Utvecklingen oroar i Egypten

Protester i Kairo i november 2011

Allt sedan den så kallade arabiska våren påbörjades i december 2010, som en protest mot att den tunisiska polisen beslagtagit den arbetslöse tunisiern Mohammed Bouazizs grönsaksvagn, har många haft stora förhoppningar på protesterna. Av många sedda som ett uppdämda och folkliga protester mot de ofta korrupta och auktoritära regimerna i regionen, har protesterna svept genom regionen. Land efter land har drabbats av varierande grader av protester riktade mot den sittande regimen, och i många fall har regimens försök att slå ner protesterna varit lika framgångsrik som Knut den stores försök att hejda tidvattnet från att komma in. I många fall har de sittande regimerna tvingats bort efter massiva protester och kritik från omvärlden, men i såväl Libyen som Syrien förvandlades protesterna snart till ett fullskaligt inbördeskrig, i vilka omvärlden i varierande grader medverkat för att antingen stödja den sittande regimen eller rebellrörelserna. Medan den libyske diktatorn Muammar Gaddafi avsattes och mördades, har inbördeskriget i Syrien fortsatt och just nu pekar väldigt lite på att dess ledare Bashar al-Assad kommer störtas inom en rimlig framtid.
      Även om utvecklingen i både Libyen och Syrien fått stor uppmärksamhet, har ändå omvärldens verkliga intresse kretsat runt händelserna i Egypten. Här inleddes protesterna i slutet av januari 2011, när den egyptiska oppositionen utlyste den så kallade ”vredens dag”. Hundratusentals egyptier gav sig ut på gator och torg över hela landet, och på många håll förvandlades protesterna till våldsamma upplopp när egyptiska säkerhetsstyrkor försökte slå ner protesterna. Trots massiva polisinsatser, visade sig regimens repression verkningslös, och protester och kravaller hade förvandlat bland annat delar av Kairo till en veritabel krigszon. Vid det här laget hade såväl den egyptiska militären som omvärlden fått nog, och den 11 februari 2012 meddelades att landets president Hosni Mubarak avgått. De nyval som Mubarak lovat skulle ske i september, sköts fram till årsskiftet 2011/2012, och fram tills dess skulle en interimsregering sköta landet.
     Med Mubarak och andra diktatorer borta, var förhoppningarna stora på att regionen som fram till dags datum inte direkt är känd för sin respekt för demokrati eller omtanke om de mänskliga rättigheterna. Själv har jag alltid varit skeptisk, dels på grund av den roll militären vanligtvis har i regionen, men också över vilken roll de islamistiska rörelserna i regionen skulle få. Tyvärr får man väl bara konstatera att många av de farhågorna har infriats, speciellt eftersom de islamistiska rörelserna inte enbart har en vida överlägsen organisation över de sekulära alternativen, utan också en stark maktbas bland den ofta fattiga och outbildade befolkningen på landsbygden eller i slumområdena.

Situationen i Egypten är inget undantag, snarare tvärt om. Medan protesterna mot Mubarak pågick, valde landets största islamistiska rörelse ”det muslimska brödraskapet” att hålla en relativt låg profil. Först när det stod klart att den egyptiska militären, som också valde att försöka hålla sig utanför konflikten, visat att man inte tänkte slå ner protesterna med våld, gav man sitt öppna stöd till oppositionen. Givetvis fanns det goda orsaker var det muslimska brödraskapet valde att vänta, dels på grund av oron för hur omvärlden skulle reagera, men också därför att organisationen är kontroversiell i hemlandet. Med rötterna i den gryende arabiska nationalismen under början av 1900-talet och kampen mot det brittiska styret av Egypten, har allt sedan den grundats, varit omgärdad av kontroverser och konflikter med den egyptiska militären och samhället.
    Under mellankrigstiden stöddes brödraskapet ekonomiskt av både Nazityskland och Mussolinis Italien, vilka såg islamisterna som en möjlighet att undergräva britternas kontroll över regionen. Även om brödraskapet valde att hålla en förhållandevis låg profil under själva kriget, främst för att undvika att förbjudas, misstänkte britterna dem för att bistå Axelmakterna med information, sprida propaganda, mörda meningsmotståndare och sprida tysk propaganda i regionen. Den brittiska misstänksamheten mot brödraskapet, verkar i stora drag ha ärvts av den egyptiska militären efter kriget. Detta innebar dock inte att militären ansåg att brödraskapet kunde spela en viktig roll, i synnerhet som en slags motvikt till de socialistiska rörelser som väckts till liv i landet under slutet av 1940-talet. Den här oheliga alliansen tog slut i början av 1950-talet, när den egyptiska staten och militären förbjöd organisationen och andra radikala islamistiska rörelser i landet. Sedan dess har den egyptiska staten, utan någon större framgång försök att krossa brödraskapet med både våld och förbud, vilket snarare verkar fått motsatt effekt. Under åren har dock restriktionerna mot brödraskapet lättats, och även om de inte tilläts delta i de egyptiska parlamentsvalen, så ställde fristående kandidater kopplade till organisationen upp och har på så sätt vunnit viss legitimitet.
    Samtidigt är det värt att notera att brödraskapet inte är en helt okontroversiell organisation, och att den egyptiska statens/militärens ambivalenta inställning till den är helt ogrundad. Under 1980-talet och 1990-talet drabbades Egypten av rad våldsamma attentat riktade mot den egyptiska turistnäringen och västerländska intressen. Riktigt vilken roll brödraskapet hade i dessa attentat är än idag oklart, och kastar än idag mörka skuggor över kopplingarna mellan brödraskapet och våldsbejakande islamister. Men det är inte enbart deras eventuella kopplingar till terrorister och terrorism som skrämmer, utan även deras vision om att Egypten (och i slutändan hela regionen) ska styras enligt sharia.

