Misslyckad demonstration

Idag var det så dags för den stora demonstrationen, såväl polis, massmedia som demonstranter hade laddat för denna dag i veckor. En massiv polisinsats hade aktiverats, journalister från hela Sverige hade sökt sig till Malmö och organisatörerna för "Stoppa marschen" hade räknat med över 10 000 demonstranter för att stoppa Davids Cup matchen mellan Sverige och Israel. Men av allt detta blev det inget, demonstrationen drog mellan 5000 till 6000 demonstranter, inte heller lyckades man stoppa någon match.
De enda som möjligen kan gått ifrån detta misslyckande torde vara journalisterna, de fick åtminstone rapportera om en halvtimmes kravallande. Medlemmar ur AFA och ungdomar från Rosengård gick till våldsamt angrepp mot polisen uppställda piketbussar. Efter att några av poliserna tvingats lämnat sin piketbuss, som utsatts för massiv stenkastning, valde polisen att det fick vara nog och rensade upp framför bussarna. Desperat försökte delar av demonstrationens vakter stoppa bråkstakarna, men de verkade inte speciellt intresserade utan måttade sparkar och förolämpningar mot vakterna.
Facit av demonstrationen blev således ett rätt saftigt antiklimax, och även om jag antar att polisen trots allt är rätt nöjda med att dagen och kvällen var förhållandesvis lugn antar jag att det finns gott om människor som är mycket missnöjda med hur dagen tedde sig.

Dock bör väl kanske demonstrationsledningen ta sig en allvarlig fundering över vad som trots allt gick snett, främst varför man trots allt lät AFA och andra maskerade personer delta. Oavsett vad de nu tillhörde så verkar de knappast varit speciellt intresserad av själva sakfrågan, utan såg säkerligen en möjlighet att få utlopp för uppdämda aggressioner. Den andra frågan är förstås hur länge vänstern ska låta dessa grupperingar sabotera deras tillställningar, för oavsett vad man nu tycker i Israelfrågan så har rapporteringen ifrån Malmö knappast handlat om vad demonstranterna egentligen ville.
Det börjar med andra ord bli dags för vänstern att börja ställa krav, och faktiskt också se till att de efterlevs. Risken är annars rätt uppenbar att de, vilket de säkerligen redan gjort, att man skrämmer bort folk som varken vill riskera att själva skadas eller sammanblandas med dessa personer. Den andra frågan är förstås också, vilket jag redan nämnt, att bevakningen av deras demonstrationer mer handlar om bråken än om sakfrågan. I denna demonstration gick AFA under parollen "Det är vi som bestämmer", och frågan är om inte den parollen faktiskt mer är riktad internt än externt, för det är uppenbarligen så att det är AFA som bestämmer dagordningen inom vänstern idag. Något externt inflytande har AFA aldrig haft, och kommer - förhoppningsvis - aldrig få, internt verkar dock AFA var alldeles för inflytelserikt för att stoppa...