Showing posts with label USA. Show all posts
Showing posts with label USA. Show all posts

Thursday, October 20, 2016

Tredje ronden i det amerikanska presidentvalet

Donald Trump
I natt gick så den sista debatten mellan de båda presidentkandidaterna Hillary Clinton (demokraterna), och Donald J. Trump (republikanerna). Platsen för nattens sammandrabbning var University of Nevada i Las Vegas. Vilket kan tyckas vara en rätt passande plats, då mycket talade för att vinnaren kommer ta hem allt, i detta fallet få tillträde till det ovala rummet i det Vita Huset i Washington. Moderator för kvällen var Chris Wallace, från Fox News och som på förhand sagt att han skulle hålla de båda kandidaterna korta. Riktigt så blev det inte, men jag tycker nog ändå att Wallace lyckades bättre än moderatorerna i de tidigare debatterna, och lyckades hålla debattörerna hyfsat under kontroll. Om än, det spårade ur emellanåt, och att alla hans frågor inte riktigt fick de svar han, eller publiken, förväntat sig.
Men nog om det, och låt oss istället ta en närmare titt på själva debatten. Kvällens debatt var indelad i en rad segment, som avhandlade en hel del ämnen som redan avhandlats i tidigare debatter, men även en bunt nya ämnen som hitintills inte debatterats av presidentkandidaterna. Det första ämnet för kvällen var frågan om Högsta Domstolen, där den kommande presidenten kommer få tillsätta minst en domare, förmodligen fler, under sin första mandatperiod. Eftersom detta förmodligen kan tänkas påverka en av de stora stötestenarna och en av de mest politiserade frågorna i amerikansk inrikespolitisk, dels vapenfrågan, men kanske främst frågan om abort. Trots att Donald tidigare stött kvinnors rätt att få göra abort, har han under årens lopp - förmodligen för att kunna kandidera som republikansk kandidat - svängt i frågan, och är nu pro life. Även om han förmodligen lyckades övertyga de redan frälsta, så är det tveksamt om han lyckades vinna några nya väljare. Speciellt när han gled in på vad han påstod var aborter i graviditetens slutskede, och att de måste stoppas. Det kanske kommer som en överraskning för Donald, men om en graviditet avbryts medicinskt i den nionde månaden, så handlar det vanligtvis om ett kejsarsnitt. Riktigt varför han fastnade i den här delen av graviditeten, är oklart, men handlade det om ren okunskap.

Trots det känsliga ämnet, så lyckades dock Wallace hålla de båda kandidaterna till frågan. Det skulle dock bli svårare ju längre in i debatten vi kom, och i samband med att frågan om de avslöjanden som kommit från Wikileaks spårade det ut totalt. Istället för att svara på frågan om de dokument som släppts av Wikileaks, gick Hillary till frontalangrepp och pekade ut den ryske presidenten Vladimir Putin som ansvarig, och att Donald går hans ärenden. Trots att Donald uppmärksammade att frågan rörde de dokument som offentliggjorts, så kunde han inte hålla sig borta från att frågan om hans relation till Putin. Om man nu ska peka på ett ställe i debatten, där Donald förlorade den, så var det nog här. För om det nu är något som verkligen kan skada Hillary, så är det just frågor runt familjen Clintons stiftelse, och vilka eventuella löften som getts till olika bidragsgivare, men hur hon ändrat åsikt om frihandelsavtal och så vidare.
Även om Donald reste sig tillfälligt efter denna fadäs, där han rimligtvis borde gått till frontalangrepp och struntat i att ta upp tråden om Putin, så hade initiativet gått över till Hillary. Man kunde nu nästan känna att hon fått upp blodvittringen, och vilket gjorde att man satt och väntade på att hon skulle utdela det dödande slaget. Riktigt så roligt skulle det nu inte bli, och istället så pucklade hon på en allt mer frustrerad Donald.
En Donald som rimligtvis måste känna på sig att loppet är kört, speciellt när han favoritämnen och de frågor som han - kanske främst - ser som sina starkaste kort, inte riktigt fick honom att lyfta. Vare sig debatten om ekonomi och invandring, var ämnen som lyckades lyfta det redan sjunkande skeppet. Samtidigt kändes det att Hillary, som nu började avbryta både moderatorn och Donald, tog över debatten. Det var hon som dikterade tempot, och där hon delvis lyckades visa både känslor och passion, något som hon tidigare kanske saknat i de två tidigare tv-debatterna. Trots att det uppenbarligen blev allt mer och mer uppenbart att Donald till vissa delar gett upp, så fortsatte han att streta emot. Dock blev hans påhopp allt mer desperata, som när han kallade Hillary för en "nasty woman".
Men, det som chockade både politiska kommentatorer, publiken, moderatorn och Hillary, var ett uttalande i slutet av debatten. Som en av de avslutande frågorna, så frågade Chris huruvida de båda kandidaterna skulle acceptera valresultatet i presidentvalet. Medan Hillary förklarade att det var en del av det politiska systemet, så sa Donald att han inte kunde svara på den frågan. Istället förklarade han, så skulle han hålla alla på halstret över huruvida han tänkte acceptera ett valnederlag. Uttalandet sände en chockvåg över USA, och gjort att Donald fått löpa gatlopp. För ett republikanskt parti, som nu slåss för att få sina senatorer och representanter i representanthuset omvalda, är det av stor vikt att de republikanska väljarna röstar. Annars är risken att man helt enkelt förlorar majoriteten, vilket skulle kunna få stora konsekvenser för partiet och dess framtid.

Med detta var så den tredje debatten avslutad, och jag tror man nu kan konstatera att valet är avgjort. Även om Donald gjorde en klart bättre insats än tidigare, och förmodligen var hans bäst, så räckte det inte. Med drygt tre veckor kvar till valet, så måste han ta varje chans han kan att ta in försprånget till Hillary. Något han absolut inte gjorde i natt, snarare så kändes det som han börjar inse att spelet är över att han kommer förlora valet. Vilket kanske kan förklara hans allt mer desperata uttalanden om att valet är riggat, och att "makteliten" sett till att han förlorar. Medan han lyckades hålla uppe inledningen, och även fick lite medvind under debatten om ekonomi, integration och Högsta Domstolen, så var resten av debatten en katastrof ur hans synvinkel. Även om Hillarys agerande kan ifrågasättas när det gäller USA:s utrikespolitik, så är det uppenbart att Donald inte har en susning i ämnet. Ett annat tecken på att hans kampanj nu spårat ur totalt, är förstås att många republikaner lämnat honom i sticket och nu försöker rädda vad som räddas kan. Frågan är förstås hur Donalds supportrar kommer ta ett valnederlag, speciellt som han trummat in budskapet att valet är uppgjort från början.

