Showing posts with label Italien. Show all posts
Showing posts with label Italien. Show all posts

Sunday, September 25, 2016

Det italiensk-turkiska kriget

Italienska trupper bemannar en skyttegrav utanför Tripoli 1911 under det italiensk-turkiska kriget (1911-12)

Den italienska annekteringen av dagens Libyen, har sin bakgrund i den första Berlinkonferensen 1878. När dåtidens stormakter (Frankrike, Italien, det osmanska riket, Ryssland, Storbritannien och Tyskland) och de fyra balkanstaterna Grekland, Montenegro, Rumänien och Serbien, delade upp Balkan i efterdyningarna till det Rysk-turkiska kriget 1877-78. När diskussionerna successivt började flyttas över till frågorna runt det osmanska rikets besittningar i Nordafrika, spetsade de italienska delegaterna sina öron, och började sondera terrängen för att i framtiden införliva det osmanska Tripolitanien i det italienska riket. Precis som övriga Europa, var frågan om skapandet av ett kolonialt imperium, av stor vikt för den italienska självkänslan. Men eftersom Italien enats relativt sent, först 1861 bildas det enade italienska kungariket, så låg man långt efter inte bara stormakter som Storbritannien och Frankrike, utan även mindre aktörer som Nederländerna och Belgien, när det gällde ämnet kolonier. Något som givetvis hängde över den unga nationens nationalkänsla som en våt filt, och signalerade att landet var långt ifrån jämlikt med övriga europeiska nationer. Detta var det nu tänkt att det skulle bli ändring på, och de italienska delegaterna på konferensen, lyckades få med sig ett franskt stöd för en italiensk annektering av Tripolitanien. Vilket efter att Frankrike införlivat Tunisien i sitt växande imperium 1881, nu var det osmanska rikets enda kvarvarande besittning i Nordafrika.
Trots den geografiska närheten till Italien, så skyndade italienarna långsamt, och verkar främst riktat blickarna mot Afrikas Horn, vilken i efterdyningarna till Suezkanalens öppnande, blivit strategiskt viktig. Den italienska expansionen på Afrikas Horn, fick dock ett abrupt slut, när en italiensk armé som försökte invadera Etiopien, besegrades i slaget om Adwa 1896. Nu var det inte bara den italienska expansionen på Afrikas Horn som kom av sig, utan det gällde även Italiens försök att skapa ett kolonialt imperium. Det dröjde ända fram till 1902, innan italienarna på nytt tog upp tråden om Tripolitanien, när man slöt ett hemligt avtal med Frankrike rörande Tripolitaniens framtid och uppdelningen av Nordafrika. Förmodligen bränd av händelserna på Afrikas Horn, så var en militär intervention utesluten, trots den geografiska närheten, och istället sökte man ett mer subtilt sätt att stärka banden mellan Italien och det osmanska Tripolitanien. Någon större framgång hade dock inte Italien, trots att man med hjälp av Banco di Roma, investerade miljontals kronor i regionen, eller försökte uppmuntra de tusentals italienare som sökte sig västerut till USA eller Latinamerika under slutet av 1800- och början av 1900-talet, att istället bosätta sig i Nordafrika. Bristen på framgång väckte dock ont blod bland de italienska interventionisterna,vilka påpekade att Italien, som arvtagare till antikens Romerska rike, hade skyldighet att skapa sig en plats i solen och sälla sig till Storbritannien och Frankrike som en av Europas stora stater.
I ett försök att skapa ett folkligt stöd för en intervention i Tripolitanien, påbörjades en massiv mediakampanj från interventionisterna. Italienska tidningar fylldes nu med berättelser om hur Tripolitanien bokstavligen svämmade över av råvaror, och hur dessa kunde vitalisera den sviktande italienska ekonomin, men också hur den osmanska administrationen misskött landet, och att italienska bosättare kände sig allt mer otrygga och utsatta för övergrepp från lokalbefolkningen. Farhågorna att en invasion av Tripolitanien skulle sluta i ett liknande debacle som Adwa 1896, viftades bort av förespråkarna, som påpekade att den osmanska garnisonen var liten och att befolkningen förtrycktes och förmodligen skulle välkomna de italienska trupperna som befriare. Trots denna massiva kampanj, så saknade interventionisterna något direkt folkligt stöd för sin ståndpunkt, och en av de kanske främsta kritikerna var en ung Benito Mussolini, som vid den här tiden var chefredaktör för den inflytelserika socialistiska tidningen Avanti!.

Karta över det italiensk-turkiska kriget 1911-12
Medan debatten om Italiens framtida roll som ett kolonialt imperium rasade vidare på de italienska tidningarnas ledarsidor, så började den sittande italienske premiärministern Giovanni Giolitti att sondera terrängen för ett internationellt stöd för en italiensk invasion av det osmanska Tripolitanien. Även om den interventionistiska mediakampanjen absolut inte ska underskattas, så var det snarare det hastigt förändrade geopolitiska läget i Nordafrika, som ändrade Giolittis inställning. Under sommaren 1911 skakades Marocko av våldsamma oroligheter, vilket ledde till att Frankrike skickade trupper till staden Fés, för att säkerställa ordningen. Oroade över fransmännens tilltag, så skickades den tyska kanonbåten SMS Panther till hamnstaden Agadir, och det hela utvecklades snabbt till en diplomatisk kris mellan de båda länderna. Medan världen höll tummarna för att krisen i Agadir inte skulle spilla över till ett regelrätt krig mellan de båda länderna, så inleddes ett intensivt diplomatiskt arbete i det fördolda. För medan Storbritannien snabbt slöt upp bakom Frankrike, så visade sig Tysklands båda allierade Italien och Österrike-Ungern, inte lika villiga att backa upp de tyska kraven. Medan omvärlden var upptagen med händelserna i Agadir, så började Italien under sensommaren 1911 överösa den osmanske ambassadören i Rom, med krav på såväl ersättning för förlorade investeringar i Tripolitanien av Banco di Roma och den italienska staten, men också att säkerheten för de tusentals italienare som bodde där, måste säkerställas av de osmanska
Medveten om sin prekära situation, så försökte turkarna finna en fredlig lösning på konflikten. Men med världens ögon riktade mot händelseutvecklingen i Marocko, så var förstås utsikterna för att den uppkomna situationen skulle lösas med diplomatiska medel, milt sagt små. Trots detta, så försökte Österrike medla i frågan, och kunde sent om sider lämna ett förslag, som i praktiken skulle förvandla det osmanska Tripolitanien till en liknande status som grannlandet Egypten hade, nämligen att italienarna skulle ta över administrationen och kontrollen av landet, medan det - åtminstone nominellt - var en del av det osmanska riket. Den italienska delegationen var inte imponerad, och avböjde erbjudandet utan några längre diskussioner.

