Efter veckor av spekulationer och en allt mer upptrissad stämning inom det Socialdemokratiska partiet, har så partiets valberedning beslut sig för att lansera Håkan Juholt som ny partiledare. Valet av Juholt har väckt en viss kritik inom partiet, främst på grund av det faktum att han i princip är helt okänd för allmänheten. Det var först i samband med att SSU:s ordförande Jytte Guteland krävde att hela partiets ledning skulle avgå efter valet 2010 som Juholt presenterade sig, något som redan lett fram till en del konspirationsteorier. Det är dock ingen lätt uppgift som Juholt, om han nu skulle väljas till partiledare, ställs inför. Det Socialdemokratiska partiet är långt ifrån enat i frågan om Juholt som ledare, enligt uppgifter i massmedia råder snudd på fullt krig inom partiet när det gäller partiledarfrågan. Även om dessa påståenden om att gamla partiledare lagt sig i frågan, hot om avhopp och bojkott ska tas med en nypa salt, så visar det ändå på en rad sprickor inom partiet. Liknande sprickor uppkom även efter Sahlins tillträde, och även om alla partiledare har sina belackare inom sina egna partier, så verkar det Socialdemokratiska partiet återigen splittras i frågan om sin nya partiledare. För även om många tidigare partiledare varit ifrågasatta, så har de trots allt ändå haft allting framdukat. Men när Mona Sahlin tillträdde bröts detta, partiet var inte bara oeniga över valet av Sahlin, partiet led dessutom av Perssons allt mer demagogiska ledarstil och att många tunga namn inom partiet hoppat av före och efter Perssons avgång. Sahlin tog över ett parti i spillror, men även om partiet utåt försökte framställa sig som enad bakom Sahlin, så är nog sanningen att många av olika anledningar var besviken på valet av partiledare. Trots att Socialdemokraterna spottade upp sig den sista veckan innan valet så var det inte nog, partiet gjorde ett katastrofval och kraven på att Sahlin skulle avgå blev allt starkare. För en partiledare som redan innan detta varit starkt ifrågasatt, och vars ställning inom partiets ledning aldrig varit starkt blev kraven allt för starka och Sahlin avgick.
Den som nu blir partiledare ställs alltså inför en rad problem, och inte bara med hur man ska vända den väljarmässigt nedåtgående trenden, utan försöka ena partiet internt. Problemet är i mångt och mycket effekterna av den förnyelseprocess som inleddes under Persson-eran, men som av olika anledningar kom av sig och som nu lett till att partiet hamnat i ett politiskt vakuum. Utvecklingen i sig är inget nytt, Persson hyllades inte bara internt utan även internationellt, och Perssons arbete med att förnya partiet och dess politik kopierades med stor framgång av bland annat Tony Blair i Storbritannien. Ironiskt nog avstannade även Blairs arbete, spåren av ”kriget mot terrorn”, Blairs allt starkare band med USA:s president George W. Bush kom även hans förnyelseprocess av sig och Labour hamnade i samma sits som det svenska Socialdemokratiska partiet.
Under Sahlin har partiet i mångt och mycket fortsatt samma ökenvandring som under Perssons sista tid vid makten, huruvida detta beror på avsaknaden av personlig vilja eller brist på stöd inom partiet kan förstås diskuteras. Eftervärldens dom över valet av Sahlin kommer troligen bli hård, och kommer troligen kretsa runt att hon i praktiken mer valdes till partiledare för sakens skull, än av politiska och ideologiska skäl. Sahlin hade manövrerats bort i samband med valet av Persson, och nu skulle rättvisa skipas. Problemet var bara att Sahlins tillkortakommande inför partiledarvalet 1996, utan att de i mångt och mycket bestått och kanske till och med förstärkts med tiden.
