Bajen i Superettan 2010
Jag måste erkänna att det dröjde ända tills idag, tre dagar efter förlusten mot Trelleborg, innan jag ens vågade skriva något om degraderingen. Inte nog med att jag var besviken på spelarna, jag var frustrerad och förbannad på en klubbledning som, trots att jag var på hela taget medveten om att årets säsong kunde gå käpprätt åt helvete, ljugit mig och alla andra rakt upp i ansiktet. Innan säsongen inleddes gick dåvarande VD:n Micheal Andersson ut och sa att klubbens mål var topp fyra, och att vi skulle etablera oss som ett stabilt topplag i Allsvenskan. För min del så räckte det med att se genrepet mot Örgryte för att inse att vi skulle vara glada om vi slapp bli indragna i kvalstriden, och att laget inte hade råd att förlora nyckelspelare som t.ex. Charlie Davies.
Oron över säsongen blev inte heller mindre av de ekonomiska problem som klubben dragits med, och vetskapen om att klubben förr eller senare skulle sälja bl.a. Davies. För trots att Bajen under den senaste allsvenska sejouren varit en sportslig framgång (för att vara Hammarby då), så har de ekonomiska förutsättningarna bara blivit sämre och sämre. Åren med Henrik Appelqvist innebar som sagt sportsliga framgångar, vidlyftiga spelarinköp och en allt större organisation. De ekonomiska förutsättningarna blev allt sämre och sämre, och redan 2005 gick Appelqvist ut och erkände att klubbens ekonomiska förutsättningar inte var de bästa. Trots detta så valde Appelqvist att likt en struts köra huvudet i sanden och fortsätta som inget hänt, man köpte fortfarande in spelare till överpriser och sålde dessa billigt. De inkomster man trots allt fick in gick till att tillfälligt plugga upp de värsta hålen, och så kunde man likt ett pyramidspel fortsätta hålla upp masken om att ekonomin trots allt blivit bättre.
Trots allt detta så valde ändå Appelqvist och styrelsen att inför 2008 års säsong satsa allt på ett kort, man köpte loss Rami Shaaban från norska Fredrikstad och lovade att klubben nu skulle bli en allsvensk toppklubb. För trots att man som hammarbyare borde varit misstänksam mot sådana här uttalanden, så valde man att slå dövörat till. Inför den allsvenska premiären mot nykomlingarna Ljungskile var förhoppningarna skyhöga, och även om Starke Arvid (Ljungskiles hemmaplan) mer förde tankarna till en uppställningsplats för jordbruksredskap, så var man taggad till tusen.
Att se Shaaban klafsa runt i leran gav, trots att man verkligen såg på honom att han säkerligen undrade vart fan han hamnat, stora förhoppningar. Men det dröjde dock inte länge innan man var nere på jorden igen, Shaaban gick sönder och andrekeepern Kristofer ”Poppen” Björklund fick axla manteln som tillfällig första målvakt. Spelarförsäljningarna fortsatte, vilket förstås påverkade lagets placering i tabellen och säsongen slutade på en föga respektabel nioende plats.
Som ett mantra man hört år efter år konstaterades att klubbens ekonomiska situation återigen var prekär, men att man nu skulle ta i med hårdhandskarna och sanera ekonomin. VD:n Michael vänster, vilket väckte ont blod. Gammalt groll som troligen legat och pyrt under en längre tid blossade upp och samtidigt som klubben tvingades till rejäla besparingar skakades den av våldsamma interna strider.
Med detta är vi tillbaka där vi började, inför säsongen 2009 så var det således uppenbart även för den mest naive hammarbyaren att några spektaktulära nyförvärv inte var att vänta. Snarare var den stora frågan vem och vilka som överhuvudtaget skulle vara kvar när säsongen, i början av november, avslutades. VD:n Anderssons löfte om topplaceringar ekade således tämligen ihåligt, och det dröjde förstås inte länge innan verkligheten hunnit ifatt Hammarby.
Trots att resultaten uteblev och att spelet blev allt mer och mer krampaktigt, så fortsatte de interna bråken mellan de två huvudfalangerna. Situationen förbättrades inte heller av de ihärdiga ryktena om att Davies med flera var på väg bort, och att Andersson själv hade personliga intressen vid en eventuell försäljning av bl.a. Davies. Situationen kan knappast blivit bättre av att tillsättandet av Andersson varit starkt kritiserat, det är knappast så att hans CV är det bästa och det var med bävan jag nåddes av nyheten att han utsetts till VD. Som tränare sparkades han under hård kritik från både Djurgårdens IF och Malmö FF, åren innan han tillträdde sin post i Hammarby var han sportchef i IFK Norrköping, där var han delaktig i att köra ner klubben i ett sportsligt och ekonomiskt träsk den troligen inte lär ta sig upp ur under överskådlig tid.