Delar av den turkiska garnisonen i Tripoli.
Samtidigt som förhandlingarna mellan Italien och det osmanska riket körde, så pågick en intensiv kommunikation mellan Istanbul och den turkiske guvernören för Tripolitanien. Väl medveten om sin utsatta position, förutom att den turkiska garnisonen i Tripolitanien var kraftigt underbemannad, så led man dessutom brist på vapen, ammunition och annan utrustning. Någon möjlighet att förstärka de turkiska styrkorna i Nordafrika var det inte heller tal om, då den turkiska flottan inte var i närheten av att kunna matcha sin italienska motståndares flotta. När väl striderna inletts, så skulle det i praktiken innebära att garnisonen fick klara sig med vad de hade, och hoppas hålla italienarna stången tillräckligt länge för att omvärlden skulle tvinga de båda kombattanterna tillbaka till förhandlingsbordet.
Medan turkarna försökte finna ett sätt att komma ut ur krisen med hedern i behåll, letade Italien efter en godtagbar orsak att inleda stridigheterna med. Något som skulle visa sig svårare sagt än gjort, men den 25 september 1911, kom så chansen. Trots att Italien förlagt stora flottstyrkor runt Tripolitania, för att försöka förhindra att turkarna skulle kunna förstärka sin garnison i området, lyckades det turkiska krigsfartyget Derne ta sig igenom spärren, och kasta ankar i Tripoli. Glädjen över fartygets ankomst varade inte länge, dagen efter anlände en mindre italiensk flottstyrka som blockerade all trafik in och ut ur Tripoli. Den 28 september skickar Rom ett ultimatum till Istanbul, där man förklarade att turkarna hade 24 timmar på sig att utrymma Tripoli, och låta italienska soldater marschera in i staden för att skydda de italienska medborgare som återfinns i staden. Medveten om att krig nu inte kunde undvikas, så  uppmanade den turkiskeförsvarsministern Mahmut Şevket Paşa, befälhavaren för den turkiska garnisonen i Tripoli, överste Neşet Bey, att med alla medel försöka förhindra att italienska styrkor landsteg utanför staden. Om detta skulle misslyckas, så skulle Neşet Bey retirera inåt land med de enheter som kunde, och använda dessa som kader för att sätta upp nya förband och fortsätta striderna.
Men innan tidsfristen löpt ut, så förklarar Gilolitti, som fått klartecken från Frankrike och Storbritannien, krig mot det osmanska riket den 29 september. När nyheten når invånarna i Tripoli, utbryter panik på gatorna, och omkullkastar alla tidigare planer på att organisera en stadsmilis för att försvara staden och dess omgivning. Efter att kommunikationsförbindelsen med Konstantinopel brutits efter att staden beskjutits av italienska krigsfartyg den 2 oktober, landstiger ett tusental italienska sjömän, och kan utan att möta något motstånd etablera ett brohuvud utanför Tripolis. Efter att ha förkastat flera italienska erbjudanden om att kapitulera, bestämmer sig Neşet Bey för att utrymma staden och bege sig inåt land för att fortsätta motståndet. Den 4 oktober 1911 kan de italienska sjömännen, återigen utan att möta något motstånd, marschera in i Tripoli. I hamnen hittar man det turkiska krigsfartyget Derne, som sänkts av sin besättning. När nyheten om Tripolis fall når Rom, utbryter glädjescener och de flesta förväntar sig nu en snabb, och relativt oblodig fortsättning på kriget.

Italienska trupper marscherar in i Tripoli
Men riktigt så enkelt blir det inte, för trots att Italien allt sedan slutet på 1870-talet kastat lystna blickar söderut, så är den italienska armén helt oförberedd för en kampanj i Nordafrika. En hastigt hoprafsad expeditionskår bestående av drygt 34.000 man, 103 artilleripjäser, 800 lastbilar, 6000 packdjur och fyra flygplan, transporterades skyndsamt till Nordafrika, och ansågs vara mer tillräckligt att betvinga den svaga turkiska garnisonen i Tripolitanien. Medan de italienska styrkorna konsoliderade sina ställningar runt Tripoli, så försökte de turkiska befälhavarna organisera försvaret av området. Med endast runt 8000 reguljära turkiska soldater, och brist på det mesta, var läget milt sagt prekärt. Någon hjälp från Konstantinopel var som sagt inte heller att vänta, och inte heller visade sig de lokala beduinstammarna speciellt intresserade av att bistå turkarna i kampen mot italienarna. När så de italienska styrkorna i mitten av oktober, började avancera från sitt brohuvud runt Tripoli, var reträtt det enda de turkiska försvararna kunde göra. Utan att möta nämnvärt motstånd, kunde således de italienska trupperna snabbt erövra Derna (16 oktober), Benghazi (20 oktober) och Khoms (21 oktober). Men när man skulle storma Bengahazi, så mötte man oväntat hårt motstånd och tvingades retirera. Ytterligare ett bakslag kom i slutet av oktober, när de italienska ställningarna runt Tripoli angreps av turkiska och nordafrikanska trupper. Först efter hårda, och för italienarna kostsamma strider, kunde man slå tillbaka angriparna.
Även om striderna runt Tripoli skönmålades av den italienska pressen, så visade motgångarna med klar tydlighet att invasionen av Tripolitanien inte alls gick som planerat och att expeditionskåren måste förstärkas. Nya italienska trupper skickades skyndsamt till Nordafrika, och när kriget avslutades i oktober 1912, hade den italienska expeditionskåren växt till att omfatta över 100.000 man.
Det var dock inte enbart italienarna som kunde tillgodogöra sig förstärkningar, upprörda över att den turkiska armén och flottan inte ens försökte bistå försvararna i Nordafrika, beslöt sig en grupp unga, och lovande, turkiska officerare att på eget bevåg försöka ta sig till Tripolitanien. Via omvägar, och under stort hemlighetsmakeri, kunde ett tiotal turkiska officerare, däribland Mustafa Kemal Bey (eller Atatürk som han senare skulle bli mer känd som), ta sig till Tripolitanien för att bistå sina landsmän. Även om de givetvis inte kunde ändra styrkeförhållandena, så kom deras organisatoriska och taktiska kunnande till stor nytta för de hårt ansatta försvararna.