Det var alltså med stor vånda som omvärlden bevittnade de första fria egyptiska valen någonsin under slutet av 2011 och början av 2012, och föga förvånande visade det sig att brödraskapet tillsammans med salafisterna (en annan islamistisk rörelse med slutvisionen att underställa hela regionen sharia), vunnit valet. Allt sedan dess har brödraskapet och presidenten Mohammed Mursi försökt gjuta olja på vågorna, dock utan större framgång. Såväl i omvärlden som i Egypten har kritik höjts mot försöken att införa en lagstiftning mer i linje med koranen, och någon enande kraft för landet har brödraskapet inte blivit, snarare tvärt om. Inte heller har brödraskapet lyckats vända den ekonomiska krisen landet befinner sig i, det instabila politiska läget och oro över landets framtid, har gjort att både investerare och turister undviker landet. För ett land där turistnäringen är en av de främsta inkomstkällorna, innebär detta förstås ett enormt avbräck.
    Just oförmågan att fylla det maktvakuum som Mubarak lämnade efter sig, hantera den ekonomiska krisen, ökade matvarupriser och ökande missnöjet med vart brödraskapet är på väg, har lett till nya protester. Under sommaren exploderade återigen Egypten i massiva protester, och på nytt fylldes torgen och gatorna i Kairo och flera andra egyptiska städer av demonstranter. Nya kravaller följde, och till slut valde militären att kliva in. I vad som endast kan betecknas som en veritabel statskupp, avsattes Mursi och sattes tillsammans med en rad andra ledande medlemmar ur brödraskapet i husarrest i väntan på åtal. Nyheten om att militären till slut valt att avsluta brödraskapets styre, möttes av många egyptiers och omvärldens – illa dolda – glädje. En interimsregering har sedan dess satts upp, och även om militären bedyrar att denna nya regering är fristående från militären, så är det föga troligt.

    Givetvis var det inte alla som firade att militären avsatt Mursi, och nya demonstrationer till stöd för den avsatte presidenten har sedan dess avlöst varandra. I förra veckan valde till slut militär och säkerhetsstyrkor att rensa de två största protestlägren i Kairo, och få slut på protesterna. Resultatet blev att över 600 personer ska ha dödats, och båda sidor anklagar varandra för övervåld. Som vanligt får man väl konstatera att det krävs två för att dansa tango, men att en stor del av ansvaret för dödsfallen ändå i slutändan måste hamna hos den egyptiska militären och säkerhetsstyrkorna. Veckan som gick fortsatte sedan i våldets tecken, när brödraskapet kallade på en så kallad ny ”vredens dag” efter fredagsbönen. Nya protester följde, och återigen skakades Kairo och andra egyptiska städer av våldsamma sammandrabbningar, där inte Mursianhängare enbart drabbade samman med säkerhetsstyrkor och militär, utan även med de som stödjer militärens val att avsätta Mursi. Men efter att säkerhetsstyrkor valt att i lördags storma moskén vid Ramsestorg i Kairo, har dock protesterna och våldsamheterna i huvudstaden åtminstone avtagit.

