You're damned if you do and you're damned if you don't

Medlemmar ur den fria syriska armén

 

Efter Barack Obamas presskonferens i Stockholm, John Kerrys tidigare uttalanden och nyheten om att kongressen med största sannolikhet kommer godta presidentens förslag, är ett militärt ingripande av USA i Syrien förmodligen inte långt borta. Det är uppenbart att Obama hämtat sig från förra veckans bakslag, då det brittiska parlamentet röstade ned David Camerons förslag om att ingripa militärt i Syrien, och nu valt en mer öppet konfrontativ diskurs. Riktigt när och hur, är fortfarande lite oklart, men förmodligen talar vi om någon form av begränsade attacker med drönare mot militära mål i de områden som kontrolleras av regimens styrkor.

    Samtidigt som tonläget trappats upp i USA, så har Putin - kanske inte helt oväntat - också reagerat starkt. Vid sidan av ryssarna kräver hållbara bevis för att det var den syriska regimen som låg bakom gasangreppet, så har man skickat flottstyrkor till Medelhavet. Riktigt vad deras uppgift där kommer bestå i, är oklart, men ryssarna har hintat om att de kan tänkas bistå den syriska regeringen med att försöka lokalisera eventuella angrepp. Imorgon (5 september) lämnar Obama den svenska huvudstaden och beger sig till Moskva, där han av allt att döma kommer möta Putin och frågan givetvis kommer avhandlas. Frågan är dock huruvida detta i praktiken kommer förändra något, jag är ytterst tveksam till att ryssarna kommer godta en militär intervention riktad mot Syrien och att de kommer ställa näst intill orimliga krav på att amerikanarna kan lägga fram hållbara bevis för att regimen låg bakom gasangreppet.

Lämnar vi händelseutvecklingen i maktens korridorrer, så kan vi bara konstatera att två miljoner syrier nu är flyktingar, och att landet successivt förvandlas till ruiner. Även om jag är tveksam till ett militärt ingripande kan lösa konflikten, oavsett om det sker under FN:s beskydd eller inte, så är omvärlden tvingad att göra något för att få slut på det här. Tyvärr ser jag inte riktigt någon lösning i sikte, vare sig politiskt eller militärt. Inte ens det faktum att båda sidor av allt att döma kört fast, och att vare sig den syriska regimen eller rebellerna besitter tillräckligt med kraft för att på ett nationellt plan förändra situationen. Istället verkar kriget tagit formen av ett utnötningskrig, där båda sidor försöker vinna ett lokalt övertag, och på så sätt förändra utgångsläget.
Situationen i landet förbättras inte heller av att kriget inte enbart attraherar intresse från Supermakterna, utan att det även blivit en form av lekstuga för en rad regionala länder med stormaktsvisioner för regionen. Medan Turkiet och Saudiarabien bistår rebellerna, såväl militärt, politiskt, ekonomiskt och andligt, så bistås den syriska regimen av Iran och Hizbollah i Libanon. Just det sistnämnda, har tyvärr lett till att konflikten med allra största sannolikhet nu spillt över till det redan av inbördeskrig förhärjade grannlandet Libanon. Det är således en oroväckande utveckling, speciellt som involveringen av Saudiarabien, Turkiet och Iran i praktiken bekräftar att konflikten nu tagit en klar sekteristisk inriktning, och blivit en del av maktkampen mellan de sunnitiska araberna och de shiitiska perserna.
Tyvärr verkar dessa aspekter av själva kriget sällan nämnas, och tyvärr tycker jag rapporteringen runt kriget blivit otroligt ensidigt. För av någon anledning, så är det enbart USA som öppet kritiseras och hånas för att agera imperialistiskt, medan övriga aktörer i konflikten endast verkar ha altruistiska eller filantropiska syften med sin involvering. Att såväl Ryssland som Kina effektivt blockerar alla former av försök att få till någon form av internationell intervention under FN:s överinseende, eller att de båda länderna förser den syriska regimen med vapen och annan krigsmaterial, verkar av någon anledning fullständigt i sin ordning. Det faktum att Ryssland, allt sedan Sovjetunionens tid, har en militärbas i Taurus i Syrien, verkar inte heller väcka någon större indignation. Även om det råder vissa tveksamheter huruvida basen är operativ eller inte, så är det en strategiskt viktig bas för den ryska Svarta Havsflottan. Inte heller det faktum att Ryssland, allt sedan inbördeskriget påbörjades, har haft en – relativt – stark flottstyrka i regionen, och att den nu av allt att döma ska förstärkas, verkar inte alls oroa eller väcka kritik. Av någon oförklarlig anledning, så verkar den enda legitima orsaken att kritisera Ryssland vara deras behandling av journalister eller homosexuella.
Inte heller det faktum att de tre regionala stormakterna verkar se Syrien som sin bakgård, och att dessa nu i praktiken förvandlat kriget till en uppgörelse mellan shiiamuslimer och sunnimuslimer, verkar förändra något. Inte heller det faktum att Iran med största sannolikhet har militär personal i landet, och att Hizbollah öppet medger att de deltar i striderna på den syriska regimen ändrar något. Det är USA, och enbart USA som är skurken i konflikten, och således det enda land som kritiseras för sitt agerande i konflikten.