Italienska sjömän landstiger utanför Tripoli
Tänkt som en snabbt överstökad invasion, hade kriget i Nordafrika nu förvandlats till ett statiskt krig, där italienarna hade svårt att riktigt utnyttja sin numerära och tekniska överlägsenhet, och ett snabbt slut på konflikten så avlägsen ut. Bristen på militära framgångar, ett allt mer hårdnackat turkiskt motstånd och ökande kostnader för kriget, började oroa de italienska militärerna och politikerna. Man hade visserligen erövrat en rad strategiskt viktiga kuststäder, men inlandet var fortfarande i händerna på turkarna, och varifrån de relativt enkelt kunde angripa de allt mer isolerade italienska brohuvudena. Vad värre var, krisen i Marocko, som Italien utnyttjat för att inleda invasionen av Tripolitanien, hade lösts och risken fanns nu att omvärldens blickar skulle falla på striderna i Nordafrika. Oroade över att omvärlden skulle blanda sig i, och att man kanske skulle tvingas återlämna sina erövrade områden till turkarna, så försökte italienarna vinna tid. Den 15 november tillkännagav den italienska regeringen, något överraskande att man annekterat Tripolitanien. Det italienska tilltaget möttes givetvis av stor vrede från Konstantinopel, men mycket mer än att lämna en lång rad protester mot Italien kunde inte turkarna göra.
Någon möjlighet att få till stånd ett militärt avgörande i Nordafrika innan årsskiftet, såg nu allt mer avlägset ut, och istället började nu italienarna se sig efter andra alternativ och vände blickarna mot sin flotta. Även om den italienska flottan inte var i närheten av att kunna konkurrera med den brittiska eller franska, så var den vida överlägsen den turkiska, både vad gällde tonnage och besättningens utbildning. Men de ursprungliga planerna på att angripa turkiska ställningar längs Dardanellerna skrinlagts, på grund av skarp kritik från Ryssland som var oroad över att ett angrepp kunde påverka sin handelsflottas möjligheter att ta sig in och ut ur det Svarta Havet. Istället fick den italienska flottan nöja sig med att angripa mål längs det Adriatiska havet eller i Röda havet, vilket givetvis inte gav riktigt samma genomslag som ett angrepp mot Dardenellerna.
Men till skillnad från de italienska soldaterna, som i praktiken var inringade i sina brohuvuden och ständigt tvingades slå tillbaka de allt ettrigare motgreppen, kunde den italienska flottan tämligen ostört angripa turkiska mål i det Adriatiska havet, Röda havet eller längs Medelhavskusten. I ett sista försök att återfå initiativet i striderna, landsteg en italiensk styrka utanför Tobruk den 4 december 1911. Efter att man utan att möta något seriöst motstånd, kunnat avancera inåt landet och upprätta nya försvarslinjer, gick turkarna till motangrepp. De italienska försvarsställningarna visade sig snabbt odugliga och dåligt placerade, och efter hårda och kostsamma strider tvingades de italienska försvararna dra sig tillbaka till Tobruk. Med det tog striderna i Nordafrika en kort paus, båda sidor var utmattade och i stort behov av att slicka sina sår.

En italiensk kryssare beskjuter turkiska installationer i Beirut.
Om 1911 hade slutat i moll för italienarna, så började det nya året med i dur när den italienska Röda havsflottan gick segrande ur slaget om Konfudaviken utanför Jemen i januari, och besköt sedan Hudaidah. I slutet av februari angrep två italienska kryssare Beirut, och sänkte ett flertal turkiska fartyg utan ens bli träffade av de turkiska fartygen eller kustbatterierna. Men det var inte enbart till sjöss som de ojämna styrkeförhållandena mellan de båda kombattanterna till slut började göra sig gällande, även i Nordafrika började turkarna få problem. För även om italienarna fortfarande höll sig nära kusten, och sällan - eller aldrig - begav sig längre inåt land, så var det väldigt lite turkarna kunde göra när de italienska styrkorna började avancera längs kusten för att länka samman de separata brohuvudena med varandra. Som det nu inte var nog med motgångar för turkarna, så nåddes Konstantinopel av oroande nyheter från Balkan. Här hade Bulgarien, Grekland, Montenegro och Serbien ingått en allians, och nu likt gamar, kastade lystna blickar på det uppenbarligen sönderfallande osmanska riket. Inför hotet om en fullskalig invasion från Balkan, började nu de turkiska militärerna planera för att försvara rikets sista kvarvarande besittningar i Europa. I takt med att allt mer krigsmaterial skickades till Thrakien, så påverkade det även de små mängder avsedda för Nordafrika och vilka omvägar smugglades in i Tripolitanien. Man började även höra sig för, hur man skulle få hem de turkiska officerare, som på eget bevåg begett sig till Nordafrika för att bistå i försvaret av det osmanska Tripolitanien.
Risken att konflikten nu kunde få en dominoeffekt, och på så sätt hota hela stabiliteten i området, gjorde att omvärlden nu på allvar började intressera sig för konflikten. I slutet av mars 1912 träffade den tyske kejsaren Wilhelm II den italienske kungen Vittorio Emannuel III i Venedig, men utan att komma fram till något konkret. Detta till trots, så verkade den italienska regeringen resonera som så att nu var goda råd dyra, då det signalerade att stormakterna nu ville se ett slut på kriget. Man dammade därför av de gamla planerna på att angripa Dardanellerna, och den 18 april 1912 besköt italienska krigsfartyg turkiska befästningar längs kusten. Turkiet svarade med att stänga av Dardanellerna för all båttrafik, något som gjorde att både Ryssland och Storbritannien protesterade.