För Hillary var detta onekligen en ren uppvisning, i synnerhet hur hon gled undan alla komplicerade och obekväma frågor. Där hon i mångt och mycket hade hon hjälp av Donald, som istället för att pressa henne på frågor om sin stiftelse, eventuella löften till bidragsgivare och så vidare, aldrig lyckades få grepp om henne. Hon gled gång efter annan ur hans grepp, medan han själv trasslade in sig i oviktiga frågor och gav Hillary det spelrum hon behövde.
Det är möjligt att Donalds supportrar ser nattens debatt annorlunda, men det lär inte ändra fakta. Hillary Clinton, oavsett vad man man nu tycker om henne, kommer bli USA:s näste president. Det kommer krävas ett större mirakel än det som skedde 1980, när det amerikanska hockeylandslaget besegrade Sovjetunionen i OS-finalen i ishockey. Frågan är om ens det räcker...

Monday, October 10, 2016

Det amerikanska presidentvalet, rond två

Donald Trump och Hillary Clinton gjorde upp på nytt i natt
Så var det då dags för rond två i det amerikanska presidentvalet, när de båda presidentkandidaterna i natt på nytt drabbade samman i en direktsänd debatt från Washington University i St Louis. Precis som vid den första drabbningen var förväntningarna skyhöga, om än kanske av lite annorlunda orsaker. I slutet av förra veckan släpptes en bandad inspelning från 2005, när det republikanska partiets kandidat Donald Trump, uttryckte sig otroligt nedvärderande om kvinnor i allmänhet, och om Arianne Zucker i synnerhet. Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig, och flera tunga företrädare för det republikanska partiet, var snabba med att ta avstånd från Trump och hans kampanj. För Trump, som på den senaste tiden kämpat i motvind, och som gjorde ett ytterst slät intryck i den förra debatten, var detta avslöjande förmodligen det sista hans kampanj behövde. Det blev förstås inte heller bättre av att det helt och hållet, gjorde att nya avslöjanden om hans motkandidat Hillary Clinton, hamnade i en total mediaskugga. Det var således mycket som stod på spel, i synnerhet för Trump, som nu måste leverera och inte bara försöka skifta fokus i debatten, utan också stoppa blödningen och återfå lite av det momentum som hans kampanj fick efter vicepresidentdebatten. För Hillary fanns nu chansen att ge Trumps kampanj nådastöten, och kanske också sträcka ut en hand till de många missnöjda republikaner som inte är speciellt förtjusta i sitt partis val av presidentkandidat.
Med dessa förutsättningar, så kändes det upplagt för försnacket skulle handla om den läckta videon, och Trumps uttalanden. Men, som så många gånger förut i dessa sammanhang, så lyckades Trump på något sätt skifta fokus.På en direktsänd presskonferens innan debatten, så omgav han sig med fyra kvinnor, som har påstått att Bill Clinton, utnyttjat dem sexuellt i någon form, och vilka sedan återfanns bland publiken. Troligtvis i ett sista, och kanske inte helt oävet försök att få Hillary ur balans.

Nåväl, själv upplägget för debatten var att efterlikna en frågestund i Stadshuset, där åskådare skulle ställa frågor till de båda kandidaterna. Moderatorer för debatten var Anderson Cooper från CNN och Martha Raddatz från ABC, vilka tämligen omgående sattes på hårda prov. För Trump, som kanske kände att han inte längre har så mycket att förlora, så startade han i ett rasande tempo i enlighet med devisen, anfall är bästa försvar. På sedvanligt Trumpmanér, så körde han bokstavligen över allt och alla, utan att riktigt ge några som helst svar eller lösningar. Frågan om den läckta ljudinspelningen, lyckades han tämligen enkelt, sopa under mattan och vände det hela till att istället handla om Bills påstådda otrohetsaffärer.
Till skillnad från den första debatten, där Hillary tämligen omgående lyckades få Trump ur balans, så hade hon i natt uppenbart svårt att riktigt få grepp om fastighetsmagnaten. Istället lyckades han gång efter annan, slingra sig ur hennes grepp, och gå till förnyade angrepp. Mot hans huvudargument, att Hillary haft 30 år på sig att förändra USA, hade hon faktiskt inte så mycket att komma med. Inte heller lyckades hon, anser jag, värja sig mot hans ständiga angrepp om att hon är en del i av - det i många kretsar - så avskydda "etablissemanget". Samtidigt som han trummade in detta budskap, så kan jag ändå tycka att Trump, sina bombastiska uttalanden till trots, aldrig riktigt lyfte. Superlativen är där, men känslan som infann sig när man bevittna debatten, var att Trumps kampanj går att likna med ett tåg som är på väg att spåra ur, men som trots det ökar tempot, i ett vagt hopp om att olyckan ska gå att undvika. Huruvida Trump är medveten om detta, låter jag vara osagt, men någonstans infinner sig känslan av att det är detta, som i stora drag håller intresset vid liv för kampanjen. Det finns någon slags morbid fascination över denna Trumps fatalistiska kampanj, där omvärlden måste se upplösningen.
Med detta i åtanke, så kan jag emellanåt tycka att Hillary, åtminstone innehållsmässigt, har en något stabilare grund att stå på. Men, samtidigt är frågan om det verkligen räcker? För någonstans infinner sig känslan, att Hillary inte riktigt klarar av att se utanför sina trygga låda, och att hon kanske är en alldeles för bra politiker för sitt eget bästa. Hennes svar blir långrandiga, och kan emellanåt känns lite världsfrånvarande. I ett läge när Washington flera gånger varit lamslagen av ett förödande politiskt döläge mellan president och representanthuset, känns kanske hennes påståenden om att försöka jobba över partigränserna, som lite väl naivt. Samtidigt som jag finner Trumps enkla lösningar, eller brist på lösningar rättare sagt, som oroväckande, kan jag också se hennes vidlyftiga löften som något problematiska. För i ett läge när allt fler amerikanska väljare, med klar tydlighet visar att man inte uppskattar att politikerna bara lovar och lovar, utan att sedan genomföra löftena, borde hon kanske tona ner sin profil i detta avseende.

