Det är inte lätt att vara kulturminister...

...i dagens Sverige och åka runt och besöka diverse tillställningar med tilltugg..

En tysk Titanicfilm

DVD-omslaget till filmen

Det är idag exakt 100 år sedan det brittiska passagerarfartyget Titanic sjönk efter att ha kolliderat med ett isberg i norra Atlanten, och vars historia sedan dess inte verkat slutat fascinerat oss. Titanics påverkan på västerländsk populärkultur kan knappast underskattas, och sedan den ödesdigra krocken med isberget den 15 april 1912, har det producerats en uppsjö filmer, böcker och sånger på temat. Den kanske mest kända och framgångsrika versionen är James Camerons Titanic från 1997 med Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna, och som inför tioårsjubileumet nu kommer ut i 3D. Nu är det inte enbart Hollywood som försökt slå mynt av den tragiska händelsen, och kanske helt okänt för det flesta är att katastrofen också var tänkt att utnyttjas i propagandasyfte av Josef Goebbels i en av det Tredje Rikets dyraste filmproduktioner någonsin. Det här är en berättelse om en film som var tänkt att bli en allegori över det brittiska imperiets tillkortakommanden, men som istället blev en allegori över det Tredje Rikets successiva sönderfall.
Sommaren 1940 markerade det Tredje Rikets största militära framgång, kampanjen i Västeuropa hade lett till en förnedrande seger mot Tysklands ärkefiende Frankrike, samtidigt som den brittiska armén tvingats till en panikartad flykt från kontinenten efter debaclet i Belgien och norra Frankrike. Efter Frankrikes kapitulation riktade nu Adolf Hitler in blickarna på Storbritannien, som trots misslyckandena i såväl Norge som Västeuropa nu envist vägrade böja sig för övermakten. Det stod således klart att en politisk överenskommelse var utesluten, och Hitler och den tyska krigsmakten påbörjade förberedelserna för en invasion av de brittiska öarna. Detta till trots var dock förberedelserna inför den planerade invasionen av Storbritannien, Unternehme Seelöwe (Operation Sjölejon), inte mer än halvhjärtade, den tyska krigsmakten saknade såväl utrustning som utbildning för en sådan massiv operation. Medveten om den tyska krigsmaktens tillkortakommanden överlät Hitler försöken att betvinga britterna till Hermann Göring och hans Luftwaffe, vars framgångar under krigets inledande fas förblindat Göring över dess uppenbara brister och tillkortakommanden. Under dessa omständigheter är det kanske inte förvånande att invasionen av Storbritannien kom av sig, och ställdes helt in. Samtidigt började brittiskt flyg, som till skillnad från det tyska utvecklats för att genomföra större bombräder att angripa mål över Tyskland, även om dessa angrepp inledningsvis inte varit annat än irriterande, så blev de ändå ett allt större irritationsmoment.
Väl medveten om att krig inte enbart vanns på slagfälten, och också kanske medveten om en ökande oro bland den tyska civilbefolkningen att kriget mot Storbritannien kunde bli utdraget, gällde det att visa att det brittiska imperiet var på fallrepet. Riktigt vem som lade fram förslaget att göra en film om Titanickatastrofen är oklart, men Goebbels som var en stor filmfantast lät sig snabbt övertygas om projektet. För inte nog med att filmen kunde användas som propagandaredskap, den skulle kunna visa att Tyskland kunde konkurrera med Hollywood om att göra storslagna filmproduktioner. Tysklands filmindustri som under 1920- och början av 1930-talet haft ett högt internationellt anseende, hade aldrig riktigt hämtat sig från förlusterna av några av dess mest framstående regissörer och skådespelare, som efter nazisternas maktövertagande valt att fly till Hollywood. Situationen hade inte heller förbättras av en förhållandevis restriktiv tysk import av utländska filmer, som gjort att många tyska filmer inte kunde distribueras internationellt. Men trots den successiva utarmningen av tysk filmindustri fanns där dock ett par namn som fortfarande ansågs hålla förhållandevis hög internationell standard, en av dessa av Herbert Selpin, som nu fick i uppgift att ro hem projektet.
Selpin var som många filmregissörer lite av en outsider, han var född i början av 1900-talet (det råder tvivel huruvida han föddes 1902 eller 1904) och hade jobbat som dansare, boxare, bibliotekarie och konstsäljare innan han slog in på en karriär inom filmindustrin. Här hade han varit förhållandevis framgångsrik, och sågs som en av tysk filmindustris framtida stjärnor efter framgångar med filmer som ”Die Reier von Deutsch-Ostafrika” (1934), ”Alarm in Peking” (1937) och ”Carl Peters” (1941). Goebbels gav den excentriske filmproducenten i praktiken fria händer och en näst intill obegränsad budget, vilket nu ledde till en av filmhistoriens kanske mest förunderliga filminspelningar.