Det är alltså en tämligen brant back som Juholt nu ställs inför, inte nog med att han på något sätt måste komma till rätta med partiets politiska ökenvandring. Han måste också ena ett uppenbarligen internt splittrat parti vars brist på egentliga framtidsvisioner tappat mark, och således banat vägen för Fredrik Reinfelds ”nya” Moderater. Men frågan är huruvida Juholt, eller någon annan för den delen är kapabla att vända trenden. Partiet som har dominerat svensk politik under över 100 år är nu i akut kris, man har haft osedvanligt svårt att anpassa sig till en ny politisk scen. Perssons försök att modernisera partiet kom som sagt av sig, och det lämnade ett parti utan några djupare politiska visioner. Man har, likt Centern och till viss del Folkpartiet, hamnat i en politisk mittfåra utan möjlighet att kunna byta spår, då detta skulle leda till allt för stora splittringar internt. Det sägs lite allmänt att svenskar generellt sätt är konflikträdda, och i mångt och mycket stämmer detta på dagens Socialdemokratiska parti. Perssons förnyelse av partiet förde partiet högerut, såväl inrikespolitiskt som utrikespolitiskt. Mot slutet verkade dock Persson trött, personligen tror jag att han aldrig hämtade sig från mordet på Anna Lindh 2003, och kände kanske en viss uppgivenhet över att det saknades en uttalad efterträdare att fortsätta hans arbete. Detta ledde tror jag till att Perssons tidigare hårda ledarstil successivt luckrades upp, och att åsikter som tidigare inte vågat yttrats plötsligt blev möjligt. Utvecklingen kan delvis liknas med den i Egypten, där där dammarna plötsligt brast och en ostoppbar våg av kritik välde fram. En personligt försvagad Persson orkade inte ta kampen, och lämnade över stafettpinnen till Sahlin, som nu fick ta över ett parti som stod inför ett politiskt vägval.
Av olika anledningar, dels på grund av bristande förmågor, men i ännu högre grad på grund av bristande politiskt stöd tog Sahlin den enkla vägen. Hon fortsatte Perssons ökenvandring, i hopp om att detta inte skulle riva upp en intern strid om partiets framtida vägval. Sahlins val har visat sig varit förödande, de interna stridigheterna verkar inte ha förminskats, snarare tvärt om verkar de förvärrats och poppar upp med lite jämna och ojämna mellanrum. Samtidigt har partiets brist på politiska visioner gjort att man hamnat i ett politiskt vakuum, som ironiskt nog utnyttjats av Reinfeldt i sitt arbete med att förnya sitt parti. Medan Persson/Sahlin valde den icke-konfrontativa linjen, valde Reinfeldt att likt Persson i sina krafs dagar att köra på sitt arbete oavsett omvärldens omdömen, resultatet lät som sagt inte vänta på sig.
Juholt står således inför det extremt svåra valet av vilken väg han ska ta, ska han gå till vänster eller höger? Personligen tror jag att Juholt kommer ta vänsterspåret, och på så sätt försöka återgå till partiets grunder. Frågan är bara om Juholt har den politiska maktbasen att göra detta, eller om han likt Sahlin till slut ändå måste inse sig besegrad och fortsätta den utstakade ökenvandringen utan några egentliga politiska visioner. För i grund och botten är det nämligen politiska visioner som är grunden till varför Reindfeldt återigen kan titulera sig statsminister, och ledare för ett parti som andas framtidstro. Det är här Perssons arv kanske syns mest tydligt inom partiet, nämligen den totala avsaknaden av politiska visioner. Sett ur ett historiskt perspektiv är det just detta som personifierat partiet, och som varit en drivande kraft hos dess partiledare. Man kan förstås tycka vad man vill om partiets partiledare, men man har politiskt sett varit skickliga med att förmedla en bild av det samhälle man velat skapa. I mångt och mycket har denna vision försvunnit, det är inte längre tal om något folkhem utan handlar mer om ersättningsnivåer från arbetslöshetskassan och försäkringskassan.
Ett annat problem är förstås samhällsutvecklingen, en utveckling som jag tror att Socialdemokraterna haft svårt att riktigt anpassa sig till. Tidigare föddes du – bokstavligen – i partiet, och även om man kanske inte helt och hållet sympatiserade med partiet så valde man ändå – i brist på annat – att lägga sin röst på partiet. Idag ser situationen helt annorlunda ut, delar av den typiska socialdemokratiska väljarbasen är borta. Bruken och de tunga industrierna har antingen försvunnit eller förändrats, delar av den kommunala verksamheten har försvunnit och lagts ut på entreprenad till privata arbetsgivare. Den tidigare typiske Socialdemokraten, det vill säga en fabriksarbetare som var gift med kommunalarbetare, finns på samma sätt idag. Det har också växt upp en generation med nya krav på politiker och de politiska framtidsvisionerna, krav och visioner som kanske Socialdemokraterna haft svårt att riktigt kunna uppfylla eller anamma. Men det är inte bara Sverige som förändrats, omvärlden har också förändrats radikalt, Sverige är idag en aktiv medlem av EU, vi deltar i en ockupation av Afghanistan tillsammans med NATO under ledning av USA och är en del i en global ekonomi som ställer snabba krav på kortsiktiga lösningar. De svenska storföretag som överlevde krisen på 1990-talet har nu sin kärnverksamhet långt utanför Sveriges gränser, och därför i allt högre grad förlägger tillverkning och huvudkontor närmare denna.