Nåväl, hur var då själva debatten. Som sagt, det var lätt kaotiskt och personangreppen haglade. Mest uppseendeväckande, var kanske när Trump, som en kort replik på Hillarys uttalanden om att det var tur att fastighetsmagnaten inte var president, sa att om han hade den posten, skulle se till att hon åkte i fängelse för sitt agerande i samband med den famösa mejlskandalen. Tyvärr så plockade aldrig Hillary upp den tråden igen, och någonstans infann sig känslan av att hon kanske inte var helt trygg i den här debattformen. Istället blev allt som ofta Trump, som tog tag i taktpinne.
Trots detta, så tycker jag ändå Hillary klev ut ur debatten som segrare. Trump gjorde visserligen en klart bättre insats än tidigare, men det saknas fortfarande substans i vad han säger. Superlativen haglar, men några direkta svar på frågorna från publiken eller moderatorerna, hade han inte. Samtidigt så kan man tänka sig att Trump, med facit i handen, ändå ser det hela som en slags seger. Han återfick momentum i sin kampanj, stoppade upp blödningen, och frågan om förra veckans avslöjande, försvann helt och håller ur debatten.
För Hillarys del, så kan jag tycka att hon gick segrande ur debatten. Frågan är dock om det räcker för hennes del, då hon i stora drag missade chansen att en gång för alla ge Trumps kampanj nådastöten Istället hamnade hon på defensiven, och det är aldrig bra när man möter Trump. Men, med detta sagt, så gjorde hon ändå en bättre insats än vad jag förväntat mig. Under primärvalen såg hon ofta trött och oengagerad ut, men nu verkar hon taggat till rejält och försöker - inte utan framgång - skaka av sig bilden av sig som tråkig och ospontan.

Samtidigt som Trump kunde åka hem med en känsla av att uppnått något, så infinner sig ändå känslan av att många företrädare för det republikanska partiet börjar inse att slaget är förlorat, och att det gäller att nu snabbt distansera sig från Trump och hans kampanj. Helgens massavhopp och tunga kritik mot Trump på grund av den ovan nämnda videon, kan bara tolkas på ett sätt, och det är att man förbereder sig på en framtid utan honom. Frågan är förstås vad som skulle ske, om Trump mot alla odds, faktiskt blir USA:s näste president? Trumps kandidatur har öppnat ett jättestort sår inom det republikanska partiet, och frågan är hur detta ska överbryggas och av vem.
En annan fråga som dök upp under debatten, är när Trump körde över sin vicepresidentkandidat i frågan om Syrien. Hur kommer Mike Pence att ta det, och låter han det bara vara och istället riktar in blicken på presidentvalet 2020.

Wednesday, October 5, 2016

Vicepresidentkandidatdebatten

Mike Pence (rep.) och Tim Kaine (dem.)
Det amerikanska presidentvalet rasar vidare, och i natt (eller kanske till och med i morse), så drabbade de båda vicepresidentkandidaterna Tim Kaine (dem) och Mike Pence (rep) samman. Platsen för nattens (eller morgonens) slag var Longwood University i Farmville, Virginia, och upplägget var lite annorlunda än den tidigare presidentkandidatdebatten. För detta var tänkt att vara en modererad diskussion mellan de båda vicepresidentkandidaterna, där man på förhand hade ett antal ämnen som skulle avhandlas. Tyvärr får man väl bara konstatera att kvällens moderator, Elaine Quijano från CBS News, hade väldigt svårt att hålla ordningen i diskussionen, som ofta spårade ur och där ingen av kandidaterna behagade svara på hennes frågor och dessutom ständigt avbröt varandra. I detta avseende, var Kaine den store skurken, som hela tiden jabbade loss på Pence, i något försök att skaka om sin republikanske konkurrent. Taktiken var kanske inte helt framgångsrik, och Kaine lyckades aldrig riktigt få sin motståndare ur balans, och gjorde nog sig själv i slutändan nog en stor otjänst. Men, låt oss nu inte föregå mina slutsatser, utan istället ta en närmare titt på själva debatten.
Medan intresset för presidentkandidatdebatten var skyhöga, så var kanske intresset på förhand för denna debatt, inte lika högt. Medan det gick att se debatten på antingen Aftonbladet eller Expressen, så direktsändes den inte av SVT. Debatten i CNN var lite lagom avslagen, och handlade mer själva kampanjen än vad de båda kandidaterna kunde tänkas säga. Men samtidigt så kan man tycka att intresset, åtminstone från media, borde vara lite större. Det här är vicepresidentkandidaternas enda egentliga chans att visa upp sig, och debatterna mellan dessa brukar - åtminstone historiskt sett - vara lite mer aggressivt, än när presidentkandidaterna drabbar samman. I stora drag är vicepresidentkandidatens enda egentliga roll under presidentvalet, att agera presidentkandidatens attackhund. Medan presidentkandidaterna, åtminstone historiskt sett, tvingats avhålla sig från allt för yviga angrepp på motståndaren, har istället den uppgiften fallit på vicepresidentkandidaten. Men i år har allt detta ställts på huvudet, Donald Trumps kampanj har ända sedan primärvalen, varit extremt konfrontativ, med det ena huvudlösa uttalandet efter det andra. Sett ur denna synvinkel, så kan man kanske anta att  Pence huvuduppgift, nu var att försöka tona ner Trumps retorik och undvika att gå fram som en elefant i en porslinsfarbrik. Såldes var det upplagt för Kaine, att på något sätt försöka få Pence ur balans.

