Omslag till boken "Muskotkriget: Striden om de ostindiska kryddöarna" |
När du idag tar en titt i kryddhyllan, så handlar det
ofta om att förhöja smaken på din anrättning. Men på en tid när det varken
fanns frys eller kyl, så var ofta det enda sättet att bevara maten en längre
tid, att antingen lägga det i salt eller på något sätt torka maten. Detta gav
dock inget skydd mot att maten förr eller senare, vanligtvis förr, börja ruttna
eller mögla. Det är således troligt att maten förr i tiden ofta hade en pikant
bismak av förruttnelse, och ofta var otroligt salt. För att dölja smaken av förruttnelse,
så användes kryddor, av vilka de flesta inte återfanns i Europa, utan
importerades långväga ifrån. Lägger man därtill det faktum att många ansåg att
flera av de långväga kryddorna hade medicinska effekter, på allt från vanliga
förkylningar till att bota patienter från pest och andra återkommande
potentiellt dödliga sjukdomar, så inser man snabbt att handeln med kryddor var
otroligt lukrativt. Handeln kontrollerades i stora drag av italienska köpmän,
som köpte dem från sina gelikar i den arabiska världen. Mycket mer än att
kryddorna härrörde från ett okänt land i öst, var allt man visste, och araberna
höll hårt på sina kunskaper om kryddornas hemvist.
Men inget varar för evigt, och i takt med att europeiska upptäcktsresanden
gav sig ut på land och till havs, så började kunskapen om vart kryddorna
återfanns sakta sippra fram. De härrörde nämligen från ett par avlägsna öar i
Stilla Havet, men även om kunskapen om vart (om än något diffust) öarna fanns,
så återfanns det ändå ett stort problem. Nämligen hur man tog sig dit, och det
dröjde fram till slutet av 1400-talet, innan de första europeiska sjöfararna
kunde runda Godahoppsudden i södra Afrika och finna en sjöväg in till Stilla Havet
och Indiska Oceanen. Med detta öppnades också möjligheterna för de europeiska handelsmännen
att själva få kontroll över kryddhandeln, och först ut var kanske inte helt
oväntat portugiserna. Men de skulle snart få sällskap, för när väl kunskapen om
vart dessa ogästvänliga och avlägsna öarna en gång återfanns, så fanns det ingen
möjlighet att hemlighålla denna kunskap. Snart började såväl nederländska som
engelska fartyg att leta sig förbi Godahoppsudden och bege sig till Kryddöarna,
och med detta så hade kampen om kryddorna inletts…
Det är denna, åtminstone för egen del, förhållandevis
okända historia som nu Giles Milton ger sig i kast med att beskriva. Som väntat
är detta en historia fylld av ödesdigra försök att nå de famösa Kryddöarna,
äventyrslystna sjöfarare, inkompetenta expeditionsledare och hänsynslösa holländare.
För medan de engelska handelshusen skickade expedition efter expedition i
händerna på ett gäng glada och inkompetenta expeditionsledare, så valde
holländarna att satsa på erfarenhet och hänsynslöshet. Något som snabbt visade
sig vara en framgångsrik taktik, då holländarna snabbt och effektivt, fick
kontroll över handeln med kryddorna. När så väl engelsmännen insett sina
misstag var kapplöpningen för att försöka få kontroll över de små öarna, så var
det försent. Engelsmännen fick slå sig till ro med att plocka upp resterna, och
leva i skuggan av de allt mer väl förskansade holländska besittningarna.
Kampen om Kryddöarna blev också startskottet för en vidare expansion av Västeuropas intressen i regionen, och påskyndade även expansionen västerut. De misslyckade engelska försöken att finna en nordlig passage till Stilla Havet, hade inte på något sätt satt stopp för de europeiska försöken att finna en enklare – och snabbare – väg till Kryddöarna. Istället för att bege sig norrut och tampas med isflaken, gav man sig västerut i hopp om att de amerikanska floderna skulle mynna ut i Stilla Havet. Men precis som i fallet med försöken att finna en nordlig passage, så visade sig försöken att finna en farled i väst, vara fruktlösa. De renderade dock i att både engelsmännen och holländarna började anlägga kolonier på den amerikanska kontinenten.
