hungern inte längre orkade. Trots att ryktet måste nått kolonnen om vad som hänt de som lämnats kvar i Kabul, valde generalen William Elphinstone inte besätta det strategiska passet vid Khord, utan istället göra halt bara några kilometer från Kabul. När man väl anlände till passet, hade afghanska trupper besatt passet och utsatte kolonnen för en mördande eld bestående av såväl egenhändigt tillverkade musköter som de vapen britterna lämnat efter sig för att köpa fri lejd ur Kabul. Efter en knapp veckas marsch under ofattbara förhållanden, hade de fåtaliga kvarvarande brittiska och indiska trupperna tagit skydd i den lilla afghanska byn Gandamak där man förberedde sig för slutstriden.
Det här är berättelsen om det första brittisk-afghanska kriget, ett krigs vars minne av förståliga skäl bleknat under årens lopp, men som ändå känns tämligen aktuellt i ett läge när den FN/USA-ledda ockupationen av Afghanistan i praktiken känns förlorad. Precis som under 1900-talet var Afghanistan i början av 1800-talet en i praktiken bortglömd del av världen, landet var ogästvänligt och även om landet i teorin styrdes av en emir låg makten egentligen – precis som nu – hos de lokala krigsherrarna. Den ogästvänliga terrängen och de afghanska soldaternas rykte gjorde att landet fram till 1800-talets första hälft undvikit att drabbas av samma öde som sina grannländer. Detta var dock på väg att förändras, under 1830-talet hade britterna och ryssarna börjat expandera i regionen, något som ledde till att det tidigare ointressanta landet plötsligt fick en viktig strategisk betydelse. Oroade över att ryssarna skulle få inflytande över det lilla landet, och på så sätt kunna hota den brittiska närvaron i nuvarande Pakistan och Indien, började britterna utöva påtryckningar på den afghanska centralmakten.
Afghanerna som tämligen snabbt såg chansen att spela ut de båda stormakterna mot varandra inledde nu ett farligt, och högt spel där man dels försökte dra fördel av de båda länderna men också bibehålla landets suveränitet. Det var ett högt spel, och även om den afghanska centralregeringen lyckades snirkla sig ur diverse försök från de båda aktörerna att snärja dem, så var läget helt annorlunda på landsbygden. Här hade både länderna klart större framgångar hos de giriga krigsherrarna, vars enda lojalitet i praktiken bestod i antalet guldmynt som ländernas representanter kunde muta dem med. Under mitten av 1830-talet skakades landet av flera uppror, och 1834 kunde Dost Mohammed Khan gripa makten från den tidigare emiren Shuja Shah Durrani som åtnjutit såväl brittiskt som indiskt stöd (främst hos sikherna som stöd för att hjälpt honom till makten fick Peshawar). Oroade över att Khan ryssarna nu skulle få inflytande över Afghanistan, förberedde britterna en invasion av Afghanistan för att återinsätta Durrani och förhindra en förväntad rysk expansion i området. Trots varningar om att inte ingripa militärt, valde Lord Auckland (generalguvernör över Indien) att följa statssekreteraren William Hay Macnaughtens råd och satte samman en arme under ledning av general Willoughby Cotton. Den kombinerade brittisk-indiska armén bestod av i runda slängar 20,000 man och åtföljdes av nästan dubbelt så många civila arbetare, kamelskötare och anhöriga. I mars 1839 inleddes offensiven, som trots den svår bemästrade terrängen och hårt motstånd från afghanska styrkor, kunde inta Kabul den 6 augusti samma år och utropa Durrani till emir samtidigt som Mohammed Khan valde att kapitulera till britterna den 4 november 1840 och fördes till Indien.
Med detta ansågs operationen avslutad, och större delen av styrkorna skickades tillbaka till Indien medan en mindre styrka placerades i Kabul och i några av de större afghanska städerna. Här roade sig de brittiska ockupationsstyrkorna med att i praktiken leva det liv man levt i Indien, man spelade cricket, hästpolo, arrangerade jakter och hästkapplöningar samtidigt som officersfruarna anordnade stora fester och roade sig med att sätta upp pjäser av bland annat William Shakespeare.
Men den glättiga fasaden kunde dock inte dölja det faktum att den av britterna tillsatta emiren hade ett begränsat folkligt stöd, och att många afghaner inte alls var speciellt roade av den brittiska ockupationen, något som urholkade den sittande emirens maktbas. På landsbygden började nu allt fler och fler krigsherrar lämna emiren, och valde istället att alliera sig med Dhost Mohammeds son Akbar Khan, som nu tog ledningen över det afghanska motståndet mot britterna.
Trots upprepade försök från flera brittiska officerare att ta upproret på landsbygden på allvar, avfärdades dessa av Macnaghten med att utvecklingen i landet ”var typiskt för det afghanska samhället”. I slutet av sommaren 1841 hade britterna successivt tvingats dragit sig tillbaka och var begränsad till området runt Kabul, och några få isolerade posteringar. I ett försök att förändra situationen ersattes sir Cotton med William Elphinstone, en högst ifrågasatt person vars agerande skulle få ödesdigra konsekvenser för de kvarvarande styrkorna. I samband med att Elphinstone tillsattes som ny befälhavare så försvagades de brittiska styrkorna i Kabul ytterligare genom att brigadgeneral Robert Henry Sale, dock utan sin hustru Lady Sale, till Jalalbad med sin brigad.
