Edvard Bekännaren och normanderna – del 2

Det var dock inte bara bångstyriga adelsmän som satte käppar i hjulet för den engelska kungen, han hade även problem med sin egen familj. En av de kanske mest namnkunniga kritikerna var hans egen mor, Emma av Normandie, vars son Hardeknut hade varit Edvards medregent, men som i samband med hans död stött Magnus den ädle (eng. Mangus the noble) som ny kung. Edvard lät gripa sin mor, men hans försök att åtala henne för att ha begått äktenskapsbrott med en biskop misslyckades och hon avled först 1052.

Nu är det förstås inte hans långvariga konflikt vare sig med Earlen av Wessex och andra trilskande adelsmän eller hans mor, som han blivit ihågkommen av eftervärlden. Utan det är snarare det kaos han efterlämnar sig, vilket vi ska återkomma till, men också för sitt bidrag till skapandet av det som senare ska utvecklas till England. Efter att Edvard brutit sitt löfte om en pilgrimsresa, så erbjuder påven honom botgöring vid anläggandet av ett kloster till benediktinermunkarna. Med detta i åtanke är det kanske inte konstigt att resultatet också blev praktfullt, 1045 påbörjas arbetet med det som ska bli Westminster Abbey och även om arbetet med klostret nästan knäcker den engelska ekonomin står byggnaden klar 1065 och även om mycket att den nuvarande byggnaden domineras av Henrik III:s ombyggnad, så är det en imponerande konstruktion. Det är också under Edvards tid mycket av de engelska (och sedermera brittiska) kungliga regalierna tillkommer, och även om hans krona – som ska ha förstörts på order av Oliver Cromwell – inte överlevt så är det i hans kyrka – eller åtminstone resterna – där kröningen och begravningen av engelska/brittiska monarkerna sker. Det är också han som inför det kungliga sigillet och så vidare.

Allt detta är förstås intressant och säkerligen välkänt inom historiekretsar, det som däremot gjort Edvard känd för den stora allmänheten – även utanför England – är hans oförmåga att skaffa en arvtagare och således bereda vägen för en av världshistoriens mest kända invasioner. Att hans giftermål med Edith av Wessex helt och hållet var ett strategiskt val råder ingen tvekan om, earlen av Wessex var som vi sett inflytelserik och någon som man inte skulle stöta sig med. Detta var dock inget unikt i den medeltida världen, giftermål gjordes av politiska och/eller ekonomiska orsaker, inte av kärlek eller personerna i frågas egna preferenser. Nu var dock detta av sekundär betydelse, eftersom äktenskapen vanligtvis brukade resultera i en arvtagare, men inte i detta fallet. Orsaken till denna barnlöshet har varit omtvistad, och om man ska tro de rykten som snabbt spreds efter hans död – och mycket väl också kan ha varit i omlopp redan under hans liv – fullbordades aldrig äktenskapet på grund av religiösa orsaker. En annan samtida förklaring var att Edvard, som inte helt felaktigt anklagade Godwin för att ha orsakat hans bror Alfreds död, och att han därför var ovillig att låta earlens familj få kungliga anspråk. Barnlösheten förbättrades knappast av det faktum att Edith, i samband med att Godwin avsattes på sin post som Earl och tvingades i landsflykt, sattes i kloster.
Frågan om Edvards oförmögenhet att skaffa sig en arvtagare är dock en fråga som inte bara sysselsatt ryktesspridningen hos hans underståtar, utan även sysselsatt historiker i decennier. Att han avstod sex med Edith av religiösa skäl har idag ifrågasatts, men då källmaterialet är tämligen klent i frågan så är vi hänvisade till spekulationer och frågan kommer nog aldrig kunna besvaras. Men oavsett orsaken till hans barnlöshet, om det nu handlade om oförmögenhet eller ovilja, så måste det ändå ha varit grund till en hel del oro ibland hans närmaste rådgivare, vilka med största sannolikhet var mycket väl medvetna om vad som kunde hända om Edvard avled utan någon uttalad arvtagare.
Det skräckscenario många rådgivare säkerligen fruktat blir också verklighet, natten mellan den 4 och 5 januari 1066 avlider den engelske kungen utan att ha utsett någon officiell arvtagare. Det dröjer förstås inte länge innan de första tronpedanterna börjar göra sina röster hörda, den som först träder fram är ingen annan än Harald Godwinson, earlen av Wessexs son som successivt blivit en av Englands mest inflytelserika personer och vars landegendomar vida överstiger sin far. Enligt honom, något som även bekräftades av Edvards levnadstecknare Wilhelm av Poitiers, så hade den döende Edvard utsett Harald som sin efterträdare. Liket av Edvard hade dock knappt hunnit kallna innan fler tronpedanter gjorde sig kända, i Norge sade sig Harald Hårdråde ha anspråk på tronen tack vare sitt släktskap med Knut den Store och i Normandie ansåg William – som Edvard varit förmyndare för under sin tid i exil – att Edvard lovat honom tronen vid sin död. Det stod snabbt klart för Harald Godwinson att vare sig Harald Hårdråde eller William tänkte avsäga sig sina krav på den engelska kronan, och båda förberedde sig för att invadera England.
I mitten av september 1066 anlände så Harald Hårdråde till norra England, med sig hade han en stor armé bestående av danska och norska vikingar, och till denna anslöt säkerligen både en och annan skandinav boende i området. När nyheten om den dansk-norska hären landstigit och besegrat earlarna av Mercia och Northumbria nådde Harald Godwinson ledde han sin armé, som de enorma kostnaderna till trots troligen haft på stående fot under hela sommaren, norrut för att möta Harald Hårdrådes styrkor. Den 26 september drabbade de båda arméerna samman vid Stamford brigde, där Harald Hårdråde stupade och hans vikingahär besegrades. Det blev dock ingen större segerbankett, för nu nås Harald Godwinson av nyheten att den andre tronpedanten, Wilhelm av Normandie landstigit med sin här i södra England.
Haralds armé, som dock fortfarande inte på långa vägar återhämtat sig från vare sig marschen norrut eller slaget, gör nu en snudd på heroisk insats när man under tretton dagar tillryggalägger 40 mil.
Nere i Sussex gör sig nu Wilhelm, som sitt rykte till trots använder sig av mycket försiktig strategi och inväntar Haralds ankomst. Den 13 oktober nås Wilhelm av nyheten att Haralds armé närmar sig, och dagen efter ställer de båda styrkorna upp sig på en slätt utanför Hastings, med Haralds anglosaxare på en kulle och de normandiska trupperna nedanför. Slaget blir blodigt, under flera timmar stångar sig normanderna sig blodiga mot den anglosaxiska sköldmuren, men de två långa marscherna och slaget vid Stamford Bridge tar till slut ut sin rätt och när Harald – som enligt legenden träffas av en pil i ögat och – dör, upplöses den anglosaxiska hären och Wilhelm kan utropa sig till såväl segrare som kung över England.

