På fredag kommer Högsta Domstolen (HD) ta upp fallet mot Simon Lundström, översättare från Uppsala som för några år sedan åtalades för barnpornografibrott, ett fall som i de flesta fall inte torde väcka någon större debatt om huruvida de tidigare fällande domarna varit felaktiga eller ej.
Problemet i Lundströms fall är att brottet består av att han i sin ägo hade en rad tecknade skildringar av sexuell art mellan barn och äldre, det var således inte fråga om barnpornografi i den bemärkelsen att det rörde sig om ett verkligt övergrepp med verkliga förövare och offer.
Men enligt den nya barnpornografilag som infördes 1999 och senare skärptes 2010, är det förbjudet att såväl inneha som titta på barnpornografi. Undantag görs för seriösa journalister, forskning och opinionsbildning, vilket dock får sägas vara en väldigt luddig, och i många avseenden svårbedömda grupper. Lundström själv försvarade sig med att bilderna var just forskning, och en del i hans försök att som översättare få en bredare kunskap i ämnet. Både tingsrätten och hovrätten har dock inte gått på hans linje, men frågan är förstås vart gränsen går för vad som kan anses vara seriös forskning, journalistik eller opinionsbildning eller inte. Men
domsluten och lagstiftningen öppnar också andra frågor, som nästan hamnar på ett existentiellt plan, kan ett brott begås om det saknas både förövare och offer?
Både tingsrätten och hovrätten ansåg detta, något som åklagaren nu vill fastslaget i högsta domstolen. Enligt honom är lagen klar i frågan, då den ämnar att skydda ”barn i allmänhet” mot kränkningar. Vare sig dessa nu är reella eller fiktiva, ett ställningstagande som får stöd av Olof
Risberg (psykolog som tidigare varit verksam inom Rädda Barnen). Enligt honom är det en viktig fråga, och konstaterar att:
”Varje existerande barnpornografisk bild ökar risken för att vi vänjer oss, och accepterar något som vi inte borde acceptera”.
Han fortsätter sedan med att domen är delseger i försöken att bekämpa sexualiseringen av småbarn, något som Risberg anser sker bland annat genom försäljning av bh:ar och
stringtrosor till barn i tioårsåldern. Även om jag delar hans åsikt frågan om att sexualiseringen av barn är förkastlig, så finner jag Risbergs utlåtande som ytterst stötande. Speciellt det faktum att
han avslutar med att konstatera att vi genom att utsättas för barnpornografi ”accepterar något som vi inte borde acceptera”, vilket för tankarna till en unken moralpanik. Jag är ingen
motståndare till att barnpornografi ska förbjudas, snarare tvärt om, men vi får samtidigt inte heller hamna i en situation där kampen mot detta i praktiken innebär inskränkningar i våra
demokratiska rättigheter, dessutom genom att hänvisa till någon slags unken moral. Anser Risberg även att samhället även bör förbjuda våldsskildringar, åsikter som vi ”inte borde acceptera” o.s.v., faktum är att Risbergs får en och undra om han vill införa någon form av sedlighetspolis? Om domsluten är ute på ett djupt moraliskt gungfly, ja då befinner sig Risberg ute på en ocean.
Faktum är att Risberg, och till viss mån riksåklagaren Anders Perklev använder sig av ett språk som för tankarna till en av 1900-talets kanske viktigaste böcker, nämligen George Orwells ”1984”.
Enligt dessa två kan således ett brott begås, utan en förövare och offer, och en gärningsman
straffas för ett handling som aldrig skett och troligen aldrig kommer begås, annat än i fantasin. För att komplicera frågan ytterligare, så infattas inte barnpornografi i skriven form. Med
andra ord hade inte Lundström fällts om skildringarna skett i en skriven bok, där det ännu är lagligt. Tyvärr får vi inte veta vad Perklev och Risberg anser om denna uppenbara lucka i
lagstiftningen, men med Risbergs tidigare citerade uttalande, behöver man givetvis inte funderar speciellt länge.
