Sagan om Kungens koloni

Det var en gång en kung som önskade att lilla hans land skulle få en koloni, genom detta ansåg kungen att landet skulle få tillgång till viktiga råvaror och öka såväl landets som kungamaktens anseende bland grannländerna. Med hjälp av en tidens största hjältar och fagra löften till grannländerna lyckades kungen med sitt uppsåt, och snart kunde det lilla landet stoltsera med en enorm koloni. Längs den enorma floden som dominerade koloni, transporterades landets råvaror i form av elefantbetar, koppar och gummi till kolonins huvudstad, namngiven efter det lilla landets kung. Kungen hyllades och hans koloni framställdes som en förebild, men allt var inte som det såg ut att vara, kungen var grym och hans hantlangare ännu grymmare.
De enorma inkomsterna från gummiplantagen hamnade inte i landets skattkistor, utan i kungens egna. Klagomål från personer som rest i kungens koloni växte, och även om många säkerligen var luttrade av upplevelser från andra kolonier, så kunde inget förbereda dem på vad de fick uppleva i kungens koloni. De som arbetade med att utvinna gummi eller koppargruvor fick arbeta under mycket hårda förhållanden och behandlades grymt av sina ägare. I jakten ökade inkomster så hängav man sig en allt mer hårdhänta behandlingen av arbetskraften, vilka kunde få händer, öron och andra kroppsdelar avhuggna om de inte klarade produktionsmålen.
Men priset på gummi sjönk, och den allt högljuddare kritiken mot kungens koloni växte allt sig allt starkare, och till slut tvingades den ålderstigna kungen som till slut tvingades lämna ifrån sig sin koloni. Ingen ville ha den misskötta kolonin, och det slutade med att kungens hemland fick lösa ut kungen från sin kolonin och överta ansvaret. När kungen några år senare avled, buades hans begravningskortege ut av landets befolkning...

Den som låter som något hämtat från en sagobok av bröderna Grimm är faktiskt helt sant, och en av de gånger då verkligheten överträffar sagan när det gäller mänsklighetens grymhet. Detta är berättelsen om vad som hände i den belgiska fristaten.
Leopold II av Belgien var en man med ett stort skägg som styrde till skillnad från många av sina släktingar styrde över ett litet, och oväsentligt land. Men Leopold II var inte en man som lät sig nedslås av sådana trivialiteter, han var en man som växt upp med att få precis som han ville, och nu hade fått en idé om hur han skulle få sitt lilla och oansenliga land att bli mäktigare. Lösningen var enligt Leopold II att landet skulle skaffa sig en koloni, vilket under 1800-talets andra hälft knappast kan ses som någon speciellt banbrytande idé. Det fanns gott om så väl länder och privatpersoner som i takt med den europeiska industrin tillverkade allt effektivare vapen och läkemedel, nu började karva ut delar av Afrika som sina egna. Precis som britterna, fransmännen och tyskarna ansåg Leopold II att det ända sättet för Belgien, och i slutändan han själv, någon gång skulle tas på allvar, så måste man skaffa sig en koloni. Problemet var bara vart denna koloni skulle ligga, landet saknade såväl de ekonomiska som militära musklerna för att konkurrera med britterna, fransmännen och tyskarna, men Leopold II hittade snart vad han sökte, ett enormt område längs den mäktiga Kongofloden, i de centrala delarna Afrika dit ingen eller få européer någonsin sökt sig.
Till skillnad från södra Afrika, där klimatet och terrängen till viss del påminde om förhållandena i Europa, och där de europeiska kolonisterna tidigt brett ut sig, var situationen i Centralafrika helt annorlunda. Här dominerades terrängen av ogästvänliga sumpmarker, svårforcerade floder och ogenomträngliga djungler där malaria och andra dödliga sjukdomar grasserade. De fåtaliga europeiska bosättningarna återfanns primärt längs kusten, och få av de européer som vågade ta sig inåt landet återvände tillbaka. De som återvände talade visserligen om stora rikedomar, men då många ofta var så ansatta av malaria och andra sjukdomar, var det få som vågade följa efter. Inte ens den lukrativa slavhandeln hade förmått européerna vågat sig längre in i regionens djungler, utan överlåtit infångandet och transporterna av slavarna till afrikaner och araber. Under mitten av 1800-talet hade dock detta förändrats, massproduktion av bland annat Kninin hade lett till att man kunde behandla malaria, och det sista egentliga hindret mot en expansion i Centralafrika hade undanröjts.
Trots detta hade Kongofloden bevarat mycket av sina hemligheter, primärt på grund av stora vattenfall som dominerade floden och som i kombination med den ogästvänliga terrängen försvårade för de europeiska upptäckarna. Men allt detta ändrades 1874 när Henry Morton Stanley lyckades ta sig ner från dess källa ända till Atlantkusten, en bedrift som även idag måste ses som imponerande. Av de 356 som inledde expeditionen anlände 114 till den portugisiska bosättningen vid flodens mynning, och Stanley som den ende kvarvarande vita deltagaren. Stanley, en walesisk journalist, upptäcktsresande och äventyrare som fötts utanför äktenskapet och växt upp på ett barnhem i Storbritannien. Som 18 åring emigrerade han till USA, tjänstgjorde i sydstatsarmén under det amerikanska inbördeskriget och blev journalist för New York Herald. Idag är kanske mest känd för att han hittade den i Afrike försvunne missionären David Livingstone vid Tanganyiksjön 1871, och vid detta tillfälle ska ha yttrat de berömda orden ”Dr. Livingstone I presume?”.
Stanelys bedrift växte förstås Leopolds intresse, vilken under början av 1870-talet börjat på allvar fundera på hur han bäst skulle kunna realisera sina planer. Väl medveten om Belgien saknade de militära musklerna att utmana de övriga kolonialmakterna, insåg han att han det behövdes mer subtila medel för att få sin vilja till lags. Ett sådant sätt var att knyta upp de många europeiska forskare och upptäcktsresande som nu började flockas i regionen, och 1876 bilades Association Internationale Africaine (Det internationella afrikanska förbundet) av Leopold tillsammans med flera ledande forskare och rika filantroper. Det uttalade syftet med förbundet var att dels utforska de hitintills outforskade områdena i Afrika, dels sprida civilisationen till lokalbefolkningen. Det verkliga syftet var dock långt ifrån dessa påståenden, utan var istället ett sätt för Leopold att få kontroll över stora delar av regionen runt Kongofloden.

För efter Stanleys resa började nu de andra europeiska länderna intressera sig för regionen, och Leopold fick nu brått med att realisera sina planer. Tack vare sitt förbund kom han i kontakt med Stanley, som tämligen snabbt blev införstådd med Leopolds planer och villigt lät sig övertalas. 1879 återvände Stanley till Kongofloden, där han började hänge sig åt att övertala de lokala härskarna att frivilligt låta sig underställa sig kung Leopolds överhöghet. Ett förfarande som i praktiken var legio bland de europeiska kolonialmakterna, då de flesta saknade militära medel för att underkuva alla stammar. Samtidigt som Stanley var djupt sysselsatt med sina moraliskt tveksamma handlingar, började andra länder intressera sig för området. Fransmännen började också försöka få in en fot i område, och söderifrån började Cecil Rhodes privata imperium att expandera norrut i ett försök att knyta samman Egypten med hans domäner. I takt med en ökad risk för konflikt över Afrika började Leopolds förbund att falla samman, medlemmarna hemlighöll uppgifter för varandra och många hamnade i konflikt med varandra. Istället började Frankrike, Storbritannien och Tyskland själva bilda egna förbund, med Leopolds förbund som förebild, de internationella forskarna och filantroperna ersattes nu av belgare och ombildade det till det internationella förbundet för Kongo.
Förbundets successiva upplösning verkar dock inte oroat honom nämnvärt, det hade trots allt spelat ut sin roll och gett bilden av Leopold som en filantrop och välgörare. Samtidigt som det gett Stanley fria händer att få de lokala hövdingarna att underställa sig Leopolds styre, även om få av ledarna insåg vad de egentligen undertecknade. Istället valde nu Leopold att ge sig in i den allt mer inflammerade geopolitiska kamp som nu påbörjats om Afrika, där britter, fransmän och tyskar nu på allvar började karva ut de bästa bitarna ur kontinenten. Väl medveten om Belgiens obetydliga ställning i Europeisk politik, försökte nu Leopold utnyttja detta till fullo för att spela ut de övriga aktörerna mot varandra. Genom att framställa sig som en av de få, eller egentligen enda, röst som talade om att uppdelningen av Afrika måste struktureras för att undvika att jakten på kolonier utvecklades till ett fullskalligt krig i Europa, förstärktes bilden av Leopold som en av de få vettiga röster i Europa. Men precis som i fallet med det internationella afrikanska förbundet, var detta bara en fasad, det egentliga syftet var nu kunna utnyttja de avtal Stanley undertecknat med de afrikanska hövdingarna och på så sätt kuppa sig till en koloni.
Genom dels fagra löften om lukrativa avtal med franska och brittiska företag, och dels genom att spela ut de övriga länderna mot varandra genom att framställa den framtida kolonin som ett slags bålverk mot motståndarnas försök att dominera Afrika. Både fransmännen och britterna lät sig bevekas, samtidigt gällde det nu att på något sätt kontra de portugisiska kraven på överhöghet i området och där skulle Leopolds goda rykte nu återigen komma till nytta. I en intensiv kampanj, främst i brittisk press, målade den belgiske kungen upp sig som Europas ledande filantrop, samtidigt som han svartmålade Portugal för dess involvering i slavhandeln och att Leopold skulle med sitt förbund förbjuda slaveri och på allvar sprida civilisationens ljus över befolkningen. Så framgångsrik var Leopolds kampanj att i princip allt brittiskt motstånd, vilka inledningsvis hyst vissa betänkligheter rörande Leopolds agerande i regionen, försvann.
I november 1884 samlade den tyske rikskanslern Otto von Bismarck till den ökända Berlinkonferensen, där Leopolds skapelse nu såg ljuset för första gången. Enligt det avtal som slöts i samband med detta avtal fick Portugal avträda sina krav, och förbundet fick överhöghet över ett område på 666 000 km2. i det som nu blev Fristaten Kongo och skulle styras av förbundet för Kongo. Vad de övriga europeiska ledarna inte kände till, eller kanske inte heller brydde sig om, var att förbundet styrdes med järnhand av Leopold och han skred nu till verket. I ytterligare ett försök att framställa landets koloniala anspråk som rent filantropiska lät han 1889 underteckna ett avtal där slaveri, försäljning av alkohol, vapen och så vidare till lokalbefolkningen förbjöds. I verkligheten hade Leopold aldrig någon helst tanke på att driva igenom dessa förslag på allvar, från första stund fanns enbart ett enda syfte med Fristaten Kongo, fylla Leopolds kassakistor.
Men Leopolds dröm om snabba pengar visade sig dock inledningsvis inte vara så enkel som han först trott, många av stammarna var inte alls villiga att underkasta sig belgiskt styre och de många vattenfallen försvårade transporterna upp och ner för floden. För att försöka få in pengar tvingades man därför leasea ut delar av landet till utländska finansiärer, samtidigt som Leopold hade monopol på övrig handel i landet. Under slutet av 1880-talet skakades dock Fristaten av flera våldsamma konflikter, och Belgien och Leopold fann sig snart involverad i en kamp mot Cecil Rhodes om den viktiga Katangaprovinsen. Provinsens ledare hade aldrig undertecknat något avtal med Stanley och uppvaktades nu av både Leopold och Rhodes, efter nyheter om att Rhodes skickat en av sina förtrogna till regionen skickades Fristaten 1891 en mindre militär enhet för att övertala ledaren Msiri att underkasta sig belgisk överhöghet. Den lokale ledaren Msiri försökte först spela ut de båda aktörerna, men misslyckades och dödades av belgiska styrkor som efteråt halshögg honom och satte fast hans huvud på en påle. Man lät även genomföra en rad kampanjer riktade mot arabiska och afrikanska slavhandlare, men den verkliga orsaken till kriget var Leopolds försök att monopolisera handeln med elfenbenshorn i Fristaten.
Inledningsvis var dock Fristaten långt ifrån den ändlösa peningskista Leopold hoppats på, och även om inkomsterna från handeln med främst elfenbenshorn var lönsam, var det inget mot vad som komma skulle.
Under slutet av 1800-talet hade den europeiska industrins behov av gummi ökat radikalt, en efterfrågan som var svår att riktigt tillgodose då det tog tid att anlägga gummiplantage i Sydostasien och Sydamerika. Men i Fristaten fanns det gott om gummiplantor, och med detta också till den mest skrämmande delen i berättelsen.
Till skillnad från sydamerikanska gummiträden så fanns gummit inte i träden, utan i rankor. Det gick inte heller att som i Sydamerika tappa gummit i stora baljor, utan arbetarna fick helt enkelt låta gummisaften droppa över dem. Efter att gummit stelnat kunde man sedan, mödosamt och under svåra plågor för den gummitäckte arbetaren, skrapa bort gummibitarna från arbetaren. Inkomsterna från denna handel översteg vida några andra inkomster i Fristaten, och nu började pengarna på allvar rulla in i Leopolds kassakistor. Leopold använde mycket av pengarna till att anlägga enorma byggnader i Belgien, men en del användes även för bygga järnvägslinjer för att underlätta exporten av gummi. Inom loppet av bara några år hade Leopolds kolonialbygge blivit ett förlovat land där man, bokstavligen, kunde skära guld med smörkniv. Frivilliga lockades till att tjänstgöra i de belgiska styrkorna, bland annat svenskar, och längs Kongofloden stretade nu otaliga båtar upp och ner med laster av gummi till hamnarna längs flodens utlopp och vapen uppåt floden.