Kvar i Kabul fanns nu runt 4,500 man, varav knappt 700 av dessa var européer, tillsammans med drygt tre gånger så många civila och anhöriga, som nu i praktiken var inringad i Kabul. Trots detta vägrade Elphinstone att koncentrera styrkorna till Kabuls citadell, utan lät istället trupperna ockupera ett öppet och ogästvänligt område utanför staden. I början av november uppmanade Akbar Khan Kabuls befolkning att göra uppror mot ockupanterna, och sir Alexander Burnes, en av de ledande brittiska politikerna i landet, hus stormades och han och hans medarbetade dödades. Angreppet kom en blixt från klar himmel för både Elphinstone och Macnaghten, som trots detta inte gjorde något för att försöka kväsa upproret utan valde istället att försöka dra tillbaka trupperna till de nyuppresta förskansningarna. Dessa visade sig dock vara svårförsvarade, och redan den 9 november föll det fort där britterna förvarade mycket av sin utrustning och proviant. Läget för de inringade brittiska och indiska trupperna förvärrades i slutet av månaden när afghanerna lyckades erövra en kulle i närheten varifrån man kunde beskjuta lägret med kanoneld. Efter ett misslyckat försök att återerövra kullen, tvingades Elphinstone vädja om hjälp från den brittiska garnisonen i Kandahar, men på grund av att snön blockerade bergspassen till Kabul tvingades undsättningstruppen under ledning av generalmajor Nott vända tillbaka.
Utan någon möjlighet att undsättas och med ett allt akutare militära läge, greppade britterna varenda litet halmstå som gavs. Den 23 december böjds Macnaghten in till Kabul av några afghanska diplomater för att försöka förhandla fram en fredlig lösning på problemet, men när Macnaghten och hans delegation anlände angreps de av en folkhop och dödades. Liket av den dödade Macnaghten och hans brittiska diplomater släpades genom Kabuls gator av den upphetsade folkmassan, men trots detta valde ändå Elphinstone att den 1 januari 1842 underteckna den brittiska garnisonens kapitulation. Vad värre var, och något som Elphinstone kritiserats hårt för både då som nu, var att han även accepterade att hans trupper avväpnades mot att de skulle få fri lejd till Jalalabad. Den 6 januari lämnade resterna av den brittiska ockupationsstyrkan Kabul och påbörjade den 140 kilometer långa marschen mot säkerheten i nuvarande Pakistan. Det dröjde dock inte länge innan löftena som afghanerna gett britterna bröts, det brittiska lägret plundrades och de kvarvarande – främst de som ansågs vara i allt för dåligt skick för att klara hemfärden – massakrerades och lägret brändes ner. Det är högst troligt att anta att delar av den brittisk-indiska kolonnen såg och hörde vad som skett i lägret utanför Kabul, något som säkerligen urholkade Elphinstones kvarvarande respekt hos sina trupper.
Trots nyheterna om vad som hänt i Kabul och upprepade angrepp från afghanska trupper, vägrade Elphinstone att skicka iväg en förtrupp för att säkra passet vid Khord och istället slå läger bara några kilometer från Kabul. När så den uthungrade, och till viss del avväpnade brittiska kolonnen nådde passet, hade afghanerna som sagt befäst det och besköt kolonnen utan att man egentligen kunde göra speciellt mycket. Trots detta lyckades britterna och indierna storma passet och marschen mot Jalalabad kunde fortsätta, dock under fortsatta räder från afghanerna som tämligen ostört kunde angripa de utmattade flyktingarna. I ett försök att rädda vad som räddas kunde av kolonnens civila deltagare, valde dessa att kapitulera till afghanerna, vilka besparade européerna från de indiska fångarnas öde att bli massakrerade eftersom dessa inte kunde inbringa några lösensummor.
De kvarvarande trupperna fortsatte, dock utan Elphinstone som tillsammans med brigadgeneral Shelton kapitulerade till afghanerna och nu lämnade sina trupper åt sitt öde. Den 11 januari nådde man fram till höjderna runt Jugdulluk som intogs efter hårda strider, de utmattade, frusna och uthungrade resterna sökte skydd i byn Gandamack där de den 13 januari fann sig inringade av stora afghanska styrkor. Nya hårda strider utbröt, och britterna drevs successivt ut ur byn och upp på en kulle där man förberedde den sista striden, när afghanerna erbjöd britterna att kapitulera svarade en brittisk sergeant med de idag odödliga orden ”Not bloody likely!”, men när krutröken slutligen lade sig kapitulerade ändå de sista tio försvararna.
En vecka efter att de sista delarna ur Kabuls manskap kämpade runt Gandamack, nådde fältläkaren William Brydon som den ende överlevande från Elphinstones misslyckade utbrytningsförsök till Jalalabad. När garnisonens befälhavare frågade Brydon, som förlorat delar av hjässan under flykten, vart resten av armén var svarade han lakoniskt ”det är jag som är armén”.
När nyheten om katastrofens vidd nådde omvärlden ledde den till en landsomfattande chock i både Storbritannien och Indien, och generalguvernören Lord Auckland ska enligt uppgift fått en stroke när han hörde nyheten. När den värsta chocken lagt sig höjdes starka röster för hämnd, och under ledning av sir George Pollock lämnade en stor armé – med bland annat William Nott (som året före försökt undsätta Elphinstons garnison) och Sale (som sedermera lyckades befria sin fru och några andra européer som kidnappats av afghanerna) – Indien och intog Kabul som brändes ner till grunden. Visa av de tidigare händelserna valde dock britterna att utrymma landet, och efter att Shuja Shah mördats i april 1842 återinsattes Dost Mohammed som ny emir.
Trots de brittiska betänkligheterna visavi Dost Mohammed, vars statskupp blivit startskottet för det första anglo-afghanska kriget, så visade sig han med tiden vara en klart pro-brittisk ledare som motsatte sig de ryska försöken att påverka utvecklingen i regionen.
Hans son Akbar Khan, var agerande i samband med övergreppen mot krigsfångar och civila än idag debatteras, avled – troligen förgiftad av sin far – i slutet av 1847.
Den brittiske generalen Elphinstone avled i fångenskap i april 1842, och sällar sig till en lång rad av militärer vars inkompetens och bristande initiativförmåga lett till katastrofala beslut.
