Trots att Finland inte på något sätt kan sägas ha varit oförberett, så väcktes Helsingfors befolkning av flygsirener och explosioner. Över den finska huvudstaden hörs vrålet från de sovjetiska bombflyg som släppte sin dödliga last över staden. Längs den finsk-sovjetiska gränsen bröts nästan samtidigt tystnaden, när det sovjetiska artilleriet började beskjuta de finska ställningarna. Den sovjetiska ledningen kom med krystade förklaringar om att finskt artilleri beskjutit sovjetiska ställningar, och att angreppet var ett svar på den finska aggressionen. Givetvis var detta bara skitsnack, den sovjetiska ledningen hade under lång tid planerat ett angrepp.
Från sovjetiskt håll antogs att den finska armén inte skulle ställa till med några större problem. Dessutom satt Sovjetunionen på – vad man trodde – var ett triumfkort. I Moskva satt nämligen Otto Kuusien, som flytt dit och som med Sovjetunionens goda minne bildade en marionettregim den 1 december 1939. Från sovjetiskt håll antog man att minnet av det finska inbördeskriget fortfarande var levande, och att många från den röda sidan skulle välkomna de sovjetiska soldaterna. Det talades dessutom om möjligheterna till statskupp och/eller någon form av resning från de tidigare röda soldaterna.
Något sådant skedde inte. Den sovjetiska ledningen hade missbedömt dels finnarnas nationalism, men också att tusentals finska socialister och kommunister – som efter inbördeskriget flytt till Sovjetunionen – avrättats som fiender till staten under Stalins utrensningar. Berättelser från de få som återvände hem, och ryktena om vad som hänt de som blivit kvar, var knappast något som attraherade den finska vänstern. Det är också troligt att många, speciellt socialdemokrater och andra icke-kommunister var väl medvetna om vad som väntade dem om Sovjetunionen segrade. Något större stöd fick således inte Kuusien, och Terijokiregeringen sågs av de flesta finnar som landsförrädare och svikare.
Omvärlden häpnade över det sovjetiska angrepp, och få trodde att den lilla och rätt dåligt utrustade finska armé skulle kunna göra något annat än symboliskt motstånd. Från finskt håll så kom vädjanden om såväl militärt som politiskt bistånd. Framförallt vände man sig till sina grannländer Sverige och Norge, vilka helt plötsligt, och totalt oförberedda dragits in i något man överhuvudtaget inte ens reflekterat över. Även om det inte var helt oväntat, togs ändå den svenska och norska regeringen på sängen.
För Sveriges del blev angreppet början på en lång rada beslut, av vilka de flesta starkt kritiserats under efterkrigstiden. Även om den stora svekdebatten skulle dröja fram till ockupationen av Norge och Danmark den 9 april 1940, så har även denna del av Sveriges utrikespolitik ifrågasatts.
För svenskt vidkommande väckte angreppet stor irritation och vrede. Även om det spanska inbördeskriget i många avseenden varit vägbrytande, så saknades det ett brett och folkligt stöd för någon större frivilliginsats. Även om de flesta svenskar stödde republiken, eller åtminstone ansåg den som acceptabel, så kan man anta att det breda folklagret saknade någon som helst anknytning till Spanien. Givetvis innebar det att majoriteten av de frivilliga också kom från grupper som stödde republiken i kampen mot nationalisterna, nämligen från vänstern.
Angreppet mot Finland väckte dock avsky bland det breda folklagret, som vi redan tidigare konstaterats så låg kriget långt närmare Sverige – såväl geografiskt som kunskapsmässigt. Finland hade under en lång period varit en del av Sverige, och tanken på att återbörda landet till moderlandet fanns hos många. Lägg därtill den ökända rysskräcken, som nu väcktes till liv och som underblåstes av antibolsjevikiska stämningar. Även i Sverige florerade de rykten som spreds i Finland, om vad som hänt de svenskar som lyssnat på lockropen på att bosätta sig i arbetarnas paradis.
För även om många hade sina sympatier på högerkanten, återfanns det gott om ”vanligt” folk som såg angreppet som en enorm oförätt och ville bistå sitt broderfolk. Insamlingar och värvningskampanjer inleddes, och den svenska staten stod nu inför ett stort problem. Skulle Sverige ställa upp för Finland, eller skulle man inte?