För samtidigt som tillgången till gummi blev belgarnas frälsning, blev det på samma gång lokalbefolkningens förbannelse. För att öka produktionen av gummi, och således inkomsterna, började nu belgarna hänge sig åt excesser som skulle få omvärlden att häpna av avsmak. Varje afrikansk invånare i Fristaten tilldelades en personlig kvot gummi, misslyckades personen att uppfylla denna kvot kunde detta straffas med döden. Längs floden åkte nu den lokala polisen, vilken stora delar bestod av lokalt rekryterade soldater som leddes av europeiska soldater för att samla in gummit. Men då de afrikanska gummirankorna inte kunde utnyttjas fler än en gång, efter att de huggits av dog rankorna så blev det svårare och svårare att uppfylla kvoterna. Det stora behovet gjorde det också olönsamt att, vilket sedan växte fram i Sydostasien och Sydamerika, anlägga stora gummiplantage.
Av rädsla för den belgiska repressionen tvingades många att enbart sysselsätta sig med att leta gummirankor, vilket ledde till en utbredd svältkatastrof på många håll i Fristaten. Den allt mer undernärda befolkningen blev således ännu mer mottaglig för de sjukdomar som redan fanns i området, men även de sjukdomar som belgarna tog med sig. Mässling och andra barnsjukdomar krävde hundratusentals offer, och på vissa håll hade hela områden helt avfolkats på grund av sjukdomar, avrättningar eller det hårda arbetet. Oroade över att arbetskraften successivt höll på att försvinna försvinna, lät Fristatens myndigheter meddela att straffen skulle lindras, istället för avrättning skulle personer som inte uppfyllde kvoterna straffas med stympning. Runt om Fristaten kunde man – även långt efter dess upplösning – se mängder med människor utan händer eller fötter. Behandlingen av lokalbefolkningen var dock ingen hemlighet, mängder av bilder med leende belgiska och lokalt rekryterade soldater framför högar med händer är vanliga. I takt med att nyheterna om vad som hände i Leopolds mönsterkoloni sakta men säkert började sippra ut, började också protesterna.
Redan tidigt hade Leopolds styre av kolonin väckt viss kritik, men eftersom den primärt kom från missionärer, och i grund och botten inte skiljde sig nämnvärt från övrig kritik riktad mot kolonialmakternas behandling av civilbefolkning rönte de föga intresse. Men under slutet av 1890- och början av 1900-talet började dock protesterna bli mer högljudda, och det var inte bara längre enstaka missionärer som av religiösa skäl protesterade över vad som skedde i Fristaten. Många som tjänstgjort i den lokala polisen (Force Publique) kunde vittna om vidden av övergrepp, något som förstås stöddes av de faktum att många av dessa också fotografiskt förevigats. Tidningar i Frankrike, Tyskland och Storbritannien – och andra europeiska lände för den delen – fylldes nu med skräckinjagande berättelser om vad som hände i Fristaten, och i början av 1900-talet började även Europas boklådor fyllas med liknande skräckinjagande berättelser. En av de kanske mest kända, som inledningsvis gick som följetong i den brittiska pressen, är den polsk-brittiske författaren/journalisten Josef Konrads ”Mörkrets hjärta” (som senare utgjorde grunden till Francis Ford Coppolas ”Appocalypse Now”), där jakten på den försvunne Kurtz för bokens huvudperson upp längs Kongofloden och under denna resa ställs öga mot öga med de övergrepp som begicks i Fristaten. Många riktar också in sig på den enorma handel med vapen som sker till Fristaten, som enligt 1889 års traktat förbjöd vapenhandel. I vad som får anses vara en slags föregångare till den moderna grävande journalisten avslöjar den brittiske journalisten Roger Casement övergrepp hur vapenhandeln användes för att stärka förtrycket i Fristaten och i USA författar Mark Twain även han en bok med stark kritik av hur Fristaten sköts
Samtidigt som denna våg av protester mot Fristaten bokstavligen sköljer över Europa, verkar Leopold totalt oberörd. Handeln med bland annat gummi, elfenben och koppar är inkomstbringande och kanske anser han att kritiken från britterna, fransmännen och tyskarna är oberättigade, speciellt som de själva inte direkt behandlar sina koloniala underståtar någon nämnvärd omtanke. Detta var kanske också en åsikt som delades av många belgare, även om många givetvis måste känt till att mycket av det som nämndes i utländsk press faktiskt var sant. Vad däremot inte belgarna uppskattade var hur inkomsterna från kolonin inte gick till den belgiska staten, utan till Leopolds privata kassakistor. Visserligen lät Leopold genomföra en hel del massiva byggnadsprojekt i landet, men dessa var primärt för hans egna privata bruk och inget som tillförde Belgien något. Medan inkomsterna från de övriga kolonialmakterna användes till stärka dessa länder, använde Leopold sina pengar till skrytbyggen för sitt eget höga nöjes skull.
Men nu var det inte bara den interna och externa kritiken som började underminera Leopolds skapelse, priset på gummi hade under början av 1900-talet hade börjat sjunka. Konkurrensens från Sydamerika och Sydostasien, där gummiplantagen nu på allvar började producera stora mängder gummi, pressade priserna. Den förhållandevis dyra tillverkningen av gummi gjorde det svårt för Fristaten att konkurrera med den billigare, och mycket mer kostnadseffektiva produktionen i Sydamerika och Sydostasien. I takt med att priset på gummi föll, vilket i mångt och mycket var det som höll Fristaten flytande, tvingades Leopold gå in med sina egna pengar för hålla kolonin på fötter. Samtidigt började den interna kritiken nu ta fart, många – även om man kan anta att de egentligen bara hoppade på framgångståget – kritiserade nu Leopold öppet för sitt agerande i Fristaten. Många ansåg också att Leopolds agerande, speciellt hans försök att dölja Fristatens verkliga syfte och mål, i frågan var mycket var högst klandervärt, och att han måste avsluta sin involvering i Fristaten. Det talas om blockader och handelsbojkotter mot Belgien, och efter en uppslitande politisk strid i Belgien kräver man att Leopold måste avstå Fristaten.
Man kan förstås anta att det var tungt hjärta, även om Leopold vid det här laget var ålderstigen och hårt ansatt av såväl sina landsmän som släktingar för att ha fört dem bakom ljuset, tvingades lämna ifrån sig kontrollen över Fristaten 1908. Problemet var bara nu vem som ville ta över det sjunkande skeppet, och till slut kände sig – troligen efter påtryckningar från såväl Leopold som många europeiska stater – den belgiska staten tvingad att ta över styret. Fristaten Kongo upphörde i och med detta och döptes om till Belgiska Kongo. Den belgiska staten fick i praktiken ta över en konkursmässig koloni, där stora delar av landet skövlats på jakt efter gummirankor och andra råvaror och där mellan 5 och 10 miljoner människor dött under Fristatens korta existens (vissa forskare anser att dödssiffran kan vara så många som 20 miljoner).

Först 1960 blir Kongo självständigt, men tragedin tar inte slut där. I samband med självständigheten utbryter ett förödande inbördeskrig ut, där landet nu dras in det Kalla krig som utbrutit mellan Sovjetunionen och USA, och där Kongo blir ett slagfält för de båda supermakternas försök att dominera världen.
Efter att Mobutu Sese Seko tagit makten 1971 lade sig ett visst lugn över landet, men sedan han avsattes 1997 har landet återigen blivit synonymt med obeskrivliga övergrepp och inbördeskrig. De båda supermakterna har sedan länge ersattes av lokala förmågor, utländska företag, Frankrike och den forna kolonialherren Belgien. Kung Leopold och hans skapelse Fristaten Kongo hänger fortfarande över landet som en våt duk, frågan är förstås om och när Kongo överhuvudtaget kommer bli fria de demoner landet förhärjas av.