Nåväl, själva debatten pågick i drygt en och en halvtimme, och avhandlade en rad ämnen. Lite oväntat, med tanke på de amerikanska väljarnas ointresse för utrikespolitik, så kretsade väldigt många av frågorna runt just detta ämne. Tyvärr kändes det som att diskussionen tämligen omgående spårade ur, ingen av kandidaterna svarade egentligen på moderatorn Quijanos inledande fråga om varför de var mest lämpade att, om något hände presidenten, gå in och ta över dennes roll i det Vita Huset. Medan Pence åtminstone gjorde några antydningar om sin lämplighet, så vandrade Kaine snabbt iväg i en helt annan riktning. Redan då började jag inse att Quijano förlorat kontrollen över diskussionen, och det blev tyvärr inte bättre, snarare tvärt om. Quijano kunde i stora drag enbart se på, när de båda herrarna bokstavligen struntade i hennes frågor och försök att avhålla kandidaterna från att avbryta varandra.
Kanske inte helt oväntat, så låg fokus i debatten på frågor som rörde USA:s säkerhetspolitik. Tyvärr slösades kanske alldeles för mycket fokus på denna fråga, och vilken gjorde att ämnen som ekonomi, handel, sociala frågor och annat, som rent historiskt sett, varit viktiga frågor i amerikanska presidentval, hamnade i skymundan. Andra ämnen, som miljö och hotet från klimatpåverkan, eller arbetlöshet avhandlades över huvud taget inte i denna debatt. Vilket kan tyckas lite underligt, då utrikespolitiska frågor sällan, spelar en avgörande roll i ett amerikanskt presidentval, och att man främst riktat in sig på ämnen som väljarna kan relatera till.
De enda inrikespolitiska frågor som avhandlades kretsade runt skatterna, där tyvärr debatten allt som ofta kretsade runt det faktum att Trump inte redovisat sina inkomster. Det blev ett oändligt pajkastanden fram och tillbaka, och speciellt mycket klokare tror jag varken jag eller de amerikanska väljarna blev. Den enda fråga som egentligen inte spårade ur, och där jag kände att det faktiskt fanns en avgrundsdjup politisk skillnad mellan de båda kandidaterna, var frågan som rörde ämnet polisen och minoriteter. Medan båda kandidaterna var överens om att relationerna mellan minoriteter och polisen, måste förbättras, så fanns det också skillnader i synsätt på hur detta skulle uppnås.
Nåväl, speciellt mycket klokare på vad de båda presidentkandidaterna står för, blev man kanske inte. Kanske inte helt oväntat, så var det knappast något nytt som framkom i diskussionerna, som snabbt spårade ur till ett evigt munhuggande om vem som sagt vad, och vem som gjort vad. Allt medan den stackars moderatorn, som till slut verkar gett upp och bara önskade att tiden skulle gå ut så att hon fick gå hem. Så istället för att kanske diskutera sakfrågan i de ämnen som togs upp, så blev det istället ett oändligt munhuggande om vem som sagt vad, och vem som gjort vad. Här får man som sagt påpeka, att det var Kaine som var den store skurken i frågan och vilken hela tiden försökte få Pence att svara på frågor om vad han själv anser om Trumps uttalanden om muslimer, latinamerikaner, kvinnor och så vidare. Några egentliga svar fick han dock aldrig, och även om jag antar att Pence ovilja att besvara dessa frågor, kanske gick hem för stunden, är jag inte helt säker på att de gör det när man börjar granska debatten närmare.

Så vad blir då omdömet av denna lätt kaotiska, och inte speciellt upplyftande händelse. Tja, det första man kan konstatera är att både Kaine och Pence, är två politiskt sett mycket rutinerade herrar. Kaine försök att få Pence ur balans, misslyckades som sagt fullständigt, och var ett stort bidrag till den lätt kaotiska stämning som omgärdade debatten. Inte heller lyckades Kaine kroka Pence genom att använda sig av Trumps, emellanåt lätt obehagliga påståenden och uttalanden, och något svar vad republikanernas vicepresidentkandidat anser om presidentkandidatens åsikter, fick vi inte. Inte heller fick man kanske något direkt svar på vilka Kaine och Pence egentligen är, med undantag för en kortare sammanfattning om deras politiska bakgrund, så försvann även den frågan i ett oändligt svammel om Iran, Trumps uttalanden och Putin. Så mycket mer än att Pence hade en farbror som var polis, och att de båda är djupt kristna, fick vi inte veta.
Fokuseringen runt utrikespolitiska frågor, känns så här för en utomstående, som intressant. Frågan är dock hur pass stort intresset är bland de amerikanska väljarna, och här tror jag ändå att frågor om Iran, Syrien och Ryssland, är sekundära med frågor som rör hushållens ekonomi. Speciellt med tanke på att det är just den ständigt hackande ekonomin, som delvis burit fram både Bernie Sanders och Trump i primärvalen. Inte heller avhandlades frågor som rörde handel eller arbetslöshet, vilket också kan tyckas lite underligt.
Nåväl, vem vann då? Ja, medan jag tror båda kandidaterna är nöjda med sin insats, så får man ändå säga att Pence drog det längre strået. Kains taktik att försöka få Pence ur balans, fungerade inte alls och fick honom snarare att framstå som bufflig och lite taktlös. Jag kan också tycka att hans konstanta försök att smutskasta Trump, föll tämligen platt och även de kändes lite taktlöst och blev med tiden lite tröttsamt att höra. Som väljare, så vill jag förstås höra vad mina kandidater har för lösningar, inte vad den andra kandidaten sagt, gjort eller inte sagt och gjort. Samtidigt så kan man bara konstatera att Pence inte sa speciellt mycket om vad Trump egentligen vill ha gjort, annat än det vid det här laget rätt uttjatade mantrat om Obamaadministrationens tillkortakommanden och att Clintons tid som utrikesminister lett till ett mellersta östern i totalt kaos. Hur Trump och Pence tänkt tackla frågor som rör terrorism, arbetslöshet, miljöförstöring o.s.v., saknades helt och hållet. Å andra sidan, så var det inte heller speciellt mycket konkret som Kaine hade att tillföra.
Så slutsatsen blir att Pence kan utropa sig till segrare, och att han möjligtvis kan ha asfalterat vägen till att själv bli republikanernas näste presidentkandidat till valet 2020/24. Men samtidigt så är det risk att Pence seger, egentligen blir en Pyrrhusseger, och att hans insats snabbt kommer glömmas bort. För någon speciellt minnesvärd kväll (natt, morgon), var detta inte. Snarare tvärt om, det var kaotiskt och inte speciellt väl genomfört av någon deltagare.

Tuesday, September 27, 2016

Presidentkandidatdebatten

De båda kandidaterna tittar ut över publikhavet efter presidentvalets första debatt mellan Hillary Clinton och Donald Trump
Efter en politiskt sett laddad vår och höst, blev det slut klart vilka två kandidater för Demokraterna och Republikanerna som ska göra upp om vem av dem som ska bli USA:s näste president i somras. På den republikanska sidan har vi fastighetsmagnaten och multimiljadären Donald Trump, kanske mest känd i Sverige för sin medverkan i tv-serien "The Apprentice", där han eliminerade deltagare den förlorande deltagaren med att utbrista "You'r fired!". Trump som knappast kan sägas tillhöra det politiska etablissemanget, gjorde sig snabbt förespråkare för resterna av den avsomnade Tepartyrörelsen, när han i samband med att Barack Obama valdes till president, öppet ifrågasatte huruvida han var född i USA och därför var berättigad av bli president. Som den kanske främste inom den så kallade Birther movement, blev han också talesperson för en växande grupp som fångat upp allt från missnöjda republikanska väljare, konspirationsteoretiker till högerextremister. Trots att de flesta experter avfärdade hans försök att bli det republikanska partiets kandidat till höstens presidentval, så sopade han i stora drag mattan med sina konkurrenter. Men, Trumps kampanj har skakats av återkommande skandaler, och även öppnat en stor spricka inom det republikanska partiet, där många är inte bara starkt kritiska till honom, hans idéer och uttalanden mot motståndare, personer från etniska minoriteter och så vidare.
Mycket av kritiken mot Trump och hans kampanj, har dock, lite likt vatten på en gås, bara runnit av honom och i vissa fall stärkt hans anseende bland sina väljare. En väljarkår som i stora drag består av den vita arbetarklassen, vilka varit de senaste decenniernas stora förlorare i USA och där det odlas ett - kanske inte helt oberättigat - politikerförakt, som han varit skicklig i att kanalisera. För ett republikanskt parti som många förväntade sig skulle försöka ändra delar av sin diskurs, för att på så sätt attrahera minoriteter, så var det här kanske inte nödvändigtvis den utveckling de önskade. Frågan är förstås hur långt detta kan bära...