I det normandiska England blev dock Edvard snart en viktig person, inte nog med att han blev en länk mellan det anglosaxiska och det normandiska, han hade trots allt en normandisk mor och under stora delar av sitt liv varit bosatt i området. Det dröjde faktiskt inte länge innan de normandiska herrarna började yrka på att Edvard skulle kanoniseras, det vill säga göras till ett helgon. En av de främsta förespråkarna för detta var Henrik II, som genom främst genom munken Osbert de Clare skrifter, spred berättelser om hur den forne kungen genomfört mirakler och om hans fromma liv. Redan 1161, knappt 100 år efter sin död, blev han kanoniserad av påven Alexander III och 1163 begravdes hans kvarlevor i Westminster Abbey av självaste Thomas Beckett, ärkebiskopen av Canterbury som snart själv skulle bli ett helgon efter att han mördats 1173 av två riddare som stod Henrik II nära.
Edvards suffix, vilket aldrig användes under hans levnadstid, berodde på att det i vid den tid under medeltiden fanns två typer av helgon, en som dött martyrdöden och en som dött på naturlig väg. De som dött martyrdöden fick suffixet ”martyr” medan de som dött en naturlig död helt enkelt betecknades som ”bekännare”.
Trots att flera kungar, däribland Henrik II i allmänhet och Henrik III i synnerhet, försökte sprida kulten runt Edvard bland vanligt folk, så förblev Edvard var den normandiska elitens helgon, medan Thomas av Becket blev folkets. Försöken att utveckla Islip, där Edvard enligt legenden fötts, till en betydelsefull vallfärdsort misslyckades, och även om moderna arkeologer hittat en större gård så har den kyrka som Henrik III lät uppföra till helgonet försvunnit. De sista redogörelserna för Edvards kyrka i sin födelsort är att byggnaden användes som ladugård, innan den revs någon gång på 1700-talet efter att ha förfallit totalt.

Slutsatser
Till skillnad från sin far Ethelred, som bokstavligen sågats vid fotknölarna för sina misslyckade försök att förhindra de återkommande anfallen från vikingarna, så har historien behandlat Edvard tämligen varsamt. Detta trots att hans ovilja, eller kanske oförmögenhet, att skaffa sig en legitim arvtagare kastade in landet i ett förödande inbördeskrig, som fortsatte långt efter slaget vid Hastings. Till stora delar kan detta troligen förklaras med att Edvard behövdes av normanderna, genom att han var släkt med Wilhelm så var han den länk normanderna behövde för att berättiga sina anspråk på den engelska tronen. Detta trots att Harald Godwinson troligen hade ännu starkare anspråk, inte nog med att hans syster var gift, om än att hon nu sedan 1051 befann sig i kloster, han var dessutom en av de mäktigaste och inflytelserikaste männen i England.
Precis som i många andra länder vid den här tidpunkten stod den huvudsakliga kampen mellan de inflytelserika jordmagnaterna – som t.ex. Godwin, earl av Wessex – och en allt mer centraliserad kungamakt som krävde lydnad. Denna konflikt förvärrades av Edvards tämligen kalla inställning till den anglosaxiska adeln i allmänhet och Godwin, earlen av Wessex i synnerhet. Konflikten mellan kungen och de anglosaxiska adelsmännen förvärrades dessutom av Edvards utnämningar av normandiska adelsmän till rådgivare, präster o.s.v., vilket delvis säkerligen bottnar i hans misstänksamma inställning till de lokala adelsmännen men också det faktum att han faktiskt växte upp i Normandie. För även om han var son till den engelska kungen, så spenderade han över 20 år i Normandie, under vilken tid han måste lärt känna många inom den normandiska adeln han lovat tjänster som tack för det stöd de trots allt måste gett honom under vistelsen i exil.
Men även om ämnet Historia verkar varit tämligen vänligt inställd mot Edvard, så verkar däremot hans samtid varit mindre imponerad. För även om han som sagt kanoniserades, och såväl de normandiska kungarna som Westminster Abbey (som han grundade 1045) spenderade stora summor pengar på att sprida kulten runt honom gick det trögt, några större pilgrimsföljen verkar aldrig besökt Islip, utan istället var det kulten runt Tomas Becket – Canterburys ärkebiskop som troligen mördades på order av Henrik II – som de flesta ”vanliga” människor anammade.
En förklaring till detta kan kanske vara att många ansåg att Edvard, genom sin oförmögna att skaffa en ättling eller utse en officiell arvtagare orsakat många stora personliga förluster. Det var inte direkt så att Wilhelms kröning till kung accepterades av alla, och många måste övertygas med vapenmakt. Stora delar av landet, speciellt i norr, drabbades hårt av denna kampanj som renderade i en utplundrad landsbygd och uppförandet av normandiska slott lite överallt i England.

Den centrala frågan i ämnet, varför Edvard aldrig skaffade sig en legitim arvtagare är än idag obesvarad. Påstående om att han aldrig fullbordade äktenskapet (det vill säga hade sex) med Edith är än idag ett hett diskussionsämne utan att man egentligt nått någon form av konsensus. Att äktenskapet med Edith av Wessex, dotter till Godwin och syster till Harald, skedde av helt politiska orsaker är dock tämligen uppenbart, vilket på denna tid knappast tillhörde ovanligheterna, snarare tvärt om. En, om än svårbevisad, förklaring är helt enkelt att Edvard inte ville ge Godwin några anspråk på tronen genom att få ett barn med Edith, kanske som en hämnd för att Godwin varit delaktig i Alfreds död 1036, något han tydligen aldrig glömde eller förlät.
Men oavsett orsak till barnlösheten, kanske var han steril eller impotent, så borde han väl rimligtvis kunnat utnämna en efterträdare? Men även här famlar vi mörkret, för även om Haralds påstående om att Edvard på dödsbädden utsåg honom till sin efterträdare, så gjorde även Wilhelm anspråk på att ha utsetts av Edvard som sin efterträdare. I Haralds fall vet vi dock, främst genom samtida skriftliga källor, att så var fallet, medan Wilhelms påståenden grundas på egna utsagor.
Det är dock fullt möjligt att anta att Edvard, under sin tid i Normandie faktiskt lovade Wilhelm någon form av befattning i England. Han gjorde ju uppenbarligen det till andra normandiska adelsmän, och Wilhelms familj hade trots allt upplåtit sina domäner till den landsflyktige prinsen. Om Wilhelm missuppfattade eller övertolkade Edvards löften är omöjligt att säga, men faktum kvarstår att Wilhelms anspråk på tronen var rätt vaga.
Nu spelade det dock mindre roll, Wilhelm lyckades – med rätt god hjälp av Harald Hårdråde – besegra Harald Godwinson i slaget vid Hastings, och expandera det normandiska imperiet – som när det var som störst sträckte sig från norra England till Mellersta östern. Men det är som man säger en annan historia…