Korthuset som inte föll samman

Den 22 juni 1941 inleddes den största operationen hitintills under andra världskriget, längs en front som sträckte sig från Östersjön i norr till Svarta havet i söder, korsade den tyska armén tillsammans med rumänska – vilka senare följdes av både finska, italienska och ungerska – och slovakiska trupper. Trots upprepade varningar från såväl brittiskt håll som det massiva nät av sovjetiska spioner som fanns utplacerad runt om i världen, verkar angreppet i mångt och mycket tagit Stalin totalt på sängen. Inom loppet av bara några timmar hade de tyska trupperna rivit upp stora hål i det sovjetiska försvaret, och i scener likt som de utspelade sig under våren 1940 i Västeuropa, strömmade nu tyska stridsvagnar genom de stora luckorna. Det sovjetiska försvaret var förvirrat, och led dessutom av bristande kommunikationsmöjligheter och en otymplig ledningsstruktur där politiskt tillsatta kommissarier hade det yttersta ansvaret, oavsett deras militära bakgrund eller kunskaper. Även om sovjetiska enheter envist bet sig fast vid några enskilda befästningar, så fylldes snart vägarna västerut med långa rader av sovjetiska krigsfångar, och de tyska trupperna verkade återigen gå mot en lysande seger...
Under senhösten 1940 stod det med all klar tydlighet att den planerade invasionen av Storbritannien inte skulle bli av, Luftwaffe hade trots Riksmarskalk Hermann Görings skryt misslyckats med att etablera luftherravälde över den brittiska öarna. Adolf Hitler som verkar tagit invasionsplanerna med visst ointresse, riktade nu istället blickarna österut, mot Sovjetunionen. Det var här som Hitler ansåg att det egentliga kriget skulle utspelas, striderna i Västeuropa var bara ett sätt att bereda vägen för denna – i Hitler och många inom den tyska extremhögern – slutgiltiga uppgörelse skulle ske. För Hitler och många inom den tyska extremhögern stod Sovjetunionen för en dödlig kombination av judar och socialism, en bild som ytterligare förstärktes av det faktum att många ledande personer inom den reaktionära vänstern i Tyskland var av judisk börd. En annan källa till ett starkt antisemitiskt tankegods var de tusentals ryska immigranter, vilka många flytt Ryssland i spåren av den ryska revolutionen och nu bosatt sig i södra Tyskland. Här fick de – tämligen ironiskt – stort gehör bland den tyska extremhögern, där deras antisemitiska diskurs snabbt slog an. Men det fanns inte bara politiska orsaker att bekämpa Sovjetunionen, inom den tyska högerextrema rörelsen hade det allt sedan tiden före första världskriget funnits en önskan att, likt tyska nybyggare under medeltiden, kolonisera delar av Östeuropa. Det var här, och inte i någon avlägsen Afrikansk koloni som Tysklands framtid stod, en åsikt som stärktes av det faktum att Tyskland till stora delar avvärjde en akut hungersnöd under första världskriget tack vare import av råvaror från de ockuperade delar av Ryssland och Ukraina man ockuperade. Idén om Lebensraum (Livsrum) var inte något Hitler kokade ihop under sin tid i fängelset i Landsberg efter den misslyckades ölkällarkuppen, det var ett tankegods som odlats under lång tid och som troligen förmedlades till Hitler genom bland annat Rudolf Hess, Walter Darré och Alfred Rosenberg. Även om dessa personers inflytande successivt skulle urholkas, så fungerade de onekligen som en viktig länk mellan Hitlers medärvda anti-slavism och senare antisemitiska föreställningar. En annan som också påverkades starkt av dessa idéer var en då fullständigt okänd tysk student vid lantbrukarhögskolan och medlem i flera högerextrema rörelser, Heinrich Himmler.
Men det fanns också en annan, kanske mer realpolitisk orsak till invasionen, Hitler var troligen redan tidigt införstådd med att försöken att betvinga britterna skulle misslyckas. Trots de storstilade planerna inför Operation Seelöwe (Sjölejon), som den planerade invasionen av Storbritannien fått, var förberedelserna minst sagt obefintliga. Visserligen intogs de brittiska kanalöarna, men längre än så sträckte sig inte de tyska aktiviteterna i området och inskränkte sig i praktiken till luftstrider mellan Luftwaffe och RAF över öarna och några halvhjärtade övningar i landstigningar. Hitler var troligen mycket väl medveten om att en invasion av Storbritannien både skulle vara kostsam och i praktiken verkningslös, och riktade sig troligtvis in sig tämligen omgående på den Sovjetiska frågan.
Till skillnad från sina tidigare militära eskapader verkar den planerade invasionen av Sovjetunionen inte stött på någon allvarligare kritik från den tyska militären, där många visserligen kände respekt för den sovjetiska krigsmakten, men där allt för många delade nazisternas framtida planer för Sovjetunionen. Väl medvetna om problemen med en invasion av det gigantiska landet, påbörjade så Wehrmacht förberedelserna, och under arbetets gång kom man till insikten om de problem som den tyska armén nu skulle ställas inför. Inte nog med att Sovjetunionen var ett gigantiska rike, det var också ett i många avseenden underutvecklat land med en bristfällig infrastruktur, speciellt då vägnätet som i praktiken bestod av dåligt eftersatta grusvägar. Underhållet av de tyska trupperna ansågs tidigt vara det största problemet, speciellt som Tyskland redan hade ett akut underskott av lastbilar och soldaterna på något sätt måste underhållas med all form av utrustning i form av mat, ammunition och drivmedel. Det var nu som den tyska officerskåren, som efter kriget desperat och tämligen framgångsrikt lyckades distansera sig från nazisternas förbrytelser, själva visade sig i allra högsta grad villiga att bistå nazisternas vision av Sovjetunionen.
Under ett möte under våren 1941 beslöt Wehrmacht att lösningen på problemet var att den tyska armén, helt enkelt skulle leva av landet. I slutrapporten konstaterar deltagarna att effekten av denna policy troligen skulle innebära att hundratusentals ryssar skulle svälta ihjäl, men att detta i praktiken kunde ses som något positivt och i praktiken bereda vägen för den framtida tyska kolonisationen av området. Man lät sig dessutom villigt underteckna den så kallade kommissarieordern, i vilken de politiska kommissarier och judar som tjänstgjorde i de sovjetiska förbanden skulle överlämnas till de av SS kontrollerade insatsförbanden eller avrättas på plats. Wehrmachts agerande i frågan, som på senare tid börjat intressera forskare, ställer onekligen bilden av den tyska krigsmaktens försök att skylla ifrån sig på insatsförbanden och SS inför ett nytt ljus.
Det fanns dock vissa betänkligheter inom Wehrmarcht inför invasionen, men dessa rörde dock inte den framtida behandlingen av civilbefolkningen, utan handlade snarare om militära spörsmål. Många tyska officerare kände viss tvekan till den något naiva bild som målades upp av den sovjetiska krigsmakten, speciellt bland de officerare som tjänstgjort på östfronten under första världskriget eller deltagit i det militära utbyte som Sovjetunionen och Tyskland haft under mellankrigstiden. Hitler var dock orubblig, och hans bild av den sovjetiska krigsmakten förstärktes ytterligare efter debaclet under det finsk-ryska kriget 1939-40, då stora inom den sovjetiska krigsmakten uppdagats.
Trots den tyska krigsmaktens försök att hemlighålla förberedelserna, så nåddes Moskva av allt mer oroväckande rapporter om hur tyskarna drog samman stora förband i Polen, samtidigt som tyskarna stärkte sin militära närvaro i bland annat Rumänien. Trots sin ökända paranoia mot allt och alla, verkar Stalin tagit emot rapporterna med stort ointresse, och avfärdat alla försök att påbörja någon som helst form av förberedelser inför en eventuell invasion av Sovjetunionen. Istället gav Stalin order om att de sovjetiska luftvärnsbatterierna under inga som helst omständigheter fick beskjuta de tyska spaningsflygplan, som i praktiken dagligen kränkte sovjetiskt luftrum under senvåren. Överhuvudtaget får Stalins bristande engagemang i frågan före invasionen anses som obegriplig, speciellt med tanke på hans agerande såväl före som efter invasionen.
Stalin hade använt större delen av 1930-talet till att konsolidera sin maktbas i landet, såväl påstådda som reella politiska fiender hade renast ut, och i slutet av decenniet var det dags för militären att känna på Stalins allt djupare paranoia. Stora delar av den sovjetiska officerskåren rensades ut inom loppet av några år, och även om flera senare återinsattes på sina gamla poster, ledde utrensningarna till en akut brist på dugliga officerare. För att ytterligare stärka sin ställning inom armén, där stora delar av officerskåren fortfarande bestod av officerare från Tsarens tid eller hade kopplingar till Leon Trotskij, beordrades att politiska kommissarier skulle knytas till förbanden. Dessa skulle dels rapportera misstänkta politiskt otillförlitliga officerare, men hade även beslutande rätt i militära frågor, oavsett tidigare erfarenheter och kunskaper i ämnet. Resultatet blev en omständlig och komplicerad befälsstruktur, där varje beslut måste godkännas av kommissarien.
Utrensningarna innebär även att försöken att modernisera den sovjetiska armén stannade av, då ansvariga officerare antingen avrättades eller skickades till Sibirien för omskolning. Ett sådant projekt var försöken att skapa en fungerande motståndsrörelse vid en förmodad invasion, Stalin som var oroad att projektet skulle kunna användas mot honom, beslutade hastigt och lustigt att avbryta arbetet och flera av de ansvariga dömdes till fängelsestraff eller omplacerades. Ironiskt nog tvingades Stalin efter Operation Barbarrossa återuppliva projektet, nu oroad över att motståndsrörelserna utan kontroll från Moskva skulle kunna bli ett framtida problem.

Utrikespolitiskt hade dock Stalin hållit en låg profil, och fram till mitten av 1930-talet inskränkte sig det sovjetiska arbetet med att stärka Moskvas kontroll över de europeiska kommunistpartierna, ett arbete som rönte föga framgångar då de flesta av dessa partiers inflytande var ytterst begränsat. Stalin var också ytterst misstänksam mot både Frankrike och Storbritannien, vilka han visste närde drömmar om att avsätta honom. Försöken hade dock varit ytterst begränsade, och bestod i praktiken av att försöka minimera Sovjetunionens tämligen taffliga försök att hejda kommunismens framväxt i hemländerna. Stalin hade dock inte glömt det faktum att båda länderna deltagit på de vitas sida under kriget, och nåddes även av återkommande rapporter om vad både ledande brittiska och franska politiker ansåg om Sovjetunionen och Stalin. Stalins misstänksamhet mot britterna och fransmännen stärktes ytterligare efter konferensen i München men också utvecklingen i Spanien.
När kriget närmade sig började dock både britterna och fransmännen inse att man måste få en närmare relation med Sovjetunionen, problemet var bara att arbetet med att behaga Moskva gick trögt. Det stötte även på patrull i att många av de länder britterna och fransmännen nu försökte skydda från Berlin, såg Moskva som en minst lika stor fiende. Speciellt uppenbart var detta i Polen, där landets ledning var mycket väl medvetna om de geografiska anspråk både Berlin och Moskva hade på regeringen i Warszawa. Under sensommaren 1939 började britterna och fransmännen att öka pressen på Moskva, som dock fortfarande var tämligen ovilliga till något närmare samarbete. Ironiskt nog nappade man dock på det förslag som kom från Berlin, vilka kunde erbjuda Stalin något vare sig London eller Paris kunde, delar av Polen och ökat inflytande i Baltikum. Bara en vecka innan krigsutbrottet undertecknades 1900-talets kanske mest överraskande avtal mellan de båda dödsfienderna Nazityskland och Sovjetunionen, att påstå att världen tappade andan är en mild underdrift.
Inte nog med att avtalet skickade en chockvåg genom Europas diplomatkår, den skapade kaos inom den europeiska vänstern som nu plötsligt stod inför ett avtal med en regim som Moskva under år smutskastat och som fängslat, mördat och torterat tusentals meningsfränder. Avtalet mellan den tyske utrikesministern von Ribbentrop och Molotov rörde vid den här tidpunkt enbart militära spörsmål, men under de kommande åren skulle den utökas till att inbegripa export och import mellan de båda länder och en mer konkret uppdelning av Polen. Stalin som var mycket väl medveten om att Hitler var i större behov än honom av avtalet, vilket i praktiken säkrade rikets östra gräns, skred nu till verket. Med allt större råvaroexport från Sovjetunionen som morot och piska, en export som i många avseenden var vitala för den tyska krigsmakten, började nu Stalin agera. Försöken att införliva de baltiska staterna med Sovjetunionen gick tämligen smärtfritt, men försöken att införliva Finland gick desto sämre. Förhandlingarna drog ut på tiden, samtidigt som Stalin nåddes av viss irritation från Berlin över Stalins agerande, och i slutet av november bröt förhandlingarna med Finland samman helt. Krig bröt ut, men den promenadseger som omvärlden och Stalin förväntat sig uteblev. Istället drogs den sovjetiska krigsmakten in i en förödande strid, där de fåtaliga finska trupperna snabbt kunde utmanövrera de ofta otympliga sovjetiska förbanden.
Debaclet i Finland tvingade Stalin att svälja delar av sin stolthet, flera sedan tidigare avsatta officerare fick återgå i tjänst – dock noggrant övervakade av politiska kommissarier och en eftersatt modernisering av den sovjetiska armén påbörjades. Mycket detta arbete gick dock omvärlden förbi, och både i Berlin, London, Paris och Washington speglade misslyckandet i Finland bilden av den sovjetiska armén.
Stalin lät sig dock inte avskräckas av debaclet i Finland, väl medveten om att han än så länge satt med truimf på hand i form av vitala råvaror för Tyskland, fortsatte den sovjetiska expansionen. En expansion som nu började reta Berlin och Hitler, som oroade sig för vad Stalin egentligen förberedde. Nyheterna om de sovjetiska kraven på Rumänien, som vid en eventuell invasion av Sovjetunionen skulle vara vital för den tyska oljeproduktionen, sände chockvågor i Berlin. Under våren 1941 annekterade Sovjetunionen Bessarabien, en del av Rumänien som gränsade till de viktiga oljefälten i Ploesti. Hitler var rasande och lugnade sig inte av nyheten att Stalin, trots de nära relationerna som – speciellt – serberna haft, inte protesterade nämnvärt mot den tyska invasionen av Jugoslavien och Grekland.
Stalins agerande har av många, ofta på vänsterkanten, hyllats som ett genidrag, där de sovjetiska annekteringarna av Polen, Rumänien och Baltikum försvårade den tyska invasionen och kanske till och med räddade Moskva. Det är visserligen sant att expansionen ökade avståndet mellan Berlin och Moskva, men det innebar också att den sovjetiska armén tvingade ändra sin försvarsstrategi. Man tvingades överge de gamla gränserna, längs vilken den sovjetiska armén anlagt en rad massiva försvarsanläggningar, och nu befästa nya och i många fall svårförsvarade gränser. Men det var inte bara försvarsanläggningar, vilka när tyskarna väl nådde dem visade sig utgöra en svårforcerad nöt att knäcka, som den sovjetiska krigsmakten tvingades överge. Man fick överge flygbaser och ett förhållandevis väl utbyggt logistiskt nät av vägar och järnvägar, vilket ytterligare försvårades av det faktum att Sovjetunionen använde en bredare spårvidd än övriga Europa (vilket ironiskt nog även skulle ge tyskarna en hel del huvudbry). Allt detta måste nu byggas om, men Stalin som verkade mer intresserad av att utöka Sovjetunionen än hur man praktiskt skulle försvara detta, drog ut på tiden. Visserligen fanns det undantag, som t.ex. befästningen i Brest-Litovsk, men generellt var de sovjetiska befästningarna längs den tysk-sovjetiska gränsen undermåliga och svåra att försvara.
Ett annat problem var det faktum att den hårdhänta sovjetiska ockupationen av Baltikum, delar av Polen och Bessarabien fjärmade lokalbefolkningen från Sovjetunionen. Tusentals balter och rumäner, ukrainare o.s.v. tvångsdeporterades och försvann, samtidigt som Stalin uppmuntrade ryssar att bosätta sig i de nyligen annekterade områdena.