Det här är berättelsen om det första brittisk-afghanska kriget, ett krigs vars minne av förståliga skäl bleknat under årens lopp, men som ändå känns tämligen aktuellt i ett läge när den FN/USA-ledda ockupationen av Afghanistan i praktiken känns förlorad. Precis som under 1900-talet var Afghanistan i början av 1800-talet en i praktiken bortglömd del av världen, landet var ogästvänligt och även om landet i teorin styrdes av en emir låg makten egentligen – precis som nu – hos de lokala krigsherrarna. Den ogästvänliga terrängen och de afghanska soldaternas rykte gjorde att landet fram till 1800-talets första hälft undvikit att drabbas av samma öde som sina grannländer. Detta var dock på väg att förändras, under 1830-talet hade britterna och ryssarna börjat expandera i regionen, något som ledde till att det tidigare ointressanta landet plötsligt fick en viktig strategisk betydelse. Oroade över att ryssarna skulle få inflytande över det lilla landet, och på så sätt kunna hota den brittiska närvaron i nuvarande Pakistan och Indien, började britterna utöva påtryckningar på den afghanska centralmakten.
Afghanerna som tämligen snabbt såg chansen att spela ut de båda stormakterna mot varandra inledde nu ett farligt, och högt spel där man dels försökte dra fördel av de båda länderna men också bibehålla landets suveränitet. Det var ett högt spel, och även om den afghanska centralregeringen lyckades snirkla sig ur diverse försök från de båda aktörerna att snärja dem, så var läget helt annorlunda på landsbygden. Här hade både länderna klart större framgångar hos de giriga krigsherrarna, vars enda lojalitet i praktiken bestod i antalet guldmynt som ländernas representanter kunde muta dem med. Under mitten av 1830-talet skakades landet av flera uppror, och 1834 kunde Dost Mohammed Khan gripa makten från den tidigare emiren Shuja Shah Durrani som åtnjutit såväl brittiskt som indiskt stöd (främst hos sikherna som stöd för att hjälpt honom till makten fick Peshawar). Oroade över att Khan ryssarna nu skulle få inflytande över Afghanistan, förberedde britterna en invasion av Afghanistan för att återinsätta Durrani och förhindra en förväntad rysk expansion i området. Trots varningar om att inte ingripa militärt, valde Lord Auckland (generalguvernör över Indien) att följa statssekreteraren William Hay Macnaughtens råd och satte samman en arme under ledning av general Willoughby Cotton. Den kombinerade brittisk-indiska armén bestod av i runda slängar 20,000 man och åtföljdes av nästan dubbelt så många civila arbetare, kamelskötare och anhöriga. I mars 1839 inleddes offensiven, som trots den svår bemästrade terrängen och hårt motstånd från afghanska styrkor, kunde inta Kabul den 6 augusti samma år och utropa Durrani till emir samtidigt som Mohammed Khan valde att kapitulera till britterna den 4 november 1840 och fördes till Indien.
Med detta ansågs operationen avslutad, och större delen av styrkorna skickades tillbaka till Indien medan en mindre styrka placerades i Kabul och i några av de större afghanska städerna. Här roade sig de brittiska ockupationsstyrkorna med att i praktiken leva det liv man levt i Indien, man spelade cricket, hästpolo, arrangerade jakter och hästkapplöningar samtidigt som officersfruarna anordnade stora fester och roade sig med att sätta upp pjäser av bland annat William Shakespeare.
Men den glättiga fasaden kunde dock inte dölja det faktum att den av britterna tillsatta emiren hade ett begränsat folkligt stöd, och att många afghaner inte alls var speciellt roade av den brittiska ockupationen, något som urholkade den sittande emirens maktbas. På landsbygden började nu allt fler och fler krigsherrar lämna emiren, och valde istället att alliera sig med Dhost Mohammeds son Akbar Khan, som nu tog ledningen över det afghanska motståndet mot britterna.
Trots upprepade försök från flera brittiska officerare att ta upproret på landsbygden på allvar, avfärdades dessa av Macnaghten med att utvecklingen i landet ”var typiskt för det afghanska samhället”. I slutet av sommaren 1841 hade britterna successivt tvingats dragit sig tillbaka och var begränsad till området runt Kabul, och några få isolerade posteringar. I ett försök att förändra situationen ersattes sir Cotton med William Elphinstone, en högst ifrågasatt person vars agerande skulle få ödesdigra konsekvenser för de kvarvarande styrkorna. I samband med att Elphinstone tillsattes som ny befälhavare så försvagades de brittiska styrkorna i Kabul ytterligare genom att brigadgeneral Robert Henry Sale, dock utan sin hustru Lady Sale, till Jalalbad med sin brigad.
Kvar i Kabul fanns nu runt 4,500 man, varav knappt 700 av dessa var européer, tillsammans med drygt tre gånger så många civila och anhöriga, som nu i praktiken var inringad i Kabul. Trots detta vägrade Elphinstone att koncentrera styrkorna till Kabuls citadell, utan lät istället trupperna ockupera ett öppet och ogästvänligt område utanför staden. I början av november uppmanade Akbar Khan Kabuls befolkning att göra uppror mot ockupanterna, och sir Alexander Burnes, en av de ledande brittiska politikerna i landet, hus stormades och han och hans medarbetade dödades. Angreppet kom en blixt från klar himmel för både Elphinstone och Macnaghten, som trots detta inte gjorde något för att försöka kväsa upproret utan valde istället att försöka dra tillbaka trupperna till de nyuppresta förskansningarna. Dessa visade sig dock vara svårförsvarade, och redan den 9 november föll det fort där britterna förvarade mycket av sin utrustning och proviant. Läget för de inringade brittiska och indiska trupperna förvärrades i slutet av månaden när afghanerna lyckades erövra en kulle i närheten varifrån man kunde beskjuta lägret med kanoneld. Efter ett misslyckat försök att återerövra kullen, tvingades Elphinstone vädja om hjälp från den brittiska garnisonen i Kandahar, men på grund av att snön blockerade bergspassen till Kabul tvingades undsättningstruppen under ledning av generalmajor Nott vända tillbaka.