Edvard Bekännaren och normanderna

Varje nyårsdag flockas svenskarna framför tvn för att avnjuta den brittiska filmatiseringen av Sir Walter Scotts ”Ivanhoe”, under drygt två timmar får vi följa Ivanhoes öden och äventyr i England splittrat mellan den anglosaxiska majoritetsbefolkningen och de nya normandiska härskarna. Någon djupare förklaring till denna konflikt ges dock inte, vare sig av boken eller i ännu högre grad i filmen, utan förutsätter att läsaren/åskådaren är insatt i bakgrunden, något man kan anta att de flesta engelsmän är, medan det säkerligen är lite si och så med när det gäller svenskar. Men vad är det då som föranleder denna konflikt, och vad vilka är normanderna och vad gör de i England?
Jag tänkte nu i några blogginlägg reda ut frågetecknen rörande bakgrunden till Ivanhoe och Robin Hood, två berättelser som i mångt och mycket utspelas i svallvågorna till en av Englands kanske mest omskakande händelse, den normandiska invasionen. Bakgrunden till denna kan finnas i en av Englands kanske mest kända kungar, Edvard Bekännaren (eng. Edward the confessor) och det kaos han lämnade efter sig…

Edward föddes 1003 i Islip, ett litet samhälle i engelska Oxfordshire som vid den här tiden i praktiken bestod av en kunglig jaktstuga och några utspridda bondgårdar. Riktigt vad Ethelred II ”den villrådige” (eng. Ǽthelred the Unready) och hans fru Emma av Normandie gjorde i Islip kan vi bara spekulera i. Kanske var man på väg till en kunglig gård eller skulle besöka en inflytelserik jordmagnat i området när vattnet gick, och att det var därför Edward föddes i denna obetydliga del av riket, men vi vet inte.
Vad vi däremot vet är att detta vara oroliga tider i England, efter flera generationer av förhållandevis lugn hade de skandinaviska vikingarna återupptagit sina massiva angrepp mot de brittiska öarna. Ethelreds försök att betala tribut till de danska och norska kungarna visade sig i praktiken vara verkningslösa, den kaotiska situationen förbättrades inte heller av att Ethelred den 13 november 1002 beordrade en massaker på de skandinaver som levde i England. Även om moderna historiker velat tona ner de praktiska effekterna av Ethelreds order, så råder det dock ingen tvekan om att händelsen väckte ont blod bland offrens släktingar i Skandinavien. Enligt sägen ska ett av offren ha varit den danske kungen Sven Tveskäggs syster, som nu samlade nu ihop en massiv flotta för att hämnas oförrätten. Svens trupper plundrade East Anglia, men efter att Ethelred återigen tvingats betala tribut återvände Sven till Danmark. Ytterligare några år av förhållandevis lugn lade sig över de brittiska öarna, men 1013 var Sven tillbaka med en ännu större här och målet att utropa sig till engelsk kung. Oroad över situationen valde Emma att skicka sina söner Alfred och Edvard till sin bror, hertig Richard II av Normandie, där hon hoppades att de skulle undkomma Svens trupper.. Efter en rad katastrofala sammandrabbningar med Svens här tvingades även Ethelred söka exil i Normandie, men när Sven avled 1016 återvände han för att återigen utropas till kung. Lyckan blev dock kortvarig, och redan våren samma år avled Ethelred, och hans son Edmund II Järnsida (eng. Edmund II Ironside) från ett tidigare äktenskap, och Edvards halvbror, efterträdde honom på tronen. Oturligt nog för Edmund hade jordmagnaterna och de kvarvarande danskarna i norr utropat Knut den Store till engelsk kung, en situation som snart utmynnade i ett våldsamt inbördeskrig. Efter en inledande seger vände dock krigslyckan, och Edmund ska – enligt berättelserna – fallit för Knuts yxa, och Knut kunde utropa sig till Kung av England och gifta sig med Edvards mamma Emma.
Vad hände med Edvard då, ska man tro den fornnordiska historieskrivningen hade han i samband med Svens död återvänt till England med sin far, bara för att återigen tvingats i exil i Normandie när Edmund dödats. Väl tillbaka hos sin farbror ska han enligt den traditionella historieskrivningen hängett sig åt religiösa studier och utvecklat en stark personlig fromhet. Moderna historiker verkar dock vilja tona ner dessa påståenden, men vad som däremot är högst troligt är att vistelsen i Normandie fick långtgående konsekvenser. Inte nog med att han knöt starka band till den normandiska adeln, han utvecklade även ett visst avståndstagande till sina anglosaxiska landsmän, som han – kanske inte helt felaktigt – beskyllde för sin exil. Han ska även, i samband med att hans kusin hertig Robert skulle göra en pilgrimsresa till det Heliga Landet, utsetts Edvard till av sin son William beskyddare, en för vår berättelse tämligen viktig person...

Men samtidigt som Edvard knöt nära band till det normandiska ledarskiktet och adeln, förändrades situationen i England när Knut avled 1035 och Harald Harfot avsatte den tilltänkte efterträdaren, Edvards halvbror Hardeknut (son till Knut och Emma). 1036 återvände så bröderna, men Harald besegrade de båda bröderna och Edvard fick återigen fly till Normandie. Alfred hade dock inte samma tur, han tog sin tillflykt hos Earlen av Wessex, Godwin, vilken dock valde att överlämna honom till Harald som blädande honom i ett försök att förhindra honom från att göra anspråk på kronan. Alfred dog en tid senare av sina skador, och Edvard verkar aldrig ha förlåtit Godwin för sitt agerande, men mer om det senare.
Edvards andra exil blev dock inte långvarig, redan 1041 kunde han återvända och utsågs nu till Hardeknuts medregent, och efter att Hardeknut avlidit i början av juni 1042 valdes han till engelsk kung och kröntes i katedralen i Winchester den 3 april 1043.

