Igår kom så den rätt väntade, men ändå tråkiga, nyheten att inspelningen av den tjugotredje Bondfilmen ställs in på obestämd tid. Filmbolaget MGM, som äger rättigheterna, har haft stora likvida problem och under lång tid varit till salu, och det går bara att tolka gårdagens nyhet som att MGM på ett sätt. Att bolaget nu ställer in inspelningen av sitt starkaste varumärke kan bara tyda på en sak, och det är att bolagets ekonomiska situation är så prekär att det bara är en tidsfråga innan detta klassiska filmbolag går i konkurs och att flera välkända varumärken ur MGM:s portfölj säljs till andra filmbolag. Det är således möjligt att Bond kommer återvända till biograferna, men frågan är förstås i vilken skepnad. För oavsett hur mycket jag än gillar Bondfilmerna, så känns det som om konceptet inte riktigt hängt med i utvecklingen. Från att ha varit stilbildande och en inspirationskälla för en hel industri, har konceptet gått till att bli en rätt slätstruken produkt som inte höjer sig över mängden och levererar dussinaction. Å andra sidan hur slår man notoriska skurkar som Gert Fröbes Goldfinger, hans återkommande mätresser som Ursula Andress som Honey Ryder eller Q:s finurliga uppfinningar som hans Aston Martin från filmen Goldfinger?
Det är klart det inte går, speciellt inte i en tid när var och varannan film på biograferna och i blu ray/DVD-hyllorna är actionfilmer, så blir det svårt att sticka ut. Det blir inte heller bättre av att det som i mångt och mycket varit synonymt med Bondfilmerna, det vill säga ondskefulla skurkar, vackra kvinnor och finurliga uppfinningar med tiden ersatts av slätstrukna skurkar, politiskt korrekthet och tämligen upprepande berättelser, där Bond – av olika anledningar – väljer att lämna M.I.5 och frilansa. I mångt och mycket summerar den senaste filmen ”Quantum of Solace” förfallet, en film som i det hela stora känns som vilken annan actionfilm som helst utan att lämna något som helst minnesvärda detaljer.