På den andra sidan har vi Hillary Clinton, vilken redan befunnit sig närmare presidentens stol i det ovala rummet än någon annan. Som fru till den förre presidenten Bill Clinton, har hon en grundmurad politisk karriär där hon varit senator för New York, och utmanade Barack Obama inför presidentvalet 2008. Efter en segsliten kampanj, så förklarade hon sig besegrad, men belönades med posten som utrikesminister av den nytillträdde presidenten. Sedd av många som en påläggskalv för det demokratiska partiet, och den självklara kandidaten för partiet, fick hon kämpa in i det sista mot Vermont-senatorn Bernie Sanders i primärvalen. Trots en småtrevlig inledning, där de båda kandidaterna - till skillnad från de tidigt trätande republikanska partiet - försökte föra en sansad debatt, så blev med tiden kampen allt mer smutsig och påvisade att det även återfanns en allt större spricka inom det demokratiska partiet. Även om Sanders försökte lappa ihop sprickan, och uppmana sina väljare att rösta på Hillary, så skapade efterdyningarna till kampanjen en hel del bitterhet bland många av Sanders, rätt unga, väljare.
Men det är inte bara efterdyningarna till primärvalen som spökar för Hillary, och hon ses av många som en representant för det - av många - förhatliga politiska etablissemanget. Även om hennes politiska karriär onekligen är solid, och åtminstone på pappret är en av de kanske mest lämpade presidentkandidaterna på många år, har hennes karriär kantats av små och stora skandaler, som gång efter annan lyfts fram av hennes motståndare. På senare tid har även frågor rörande hennes hälsa, fått en mer och mer utrymme, speciellt efter att hon kollapsat under högtidlighållandet av 11 september i New York. Hennes väljarkår är dock klart med diverserad än sin motståndare, med ett genuint stöd bland amerikanska kvinnor och minoriteter. Hennes problem, handlar kanske mer om att återvinna stödet från de som lade sina röster på Sanders under primärvalen, men också att få många minoriteter till valurnorna. Här får hon förmodligen förlita sig på att Obama kan ge henne en hjälpande hand, för ska hon gå segrande ur det här, så behöver hon troligtvis varenda röst.

Nåväl, kvällens (eller rättare sagt) debatt, var den första av tre stycken tv-sända debatter som går av stapeln innan presidentvalet. Till dessa tre ska också läggas en debatt, där de båda vicepresidenterna ger sig på varandra, och vilken ofta brukar vara rätt roande, då de inte är lika hårt bundna av att framstå som statsmannamässiga och därför kan puckla på varandra på ett helt annat sätt. Med detta sagt, så kan även debatterna mellan presidentkandidaterna hetta till, men det gäller ändå att någonstans lägga band på sig själv för att inte framstå som fullständigt rabiat.
Nattens debatt gick av stapeln på Hofstra Universitetet i New Hampshire, och gick att se i direktsändning även här i Sverige på såväl Aftonbladet och Expressen, men fanns även tillgänglig via Sveriges Television.
Det var två uppenbarligen taggade kandidater, som vandra fram till pulpeterna och inledde med att debattera ekonomi. Efter en lite avvaktande inledning, där de båda kandidaterna kände lite på varandra, så tog debatten snabbt upp farten. Hillary som emellanåt gett ett lite lojt, och kanske kyligt intryck, verkade rejält laddad och drog upp tempot. Trump som inledningsvis såg lite tagen av stundens allvar, återfick snabbt initiativet och gav Hillary, som representant för det politiska etablissemanget en hel småjabbar, som hon hade väldigt svårt att vifta bort. Trumps försök att peka på att Hillary, trots en lång politisk karriär, först nu verkar uppmärksammat kritiken mot frihandelsavtal och den amerikanska industridöden, hade hon faktiskt väldigt svårt att värja sig från. Inte för att jag något sätt vill påstå att Trump hade henne i brygga, men hon var onekligen inte bekväm med frågorna som avhandlades.
Nu fick dock Hillary en räddningsplanka i frågan om varför Trump inte offentliggjort sina inkomster, och gjorde att han tappade koncentrationen. En lätt förvirrad förklaring om varför han inte offentliggjort dessa dokument, följdes sedan av ett försök att återvinna initiativet med att dra in frågan om de tiotusentals mejl som Hillary förstört i samband med den så kallade mejlskandalen. Tyvärr för Trump, så lyckades han inte följa upp den här frågan, och istället lät han Hillary visserligen skakad, men stärkt komma ut ur en fråga som helt klart inte är hennes starka sida.

Det är däremot frågor som rör minoriteter i USA, och hur dessa ska inkluderas i samhället. Här visade Hillary onekligen på ett stort patos för frågan, och visade med klar tydlighet att det här var en fråga hon brinner för - eller åtminstone är insatt i. Det samma kan knappast sägas om Trump, som försökte tala till minoriteterna, men istället talade om dem. Sin vana trogen fastnade han dessutom i en väldigt förvirrad retorik om behovet av lag och ordning, och att påståendet om att han inte är inkluderande är falskt, han hade ju faktiskt öppnat ett uteställe i Florida som tog emot alla, oavsett sexuell läggning, etnicitet eller religion. Det märktes med klar tydlighet, att det här inte var en fråga som passar Trump, och hans försök att härma Hillarys patos i ämnet, föll tämligen platt när han som sagt pratade om afroamerikaner och latinamerikaner, istället till dem.
Det är möjligt att hans ständiga svartmålande av verkligheten, går fram i rostbältet och bland hans övriga kärnväljare, men jag är lite tveksam om det samma gäller för minoriteter. Jag kan faktiskt inte se att hans tal om att låta polisen stoppa och söka igenom personer i jakt på droger och vapen, eller att utmåla deras bostadsområden som "helvetet", kommer attrahera speciellt många nya väljare bland USA:s minoriteter. Snarare känns det som han står allt längre och längre ifrån dem, och att han har en genuin oförståelse i situationen. Samtidigt är det värt att notera att Hillary, sitt - vad jag ändå förmodar är - ett genuint patos, konkret kommer kunna göra för att förbättra situationen. Många har pekat på att Obamas löften till trots, så har många av problemen runt minoriteter inte förbättrats, utan kanske också förvärrats under hans presidentskap.
Medan den första ronden var jämn, och där kanske Trump - sin svaga avslutning till trots - ändå kom ut i förarsätet, så föll han igenom totalt i debattens andra segment. Istället kunde Hillary - utan att anstränga sig allt för mycket - gå segrande ur den här ronden. Med det var det dags för nattens sista ämne, säkerhetspolitik och utrikespolitik.