Styre
Till skillnad från sin far, vars regeringstid dominerades av de återkommande skandinaviska angreppen, så dominerades Edvards av fred och ekonomiska tillväxt. Men även om nu Edvard inte behövde tackla samma problem som sin far, vilka i mångt och mycket påverkat eftervärldens bild av honom, så var Edvards regeringstid inte utan problem. Det främsta problemet var nämligen inte angripande vikingar, utan handlade mer om bångstyriga jordmagnater, det vill säga de anglosaxiska och danska adelsmännen, med vilka han tämligen omgående kom i konflikt med. Inte nog med att det fanns en tämligen uppenbar konfliktsituation, Earlen av Wessex hade ju på ett tämligen handgripligt sätt tagit ställning för Harald Harfot och överlämnat Alfred till honom, något som Edvard aldrig verkar ha förlåtit honom för. Samtidigt är Godwin en av det anglosaxiska Englands mäktigaste person, inte nog med att han är en av de största jordmagnaterna, han kontrollerar även Wessexs hird, det vill säga kungens tidigare privata livvakt och hade således inte bara en stark ekonomisk och politisk maktbas, utan även en militär. Godwin var således en man, oavsett om han i praktiken varit delaktig i Alfreds död, som Edvard var tvungen att ha på sin sida i kampen mot övriga adelsmän. Det är troligen ur denna synvinkel man kan förklara varför Edvard gifter sig med Godwins dotter Edith av Wessex 1045, menu är det inte bara earlen av Wessex som Edvard måste, även Leofric, earl av Mercia och Siward, earl av Northumbria, var inflytelserika adelsmän som Edvard måste vinna över på sin sida.
Giftermålet till trots så dröjde det inte länge innan relationen mellan kung och svärfar återgick till något som kan betecknas som ett kallt krig, där Godwin blev talesman för den allt mer högljudda kritiken mot Edvards pronormandiska policy. Istället för att som tidigare utse anglosaxiska eller danska adelsmän till viktiga tjänstemän, som t.ex. rådgivare, präster, sheriffer (det vill säga en person som ansvarade för ett shire och endast var ansvarig inför kungen), gavs nu dessa till normandiska adelsmän. Konflikten mellan kung och svärfar förbättrades inte heller av att Edvard struntade i Godwins kandidat till posten som ärkebiskop av Canterbury, utan tillsatt sin egen kandidat, normanden Rober av Jumièges.
Det är troligt att Edvard vid det laget insett att något måste göras mot den inflytelserika och mäktiga jarlen, även om han nu var hans svärfar, och det dröjde inte länge innan chansen att bli av med Godwin.
1051 anlände Eustace, greve av Bolugne, en man som i mångt och mycket uppfyller alla fördomar man kan ha om normandiska adelsmän. Inte nog med att han redan deltagit i diverse kontroverser, inte nog med att han deltagit i ett misslyckat uppror mot kejsaren Henrik III, han hade också hunnit med att bli ex-kommunicerad (utesluten från kyrkans fulla gemenskap) av påven efter att han gift sig med Ida av Lorraine (med vilken han var släkt). Efter att ha tagits emot av Edvard reste Eustace till Dover, där han och hans tjänstefolk hamnade i bråk med lokalbefolkningen. Bråket utmynnade i ett upplopp modell större, och även om Eustace utkom med livet i behåll kan man anta att flera av hans följe dödades eller skadades. Edvard, som inte bara var nära vän med Eustace utan även hans före detta svåger, krävde av Godwin att de skyldiga skulle straffas.
Godwin vägrade dock, vilket delvis kan bero på att Eustace säkerligen inte var helt oskyldig, men mer troligt är att Godwin helt enkelt vägrade därför att hans son Totsig precis gift sig med dottern till Eustace ärkerival i Flandern. Edvard ansåg att han inte längre hade något val, med bistånd av Leofric och Siward avsattes Godwin som tvingades i exil, och Edith skickades i kloster. Godwins exil varade dock inte speciellt länge, han återvände 1052 med en stor här och tvingade Edvard att återinsätta honom på sin gamla post och avsätta sina normandiska rådgivare och ersätta dessa med anglosaxiska eller danska adelsmän. Året efter avled dock Godwin och Edvard tillsatte, den troligen mer foglige, Ralf den timide (Ralph the timid) tog tillfälligt över hans egendomar i Heresfordshire. Edvards problem med familjen Godwin var dock inte över, utan earlens plats tog istället av hans son Harald som snabbt visade sig inte bara vara en skicklig politiker, utan även militär. Inte nog med att han utökade familjens egendomar till att bestå av alla earldoms förutom Mercia, han genomförde en rad framgångsrika kampanjer i Wales och förhandlade framgångsrikt med rivalerna i Northumbria. När Edvard avled i januari 1066 var han utan tvekan rikets mäktigaste man, men mer det senare…

En diktators fall – del fem

Nyheten om de tyska stridsvagnarnas framfart i Polen väckte, precis som i övriga Europa, en hel del oro i Italien, främst på grund av de avtal och pakter som landet ingått med tyskarna och som till stor del gjorde dem i teorin allierade. Återigen försökte Mussolini skicka ut fler fredstrevare om nya möten mellan Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland, men försöken visade sig meningslösa och den 3 september förklarade först fransmännen och sedan britterna krig mot Tyskland. Mussolini befann sig nu, något ironiskt, i ett liknande läge den italienska regimen befann sig i under det stora kriget, nämligen att man var i allians med Tyskland, men valde att förhålla sig neutrala.
Britterna och fransmännen var förstås oroliga, speciellt då den italienska flottan och armén hotade de bådas kolonier i Nordafrika, vilket för britterna var mycket oroande då tillgången till Medelhavet var fundamentalt för underhållet av den brittiska armén och industrin. Medan polackerna i praktiken, ett antal mindre offensiver genomfördes av en tämligen motvillig fransk armé, lämnades åt sitt öde och delades upp med Tyskland och Sovjetunionen, började Mussolini att inse att han måste välja sida. Problemen var bara att den italienska armén och krigsindustrin fortfarande inte återhämtat sig från invasionen av Etiopien, stödet till Franco och annekteringen av Albanien. Den italienska krigsmakten var visserligen på pappret respektingivande, men utrustningen lämnade en hel del till övers, och härrörde i många fall från slutet av 1800-talet. Under vintern 1939 kom nästa konflikt i anslutning till det tysk-polska kriget, den aggressiva sovjetiska utrikespolitiken ledde till att de baltiska staterna och Bessarbien (del av Rumänien) annekterades, men när man försökte tvinga fram ett avtal med Finland gick det trögare. Förhandlingarna gick i stå, vilket ledde till ökade aktiviteter längs den finsk-ryska gränsen, efter påståenden om finsk beskjutning av sovjetiska posteringar gick den sovjetiska armén till anfall den 30 november 1939. Den sovjetiska krigsmakten väntade sig endast begränsat motstånd, men finnarna visade sig vara av ett segare virke än så och stretade emot, vilket väckte stor uppmärksamhet i omvärlden.
I Rom möttes nyheten om de finska framgångarna med stor beundran, men Mussolini var milt sagt irriterad över den tyska tystnaden i frågan. Angreppet möttes av en internationell våg av protester, och krav ställdes i flera länder om att bistå Finland, utom i ett – Tyskland. Berlin var nämligen osedvanligt tystlåten i fallet, något som retade Mussolini och faktiskt renderade i en kortare period av väldigt frostiga relationer mellan de båda länderna. Det var dock inte bara Mussolini som var irriterad över utvecklingen, även bl.a. Ciano påpekade flera gånger att tyskarna inte verkade lita på dem, och att de fick reda på det mesta genom nyhetsförmedlingarna än vid förhandlingsbordet. Flera ledande fascister och personer i Mussolinis omgivning gav uttryck åt en långtgående irritation över tyskarnas agerande, och att man skulle försöka hålla sig utanför konflikten. En knapp månad efter det tyska angreppet på Danmark och Norge så förändrades helt plötsligt maktbalansen i Europa, tyska styrkor angrep Belgien, Nederländerna och Frankrike. De fransk-brittiska styrkorna tvingades, ofta utan att ha skjutit ett skott, att retirera västerut utan den snabba tyska framstötarna och Mussolini ansåg sig nu ha allt han behövde för att bestämma sitt lands framtida öde…