Även om jag på intet sätt sympatiserar med brödraskapet och deras visioner, så finner jag utvecklingen i Egypten oroande ur en rad aspekter. För oavsett vad man nu än tycker om brödraskapet och deras islamistiska allierade, så går det inte att komma ifrån att de valdes i ett demokratiskt val. Riktigt vad detta nu kommer få för långsiktiga effekter är oklart, men jag är tveksam till att stödet inom brödraskapet för att ingå i en demokratisk process inte ökat. En annan aspekt i frågan är vilka signaler detta sänder i fortsättningen, och vad händer nästan gång militären är missnöjd med de styrande? Kommer de också avsättas, eller var sommarens kupp en engångsföreteelse. Jag är inte helt övertygad om att det här var sista gången militären lägger sig i politiska frågor, precis som i många länder i regionen utgörs militären (och i synnerhet officerare) av att vara en privilegierad grupp i samhället, med egna skolor, affärer och bostadsområden. Vad händer nästa gång de känner sig hotade?
    Risken är snarare att tillslagen och våldet, ytterligare kan radikalisera brödraskapet och deras islamistiska allierade. Även om risken för ett fullskaligt inbördeskrig måste ses som näst intill obefintligt, så är det inte otänkbart att vi kan få se en upprepning av de terrorattentat som skakade landet under 1980- och 1990-talet. En fingervisning om att så är fallet fick vi bevis på i måndags, då någon/några angrep en buss med poliser med raketgevär. Risken som jag ser det är att vi kommer få en liknande utveckling som i Algeriet på 1990-talet, där militären – med Västvärldens goda minne – avsatte den då styrande islamistregeringen. Statskuppen blev startskottet för en massiv våldsvåg, vars like inte skådats i landet sedan befrielsekriget mot Frankrike på 1950-talet.
Den andra frågan är förstås hur Egypten nu ska gå vidare rent politiskt, och vilken roll brödraskapet nu ska få. För även om man kortsiktigt kan utestänga brödraskapet från den politiska processen, så är det i det långa loppet helt ohållbart. Inte nog med att det riskerar att urholka den sköra egyptiska demokratin, det är dessutom en grogrund för fortsatta protester och våldsamheter. Riktigt hur de båda lägren ska enas är idag oklart, och situationen förbättras givetvis inte av den konfrontativa retoriken både sidor använder sig av. Någon ”quick fix” är således uteslutet, och riktigt hur de båda sidorna ska enas, är idag oklart och mycket ovisst.
    Men även omvärldens inställning måste skärskådas, och även om jag ogillar brödraskapet och det de står för, så går det inte komma ifrån att Mursis regering avsattes på ett regelvidrigt sätt. Även om jag inte tror att omvärlden – läs USA – beordrade militären att avsätta Mursi, är det högst troligt sådana – och kanske ännu värre – konspirationsteorier som nu kommer flöda i Egypten. Att USA dessutom håller militären under armarna, gör förstås saken inte bättre, och även om man låtit meddela att man ställer in alla militärövningar med den egyptiska militären för tillfället, så lär detta knappast mildra foliehattarna i såväl Egypten som annorstädes.


Den slutgiltiga frågan blir dock när och hur kommer lugnet tillbaka i Egypten? För även om landets ekonomiska problem är djupa och har en lång historia av år av misskötta finanser, så har inte de senaste årens demonstrationer och protester förbättrat situationen. Landet är i stort behov av lugn och ro, och där den sittande regimen – vilka de nu må tillhöra – får möjlighet att åtminstone ge skenet av någon form av normalitet. Det handlar inte enbart om turister som inför nästa års semesterresa, troligtvis kommer fundera både en och två gånger innan de bestämmer sig för huruvida de ska resa till Egypten, eller väljer något annat resemål. Det handlar också om investerare, och huruvida dessa verkligen vågar eller vill ge sig in i en visserligen lukrativ marknad, men där den politiska situationen är milt sagt flytande och där hotet om våldsutbrott aldrig är långt borta.
   Det är således därför svårt att se ljust på situationen i landet, och tyvärr tror jag det kommer dröja länge innan någon som helst långsiktigt lugn kommer lägga sig över Egypten. Så även i framtiden kommer vi tyvärr få läsa om fler våldsamma demonstrationer och protester, och fortsatt politiskt kaos.