När det dessutom började ryktas om att styrkor från Frankrike och Storbritannien skulle använda Sverige och Norge som uppmarschområde, ja då började den svenska regeringen dra åt sig öronen. Precis som de flesta andra länder, så ansåg man från svenskt håll att den finska armén inte hade kapacitet att stoppa den sovjetiska. Skulle Sverige bistå med trupp, utrustning och dessutom upplåta svenska hamnar till en tredje part, kunde detta onekligen ses som en krigshandling. Vilka skulle bli Sovjetunionens nästa mål, om Finland föll skulle Sverige dela gräns med Sovjetunionen. Och om nu Sverige tagit ställning för Finland, ja hur skulle då Sovjetunionen ställa sig till Sverige?
Frågorna var många, och man kan också anta att den svenska regeringen insåg vad det egentliga syftet med den allierade truppen var, något som kunde få Tyskland att agera. Till slut kom man fram till ett beslut, några styrkor uppsatta av den svenska staten skulle inte accepteras, däremot skulle frivilliga kunna söka tjänst i Finland. Man skulle också sälja/sänka krigsmaterial till Finland. På detta sätt hoppades den svenska regeringen komma undan någon som helst involvering i kriget.
Förstås sågs beslutet, och ses av många, som ett svek. Men till den samtida svenska regeringens försvar kanske man ska komma ihåg att man inte hade en kristallkula. Man hade – av förståliga skäl – inte vetskap om att finnarna skulle hålla ut till mars, och man hade inte heller kunskap om hur usla de sovjetiska styrkorna egentligen var. Allt man visste var att kriget kunde sätta en sten i rullning, en sten som när den väl fått upp farten inte skulle gå att stoppa. Nu kom stenen ändå i rullning, men det låg utanför Sveriges möjlighet att påverka.
Även en annan nation, med visst intresse i Skandinavien ställdes inför ett svårlöst dilemma. Tyskland hade allt sedan inbördeskriget varit en av Finlands kanske viktigaste allierad. Många finnar hade stridit på den tyska sidan under kriget, och under inbördeskriget hade tyska styrkor – med Storbritanniens och Frankrikes goda minne – stött den vita sidan. Det fanns även andra orsaker till att många såg en tysk intervention som trolig, nämligen det faktum att Tyskland importerade stora mängder svensk järnmalm. Även om importen under efterkrigstiden fått snudd på mytologiska proportioner, så råder det ingen tvekan om att importen var viktig för den hårt trängda krigsindustrin.
En sovjetisk vinst skulle onekligen hota de svenska järnmalmsgruvorna i norra Sverige, och i det långa loppet den tyska krigsindustrin. Det är nog inte helt otänkbart att Adolf Hitler vid denna tidpunkt djupt ångrade sitt avtal med Sovjetunionen. Inte nog med att Sovjetunionen tagit de baltiska staterna, man hotade nu också tyska intressen i ett område Tyskland under alla omständigheter ville hålla utanför kriget.
Inte heller förbättrades situationen av att det sovjetiska angreppet ställde Tyskland inför ett diplomatiskt dilemma. Enligt en av punkterna i avtalet, så skulle de båda nationerna stödja varandra diplomatiskt i händelse av konflikt. Tyskland kunde således, även om man säkerligen ville, ta avstånd från Sovjetunionens angrepp och kom bara med lama kommentarer. Bristen på protester från tyskt håll väckte viss – eller rättare sagt stor – förvåning bland Tysklands allierade Italien.
Förvåningen förändrades snabbt, speciellt efter att Tyskland vägrat sälja – i alla fall öppet – vapen till Finland, till en viss irritation. Och den tyska hållningen i frågan ledde till en viss försämring av relationerna mellan de båda länderna. Även om de italienska vapensändningarna till största delen aldrig realiserades, så lovade Mussolini att stödja Finland såväl med ekonomiska medel som krigsutrustning. Det enda finnarna såg av detta var ett mindre antal flygplan, och detta var inte den sista gången som Mussolinis löften skulle visa sig ihåliga.