I ett möte med den italienska armén försäkrade han sig om att såväl flyg, mark och sjöstridskrafterna var redo, och den 10 juni 1940 förklarade Mussolini krig mot Storbritannien och Frankrike. Nyheten om Mussolinis krigsförklaring kom inte bara som en chock för både britterna och fransmännen, utan även för många italienare. Speciellt då den italienska handelsflottan, som överhuvudtaget aldrig informerats om utvecklingen och som således inte haft möjlighet att förbereda sig inför hotet om krig mot britterna eller fransmännen. I ett slag blev Italien av med stora delar av sin handelsflotta, som antingen sänktes eller konfiskerades av britterna. Trots sina löften var dock armén långt ifrån redo, och när Mussolini i samband med krigsförklaringen krävde ett angrep mot södra Frankrike tog det inte lång tid innan verkligheten hann ifatt såväl den italienska armén som Mussolini.
För även om de italienska väpnade styrkorna såg massiva ut på pappret, så var det i många avseenden en papperstiger. Det italienska flygvapnet, vilket var såväl Mussolini som fascistpartiets guldkalv, hade visserligen vunnit respekt genom en rad spektakulära långdistans-, höjd- och hastighetsrekord, men detta hade i stora drag överhuvudtaget inte smittat av sig på produktionsversionerna. Den absolut största delen av de italienska jaktflygplanen utgjordes av dubbeldäckare, vilka visserligen var tekniskt sett minst lika avancerade som monoflygplanen men led av sämre prestanda och beväpning. De italienska bombflygplanen var även dessa på pappret imponerande, men hade under konflikten i Spanien uppvisat stora brister i hastighet, beväpning och lastförmåga. Som många andra italienska vapengrenar var användningen av radioutrustning starkt begränsad, något som speciellt gällde det italienska jaktflyget.
Planer på att ersätta det italienska standardjaktflygplanet CR.42 ”Falco” (som även användes av det svenska flygvapnet) hade påbörjats i slutet av 1930-talet, men gick på grund av brister i den italienska krigsindustrin långsamt och ledde till att produktionen av falkarna fortsatte. De monoflygplan som trots allt producerades var visserligen välgjorda produkter, men på grund av brist på nödvändiga råvaror, var de allt som ofta behäftade med allt för svaga motorer.

Precis som flygvapnet var flottan förhållandevis välutrustad med modern utrustning, men även här ställde den dåliga tillgången på råvaror och den stundtals naiva italienska krigsindustrin till det. Under mellankrigsåren hade Mussolini på allvar inlett en upprustning av den italienska flottan, och man kunde således stoltsera med en rad nya krigsfartyg som inte bara var snabba utan också förhållandevis välbeväpnade. Vid en närmare inspektion visade sig dock många fartygen vara behäftade med en rad brister, främst då i bepansringen och många italienska krigsfartyg var klart sämre beskyddade än sina brittiska och franska motsvarigheter. En annan, om än i fredstid kanske inte så avgörande, brist var avsaknaden av radarutrustning, vilket kan te sig som något underligt då Italien under mellankrigsåren legat långt fram i utvecklingen av radarsystem.
Men det fanns även strategiska brister, som den akuta bristen på spaningsflygplan eller bristande kommunikation mellan flygvapnet och flottan. Trots att de båda vapengrenarna var tänkt att ha ett nära samarbete, var verkligheten totalt annorlunda och innebar stora svårigheter för den italienska flottan att få luftunderstöd (som först måste gå via den lokale befälhavaren till flottans överbefälhavare som sedan tog kontakt med flygvapnet för att begära understöd), något som skulle visa sig vara förödande. Många av fartygen var dessutom instabila, vilket renderade i att de hade svårigheter att skjuta vid kraftig sjögång eller inte gick att manövrera. Något som även detta orsakade stora förluster och skador.

Om flygvapnet och flottan hade det förhållandevis förspänt, så var situationen totalt annorlunda för de italienska markstridskrafterna. För trots Mussolinis tal om att Italien kunde stoltsera med åtta miljoner bajonetter, var markstridskrafterna inget som avskräckte någon. Mycket av utrustningen, speciellt inom artilleriet, utgjordes av gammalt material från slutet av 1800-talet eller var krigsbyte från det första världskriget och som ”moderniserats” genom att utrustas med gummihjul för att lättare kunna transporteras av motorfordon. Inte heller var infanteristernas utrustning mycket att hurra för, och utgjordes även detta av ålderstiget material vars bäst före datum gått ut för länge sedan. Det nya material som trots allt fanns att tillgå kan sammanfattas med ett ord, överarbetat och var ofta illa anpassat för att användas under längre tider i fälttjänstgöring. Det fanns förstås undantag, den italienska barettakulsprutepistolen var högt värderad, inte bara av den italienska armén utan även av tyskarna och de allierade, men kunde aldrig tillverkas i något större antal.
En av de få områden som trots allt fått en hel del anslag, speciellt i spåren av de tyska framgångarna i Polen, var pansarförbanden. Italien kunde redan i mitten av 1920-talet stoltsera med en stor stridsvagnspark, även om majoriteten av dessa utgjordes av den åldersdigna Fiatversionen av den franska Renault stridsvagnen. Situationen hade knappast förbättrats under 1930-talet, och vid krigsutbrottet utgjordes majoriteten av stridsvagnsparken av de små LV 33 tanketterna, vilka hade två mans besättning och var beväpnad med antingen en 8 mm kulspruta eller ett pansarvärnsgevär. Dessa hade redan under striderna i Etiopien visat på allvarliga brister, avsaknaden av torn gjorde dem svåra att beskydda utan infanteriunderstöd och led av extremt svag bepansring. Nu hade visserligen den italienska armén börjat försöka ersätta dessa, men arbetet gick – som vanligt – långsamt och resultatet knappast mycket bättre. Ersättaren M11/39 var en medeltung (även om den i internationellt sammanhang vanligtvis betecknas som lätt) stridsvagn med en 37 mm kanon monterad i chassiet och två 8 mm kulsprutor i ett roterbart torn.
Denna led dock av en rad mer eller mindre akuta brister, som gjorde den i praktiken värdelös och en potentiell dödsfara för sin besättning. De svaga pansarplåtarna, som ofta tenderade till att spricka när den träffades, nitades fast eftersom den italienska krigsindustrin saknade kapacitet att svetsa eller gjuta plåtarna. Även om detta var en tämligen vanligt förekommande lösning före krigsutbrottet, så var det i praktisk användning förenat med livsfara för besättningen då nitarna vid beskjutning kunde lossna och skada besättningen. Försöken att uppgradera M11-serien visade sig i praktiken verkningslös, då stora delar av bristerna bara ärvdes av efterföljande varianter och problemen fortsatte. Precis som många stridsflygplan saknade, trots att det fanns plats, de italienska stridsvagnarna radioutrustning, vilket starkt begränsade deras möjlighet att samordna anfall.