Under sommaren valde så Appelqvist att lämna sin post, han ersattes av Staffan Thorsell, före detta chefsredaktör på Expressen och hobbyhistoriker och många hoppades nu att de segslitna konflikterna skulle få ett slut. Tyvärr valde klubben även att avyttra Davies och Lolauy Chanko, vilka ersattes med två helt okända brassar och den före detta helsingborgaren Andreas Dahl, och med det var klubbens öde beseglat.
Med Davies – och till viss del Chankos – frånfälle förlorade kejsaren definitivt sina kläder, kvar fanns ett gäng talanglösa spelare utan någon som helst kapacitet att vare sig spela fotboll eller göra mål. Sitautionen blev inte bättre av att tränaren Tony Gustavsson verkat tappat suget, och även om han försökte hålla skenet upp så var det uppenbart att han kört fast. Till hans försvar ska man dock ha i åtanke att han dels tillhört den förlorande fraktionen, dels sedan länge haft en frostig relation med bl.a. Andersson och motsatt sig de konstanta spelarförsäljningarna. Om nu styrelsen och Andersson hoppats att Gustavssons avyttrande skulle ge sken av handlingskraft så visade sig detta i realiteten vara en schimär, som ersättare utsågs Thom Åhlund.
Det prekära tabelläget till trots så valde Åhlund att inte avbryta sin semester i Dalarna, något styrelsen och Andersson uppenbarligen – av någon för mig obegriplig anledning – accepterade. Den före detta assisterande tränaren till Anders Linderoth och Gustavsson, som under än idag oklara omständigheter avgick på grund av en tvist med ledningen, visade sig dock inte besitta de övernaturliga förmågor ledningen hoppats på, och laget fortsatte sin kräftgång i tabellen. Frustationen på läktarna över lagets uppenbara brister, och ledningens uppenbara ointresse för det rent sportsliga blev till slut för mycket. Under hösten drabbades Hammarby av en rad ”publikskandaler”, i många avseenden orsakade av en obegripligt inkompentent organisation och uppgivenhet över behandlingen av klubben från Svenska fotbollsförbundet.
I samband med att Ultra Boys firade sitt tio års jubileum så började delar av sittplatssektionen skandera ”AVGÅ STYRELSEN” och försökte ta sig upp på VIP-sektionen. Ett mindre handgemäng uppstod mellan väktare och uppretade supportar, och Thorsell och några andra fick fly hals över huvud. Återigen fick tidningar som Aftonbladet använda sina förtryckta löpsedlar om kaos på Söderstadion, och ordförande Thorsell var givetvis inte sen att haka på. I ett öppet brev på Hammarbys hemsida valde Thorsell, i sann kvällstidningsanda, att kritisera supportrarna och konstatera att klubben pga deras agerande inte hörde hemma i Allsvenskan. Kritiken blev givetvis massiv, och många ifrågasatte huruvida Thorsell överhuvudtaget var kapabel att leda Hammarby. Svaret på frågan kom i samband med bortamatchen mot Malmö veckan efter, då han istället för att vara på plats i Malmö befann sig på Bok och Biblioteksmässan i Göteborg.
På frågan varför han inte befann sig i Malmö så konstaterade han kort, ”att min närvaro hade inte påverkat utgången”. Med ett sånt förakt för såväl sin egen roll som ledare, och i minst för alla de supportrar som ödsla tid, pengar, jobb och relationer för att stödja sitt lag så hade han onekligen brännt alla sina broar inom supporterleden.
Med några luddigt formlerade påståenden om ”hotbild”, så avgick också Thorsell efter bara några månader som ordförande. Även om Thorsell till stor del är oskyldig till det ekonomiska kaos som drabbat Hammarby, så är han definivt med skyldig till det kaos som drabbat klubben under hösten. Hans agerande, speciellt då det öppna brevet på hemsidan, visar på en så otrolig okänslighet och förakt för klubbens suppotrar att han redan där borde avgått. Hans agerande i samband med Malmömatchen blev utan tvekan spiken i kistan, och visade dessutom att hans syn på sitt ordförandeskap var oförenligt med supportrarnas.
Dagen före det viktiga derbyt mot AIK kom så nästa avhopp, den här gången var det Andersson själv som valde att lämna skeppet. Mannen som i många avseenden varit delaktig i att sänka Hammarby, även om huvudansvaret hamnar tungt på kretsen runt Appelqvist, valde nu när det mer eller mindre var klart att klubben troligen skulle åka ur att lämna skutan. För även om Andersson som sagt inte kan lastas för allt, så har hans agerande knappast förbättrat situationen. I många fall kan hans agerande liknas vid H.C. Andersens berättelse om Flickan med svavelstickorna. Värmen hölls upp så länge det fanns svavelstickor, men när dessa tog slut så frös flickan ihjäl, liknelsen med Bajen anno 2009 är slående.