Den turkiska garnisonen på Rhodos kapitulerar
Det skulle dock bli ännu värre, den 5 maj börjar italienska soldater vada i land på Rhodos, och flera andra dodekanesiska öarna. De svaga turkiska garnisonerna på öarna, kan inte göra annat än symboliskt motstånd och en efter en, kapitulerar turkarna till de italienska trupperna. Samtidigt som de italienska trupperna ockuperar de dodekanesiska öarna i aegiska havet, så lyckas italienarna till slut slå sig ut ur brohuvudet runt Tripoli. De tröttkörda turkiska trupperna och deras allierade, kan inte göra annat än att retirera inåt landet, och i juni har de italienska trupperna säkrat Tripoli och dess omgivning. I juli lyckas turkarna visserligen slå tillbaka ett halvhjärtat italienskt försök att penetrera Dardanellerna, men den framgången väger väldigt lätt i sammanhanget.
För vid det här laget har Konstantinopel viktigare saker för sig än att engagera sig i en avlägsen koloni, som redan innan striderna påbörjades var svår att underhålla och administrera. Även om man med hjälp av tal om heligt krig mot de kristna italienarna, lyckats trumma upp ett visst stöd bland regionens beduinstammar, så var turkarna medvetna om att det var en kortsiktig allians. När väl striderna upphört, skulle beduinerna, med allt det innebar, återgå till sitt normala liv.
När så förhandlingarna mellan de båda länderna inleddes den 13 augusti 1912, var turkarna således måna om att snabbt komma fram till en överenskommelse så att man kunde koncentrera sig på hotet från Balkan. Men det var förstås inte bara turkarna som ville få slut på striderna, utan även italienarna. Kriget som var tänkt att vara över på några veckor, hade dragit på tiden, och den ursprungliga expeditionskåren hade växt från 36.000 man till över 100.000 man. Även om den italienska flottan inte lidit några nämnvärda förluster, så var kostade den ändå stora summor pengar att underhålla och serva.
Den 23 oktober 1912 undertecknade de båda parterna fredsavtalet i Lausanne, och Turkiet avstod då Tripolis och Cyrenaika till Italien, medan Trablus och Benghazi skulle få en speciell status, med en av det osmanska riket tillsatt naib (regent) och kadi (domare). Dock måste turkarna rådfråga italienarna, innan de utsåg de båda ämbetena. Vidare var det tänkt att de dodekanesiska öarna, som ockuperats av italienarna, skulle återlämnas så fort Balkankriget var över. Så blev det inte, utan italienarna blev kvar på öarna fram till 1947, när de tillföll Grekland efter det andra världskriget.

Mustafa Kemal med medlemmar ur den Röda Halvmånen
Det var förmodligen två lättade parter som lämnade förhandlingsbordet utanför Lausanne, och vilka nu hade andra bekymmer att stå i. Det osmanska riket var fullt invecklat i det första Balkankriget, samtidigt som italienarna plötsligt blivit ägare till en koloni man hade ytterst liten kontroll över. Inte nog med att stora delar av det osmanska Tripolitanien, eller Libyen som italienarna döpte sin nya koloni till, i praktiken var laglöst land där beduinstammarna härjade fritt, många av de turkiska trupperna och deras allierade, var inte villiga att lägga ner sina vapen, och striderna fortsatte under hela hösten. Först i december kunde de första turkiska trupperna, börja evakueras från Nordafrika. Många av de turkiska soldaterna lämnade kvar sina vapen och annan utrustning i händerna på sina forna allierade, i hopp om att de skulle fortsätta kampen mot italienarna och att man en gång kanske skulle kunna återvända. Riktigt så blev det förstås inte, när väl krigen på Balkan ebbat ut i juli 1913, och ett visst lugn lagt sig över området, blev den österrikiske-ungerske ärkehertigen Franz Ferdinand mördad i Sarajevo den 28 juni 1914, och vilket blev startskottet på en lång rad händelser som skulle leda fram till det första världskrigets utbrott. Fylld av revanschlystnad och kanske även förblindad av framgångarna under det andra Balkankriget, gick det osmanska riket in i kriget på Centralmakternas sida. Ett beslut som innebar slutet på rike med anor från medeltiden, vilket en gång i tiden styrt ett imperium som sträckte sig från dagens Algeriet till Persiska viken, och vilka två gånger varit så nära att inta Wien.
Italiens glädje över att gått segrande ur det italiensk-turkiska kriget, blev dock kortvarig. För även om den italienska armén undvek ett liknande debacle som i försöken att invadera Etiopien, så gick det knappast att påstå att invasionen gått smärtfritt. Det var dock inte enbart de utdragna striderna som väckte folkets ilska, utan snarare dess kostnader, som snabbt skenat iväg, och grävt ett djupt hål i de italienska statsfinanserna. Några möjligheter att Italien, inom en rimlig framtid, skulle få tillbaka de drygt 1,3 miljarder Lire kriget kostat, ansågs små. Speciellt som kostnaderna för att pacificera kolonin, snabbt även dessa skenade iväg.
För även om många beduinstammar visat ett svagt intresse för att bistå turkarna, trots att dessa uppmanade till heligt krig, så var de inte heller nämnvärt intresserad av att styras av italienarna. Mängder av vapen fanns i omlopp, och de smugglingskanaler som turkarna nyttjat för att underhålla sina trupper, försvann inte nödvändigtvis med att fredsavtalet undertecknades. De italienska försöken att pacificera Libyen, avbröts dessutom vid utbrottet av det första världskriget, då tusentals soldater som låg förlagda i Nordafrika kallades hem för att försvara moderlandet. När väl kriget var slut, saknade den italienska regeringen både de militära, och i synnerhet ekonomiska, förutsättningarna för att ta vid där man slutat före krigsutbrottet. Det skulle dröja till ända till mitten av 1930-talet, innan Italien, som då ironiskt nog styrdes av en av de främsta kritikerna för kriget 1911-12, hade pacificerat Libyen.