Utan någon möjlighet att undsättas och med ett allt akutare militära läge, greppade britterna varenda litet halmstå som gavs. Den 23 december böjds Macnaghten in till Kabul av några afghanska diplomater för att försöka förhandla fram en fredlig lösning på problemet, men när Macnaghten och hans delegation anlände angreps de av en folkhop och dödades. Liket av den dödade Macnaghten och hans brittiska diplomater släpades genom Kabuls gator av den upphetsade folkmassan, men trots detta valde ändå Elphinstone att den 1 januari 1842 underteckna den brittiska garnisonens kapitulation. Vad värre var, och något som Elphinstone kritiserats hårt för både då som nu, var att han även accepterade att hans trupper avväpnades mot att de skulle få fri lejd till Jalalabad. Den 6 januari lämnade resterna av den brittiska ockupationsstyrkan Kabul och påbörjade den 140 kilometer långa marschen mot säkerheten i nuvarande Pakistan. Det dröjde dock inte länge innan löftena som afghanerna gett britterna bröts, det brittiska lägret plundrades och de kvarvarande – främst de som ansågs vara i allt för dåligt skick för att klara hemfärden – massakrerades och lägret brändes ner. Det är högst troligt att anta att delar av den brittisk-indiska kolonnen såg och hörde vad som skett i lägret utanför Kabul, något som säkerligen urholkade Elphinstones kvarvarande respekt hos sina trupper.
Trots nyheterna om vad som hänt i Kabul och upprepade angrepp från afghanska trupper, vägrade Elphinstone att skicka iväg en förtrupp för att säkra passet vid Khord och istället slå läger bara några kilometer från Kabul. När så den uthungrade, och till viss del avväpnade brittiska kolonnen nådde passet, hade afghanerna som sagt befäst det och besköt kolonnen utan att man egentligen kunde göra speciellt mycket. Trots detta lyckades britterna och indierna storma passet och marschen mot Jalalabad kunde fortsätta, dock under fortsatta räder från afghanerna som tämligen ostört kunde angripa de utmattade flyktingarna. I ett försök att rädda vad som räddas kunde av kolonnens civila deltagare, valde dessa att kapitulera till afghanerna, vilka besparade européerna från de indiska fångarnas öde att bli massakrerade eftersom dessa inte kunde inbringa några lösensummor.
De kvarvarande trupperna fortsatte, dock utan Elphinstone som tillsammans med brigadgeneral Shelton kapitulerade till afghanerna och nu lämnade sina trupper åt sitt öde. Den 11 januari nådde man fram till höjderna runt Jugdulluk som intogs efter hårda strider, de utmattade, frusna och uthungrade resterna sökte skydd i byn Gandamack där de den 13 januari fann sig inringade av stora afghanska styrkor. Nya hårda strider utbröt, och britterna drevs successivt ut ur byn och upp på en kulle där man förberedde den sista striden, när afghanerna erbjöd britterna att kapitulera svarade en brittisk sergeant med de idag odödliga orden ”Not bloody likely!”, men när krutröken slutligen lade sig kapitulerade ändå de sista tio försvararna.
En vecka efter att de sista delarna ur Kabuls manskap kämpade runt Gandamack, nådde fältläkaren William Brydon som den ende överlevande från Elphinstones misslyckade utbrytningsförsök till Jalalabad. När garnisonens befälhavare frågade Brydon, som förlorat delar av hjässan under flykten, vart resten av armén var svarade han lakoniskt ”det är jag som är armén”.
När nyheten om katastrofens vidd nådde omvärlden ledde den till en landsomfattande chock i både Storbritannien och Indien, och generalguvernören Lord Auckland ska enligt uppgift fått en stroke när han hörde nyheten. När den värsta chocken lagt sig höjdes starka röster för hämnd, och under ledning av sir George Pollock lämnade en stor armé – med bland annat William Nott (som året före försökt undsätta Elphinstons garnison) och Sale (som sedermera lyckades befria sin fru och några andra européer som kidnappats av afghanerna) – Indien och intog Kabul som brändes ner till grunden. Visa av de tidigare händelserna valde dock britterna att utrymma landet, och efter att Shuja Shah mördats i april 1842 återinsattes Dost Mohammed som ny emir.
Trots de brittiska betänkligheterna visavi Dost Mohammed, vars statskupp blivit startskottet för det första anglo-afghanska kriget, så visade sig han med tiden vara en klart pro-brittisk ledare som motsatte sig de ryska försöken att påverka utvecklingen i regionen.
Hans son Akbar Khan, var agerande i samband med övergreppen mot krigsfångar och civila än idag debatteras, avled – troligen förgiftad av sin far – i slutet av 1847.
Den brittiske generalen Elphinstone avled i fångenskap i april 1842, och sällar sig till en lång rad av militärer vars inkompetens och bristande initiativförmåga lett till katastrofala beslut.
Sunday, September 12, 2010
Årets valrörelse
Så är det då en vecka kvar tills det blir dags att avgöra vilka som ska få leka Robinsson de närmsta fyra åren i riksdagen, och redan nu verkar såväl massmedia som analytiker korat vinnaren – den borgliga Alliansen. Från att ha varit i princip uträknad under mandatperioden har Alliansen under det senaste året knaprat in på den röd-gröna oppositionen för att inte bara passera dem, utan också totalt köra över dem. I de senaste undersökningarna leder nu de borgliga mer runt tio procentenheter, och uppgivenheten börjar nu bli tämligen uppenbar bland många inom oppositionen. Det är givetvis lite tidigt att leta syndabockar, men troligen kommer eftermälet till valet att handla om hur lyckat Mona Sahlin skötte valarbetet.