Selpin skred genast till verket med förproduktionen av filmen, och det dröjde genast inte länge innan de flesta som var involverade i arbetet med filmen insåg att den skulle bli otroligt svår att ro i land. Inte nog med att Selpin räknade med att använda sig av runt 70 inspelningsdagar, vilket på den här tiden var väldigt mycket, ett stort antal inspelningsbyggnader med specialbyggd rekvisita och en enorm modell av Titanic. För utomhusscenerna tänkte Selpin rekvirera ett fartyg från Kriegsmarine (den tyska flottan), och efter en hel del förhandlingar föll valet på passagerarfartyget Cap Arcona som låg i Gotenhaften (nuvarande Gdynia).
Efter detta massiva arbete påbörjades till slut inspelningarna, som inledningsvis gick efter planerna och utan några större missöden och man började nu förbereda för scenerna där Titanic skulle sjunka. Eftersom modellen av Titanic var så enorm, och den ramp man skulle använda när fartyget sjönk var ännu större, fanns det inga vattentankar som var tillräckligt stora för att kunna användas. Istället var man tvingad att lokalisera inspelningarna till en sjö söder om Berlin, där produktionen snabbt ställdes inför en mängd problem. Inte nog med att vädret försvårade inspelningarna, blåste det inte så täcktes området av en tät dimma som gjorde det omöjligt att spela in scenerna, modellfartyget drabbades av flera haverier och tvingades skickas tillbaka till Berlin för att lagas. För att ytterligare komplicera en redan svår situation, krävde Selpin att vissa scener skulle spelas in nattetid, vilket inte var helt okontroversiellt då brittiskt flyg angrep Tyskland nattetid och det rådde total mörkläggning för att inte bistå de brittiska bombplanen. Men efter att Selpin tagit kontakt med Goebbels löstes detta problem, och inspelningarna kunde fortsätta att hacka sig fram. En allt mer pressad och irriterad Selpin kunde till slut, efter mycket problem, avsluta inspelningarna och flytta produktionen till Gotenhafen. Här var det tänkt att de sista scenerna skulle spelas in på Cap Arcona, som användes av Kriegsmarine som utbildningsfartyg och flytande barrack. I slutet av kriget användes fartyget för att evakuera civila från Östpreussen, men även för att härbärgera fångar från koncentrationsläger. Den 3 maj 1945 sänktes fartyget av bombflygplan från RAF, och runt 4000 personer - de allra flesta fångar - dödades.
Vid det här laget hade såväl budget som tidsschemat spräckts för länge sedan, och det började knorras inom såväl inom teamet som på propagandaministeriet huruvida Selpin verkligen var mannen att ro hem hela projektet. En klart pressad Selpin anlände till Gotenhafen, och förlade sin stab till ett av stadens mer fashionabla hotell, där kvällarna spenderades i hotellets bar tillsammans med delar av ledningen från det tyska styret av staden som givetvis inte hade något emot att frottera sig med några av Tysklands främsta skådespelare och skådespelerskor. Om inspelningarna i sjön söder om Berlin varit utmanande, var det inget emot vad som nu väntade.

