Publiceringen av boken “Carl XVI Gustav – den ofrivillige monarken” av Thomas Sjögren, Deanne Rauscher och Tove Meyer kan inte gått någon förbi, redan innan boken ens släppts hade den väckt stor uppmärksamhet. I såväl tidningar, radio och tv debatterades och analyserades boken sönder, trots att få av deltagarna i debatterna överhuvudtaget läst boken. Såväl Aftonbladet som Expressen fyllde löpsedlarna med smaskiga detaljer från boken, som i mångt och mycket handlade om kungens besök på en svartklubb och ett påstått förhållande med en känd svensk artist. Men som så många gånger förr blev boksläppet lite av ett antiklimax, det verkar som de flesta blev tämligen besviken på resultatet och rätt snabbt har också boken försvunnit från förstasidorna och löpsedlarna.
Istället har boken förpassats till kultursidorna, där recensenterna bokstavligen sågat den vid fotknölarna. En tämligen enad kritikerkår har konstaterat att boken är stundtals dåligt skriven, saknar trovärdiga källor och lider av ett spretigt upplägg.
Själv har jag inte läst, och har inte heller någon intention, boken, men jag kan inte direkt påstå att jag är speciellt överraskad. Den här typen av böcker brukar sällan innehålla någon större form av substans, istället riktar man in sig på ”chockerande” avslöjanden och påståenden med tveksamma källor. Något som onekligen bekräftas av de fåtaliga artiklar jag läst om boken, där mycket av berättelsen kretsar kring vad någon ”hört” eller berättat flera år senare. Något som tyvärr gör möjligheterna att bekräfta påståendena i boken som väldigt svårt, för att inte säga omöjligt. För även om det författarna skriver är sant, så är det väldigt svårt att överhuvudtaget bevisa detta. Många av källorna är muntliga berättelser, som berättats flera år efter händelserna och ibland är av högst tvivelaktig kvalité.
För alla som överhuvudtaget studerat källkritik vet man att just tidsaspekten, det vill säga tidpunkten som gått mellan händelsen och att den nedtecknas, är av yttersta vikt. Ju längre tid som gått, desto större chans är det att personen i fråga viker av från sin berättelse därför att minnesbilden bleknar eller utsätts för påverkan utifrån.
Det blir således svårt att överhuvudtaget värdera källornas trovärdighet, något som ytterligare förstärks av att många valt att vara anonyma. Vem eller vilka som yttrat påståendena blir således svårt att bevisa, och vad dessa kan ha för orsaker att berätta just nu.
Tyvärr innebär detta att boken ”Carl XVI Gustav – den ofrivillige monarken” tämligen omgående kommer glömmas bort, tidningarna kommer inse att avslöjandena är omöjliga att fortsätta att driva och köparna kommer bli besvikna. Författarna och förlaget kan dock säkerligen strunta i detta, för fram tills nyhetens behag har klingat av, kommer dessa kunna göra sig stora pengar på boken. Att man genom denna oheliga allians med mammon skjutit sig själva i foten och för all framtid kommer förknippas med detta journalistiska misslyckande, spelar kanske mindre roll just nu.
Detta är dock synd, för personligen saknar jag en kreativ och ingående analys av såväl kungen som själva kungafamiljen. För till skillnad från många andra makthavare, såväl politiska som ekonomiska, så är granskandet av kungahuset tämligen begränsat. Istället omgärdas kungahuset av ett för mig tämligen pinsamt och patetiskt fjäskande, kungen tilltals antingen med ”ers majestät” eller ”ni” de gånger någon journalist får ynnesten att tala med honom. Några djupare frågor än vad kungen åt till julmiddag, eller vad han anser om prinsessan Madeleines festblåsa på Nobelmiddagen blir det sällan. Att behöva bevittna detta krypande och – motbjudande – fjäskande, är en skam för journalistkåren, skulle Bob Woodward och Carl Bernstein vara döda skulle de snurrat i sina gravar inför åsynen av denna form av journalistik. Troligen skulle de även börjat levitera vid anblicken av boken ”Carl XVI Gustav…”.
Så frågan blir förstås, varför är kungamakten den enda samhällsinstitution som inte går att ifrågasätta, för det kan väl inte vara så att det inte finns något som helst att gräva i rörande kungamakten? För även om jag förutsätter att mycket av berättelserna i boken ”Carl XVI Gustav…” saknar substans, så har politiska karriärer förstörts för långt mindre saker än nattliga besök på svartklubbar och/eller porrklubbar. Men istället för att återge folket granskande journalistik rörande kungahusets agerande, dränks vi istället i sockersöta berättelser om Kronprinsessans och prins Daniels bröllopsresa till Västindien. För med tanke på att jag, som skattebetalare, faktiskt bekostar såväl Kronprinsessans bröllopsresa, som Kungens älgjagande, så verkar mina möjligheter att få någon som helst seriös insikt i kungafamiljens förehavanden vara ytterst begränsade.
Orsaken till denna bristande granskning är delvis ekonomisk, kungahuset är en – förhållandevis – populär samhällsinstitution som håller hårt i vilka som får göra ”populära” exklusiva reportage om kungafamiljen. Att då som tidning/tv-kanal göra sig ovän med kungahuset, genom någon form av kritik granskning, innebär troligen att den kanalen/tidningen i allmänhet, och journalisten i synnerhet, inte lär få de möjligheterna i framtiden. Detta antagande, som troligen ligger sanningen tämligen nära, innebär faktiskt att journalisterna gjort avkall på sin viktigaste uppgift, nämligen att granska makthavarna och istället blivit en beskyddare av makthavarna.
För även om många av påståendena i den ovan nämnda boken troligen saknar grund, eller är starkt överdrivna, så finns där säkerligen företeelser och händelser som borde utredas. Har SÄPO åkt runt till tjejer som medverkat på privata fester med kungen och förstört bilder på kungen i mindre smickrande sammanhang. Har SÄPO och polismakten sett mellan fingrarna när kungen och hans entourage besökt svartklubbar i Stockholm med kopplingar till den organiserade brottligheten? Vem har betalt dessa fester, och så vidare. Tyvärr har troligen författarna, genom sitt effektsökeri tämligen effektivt tagit död på möjligheterna att, på ett seriöst sätt, granska dessa påståenden.
Källor:
Karl XVI Gustav - den ofrivillige monarken (SVD)
”Kungen ska behandlas på samma sätt som statsministern”