I vad som ansågs Sahlins revansch efter de tidigare skandalerna, där inköpen av Toblerone var toppen av ett isberg när det gällde ekonomiskt oegentligheter och Göran Perssons totalsågning av henne i dokumentären ”Ordförande Persson” (2007), har det mesta egentligen handlat om allt annat än Sahlins återkomst. Snarare har Sahlin blivit sidosteppad som oppositionens affischnamn av Miljöpartiets Maria Wetterstrand, som till skillnad från både SAP och Sahlin faktiskt kan skryta med positiva siffror både när det gäller hennes parti och förtroendet för henne som person. Problemet för Miljöpartiet och Wetterstrand är dock att hennes tid i rampljuset är över, efter nästa kongress måste hon avgå och ersättas av en ny. Något som givetvis knappast kan anses optimalt i ett samhälle där personkulten runt partiledare blivit allt viktigare…
Men tillbaka till Sahlin som inte bara brottas med sitt förflutna, utan också med vikande siffror för såväl sitt parti som oppositionen. Det är förstås för tidigt att peka på några felaktiga beslut, men ett inte allt för hett tips är att behandlingen av Vänsterpartiet och fokuseringen på Sverigedemokraterna kommer att bli fokus för partiets utvärdering av valet 2010. Frågan om huruvida Vänsterpartiet skulle få delta i oppositionens allians var under sommaren en het fråga, och Sahlin tvingades – efter att ha först nekat Vänsterpartiet tillträde – göra en fransk pudel och acceptera Lars Ohly och hans parti in i vänsteralliansen. Det knorrades nog säkerligen en hel del både på vänster- och högerfalangen inom partiet i den här frågan, och det är nog rätt troligt att många sossar har nog lite svårt att riktigt förlikas med tanken på ett närmare samarbete med Vänsterpartiet. Å andra sidan kan man gott tänka sig att många fjärmat sig från Sahlin i och med hennes kraftiga avståndstagande från Vänsterpartiet.
Ett annat felbeslut Socialdemokraterna gjort är att fokusera alls in kraft på Sverigedemokraterna, vilket i praktiken stärkt partiets bild av sig själv som ett offer och som motarbetade av de etablerade partierna. Det går knappt en dag utan att socialdemokratiska ledarskribenter eller politiker öser galla över detta ytterlighetsparti, som utmålas som något form av logisk efterträdare till det Nationalsocialistiska Arbetarpartiet i Tyskland under 1930-talet. Det finns förstås två tacksamma vinnare av denna taktik, Sverigedemokraterna och den Borgliga alliansen. För medan Alliansen har kunnat hänge sig åt krypskytte mot Vänsteralliansens grodor, t.ex. Lars Ohlys tal om att kvinnor kan använda bröstpumpar, så har den borgliga Alliansens missgrepp i princip fått stå helt oemotsagda. Under drygt två veckors tid pumpade Folkpartiet ut en rad, mer eller mindre populistiska vallöften rörande integration och skolväsende. Men trots att många av förslagen är rent löjeväckande och direkt pinsamma, så klarade inte ens Socialdemokraterna och Sahlin att lyfta blicken från sitt fokus på Sverigedemokraterna för och lät FP få hållas.
Men det är inte bara fokuseringen som slagit fel, partiet måste onekligen rannsaka sig själva och inse att tillsättningen av Sahlin var ett missgrepp av gigantiska proportioner. Valet av Sahlin som partiledare har aldrig handlat om kompetens, utan får nog snarare ses som ett tecken på partiets dåliga samvete. Sahlin har aldrig, speciellt inte efter att skandal efter skandal om hennes ekonomiska oegentligheter och ovilja att de facto göra rätt för sig, varit speciellt folkligt förankrad. I kombination med felfokusering och en utebliven ekonomisk kris har detta i praktiken sänkt partiet och Vänsteralliansens försök att få till ett regeringsskifte. Frågan är dock om någon annan kunde lyckats bättre, jag är dock tveksam, men det är inte helt otänkbart att raset kunde ha blivit mindre med en annan partiledare.
Det är dock tveksamt om Sahlin blir kvar på sin post, inte nog med att partiet går mot ett av sina sämsta – kanske tom sämsta – val genom tiderna, hon är dessutom starkt ifrågasatt inom rörelsen. Frågan är dock vem som ska efterträda henne, någon starkt enande fadersfigur i stil med Persson saknas, och i samband med Sahlins tillträde valde flera av partiets tongivande kvinnor att trappa ner sitt engagemang i partiet.
Ett annat problem Socialdemokraterna står inför är att väljarna idag är klart mycket rörligare än vad man var för tio-tjugo år sedan. Den tidigare typiske socialdemokraten som i praktiken fötts in i partiet finns inte länge, annat än på åldervårdshemmen eller i skolböckerna. Att partiet, likt i praktiken även de övriga, successivt flutit in någon liberal lera gör inte saken bättre, skillnaderna mellan partierna är i praktiken begränsade och handlar mest om teoretiska spörsmål.
Men det är inte bara Socialdemokraterna som har det tufft i opinionsundersökningarna, även Centern och Kristdemokraterna lider av vikande siffror. Båda partierna ligger och vickar fram och tillbaka över 4%-spärren, och har likt Socialdemokraterna svårt att riktigt skapa sig en politisk hemvist i ett nytt politiskt klimat.
Centerns försök att finna en ny väljarbas i storstädernas innefolk, som likt Al Gore drabbats av någon form av kollektiv miljöångest, har inte varit speciellt framgångsrik. Inte heller har Maud Olofssons försök att framställa partiet som ett laissez faire parti rönt nämnvärda framgångar, snarare tvärt om. Från att ha varit Alliansens motor i det förra valet har Olofsson förpassats till åskådare när de stora elefanterna i form av Sahlin och Fredrik Reinfeldt trampar in på planen. För ett litet och i praktiken obskyrt parti behövs det att partiledaren får stort utrymme för att man ska märkas, och när man inte får något utrymme, ja då avspeglas det direkt i fallande opinionssiffror.