Källor:

Böcker:
Hägg, Göran: Mussolini, en studie i makt; Nordstedts 2008
Nicolle, David: The Ottoman Army 1914-1918; Osprey Publishing 1994
Wesseling, Henk: Söndra och härska - uppdelningen av Afrika 1880-1914; Historisk Media 2006
Wesseling, Henk: Imperiernas tid 1815-1919

Internetresurser:
Berlinkonferensen 1878
Kingdom of Italy
Italo-Turkish War 1911-12
Turko-Italian War

Wednesday, September 21, 2016

Svart på Vitt: Maratonloppet i det Olympiska spelen 1908

 Dorando Pietri (1885-1942), hjälps i mål av Dr. Michael Joseph Bulger

Den italienska långdistanslöparen Dorando Pietri (1885-1942), hjälps i mål av Dr. Michael Joseph Bulger under maratonloppet vid de Olympiska spelen i London 1908. Efter att tagit ledningen efter ungefär halva loppet, men var på grund av vätskebrist och trötthet, rejält desorienterad när han kom in på stadion. Efter att ha vid ett flertal tillfällen sprungit fel, leddes han över mållinjen och kunde 
titulera sig olympisk mästare. Tilltaget väckte dock kritik, och efter att det amerikanska laget lämnade in ett klagomål, och Pietri diskvalificerades.
Dagen efter loppet fick han en speciel pokal av drottning Alexandra, och sir Arthur Conan Doyle organiserade en insamlingskampanj för att hjälpa honom att öppna ett bageri i sin hemstad.
Händelserna i London - och Doyles insamlingskampanj - gjorde italienaren till en världskändis, och han deltog i ett flertal långdistansloppet fram tils han lade skorna på hyllan 1911.
Efter att han dragit sig tillbaka, gav han sig in i hotellbranschen med sin bror. Han visade sig dock inte vara lika framgångsrik i sin nya karriär, och efter att hotellet gått i konkurs drog han sig tillbaka till San Remo och öppnade en bilverkstad.
Dorando Pietri avled av en hjärtattack den 7 februari 1942.


Källor:
Dorando Pietri (Wikipedia, svenska)
Dorando Pietri (Wikipedia, engelska)

Wednesday, October 23, 2013

71 år sedan det Andra Slaget om El Alamein

"This is not the end, it is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning."
Winston Churchill den 10 november 1942

Brittiska soldater hoppar över en skyttegrav i en poserad bild.

 Det är idag 71 år sedan det Andra Slaget om El Almein inleddes, och vars utgång skulle visa sig vara den avgörande vändpunkten för kriget i Nordafrika. För de Allierade och då i synnerhet för den brittiska moralen, går det förmodligen inte att underskatta utgången av slaget. Speciellt som det signalerade att initiativet i kriget, efter tre års lång kamp, nu äntligen hamnat hos de Allierade.
     För Tysklands del var slaget givetvis en rejäl missräkning, men med tanke på att kriget i Nordafrika aldrig varit något annat än en distraktion från händelserna på Östfronten, knappast någon katastrof. Händelserna i Nordafrika skulle dessutom snart överskuggas av den sovjetiska motoffensiv som ledde till att den tyska 6. Armén fångades i Stalingrad, och de desperata men föga framgångsrika undsättningsförsöken.
     För Italien blev dock slaget ytterligare en av alla dessa motgångar, vilka urholkade stödet för Mussolini och hans val att gå in i kriget. Trots att Mussolini gått in i kriget i ett läge han trodde var fördelaktigt för Italien, hade de italienska framgångarna uteblivit. Istället för ett italienskt imperium, hade landet förlorat alla sina utomeuropeiska kolonier. För att ytterligare hälla salt på såret, hade den före kriget så hyllade italienska krigsmakten, i stora drag visat sig vara en papperstiger och haft svårt att hävda sig mot såväl den demoraliserade franska armén i juni 1940 och den avsevärt mindre grekiska armén under hösten 1940.

Tuesday, January 13, 2009

Det bortglömda kolonialkriget, del 2

Italienskt artilleri
Som vi såg i det föregående avsnittet så hade de italienska kolonialdrömmar på Afrikas horn kommit till ett tämligen pinsamt slut, debaclet vid Adwa 1896 stoppade tills vidare all fortsatt expansion. Istället fick Italien rikta in sig på Nordafrika och Tripolitanien, som man 1911 till slut lyckades erövra, om nu erövringen gick förhållandevis smärtfritt, så tog det nästan 20 år innan man lyckades pacificera landet. För den italienska armén och många i Italien var dock förlusten svår att smälta, men någon revansch för italienarna fick dröja nästan 40 år.