Även om frågan om säkerhetspolitik och utrikespolitik är onekligen viktiga ämnen, om än utrikespolitik sig förmodligen inte kommer stjälpa eller hjälpa någon av kandidaterna. Dock uppvisade Trump tämligen snart att det här var ytterligare ett ämna han var djupt obekväm i, medan Hillary snabbt tog taktpinnen och avfyra den ena salvan efter den andra mot Trump. Vilken lite överraskande, inte hade något att riktigt kontra Hillary med. Han försvann in i sin sedvanliga alternativa historia om hur IS växte fram, och kritiserade sedan konstant hur Obama dragit sig ur Irak och kärnvapenavtalet med Iran. Han körde sedan fast i frågan om huruvida han verkligen varit för eller emot Irakkriget, och någonstans infinner sig känslan, med tanke på den tid och energi han lade ner på frågan, att det bakom all rök döljer sig en eldslåga.
Att det här var ett ämne som Hillary kan, och gärna talar om, var tämligen uppenbart. Även om det givetvis går att ifrågasätta hennes beslut, bl.a. frågan om att involvera sig i inbördeskrigets Libyen, så hade som sagt Trump svårt att riktigt få grepp om henne. Jag kan också tycka det var lite underligt att han inte tog upp tråden om angreppet mot den amerikanske ambassadören i Libyen, eller USA:s hattande politik i Syrien. Allt detta, som jag misstänker ändå Hillary skulle få svårt att riktigt glida undan, missade Trump. Samtidigt ska inte utrikespolitikens betydelse överdrivas, för en väljarkår som troligtvis har svårt att placera såväl Syrien som Irak på kartan, så är förstås Trumps alternativa världsbild, fullt godtagbar.
Även frågor om USA:s säkerhetspolitik gled Trump ur händerna, och han nämnde vare sig muren eller hur man rent praktiskt ska bekämpa personer som radikaliserats via nätet eller hotet från datorintrång. Ska man peka på något när Trump tappade tråden totalt, så var det i frågan om de upprepade cyberintrång som USA drabbats av, och hans påstådda uppmaning att fortsätta hacka sig in i demokraternas datorsystem. Inte heller i frågan om kärnvapen, vilket han påstod var ett större hot än klimatförändring, verkade vara ett ämne han är allt för insatt i.
Den tredje ronden anser jag gick solklart till Hillary, som även lyckades lätta upp den lätt tryckta stämningen ett par gånger. Det märks klart och tydligt att detta är Hillarys paradgren, och att Trump både är dåligt påläst och kunnig i ämnet. Samtidigt är det som sagt värt att notera, att frågor om huruvida USA ska bistå övriga Natoländer eller Japan och Sydkorea, är icke-frågor för de flesta amerikanska väljare. Såväl George W Bush som Barack Obama var inte heller speciellt insatta i frågan, och de kunde ändå förmå väljarna att rösta på dem.

Så vad blir då omdömet. Ja, det var en lite trevande tillställning, där båda kandidaterna inledde lite svagt. Dock kändes det snabbt som om Trump inte alls var speciellt bekväm, och uppenbarligen tagen av stundens allvar, han verkade dåligt påläst och lyckades bara utstråla någon som helst självförtroende i frågor som rörde ekonomi. Med detta sagt, så handlade det sällan om några konkreta förslag, med undantag om kraftiga skattesänkningar, från hans sida. Det blev mest, som vi vant oss med, hans ständigt upprepade mantra om behovet av att omförhandla handelsavtalen, och tvinga tillbaka företagen. Hur detta rent praktiskt ska ske, gav han dock inte svar på. Hans bortförklaringar till varför han inte offentliggjort sina ekonomiska förehavanden, gjorde dock att han tappade fart och jag tycker inte han lyckades återhämta sig efter att ha snurrat in sig i ett tilltrasslat resonemang.
Sedan gick tyvärr inte mycket hans väg, och Trumps tal om minoriteter och deras situation, lämnade en hel del till övers. Jag har väldigt svårt att tro att han fick speciellt många nya väljare från denna väljarkår efter kvällens insats, och ett ämne han kanske måste bli lite mer ödmjuk i. Det samma gäller förstås den sista frågan, och vilket tillsammans med ekonomin, varit lite av hans paradgren.
Men även här så såg Trump slagen ut, och hade svårt att riktigt återfå initiativet i debatten, trots att det som sagt finns frågor som han borde kunnat pressa Hillary om. Istället framstår Trump som dåligt påläst, men också djupt okunnig - och kanske också genuint ointresserad - av utrikespolitiska frågor och internationella samarbeten. Det är väl rätt troligt att många av USA:s närmaste allierade, som är oroliga för att den kommande presidenten uppvisar ett sånt totalt förakt för dem, men också för de avtal man ingått med USA. Med tanke på hur mycket tid och kraft Obama fick använda för att försöka lappa ihop alla splittringar som skapats av George W Bush, så känns det givetvis för mig som utomstående, lite oroande för hur den amerikanska utrikespolitiken under Trump. Jag kan också tycka det var lite anmärkningsvärt att Trump, som gjort det till hans valplattform, inte ens nämnde hans planerade mur mot Mexiko. Vid sidan av frågan om försöken att få tillbaka industrijobben till USA, så var det väldigt lite av de frågor som Trump pratat om, som kom upp. Kanske spar han dem till en senare debatt, eller så försöker han avhålla sig från dessa ämnen.
För Hillarys del så var det en blandad insats, även hon såg inledningsvis tagen av stundens allvar och inledde svagt. Även om hon snabbt växlade upp tempot, så hade hon en hel del problem med Trumps angrepp om att hon var en kappvändare, och att hon under sin politiska karriär inte nödvändigtvis drivit de frågor, hon nu säger sig stå för. Det märks dock kanske att hon, till skillnad från Trump, är politiskt skolad, och att hon relativt enkelt skakade av sig hans påhopp och gå vidare. Hon kunde också tillgodoräkna sig ett par tjuvnyp, som antingen passerade Trump utan att han märkte det, eller fick honom att tappa tråden. Att frågor som rör minoriteter och utrikespolitik är hennes adelsmärke, och där briljerade hon totalt. Samtidigt är det som sagt värt att notera att den senare frågan, inte är lika viktig för amerikanerna som för oss i Europa eller resten av västvärlden. Ironiskt nog kan det således bli en nackdel för henne, att hon känns som mer trovärdig i frågor som rör utrikespolitiska frågor, än inrikespolitiska.