Till skillnad från Centern som tämligen desperat letar efter en ny väljarbas, så har KD ett dukat bord av väljare i form av desillusionerade konservativa väljare från bl.a. Moderaterna. Problemet är bara att dessa i mångt och mycket inte är den väljarbas som KD vill ha, partiet försöker desperat skaka av sig bilden av partiet som ett kristet och värdekonservativt parti och istället försöka skapa bilden av sig själv som ett modernt konservativt parti. Det har dock misslyckats kapitalt, och istället så verkar de potentiella väljare man troligen skulle kunna kannibalisera från Moderaterna stå ut med Reinfeldts omdaning av partiet. I likhet med Centern lider partiet av att partiledaren Göran Hägglund är totalt osynlig i debatten, och dessutom verkar lida av på vilken fot han egentligen ska stå. Ska han luta sig mot de konservativa krafterna inom partiet, eller försöka luta sig mot de mer liberala krafterna. Ett annat problem är Alf Svensson, vars mantel ingen ha kunnat plockat upp och eftersom man i likhet med Centern behöver utmärka sig, så speglar det sig även i partiets dalande populäritet.
Så när rösterna är färdigräknade nästa söndag är då frågan vilka partier som kom in i Riksdagen och vilka som inte gjorde det, alternativt floppade. Att flera partiledare sitter löst är ingen hemlighet, frågan är bara hur många som blir kvar efter den 19 september. Klart är att Wetterstrand och Peter Eriksson lämnar posten som partiledare (eller i deras fall Språkrör), medan Sahlin, Olofsson och Hägglund sitter löst. I Olofsson och Hägglunds fall så räddas nog dessa av att det saknas en uttalad efterträdare, och att partierna i praktiken saknar en klar hemvist bland väljarna.
Vare sig Reinfeldt, Björklund eller Ohly lider dock av dessa problem, de sitter tämligen tryggt kvar på sina poster och det ska nog till en skandal av episka positioner för att rubba dessa herrar.
Önskescenariot för Riksdagvalet 2010 vore givetvis följande scenario:
Vänsteralliansen
Miljöpartiet – kvar i riksdagen
Socialdemokraterna – kvar i riksdagen
Vänsterpartiet – kvar i riksdagen
Alliansen
Kristdemokraterna – ut ur riksdagen
Centerpartiet – kvar i riksdagen
Moderaterna – kvar i riksdagen
Folkpartiet – kvar i riksdagen
Utomstående
Sverigedemokraterna – in i riksdagen
Feministiskt initiativ – in i riksdagen
Piratpartiet – in i riksdagen
För optimalt kaos skulle Alliansen få flest röster, men ingen egen majoritet utan skulle behöva förlita sig på antingen PP eller SD för att få sitta kvar.
I vad som ansågs Sahlins revansch efter de tidigare skandalerna, där inköpen av Toblerone var toppen av ett isberg när det gällde ekonomiskt oegentligheter och Göran Perssons totalsågning av henne i dokumentären ”Ordförande Persson” (2007), har det mesta egentligen handlat om allt annat än Sahlins återkomst. Snarare har Sahlin blivit sidosteppad som oppositionens affischnamn av Miljöpartiets Maria Wetterstrand, som till skillnad från både SAP och Sahlin faktiskt kan skryta med positiva siffror både när det gäller hennes parti och förtroendet för henne som person. Problemet för Miljöpartiet och Wetterstrand är dock att hennes tid i rampljuset är över, efter nästa kongress måste hon avgå och ersättas av en ny. Något som givetvis knappast kan anses optimalt i ett samhälle där personkulten runt partiledare blivit allt viktigare…
Men tillbaka till Sahlin som inte bara brottas med sitt förflutna, utan också med vikande siffror för såväl sitt parti som oppositionen. Det är förstås för tidigt att peka på några felaktiga beslut, men ett inte allt för hett tips är att behandlingen av Vänsterpartiet och fokuseringen på Sverigedemokraterna kommer att bli fokus för partiets utvärdering av valet 2010. Frågan om huruvida Vänsterpartiet skulle få delta i oppositionens allians var under sommaren en het fråga, och Sahlin tvingades – efter att ha först nekat Vänsterpartiet tillträde – göra en fransk pudel och acceptera Lars Ohly och hans parti in i vänsteralliansen. Det knorrades nog säkerligen en hel del både på vänster- och högerfalangen inom partiet i den här frågan, och det är nog rätt troligt att många sossar har nog lite svårt att riktigt förlikas med tanken på ett närmare samarbete med Vänsterpartiet. Å andra sidan kan man gott tänka sig att många fjärmat sig från Sahlin i och med hennes kraftiga avståndstagande från Vänsterpartiet.
Ett annat felbeslut Socialdemokraterna gjort är att fokusera alls in kraft på Sverigedemokraterna, vilket i praktiken stärkt partiets bild av sig själv som ett offer och som motarbetade av de etablerade partierna. Det går knappt en dag utan att socialdemokratiska ledarskribenter eller politiker öser galla över detta ytterlighetsparti, som utmålas som något form av logisk efterträdare till det Nationalsocialistiska Arbetarpartiet i Tyskland under 1930-talet. Det finns förstås två tacksamma vinnare av denna taktik, Sverigedemokraterna och den Borgliga alliansen. För medan Alliansen har kunnat hänge sig åt krypskytte mot Vänsteralliansens grodor, t.ex. Lars Ohlys tal om att kvinnor kan använda bröstpumpar, så har den borgliga Alliansens missgrepp i princip fått stå helt oemotsagda. Under drygt två veckors tid pumpade Folkpartiet ut en rad, mer eller mindre populistiska vallöften rörande integration och skolväsende. Men trots att många av förslagen är rent löjeväckande och direkt pinsamma, så klarade inte ens Socialdemokraterna och Sahlin att lyfta blicken från sitt fokus på Sverigedemokraterna för och lät FP få hållas.