Imorgon återkommer vi med ett nytt inlägg om denna monumentala invasion...

Krig för fred?

Efter vissa betänkligheter valde jag att bevittna SVT:s dokumentär ”Krig för Fred”, som behandlar de svenska soldaternas vardag i Afghanistan. Sedan talibanerna störtades 2001 har Sverige, trots viss inrikespolitisk kritik, varit en del av den internationella styrka (ISAF) som ockuperar Afghanistan. Trots ett decenniums ockupation är läget i landet fortfarande ovisst, och enligt många bedömare allvarligare än det varit på många år. Debaclet med valet 2010 och en centralmakt som i allt högre grad förlorat sitt berättigande bland afghanerna i stort, har inte stärkt stödet för ISAF vare sig i Afghanistan eller i omvärlden. Den svenska insatsen har vid ett flertal tillfällen kritiserats, men har trots vissa betänkligheter fått fortsatt förtroende av en svenska riksdagen. Kritiken i svensk media har främst rört sig om förbandens aktiviteter i samband med ingripanden och vid de tillfällen då svenska soldater dödats, någon djupare analys av läget i Afghanistan har dock sällan gjorts. Här ligger svensk media långt efter såväl både amerikansk som brittisk, där både hyllande och ifrågasättande av ländernas väpnade truppers insatser varvats om vart annat. En av de mer kända i ämnet torde Ross Kemps två resor till de brittiska trupperna räknas, och även om Kemp i stort är positiv till de brittiska truppernas närvaro, så yttras viss kritik över den brittiska arméns tillkortakommanden i konflikten.
Sveriges Televisions serie ”Krig för fred”, som består av sex halvtimmes långa avsnitt har tyvärr inte rönt samma uppmärksamhet, kanske för att de saknar den dramaturgi som omgärdar Kemps serie. Till skillnad från den stundtals mycket adrenalinpumpande ”Ross Kemp in Afghanistan”, så är tempot makligare i ”Krig för fred”. Där Kemp blir beskjuten av raketgevär och krälar runt i bevattningskanaler, består skottlossningen i SVT:s dokumentär av en ensam skytt högt uppe på en bergstopp, vars möjligheter att vare sig träffas eller träffa är obefintlig. Nu ska man kanske ha i åtanke att situationen i norr är långt mer stabil än den i söder, där talibanerna och Al Qaida sedan länge varit mycket aktiva.
Efter ett något rörigt första avsnitt, som tyvärr kändes mycket sönderklippt och saknade någon större struktur, så har serien tagit sig. I serien får vi följa några av de drygt 500 svenska soldater som är förlagda i norra Afghanistan, och hur deras vardag ser ut. Det mesta av dokumentären upptas av misslyckade insatser, patrulluppdrag och hur de svenska soldaterna ser på sig själva. Till skillnad från många andra dokumentärer får soldaterna själva beskriva sin situation, något som ibland ter sig något humoristiskt då vissa av soldaterna trasslar in sig i ett mindre lyckade formuleringar rörande sina tankar om krig. I andra fall är dock tankegångarna mer genomtänkta, och det är inte speciellt svårt att finna en viss bitterhet över hur konflikten förs både från svenskt och afghanskt håll. I slutet av serien introduceras även en diplomat, vars inlägg allt för ofta känns väldigt naivt och världsfrånvarande, speciellt när man senare får bevittna hur ”verkligheten” på fältet ter sig.
Medan de svenska soldaternas insatser i det stora hela avspeglas förhållandevis neutralt, så är bilden som målas upp av de afghanska trupperna långt ifrån positivt. Den röda tråd som löper genom dokumentärserien är de svenska truppernas, i många avseenden mycket komplicerade, förhållande med de afghanska militärerna och – i synnerhet – polisen. I många fall framställs dessa som fullständigt inkompetenta och med bristande stöd bland befolkningen, vilket med tanke på deras agerande kanske inte är helt obegripligt. Vid flera tillfällen visar de svenska trupperna på stark misstro till såväl den afghanska armén (Afghan National Army, ANA) och den afghanska polisen (Afghan National Police, ANP) och bristande kommunikation mellan de inblandade. Detta visas vid ett flertal tillfällen, bland annat i samband med en räd riktad mot ett samhälle som bevakas av en svensk postering. I samband med räden grips flera ”civila” afghaner, något som leder till att flera afghaner protesterar till svenskarna över ANP:s agerande. Svenskarna viftar dock bort kritiken, men det framkommer både under och efter räden att soldaterna hyser lite förtroende för ANP:s lojalitet och aktiviteter, något som återkommer vid ett flertal tillfällen.I ett annat avsnitt får vi följa hur svenska trupper, enheter ur ANA (med svenska instruktörer, eller mentorer som det så vackert heter) och ANP ska besätta en av talibanerna ockuperad radiomast belägen på en uppenbarligen strategiskt viktig kulle. Efter ett oblodigt angrepp, där de största problemen utgörs av den ogästvänliga terrängen, intas kullen och talibanerna jagas på flykten av de vilt skjutande afghanerna. När svenskarna och manskapet från ANA ska lämna kullen upptäcker man att polisen, som skulle anlägga en postering på kullen, redan lämnat denna och är halvvägs in i en närliggande by. Svenskarna och deras afghanska motsvarigheter saknar dock möjligheter att stanna kvar, och väl nere i dalen kan bara de – märkbart irriterade – svenska soldaterna konstatera att talibanerna är tillbaka. Ett annat exempel på de stundtals ansträngda relationerna är när svenska trupper ska förstärka enheter ur ANA (återigen med svenska instruktörer) och APA ska gripa flera misstänkta talibaner, däribland en man som tillverkar IDE i en närliggande by. Trots detta anländer polisförbanden till uppsamlingsplatsen en timme försenad vilket leder, tillsammans med oenigheter rörande vägvalet, att insatsen blir kraftigt försenad. När man väl anländer till byn har de misstänkta lämnat denna och fattat postering utanför byn, vare sig ANA eller ANP verkar dock nämnvärt intresserade av att konfrontera talibanerna utan väljer istället att – återigen till de svenska soldaternas irritation – att avbryta.
I det sista avsnittet återvänder svenskarna till kullen och radiomasten, bara för att mötas av nyheten att flera av talibanerna är redo att kapitulera. Den – förmodade – lokala polischefen står sedan och välkomnar avhopparna, som efter att de fotograferats och förhörts, utrustas med nya vapen och inkorporeras i ANP. Efter detta fortsätter angreppet mot kullen, som återigen intas utan några större problem och möts där av nyheten att fler talibaner är på väg att kapitulera. Den lokale polischefen, som uppenbarligen måste känna den lokale talibanledaren då han har hans mobilnummer, välkomnar sedan de nya avhopparna, av vilka många är utrustade med ålderstigna vapen och vilka även dessa inkorporeras i ANP. Ett antal av svenskarna ställer sig dock tveksamma, och i eftertexterna verkar också deras betänkligheter bekräftas.
Även om det förstås är svårt att avgöra hur pass sanningsenligt bilden av ANP egentligen är av en dokumentär, så kan man dock konstatera att bilden i stort sett bekräftas av en annan dokumentär. I den av SVT nyligen visade ”Kill/Capture”, visas samma problematik upp. I dokumentären som primärt riktas runt USA:s ”nya” taktik i Afghanistan, där tanken att man ska låta talibanerna förblöda genom riktade angrepp mot talibanledare i form av drönarattacker eller insatsstyrkor. Ett av målen med denna taktik är att trötta ut talibanerna och få dem att kapitulera, teamet besöker ett sådant förband, men det visar sig att bytet från talibanerna till den afghanska centralmakten är långt ifrån okomplicerat och att lojaliteten fortfarande verkar ligga hos talibanerna.
Men dokumentären visar också en annan sida av kriget, nämligen hur svenska soldater medvetet sprider lögner till civilbefolkningen. Efter den afghanska polisens räd mot det afghanska samhället anländer arméns propagandaförband upp med bilder på gripna och ISAF:s tidning, som befolkningen tar emot något motvilligt, väl medvetna om riskerna. Efter insatsen är det rätt uppenbart att den berättelse som en av soldaterna berättat, om hur en av de gripna klätt ut sig till kvinna, är ren och skär lögn. Syftet är förstås att misskreditera talibanerna, och att det är viktigare att ”vara först” än att berätta sanningen, den gamla devisen om att ”sanningen är krigets första offer”, fortfarande gäller.I ett annat avsnitt ledsagas teamet av en svensk diplomat, vars uppgift är att försöka samordna de svenska biståndsinsatserna, vilket i detta fallet verkar primärt inriktas på kvinnors rättigheter, något som är otroligt eftersatt i Afghanistan. Behjärtansvärt, men frågan är onekligen hur pass effektivt och framgångsrikt arbetet är, speciellt med åtanke på den enorma korruption som omger den nuvarande centralmakten i Kabul.
Det finns som sagt avigsidor med denna dokumentär, främst då när det redigering och klippning, som gör att vissa avsnitt blir väldigt röriga och saknar någon röd tråd. Detta leder till att man får uppfattningen att kriget förs, även på svensk sida, i någon form av ad hoc-stil utan någon egentlig långsiktighet annat än att åka runt till byarna och dricka thé med byäldste. Jag var lite tveksam till själva upplägget med så kallade ”inbäddade journalister”, där risken finns att den bild som förmedlas i grund och botten är militärens. Detta tycker jag dock teamet lyckas undvika till stora delar, bilden som målas upp av dokumentären kan knappast påstås vara speciellt smickrande för vare sig den svenska insatsen eller de afghanska myndigheterna. En annan fördel är att soldaterna själva, utan några moraliserande frågeställningar från journalisterna, får uttrycka sina känslor och tankar om sin situation i landet. Även om detta leder till att omständliga försök att distansera sig från sitt agerande och insatsen, så är andra desto mer raka om situationen och sina egna insatser. Det blir speciellt uppenbart när de svenska soldaterna kommenterar sina afghanska allierade, vilka får mindre smickrande omdömen. Speciellt ANP verkar inte stå speciellt högt i kurs, och av det som framgår av dokumentären så känns det ytterst tveksamt om dessa över huvudtaget har någon som helst möjlighet att på allvar ta upp kampen mot talibanerna den dagen då svenskarna lämna Afghanistan.
Jag har sedan länge varit av åsikten att den svenska insatsen borde avvecklas tämligen omedelbart, och att afghanerna själva får reda ut sina problem. Det är också uppenbart att den utländska ockupationen av landet är ett totalt misslyckande, vilket i praktiken bara bekräftas av andra dokumentär som t.ex. ”Ross Kemp in Afghanistan” eller ”Kill/Capture”, även om den förra utan någon större framgång försöker bevisa motsatsen. Tio års ockupation av landet har i praktiken inte renderat i några större framgångar, talibanerna och Al Qaida är fortfarande aktiva i landet och den afghanska centralmakten omgärdas av återkommande anklagelser om oegentligheter. Valet förra året blev en politisk katastrof för Hamid Karzai, som inte bara skakades av rykten om oegentligheter, det fanns stora problem att överhuvudtaget genomföra valet på flera håll på grund av oroligheterna. En av soldaterna påpekar även att det militära läget förvärrats, och med tanke på att flera länder nu aviserat att man tänker dra sig ur konflikten inom en snar framtid, känns situationen än mindre hållbar.
Att det militära läget förvärrats råder det inga tvivel om, vad detta däremot beror på är dock osäkert. Från amerikanskt håll menar man att det är en reaktion på den massiva amerikanska närvaron i landet, vilka pekar på en liknande utveckling i Irak. Enligt denna förklaringsmodell är oroligheterna i princip framprovocerade av den amerikanska närvaron, och ska enligt denna sedan sjunka. Enligt förespråkarna för denna modell var läget liknande i Irak, där våldsspiralen till slut tvingade alla inblandade att tänka. Andra påpekar att den förhöjda amerikanska närvaron, i kombination med en aggressivare hållning skapar problemen, och att dessa istället för att fjärma afghanerna från talibanerna istället riskerar att göra tvärt om.
Vem som har rätt och vem som har fel är förstås svårt att säga, jag har dock svårt att tro att säkerhetsläget i landet kommer förbättras inom en rimlig tid. Afghanistan är inte Irak, det är ett land som under 30 år skakats av en utdragen konflikt, och där flera generationer afghaner växt upp utan någon som helst fungerande centralmakt. Ett annat problem är förstås de lokala säkerhetsstyrkorna, för om bilden som målas upp i ”Krig för fred” bara till hälften är sann, så finner jag det ytterst tveksamt att dessa i praktiken kan bekämpa talibanerna på egen hand. Nu ska man visserligen konstatera att afghansk krigföring verkar ske på andra premisser än västerländsk dito, men det verkade mer handla om att skjuta i luften med raketgevär eller kulsprutor än att på allvar bekämpa talibanerna. Slutsekvensen med de ”avhoppade” talibanerna, som genast fick byta ut sin uråldriga utrustning, vilken verkade bestå av vapen från andra världskriget (bl.a. var en av talibanerna utrustade med en M3 ”Grease gun”) och inkorporerades i polisen. Svenskarna verkade inte nämnvärt imponerade, och andemeningen verkade vara att talibanerna helt enkelt hoppat av för att byta ut utrustningen och få husrum/mat under vintern, något som delvis bekräftades i och med att flera sedan återvänt till talibanerna under våren.
Samtidigt ska man ha i åtanke att den krigföring som nu sker i Afghanistan är otroligt svår att bekämpa, och faktum är att det också kanske är den mest effektiva. Allt sedan antiken har militära strateger försökt lösa problemet med hur man ska bekämpa en beväpnad motståndsrörelse på bästa sätt, och faktum är att det än idag inte finns någon klar modell. Det närmaste man kan komma en – förhållandevis – lyckad strategi är den brittiska modellen från striderna på Borneo, men dessa kräver enorma insatser i trupper och pengar. Den nuvarande amerikanska strategin, med riktade angrepp mot ledare och förband är inte heller något nytt, taktiken användes med stor framgång under striderna i Vietnam och i ännu högre grad av Rhodesia under striderna där på 1970- och 1980-talet. Problemet är dock bara att även detta är en kostsam taktik, vilken dessutom renderar i att skapa andra problem. Precis som i fallet med Vietnam och Rhodesia så rör sig talibanerna inte bara i Afghanistan, utan har baser i grannländerna, varifrån man sedan för in soldater och utrustning. Dessa baser är i praktiken mer värdefulla för gerillaförbanden än deras stridskrafter inne i landet, då de är en förutsättning för deras fortsatta möjligt att strida. Genom att förlägga depåer och förläggningar i grannländerna försöker man således försvåra för motståndarna att angripa dessa, vilket kan rendera i starka protester och diplomatiska konflikter. USA har precis som i Vietnam eller i fallet med Rhodesia, valt att strunta i detta och angripa mål i Pakistan. Effekten har precis som i fallet med striderna i Sydostasien gett vissa framgångar, men också skapat nya problem. På samma sätt som angreppen in i Laos och Kambodja undergrävde den lokala centralmakten, så har angreppen i Pakistan undergrävt den pakistanska centralmaktens inflytande. Misslyckade angrepp mot civila mål, eller vad som talibanerna påstår vara civila, har väckt stark kritik i Pakistan, en kritik som inte enbart riktas mot USA, utan också i lika hög grad åt den pakistanska för att man tillåter dessa angrepp att fortgå. Precis som grannstaterna till Sydvietnam drogs in i konflikten så riskerar nu Pakistan att på allvar dras in i konflikten i Afghanistan, en konflikt som man delvis – på samma sätt som USA – varit delaktig i att skapa. Jag ska återkomma till gerillabekämpningens historia i ett annat inlägg.
Tio års ockupation av Afghanistan har således, enligt min mening, i praktiken inte lett till något konkret, annat än att USA, NATO och delar av FN är involverad i ett krig de aldrig kommer kunna vinna. Att effektivt bekämpa talibanerna utan att göra avkall på allt vad mänskliga rättigheter heter omöjligt, och med tanke på den kritik som ISAF och USA fått för att man tummat på dessa gör att möjligheterna att vinna kriget är omöjligt. De brittiska erfarenheterna var dyrköpta, befolkningen fick sättas i bevakade läger (där man visserligen försökte underlätta för de internerade genom att grunda skolor och sjukhus), samtidigt som de brittiska styrkorna gick hårt åt såväl gerillasoldater som misstänka. Det var i ordets rätta bemärkelse ett smutsigt krig, där båda sidor begick grova övergrepp på såväl stridande som civila och där alla former av mänskliga rättigheter sattes ur spel. Försöken att sedan kopiera denna taktik har dock rönt mindre framgång, och istället skapat en våg av protester över påstådda övergrepp och godtyckliga gripanden. Att det nu skulle gå, speciellt i en tid när protesterna och missnöjet över situationen i landet är stort i Europa och USA, är tveksamt. Det är dessutom en kostsam operation, speciellt som läger måste byggas och att dessa måste bevakas både mot externa och interna fiender. Trots de massiva amerikanska förstärkningar är fortfarande behovet av västerländska soldater enormt i landet, och en sådan här taktik skulle förstås knappast minska detta.
Frågan är förstås då vad man ska göra, och i praktiken så anser att jag ISAF och USA bör snarast packa ihop sina saker och lämna landet. Regimen i Afghanistan är visserligen inte livskraftig idag, men det är dock tveksamt om den kommer vara nämnvärt mycket mer livskraftig 2014 då det är tänkt att man ska lämna landet. Risken är istället att man drar ut på lidandet, och att det svarta hål dit svenska skattebetalare bara öser ner pengar bara kommer bli större.
Faktum är att ockupationen av Afghanistan kan vara det internationella världssamfundets största misstag, och att kriget mot terrorismen mycket väl kan få precis motsatt effekt. På samma sätt som kriget mot Sovjetunionen använts av islamister för att stärka sin ställning, kommer västvärldens misslyckade i Afghanistan att ses som en stor framgång för dessa. Det är således ett krig Väst, utan att åsidosätta allt man påstår sig strida för, inte kan vinna.