För båda kandidaterna återstår nu en lång, och mycket intensiv kampanj. Hur pass stort inflytande denna tv-sända debatt kommer att få på slutresultatet, återstår och se. Jag tror dock inte man ska dra allt för stora slutsatser av den, och att det förmodligen var väldigt få av de miljontals väljare som inte bestämt sig, som nu valt sida. Dock tror jag att många, ändå kanske fick sig en tankeställare.
Trump får helt enkelt ta nya tag i nästa debatt, och dra lärdom av sina misstag, som att låta initiativet ständigt glida över till Hillary. Han lyckades flera gånger få henne på kroken, men misslyckades ständigt med att hala in henne. Ska Trump vinna väljare, måste han kunna gå på offensiven i andra ämnen än bilden av sig själv som en ofelbar affärsman. Även om det förmodligen går hem bland hans kärnväljare, så måste han bredda sig och åtminstone försöka se ut som om han vet vad han pratar om.
För Hillarys del så måste hon nog försöka behålla tempot hon arbetade upp i slutet av debatten, och fortsätta vara på offensiven. Att börja försöka fundera på vad Trump ska hitta på härnäst, är som att underteckna sin egen politiska dödsdom, som många av det republikanska partiets kandidater fick lära sig den hårda vägen under primärvalen. Det som ligger henne främst till last, är hennes bagage av mångas bild av henne, men också en del tveksamma beslut och kappvändande i många frågor. Här kanske hon ska vara mer rak på sak, och istället för att be om ursäkt, förklara att saker och ting ändras och att man ibland faktiskt måste vara väldigt pragmatisk, speciellt som president för USA.

Thursday, September 5, 2013

You're damned if you do and you're damned if you don't


Medlemmar ur den fria syriska armén
 
Efter Barack Obamas presskonferens i Stockholm, John Kerrys tidigare uttalanden och nyheten om att kongressen med största sannolikhet kommer godta presidentens förslag, är ett militärt ingripande av USA i Syrien förmodligen inte långt borta. Det är uppenbart att Obama hämtat sig från förra veckans bakslag, då det brittiska parlamentet röstade ned David Camerons förslag om att ingripa militärt i Syrien, och nu valt en mer öppet konfrontativ diskurs. Riktigt när och hur, är fortfarande lite oklart, men förmodligen talar vi om någon form av begränsade attacker med drönare mot militära mål i de områden som kontrolleras av regimens styrkor.
    Samtidigt som tonläget trappats upp i USA, så har Putin - kanske inte helt oväntat - också reagerat starkt. Vid sidan av ryssarna kräver hållbara bevis för att det var den syriska regimen som låg bakom gasangreppet, så har man skickat flottstyrkor till Medelhavet. Riktigt vad deras uppgift där kommer bestå i, är oklart, men ryssarna har hintat om att de kan tänkas bistå den syriska regeringen med att försöka lokalisera eventuella angrepp. Imorgon (5 september) lämnar Obama den svenska huvudstaden och beger sig till Moskva, där han av allt att döma kommer möta Putin och frågan givetvis kommer avhandlas. Frågan är dock huruvida detta i praktiken kommer förändra något, jag är ytterst tveksam till att ryssarna kommer godta en militär intervention riktad mot Syrien och att de kommer ställa näst intill orimliga krav på att amerikanarna kan lägga fram hållbara bevis för att regimen låg bakom gasangreppet.

Lämnar vi händelseutvecklingen i maktens korridorrer, så kan vi bara konstatera att två miljoner syrier nu är flyktingar, och att landet successivt förvandlas till ruiner. Även om jag är tveksam till ett militärt ingripande kan lösa konflikten, oavsett om det sker under FN:s beskydd eller inte, så är omvärlden tvingad att göra något för att få slut på det här. Tyvärr ser jag inte riktigt någon lösning i sikte, vare sig politiskt eller militärt. Inte ens det faktum att båda sidor av allt att döma kört fast, och att vare sig den syriska regimen eller rebellerna besitter tillräckligt med kraft för att på ett nationellt plan förändra situationen. Istället verkar kriget tagit formen av ett utnötningskrig, där båda sidor försöker vinna ett lokalt övertag, och på så sätt förändra utgångsläget.
Situationen i landet förbättras inte heller av att kriget inte enbart attraherar intresse från Supermakterna, utan att det även blivit en form av lekstuga för en rad regionala länder med stormaktsvisioner för regionen. Medan Turkiet och Saudiarabien bistår rebellerna, såväl militärt, politiskt, ekonomiskt och andligt, så bistås den syriska regimen av Iran och Hizbollah i Libanon. Just det sistnämnda, har tyvärr lett till att konflikten med allra största sannolikhet nu spillt över till det redan av inbördeskrig förhärjade grannlandet Libanon. Det är således en oroväckande utveckling, speciellt som involveringen av Saudiarabien, Turkiet och Iran i praktiken bekräftar att konflikten nu tagit en klar sekteristisk inriktning, och blivit en del av maktkampen mellan de sunnitiska araberna och de shiitiska perserna.
Tyvärr verkar dessa aspekter av själva kriget sällan nämnas, och tyvärr tycker jag rapporteringen runt kriget blivit otroligt ensidigt. För av någon anledning, så är det enbart USA som öppet kritiseras och hånas för att agera imperialistiskt, medan övriga aktörer i konflikten endast verkar ha altruistiska eller filantropiska syften med sin involvering. Att såväl Ryssland som Kina effektivt blockerar alla former av försök att få till någon form av internationell intervention under FN:s överinseende, eller att de båda länderna förser den syriska regimen med vapen och annan krigsmaterial, verkar av någon anledning fullständigt i sin ordning. Det faktum att Ryssland, allt sedan Sovjetunionens tid, har en militärbas i Taurus i Syrien, verkar inte heller väcka någon större indignation. Även om det råder vissa tveksamheter huruvida basen är operativ eller inte, så är det en strategiskt viktig bas för den ryska Svarta Havsflottan. Inte heller det faktum att Ryssland, allt sedan inbördeskriget påbörjades, har haft en – relativt – stark flottstyrka i regionen, och att den nu av allt att döma ska förstärkas, verkar inte alls oroa eller väcka kritik. Av någon oförklarlig anledning, så verkar den enda legitima orsaken att kritisera Ryssland vara deras behandling av journalister eller homosexuella.
Inte heller det faktum att de tre regionala stormakterna verkar se Syrien som sin bakgård, och att dessa nu i praktiken förvandlat kriget till en uppgörelse mellan shiiamuslimer och sunnimuslimer, verkar förändra något. Inte heller det faktum att Iran med största sannolikhet har militär personal i landet, och att Hizbollah öppet medger att de deltar i striderna på den syriska regimen ändrar något. Det är USA, och enbart USA som är skurken i konflikten, och således det enda land som kritiseras för sitt agerande i konflikten.