Men det är inte bara fokuseringen som slagit fel, partiet måste onekligen rannsaka sig själva och inse att tillsättningen av Sahlin var ett missgrepp av gigantiska proportioner. Valet av Sahlin som partiledare har aldrig handlat om kompetens, utan får nog snarare ses som ett tecken på partiets dåliga samvete. Sahlin har aldrig, speciellt inte efter att skandal efter skandal om hennes ekonomiska oegentligheter och ovilja att de facto göra rätt för sig, varit speciellt folkligt förankrad. I kombination med felfokusering och en utebliven ekonomisk kris har detta i praktiken sänkt partiet och Vänsteralliansens försök att få till ett regeringsskifte. Frågan är dock om någon annan kunde lyckats bättre, jag är dock tveksam, men det är inte helt otänkbart att raset kunde ha blivit mindre med en annan partiledare.
Det är dock tveksamt om Sahlin blir kvar på sin post, inte nog med att partiet går mot ett av sina sämsta – kanske tom sämsta – val genom tiderna, hon är dessutom starkt ifrågasatt inom rörelsen. Frågan är dock vem som ska efterträda henne, någon starkt enande fadersfigur i stil med Persson saknas, och i samband med Sahlins tillträde valde flera av partiets tongivande kvinnor att trappa ner sitt engagemang i partiet.
Ett annat problem Socialdemokraterna står inför är att väljarna idag är klart mycket rörligare än vad man var för tio-tjugo år sedan. Den tidigare typiske socialdemokraten som i praktiken fötts in i partiet finns inte länge, annat än på åldervårdshemmen eller i skolböckerna. Att partiet, likt i praktiken även de övriga, successivt flutit in någon liberal lera gör inte saken bättre, skillnaderna mellan partierna är i praktiken begränsade och handlar mest om teoretiska spörsmål.
Men det är inte bara Socialdemokraterna som har det tufft i opinionsundersökningarna, även Centern och Kristdemokraterna lider av vikande siffror. Båda partierna ligger och vickar fram och tillbaka över 4%-spärren, och har likt Socialdemokraterna svårt att riktigt skapa sig en politisk hemvist i ett nytt politiskt klimat.
Centerns försök att finna en ny väljarbas i storstädernas innefolk, som likt Al Gore drabbats av någon form av kollektiv miljöångest, har inte varit speciellt framgångsrik. Inte heller har Maud Olofssons försök att framställa partiet som ett laissez faire parti rönt nämnvärda framgångar, snarare tvärt om. Från att ha varit Alliansens motor i det förra valet har Olofsson förpassats till åskådare när de stora elefanterna i form av Sahlin och Fredrik Reinfeldt trampar in på planen. För ett litet och i praktiken obskyrt parti behövs det att partiledaren får stort utrymme för att man ska märkas, och när man inte får något utrymme, ja då avspeglas det direkt i fallande opinionssiffror.
Till skillnad från Centern som tämligen desperat letar efter en ny väljarbas, så har KD ett dukat bord av väljare i form av desillusionerade konservativa väljare från bl.a. Moderaterna. Problemet är bara att dessa i mångt och mycket inte är den väljarbas som KD vill ha, partiet försöker desperat skaka av sig bilden av partiet som ett kristet och värdekonservativt parti och istället försöka skapa bilden av sig själv som ett modernt konservativt parti. Det har dock misslyckats kapitalt, och istället så verkar de potentiella väljare man troligen skulle kunna kannibalisera från Moderaterna stå ut med Reinfeldts omdaning av partiet. I likhet med Centern lider partiet av att partiledaren Göran Hägglund är totalt osynlig i debatten, och dessutom verkar lida av på vilken fot han egentligen ska stå. Ska han luta sig mot de konservativa krafterna inom partiet, eller försöka luta sig mot de mer liberala krafterna. Ett annat problem är Alf Svensson, vars mantel ingen ha kunnat plockat upp och eftersom man i likhet med Centern behöver utmärka sig, så speglar det sig även i partiets dalande populäritet.
Så när rösterna är färdigräknade nästa söndag är då frågan vilka partier som kom in i Riksdagen och vilka som inte gjorde det, alternativt floppade. Att flera partiledare sitter löst är ingen hemlighet, frågan är bara hur många som blir kvar efter den 19 september. Klart är att Wetterstrand och Peter Eriksson lämnar posten som partiledare (eller i deras fall Språkrör), medan Sahlin, Olofsson och Hägglund sitter löst. I Olofsson och Hägglunds fall så räddas nog dessa av att det saknas en uttalad efterträdare, och att partierna i praktiken saknar en klar hemvist bland väljarna.
Vare sig Reinfeldt, Björklund eller Ohly lider dock av dessa problem, de sitter tämligen tryggt kvar på sina poster och det ska nog till en skandal av episka positioner för att rubba dessa herrar.
Önskescenariot för Riksdagvalet 2010 vore givetvis följande scenario:
Vänsteralliansen
Miljöpartiet – kvar i riksdagen
Socialdemokraterna – kvar i riksdagen
Vänsterpartiet – kvar i riksdagen
Alliansen
Kristdemokraterna – ut ur riksdagen
Centerpartiet – kvar i riksdagen
Moderaterna – kvar i riksdagen
Folkpartiet – kvar i riksdagen
Utomstående
Sverigedemokraterna – in i riksdagen
Feministiskt initiativ – in i riksdagen
Piratpartiet – in i riksdagen
För optimalt kaos skulle Alliansen få flest röster, men ingen egen majoritet utan skulle behöva förlita sig på antingen PP eller SD för att få sitta kvar.
Wednesday, September 1, 2010
Kaoset i Hammarby fortsätter
Den som trodde att kaoset i Hammarbys styrelserum skulle försvinna i och med degraderingen till Superettan fick fel, för trots att klubben blöder såväl ekonomiskt som sportsligt så verkar detta inte påverka de interna stridigheterna. Dessa förödande stridigheter har allt som ofta förts offentligt via dagstidningarnas sportsidor, där den ena efter den andra parten offentligt gått ut för att ”rensa luften”. I tisdags meddelade Hammarby IF:s fotbollssektion att man sålt Linus Hallenius till italienska Genoa, en försäljning som i praktiken räddar klubben från ett akut konkurshot, men som troligen innebär att klubbens chanser att nå allsvenskan inom en överskådlig framtid i praktiken försvunnit. Fotbollssektionens ordförande, Åsa Sånemyr, gick snabbt ut med nyheten och bekräftade samtidigt att Hallenius också blir kvar i Hammarby under resten av säsongen.