Röda München

I ett försök att återuppliva min blogg, som tyvärr fått legat ner lite på grund av akut skrivkramp, tänkte jag ta nya tag med en artikelserie om Europa i spåren av det första världskriget. En konflikt som tyvärr hamnat lite i skuggan av utvecklingen före, under och efter det andra världskriget, trots att dess effekter vida översteg det andra världskriget. I denna artikelserie tänkte jag titta på utvecklingen i Tyskland, Baltikum, Finland och Ungern under åren efter vapenstilleståndet 1918 och en bit in på mellankrigstiden. Först ut blir en artikel om utvecklingen i München under de kaotiska månaderna efter vapenstilleståndet, och hur det ledde fram till att Bayern blev en fristad för alla de krafter som ville störta den förhatliga Weimarrepubliken.

När kanonerna tystnade i november 1918 kom nog detta som en chock för många tyskar, under krigets sista år hade den tyska propagandan framställt kriget som nästan vunnit och att alla uppoffringar befolkningen fått utstå snart skulle belönas. Sanningen var att den tyska krigsmakten redan under inledningsfasen av den sista tyska sommaroffensiven insett att slaget var förlorat, och att det nu gällde att rädda vad som räddas kunde. Under näst intill kaotiska förhållanden undertecknades vapenstilleståndet och stridslarmet tystnade på västfronten, bara för att blossa upp i Tyskland.
Situationen i Tyskland hade under krigets sista år varit kaotiskt, landets befolkning hade drabbats hårt av den brittiska handelsblockaden, vilket inte bara lett till svårigheter för den tyska krigsindustrin, utan också lett till en utbredd livsmedelsbrist för civilbefolkningen. För trots riskerna med en eventuell blockad, hade de tyska myndigheterna gjort lite eller inget för att förbereda sig på en sådan utveckling och en utbredd svältkatastrof under krigets sista år kunde enbart avvärjas genom att utnyttja Ukrainas livsmedelsproduktion. När Tyskland i slutet av kriget tvingades överge Ukraina åt sitt öde, försvann så även denna sista rännil av livsmedel, och hungerkravaller bröt ut på flera platser i Tyskland. Situationen förvärrades ytterligare av de hundratusentals tyska soldater som nu återvände från fronten, och det faktum att britterna – för att sätta press på tyskarna – fortsatte blockaden även efter vapenstilleståndet.
För att ytterligare förvärra situation var det politiska läget i landet fullständigt kaotiskt, under krigets sista år hade landet skakats av återkommande protestaktioner, kravaller och strejker. Protesterna som ursprungligen hade varit improviserade, ofta riktade mot bristen på livsmedel eller den allt mer utbredda korruptionen inom samhället, började under krigets sista månader ta allt mer politiska tecken. Oron var nu stor bland inte bara den kejserliga administrationen, utan även bland många ledande socialdemokrater, att situationen kunde leda till en liknande utveckling som den i Ryssland. Tecken fanns onekligen, det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) hade under början av kriget drabbats av en infekterad intern konflikt över bland annat partiets förhållning inför kejsarens krigsförklaring. Medan många inom partiets radikala falang varit högljudda motståndare till kriget, hade partiets ledning nästan enhälligt stött kejsaren.
SPD splittrades, och utbrytarna bildade det oberoende tyska socialdemokratiska partiet (USPD), vilka snabbt förbjöds och vars ledande medlemmar dömdes till långa fängelsestraff. Under slutet av kriget hade dock USPD:s radikala idéer börjat vunnit mark bland många krigströtta och svältfödda tyskar, inspirerade av händelserna i Ryssland uppmanades nu folket att göra revolution. Oroade över utvecklingen i Ryssland, där de ryska socialdemokraterna varit bolsjevikernas första offer, valde SPD att samarbeta med såväl militären som den kejserliga administrationen. Under hösten 1918 hade dock centralmakten i princip förlorat all kontroll, återkommande strejker, kravaller och myterier hade gjort att landet nu på allvar hotades av fullständig upplösning.
Ett av de allvarligaste incidenterna, och det som i praktiken innebar slutet för kejsardömet, var händelserna i Kiel. Här hade den tyska högsjöflottan, landets stolthet och kejsare Wilhelm II:s personliga favorit inom landets väpnade styrkor, i praktiken legat för ankar sedan Skagerrackslaget i mitten av juni 1916. I ett sista försök att upprätta flottans rykte, och kanske i ännu högre grad undvika att den föll i britternas händer, beordrade kejsaren i oktober 1918 ett anfall mot de brittiska flottstyrkor som upprätthöll blockaden mot Tyskland. De första skeppen lämnade Kiels hamn utan större problem, men det dröjde inte länge innan ryktet kom i svang om vad som var på gång. Två år av inaktivitet i kombination med att svårigheterna att upprätthålla den normalt sett järnhårda disciplinen, hade lett till en rad missnöjesyttringar och möjligheter för revolutionärer att infiltrera och påverka många matroser. När så ryktet kom i svang om vad som var på gång gjorde besättningen på flera fartyg myteri, befäl misshandlades och kastades över bord och delar av flottan återvände till Kiel. Utan någon som helst möjlighet att slå ner myteriet tog matroserna över staden, runt om i Kiel bildades nu arbetar- och militärråd som nu hängav sig åt ändlösa – och i de långa loppet fruktlösa – diskussioner om vad man skulle göra härnäst. För de som hoppats att myteriet i Kiel skulle leda till vittomspännande revolution blev myteriet ett enormt antiklimax, men för de som fruktade en revolution blev händelserna i Kiel en obehaglig påminnelse om hur vaskligt läget var för den tyska staten. I ett försök att avväpna, och även återfå initiativet, avreste Gustav Noske, en av de främsta förespråkarna inom SPD för kejsarens förda utrikespolitik, till Kiel för att tala till matroserna. Under ett par intensiva dagar reste Noske runt bland arbetar- och militärråden, diskuterade med medlemmarna och vädjade till matrosernas patriotism. Situationen i Kiel lugnade ner sig, men inför hotet om nya uppror och riskerna dessa kunde medföra uppmanades Wilhelm II att abdikera och lämna landet, istället utsågs prins Max av Baden till ny statschef den 9 november.
Prins Max blev dock inte långvarig på sin post, efter endast ett par timmar hade situationen i Berlin förvärrats så pass att militären ansåg sig inte längre kunna upprätthålla ordningen. I ett sista desperat försök att undvika en situation som den i Ryssland utnämndes SPD:s ledare Friedrich Ebert till ny statschef. Detta till trots fortsatte oroligheterna, något som nu Ebert och många andra inom SPD skyllde på USPD, vars ledande medlemmar släppts ur fängelserna och nu började propagera för en äkta socialistisk revolution. Runt om i Tyskland bildade nu såväl USPD, SPD (till stora delar under ledning av Noske) och konservativa krafter miliser bestående av hemvändande soldater och studenter. Kravaller och sammandrabbningar blev nu vardagsmat i Tyskland och landet var oroväckande nära ett inbördeskrig, i januari skakades Berlin av nya oroligheter när socialister under ledning av Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht uppmanade befolkningen till massiva demonstrationer. Under ledning av Noske, som bett och fått hjälp av den tyska militären, slogs upproret ner innan det än hann inledas, och Luxemburg och Liebknecht avrättades på order från Noske.

