Färg på duk: Kungens död

Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen, den 6 november 1632.
Målning av Carl Wahlbom (1855)

Efter att morgondimman den 6 november 1632 lättat vid elvatiden, drabbade en kombinerad svensk-protestantisk armé under ledning av den svenske kungen Gustav II Adolf, med den kejserlig-katolska armén under ledning av fältmarskalken Albrecht von Wallenstein. Slaget böljade som vanligt vid denna tid, fram och tillbaka, och gjorde det svårt att överblicka för de båda befälhavarna. I ett försök att mota tillbaka ett kejserligt motangrepp, tog den svenske kungen Gustav II Adolf befälet över Smålands ryttare, vars befälhavare Fredrik Stenbock träffats av en muskötkula i foten. Under anfallet kom Gustav II Adolf, tillsammans med en grupp tyska officerare, bort från de svenska kavalleristerna, och stötte ihop med Götzens kyrassiärer. Kungen som på grund av en tidigare skada, endast bar en kryller (en rock av sämsat älgskinn eller annat skinn), träffades först av ett skott som gick genom lungan, och sedan ytterligare ett skott som krossade hans vänstra arm. Försöken av de tyska officerarna att undsätta kungen, försvårades ytterligare av att hans häst, Streif, träffades i halsen och försvann in i dimman och mörkret med den döende kungen. Innan den döende kungen föll av Streif, träffades han av ytterligare en kula, den här gången i ryggen, och ett stick i bröstet. Liggandes livlös på marken, fick han slutligen ett dödande skott i tinningen.
Trots att den svensk-protestantiske överbefälhavarens död, rasade slaget vidare. Oroade över förlusterna, och kanske också svårigheterna att överblicka slagfältet, på grund av den tilltagande dimman och mörkret, beslöt sig den befälhavaren för de kejserlig-katolska styrkorna, att dra sig tillbaka. När von Wallenstein insett att den svenska armén inte förföljde honom, och man sammanstrålat med Gottfried Heinrich zu Pappenheims styrkor, inrättades ett hastigt sammankallat krigsråd. Men på grund av förlusterna, och att Pappenheim var döende efter att ha träffats av en kanonkula, beslöt man sig att dra sig tillbaka. Några direkta försök att förfölja de retirerande kejserlig-katolska styrkorna, gjordes inte.

Kvar på slagfältet lämnade man runt 5000 döda och skadade, medan den svenska hären, vid sidan av förlusten av Gustav II Adolf, räknade med att ha förlorat runt 3400 man. För den svensk-protestantiska armén, blev slaget vid Lützen en pyrrhusseger såväl militärt som politiskt. För även om man kortsiktigt förhindrat den kejserliga framryckningen i Sachsen, så var det uppenbart att detta inte skulle bli ett kortvarigt krig, och att den svenska armén ensam kunde besegra de kejserliga styrkorna. Något som blev uppenbart efter slaget vid Nördlingen (1634).
För svensk del innebar förlusten av Gustav II Adolf, ett svårt slag Inte nog med att hans död innebar att Sverige försvagades politiskt, och att man tvingades inrätta en förmyndarregering under ledning av Axel Oxenstierna. Det innebar också att Frankrike fick en allt mer betydelsefull roll i konflikten.
Efter att Gustav II Adolfs kropp bärgats från slagfältet, han hittades övergiven och plundrad på alla sina ägodelar, påbörjades det mödosamma arbetet med att föra hans kvarlevor tillbaka till Sverige. Där nyheten om hans död, inte blev allmänt känd förrän en månad efter slaget. Ett år efter Gustav II Adolfs död, begravdes han i Stockholm.
Hästen Streif, som hittades vid liv efter slaget, deltog i processionen till Sverige, men avled eller dog när man nådde Wolgast. Huden från hästen togs om hand, och skickades till Sverige, där det monterades på en trästomme, och nu kan bevittnas på Livrustkammaren.