Gott så, klubben är i stort behov av pengar och chansen att knipa en kvalplats lever således. Men säg den lycka som varar, det dröjer knappt ett dygn innan den interna smutskastningen och konflikten mellan minoritetsägaren AEG och delar av styrelsen blir offentlig. Nu visar det sig nämligen att Hammarby, efter skatter och avgifter till GIF Sundsvall, ska betala runt 8 miljoner kronor till en italiensk advokatbyrå för att hjälpt till i affären med Genoa. Nyheten har nu lett till ett offentligt krig mellan delar av styrelsen som röstade ja (det vill säga AEG:s representanter samt Apelgren) och de som röstade nej (en ”utbrytargrupp” under ledning av Henrik Wesslén).
För att ytterligare komplicera denna soppa, som i princip är omöjlig att reda ut för en utomstående, nu har nu dessutom Hallenius inofficiell agent (hans gamla sparkades för en dryg vecka sedan) Hassan Cetinkaya (med ett förflutet i IFK Norrköping) och Hammarbys representant i frågan Oliver Cabreras (som i våras hängdes ut av TV4 som en agent med något underliga arbetsmetoder) blandat sig i affären. Cetinkaya – som tidigare samarbetat med Cabreras – går nu ut till hårt angrepp mot nej-röstarna, som han anser stoppar försäljningen av Hallenius för att främja sina intressen, vilket i praktiken är att köpa ut AEG som minoritetsägare. Wesslén kontrar dock med att säga att han är ovetande om den italienska advokatbyråns existens, vars uppgift tydligen varit att trissa upp priset på Hallenius och att man måste lägga alla korten på bordet.
Riktigt varför Hammarby skulle anlita en extern advokatbyrå, när man de facto använder sig av Cabreras i den rollen, för att förhandla med Genoa verkar dock mycket underligt. På något sätt känns det som att man går över ån för att hämta vatten, och precis vad har de gjort för att få 8 miljoner kronor?
För en utomstående är hela denna affär i praktiken obegriplig, speciellt när man är mycket väl medveten om att den troligen är ett slagträ i en djup konflikt mellan AEG och delar av styrelsen och att alla parter således har någon form av intresse av att smutskasta sina motståndare. Jag är dock tveksam till om vi någonsin kommer få veta sanningen, så tillvida inte någon offentliggör förhandlingarna och lägger alla(!) papper på bordet i frågan.
Det tragiska i affären är dock att den stora förloraren är Hammarby Fotboll, som nu kanske dels går miste om en massa pengar man de facto är i skriande behov av, dels drabbas av ytterligare en förödande intern konflikt i styrelserummet. Den andre förloraren är Hallenius, vars chanser att få spela i Serie A nu kan spolieras. Frågan är förstås hur denna affär nu kommer påverka såväl klubben, som sedan läge skakats av interna stridigheter, och laget – som även de verkar vara rätt disharmoniska.
Gott så, klubben är i stort behov av pengar och chansen att knipa en kvalplats lever således. Men säg den lycka som varar, det dröjer knappt ett dygn innan den interna smutskastningen och konflikten mellan minoritetsägaren AEG och delar av styrelsen blir offentlig. Nu visar det sig nämligen att Hammarby, efter skatter och avgifter till GIF Sundsvall, ska betala runt 8 miljoner kronor till en italiensk advokatbyrå för att hjälpt till i affären med Genoa. Nyheten har nu lett till ett offentligt krig mellan delar av styrelsen som röstade ja (det vill säga AEG:s representanter samt Apelgren) och de som röstade nej (en ”utbrytargrupp” under ledning av Henrik Wesslén).
För att ytterligare komplicera denna soppa, som i princip är omöjlig att reda ut för en utomstående, nu har nu dessutom Hallenius inofficiell agent (hans gamla sparkades för en dryg vecka sedan) Hassan Cetinkaya (med ett förflutet i IFK Norrköping) och Hammarbys representant i frågan Oliver Cabreras (som i våras hängdes ut av TV4 som en agent med något underliga arbetsmetoder) blandat sig i affären. Cetinkaya – som tidigare samarbetat med Cabreras – går nu ut till hårt angrepp mot nej-röstarna, som han anser stoppar försäljningen av Hallenius för att främja sina intressen, vilket i praktiken är att köpa ut AEG som minoritetsägare. Wesslén kontrar dock med att säga att han är ovetande om den italienska advokatbyråns existens, vars uppgift tydligen varit att trissa upp priset på Hallenius och att man måste lägga alla korten på bordet.
Riktigt varför Hammarby skulle anlita en extern advokatbyrå, när man de facto använder sig av Cabreras i den rollen, för att förhandla med Genoa verkar dock mycket underligt. På något sätt känns det som att man går över ån för att hämta vatten, och precis vad har de gjort för att få 8 miljoner kronor?
För en utomstående är hela denna affär i praktiken obegriplig, speciellt när man är mycket väl medveten om att den troligen är ett slagträ i en djup konflikt mellan AEG och delar av styrelsen och att alla parter således har någon form av intresse av att smutskasta sina motståndare. Jag är dock tveksam till om vi någonsin kommer få veta sanningen, så tillvida inte någon offentliggör förhandlingarna och lägger alla(!) papper på bordet i frågan.
Det tragiska i affären är dock att den stora förloraren är Hammarby Fotboll, som nu kanske dels går miste om en massa pengar man de facto är i skriande behov av, dels drabbas av ytterligare en förödande intern konflikt i styrelserummet. Den andre förloraren är Hallenius, vars chanser att få spela i Serie A nu kan spolieras. Frågan är förstås hur denna affär nu kommer påverka såväl klubben, som sedan läge skakats av interna stridigheter, och laget – som även de verkar vara rätt disharmoniska.
Subscribe to:
Posts (Atom)