Bristerna till trots hade Mussolini storslagna planer, inom loppet av ett par dagar beordrades den italienska armén att invadera södra Frankrike via alperna. Den under inga som helst omständigheter förberedda armén gjorde som den blivit tillsagd och påbörjade angreppet, men trots att stora delar av de franska trupperna redan dragits tillbaka till norra Frankrike för att möta det tyska hotet, uteblev framgångarna. Under bedrövliga förhållanden fick de italienska trupperna kämpa sig fram mot de franska befästningarna utan vare sig nödvändig utrustning eller understöd. När Frankrike till slut kapitulerade hade de franska förlusterna begränsats till ett femtiotal, medan de italienska förlusterna i döda, skadade och saknade stigit till runt ett par tusen man.
Inte heller gick utvecklingen speciellt mycket bättre i Nordafrika, där nyheten om krigsförklaringen kom som ett oönskat brev på posten. Även om den italienska närvaron i Nordafrika kraftigt stärkts under de 1939 och 1940, led man brist på såväl utrustning som motorfordon anpassade för ökenkrigföring. Stora delar av förbanden utgjordes dessutom av lokalt rekryterade soldater, vilka visserligen visat sig framgångsrika i Etiopien men vars stridsvärde mot europeiskt motstånd var tveksamt. Ett annat problem var det faktum att den italienska sjötrafiken från Italien till Nordafrika fanns inom räckvidd för flygplan från Malta, vilket försvårade möjligheterna att underhålla trupperna. Efter ett antal mindre brittiska räder in på italienskt område valde så Mussolini att agera, under ledning av marskalk Graziani (som räddat kampanjen i Etiopien), gick de italienska trupperna till angrepp. Men trots en förhållandevis framgångsrik inledning, valde Graziani att göra halt och börja befästa sina ställningar. En rasande Mussolini krävde att Graziani skulle återuppta offensiven, men den italienske marskalken ansåg sig sakna både motorfordon, utrustning och manskap för fortsätta offensiven. Medan ordkriget rasade mellan marskalken och Mussolini hade britterna förstärkt sina styrkor i Egypten, och började på allvar förbereda en motoffensiv då italienarna verkade mer intresserade av att förstärka sina ställningar än avancera djupare in i Egypten.
Med strikta order om att begränsa den brittiska offensiven till tre dagar, och att avbryta alla angrepp vid hårdare motstånd, gick britterna så till motoffensiv. Även om de italienska trupperna varit flitiga med sitt arbete hade Grazianis försvarsplaner en grav svaghet, de baser runt vilket försvaret byggts låg alldeles för långt borta från varandra för att de effektivt skulle kunna bistå varandra. Britterna kunde nu, tämligen enkelt, inta bas efter bas utan att italienarna kunde göra speciellt mycket. De italienska pansarförband som trots allt fanns var dessutom klart underlägsna de brittiska, och led dessutom av stora motorproblem eftersom få var utrustade med filter för att skydda motorerna mot den ständigt närvarande ökensanden. Det dröjde inte länge innan Grazianis trupper var i full reträtt, och även om den brittiska redogörelsen över denna första del av kriget i Nordafrika till stora delar är överdriven, så var det motstånd man mötte inte nämnvärt respektingivande.
Till slut kunde dock italienarna, delvis tack vare att britterna helt enkelt överansträngt sin logistiska kapacitet och ett hårdare motstånd, stoppa upp britterna. Vid det här laget hade dock Italien mer eller mindre förlorat kontrollen över stora delar av Nordafrika, och britterna förberedde sig nu för dödsstöten mot de kvarvarande italienska trupperna.

I det italienska Östafrika var situationen än mer svårhanterlig, främst på grund av att området i praktiken vid krigsförklaringen var totalt isolerad och att trupperna helt enkelt fick klara sig helt på egen hand utan något större bistånd från Italien. Under ledning av greven av Aosta, som utsetts till guvernör, angreps brittiska Somalialand och efter hårda strider tvingades slutligen de brittiska trupperna (som primärt utgjordes av indier) att evakueras. Segern var dock dyrköpt i såväl manskap som utrustning, och när nyheten om utvecklingen i Nordafrika nådde de italienska kolonierna i östra Afrika var det nog få som hade någon större förhoppning om någon positiv utgång.
Detta till trots så fortsatte de italienska trupperna att strida, och även om de brittiska trupperna utgjordes av trupper värvade i kolonierna, var striderna både hårda och renderade i svåra brittiska förluster. Till slut tvingades dock de italienska trupperna vika för övermakten och kapitulera, och med det var Italiens dröm om ett imperium i östra Afrika slut.
I norra Afrika var situationen kaotisk, de italienska trupperna hade visserligen lyckats – efter att ha lidit svåra förluster – stoppat britterna, som dock nu förberedde dödsstöten mot de kvarvarande italienska trupperna. Försöken att försörja trupperna gick trögt, men Mussolini hade nu en plan för hur problemet i Nordafrika skulle lösas, och han vände nu blickarna mot Balkan, och mer specifikt mot Grekland.

Likt många andra länder i östra och sydöstra Europa hade Grekland under mellankrigstiden successivt utvecklats till en slags kvasidiktatur med vissa kvasifascistiska tendenser. Precis som många andra länder i området hade Grekland både imponerats och oroats av Tysklands framväxt, men medan det grekiska kungahuset till stora delar var anglofilt, så var militären desto mer intresserad av Tyskland. Oroat över Italiens annektering av Albanien hade grekerna stärkt sina band med britterna, vilka vid händelse av en eventuell italiensk invasion skulle bistå grekerna.
Denna allians var nu Mussolini villig att testa för att rädda vad som räddas kunde av de italienska styrkorna i Nordafrika, eftersom han kallt räknade med att de enda trupper britterna kunde skicka var de ifrån Nordafrika. Samtidigt nåddes han av nyheter om att tyskarna, till slut, börjat överväga att bistå de italienska trupperna i Nordafrika, vilket gjorde att behovet av en invasion blev allt viktigare. Uppretade över tyskarnas agerande, så valde Mussolini att lägga locket på när det gällde planerna för ett angrepp mot Grekland, och italienarna började förstärka sin närvaro i Albanien. Givetvis undgick inte Mussolinis agerande vare sig britterna eller tyskarnas intresse, och Hitler lät meddela att han önskade att Italien skulle undvika en kampanj på Balkan. Mussolini valde dock att ignorera Hitlers önskan, och i oktober 1940 var de italienska förberedelserna klara. En strålande glad Mussolini mötte upp Hitler i Brennerpasset, dit Hitler rest efter att ha sammanstrålat med Franco i ett försök att få med Spanien i kriget och den planerade invasionen av Sovjetunionen. Trots tämligen fagra löften från Hitlers sida valde dock Franco att tacka nej, och Hitler lär ha sagt på väg till sitt möte med Mussolini att han hellre spenderade tid i en tandläkarstol än träffade Franco igen. En troligen tämligen irriterad, speciellt som han under tågresan fått reda på vad som hänt på Balkan, klev av tåget och informerades av Mussolini att italienska trupper nu gått in i Grekland.
En rosenrasande, även om han troligen försökte hemlighålla det inför Mussolini, klev på tåget och återvände till Berlin. I ett slag hade Mussolini, utan hans egentliga vetskap, raserat år av diplomatiskt arbete för att säkra Balkan inför den stundande invasionen av Sovjetunionen. Än mer oroande var nyheterna om att den italienska invasionen, bara efter ett par dagar, stannat upp och att grekerna, som Mussolini lovat skulle kapitulera så fort de italienska trupperna avfyrade sina gevär, gått till motoffensiv.