Samtidigt som debatten om USA:s roll i kriget är partisk och enögd, så är det inget emot för hur nyhetsförmedlingen från kriget är. Jag är väl medveten om den gamla devisen, ”krigets första offer är sanningen”, och inbördeskriget i Syrien är förstås inget undantag. För det är inte bara militärt och politiskt som de båda sidorna stöds av externa aktörer, utan såväl rebellerna som regimen har inflytelserika allierade i propagandakriget. Medan rebellerna stöds av tvkanaler som Al Jazeera, och till viss mån även de Västeuropeiska nyhetsförmedlingarna, kan regimen luta sig tillbaka på den ryska nyhetskanalen Russia Today (RT) för att få ut sin version av händelserna. Det blir förstås inte heller bättre av att den syriska regimen inte tillåter utomstående, och att rebellerna förmodligen inte heller är speciellt roade av att omgärdas av snokande och frågvisa journalister.
Det blir därför svårt att riktigt värdesätta hur pass trovärdiga uppgifterna är, och med tanke på de ofta behjärtansvärda bilderna på hur den syriska civilbefolkningen drabbas av kriget, så blir det kanske ännu svårare för tittaren eller läsaren att hålla sig objektiv. Även om det blivit bättre med tiden, så har medias generellt sett hyst sympatier för rebellerna och därför kanske också valt att tona ner de övergrepp de begått. I takt med att övergreppen, förmodligen på grund av att krigslyckan vänt, blivit allt mer uppenbara och grövre, så har också rapporteringen runt dessa fått mer utrymme. Trots detta är det uppenbart vart medias sympatier ligger, och att man är långt ifrån neutrala i konflikten. Följer man många av landets ledarkrönikor, i synnerhet de liberala krönikorna, är sympatierna ännu mer uppenbara, och är farligt nära att klassas som rent naiva.
För även om den syriska regimen är en sträng diktatur, där respekten för de mänskliga rättigheterna är lika med noll, och där dess involvering i grannlandet Libanon är ett kapitel för sig som vi kanske får återvända till. Så är frågan hur pass mycket bättre Syrien skulle bli om rebellerna tog över makten, och vad som händer den dagen Assad störtas från makten. Dels finns det stora frågetecken runt precis vilka upprorsmakarna är, och även om det finns risk för att fastna i retoriken från det pågående propagandakriget, så går det inte att komma ifrån att en stor andel utgörs av – i varierande grad – militanta islamister. Att det som vissa påstår, är en effekt av att omvärlden inte ingripit tidigare, är en sanning med modifikation.
Vilken roll den syriska delen av det Muslimska Brödraskapet haft i de inledande protesterna, är svårt att säga, men historiskt sett har organisationen haft en ledande roll inom den syriska oppositionen. Det är således inte helt otroligt att Brödraskapet redan tidigt haft en vital roll i protesterna, och att de kanske inte nödvändigtvis var så spontana som det först framställts. Med detta i åtanke, och konfliktens klara sekteristiska undertoner, så går det inte att blunda för att extremister – på båda sidor – tidigt blev en intim del av konflikten. Radikaliseringen av konflikten kan inte bara skönjas av att grupper som Al Qaida eller talibanerna numera är aktiva i landet, utan också att europeiska jihadister av allt att döma vallfärdar till kriget. Flertalet europeiska underrättelsetjänster har varnat för utvecklingen, och att de hemvändande jihadisterna kan utgöra en stor säkerhetsrisk.

Så frågan är då, vad ska omvärlden göra? Det är förstås en näst intill omöjlig fråga att besvara, och som det ser ut just nu saknas några som helst möjligheter att finna en politisk lösning. Inte nog med att det saknas några som helst förutsättningar för att få alla att sätta sig ner vid förhandlingsbordet, då ingen sida i praktiken har något att vinna på att börja förhandla. Även om ett militärt angrepp från USA och Västvärlden möjligtvis kan tänkas ändra maktbalansen tillfälligt, så är samtidigt rebellerna splittrade och av allt att döma internt oense. Även om den fria syriska armén utåt försöker framstå som enad, så finns där starka slitningar och interna konflikter. Mordet på en ledande militär inom rebellerna, vilket av allt att döma begåtts av en annan islamistisk grupp, visar onekligen att det finns stora slitningar inom gruppen.
Samtidigt är frågan hur ett militärt angrepp kommer lösa konflikten, jag är som sagt tveksam oavsett under vilka premisser det sker. Det är naivt som vissa att hoppas att det ska kunna ske under FN:s överinseende, då varken Ryssland eller Kina kommer godta något sådant. Samtidigt kan man ju bara konstatera att USA och Obama haft osedvanligt svårt att trumma upp stöd för en insats, och delvis beror detta på den komplexa konflikten, men är också ett arv från hans föregångare George W. Busch och kriget i Irak. Att det brittiska parlamentet röstade nej, kan inte annat än tolkas som en rejäl missräkning, men visar på den misstro som USA - inte helt utan grund - måste ta i tu med på allvar.
Men min kanske främsta invändning mot en militär intervention, är händelserna i Libyen. Inte nog med att landet i alla avseenden saknar en fungerande centralmakt, och att makten istället ligger hos de väpnade miliser eller lokala krigsherrar som hjälpte till att störta Gaddafi, landet har blivit en fristat för en lång rad väpnade islamistiska grupperingar. Utvecklingen i Libyen visar också hur lätt en konflikt spiller över från ett land till ett annat, och hur utgången av inbördeskriget direkt påverkade konflikten i Mali.