Att kampen mot barnpornografi och sexuellt utnyttjande av barn är viktig råder ingen tvekan, men frågan är huruvida detta ger oss rätt att i praktiken skapa en slags moralpolis, vars uppgift det är att se till att ingen tänker oacceptabla tankar. Givetvis för detta mer tankarna till Orwells
nämnda bok, där ”Storebror” ser till att medborgarna inte utsätts för något, som på något sätt, kan stöta sig med Storebrors åsikter. Ironiskt nog finner jag att samhället, i takt med att man påstår sig bli mer öppet för andra åsikter, samtidigt inskränker debatten och möjligheterna för människor att uttrycka sig. Givetvis ska konst inte stå över lagen, men samtidigt är det viktigt att hålla den fiktiva världen skild från den reella, annars riskerar vi att hamna i ett moraliskt moras vars konsekvenser det kan bli svårt att riktigt överblicka.
Tyvärr anser jag att vi redan är på väg mot denna utveckling, och att man genom obskyra och svårbedömda hot successivt inskränker vår demokrati som rörelsefrihet. Samhällets försök att genom övervakning skapa trygghet, skapar – enligt min åsikt – enbart mer otrygghet, och
således mer krav på övervakning. Detta utan att någon egentligen reflekterar över precis vad och vilka som ska övervakas, och varför. Likt George Orwells samhällsvision i 1984 är vi idag i
praktiken alla presumtiva brottslingar, vars minsta detalj måste övervakas. För trots ökade resurser till polis och rättsväsendet minskar inte brottsligheten, snarare tvärt, och i många fall utreds överhuvudtaget aldrig utan läggs ner direkt efter anmälan. Frågan är således om inte rättsväsendets resurser skulle må bättre om åklagare och polis valde att hänge sig åt verkliga brott, där det finns en fysisk gärningsman och ett fysiskt brottsoffer, än att springa runt och rota i folks bokhyllor i jakten på ”förbjudna” teckningar.
Källa:
DN: Mangaporr är en tecknad gråzon
Problemet i Lundströms fall är att brottet består av att han i sin ägo hade en rad tecknade skildringar av sexuell art mellan barn och äldre, det var således inte fråga om barnpornografi i den bemärkelsen att det rörde sig om ett verkligt övergrepp med verkliga förövare och offer.
Men enligt den nya barnpornografilag som infördes 1999 och senare skärptes 2010, är det förbjudet att såväl inneha som titta på barnpornografi. Undantag görs för seriösa journalister, forskning och opinionsbildning, vilket dock får sägas vara en väldigt luddig, och i många avseenden svårbedömda grupper. Lundström själv försvarade sig med att bilderna var just forskning, och en del i hans försök att som översättare få en bredare kunskap i ämnet. Både tingsrätten och hovrätten har dock inte gått på hans linje, men frågan är förstås vart gränsen går för vad som kan anses vara seriös forskning, journalistik eller opinionsbildning eller inte. Men
domsluten och lagstiftningen öppnar också andra frågor, som nästan hamnar på ett existentiellt plan, kan ett brott begås om det saknas både förövare och offer?
Både tingsrätten och hovrätten ansåg detta, något som åklagaren nu vill fastslaget i högsta domstolen. Enligt honom är lagen klar i frågan, då den ämnar att skydda ”barn i allmänhet” mot kränkningar. Vare sig dessa nu är reella eller fiktiva, ett ställningstagande som får stöd av Olof
Risberg (psykolog som tidigare varit verksam inom Rädda Barnen). Enligt honom är det en viktig fråga, och konstaterar att:
”Varje existerande barnpornografisk bild ökar risken för att vi vänjer oss, och accepterar något som vi inte borde acceptera”.