Källor:
EU:s utrikesministrar i krismöte om Egypten
Hosni Mubarak släpps fri - ny rättegång startar nästa vecka
Tidslinje: Oroligheterna i Kairo och Egypten
Egyptenkännaren: "Risk att makteliten är tillbaka"
Blodig hämnd på poliser i Sinai

Svart på Vitt – Conrad Schumann

Conrad Schumann hoppar av till Västberlin

Året är 1961 och det Kalla Kriget i Europa har blivit stekhett, konfliktens epicentrum är den forna tyska huvudstaden Berlin. Efter det Andra Världskrigets slut, delades såväl Tyskland som dess huvudstad Berlin upp mellan segermakterna. Men den redan under kriget skakiga alliansen mellan Västmakterna och Sovjetunionen, förbyttes snart i misstro och misstänksamhet mellan parterna. Medan Väst såg med stor oro på hur de stater som fallit under den sovjetiska intressesfären successivt förvandlades till marionettstater, oroades Moskva över den i deras tycke allt för milda behandlingen av det som snart skulle bli Västtyskland. All denna misstänksamhet, motvilja och irritation blev kanske mest tydlig i den forna tyska huvudstaden Berlin, vilken även den delats upp mellan segermakterna. Eftersom staden låg i de av Sovjetunionen kontrollerade delarna av Tyskland, hade de sovjetiska myndigheterna stora möjligheter att skära av försörjningen av dessa delar. Så skedde också i samband med att Västtyskland bildades, men istället för att svälta ut Västberlin, blev blockaden ett gigantiskt propagandafiasko. Under ledning av USA, inleddes en massiv luftbro till den blockerade staden, och till slut tvingades de sovjetiska myndigheterna avbryta blockaden.
Men det var inte bara misslyckandet med försöken att svälta ut Västberlin, som oroade de sovjetiska och östtyska myndigheterna. Ett allt större orosmoment och – kanske i högre grad – irritationsmoment, var att allt fler östtyskar valde att försöka ta sig över gränsen till Västtyskland. Även om gränsen på vissa platser var hårdbevakad, fast det andra platser där det enda som skilde de båda länderna utgjordes den på andra platser av ett simpelt taggtrådsstängsel och en pliktskyldigt grävd vallgrav. Berlin var förstås inget undantag, och detta behövde givetvis åtgärdas omgående. Under ledning av de sovjetiska och östtyska myndigheternas övervakning, påbörjades således arbetet på en mer permanent lösning.
Längs gränsen mellan Väst- och Östberlin, började nu östtyska arbetare, ingenjörssoldater och milissoldater att anlända. Dessa inledde nu arbetet med att dels ersätta de ofta rätt rangliga och inte speciellt svårforcerade murarna, med nya och mer funktionsdugliga skapelser. Men man påbörjade även arbetet med att skapa ett mer effektivt ingenmansland, främst genom att rensa delarna mellan gränsen på de hus och växtlighet som tidigare gjort det möjligt för personer att ta sig förhållandevis enkelt över gränsen.

En av dessa bredskapspoliser (Bereitschaftpolizei) som nu anlände till Berlin från hela Östtyskland för att övervaka att såväl arbetet fortlöpte som det skulle, och att inte arbetarna inte fick för sig att försöka ta sig över till Västberlin, var den 19 åriga Conrad Schumann. Schumann som efter att ha avslutat sin tre månaders träning i Dresden, skickats till till underofficerskolan i Potsdam, hade sedan anmält sig som frivillig till tjänstgöring i Berlin. Den 15 augusti 1961 var Schumann posterad vid hörnet av Ruppier Strasse och Bernauer Strasse, där han bevakade anläggningsarbetet längs den franska zonen, när några västberlinare började ropa ”Komm rüber!” (Kom över). Förmodligen något överraskande för den församlade folksamlingen, vilken även bestod av fotografen Peter Leibing, följde Schumann uppmaningen. Han tog sats, hoppade över den låga taggtråden som skiljde den sovjetiska zonen från den franska och fördes skyndsamt in i en väntande polisbil.
Schumann som till slut fick tillåtelse av de östtyska myndigheterna att lämna Västberlin, bosatte sig senare i Bayern, där han träffade sin blivande fru och bildade familj. Exilen i Västtyskland blev dock av allt att döma ingen lyckad historia, och Schumann som led av allt att döma av svåra depressioner orsakade av skuldkänslorna att ha lämnat arbetskollegor, släktingar och vänner ska ha sagt att han ”bara sedan den 9 november 1989 har jag känt mig riktigt fri”. Efter murens fall återvände han högst motvilligt till Sachsen för att hälsa på släktingar, men av allt att döma förvärrade enbart återkomsten till sin födelseort hans depressioner och alkoholmissbruk. Efter en längre tids svåra depressioner och missbruk, begick Schumann den 20 juni 1998 självmord genom att hänga sig i sin trädgård i samhället Kifenberg i Oberbayern.
Schumanns tragiska livshistoria till trots, så blev Leibings bild av hans avhopp symbolen för det Kalla Kriget och Berlinmuren.

Filmklipp på Conrad Schumanns avhopp finns att bevittna här.