Nu var oroligheterna inte bara koncentrerade till norra Tyskland, även i södra Tyskland var det oroligt och här skulle revolutionen till skillnad från den i Berlin lyckas...
Även om Tyskland enats i samband med det fransk-preussiska kriget på 1870-talet, hade de tidigare självständiga tyska kungadömena bibehållits under kejsardömet, och Bayern var inget undantag. Här hette kungen Ludwig III, och i likhet med sin preussiska förlaga tvingades även han abdikera i samband med krigsslutet. Men medan SPD till viss del lyckades fylla vakuumet efter kejsarens abdikation i norra Tyskland, så var situationen mer oviss i landets södra del. Direkt efter att Ludwig III avgått så utropade Kurt Eisner, en av ledarna för USPD, Bayern till en rådsrepublik under hans ledning. Eisner som suttit fängslad under större delen av kriget på grund av sin kritik och påstådda subversiva handlingar, var visserligen en skicklig talare, men hade en benägenhet att bli ovän med allt och alla. Att högern hatade honom, var kanske inte så underligt. Hans återkommande och tämligen hätska utfall mot den tyska militären, konservativa politiker och industrimagnater, som han ansåg låg bakom krigsutbrottet var i kombination med hans judiska påbrå en källa till outsinligt hat. Mer förvånande är att många på vänsterkanten såg honom som en paria, hans ständiga kritik mot SPD – som han ansåg svikit sina ideal – och anklagelser om deras nära samarbete med den tidigare regimen, var som ett rött skynke för många inom SPD:s ledning. Men det fanns även många kritiker inom hans egna led, speciellt på grund av Eisners motvilja att genomföra en rad radikala reformer i Bayern. För trots återkommande tal om reformer, var han högst motvillig att genomföra dessa i praktiken.
Eisner blev dock inte långlivad på sin post, redan i februari 1919 tvingades han avgå efter att ha förlorat ett val till det bayerska folkpartiet. På väg till det bayerska parlamentet för att lämna in sin avskedsansökan sköts han ner bakifrån av greve Anton von Arco auf Valley. von Arco hade lösa kopplingar till en rad högerextrema rörelser, men hade på grund av sitt judiska påbrå nekats inträde i flera av dessa. Det har spekulerats i huruvida von Acro med sitt mord försökt vinna tillträde till dessa, främst då den så kallade Thulerörelsen. Efter att han dömts till döden i januari 1920, men straffet reducerades senare till fem års fängelse och släpptes 1925. Efter nazisternas makttillträde i januari 1933 utsågs han till en av ”rörelsens hjältar”, men spelade efter denna händelse ingen som helst roll i den nazistiska Tyskland. Han avled i en trafikolycka utanför Salzburg i juni 1945.
Mordet på Eisner ledde till våldsamma sammandrabbningar på Münchens gator, i april tvingades Eisners ersättare Johannes Hoffmann fly hals över huvud till Bamberg och Ernst Toller utnämnde sig själv till ny ministerpresident. Toller som även han hade judiskt påbrå, hade tjänstgjort i den tyska armén på västfronten, men hade drabbats av en fullständig kollaps. Efter att ha friskförklarats begav han sig till München, där han snabbt blev en känd debattör på stadens kaféer och ölhallar. Toller och hans umgängeskrets från Münchens uteliv blev dock inte långvariga, och hade det inte varit för hans val av dr Lipp som utrikesminister hade hans tid som ministerpresident passerat fullständigt obemärkt.

Under sin knappa vecka som rådsrepublikens utrikesminister lyckades dr Lipp, som åkt in och ut på flera mentalsjukhus, förklara krig mot Schweiz när dessa vägrade överlämna en mängd järnvägsvagnar till republiken och skicka ett telegram till Vladimir Lenin där han beklagade sig över att Hoffmann tagit med sig nyckeln till ministerpresidents toalett.
Efter endast sex dagar avsattes dock Toller och hans umgängeskrets, som nog var mer lämpade att debattera teorier än praktisera dessa, av Eugen Leviné. Leviné var en landsflyktig rysk jude från St Petersburg vars delaktighet i statskuppen 1905 renderat i att han dömts till exil i Sibirien, men lyckats flytt. Likt många andra ryska revolutionärer hade Leviné hamnat i Tyskland, som under kriget använt dessa för att försöka destablisera Ryssland, men som i spåren av utvecklingen i Ryssland nu arbetade för att revolutionen över resten av Europa.
Leviné började genast genomföra sina teorier i praktiken, privat egendom exproprierades, hemlösa inkvarterades i Münchens överklassområden och flera konservativa politiker togs som gisslan. Under Levinés ledning påbörjades även arbetet med att sätta upp en väpnad milis, vilken bestod av arbetare och hemvändande soldater. I Bamberg fick Hoffmann order om att genast slå ner upproret, men de trupper Hoffmann hade till sitt förfogande visade sig oförmögna att rubba Levinés röda milis. Nyheterna från München väckte förstås stor oro, till skillnad från myteriet i Kiel fanns här en organisation och ledning med ett uttalat mål annat än att protestera mot ett meningslöst angrepp mot en övermäktig fiende. Samtidigt var regeringen i Berlin mycket väl medveten om sina begränsningar, den tyska armén saknade kapacitet att slå ner upproret på egen hand och något stöd från omvärlden var knappast att vänta. Noske, som nu utsetts till försvarsminister valde därför att ta hjälp av de högerextrema miliser man använt sig av i januari för att slå ner spartaktisternas uppror i Berlin samma år.
I slutet av april hade den tyska armén, tillsammans med en stor mängd frikårer, dragit samman en imponerande styrka. Förutom tiotusentals soldater var man utrustade med flygplan, stridsvagnar och artilleri, inför denna övermäktiga styrka valde många medlemmar i Levinés milis att desertera och ansluta sig till angriparna. Trots detta blev striderna om München hårda, först den 3 maj kunde tyska arméförband och frikårer marschera in i staden. Efter att striderna upphört tog frikårerna sin hämnd, hundratals anhängare och förmodade sympatisörer avrättades. Leviné greps och dömdes till döden, han avrättades den 5 juli 1919, samtidigt som flera andra ledande personer under rådsrepublikens korta tid dömdes till långvariga fängelsestraff. Hoffman återvände, men den egentliga makten hade nu övergått till de konservativa och nationalistiska krafter som med alla medel försökte underminera Weimarrepubliken. I samband med den så kallade Kappkuppen i mitten av mars 1920 avsattes Hoffmann och ersattes av den konservative politikern Gustav Kahr. Under Kahrs ledning blev Bayern i allmänhet och München i synnerhet, en fristad för alla de krafter som önskade störta Weimarrepubliken.

För många är detta en i många avseenden okänd och kanske obskyr berättelse, som i många avseenden bleknar med de mer uppmärksammade händelserna under 1920-talets början och framväxten av det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet (NSDAP) och dess partiledare Adolf Hitler. Även om händelserna i München inte ska överdramatiseras, så är det värt att hålla i minnet att dessa till stora delar delvis kan förklara den senare utvecklingen. Händelserna i München var ingen isolerad händelse, det var en direkt effekt av utvecklingen i Ryssland och till viss del i Ungern, och cementerade i mångt och mycket den myt som Hitler och många andra högerextrema och ultranationalistiska grupper utnyttjade. Att flertalet av deltagarna i den bayerska rådsrepubliken var av judisk börd användes flitigt inte bara av Hitler och NSDAP, utan av en mängd antisemitiska partier och personer på den yttersta högerkanten i Tyskland under mellankrigstiden. Enligt dessa var detta bara ytterligare ett bevis för den judiska konspiration som hotade Tyskland, och som kopplade samman judendomen med kommunismen. Detta blev tillsammans med den så kallade ”Dolkstötslegenden” ett huvudtema i den propaganda som spreds från inte bara Hitler, utan även från många andra partier och personer inom den tyska högerextrema rörelsen.
En annan effekt av händelserna under våren 1919 var att Bayern under Karhs ledning blev en fristad för alla de krafter som ville störta Weimarrepubliken, och där delstaten valde att se mellan fingrarna på övertramp som i andra delstater inte skulle tolereras. Även om rättsapparaten i Tyskland under perioden generellt sätt var tämligen överseende med brott begångna av högerextremister, så var detta tämligen uppenbart i Bayern. Ett lysande exempel torde t.ex. rättegången mot Hitler efter Ölkällarkuppen i september 1923, där Hitler dömdes till ett femårigt fängelsestraff (och benådades efter att endast sex månader) och flera deltagare frikändes eller släpptes kort efter att rättegången avslutats. Även om Hitler efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff belades med mötesförbud, så lyckades han ändå kringgå detta utan några större problem. Han utvisades inte heller, trots att han de facto fortfarande var österrikisk medborgare (han blev inte tysk medborgare förrän i samband med presidentvalet 1932).
När vi ändå är inne på Hitler så kan man som kuriosa konstatera att hans agerande under själva revolutionen idag väcker vissa frågor, och att det under de senaste åren förts en intensiv debatt om man han egentligen sysselsatte sig med under denna period. Efter att han återhämtat sig från att ha utsatts för en gasattack återvände han till München, dit han flyttat precis innan krigsutbrottet och tjänstgjorde där vid ett krigsfångläger utanför staden. Själv är han ovanligt tystlåten, i Mein Kampf beskrivs en incident där han tvingas plocka fram sitt gevär för att jaga bort två kommissarier som med förtäckta hot uppmanar honom att gå med i Levinés milis. På senare tid har man dock ställt sig något tveksam till Hitlers berättelse, och det finns en del som tyder på att han varit mer delaktighet i händelserna än vad han själv velat medge. Hur man nu ska tolka detta råder det dock tveksamheter om, källmaterialet är inte det bästa och Hitler själv ger inte många ledtrådar.
De flesta är dock överens om att Hitlers berättelse om hur han jagar bort de båda kommissarierna troligen aldrig inträffat, men där glider också åsikterna isär. Enligt vissa tjänstgjorde han av egen vilja i Levinés styrkor, och att han bytte sida när han såg åt vilket håll pendeln lutade, och han angav andra för att själv undvika att drabbas. Andra påpekar att han efter striderna fick en tjänst inom den tyska arméns underrättelsetjänst tämligen omgående, och att han kan ha varit infiltratör och därför agerade angivare.
Vart sanningen ligger är förstås omöjligt att veta, även om jag kanske ibland finner påståenden i den första kategorin som lite väl sensationslystna för min smak. Det faktum att han tämligen omgående efter striderna fick en tjänstgöring inom den tyska arméns underrättelsetjänst talar dock, anser jag, dock mer på att han nog hade tämligen goda kontakter med armén. Med tanke på att vare sig den tyska armén eller frikårerna gick tämligen hårt åt eventuella sympatisörer känns det något underligt varför de lät Hitler vara om han nu haft en ledande roll.

Nåväl, nästa del kommer handla om Lapporörelsen, en finsk fasciströrelse som växte fram i slutet av 1920-talet och hämtade stor inspiration från utvecklingen i Italien och Tyskland.