Så länge det fanns spelare att sälja så hölls kylan borta, problemet var bara att stickorna blev färre och färre, samt att möjligheten att avyttra ytterligare stickor försvann. Med endast två stickor (Davies och Chanko) kvar i sin ficka hade Andersson valet att antingen sälja dem, och på så sätt frigöra ekonomiska resurser senare, eller tända eld på dem och värma sig för stunden. Andersson valde det sistnämnda och med det var Bajens öde beseglat och Anderssons mantra om behovet att sanera ekonomin framför det sportsliga. Riktigt hur Andersson räknat ut sin ekvation, det vill säga att vi säljer alla spelare vi kan och ersätter dessa med lågbudgetspelare som i bästa fall besitter någon form av talang övergår mitt förstånd.
Jag är inte heller helt införstådd med hur vår ekonomi blir bättre av att vi blir degraderade, speciellt när man betänker att vi får räkna med ett bortfall på runt 20-30 miljoner kronor i sponsorintänkter och inkomster från SvFF. Att klubben under många år har levt över sina tillgångar är inget nytt, och det tåls att sägas att stålbadet Andersson påbörjat varit behövligt. Problemet är bara att Andersson valt att enbart inrikta sig på det ekonomiska planet, och därmed glömt bort det sportsliga. Att han dessutom troligen sitter på två, eller kanske tom fler, stolar gör inte saken bättre och med största sannolikhet tjänat på att avyttra Davies m.fl.. Det blir förstås inte heller bättre av att Andersson till viss del varit pådrivande i de – tror jag – för Hammarbys del förödande interna konflikterna, som av och till skakat klubben på senare tid. En konflikt som jag anser vara långt mer förödande än några bengaler på ståplats, eller att delar av publiken skanderar ”avgå styrelsen.
Situationen blir förstås inte heller bättre av att massmedia, valt att mer fokusera runt vad som händer på läktarna än vad som händer i styrelserummet. Det är förstås trist att folk ska gå till handgripligheter, och jag tar starkt avstånd från personer som hotar anhöriga o.s.v., men samtidigt så måste man också förstå den frustration som växt inom föreningen de senaste åren. Inte nog med att man ljugit oss, och i ännu högre grad sponsorer och andra, rakt upp i ansiktet om såväl sportsliga mål som de ekonomiska förutsättningarna. Man har dessutom visat upp, speciellt under den här säsongen, ett totalt förakt för oss supportrar. Att som Thorsell först kasta skit på de supportrar, som år efter år rest land och rike runt för att stödja klubben, är oförlåtligt och visade på ett uppenbart sätt att du inte förstått din roll som ordförande i Hammarby.
Tyvärr är inte Thorsell och Andersson ensamma om att ha misskött sig, ett tungt ansvar hänger även över spelartruppen som vikt ner sig under hela säsongen. Visserligen kan man konstatera att truppen varit osedvanligt tunn, och även innehållit spelare utan någon som helst talang, t.ex. Nathan Paulse eller Christian Traore, vilket givetvis ställer frågan hur dessa överhuvudtaget kunde köpas in. I Paulses fall så måste jag bara konstatera att han troligen är, utan någon egentlig konkurens, anno 2009 sämsta spelare. Några egentliga ljusglimtar är faktiskt svårt att se, speciellt som den ende, Simon Helg, i samband med matchen mot Trelleborgs FF säger att han vill ”fortsätta spela i Allsvenskan”. Ett tips till Helg och övriga spelare, hade ni sett till att prestera så hade du kunnat göra det utan större problem.
Motgångar är förstås inget man som bajare är ovan med, dock har framgångarna de senaste åren gjort att man förträngt eländet man upplevde under början av 1990-talet då vi åkte jojo mellan divisionerna. Nu är vi återigen tillbaka på ruta ett, inga pengar och en organisation i totalt kaos. Förhoppningen ligger nu till att den nya ledningen, vilka de nu blir, lägger eventuella personliga konflikter åt sidan och sätter Hammarby IF fotboll i första hand. Det andra är att ledningen etablerar en bättre dialog med såväl fans, medlemmar som sponsorer och agerar ärligt och öppet. Att som Andersson och Appelqvist sysselsätta sig med skumraskaffärer och dolda agendor måste upphöra, annars är det mycket möjligt att raset i seriesystemet fortsätter.
En annan fråga är vad AEG sysselsätter sig med, för trots att de äger 49 procent av klubben så verkar de vara totalt frånvarande och totalt ointresserade av den förödande interna maktkamp som förts. Ligger det i AEG:s intresse att kaoset i Hammarby fortsätter, och hur kommer de att agera nu när vi blivit degraderade?