Trots att Mussolini som vi såg i går dagens inlägg varit en av de mest högljudda kritikerna mot Italiens koloniala äventyr på 1910-talet, så var han inte främmande för att snabbt byta åsikt. Som vi såg så visade sig Mussolini inte lägga fingrarna i kors för att slå ner upproret i Libyen, och snart började Mussolini vända blickarna österut, mot Afrikas Horn. Här hade Italien haft kolonier sedan slutet av 1800-talet, men här fanns också ett av Afrikas enda kvarvarande områden som inte koloniserats av européerna, Abessinien.

Abessinien var ett glest befolkat och kargt land, utan några naturtillgångar att tala om och ett land som alltså undvikit att bli koloniserat. Nu var det förstås inget skydd mot Europas kolonialmakter, lika karga och ogästvänliga områden hade koloniserats av såväl britter, fransmän som tyskar och nu stod alltså Italien på tur. Orsaken till varför Abessinien undvikit samma öde som sina grannländer berodde delvis på det romantiska skimmer, den geografiska kargheten till trots, som omgav landet i Europa.
Landets befolkning bestod till största delen av kristna, enligt legenden berodde detta på den kärleksförbindelse som drottningen av Saba och kung Salomon haft, och det kristna riket i Afrika återkom ständigt i europeiska myter och legender. Under slutet av 1800-talet, delvis som en effekt av den italienska aggressionen hade kungamakten stärkt sin ställning i landet visavi de lokala krigsherrarna (vilka kallades ras, ett uttryck som lite ironiskt nog också användes av fascisterna i Italien för att beteckna lokala ledare) och landet hade successivt börjat moderniserats.
Åren före och under det Stora kriget hade dock varit oroliga, och många bedömare ansåg att landet riskerade att splittras. 1930 utsågs ras Teferi (från vilket ordet, och religionen, rastafari kommer) som Haile Sellassie I till ny kung eller, som han betecknade sig själv, kejsare. Väl medveten om landets prekära situation, landet var helt inringat påskyndade han moderniseringen och ansökte också om medlemskap i Nationernas Förbund (föregångaren till Förenta nationerna) för att försöka förhindra en italiensk invasion.
Det var dock ett nästan omöjligt uppdrag, den abessinska armén var omodern och utgjordes till största delen av de uppbåd de lokala krigsherrarna ställde upp med. Utrustningen utgjordes uteslutande av spjut, gamla musköter och material som erövrats från italienarna i slutet av 1800-talet. Sellassie och hans föregångare hade visserligen försökt modernisera sina arméer, bland annat hade europeiska militärer (däribland svenskar) hyrts in för att utbilda de kungliga styrkorna, men detta var förstås inte tillräckligt. Inte heller hade försöken att modernisera de lokala krigsherrarnas styrkor rönt några större framgångar, och när kriget ryckte närmare utsattes landet dessutom för ett förödande vapenembargo från omvärlden.

När så Italien, efter nästan 20 års konflikt, till slut lyckats pacificera Libyen vände sig så Mussolini till sitt nästa mål, Abessinien. Den direkta orsaken till Mussolinis intresse av Abessinien är höljt i historiens dunkel, landet var som sagt kargt och saknade några som helst naturtillgångar av värde. Mussolini stod i mångt och mycket på toppen av sin karriär, han var både populär i Italien och utomlands, och hans resoluta agerande (om än mer på pappret) i samband med mordet på den österrikiske kanslern Engelbert Dollfuss den 25 juli 1934 hade stärkt hans anseende i både Frankrike och Storbritannien. Även den tyske kanslern Adolf Hitler, trots fadäsen med Österrike, såg upp till Mussolini, även om känslorna vid den här tidpunkten INTE var ömsesidiga. Och även om fasaden i Mussolinis Italien successivt börjat krackelera, landets ekonomi hade inte hämtat sig från krisåren, och landets industri var otillräcklig för att tillgodose militärens ökade behov, så var landet ändå sett som en framgångssaga. Det fanns också privata problem för den italienske diktatorn, i slutet av december 1931 hade hans bror Arnaldo (som var en av de få personer som stått honom riktigt nära) hastigt avlidit, samtidigt så sviktade hans hälsa betänkligt.

Mussolini började under början av 1930-talet försiktigt sondera terrängen, och det visade sig snabbt att både britterna och fransmännen inte tänkte protestera nämnvärt vid en eventuell invasion. Både britterna och fransmännen ville ha med Italien och Mussolini i en enad front mot det allt mer aggressiva Tyskland, som under Hitlers styre framträdde som ett allt större hot. Det gällde nu bara att finna en anledning, och med tanke på att gränsen mellan de italienska kolonierna och Abessinien var långt ifrån reglerade så var detta inte något större problem. De största betänkligheterna kom dock från den italienska militären, överbefälhavaren Pietro Badoglio var tveksam och försökte avstyra det hela genom att ställa snudd på orimliga krav. Mussolini var dock inte villig att backa, och kunde snabbt skaka fram de nödvändiga styrkorna för att göra Badoglio nöjd.
Allt sedan början av 1930-talet hade italienska styrkor, primärt då lokalt rekryterade med italienska officierare, ockuperat Ual-Ual oasen helt i strid med det avtal de båda länderna undertecknat 1928. Konflikten om den italienska basen fördes primärt diplomatiskt, men i november 1934 drabbade abessinska och italienska styrkor samman, inför ögonen på en brittisk kommission som för NF skulle utreda frågan. Runt 150 abessinska och 50 italienska soldater dödades, och det var förstås den orsak Mussolini behövde för att inleda sitt egna koloniala krig.