Eftersom Cap Arcona låg förlagd i den tyska marinbasen, stördes filminspelningarna konstant av ljuden från fartyg som antingen ankom eller lämnade hamnen. Det massiva festandet hade också börjat tagit ut sin rätt, flera av skådespelarna var så berusade att de hade svårt att komma ihåg sina repliker, och inspelningarna stördes konstant av soldater som flörtade med de kvinnliga skådespelarna. Efter en vecka hade Selpin knappt kunnat gjort något, och i samband med ett möte med ledningen bröt han till slut ihop totalt. Efter att ha skällt ut såväl skådespelarna som filmteamet, vände hans ilska mot Kriegsmarine och dess manskap, som han ansåg förstörde filmen, och när hans vän och manusförfattare Walter Zerlett-Olfenius påpekade att det faktiskt pågick ett krig, började han även kritisera det. Zerlett-Olfenius som till skillnad från Selpin, som likt många andra som valde att fortsätta arbeta i Tyskland efter Hitlers makttillträde, var övertygad nazist, och åkte tillbaka till Berlin där han berättade om Selpins utbrott. Selpin försökte nu avsluta inspelningarna, men eftersom Gestapo nu fått upp ögonen för Selpin och började förhöra honom i ärendet, stoppades inspelningarna helt. Samtidigt hade Goebbels, som nu troligen ångrat sitt val av regissör, nåtts av nyheten om vad som hände den där kvällen och kallade Selpin till möte. Här frågade Goebbels den vid det här laget nedbrutna regissören om påståendena stämde, något som Selpin inte nekade till och som renderade i att han avskedades och greps av Gestpo den 31 juli 1942. Dagen efter han fängslats hittades han död i sin cell, och än idag råder det osäkerhet huruvida han begick självmord eller mördades av Gestapo. Samtidigt stod nu Goebbels in för ett större problem, han hade en halvfärdig film som kostat enorma mängder pengar, utrustning, politisk prestige och där han gett Selpin mer eller mindre fri tillgång till den tyska krigsmaktens manskap och utrustning. Uppdraget att slutföra filmen, som nu förvandlats från en veritabel mardröm för Goebbels och propagandaministeriet. Uppdraget att slutföra filmen gick nu till Werner Klinger, som tog vid där Selpin slutade och styrde upp kaoset och slutförde uppdraget.
Men när Goebbels så under slutet av 1942 och början av 1943 äntligen fick filmen hade dock förutsättningarna förändrats, när filmen i beställts under sommaren 1940 surfade den tyska krigsmakten på en enorm framgångsvåg och frågan var inte om, utan när Storbritannien skulle kapitulera. När filmen efter sju bedrövelser och åtta sorger landade på Goebbels bord befann sig den tyska krigsmakten i en prekär situation. I Stalingrad befann sig den sjätte armén inringad utan något större hopp om att undsättas, i Nordafrika trycktes de tysk-italienska styrkorna successivt samman i Tunisien, i Atlanten hade ubåtskriget gått i stå och över Tyskland svepte nu våg efter våg av amerikanska och brittiska bombflygplan som börjat lägga de tyska städerna i ruiner. Läget var således kanske inte bästa för en katastroffilm, där huvudskurken är J. Bruce Ismay, ägare av White Star Line, visserligen är britt, men har klart totalitära drag och där filmens hjälte, den fiktive tyske officeren Herr Petersen, varnar Ismay för att han kör skeppet alldeles för fort och vårdslöst. Ismay undlåter sig dock att lyssna på Petersen, och vi vet förstås alla vad som senare händer, det kör på ett isberg och sjunker, och Petersen springer sedan som en furie genom hela skeppet, räddar sin flickvän (i en scen som påminner om Camerons version från 1997), ett barn och andra passagerare. Det behövdes troligen inte allt för mycket fantasi från Goebbels sida för att inse att filmen mycket väl kunde få precis motsatt effekt, men gav i slutändan ändå – kanske för att man ödslat så enorma resurser på den – sitt godkännande till att den skulle få premiär i början av 1943. Nu ville dock ödet annorlunda, och i samband med en bombräd dagen före premiären träffades byggnaden där filmen förvarades och premiären fick skjutas upp, samtidigt som Goebbels förbjöd att filmen skulle få visas i Tyskland då han ansåg att det tyska folket sett tillräckligt med lidande utan att behöva se det på film. Till slut fick gick dock filmen upp på bioduken, i december 1943 premiärvisades den i Paris och ett antal andra ockuperade länder, men i slutändan förbjöd Goebbels att filmen även visades där och beordrade att alla kopior skulle förstöras.
1949 hittades dock en kopia som överlevt kriget, men dess starka propagandistiska budskap gjorde det förstås omöjligt att visa den i Tyskland, men lite ironiskt nog användes ett par scener från filmen i den brittiska ”A night to remember” (1958). Först 1992 gavs filmen, starkt censurerad och i en rätt dålig version ut på VHS i Tyskland, men 2005 gavs så en fullständig och kraftigt restorterad version ut på DVD i Tyskland.

Fiaskot med ”Titanic” till trots, så fortsatte Goebbels den inslagna vägen, och i samband med att filmen hamnade på hans skrivbord påbörjades inspelningarna av ”Kolberg”, en film vi kanske kommer få återkomma till...

Se även
Titanic - fartyget som aldrig går under
Björn Wiman: Mikael Wiehes ”Titanic” är en berättelse om människans villkor
USA-myndighet: Respektera ”Titanic” som gravplats
Klockringning och kransar för ”Titanic”
Inget säkert kan sägas om isberget som sänkte ”Titanic”

Dags för nya tag

Det är dags att ta tag i det här igen, vad är bloggens läsare intresserad av att läsa om?