Den italienska invasionen av Grekland har, i ännu högre grad än italienarnas aktivitet i Nordafrika, använts som bevis för hur odugliga de italienska trupperna var. Men det är värt att notera att de italienska trupperna, vilket i och för sig även gällde för grekerna, var dåligt utrustade och leddes allt för ofta av inkompetenta officerare. Tidpunkten för den italienska offensiven var inte heller optimalt, och höstregnen gjorde de fåtaliga vägarna ofarbara samtidigt som de italienska trupperna saknade de mest basala vinterutrustning. De italienska vapnen, som behäftats med osedvanligt många specialfunktioner, visade sig högst olämpliga för denna typ av miljö. De tunga italienska kulsprutorna, som av någon okänd anledning tydligen behövde olja varje separat patron, led av återkommande eldavbrott då smuts kom in i mekanismen. De lätta italienska granatkastarna visade sig klart undermåliga och led även dessa av oförklarliga tekniska lösningar som ledde till återkommande problem.
Det bristfälliga vägnätet, i kombination med att den italienska armén underlåtit sig att införa en standardkaliber, gjorde underhållssituationen kaotisk och underlättade sannerligen inte situationen för de italienska försöken att bryta igenom de grekiska försvarslinjerna. Det var endast i luftrummet som italienarna inledningsvis kunde tillgodogöra sig ett visst övertag, men även detta försvann när brittiskt flyg uppenbarade sig och det italienska flygvapnet drabbades av allt svårare och svårare förluster.
I Berlin var Hitler rasande, år av diplomatiskt arbete för att säkra den tyska sydöstliga fronten hade genom Mussolinis vågspel gått till spillo. Precis som Italien saknade Tyskland många viktiga råvaror för ett modernt krig, och även om importen från Sovjetunionen till stora delar kunde tillgodose den tyska krigsindustrin och krigsmakten, så skulle denna upphöra i samband med den tyska invasionen av Sovjetunionen. Precis som för italienarna var bristen på olja akut för tyskarna, men genom diplomati och förtäckta hot hade Tyskland i princip tillförskansat sig ensamrätt på de rumänska och ungerska oljefälten, vilka var tänkta att ersätta de sovjetiska leveranserna fram till dess att man kunde inta de sovjetiska oljefälten i södra Kaukasus. Det sista Hitler ville ha på Balkan var således britterna, vilka nu kunde nå de rumänska och ungerska oljefälten med sina bombflygplan, och som nu efter viss grekiskt motstånd började anlända till Grekland. Tillsammans med det tyska överkommandot utarbetades i all hast en invasion av Grekland, vilket dock innebar att man behövde transportera trupper genom Jugoslavien, ett land vars ledning var protyskt, men där stora delar av folket – speciellt serberna – var proallierat och inte nämnvärt lockade av att låta tyska trupper transporteras genom landet.
Under hösten och vintern 1940, då de italienska trupperna i Grekland till slut – med stor hjälp av de vedervärdiga förhållandena – lyckades stoppa grekernas offensiv, började tyskarna bearbeta jugoslaverna. Väl medvetna om delar av befolkningens motstånd var dock jugoslaverna inte nämnvärt intresserade, men hot och lockelser gjorde till slut att jugoslaverna gick med på tyskarnas krav och kungen undertecknade våren 1941 ett avtal som band Jugoslavien till axelmakterna. På väg hem från Berlin nåddes dock den jugoslaviska delegationen av ytterst allvarliga nyheter, landet drabbats av en statskupp samt att kungen abdikerat och att hans unga son utsetts till hans efterträdare. Den nya ledningen försäkrade tyskarna om att de tänkte hålla sina löften, men nyheten slog bokstavligen ner som en bomb i Berlin.
Hitler blev rosenrasande och krävde hämnd, jugoslaverna skulle få betala för detta svek och det rådde inga som helst tvivel om att det var ett verk av britterna. Även om det idag saknas några egentliga hållbara bevis, så råder det dock ingen större tvekan om att britterna de facto låg bakom statskuppen och det öde som snart skulle drabba Jugoslavien och Balkan. Det är dock tveksamt om nyheten väckte lika mycket uppmärksamhet i Italien, för där hade man fullt upp med nyheterna från såväl Nordafrika som vad som hände i Grekland…

Med sådana vänner behöver man inga fiender

Veckans stora snackis är givetvis måndagens bordning av Mavi Marmara av israeliska commandosoldater, och det kaos som sedan utmynnade i minst nio personers död och ett ännu oklart antal skadade. Bordningen av Mavi Marmara, som var en del av den fartygskonvoj som var tänkt att under namnet ”Ship to Gaza”, bryta den blockad Israel infört mot Gaza och bestod av ytterligare fem skepp. Ombord på skeppen återfanns, vid sidan av en rad olika förnödenheter, en stor mängd fredsaktivister och/eller en rad internationella personligheter som engagerat sig i Palestinafrågan, däribland en rad svenskar, där den mest kände torde vara författaren Henning Mankell. Att hela projektet varit ett rött skynke för Israel kommer givetvis inte som någon större överraskning, Gaza styrs sedan ett antal år tillbaka av Hamas, en militant utbrytargrupp ur Fatha som terrorstämplats av såväl Israel, EU samt USA och har gång efter annan avfyrat mängder med raketer mot Israel. Den lilla kustremsan har sedan Hamas valseger, som onekligen kom som en obehaglig överraskning för omvärlden, varit föremål för en rad kontroverser och israeliska angrepp samt utsatts för en långvarig blockad för att försöka svälta ut Hamas. De israeliska försöken att svälta ut Gaza verkar dock hitintills varit tämligen fruktlösa, genom ett sinnrikt system av hundratals (kanske tusentals) underjordiska gångar som förbinder Gaza med Egypten, smugglas dagligen tonvis med varor fram och tillbaka, däribland troligen stora mängder vapen. För även om Hamas i stora delar av världen ses som en paria, finns det regimer som ser Hamas som ett vapen i kampen om den muslimska befolkningen, vilket gjort att länder som t.ex. Iran öppet stödjer rörelsen såväl finansiellt som militärt.
Israels svar på detta har varit att försöka bomba det underjordiska systemet, samt sätta press på den egyptiska regimen att försöka stänga förbindelserna. Båda försöken har visat sig tämligen verkningslösa, men blockaden har trots allt inneburit att stora delar av Gazas befolkning lever under ytterst knappa förhållanden. Återkommande israeliska angrepp, som vanligtvis är svar på raketbeskjutning från Gaza, har knappast gjort situationen bättre och renderar inte heller i något minskat stöd för Hamas, snarare tvärt om.

I ett försök att dels bryta blockaden, men antagligen också att försöka uppmärksamma denna, påbörjades projektet ”Ship to Gaza”, ett projekt som tidigt fått utstå stark kritik från Israel. När skeppen tidigare lämnade Turkiet, upprepade Israel sin ståndpunkt att alla försök att bryta blockaden kommer att stoppas, och hänvisade aktivisterna att lasta av förnödenheterna i Israel och därifrån transportera dessa till Gaza, något som förstås aktivisterna inte var intresserade av.
Så igår morse (runt 5 tiden svensk tid), angrep den israeliska armen flottan och bordade fartygen, ombord på Mavi Marmara utbröt som sagt ett visst kaos när commandosoldaterna firade ner sig och skottlossning utbröt. Riktigt vad som hände ombord på den turkiska passagerarfärjan lär vi knappast få klarhet i, båda sidor försöker vinna stöd för sin sak och därför bör givetvis båda sidors berättelser tas med en nypa salt. Vad som däremot är sant är att angreppet skedde på internationellt vatten, något som folkrättsexperter är ett brott mot gällande konventioner, något som Israel bestrider och hävdar att de har rätten på sin sida. För att vinna stöd för sin åsikt har nu Israel offentliggjort en rad bilder på vapen som beslagtagits ombord på de sex båtarna, men det är tveksamt om knivar och påkar kan anses ge Israel rätten att angrip fartyg på internationellt vatten, medan aktivisterna bedyrar att inga vapen återfanns på fartygen.