Vi får också en inblick i framväxten av några dåtidens kanske viktigaste, och mest inflytelserika handelshus, nämligen det engelska östindiska kompaniet och deras holländska motpart. Handelshus som inte bara skulle dominera handeln med kryddor, utan också som i fallet med det engelska ostindiska kompaniet, skulle få en viktig del i framväxten av det framtida brittiska samväldet. Jakten på Kryddöarna och dess inkomstbringande växtlighet, blir således startskottet för den europeiska expansionen i Sydostasien, men påverkar även koloniala expansioner i såväl Afrika som Amerika.
Det är således en intressant bild som Milton målar upp, där dessa avlägsna, och idag bortglömda öar, på något sätt blir startskottet för en vidare expansion. Vi får följa de ofta ruttnande fartygen, där såväl matroser som medföljande handelsmän dör som flugor, eller de utsatta handelsmän som bemannade de isolerade faktorierna i väntan på nästa fartyg från Europa. Tyvärr så innebär också denna aspekt av Miltons bok att författaren emellanåt tappar den röda tråden, då han mer än gärna flyttar berättelsen till andra platser än Kryddöarna. Vi får följa de första trevande engelska försöken att etablera faktorier i Indien, men också de misslyckade försöken att finna en enkel västpassage och framväxten av de holländska kolonierna i Nya Världen. Det blir ibland således svårt att riktigt veta vart man befinner sig i historien, och sätta dessa händelser i sammanhang med händelseutvecklingen runt Kryddöarna. Det lite röriga upplägget symboliseras tämligen bra av hur huvudperson Nathaniel Courthope (åtminstone om man ska gå efter bokens originaltitel) avhandlas, han träder på allvar in i bokens handling efter mer än halva boken, och försvinner sedan ur handlingen för gott efter ett par sidor. Faktum är att flera andra personer, främst av holländsk bakgrund, har en långt mer framträdande roll i såväl historien som boken, och vilka de facto påverkar det direkta händelseförloppet. Vilket leder oss till ytterligare en av bokens stora problem, då det är rätt stor omsättning på personer i berättelsen och att de kliver in och ut ur berättelsen, utan att det riktigt klickar med tidsordningen.
Kanske inte helt oväntat så beskrivs konflikten från européernas, främst då engelsmän och holländares, synvinkel. Vilket gör att behandlingen av lokalbefolkningen ofta hamnar i skymundan, och omnämns endast i förbifarten i samband med uppror, som ofta slås ned med stor blodsspilla bland befolkningen. Några försök att besvara frågor som hur dessa kunde dra nytta, eller drabbas av engelsmännens och holländarnas försök att dominera kryddhandeln, besvaras inte. Vilket leder oss till min främsta kritik av Miltons bok, vilken i stora drag saknar några som helst försök att analysera händelseutvecklingen. Vitala frågeställning som varför engelsmännen återkommande valde att satsa på uppenbart inkompetenta ledare för expeditionerna österut, eller varför inte portugiserna kunde hålla holländarna stången, får aldrig något tillfredsställande svar. Istället dränks man som läsare av nya anekdoter, eller beskrivningar av de ruttnande segelfartygens öden och äventyr.
Kampen om Kryddöarna blev också startskottet för en vidare expansion av Västeuropas intressen i regionen, och påskyndade även expansionen västerut. De misslyckade engelska försöken att finna en nordlig passage till Stilla Havet, hade inte på något sätt satt stopp för de europeiska försöken att finna en enklare – och snabbare – väg till Kryddöarna. Istället för att bege sig norrut och tampas med isflaken, gav man sig västerut i hopp om att de amerikanska floderna skulle mynna ut i Stilla Havet. Men precis som i fallet med försöken att finna en nordlig passage, så visade sig försöken att finna en farled i väst, vara fruktlösa. De renderade dock i att både engelsmännen och holländarna började anlägga kolonier på den amerikanska kontinenten.
Vi får också en inblick i framväxten av några dåtidens kanske viktigaste, och mest inflytelserika handelshus, nämligen det engelska östindiska kompaniet och deras holländska motpart. Handelshus som inte bara skulle dominera handeln med kryddor, utan också som i fallet med det engelska ostindiska kompaniet, skulle få en viktig del i framväxten av det framtida brittiska samväldet. Jakten på Kryddöarna och dess inkomstbringande växtlighet, blir således startskottet för den europeiska expansionen i Sydostasien, men påverkar även koloniala expansioner i såväl Afrika som Amerika.