Om den tyska hållningen var – milt sagt – ambivalent, var den desto kraftfullare från de västallierade. Den franska premiärministern gick ut i ett hårt angrepp mot Sovjetunionen, och lovade att skicka franska styrkor till Finland. Även om den brittiska regeringen var inne på samma linje, så fanns där dock en viss motvilja mot tanken att skicka styrkor till Finland. De flesta analytiker var av åsikten att den finska armén inte skulle klara många dagar, och att kriget skulle vara över sedan länge innan några brittiska eller franska soldater nådde Finland. Dock skickades några överåriga brittiska och franska flygplan över till Finland, något som däremot gav en viss effekt, och riskerna för de sovjetiska flygarna ökade markant.
Det fanns dock en britt som såg de franska planerna som en möjlighet, Winston Churchill – som vid detta tillfälle var Marinminister – såg stora möjligheter med det franska förslaget. Men till skillnad från fransmännen, så såg Churchill andra möjligheter med att skicka trupper till Skandinavien. Britterna hade allt sedan angreppet mot Polen utsatt såväl Norge som Sverige för intensiva – och allt mer irriterade – krav på att den svenska exporten av järnmalm till Tyskland skulle avslutas. Britterna ansåg att om man ströp den tyska importen av järnmalm med 50% så skulle den tyska produktionen sjunka i samma proportion. Även om tanken inte var helt felaktig, så hade det tyska behovet av järnmalm från Sverige minskat.
De tyska lagren var förhållandevis fulla, ockupationen av Tjeckien och Polen hade minskat importbehovet, och Tyskland importerade även stora mängder från Sovjetunionen. Detta hade dock de brittiska analytikerna inte tagit med i beräkningen, och Churchill såg nu en möjlighet att stoppa exporten helt, eller åtminstone delvis. Istället för att skicka styrkor till Finland, så ville Churchill istället landsätta allierade styrkor – under föreställning att stödja Finland – i Nordnorge. Dessa styrkor skulle sedan ockupera Narvik, marschera över fjällen in i Sverige och ockupera de svenska malmgruvorna. Gick inte de norska och svenska regeringarna med på detta, skulle gruvorna och malmbanorna förstöras
Medan omvärlden så sakta började reagera, så visade sig det dock att Finland inte skulle bli den munsbit man trott. För även om de finska trupperna var fåtaliga, och dess utrustning var omodern, så var de finska soldaterna välmotiverade och vana vid terrängen. De sovjetiska styrkorna – av vilka många härrörde från Ukraina och i princip aldrig sett en skog – led av stora brister. Inte minst led man brist på utrustning anpassad till vinterkrigföring, ett annat problem var logistiska.
Även om de sovjetiska styrkor som försökte bryta igenom Mannerheimlinjen var bra försörjda från Leningrad, så led de styrkor som försökte slå sig igenom det mindre försvarade östra gränsen, av stora problem. Det enda försörjningssättet av dessa styrkor var en smalspårig järnväg till Murmansk, och den låg flera mil från gränsen. Om det berodde på dålig planering, eller övertro till att det finska försvaret snabbt skulle braka samman, är svårt att säga.
Inte heller förbättrades läget av att vägnätet i området var – även under optimala förhållanden – begränsade, och snö, finska fjärrpatruller och trafikstockningar gjorde inte läget bättre. Många av de sovjetiska soldaterna var dessutom ovana vid skogar, och de finska fjärrpatrullerna kunde förhållandevis ostört röra sig långt bakom de sovjetiska linjerna.
Inte heller var den sovjetiska utrustningen anpassad för den här typen av krigföring, de sovjetiska stridsvagnarna var – till skillnad mot vad som skulle komma senare – klent utrustade och bestod till delar av pansarbilar. De stridsvagnar som ändå fanns att tillgå blev, på grund av kylan och all snö, i de flesta fall helt obrukbara. Eftersom de sovjetiska styrkorna – speciellt längs östgränsen – höll sig längs det obefintliga vägnätet, så omöjliggjorde detta de sovjetiska soldaterna att utnyttja sina materiella fördelar.
När så kvällsmörkret sänkte sig över Finland den 30 november 1939, så var dock allt detta okänt för finnarna. Ovetande täcktes fönstren över med mörkläggningstyger, och de finska soldaterna vid gränsen förberedde sig återigen för nya attacker som onekligen skulle komma.