Under våren 1935 började så den italienska uppladdningen inför invasionen, och det stod snart klart att Mussolini inte tänkte spara på krutet. Åtta bergsdivisioner och fascistiska milisdivisioner landsattes i Eritrea och fyra infanteridivision i italienska Somalialand. Sammanlagt landsattes runt 700 000 italienska soldater och underhållspersonal, vilka var utrustade med 6000 kulsprutor, 2000 artilleripjäser, 600 stridsvagnar och 390 flygplan. Till detta ska då läggas de italienska förband som redan fanns i regionen vilka uppskattas till runt 600 000 man, vilka var utrustade med 3300 kulsprutor, 275 artilleripjäser, 200 stridsvagnar och 205 flygplan. För att ytterligare förstärka de italienska styrkorna kunde man även tillgodoräkna sig lokala allierade, bland annat Azebu Gallastammen och styrkor under sultanen Olol Diinle.
För att möta denna enorma armé hade Sellassie en armé på runt 350 000 till 760 000 man, vilken kunde förstärkas med ytterligare 500 000 dåligt utbildade och utrustade milismän. Det var dock långt ifrån någon enhetlig armé, och den bestod som sagt till största delen av de soldater som de lokala krigsherrarna ställde upp med. Den tyngre utrustningen bestod av runt 200 omoderna kanoner – varav de flesta var krigsbyten från italienarna – ett femtiotal luftvärnspjäser och tre omoderna flygplan. Man hade också ett fåtal bepansrade bilar och några lätta italienska stridsvagnar från det Stora kriget, med andra ord kändes utgången tämligen säker.

Som överbefälhavare för de italienska styrkorna utsåg Mussolini en gammal vän från kampåren, general Emilio de Bono, vilken ansvarade för tre armékårer och angrep från den ”norra fronten” via Eritrea. Orsaken var kanske att de Bono, trots sin tidiga koppling till partiet och Mussolini, trots allt var en rätt okänd person som inte på något sätt skulle kunna hota Mussolinis ställning. Den mer kände, speciellt då efter att han slagit ner upproret i Libyen, Rodolfo Graziani fick befälet över den södra armén, som bestod av två divisioner och ett antal mindre förband och skulle invadera från italienska Somalialand.
Klockan 5.00 den 3 oktober 1935 inledde så de Bono sin invasion, utan någon formell krigsförklaring och det var istället Abessinien som fick ”äran” att förklara krig mot Italien. Det var dock långt ifrån det glamorösa krig Mussolini hoppats på, de Bono tog god tid på sig och avancerade långsamt i det väglösa landet. Den 6 oktober kom de första goda nyheterna, italienska styrkor hade intagit Adwa och man hade fått sin hämnd från debaclet 1896. Att de italienska soldater som rykte in i Adwa var långt ifrån imponerade av samhället, som bestod av ett antal kraftigt nedslitna lerhus, berättades dock inte. Mussolini uttryckte dock sin besvikelse över den de Bonos försiktiga taktik, och i november valde han att ersätta de Bono med marskalken Pietro Badogilo.
Abessinierna som fram tills nu varit på defensiven, och vanligtvis undvikit större sammanstötningar med italienarna såg nu sin chans. I ett försök att splittra de italienska styrkorna befallde Sellassi sina befälhavare att angripa italienarna, vilka dock inledningsvis kunde stoppa motangreppen men snart tvingades retirera. Det kom även andra sämre nyheter till Rom, avslöjanden i fransk press om att den franske premiärministern Pierre Laval och brittiske utrikesministern Samuel Hoare lagt fram en för Italien fördelaktig fredsplan, gjorde att Hoare tvingades avgå och Laval politiskt vingklippt.

Men den abessinska motoffensiven i december ledde dock fram till ett av krigets kanske mest kontroversiella beslut, för trots den förkrossande tekniska överlägsenheten ansåg Badoglio inte det vara nog. Den 26 december, trots att den abessinska motoffensiven redan tappat fart och italienarna stått emot, bad Badoglio om att få sätta in senapsgas mot abessinierna. I början av 1936 påbörjade så italienarna en förnyad offensiv och fortsatte sitt användande av senapsgas, trots starka internationella protester. Den vid det här laget starkt försvagade abessinska armén hade givetvis inget att sätta emot, försöken att sätta in motangrepp mot Grazianis styrkor under våren mötte ett massivt motstånd, såväl från land som från luften i form av det italienska flygvapnet.
I takt med att den italienska offensiven under våren fick upp farten, primärt beroende då på den italienska arméns friska användande av stridsgas, började också flera italienska fascister söka sig till Afrikas Horn. Möjligheten att under små faror få möjlighet att vinna utmärkelser var alldeles för stor att motstå, och flertalet prominenta fascister deltog i striderna. För Sellassi stod det snabbt klart att kriget var förlorat, omvärlden valde att blunda och även om Nationernas Förbund drev igenom sanktioner mot Italien var dessa i praktiken verkningslösa, speciellt som de inte inbegrep försäljningen av olja. Mussolinis krig mot Abessinien hade med en nästan pinsam tydlighet visat på världssamfundets ovilja att stoppa Italiens aggression, och på så sätt satt dagordningen för såväl den japanska som tyska expansionen åren före krigsutbrottet 1939.
För samtidigt som omvärlden stod handlingsförlamad kunde Hitler införa allmän värnplikt och även närma sig Italien, speciellt som det nu stod klart att den så kallade Stressafronten (en lös allians riktad mot Tyskland mellan Frankrike, Italien och Storbritannien) i allt högre grad inte längre var en realitet.

I Abessinien fortsatte dock slakten, och även om sagt protesterna från omvärlden var massiva, så var de verkningslösa. Sverige som haft goda kontakter med Abessinien, bland annat hade ju svenska officerare deltagit i arbetet med att utbilda kungens förband, skickade en välutrustad rödakorsambulas och Carl Gustav von Rosen deltog som ambulansflygare på den abessinska sidan. Till skillnad från de fascister som under denna period sökte sig till kriget, var det tämligen farofyllt. I samband med ett italienskt flygangrepp mot det svenska sjukhuset skadades läkarmissionären Fride Hylander och den sjukvårdaren Gunnar Lundström dödades. Efter kriget kritiserade von Rosen de italienska styrkorna för att ha angripit flyende och byggnader utmärkta med Röda Korsets symbol med senapsgas.