Det är således en intressant bild som Milton målar upp, där dessa avlägsna, och idag bortglömda öar, på något sätt blir startskottet för en vidare expansion. Vi får följa de ofta ruttnande fartygen, där såväl matroser som medföljande handelsmän dör som flugor, eller de utsatta handelsmän som bemannade de isolerade faktorierna i väntan på nästa fartyg från Europa. Tyvärr så innebär också denna aspekt av Miltons bok att författaren emellanåt tappar den röda tråden, då han mer än gärna flyttar berättelsen till andra platser än Kryddöarna. Vi får följa de första trevande engelska försöken att etablera faktorier i Indien, men också de misslyckade försöken att finna en enkel västpassage och framväxten av de holländska kolonierna i Nya Världen. Det blir ibland således svårt att riktigt veta vart man befinner sig i historien, och sätta dessa händelser i sammanhang med händelseutvecklingen runt Kryddöarna. Det lite röriga upplägget symboliseras tämligen bra av hur huvudperson Nathaniel Courthope (åtminstone om man ska gå efter bokens originaltitel) avhandlas, han träder på allvar in i bokens handling efter mer än halva boken, och försvinner sedan ur handlingen för gott efter ett par sidor. Faktum är att flera andra personer, främst av holländsk bakgrund, har en långt mer framträdande roll i såväl historien som boken, och vilka de facto påverkar det direkta händelseförloppet. Vilket leder oss till ytterligare en av bokens stora problem, då det är rätt stor omsättning på personer i berättelsen och att de kliver in och ut ur berättelsen, utan att det riktigt klickar med tidsordningen.
Kanske inte helt oväntat så beskrivs konflikten från européernas, främst då engelsmän och holländares, synvinkel. Vilket gör att behandlingen av lokalbefolkningen ofta hamnar i skymundan, och omnämns endast i förbifarten i samband med uppror, som ofta slås ned med stor blodsspilla bland befolkningen. Några försök att besvara frågor som hur dessa kunde dra nytta, eller drabbas av engelsmännens och holländarnas försök att dominera kryddhandeln, besvaras inte. Vilket leder oss till min främsta kritik av Miltons bok, vilken i stora drag saknar några som helst försök att analysera händelseutvecklingen. Vitala frågeställning som varför engelsmännen återkommande valde att satsa på uppenbart inkompetenta ledare för expeditionerna österut, eller varför inte portugiserna kunde hålla holländarna stången, får aldrig något tillfredsställande svar. Istället dränks man som läsare av nya anekdoter, eller beskrivningar av de ruttnande segelfartygens öden och äventyr.
Men, med detta sagt, så är än boken ”Muskotkriget: Striden om de Ostindiska kryddöarna” en intressant,
och stundtals roande bok, om än slutdelen är tämligen bloddrypande när
holländarna bestämmer sig för att ta fullständig kontroll över öarna. Det finns
gott om dråpliga anekdoter, som när engelsmännen försökte etablera sig i Indien
och inte bara hamnar i luven på portugiserna, utan även med lokalbefolkningen
och de styrande muslimerna. Dess främsta förtjänst är ändå att den, med sina
fel och brister, ändå avhandlar ett ämne som – åtminstone jag – hade väldigt
dålig koll på. Det är otvivelaktigt en intressant historia, som tyvärr spretar
åt lite väl många håll, som tyvärr hamnat i skymundan och numera för en
tämligen bortglömd tillvaro. Förhoppningsvis så kan boken Muskotkriget: Striden
om de ostindiska kryddöarna av Giles Milton ändra på det.
Titel: Muskotkriget:
Striden om de Ostindiska kryddöarna
Originaltitel: Nathaniel's Nutmeg: Or the True and Incredible
Adventures of the Spice Trader Who Changed the Course of History
Författare: Giles Milton
Författare: Giles Milton
Översättning: Annika
Persson
Förlag: Historiska Media 2001
Förlag: Historiska Media 2001