Samtidigt som debatten om USA:s roll i kriget är partisk och enögd, så är det inget emot för hur nyhetsförmedlingen från kriget är. Jag är väl medveten om den gamla devisen, ”krigets första offer är sanningen”, och inbördeskriget i Syrien är förstås inget undantag. För det är inte bara militärt och politiskt som de båda sidorna stöds av externa aktörer, utan såväl rebellerna som regimen har inflytelserika allierade i propagandakriget. Medan rebellerna stöds av tvkanaler som Al Jazeera, och till viss mån även de Västeuropeiska nyhetsförmedlingarna, kan regimen luta sig tillbaka på den ryska nyhetskanalen Russia Today (RT) för att få ut sin version av händelserna. Det blir förstås inte heller bättre av att den syriska regimen inte tillåter utomstående, och att rebellerna förmodligen inte heller är speciellt roade av att omgärdas av snokande och frågvisa journalister.
Det blir därför svårt att riktigt värdesätta hur pass trovärdiga uppgifterna är, och med tanke på de ofta behjärtansvärda bilderna på hur den syriska civilbefolkningen drabbas av kriget, så blir det kanske ännu svårare för tittaren eller läsaren att hålla sig objektiv. Även om det blivit bättre med tiden, så har medias generellt sett hyst sympatier för rebellerna och därför kanske också valt att tona ner de övergrepp de begått. I takt med att övergreppen, förmodligen på grund av att krigslyckan vänt, blivit allt mer uppenbara och grövre, så har också rapporteringen runt dessa fått mer utrymme. Trots detta är det uppenbart vart medias sympatier ligger, och att man är långt ifrån neutrala i konflikten. Följer man många av landets ledarkrönikor, i synnerhet de liberala krönikorna, är sympatierna ännu mer uppenbara, och är farligt nära att klassas som rent naiva.
För även om den syriska regimen är en sträng diktatur, där respekten för de mänskliga rättigheterna är lika med noll, och där dess involvering i grannlandet Libanon är ett kapitel för sig som vi kanske får återvända till. Så är frågan hur pass mycket bättre Syrien skulle bli om rebellerna tog över makten, och vad som händer den dagen Assad störtas från makten. Dels finns det stora frågetecken runt precis vilka upprorsmakarna är, och även om det finns risk för att fastna i retoriken från det pågående propagandakriget, så går det inte att komma ifrån att en stor andel utgörs av – i varierande grad – militanta islamister. Att det som vissa påstår, är en effekt av att omvärlden inte ingripit tidigare, är en sanning med modifikation.
Vilken roll den syriska delen av det Muslimska Brödraskapet haft i de inledande protesterna, är svårt att säga, men historiskt sett har organisationen haft en ledande roll inom den syriska oppositionen. Det är således inte helt otroligt att Brödraskapet redan tidigt haft en vital roll i protesterna, och att de kanske inte nödvändigtvis var så spontana som det först framställts. Med detta i åtanke, och konfliktens klara sekteristiska undertoner, så går det inte att blunda för att extremister – på båda sidor – tidigt blev en intim del av konflikten. Radikaliseringen av konflikten kan inte bara skönjas av att grupper som Al Qaida eller talibanerna numera är aktiva i landet, utan också att europeiska jihadister av allt att döma vallfärdar till kriget. Flertalet europeiska underrättelsetjänster har varnat för utvecklingen, och att de hemvändande jihadisterna kan utgöra en stor säkerhetsrisk.

Så frågan är då, vad ska omvärlden göra? Det är förstås en näst intill omöjlig fråga att besvara, och som det ser ut just nu saknas några som helst möjligheter att finna en politisk lösning. Inte nog med att det saknas några som helst förutsättningar för att få alla att sätta sig ner vid förhandlingsbordet, då ingen sida i praktiken har något att vinna på att börja förhandla. Även om ett militärt angrepp från USA och Västvärlden möjligtvis kan tänkas ändra maktbalansen tillfälligt, så är samtidigt rebellerna splittrade och av allt att döma internt oense. Även om den fria syriska armén utåt försöker framstå som enad, så finns där starka slitningar och interna konflikter. Mordet på en ledande militär inom rebellerna, vilket av allt att döma begåtts av en annan islamistisk grupp, visar onekligen att det finns stora slitningar inom gruppen.
Samtidigt är frågan hur ett militärt angrepp kommer lösa konflikten, jag är som sagt tveksam oavsett under vilka premisser det sker. Det är naivt som vissa att hoppas att det ska kunna ske under FN:s överinseende, då varken Ryssland eller Kina kommer godta något sådant. Samtidigt kan man ju bara konstatera att USA och Obama haft osedvanligt svårt att trumma upp stöd för en insats, och delvis beror detta på den komplexa konflikten, men är också ett arv från hans föregångare George W. Busch och kriget i Irak. Att det brittiska parlamentet röstade nej, kan inte annat än tolkas som en rejäl missräkning, men visar på den misstro som USA - inte helt utan grund - måste ta i tu med på allvar.
Men min kanske främsta invändning mot en militär intervention, är händelserna i Libyen. Inte nog med att landet i alla avseenden saknar en fungerande centralmakt, och att makten istället ligger hos de väpnade miliser eller lokala krigsherrar som hjälpte till att störta Gaddafi, landet har blivit en fristat för en lång rad väpnade islamistiska grupperingar. Utvecklingen i Libyen visar också hur lätt en konflikt spiller över från ett land till ett annat, och hur utgången av inbördeskriget direkt påverkade konflikten i Mali.