Det Sverige som det Socialdemokratiska partiet styrde över på 1960- och 1970-talet finns inte idag, den väljarkår som Socialdemokraterna val efter val förlitade sig på finns som sagt inte längre. Redan under Ingvar Carlssons tid som statsminister börjades arbetet, men det var som vi redan tidigare konstaterat under Perssons tid som partiledare som arbetet intensifierades. Problemet var som sagt att det arbetet avstannade, och har sedan dess i princip stått helt stilla. Juholts främsta arbete kommer således att försöka föra in partiet i 2000-talet, och frågan är förstås hur detta ska ske. Partiet är idag djupt splittrat mellan en höger- och vänsterfalang, vilka under det pågående arbetet med att finna en ny partiledare varit involverade i en våldsam maktkamp. Just nu verkar onekligen vänsterfalangen, dit Juholt måste placeras, ha överhand, men det verkar samtidigt finnas gott om belackare. Frågan är förstås hur Juholt ska ena dessa två, uppenbarligen mycket svårbemästrade falanger. Sahlin valde att låta bli, men ska partiet på allvar ta upp kampen mot den borgliga alliansen måste den framtida partiledaren ta den interna striden. Som jag ser det är det inte externa problem som måste tacklas, utan de uppenbara interna problem partiet lider av.
Givetvis kommer partiet officiellt att sluta upp bakom Juholt, men det gjorde man även bakom Sahlin och vi vet alla hur det slutade. Kritiken var alltid närvarande, och jag tror att Sahlin bakbands dels av sina egna tillkortakommanden, men också av bristen på möjlighet att effektivt kväsa den interna kritiken. Risken är således tämligen stor att Juholt kommer vara tvingad att gå rätt hårdhänt fram, men samtidigt tror jag det är det som partiet just nu behöver. För jag tror det är nämligen det som partiet först och främst saknar, en politiskt sett kraftfull partiledare som kan driva igenom en egen politisk vision. Frågan är förstås om Juholt är denna person, om han verkligen har den politiska maktbas att dels våga välja väg, men också att fortsätta på denna när det börjar mullra i leden. Det kanske låter dilatoriskt, men är samtidigt en nödvändighet om partiet vill ha någon som helst form av kontinuitet och långsiktighet. Samtidigt måste partiledaren och partiledningen ha en möjlighet att snabbt kunna ändra vägval i enskilda frågor, utan att för den delen fastna i utdragna interna konflikter. I ett samhälle där samhällsutvecklingen kan ändras från minut till minut, måste en partiledning och partiledare snabbt kunna anpassa sig till denna.
Det låter kanske motsägelsefullt, men i ett samhälle där nyheter förmedlas direkt och där även för svenskt vidkommande avlägsna händelser kan få förödande konsekvenser måste det finnas ett handlingsutrymme för förändringar. De återkommande interna konflikterna, de så kallade ”Rosornas krig”, har skapat ett parti som är handlingsförlamat både när det gäller att bygga långsiktigt och tackla nya problem. Riktigt hur Juholt tänker lösa detta är okänt, men tänker han bli långvarig på posten som partiledare måste han ta i tu med även detta, annars lär Socialdemokraterna ha en ny partiledare 2015.
Källor:
http://svt.se/2.22620/1.2353674/hakan_juholt_trott_pa_fornyelse
http://svt.se/2.22620/1.2353649/juholt_blir_s-ledare
http://www.dn.se/nyheter/politik/juholt-sager-ja-till-s-ledarrollen
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/juholts-sex-stora-utmaningar_5998317.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ledarskribenter-valkomnar-juholt-som-s-ledare_5997739.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ta-fajten-damberg_5998477.svd