Nyheten om bordningen och dödsoffren orsakade en våg av fördömanden, till och med den sedvanlige saklig svenske utrikesministern Carl Bildt skrädde inte med orden och fördömde med – ovanligt – starka ord händelsen. MUF-ordföranden Niklas Wykman verkar dock inte stämma in i bäcken av kritiker, utan hävdade på sin Facebook sida att aktivisterna var ”nyttiga idioter”, ”terrorister” och ”Israelutrotare”. Efter en tämligen massiv kritik försökte Wykman göra en halv så kallad pudel, men framhäver fortfarande att aktivisterna, då speciellt de svenska, är ”nyttiga idioter”.
Det är mycket möjligt att Wykman har rätt i delar av sina påståenden, och att det bland aktivisterna återfanns personer med annat i tankarna än att bistå Gazas befolkning med humanitär hjälp. Men det fråntar inte Israel ansvaret för att man successivt, och tämligen medvetet, urholkar det internationella stöd man haft under åren, och att deras agerande distanserar landet från forna allierade. Måndagens bordning innebär i praktiken att landets mycket goda relationer, vilka visserligen naggats i kanten av de senaste årens agerande i Gaza och södra Libanon, med Turkiet nu för all framtid är raserade och att man således förlorat ett av de få stöd man haft i regionen. Även om det förstås är tveksamt om Turkiet kommer sälla sig till de länder som aktivt hotar Israel, så har ändå landet varit en viktig partner i regionen. Men det verkar knappast bekymra Israel, som är mycket väl medveten om att man i princip kan agera precis hur man vill, speciellt med tanke på att man i allra högsta grad har stöd – såväl ekonomiskt som politiskt – från USA, där den pro-israeliska lobbyn är både ekonomiskt och politiskt inflytelserik. Det är ur denna synvinkel man ska se Obamas tämligen intetsägande replik på händelsen, även om bordningen renderat i stor oro i Washington. Dels därför att den troligen lär sänka Obamas försök att mäkla fred i regionen, men också därför att den kan skada relationerna med Turkiet som till råga på all är medlem i NATO. För en amerikansk president som redan är hårt pressad, dels av den fortsatta ekonomiska krisen men också av BP:s havererade oljerigg i Mexikanska Golfen, kan nyheten knappast ha kommit speciellt lämpligt. Obama lär således sälla sig till den allt längre rad av amerikanska presidenter som, tack vare överilade israeliska aktioner, får se sina fredsinitiativ för Mellersta östern gå i tusen bitar, något som förstås hotar amerikanska intressen i regionen.

Israelerna själva verkar dock inte speciellt oroade, även om många israeliska tidningar kritiserar aktionen och kräver försvarsministerns avgång. I en rad interjuver i Sveriges radios ekosändningar under tisdagen, luftade många sin uppenbara irritation över omvärldens kritik. Det dröjde inte heller innan de sedvanliga anklagelserna om europeisk antisemitism dryftades, något som även indirekt luftades av Lisa Abramowicz (generalsekreterare Svensk Israel-information) måndagens Studio ett i P1. Det är förstås ett enkelt sätt att tysta all kritik, men frågan är om inte taktiken börjar bli kontraproduktiv och snarare renderar i att uttrycket urholkas.
Att Israel tämligen flagrant bröt mot allt vad internationella konventioner heter, och till stora delar får ta på sig ansvaret för det kaos som ledde till ett okänt antal döda och skadade råder det ingen som helst tvekan om. För oavsett vad man nu tycker om ”Ship to Gaza”, där jag nog får säga att jag till viss del håller med Wykman i sak, så är knappast lösningen på problemet att storma skeppen med militärer. För även om hela projektet varit ett sätt att försöka provocera Israel, vilket uppenbarligen lyckades, så borde det hela kunnat skötts på ett mycket bättre sätt. Hela agerandet tyder på en total brist på självinstinkt och en överlägsenhet, till viss del baserad på det faktum att Israel vet att USA oavsett vad som än händer kommer att stödja dem, som gränsar till idioti. Detta stöd, som till stora delar beror på den inflytelserika pro-israeliska lobbyn, har gjort att Israel successivt stött bort stora delar av det internationella stöd man tidigare haft lär dock knappast vara för evigt. USA är hårt pressat, såväl ekonomiskt, politiskt och militärt och frågan är hur länge Israel skulle klara sig utan USA:s stöd i en region där man återigen börjat göra sig ovän med sina grannländer.
Men det är inte bara Israel som ska ha kritik, även Ship to Gaza måste kritiseras, speciellt då många av de svenska aktivisterna som uppenbarligen verkat levt i en plastbubbla stora delar av sitt liv. Att så öppet provocera Israel, speciellt i en så pass infekterad fråga som Gaza, och inte förvänta sig en våldsam reaktion, tyder på en ofattbar naivitet på gränsen till idioti. Israel har gång efter annan, senast bara för ett par månader sedan då man mördade en Hamasledare på ett hotell i Dubai, visat att man sannerligen inte lägger fingrarna i kors i frågan och att man inte drar sig för att nyttja våld. Att Israel skulle, utan några som helst invändningar, låta konvojen nå Gaza utan någon form av konfrontation känns i ärlighetens namn som tämligen långsökt.

Men hela händelsen lämnar onekligen en bitter eftersmak i munnen, för även om nu aktivisterna lär återvända till Sverige som ”hjältar” och massmedia kommer fylla tidningarna med deras berättelser lär det knappast hjälpa Gazas befolkning. Det lär inte heller förbättra försöken att mäkla fred i regionen, där Obamas om andras försök återigen lär haverera. Risken är också att tonläget i debatten och i olika protestaktioner kommer ge närning åt en faktisk antisemitism, och att europeiska judar återigen kommer bli måltavla för frustrerade demonstranter och att angrepp mot synagogor och andra judiska intressen återigen kommer öka.
Samtidigt ska man inte heller glömma det faktum att Israels agerande återigen lär rendera i förlorat internationellt anseende, och att man blir allt mer och mer isolerade. I ett läge när landets militär till synes och sist de facto inte längre visat sig vara överlägsna mot vare sig Hizbollah eller deras systerorganisation Hamas, så kan detta visa sig vara fatalt. Försöken att militärt krossa såväl Hamas som Hizbollah har visat sig vara misslyckade, och troligen stärkt båda organisationerna såväl i Gaza samt södra Libanon som i den övriga muslimska världen. Den här aktionen lär visserligen inte öka stödet för Hamas i arabvärlden, men kan mycket väl leda till ett större stöd för Hamas i Europa och även på sikt urholka Israels försök att bekämpa organisationen.