Den 2 maj 1936 valde till slut Sellassis att fly och sätta sig i exil i London, där han med tiden blev en tämligen prominent gäst. Efter att huvudstaden Addis Adaba plundrats av den egna befolkningen ryckte den italienska armén in i staden den 6 maj och kriget var officiellt slut. Den 7 maj annekterade Italien officiellt Abessinien och den 9 maj utnämndes Victor Emmanuell III kejsare över Etiopien. Sellassis gjorde ett sista, desperat försök, att väcka omvärlden, men även om hans tal i Nationernas Förbund gått till historien (kanske mest på grund av att ett antal italienska journalister fick avhysas efter att ha skrikit okvädningsord mot honom), så var den italienska ockupationen ett faktum. Några dagar senare övergavs sanktionerna mot Italien, och världens blickar började nu istället riktas mot Spanien och utvecklingen i Tyskland.
Även om striderna officiellt avslutats i Abessinien och många av krigsherrarna valt att lägga ner sina vapen, så fortsatte motståndet. Etiopiska angrepp mot italienska posteringar besvarades med senapsgas och godtyckliga avrättningar av fångar, den 18 februari 1937 försökte två etiopier mörda Graziani, försöket misslyckades, men det italienska svaret blev fruktansvärt och över 30 000 ska ha avrättats. Även om omvärlden i mångt och mycket glömt bort konflikten så kritiserades den italienska ockupationen öppet i Nationernas förbund, som ett svar på detta valde Mussolini att den 11 december lämna organisationen. Man var dock medveten att Grazianis metoder var kontraproduktiva och den 21 december 1937 utsågs greven av Aosta till ny vicekung över Etiopien. Under hans ledning påbörjades en modernisering av landet, bland annat anlade italienarna runt 3 000 km asfalterad väg och man byggde såväl postkontor som sjukhus.
I sann kolonial stil så försökte italienarna att knäcka motståndet genom att stödja olika minoriteter, primärt då de muslimska stammar som till viss del förtryckts under Sellassis tid.

Det italienska styret över Östafrika blev dock kortvarigt, redan den 18 januari 1941 kunde Sellassis återvända till sitt hemland och den 5 maj intogs Addis Adaba. Strider mellan kvarvarande italienska styrkor och deras allierade fortsatte dock fram till 1943 då de sista italienska trupperna kapitulerade. Efter kriget gick Italien med på att betala 25 000 000 i skadestånd för det lidande man orsakat, etiopiska myndigheter värderade dock förlusterna till 185 000 000 pund och man räknar med att över 700 000 etiopier fick sätta livet till under invasionen och den efterföljande ockupationen.
Även om kriget idag är bortglömt, annat än hos historiker då, så var det en vågbrytare för såväl inblandade som åskådare, det visade också på världssamfundets totala maktlöshet. Som jag tidigare skrivit så visade Mussolinis invasion såväl japaner som tyskar att omvärlden inte skulle göra något, det knöt också Italien och Tyskland närmare varandra i en – för alla involverade – ödesdiger allians. Och även om omvärlden reagerade kraftigt på de italienska övergreppen, där användandet av senapsgas väckte speciellt starka reaktioner, så visade de sig vara osedvanligt tandlösa.
Men samtidigt så ska man kanske också betänka att de italienska övergreppen, om än vidriga, knappast skiljde sig nämnvärt mot de både britter, belgare, fransmän och tyskar begått i Afrika under kolonialismen. En annan mindre smickrande del i tragedin är britternas och fransmännen vilja att faktiskt låta Mussolini hållas, något som Hoare-Lavalavtalet visade. Man var villig att mer eller mindre dela upp Abessinien, som skulle få en liten korridor (ironiskt nog döpt till kamelkorridoren) till Röda havet, och ge större delen till Italien.
Det har spekulerats i att Mussolini faktiskt funderade i banorna på att godta den fransk-brittiska planen, men den italienska arméns användande av stridsgas och avslöjandet i fransk press gjorde att inte längre var aktuell. Mussolinis val att vänta med svaret till Laval visade sig således vara framgångsrikt, och innebar endast att britterna och fransmännen försvagades medan Mussolini stärktes såväl inrikespolitiskt som utrikespolitiskt.

Det hade förstås aldrig varit tal om något egentligt vågspel, den italienska armén var – oavsett om man använt stridsgas eller ej – vida överlägsen den abessinska. Utgången var given från första början, och det visste förstås Mussolini om, men det kanske också grumlade hans tidigare försiktighet. Fram till krigsslutet 1937 så genomsyras Mussolinis agerande av en förhållandevis avhållsamhet, i alla fall i jämförelse med Adolf Hitler, och avoghet att agera. Kanske blev kriget i Abessinien det som till slut får Mussolini att själv tro på sin egen propaganda, att han är ofelbar och att hans beslut är rätt. Trots kritik från bl.a. sin svärson Galaezzo Ciano så närmar han sig Tyskland, stödet till Franco och nationalisterna sätter tillsammans med uppbyggnaden av det italienska kolonialväldet (som vi som sagt sett endast kostade och gav väldigt lite) enorm press på den underpresterande italienska industri.
Som grädde på moset väljer han dessutom i maj 1940 att förklara krig mot både Frankrike och Storbritannien. Av det imperium han så mödosamt byggt upp finns inget kvar tre år senare, när han i september 1943, avsätts och sätts i fängelse av fascisternas stora råd. Knappt två senare grips han utanför Milano, avrättas och hängs upp till allmän beskådan på en bensinmack. Den man som av många hyllades som 1900-talets störste, har i eftervärlden blivit en pajas och en slags humoristisk sidekick till Adolf Hitler, trots att det i hans ögon var precis tvärt om…