Han fortsätter sedan med att domen är delseger i försöken att bekämpa sexualiseringen av småbarn, något som Risberg anser sker bland annat genom försäljning av bh:ar och
stringtrosor till barn i tioårsåldern. Även om jag delar hans åsikt frågan om att sexualiseringen av barn är förkastlig, så finner jag Risbergs utlåtande som ytterst stötande. Speciellt det faktum att
han avslutar med att konstatera att vi genom att utsättas för barnpornografi ”accepterar något som vi inte borde acceptera”, vilket för tankarna till en unken moralpanik. Jag är ingen
motståndare till att barnpornografi ska förbjudas, snarare tvärt om, men vi får samtidigt inte heller hamna i en situation där kampen mot detta i praktiken innebär inskränkningar i våra
demokratiska rättigheter, dessutom genom att hänvisa till någon slags unken moral. Anser Risberg även att samhället även bör förbjuda våldsskildringar, åsikter som vi ”inte borde acceptera” o.s.v., faktum är att Risbergs får en och undra om han vill införa någon form av sedlighetspolis? Om domsluten är ute på ett djupt moraliskt gungfly, ja då befinner sig Risberg ute på en ocean.
Faktum är att Risberg, och till viss mån riksåklagaren Anders Perklev använder sig av ett språk som för tankarna till en av 1900-talets kanske viktigaste böcker, nämligen George Orwells ”1984”.
Enligt dessa två kan således ett brott begås, utan en förövare och offer, och en gärningsman
straffas för ett handling som aldrig skett och troligen aldrig kommer begås, annat än i fantasin. För att komplicera frågan ytterligare, så infattas inte barnpornografi i skriven form. Med
andra ord hade inte Lundström fällts om skildringarna skett i en skriven bok, där det ännu är lagligt. Tyvärr får vi inte veta vad Perklev och Risberg anser om denna uppenbara lucka i
lagstiftningen, men med Risbergs tidigare citerade uttalande, behöver man givetvis inte funderar speciellt länge.
Att kampen mot barnpornografi och sexuellt utnyttjande av barn är viktig råder ingen tvekan, men frågan är huruvida detta ger oss rätt att i praktiken skapa en slags moralpolis, vars uppgift det är att se till att ingen tänker oacceptabla tankar. Givetvis för detta mer tankarna till Orwells
nämnda bok, där ”Storebror” ser till att medborgarna inte utsätts för något, som på något sätt, kan stöta sig med Storebrors åsikter. Ironiskt nog finner jag att samhället, i takt med att man påstår sig bli mer öppet för andra åsikter, samtidigt inskränker debatten och möjligheterna för människor att uttrycka sig. Givetvis ska konst inte stå över lagen, men samtidigt är det viktigt att hålla den fiktiva världen skild från den reella, annars riskerar vi att hamna i ett moraliskt moras vars konsekvenser det kan bli svårt att riktigt överblicka.
Tyvärr anser jag att vi redan är på väg mot denna utveckling, och att man genom obskyra och svårbedömda hot successivt inskränker vår demokrati som rörelsefrihet. Samhällets försök att genom övervakning skapa trygghet, skapar – enligt min åsikt – enbart mer otrygghet, och
således mer krav på övervakning. Detta utan att någon egentligen reflekterar över precis vad och vilka som ska övervakas, och varför. Likt George Orwells samhällsvision i 1984 är vi idag i
praktiken alla presumtiva brottslingar, vars minsta detalj måste övervakas. För trots ökade resurser till polis och rättsväsendet minskar inte brottsligheten, snarare tvärt, och i många fall utreds överhuvudtaget aldrig utan läggs ner direkt efter anmälan. Frågan är således om inte rättsväsendets resurser skulle må bättre om åklagare och polis valde att hänge sig åt verkliga brott, där det finns en fysisk gärningsman och ett fysiskt brottsoffer, än att springa runt och rota i folks bokhyllor i jakten på ”förbjudna” teckningar.
Källa:
DN: Mangaporr är en tecknad gråzon