Ny partiledare

Efter veckor av spekulationer och en allt mer upptrissad stämning inom det Socialdemokratiska partiet, har så partiets valberedning beslut sig för att lansera Håkan Juholt som ny partiledare. Valet av Juholt har väckt en viss kritik inom partiet, främst på grund av det faktum att han i princip är helt okänd för allmänheten. Det var först i samband med att SSU:s ordförande Jytte Guteland krävde att hela partiets ledning skulle avgå efter valet 2010 som Juholt presenterade sig, något som redan lett fram till en del konspirationsteorier. Det är dock ingen lätt uppgift som Juholt, om han nu skulle väljas till partiledare, ställs inför. Det Socialdemokratiska partiet är långt ifrån enat i frågan om Juholt som ledare, enligt uppgifter i massmedia råder snudd på fullt krig inom partiet när det gäller partiledarfrågan. Även om dessa påståenden om att gamla partiledare lagt sig i frågan, hot om avhopp och bojkott ska tas med en nypa salt, så visar det ändå på en rad sprickor inom partiet. Liknande sprickor uppkom även efter Sahlins tillträde, och även om alla partiledare har sina belackare inom sina egna partier, så verkar det Socialdemokratiska partiet återigen splittras i frågan om sin nya partiledare. För även om många tidigare partiledare varit ifrågasatta, så har de trots allt ändå haft allting framdukat. Men när Mona Sahlin tillträdde bröts detta, partiet var inte bara oeniga över valet av Sahlin, partiet led dessutom av Perssons allt mer demagogiska ledarstil och att många tunga namn inom partiet hoppat av före och efter Perssons avgång. Sahlin tog över ett parti i spillror, men även om partiet utåt försökte framställa sig som enad bakom Sahlin, så är nog sanningen att många av olika anledningar var besviken på valet av partiledare. Trots att Socialdemokraterna spottade upp sig den sista veckan innan valet så var det inte nog, partiet gjorde ett katastrofval och kraven på att Sahlin skulle avgå blev allt starkare. För en partiledare som redan innan detta varit starkt ifrågasatt, och vars ställning inom partiets ledning aldrig varit starkt blev kraven allt för starka och Sahlin avgick.
Den som nu blir partiledare ställs alltså inför en rad problem, och inte bara med hur man ska vända den väljarmässigt nedåtgående trenden, utan försöka ena partiet internt. Problemet är i mångt och mycket effekterna av den förnyelseprocess som inleddes under Persson-eran, men som av olika anledningar kom av sig och som nu lett till att partiet hamnat i ett politiskt vakuum. Utvecklingen i sig är inget nytt, Persson hyllades inte bara internt utan även internationellt, och Perssons arbete med att förnya partiet och dess politik kopierades med stor framgång av bland annat Tony Blair i Storbritannien. Ironiskt nog avstannade även Blairs arbete, spåren av ”kriget mot terrorn”, Blairs allt starkare band med USA:s president George W. Bush kom även hans förnyelseprocess av sig och Labour hamnade i samma sits som det svenska Socialdemokratiska partiet.
Under Sahlin har partiet i mångt och mycket fortsatt samma ökenvandring som under Perssons sista tid vid makten, huruvida detta beror på avsaknaden av personlig vilja eller brist på stöd inom partiet kan förstås diskuteras. Eftervärldens dom över valet av Sahlin kommer troligen bli hård, och kommer troligen kretsa runt att hon i praktiken mer valdes till partiledare för sakens skull, än av politiska och ideologiska skäl. Sahlin hade manövrerats bort i samband med valet av Persson, och nu skulle rättvisa skipas. Problemet var bara att Sahlins tillkortakommande inför partiledarvalet 1996, utan att de i mångt och mycket bestått och kanske till och med förstärkts med tiden.

Det är alltså en tämligen brant back som Juholt nu ställs inför, inte nog med att han på något sätt måste komma till rätta med partiets politiska ökenvandring. Han måste också ena ett uppenbarligen internt splittrat parti vars brist på egentliga framtidsvisioner tappat mark, och således banat vägen för Fredrik Reinfelds ”nya” Moderater. Men frågan är huruvida Juholt, eller någon annan för den delen är kapabla att vända trenden. Partiet som har dominerat svensk politik under över 100 år är nu i akut kris, man har haft osedvanligt svårt att anpassa sig till en ny politisk scen. Perssons försök att modernisera partiet kom som sagt av sig, och det lämnade ett parti utan några djupare politiska visioner. Man har, likt Centern och till viss del Folkpartiet, hamnat i en politisk mittfåra utan möjlighet att kunna byta spår, då detta skulle leda till allt för stora splittringar internt. Det sägs lite allmänt att svenskar generellt sätt är konflikträdda, och i mångt och mycket stämmer detta på dagens Socialdemokratiska parti. Perssons förnyelse av partiet förde partiet högerut, såväl inrikespolitiskt som utrikespolitiskt. Mot slutet verkade dock Persson trött, personligen tror jag att han aldrig hämtade sig från mordet på Anna Lindh 2003, och kände kanske en viss uppgivenhet över att det saknades en uttalad efterträdare att fortsätta hans arbete. Detta ledde tror jag till att Perssons tidigare hårda ledarstil successivt luckrades upp, och att åsikter som tidigare inte vågat yttrats plötsligt blev möjligt. Utvecklingen kan delvis liknas med den i Egypten, där där dammarna plötsligt brast och en ostoppbar våg av kritik välde fram. En personligt försvagad Persson orkade inte ta kampen, och lämnade över stafettpinnen till Sahlin, som nu fick ta över ett parti som stod inför ett politiskt vägval.
Av olika anledningar, dels på grund av bristande förmågor, men i ännu högre grad på grund av bristande politiskt stöd tog Sahlin den enkla vägen. Hon fortsatte Perssons ökenvandring, i hopp om att detta inte skulle riva upp en intern strid om partiets framtida vägval. Sahlins val har visat sig varit förödande, de interna stridigheterna verkar inte ha förminskats, snarare tvärt om verkar de förvärrats och poppar upp med lite jämna och ojämna mellanrum. Samtidigt har partiets brist på politiska visioner gjort att man hamnat i ett politiskt vakuum, som ironiskt nog utnyttjats av Reinfeldt i sitt arbete med att förnya sitt parti. Medan Persson/Sahlin valde den icke-konfrontativa linjen, valde Reinfeldt att likt Persson i sina krafs dagar att köra på sitt arbete oavsett omvärldens omdömen, resultatet lät som sagt inte vänta på sig.
Juholt står således inför det extremt svåra valet av vilken väg han ska ta, ska han gå till vänster eller höger? Personligen tror jag att Juholt kommer ta vänsterspåret, och på så sätt försöka återgå till partiets grunder. Frågan är bara om Juholt har den politiska maktbasen att göra detta, eller om han likt Sahlin till slut ändå måste inse sig besegrad och fortsätta den utstakade ökenvandringen utan några egentliga politiska visioner. För i grund och botten är det nämligen politiska visioner som är grunden till varför Reindfeldt återigen kan titulera sig statsminister, och ledare för ett parti som andas framtidstro. Det är här Perssons arv kanske syns mest tydligt inom partiet, nämligen den totala avsaknaden av politiska visioner. Sett ur ett historiskt perspektiv är det just detta som personifierat partiet, och som varit en drivande kraft hos dess partiledare. Man kan förstås tycka vad man vill om partiets partiledare, men man har politiskt sett varit skickliga med att förmedla en bild av det samhälle man velat skapa. I mångt och mycket har denna vision försvunnit, det är inte längre tal om något folkhem utan handlar mer om ersättningsnivåer från arbetslöshetskassan och försäkringskassan.

Ett annat problem är förstås samhällsutvecklingen, en utveckling som jag tror att Socialdemokraterna haft svårt att riktigt anpassa sig till. Tidigare föddes du – bokstavligen – i partiet, och även om man kanske inte helt och hållet sympatiserade med partiet så valde man ändå – i brist på annat – att lägga sin röst på partiet. Idag ser situationen helt annorlunda ut, delar av den typiska socialdemokratiska väljarbasen är borta. Bruken och de tunga industrierna har antingen försvunnit eller förändrats, delar av den kommunala verksamheten har försvunnit och lagts ut på entreprenad till privata arbetsgivare. Den tidigare typiske Socialdemokraten, det vill säga en fabriksarbetare som var gift med kommunalarbetare, finns på samma sätt idag. Det har också växt upp en generation med nya krav på politiker och de politiska framtidsvisionerna, krav och visioner som kanske Socialdemokraterna haft svårt att riktigt kunna uppfylla eller anamma. Men det är inte bara Sverige som förändrats, omvärlden har också förändrats radikalt, Sverige är idag en aktiv medlem av EU, vi deltar i en ockupation av Afghanistan tillsammans med NATO under ledning av USA och är en del i en global ekonomi som ställer snabba krav på kortsiktiga lösningar. De svenska storföretag som överlevde krisen på 1990-talet har nu sin kärnverksamhet långt utanför Sveriges gränser, och därför i allt högre grad förlägger tillverkning och huvudkontor närmare denna.
Det Sverige som det Socialdemokratiska partiet styrde över på 1960- och 1970-talet finns inte idag, den väljarkår som Socialdemokraterna val efter val förlitade sig på finns som sagt inte längre. Redan under Ingvar Carlssons tid som statsminister börjades arbetet, men det var som vi redan tidigare konstaterat under Perssons tid som partiledare som arbetet intensifierades. Problemet var som sagt att det arbetet avstannade, och har sedan dess i princip stått helt stilla. Juholts främsta arbete kommer således att försöka föra in partiet i 2000-talet, och frågan är förstås hur detta ska ske. Partiet är idag djupt splittrat mellan en höger- och vänsterfalang, vilka under det pågående arbetet med att finna en ny partiledare varit involverade i en våldsam maktkamp. Just nu verkar onekligen vänsterfalangen, dit Juholt måste placeras, ha överhand, men det verkar samtidigt finnas gott om belackare. Frågan är förstås hur Juholt ska ena dessa två, uppenbarligen mycket svårbemästrade falanger. Sahlin valde att låta bli, men ska partiet på allvar ta upp kampen mot den borgliga alliansen måste den framtida partiledaren ta den interna striden. Som jag ser det är det inte externa problem som måste tacklas, utan de uppenbara interna problem partiet lider av.
Givetvis kommer partiet officiellt att sluta upp bakom Juholt, men det gjorde man även bakom Sahlin och vi vet alla hur det slutade. Kritiken var alltid närvarande, och jag tror att Sahlin bakbands dels av sina egna tillkortakommanden, men också av bristen på möjlighet att effektivt kväsa den interna kritiken. Risken är således tämligen stor att Juholt kommer vara tvingad att gå rätt hårdhänt fram, men samtidigt tror jag det är det som partiet just nu behöver. För jag tror det är nämligen det som partiet först och främst saknar, en politiskt sett kraftfull partiledare som kan driva igenom en egen politisk vision. Frågan är förstås om Juholt är denna person, om han verkligen har den politiska maktbas att dels våga välja väg, men också att fortsätta på denna när det börjar mullra i leden. Det kanske låter dilatoriskt, men är samtidigt en nödvändighet om partiet vill ha någon som helst form av kontinuitet och långsiktighet. Samtidigt måste partiledaren och partiledningen ha en möjlighet att snabbt kunna ändra vägval i enskilda frågor, utan att för den delen fastna i utdragna interna konflikter. I ett samhälle där samhällsutvecklingen kan ändras från minut till minut, måste en partiledning och partiledare snabbt kunna anpassa sig till denna.
Det låter kanske motsägelsefullt, men i ett samhälle där nyheter förmedlas direkt och där även för svenskt vidkommande avlägsna händelser kan få förödande konsekvenser måste det finnas ett handlingsutrymme för förändringar. De återkommande interna konflikterna, de så kallade ”Rosornas krig”, har skapat ett parti som är handlingsförlamat både när det gäller att bygga långsiktigt och tackla nya problem. Riktigt hur Juholt tänker lösa detta är okänt, men tänker han bli långvarig på posten som partiledare måste han ta i tu med även detta, annars lär Socialdemokraterna ha en ny partiledare 2015.

Källor:
http://svt.se/2.22620/1.2353674/hakan_juholt_trott_pa_fornyelse
http://svt.se/2.22620/1.2353649/juholt_blir_s-ledare
http://www.dn.se/nyheter/politik/juholt-sager-ja-till-s-ledarrollen
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/juholts-sex-stora-utmaningar_5998317.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ledarskribenter-valkomnar-juholt-som-s-ledare_5997739.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ta-fajten-damberg_5998477.svd

Utvecklingen i Mellersta Östern oroar

Som många antagit har den så kallade Jasimrevolten, upproret i Tunisien spritt sig över Nordafrika och in i Mellersta Östern. Scenerna idag från några av Egyptens större städer har onekligen inte bara skakat om ledningen i Egypten och flera grannländer, utan också flera statsledningar i Västvärlden. Det finns förstås skäl till detta, Egypten har under ledning av Hosni Mubarak utvecklats till en viktig allierad för såväl USA som Västeuropa i en region som under långa perioder varit mer eller mindre öppet fientligt till Europa och USA. Det är också en av de få regimer i regionen som under en lång period haft en – för regionen – förhållandevis god relation med Israel (något som lett till att landet setts lite som en förrädare av många andra muslimska länder i regionen), och som därför ofta nyttjats i förhandlingarna mellan Israel och Palestina. Under delar av början av 1980-talet sågs även Mubarak och den egyptiska regimen som en – återigen sett i jämförelse med övriga länder i regionen – som ett land som stod på gränsen till att utvecklas till en fullskalig demokrati i stil med Västeuropa. Men som så många andra gånger när det gäller utvecklingen i Mellersta Östern har förhoppningarna grusats, i spåren av den på 1980-talet pånyttfödda rörelsen ”det muslimska brödraskapet” och en rad attentat riktade mot Egyptens livsnerv, turismen, förändrade situationen stannade utvecklingen av.
Oroad för att förlora viktiga inkomstkällor från turisterna blev Mubaraks svar på terrordåden hårdhänta, det muslimska brödraskapet (vars involvering i attentaten inte är helt klarlagda) förbjöds och Mubarak krossade – bokstavligen – den islamistisk rörelsen i sin linda. Sedan dess har Mubarak i praktiken styrt landet med järnhand, samtidigt som han stärkt banden med USA och Västeuropa och blivit en värdefull allierad i en annars fientlig omgivning. Detta har förstås spelat i i omvärldens bild av Egypten och dess ledare, som ofta brukar omnämnas i positiva ordalag.

Även om Mubarak har ett hyfsat gott rykte, primärt genom sin västvänliga politik och öppenhet visavi Israel, så har hans inrikespolitiska rykte varit mer svårbedömt. Hans parti, det Nationella Frihetspartiet har en övervägande majoritet i det egyptiska parlamentet, och i det senaste valet vann Mubaraks parti en jordskredsseger. Valresultatet är omtvistat, några fria val i ordets rätta bemärkelse har det förstås aldrig varit tal om och oppositionella trakasseras konstant. Någon egentlig yttrandefrihet finns det inte heller att tala om, demonstrationer riktade mot regimen slås tämligen brutalt ner och så vidare. Det är mycket möjligt att anta att majoriteten av Egyptens befolkning – likt andra invånare i diktatoriska/kvasidiktatoriska stater – helt enkelt accepterat systemet så länge det fungerat. Problemet är att systemet inte längre fungerar, och landet har drabbats hårt av den globala finanskraschen och ökade matvarupriser. Till detta ska läggas en skyhög arbetslöshet, speciellt bland landets ungdomar (som likt många andra nordafrikanska länder utgör en stor majoritet av befolkningen) och enorma klyftor mellan fattiga och rika.
Redan i höstas var det oroligt i Egypten i samband med valet till det egyptiska parlamentet, men dessa kunde de egyptiska säkerhetsstyrkorna, med sedvanlig brutalitet, slå ner utan nämnvärda problem. Omvärlden verkade inte heller nämnvärt oroad över utvecklingen, och inte troligen inte heller hos Mubarak.
Men så mitt i januari drabbades Tunisien av en rad våldsamma sammandrabbningar mellan poliser och demonstranter, det som först började som en allmän protest mot höjda matvarupriser, hög arbetslöshet och allmän frustration över landets situation. Efter ett par dagars våldsamma kravaller tvingades landets diktator, Ben Ali, fly hals över huvud och söka asyl i Saudiarabien. Det dröjde inte länge innan även Egypten drabbades av samma protester, till stora delar orsakade av precis samma orsaker, nämligen arbetslöshet, fattigdom, korruption och kraftigt höjda priser på baslivsmedel. Protesterna tog snart fart, och fler städer drabbades av våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och egyptisk säkerhetspolis som sin vana trogen gick hårdhänt fram mot demonstranterna. Trots detta gav inte demonstranterna upp, utan blev fler och fler, i fredags drabbade så demonstranter och säkerhetspolis samman igen, men nu var det inte demonstranterna som fick fly för sina liv. Istället var den egyptiska säkerhetspolisen som illa kvickt tvingades fly fältet, kombinationen av frustration och uppgivenhet övervann demonstranternas rädsla för polisens batonger och tårgasgranater. Riktigt hur många som dog i fredags är fortfarande okänt, men troligen rör det sig om ett drygt hundratal, och segerrusiga demonstranter tog över de centrala delarna av bland annat Kairo. Oroade över situationen kallades militären in för att säkerställa ordningen, men tyvärr verkar dessa kommit för sent för att bland annat rädda det egyptiska nationalmuseumet från att plundras och vandaliseras. Turligt nog verkar förstörelsen ändå varit förhållandevis begränsad, vilket till stora delar berodde på att demonstranter försökte förhindra folk att ta sig in på museumet.
Under helgen har protesterna fortsatt, om än under mindre våldsamma former då den egyptiska polisen valt att överge flera städer däribland Kairo. I Alexandria verkar dock våldsamheterna fortsatt, och dödstalen anges nu i lite över hundra samt att runt tusentalet skadats under sammandrabbningarna. Men det inte är bara det egyptiska nationalmuseumet som drabbats av våldsamheterna, flera fängelsen har stormat och tusentals interner har släppts lösa, samtidigt som många kriminella nu passar på att berika sig i polisens frånvaro. På flera hålla runt om i Egyten har privatpersoner gått samman och bildat medborgargarden som bevakar bostadsområden och vägar.

Men våldsamheterna till trots så har Mubarak vägrat att lyssna på protesterna, utan valde i fredags att upplösa den egyptiska regeringen och tillsätta en vicepresident och ny premiärminister. Sedan dess har det i praktiken varit tyst från Mubaraks håll under helgen, kanske i ett försök att undvika att spä på ilskan än mer. I det vaccum som nu skapats av Mubaraks frånfälle, har Mohammed ElBaradei – IAAE:s före detta chef – utnämnt sig själv med flera oppositionspartiers goda minne till revoltens ledare. Detta drag gör förstås att alla blickar nu riktas mot Mubarak, som nu har en svår balansgång framför sig. Å ena sidan kan han avgå, eller försöka slåss om makten. I mångt och mycket handlar Mubaraks framtid på huruvida han kan övertyga den egyptiska militären, som till stora delar hållit sig utanför denna konflikt och hitintills verkar hålla sig neutrala i konflikten.
Det är dock inte bara Mubarak som har hamnat i en knivig sits, även USA:s president Barak Obama har hamnat i ett prekärt läge.
Inte nog med att USA varit delaktig i en rad ytterst tveksamma aktioner i regionen, som invasionen av Irak, statskuppen i Iran eller stödet till Israel, man har också starka band till Mubarak. Som en av de få öppet västvänliga ledarna, har Mubarak haft en särställning bland ledarna i regionen hos USA:s ledning. Administration efter administration har backat upp Mubarak såväl ekonomiskt, militärt som politiskt, och på så sätt fått en mycket viktig allierad i regionen. Mubarak har förstås även han dragit nytta av detta, hans inrikespolitiska ställning är i praktiken ohotad (fram tills nu), delvis genom att han tämligen effektivt spelat på USA:s oro för framväxten av diverse islamistiska rörelser, som t.ex. Det muslimska brödraskapet och därför kunnat gjort sina inskränkningar i det egyptiska samhället utan större internationell kritik.
Givetvis innebär detta att USA nu sitter i en mycket känslig situation, för även om USA ibland välkomnat folkresningar som t.ex. den i Ukraina eller Georgien, så verkar man onekligen vara mer ambivalent i den här frågan. För samtidigt som man givetvis vill stå på god fot med de eventuella nya ledarna, så kan man förstås inte heller bara lämna en viktig allierad vind för våg. Ett annat problem är att USA:s involvering i den här folkresningen torde vara minimal, medan de i Georgien och Ukraina skedde med stöd från USA för att bli av med landets ledning. Så är givetvis inte fallet här, och risken är således tämligen uppenbar att man får en ledning över vilken man inte har någon som helst kontroll över. Oron är förstås stor att det muslimska brödraskapet, en rörelse som Mubarak förbjudit och vars kopplingar till andra islamistiska rörelser är svåra att riktigt utröna, ska få någon som helst inflytande. Risken är förstås inte helt ogrundad, under valet 2005 fick personer med kopplingar brödraskapet, trots att själva rörelsen i sig är förbjuden, runt 20% av rösterna. Riktigt hur stort stöd organisationen egentligen har är dock okänt, men det är ingen underdrift i att påstå att brödraskapet har ett potentiellt brett stöd bland befolkningen i Egypten.

Men det är inte bara USA som har skäl att oroas över utvecklingen, även grannlandet Israel har skär att vara vaksamma över utvecklingen. För i takt med att Israels allt mer konfrontativa utrikespolitik fjärrmat dem från bland annat Turkiet och Jordanien, så har relationen med Egypten stärkts. Inte nog med att Egypten haft en vital roll i dialogen mellan den Palestinska staten och Israel, man delar även gräns med Gaza och den del av den palestinska staten som kontrolleras av Hamas. För även om Egyptens kontroll av gränsen knappast kan anses vara allt för nitisk, innebär den dock att den blockad området ställts under fortsätter. Skulle Mubarak, vilken knappast kan anses hysa några djupare känslor för islamistiska rörelser, ersättas är det förstås stor risk att efterträdaren inte delar hans åsikt i frågan. Det vore förstås en mardröm för Israel, att nu förlora den enda gräns man tidigare bara behövt haft en begränsad bevakning av.
Även bland många palestinier finns säkerligen en viss oro över utvecklingen, även om fredssamtalen – för vilken gång i ordningen har jag glömt – dött av, så har ändå Egypten agerat som en mellanhand i det diplomatiska spelet. Risken är också att Hamas, som till stora delar skys av den sittande palestinska regeringen nu ytterligare kan stärkas politiskt och militärt i och med ett maktskifte i Egypten.

Listan över länder och ledare som nu ser på utvecklingen med viss oro begränsas dock inte bara till Egyptens grannländer, flera arabiska ledare ser nog utvecklingen i Egypten med stor oro och funderingar över hur man ska undvika dem. Egypten är förstås inte ensamma om att lida av ekonomiska svårigheter, bristande demokrati och hög arbetslöshet, i princip gäller detta flera länder i regionen – både i Asien och Afrika. Det finns redan nu tecken på att likande protester nått Jemen, och förra året skakades Iran av en liknande protestvåg, för även om landet använder sig av en tämligen skadeglad vokabulär, så finns det nog skäl även för den iranska regimen att oroas över utvecklingen.
Att Ben Ali avsattes kom säkerligen som en överraskning för många, men knappast något som lär orsakat något större panik. Ben Ali var trots allt ledare i ett tämligen ekonomiskt, militärt och politiskt obetydligt land, vars inflytande måste sägas vara begränsat. Mubarak och Egypten är förstås en helt annan sak, inte nog med att Egypten är Mellersta Österns folkrikaste land, det är också en militär och politisk stormakt i regionen. Mubarak har ett högt anseende bland inte bara västerländska politiker och administrationer, utan även bland många i regionen. Skulle han falla, ja då är förstås risken att många andra ledare sitter väldigt, väldigt illa till.
Många har frågat sig varför USA inte agerar, men det är som jag redan tidigare konstaterat inte helt problemfritt. Å ena sidan vill man förstås inte överge en gammal allierad – vilka signaler sänder det till andra ledare man tyr sig till – samtidigt som man säkerligen inte heller vill bli anklagad för att lägga sig i Egyptens inre angelägenheter. Nu kanske någon vän av ordningen säger att det har man redan gjort, och det är förstås sant. Men samtidigt är det också så att Mubarak mycket väl kan falla, och att USA således vill hålla en dörr öppen för samtal med denna part. Det gäller alltså att gå fram varsamt, och inte trampa någon på tårna.
Ett annat problem är förstås Det muslimska brödraskapet, och även om man gott kan anta att Mubarak överdrivit deras roll i diverse terroraktiviteter, så är dess historia fylld av motsägelser. Med tanke på att USA tidigare sett framväxten av islamistiska rörelser som något som måste stoppas, känns det faktiskt rätt tveksamt till att USA:s – eller någon annan västerländsk administration – skulle frångå detta.

Så vad kommer då hända, jag är inte helt övertygad om att Mubarak kommer att falla, åtminstone inte på kort sikt. Givetvis är hans möjligheter att sitta kvar i oändlighet för länge sedan förbi, men samtidigt ska man inte glömma att vi trots allt talar om en av regionens mäktigaste män. Det är inte bara USA som hållit honom under armarna, utan även flera andra muslimska länder, samt den i detta sammanhang det kanske mindre smickrande Israel.
En annan fråga är förstås vad som kommer att ske om Mubarak avgår, den hitintills tämligen enade oppositionen består av en salig blandning av idealister, socialister, islamister och en absolut majoritet av människor som bara är trötta på den rådande situationen. Riktigt hur dessa i framtiden ska kunna samarbeta ser jag som lite tveksamt, samt det faktum att risken förstås är överhängande att kravallerna och protesterna fortsätter även efter att Mubarak lämnat makten.
Hur kommer omvärlden, och då inte bara USA, se på att det muslimska brödraskapet eventuellt kommer få en framträdande roll i landets styre, och vad skulle hända om brödraskapet övertar makten i landet?


Källor:
ElBaradei: Regeringen måste avgå
Följ utvecklingen i Eygpten
ElBaradei: Det finns ingen väg tillbaka